fredag 22 maj 2015

Norman Manea och grammatikbocken

Foto: Astrid Nydahl



När jag läst Norman ManeaHuliganens återkomst (förlaget 2244, i översättning av Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran) minns jag hur svårt det var att samla sig till ett omdöme och jag skrev i min recension bland annat:

”Det är inte ofta man faller ner i ett sådant schakt av ord, drömmar, mardrömmar och minnen, där kraften nästan är explosiv och berättandet febrigt. Jag har i alla fall aldrig läst något liknande.”

Men jag skrev också, lite mer sakligt och informativt:

”Boken är självbiografisk. Manea är född 1936. Som femåring hamnade han i koncentrationsläger, där han blev kvar till krigsslutet 1945. Boken skildrar Maneas judisk-rumänska liv som börjar med denna mardröm, fortsätter som en tragedi under den röde kejsarens och hans föregångares terror och möjligen rundas av som ett liv där friheten är alltings förutsättning. Sedan 1988 är han bosatt i USA. Exilen och dess nya förutsättningar ger också Manea en möjlighet att helt frivilligt återkomma för besök i Rumänien.”

Nu har jag också läst Oktober, klockan åtta (förlaget 2244, i översättning av Inger Johansson). Det är en bok som skiljer sig ganska radikalt från Huliganens återkomst. Också denna är visserligen självbiografisk, men det rör sig om en novellsamling skriven tidigare i Maneas liv. Den saknar dramatik och kaos när man jämför den med Huliganens återkomst. Istället kan man tala om en rätt så vardaglig realism där skeendena i sig själv förväntas återge det drama som självklart är barnets. Manea skriver som bekant mot bakgrund av de två stora totalitära läger- och mordideologierna i modern tid, och han har också egen erfarenhet av att som liten pojke själv ha erfarenhet av koncentrationslägerlivet.

Vändpunkten kan man säga att den observante läsaren genast identifierar betongstaternas språkmissbruk. Norman Manea nästan glider förbi det - elegant och självmedvetet - i en rad som denna: "Några veckor in på terminen skickades alla studenter iväg söderut till frivilligarbete på ett bygge." Så såg ju kommandosamhället ut när det handlade om frivillighet. Varenda liten stat som kallat sig "socialistisk" har plågats av detta frivilligarbete, jag har med egna ögon sett det i olika former i den forna diktaturen Albanien. Fri vilja har bara den som lyder order!

Den inledande berättelsen Tröjan fick mig att tänka på de tiggare som nu lever i svenska samhällen, och på de villkor där kanske inte en egen tröja är en självklart. Det säger jag utan att på minsta sätt sentimentalisera fenomenet, som nu fått sådana dimensioner att svenska politiker inte på minsta sätt visat sig förmögna att hantera det. I Maneas berättelse är det sonen som drömmer om att tröjan stickas av modern till just honom, men han tvingas hantera det faktum att flickan Mara ska ha den, hon som familjen tagit sig an i ett försök att rädda henne från döden, ett företag som visar sig fåfängt. Så kan en berättelse om en helt annan tid plötsligt få mig som läsare att fundera över ett fenomen jag möter i den egna verkligheten.

"Snart var det inget som skulle hindra att jag fick den. Sjukdomen skulle förvärras, ljuset växte, dagarna blev längre, döden nalkades, det kände jag. Jag var så rädd att jag skulle få se den frysa vår älskade flicka till is. Ifall jag fick den nu, så kanske... Som om tingens naturliga förlopp skulle hejdas ifall jag gjorde anspråk på den."

Manea skriver sig också in i det som följde på nazismen och koncentrationslägren: den nya ”arbetar- och bondestaten”, den som med kommunistpartiet vid rodret tvingade rumänerna in i den kommunistiska statens groteska behov av lydnad och likriktat språk.

Bland de femton novellerna hittar man flera skildringar av hur detta liv som barn och ungdom fortplantas in i det vuxna, inte minst i Skiljeväggen, där fastighetsskötaren presenteras som en man vars tidigare liv krossats av en rättegång, ett öde – och ett yrke som just fastighetsskötare – som var så vanligt i länderna bakom muren (i den moderna tjeckiska litteraturen har vi mött många av dem). Och så förstås den långa och övertygande Läraren som ger så fina inblickar i hur ideologiska tvångströjor alltmer kommer att likna en religiös tro, och där undervisningen bara har namnet gemensamt med det som kan kallas så.

"Inne i rummet sitter den olidlige grammatikbocken och kraxar sina anakronistiska språkljud."

Och så allra sist, texten som givit samlingen namn, en svårgripbar miniatyr som vill famna ett liv i tvåsamhet, från de sköna tonårens sensualism fram till en tid då man inte riktigt kan förstå att allt gått så fort, då livet ändå kan erfaras som en gåva, "livsenergin, lusten och livskraften". Har man varit ett övergivet barn förstår man att hålla fast vid den andra, för att om möjligt "styra undan skräcken och tomheten." Och ändå finns insikten där, omgivningen och de andra kan vara konkreta hot, öppen fientlighet. Kanske är det just den insikten Manea vill fånga i sina noveller.




torsdag 21 maj 2015

Knausgård och Sylvia Plath i backspegeln: kulturanfall förr och nu

Foto: Astrid Nydahl
"Not God but a swastika/ So Black no sky could squek through./ Every woman adores a Fascist/ The boot in the face, the brute/ Brute heart of a brute like you." (Sylvia Plath, ur dikten "Daddy", Ariel, 1965)

Man behöver inte blicka bakåt bara för att man ser i en backspegel. Det kan lika gärna handla om att man vill ha kontroll över omgivningen så att ingen kan anfalla bakifrån.

Anfall var något som tillhörde vardagen så länge jag försörjde mig och familjen som frilansande kulturjournalist. Antingen anföll man eller så blev man anfallen.

Den debatt som nu rasar mellan professorer, doktorander och ärrade författare är ett exempel på vad man slipper om man stiger av.

Jag började ta ut min pension redan när jag fyllde 61 år. Det befriade mig från anfallskulturen. Jag fick perspektiv på hur den verkligen ser ut och hur illa den gör människor. Jag tror de sadistiska angriparna är ganska få - de som verkligen njuter av att förnedra andra människor - men att de ges medialt utrymme för att deras angrepp sägs ha "ett underhållningsvärde".

"There´s a stake in your fat black heart/ And the villagers never liked you./ They are dancing and stamping on you./ They always knew it was you./ Daddy, daddy, you bastard, I´m through." (Ur dikten "Daddy", Ariel, 1965)

Kulturkritiken förvandlad till show - det har inte skett över en natt, men vart det barkat har varit tydligt mycket länge. Processen är inte ens avslutad. Både kultursidor och så kallade "kulturtidskrifter" kan fortfarande bli mycket sämre. Att de kommer att bli det tvivlar jag inte en sekund på. Jag har följt processen sedan 1975, mer eller mindre dagligen. Bara när jag vistats i diktaturer har jag förstått att det finns ännu värre alternativ: dödsstraff på journalistik.

För övrigt kan jag meddela att jag bara fick slemlösande med mig hem från doktorn. Efter tre veckors förfärlig hosta och halsont gick jag dit och fick beskedet att jag är kärnfrisk. Jourhavande kunde ju inte veta något om hur de kroniska sjukdomarna diabetes, artrit, artros och psoriasis ser ut i mina journaler. Så kärnfrisk sätter jag mig och angriper. Men jag gör det långt borta från kultursidorna. Jag ska inte ens nämna den pågående striden fler gånger, ta det som ett löfte.

"It stuck in a barb wire snare./ Ich, ich, ich, ich,/ I could hardly speak. / I thought every German was you./ And the language obscene/ An engine, an engine/ Chuffing me of like a Jew./" ( Ur dikten "Daddy", Ariel, 1965)


onsdag 20 maj 2015

Knausgård och den svenska fegheten

Foto: Astrid Nydahl
"Grunden till att det finns så mycket hat hos cykloperna, och så mycket fruktan, tror jag är enkel. Cykloperna vill inte veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara." Karl Ove Knausgård i DN 20 maj 2015.

Det som började med en oförskämt högdragen text av en professor verksam i Helsingfors - ja, ni vet alla vem jag menar - har idag fått en kulmen med Karl Ove Knausgårds text i DN. Det är en svajig text men den innehåller minst ett dussin viktiga påpekanden om tillståndet i den svenska offentligheten. Det finns ett som är viktigare än de andra: det som hänvisar till fegheten och rädslan.

I många år har jag både i tidningar och tidskrifter tagit upp de stora hoten mot yttrande- och tryckfriheten i Sverige. Jag har satt namn på hoten och påpekar att all erfarenhet visar att islamismen är hot nummer ett. Idag finns det många som delar den uppfattningen. Skälet kan vara enkelt: de senaste årens våldsamma och blodiga attacker från islamister har visat vem de är.

Vid sidan av att få stämpeln "rasist" i pannan finns det förstås så många andra saker i det förfallna folkhemmet som man helst inte nämner. Fegheten är i själva verket synonym med en anpassning till allt det som är "nytt", "frigörande" och "fördomsfritt". Traditionella värden saknar all relevans. De går därför under i ett klimat där varje medborgare ängsligt bevakar sin egen lilla fängelsehåla.

Men fegheten härskar alltjämt. Fegheten gör att man stämplar islamismens kritiker som "rasister" och annat. Knausgård har på motsvarande sätt stämplats av de prydliga, välartade gossarna och flickorna i cyklopernas rike. Det är bra att han sätter ord på detta. Det är bra om han kan bidra till att offentligheten en liten smula förändras i vårt land. Men jag tror inte att det blir så. Sist och slutligen står vakterna kvar, ingenting tyder på att de skulle bytas ut. De står framför varje form av offentlighet, alldeles oavsett om den talas eller trycks.


Vid matbutikens entré

Ännu en gång stannar jag till vid entrén.
Där inne finns matvarorna jag behöver köpa hem, nu när pensionen kommit.

Jag har en mycket kort lista, den är nästan inte ens värd att läsa.
Skrynklig ur byxfickan tar jag den i handen.
Läser trots allt: lök, pasta, tomater, smör och ost.

Utanför entrén sitter en kvinna jag inte tidigare sett. Hon har en bit brun papp framför sig. En längre text som jag aldrig läser klar inleds med orden:
"Jag är en kvinna som föddes dövstum.
Hela mitt liv har varit ett helvete..."

Nej, jag känner ingen skam. Nej, inte heller någon skuld.
Jag är inte skyldig till kvinnans olycka.
Jag är människa och ändå inte skyldig.
Skulden är jämt fördelad på unionens 508 miljoner
män och kvinnor. Medkänsla är inte skuld.

Jag kan inte lyfta bördan från hennes axlar.
Det är något annat jag känner denna pensionsdag.
Det är en känsla som allt oftare kommer över mig:
Jag har bördor, sjukdomar och fattigdom
i min egen stora familj. Kan jag på minsta sätt bidra
till att lindra för barnen och barnbarnen
har jag gjort vad jag förmår.

Kvinnan i entrén är medborgare i ett EU-land. Den hjälp hon behöver
kan bara komma från den egna nationens myndigheter.
Solidariteten som ska manifesteras utanför varje butiksentré
blir en tom och meningsfull gest också för de godhjärtade
som haft möjlighet fylla rockfickorna med femkronor för utdelning.
Sådana resurser saknar jag.

Min världsbild är en annan. Jag räknar de svarta molnen
och tar skydd när de släpper ifrån sig ovädret.

tisdag 19 maj 2015

Regnet faller, Hugo firar tio år och jag funderar

Foto: Astrid Nydahl
"Men akta dig för världen! De förstår dig inte. Och mycket elakt sägs om dig. Låt det bero! Ensamhet, det skulle du veta vad det är!" (Olav H. Hauge: ur Dagbok, 22 september 1965).

Regnet började falla i natt. Låg och lyssnade till det vilsamma och trösterika ljudet när det slog mot takkupan och fönsterblecken. Steg upp till denna dag när Hugo fyller tio. Har gratulerat honom telefonvägen, hans present fanns redan på plats. Han är fåordig inne i sin värld, men det lilla han säger är vackert. Jag tänker på att hans föräldrar nu kämpat i tio år för hans värdighet och liv, mot alla odds. Hans närmaste heter Alström och det är en bekantskap vi alla kunde vara utan.

Vi lever alla inne i vår ensamhet. Den kupar sig över våra liv som ett skydd och som ett hinder. När orden är möjliga att använda når vi varandra mellan dessa kupor. Hugo har inte samma möjligheter, ändå lever han starkt medveten om sin egen krets; familjen och alla i dess omgivningar.

Så ställer jag frågan igen: ska jag akta mig för världen? Jag anstränger mig att se den i ögonen, men vet också vilket priset kan bli. Den ensamhet jag värnat i hela mitt vuxna liv är fundamentet, utgångspunkten, och jag kunde också avslutningsvis citera Hauge:
"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland." (Dagbok, 18 maj 1970)

måndag 18 maj 2015

Dagarnas tyngd och naturens gömställen






















Varje ny dag bärs av sin egen tyngd. En börda eller bara en nödvändighet. Varje måndag börjar det om. En veckolång kedja av händelser, inre dramatik, stilla betraktande.


Det fanns nu på Ivö en sådan stillhet att jag ville släppa taget om allt annat och bara somna där. Ön var under många år en plats att slippa undan på. Men så ändrades omständigheterna och besöken blev ovanliga. Att återse ön nu var som att träda in i en sal av grönska, intensivt men vänligt ljus och en tystnad som bara bröts av fågelsång och vattnets milda rörelser.

Bilder från Ivö, maj 2015: Astrid Nydahl
Det finns platser där man kan gömma sig. Det finns fysiska rum utan biltrafik, mobiltelefoner, datorer, tv-apparater, dunkande musikmaskiner - och det är dessa rum, inomhus eller utomhus, som kan rädda en trasig själ undan den absoluta förstörelsen. De hinder som finns i en sådan längtan är nästan alltid av ekonomisk art. Utan pengar kan man inte köpa sig ett gömställe. Men man kan låna, hyra, söka sammanhang där de möjliggörs. Nu har jag fått smaka på det inför årets sommar. Jag vet att jag kommer att söka sådana platser när stadsfestivalernas, den utflyttade rockmusikens och de tatuerade och nitförsedda kropparnas årstid är här.

Patrick Modiano: En stamtavla (Elisabeth Grate bokförlag, översättning av Kristoffer Leandoer)

Det hör till grundförutsättningen i Patrick Modianos böcker att de illa upplysta gränderna, den våta asfalten, mörkret och skuggorna finns med. Det är som en scen, ständigt på nytt befolkad av halvt identifierbara människor, på en eller annan obskyr adress där ett billigt eller rentav sjaskigt hotell hyser individer som berättaren vill möta, eller återse efter många år. Så har jag sakta fått mina inre bilder av Modianos landskap i böcker som Lilla smycket och Dora Bruder, för att bara välja två av de fantastiska berättelser som blivit tillgängliga i och med hans Nobelpris. Denna nya bok är inget undantag när det gäller adresser, hotell, personnamn. Men den är ett undantag i den meningen att den, till skillnad från romanerna, ger oss en helt självbiografisk berättelse om författarens uppväxtår och hans mer eller mindre obefintliga relationer till föräldrarna. Det är i ordets verkliga mening en skuggberättelse som rör sig in i det som ter sig solklart för att nästan genast på nytt förflyttas ut i de urbana zoner där man aldrig kan veta vem människor egentligen är och vilka avsikter de har. Inte ens när dessa människor hör till författarens egen familj.


Att boken heter En stamtavla skvallrar redan det om en iskall och registrerande metod. Här är människan reducerad till en kedja i den långa länk som generationerna utgör. Stamtavlan kan vanligtvis, objektivt och sakligt berätta för den sökande vem han är i relation till de andra, men den kan aldrig ens komma i närheten av det sakliga när den ska bedömas mänskligt och erfarenhetsmässigt. Där förblir den en stum förteckning. I bästa fall anger den personnamn, årtal och platser. Modiano vill gå mycket längre än så. Han vill ner och undersöka det som är synligt. På samma sätt som han trevar sig fram i gränderna trevar han sig här ner i allt det som människor mer eller mindre medvetet försökt dölja eller utplåna. 

Först och främst ska man tänka på vad det är för en tid Modiano skildrar. Han är född 1945 och han växer upp i skuggan av andra världskriget, den nazityska ockupationen av Frankrike, och inte minst förintelsen som också på fransk mark tog sig groteska uttryck. Modiano vet att hans pappa är jude. Han har gift sig med en belgisk skådespelerska. Han varken ser eller upplever krigsåren. Men det är de åren som präglar dessa tidiga år i hans eget liv, därför att de på ett så djupgående sätt har med framför allt faderns minst sagt skumma bakgrund och liv att göra. Från något som inledningsvis mest liknar en katalogaria av adresser och personnamn rör sig En stamtavla in i det som döljer sig bakom namnen och orden. Där hittar man de ljusskygga. Där hittar man orsakerna till att polisen söker en. Där finns hela tiden stupet ner i katastrofen, alldeles nära det som kunde ha varit en trygg vardag. Men varken internatskolor eller hotellrum kan skänka den tryggheten. Albert Modiano har inte mycket kvar att säga sin son. De avslutande brev de skriver till varandra – sonen Patrick är då tjugoett år – visar varför. Patrick svarar inte med ordet far. Han skriver ”Min bäste herre” och har därför försäkrat sig om den nödvändiga distansen.

För den som söker en riktigt övertygande självbiografisk skiss i skuggan av 1940-talets politiska och mänskliga katastrofer kan Patrick Modianos bok vara precis rätt. Här används inga överord. Här agiteras det inte. Som alltid hos Modiano är det en lågmäld, men sökande röst som berättar. Den rösten övertygar mig om varför man ska välja det personliga framför det politiska vid berättandet om det som lade Europa i aska och grus.