Conny Palmkvist: Jag värmer te med dina brev

”Från sönderfallna leriga boningar, från gallerfönster och bågnade dörrar drar rinnande blad ur heliga böcker mot solnedgången – barn med utsträckta händer – som om solen fött dem på synagogans gård, och de nu fladdrar tillbaka till sin moder. När solen gömmer sina barn bakom ett moln, lämnar de kvar sina tårar – glödande aska – på synagogans galleri.” Abraham Sutzkever, ur Kvinnan Job, översatt av Salomon Schulman

Vilnius 1941. En ung judisk pojke, Jitschok, blir vittne till det som ska bli en del av ett europeiskt folkmord. Han skriver dagbok. Bara tonårig ser han världens rasa framför sig. Det ska flyta mycket blod i hans hemstad. Han försöker hantera det han ser och får allt mer vetskap om. Judarna ska föras till slaktbänken. Just så brutalt, just så motbjudande. Inte till döden enbart, utan just till varje upptänklig form av förnedrande behandling på vägen dit. I egenskap av judar. Från demoniseringen fram till döden finns det logiska och klara linjer. I boken jag läst får jag på en saklig, nästan korthuggen prosa veta allt det jag förvisso vet, men som oupphörligen måste skildras, belysas, berättas. Kanske är just den här boken en framkomlig väg för en ung läsare. Den har ett tema som drabbar, men den höjer inte rösten. Med sin lågmäldhet kan den nå läsaren.

Hur såg bakgrunden för massdöden i Litauen ut? Hur kunde den tyska ockupanten så framgångsrikt få med sig befolkningen i dessa metodiska och omfattande mord? Landet hade just ockuperats av Sovjetunionen. Som bricka i ett spel mellan två av krigets stormakter kom Litauen också att bli en spegelbild av de totalitära ideologier som visade väg mot katastroferna.

Nazisterna hade ett kort som de mer än gärna spelade med: massdeportationer av litauer under det sovjetiska styret hade 1940 fått groteska proportioner. Nazisterna använde argumentet: de styrande kommunisterna är judar, nu har ni chansen att hämnas! Och med en sådan bild av sovjetarmén kunde allting te sig enkelt.

 

Vilnius var känt som norra Europas Jerusalem. Den judiska befolkningen utgjorde i Litauen 8% av befolkningen. Detta var centrum för judisk kultur, i alla avseenden, religiöst, kulturellt, mellanmänskligt.

Antisemitismen grodde i katolska kyrkans led och bland litauiska intellektuella. Man trodde sig slippa undan framtida sovjetiska hot om judarna mördades. De hade "undervisats" om att jude och kommunist var samma sak. Tyskarna hade starkt stöd i detta massmord. 95% av landets judar, cirka 165 000 personer, skulle komma att dödas. För all framtid gick här det litauiska folket ner sig i en av historiens värsta träsk.

Påhl Ruin skrev 2013 i Svenska Dagbladet:

”Vid tyskarnas maktövertagande bildades 25 polisbataljoner i Litauen. Den litauiske historikern Arunas Bubnys har efter omfattande efterforskningar kunnat fastslå att tio av dessa bataljoner deltog i avrättningar, vissa av dem också i Polen, Vitryssland och Ukraina. I dödandet deltog därtill andra polisenheter liksom vissa av självständighetskämparna inom den nybildade Litauiska aktivistfronten. Ofta nöjde sig tyskarna med att organisera, bevittna och dokumentera morden, medan litauerna fick utföra själva dödandet. Det exakta antalet litauer som begick dessa krigsbrott är okänt, men de kan räknas i tusental. Det hände också att bönder och andra bybor hjälpte mördarna att leda ut offren till avrättningsplatserna i skogen.”

Conny Palmkvist tar oss i sin nya roman Jag värmer te med dina brev (Bucket List Books) till denna fasansfulla skamfläck i den sovjetiska, tyska och baltiska historien. Det är en gripande liten berättelse han skapat utifrån Jitschok Rudasvejskijs dagbok, som återfanns i det krossade judiska gettot. Palmkvists text böljar mellan en kursiv berättelse som är baserad på dagböckerna, och en annan som är berättarens röst. Det finns en fin och övertygande balans mellan de två. Den inleds i juli 1944 och letar sig sedan bakåt till inledningen av den nazityska ockupationen 1941, här kallat ”dödens år” då allt står inför sammanbrottet, fram till 1946 då rättvisa ska försöka skipas.

AbrahamSutzkever

Palmkvist har skrivit en stark bok på detta tema, och att han i berättelsen inkluderar den store jiddisch-poeten Abraham Sutzkever gör den inte sämre. Tvärtom skulle jag vilja säga att de passager från Sutzkevers vittnesmål mot Franz Murer ("Slaktaren från Vilnius") 1946 som avslutar hans bok ger den just den tyngd och stadga som behövs. Sutzkever finns utgiven på svenska, i den volym som Salomon Schulman översatte 1986, Grönt akvarium (Symposion) – för övrigt den första direktöversatta skönlitterära boken från jiddisch till svenska någonsin. 

Palmkvist bidrar här till att åter lyfta fram Sutzkever, både som betydelsefull litteraturgestalt, men också som åsyna vittne till några av den moderna historiens mest avskyvärda brott.

Avslutningsvis vill jag citera ännu ett utdrag ur Påhl Ruins artikel, eftersom den på ett bra sätt sammanfattar Litauens historiska belägenhet, och man bör känna till den för att få perspektiv på Palmkvists berättelse:

”Litauer kan uppleva en historisk orättvisa när dessa frågor diskuteras: de anser att omvärlden ständigt uppmärksammar Förintelsen samtidigt som deras eget lidande under Sovjetdiktaturen ägnas sporadisk uppmärksamhet. Och visst stämmer det att människor vet betydligt mer om koncentrationslägren och gaskamrarna i Europa än om svälten och misären i Sibirien. Men det är poänglöst och destruktivt att fortsätta denna martyrskapens tvekamp. Därtill är det direkt felaktigt att tala om ett tudelat lidande, eftersom judar i tusental också sändes till Sibirien. Stalin ville ju straffa de välbärgade och intellektuella, och i den gruppen var judar överrepresenterade. Den amerikanska journalisten Ellen Cassedy, vars släktingar mördades i Litauen, publicerade i fjol den personligt reflekterande boken ”We are here” där hon bland annat berättar om sin farfars bror Aaron. Denne Aaron illustrerar det dubbla lidande under Hitler och Stalin som många judar utsattes för: han lyckades överleva både det tyska lägret Dachau på 1940-talet och fem år i Sibirien på 1950-talet. Att litauer i gemen inte känner till att så många judar led under Sovjetstyret beror på att kontakterna mellan folkgrupperna var så få; judarna levde som i en separat värld med sitt eget språk och sin egen religion. De var litauiska medborgare, men de betraktades som ett annat folk. Det var ”vi och dom”, en uppdelning som till viss del lever vidare än idag när knappt 4000 judar finns kvar i landet. Robert van Voren anser att Litauen alltjämt befinner sig i ett tillstånd av förnekelse med sitt tal om att ”judarna monopoliserar offerrollen”. Till litauernas försvar är det emellertid viktigt att lyfta fram följande: medan vi i Västeuropa i decennier kunde bearbeta och diskutera Förintelsen var litauerna tvingade till tystnad i en hård diktatur. Vi bör ha förståelse för att de ligger nära 50 år efter oss i bearbetningen av sin egen roll i denna gränslösa tragedi.”

Nej tack, inga ideologer eller missionärer välkomna

Vad är det som berör mig så illa med vissa kommentatorer här i bloggen? Jag har funderat på det ett tag igen. Frågan är ju inte ny. Den kommer upp då och då. Men nu tror jag att jag vet svaret.

En blogg är inget uttalat debattforum. Det finns sådana på nätet – många! Bloggen är ju min personliga dagbok – med allt vad det innebär. Jag släpper igenom de flesta kommentarer. Men när något skäller på det jag skrivit eller uppträder arrogant mot en annan kommentator, då blir jag illa berörd (jag har ju själv uppfört mig så en gång i tiden och känner vämjelse inför fenomenet). Och ibland leder det till att jag tar till storsläggan för att få bort den människan.

Jag började läsa Ciorans Sammanfattning av sönderfallet. Jag har läst den tidigare, men ville i samband med sängläge och influensa läsa den i lugn och ro. Och på sidan ett hittar jag några förlösande ord:

”Varje idé är i sig själv neutral, eller borde åtminstone vara det; men människan skänker liv åt den och kastar in sina eldslågor och sitt vansinne; oren, förvandlad till trosövertygelse, förs den in i tiden, tar gestalten av händelseförlopp: övergången från logik till epilepsi är fullbordad… Så föds ideologierna, doktrinerna och de blodiga narrspelen (min kursivering).”

Precis detta hade jag misslyckats att sätta ord på! Den som uppträder som propagandist, ideolog, missionär, politiker i min blogg får räkna med mothugg. Hela den digitala världen står till ert förfogande, oavsett om ni är missionerande mormoner, socialmoderater, islamister, sverigedemokrater eller något femte. Bara inte här. 

Albanien mellan kaos och demokrati

Jag såg nyligen en recension i TLS och beställde därför hem Morelle Smiths nya bok Tirana Papers. An Albanian Journal (Kairos). Den utkom redan 2013 men recenserades först nu. Jag är, under alla omständigheter, mycket glad att jag gavs chansen att läsa den.

Morelle Smith har skrivit en rad ”reseböcker”, tidigare om Albanien också Streets of Tirana, Almost Spring. Hon är i Albanien under år 2000 och arbetar på klassiskt NGO-sätt tillsammans med andra västerlänningar för att hjälpa det sönderslagna Albanien på fötter igen. Men det är inte i beskrivningarna av detta hennes bok blir intressant. Flera gånger under läsningen tänkte jag att hennes bok är som en karta över Tirana. Varenda promenad hon tar anger hon gatunamnen, varje café eller butik placeras på denna karta. För mig som bott i Tirana under Hoxhas diktatur är det inte många gatunamn som känns igen. Sådana som hade namn efter kommunismens alla despoter, inte minst Stalin och Lenin, har nu namn efter albanska personligheter, de flesta mer än välkända för den som har elementära kunskaper om albansk historia, som t.ex. Abdyl Frashëri och Skanderbeg.

Morelle Smith blir förälskad i den albanska huvudstaden. Trots en mängd praktiska och vardagliga besvärligheter och kulturella kollisioner finner hon den just älskvärd. Och staden besvarar kärleken. Smith har ofta anledning att njuta av dess generositet. Även om det är vildhundarna och myggen som väcker henne om morgnarna vet hon ju också att mimosa-doften strömmar in i rummet där hon sover.

Skildringarna i Morelle Smiths bok täcker en period som ligger dryga fjorton år bak i tiden. Oerhört mycket har förändrats i Albanien. Jag hoppas att Tirana fått brevlådor i bostadshusen – det och annat civilisatoriskt som förvandlar staden och landet från att ha varit en stenhård diktatur till ett någorlunda mänskligt land på Balkan.


Morelle Smith kan man följa här på Rivertrain.

Madeleine Brandin: Biologiska sviten (Arx förlag)

Det jag tycker allra mest om i Madeleine Brandins poesi är hennes klurighet, hennes lek med språket, hennes ständiga kretsande kring livets elementära ting. Och som hon påpekar, den nya boken, Biologiska sviten, är inte en läkarbok utan en bok om hur det är att leva i sin kropp.

Kroppen, den enda vi har, är ju platsen för allt. Bokstavligt talat allt. Brandin utforskar vad som händer i kroppen när den befinner sig i olika situationer och livsskeden. Därmed blir hennes diktsamling - för övrigt väldigt roligt illustrerad av henne själv - också en bok om födelse, liv och död. En av de finaste dikterna i boken är den näst sista, Döden besegrad, och jag citerar den utförligt för att visa vad för sorts diktare Madeleine Brandin är:

Det är en sådan kamp med tron.
Det är värst för den som blir lämnad kvar.
Tyst och stilla
rymd upp till taket flämtande tända ljus
två helgon i metallplåt under Mariaaltaret - det är vi.
"Varför sitter du här i kyrkan? Den är ju tom, sa prästen. Nej, den
är inte tom, svarar muraren som suttit i bänken en timme. Och
prästen rodnar."
Det är ett lugn, hon luktar så gott som vanligt, en fin tvål? Hon
förnekar parfym. Hennes vackra ringprydda händer håller mina.

Det jag här citerat är diktens första halva. Läs hela dikten i boken. Och resten av dikterna den innehåller. Det är nämligen i all sin finurlighet en trösterik och vacker bok.

Jennifer Clement: En bön för de stulna (Bonniers, översättning av Niclas Hval)

Under läsningen tänker jag att det bara kan sluta illa. Det gör det inte. Eller för att nu vara helt uppriktig: det har inte slutat när romanen gör det. Därför får läsaren utgå ifrån det som redan berättats och kan väl bara dra en slutsats.

Jennifer Clements roman om unga flickors livsfarliga situation i denna mexikanska trakt är något av det kusligaste och mest motbjudande jag läst. Clement bygger sin roman på många timmars intervjuer med mexikanska kvinnor. Jag utgår ifrån att hon verkligen menar vad hon säger att romanen om Ladydi är ”inspirerad av sanningen” men att den är fiktion. Redan det faktum att det finns en sanning som ens påminner om romanen ter sig oerhört.

Att flickor och kvinnor säljs i denna laglösa del av världen är ett faktum. Men att flickorna är så många att de rentav har ett kollektivt namn, ”de stulna”, gör problematiken så mycket mer angelägen att lära något om. Ty här, i gränstrakterna till USA, pågår ett veritabelt krig mot varje nyfödd flicka. Man gräver gropar ute på fälten där man gömmer dem. Man gör allt för att förfula dem, man t.o.m. svärtar deras tänder för att de ska se slitna och bedrövliga ut. Bara så finns ett litet hopp att de inte ska stjälas. Den mexikanska narkotikaklassen skyr inga medel. Detta anhang av samvetslösa brottslingar tycks ha beskydd på högsta ort. Och därmed är den klassiskt mäktig maffia med rätt att göra allt som normalt sett är förbjudet.

Det är en i alla avseenden förfärlig bok Jennifer Clement skrivit. När den går in under huden på de unga flickorna – ständigt på flykt undan ”stölden”, terrorn och döden – börjar jag snabbt tro på deras röster. Det de berättar är verklighet för dem, just för att de är egendomslösa och gömda i ett samhälle där männen sedan länge är försvunna och mödrarna gått ner sig i missbruk och tröstlöshet. Det största misstag de kan begå är att ringa polisen när de utsätts för brott. Hela det omgivande samhället är i själva verket ett brott – riktat mot dem som flickor, kvinnor och genomfattiga. Bokens avslutande skildringar inifrån ett kvinnofängelse bara bekräftar och förstärker det intryck man fått av det som felaktigt beskrivs som ”friheten” - den är inte det minsta fri ens i jämförelse med den låsta cellen.

En bön för de stulna är så stark och gripande att jag bara kan säga att den är just förfärlig. Sådana böcker behöver vi för att kanske en stund då och då vakna och se att världen runtom oss – också den mexikanska delen av världen – är en ständigt pågående katastrof.

Massornas uppror. Funderingar på lantlig tur

Häst med pappersbruk i bakgrunden, 3 maj. Foto: Astrid Nydahl

”Det förflutna kan icke säga oss, vad vi skola göra men väl vad vi skola undvika.” (José Ortega y Gasset: Massornas uppror, Natur och Kultur 1934, svensk översättning av Alf Ahlberg)

I striden mellan maktens konsensus och de krafter som vill bryta sönder och upplösa konsensus finns också striden mellan det förflutnas romantik och framtiden som saknar rottrådar. Det är ett faktum jag begrundar varje dag. Den här helgen har vi suttit i olika små fiskelägen och vandrat mellan bryggor och gräsmattor intill stränderna. De mycket gamla traditionerna där ute bär upp också nuet. 

Fiskelägena kan ibland bli parodier på sig själva när de endast befolkas av sommargäster från svenska rikemansskikt eller danska och tyska turister. Men också när dessa är närvarande skvallrar omgivningarna alltid om en tradition och en relation med det förflutna.

 

Kan man då återvända till det som varit? Förstås inte! Man kan däremot hämta inspiration, modeller för förnyad prövning, sociala och kulturella sammanhang som i upplösningens tid kan bli upplysande.

I traditionen finner vi alltid vissa grundläggande principer, normer och ideal. Flera av dem är av sådan karaktär att de knappast låter sig förändras eller suddas ut av nyare tider. Dessa principer, normer och ideal kan definieras på olika sätt, men inte sällan sammanfaller de med några av de tunga begreppen i de tio budorden. Det är de facto alltjämt fel att döda en annan människa, vem skulle tvista om det, liksom stölden är en förnedring av den bestulne och ett hot mot varje form av socialt kontrakt.

Vid Trolle Ljungby 3 maj. Foto: Astrid Nydahl

José Ortega y Gasset varnade för att massmänniskan som ideal kommer att leda till att ”vår världsdel skall återgå i barbari.” Han fick rätt i sin tid. Jag tror att hans ord kan eka otäckt profetiskt också för oss. 

Maktens konsensus kan krossas och samhället kan paralyseras eller upplösas. Det är det ena hotet vi står inför, det oönskat anarkistiska. Kan motsatsen – ett krossande av maktens konsensus som ger oss friheten att skapa annat och bättre – alls övervägas som ett realistiskt alternativ? 

Jag tror att det är just på den punkten som de flesta kritiker av den rådande ordningen gör fel. De sätter sitt hopp till en politisk rörelse som bygger sina drömmar på reaktionär nostalgi och bräckliga framtidsvisioner. José Ortega y Gasset hade inte mycket hopp att skänka sina läsare på den punkten: ”Vad som numera i Europa är möjligt är blott dess motsats: statskuppen.” Också detta ser vi med öppna ögon. Makten vill bevara och bevaka konsensus till varje pris, också då den tvingas till sammansmältningar av sina egna inre motsättningar. Så länge dessa sammansmältningar sker behövs det varken vapenmakt eller förstärkt repression för att bevara den rådande ordningen. Upplösningen kan fortskrida "i ordnade former".