Jag såg nyligen en recension i TLS och beställde därför hem Morelle Smiths nya bok Tirana Papers. An Albanian Journal (Kairos). Den utkom redan 2013 men recenserades först nu. Jag är, under alla omständigheter, mycket glad att jag gavs chansen att läsa den.
Morelle Smith har skrivit en rad ”reseböcker”, tidigare om Albanien också Streets of Tirana, Almost Spring. Hon är i Albanien under år 2000 och arbetar på klassiskt NGO-sätt tillsammans med andra västerlänningar för att hjälpa det sönderslagna Albanien på fötter igen. Men det är inte i beskrivningarna av detta hennes bok blir intressant. Flera gånger under läsningen tänkte jag att hennes bok är som en karta över Tirana. Varenda promenad hon tar anger hon gatunamnen, varje café eller butik placeras på denna karta. För mig som bott i Tirana under Hoxhas diktatur är det inte många gatunamn som känns igen. Sådana som hade namn efter kommunismens alla despoter, inte minst Stalin och Lenin, har nu namn efter albanska personligheter, de flesta mer än välkända för den som har elementära kunskaper om albansk historia, som t.ex. Abdyl Frashëri och Skanderbeg.
Morelle Smith blir förälskad i den albanska huvudstaden. Trots en mängd praktiska och vardagliga besvärligheter och kulturella kollisioner finner hon den just älskvärd. Och staden besvarar kärleken. Smith har ofta anledning att njuta av dess generositet. Även om det är vildhundarna och myggen som väcker henne om morgnarna vet hon ju också att mimosa-doften strömmar in i rummet där hon sover.
Skildringarna i Morelle Smiths bok täcker en period som ligger dryga fjorton år bak i tiden. Oerhört mycket har förändrats i Albanien. Jag hoppas att Tirana fått brevlådor i bostadshusen – det och annat civilisatoriskt som förvandlar staden och landet från att ha varit en stenhård diktatur till ett någorlunda mänskligt land på Balkan.
Morelle Smith kan man följa här på Rivertrain.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
tisdag 5 maj 2015
Madeleine Brandin: Biologiska sviten (Arx förlag)
Det jag tycker allra mest om i Madeleine Brandins poesi är hennes klurighet, hennes lek med språket, hennes ständiga kretsande kring livets elementära ting. Och som hon påpekar, den nya boken, Biologiska sviten, är inte en läkarbok utan en bok om hur det är att leva i sin kropp.
Kroppen, den enda vi har, är ju platsen för allt. Bokstavligt talat allt. Brandin utforskar vad som händer i kroppen när den befinner sig i olika situationer och livsskeden. Därmed blir hennes diktsamling - för övrigt väldigt roligt illustrerad av henne själv - också en bok om födelse, liv och död. En av de finaste dikterna i boken är den näst sista, Döden besegrad, och jag citerar den utförligt för att visa vad för sorts diktare Madeleine Brandin är:
Det är en sådan kamp med tron.
Det är värst för den som blir lämnad kvar.
Tyst och stilla
rymd upp till taket flämtande tända ljus
två helgon i metallplåt under Mariaaltaret - det är vi.
"Varför sitter du här i kyrkan? Den är ju tom, sa prästen. Nej, den
är inte tom, svarar muraren som suttit i bänken en timme. Och
prästen rodnar."
Det är ett lugn, hon luktar så gott som vanligt, en fin tvål? Hon
förnekar parfym. Hennes vackra ringprydda händer håller mina.
Det jag här citerat är diktens första halva. Läs hela dikten i boken. Och resten av dikterna den innehåller. Det är nämligen i all sin finurlighet en trösterik och vacker bok.
Kroppen, den enda vi har, är ju platsen för allt. Bokstavligt talat allt. Brandin utforskar vad som händer i kroppen när den befinner sig i olika situationer och livsskeden. Därmed blir hennes diktsamling - för övrigt väldigt roligt illustrerad av henne själv - också en bok om födelse, liv och död. En av de finaste dikterna i boken är den näst sista, Döden besegrad, och jag citerar den utförligt för att visa vad för sorts diktare Madeleine Brandin är:
Det är en sådan kamp med tron.
Det är värst för den som blir lämnad kvar.
Tyst och stilla
rymd upp till taket flämtande tända ljus
två helgon i metallplåt under Mariaaltaret - det är vi.
"Varför sitter du här i kyrkan? Den är ju tom, sa prästen. Nej, den
är inte tom, svarar muraren som suttit i bänken en timme. Och
prästen rodnar."
Det är ett lugn, hon luktar så gott som vanligt, en fin tvål? Hon
förnekar parfym. Hennes vackra ringprydda händer håller mina.
Det jag här citerat är diktens första halva. Läs hela dikten i boken. Och resten av dikterna den innehåller. Det är nämligen i all sin finurlighet en trösterik och vacker bok.
måndag 4 maj 2015
Jennifer Clement: En bön för de stulna (Bonniers, översättning av Niclas Hval)
Under läsningen tänker jag att det bara kan sluta illa. Det gör det inte. Eller för att nu vara helt uppriktig: det har inte slutat när romanen gör det. Därför får läsaren utgå ifrån det som redan berättats och kan väl bara dra en slutsats.
Jennifer Clements roman om unga flickors livsfarliga situation i denna mexikanska trakt är något av det kusligaste och mest motbjudande jag läst. Clement bygger sin roman på många timmars intervjuer med mexikanska kvinnor. Jag utgår ifrån att hon verkligen menar vad hon säger att romanen om Ladydi är ”inspirerad av sanningen” men att den är fiktion. Redan det faktum att det finns en sanning som ens påminner om romanen ter sig oerhört.
Att flickor och kvinnor säljs i denna laglösa del av världen är ett faktum. Men att flickorna är så många att de rentav har ett kollektivt namn, ”de stulna”, gör problematiken så mycket mer angelägen att lära något om. Ty här, i gränstrakterna till USA, pågår ett veritabelt krig mot varje nyfödd flicka. Man gräver gropar ute på fälten där man gömmer dem. Man gör allt för att förfula dem, man t.o.m. svärtar deras tänder för att de ska se slitna och bedrövliga ut. Bara så finns ett litet hopp att de inte ska stjälas. Den mexikanska narkotikaklassen skyr inga medel. Detta anhang av samvetslösa brottslingar tycks ha beskydd på högsta ort. Och därmed är den klassiskt mäktig maffia med rätt att göra allt som normalt sett är förbjudet.
Det är en i alla avseenden förfärlig bok Jennifer Clement skrivit. När den går in under huden på de unga flickorna – ständigt på flykt undan ”stölden”, terrorn och döden – börjar jag snabbt tro på deras röster. Det de berättar är verklighet för dem, just för att de är egendomslösa och gömda i ett samhälle där männen sedan länge är försvunna och mödrarna gått ner sig i missbruk och tröstlöshet. Det största misstag de kan begå är att ringa polisen när de utsätts för brott. Hela det omgivande samhället är i själva verket ett brott – riktat mot dem som flickor, kvinnor och genomfattiga. Bokens avslutande skildringar inifrån ett kvinnofängelse bara bekräftar och förstärker det intryck man fått av det som felaktigt beskrivs som ”friheten” - den är inte det minsta fri ens i jämförelse med den låsta cellen.
En bön för de stulna är så stark och gripande att jag bara kan säga att den är just förfärlig. Sådana böcker behöver vi för att kanske en stund då och då vakna och se att världen runtom oss – också den mexikanska delen av världen – är en ständigt pågående katastrof.
Jennifer Clements roman om unga flickors livsfarliga situation i denna mexikanska trakt är något av det kusligaste och mest motbjudande jag läst. Clement bygger sin roman på många timmars intervjuer med mexikanska kvinnor. Jag utgår ifrån att hon verkligen menar vad hon säger att romanen om Ladydi är ”inspirerad av sanningen” men att den är fiktion. Redan det faktum att det finns en sanning som ens påminner om romanen ter sig oerhört.
Att flickor och kvinnor säljs i denna laglösa del av världen är ett faktum. Men att flickorna är så många att de rentav har ett kollektivt namn, ”de stulna”, gör problematiken så mycket mer angelägen att lära något om. Ty här, i gränstrakterna till USA, pågår ett veritabelt krig mot varje nyfödd flicka. Man gräver gropar ute på fälten där man gömmer dem. Man gör allt för att förfula dem, man t.o.m. svärtar deras tänder för att de ska se slitna och bedrövliga ut. Bara så finns ett litet hopp att de inte ska stjälas. Den mexikanska narkotikaklassen skyr inga medel. Detta anhang av samvetslösa brottslingar tycks ha beskydd på högsta ort. Och därmed är den klassiskt mäktig maffia med rätt att göra allt som normalt sett är förbjudet.
Det är en i alla avseenden förfärlig bok Jennifer Clement skrivit. När den går in under huden på de unga flickorna – ständigt på flykt undan ”stölden”, terrorn och döden – börjar jag snabbt tro på deras röster. Det de berättar är verklighet för dem, just för att de är egendomslösa och gömda i ett samhälle där männen sedan länge är försvunna och mödrarna gått ner sig i missbruk och tröstlöshet. Det största misstag de kan begå är att ringa polisen när de utsätts för brott. Hela det omgivande samhället är i själva verket ett brott – riktat mot dem som flickor, kvinnor och genomfattiga. Bokens avslutande skildringar inifrån ett kvinnofängelse bara bekräftar och förstärker det intryck man fått av det som felaktigt beskrivs som ”friheten” - den är inte det minsta fri ens i jämförelse med den låsta cellen.
En bön för de stulna är så stark och gripande att jag bara kan säga att den är just förfärlig. Sådana böcker behöver vi för att kanske en stund då och då vakna och se att världen runtom oss – också den mexikanska delen av världen – är en ständigt pågående katastrof.
söndag 3 maj 2015
Massornas uppror. Funderingar på lantlig tur
![]() |
| Häst med pappersbruk i bakgrunden, 3 maj. Foto: Astrid Nydahl |
”Det förflutna kan icke säga oss, vad vi skola göra men väl vad vi skola undvika.” (José Ortega y Gasset: Massornas uppror, Natur och Kultur 1934, svensk översättning av Alf Ahlberg)
I striden mellan maktens konsensus och de krafter som
vill bryta sönder och upplösa konsensus finns också striden mellan det
förflutnas romantik och framtiden som saknar rottrådar. Det är ett faktum jag
begrundar varje dag. Den här helgen har vi suttit i olika små fiskelägen och
vandrat mellan bryggor och gräsmattor intill stränderna. De mycket gamla
traditionerna där ute bär upp också nuet.
Fiskelägena kan ibland bli parodier
på sig själva när de endast befolkas av sommargäster från svenska rikemansskikt
eller danska och tyska turister. Men också när dessa är närvarande skvallrar
omgivningarna alltid om en tradition och en relation med det förflutna.
Kan man då återvända till det som varit? Förstås inte!
Man kan däremot hämta inspiration, modeller för förnyad prövning, sociala och
kulturella sammanhang som i upplösningens tid kan bli upplysande.
I traditionen finner vi alltid vissa grundläggande
principer, normer och ideal. Flera av dem är av sådan karaktär att de knappast
låter sig förändras eller suddas ut av nyare tider. Dessa principer, normer och
ideal kan definieras på olika sätt, men inte sällan sammanfaller de med några
av de tunga begreppen i de tio budorden. Det är de facto alltjämt fel att döda
en annan människa, vem skulle tvista om det, liksom stölden är en förnedring av
den bestulne och ett hot mot varje form av socialt kontrakt.
![]() |
| Vid Trolle Ljungby 3 maj. Foto: Astrid Nydahl |
José Ortega y Gasset varnade för att massmänniskan som
ideal kommer att leda till att ”vår världsdel skall återgå i barbari.” Han fick
rätt i sin tid. Jag tror att hans ord kan eka otäckt profetiskt också för oss.
Maktens konsensus kan krossas och samhället kan
paralyseras eller upplösas. Det är det ena hotet vi står inför, det oönskat anarkistiska. Kan motsatsen –
ett krossande av maktens konsensus som ger oss friheten att skapa annat och
bättre – alls övervägas som ett realistiskt alternativ?
Jag tror att det är just på den punkten som de flesta kritiker av den rådande ordningen gör fel. De sätter sitt hopp till en politisk rörelse som bygger sina drömmar på reaktionär nostalgi och bräckliga framtidsvisioner. José Ortega y Gasset hade inte mycket hopp att skänka sina läsare på den punkten: ”Vad som numera i Europa är möjligt är blott dess motsats: statskuppen.” Också detta ser vi med öppna ögon. Makten vill bevara och bevaka konsensus till varje pris, också då den tvingas till sammansmältningar av sina egna inre motsättningar. Så länge dessa sammansmältningar sker behövs det varken vapenmakt eller förstärkt repression för att bevara den rådande ordningen. Upplösningen kan fortskrida "i ordnade former".
"Guds fiende" hos Mohamed Omar
![]() |
| Vitsippa vid Bosarpasjön, 2 maj 2015. Foto: Astrid Nydahl |
"Flera muslimska ledare har utfärdat fatwor mot Harry Potter. Det är en synd att läsa böckerna och se filmerna. De menar att man som muslimsk förälder bör hindra sina barn från att komma i kontakt med berättelserna. De kan förstöra deras rätta tro och goda moral. Som vanligt skyller man på judarna och deras ”kulturkrig”. Den iranska tidningen Kayhan betecknade i en ledare i juli 2007 Harry Potter som ett ”sionistiskt projekt”. I december 2008 hävdades det i iransk statstelevision att berättelserna var en judisk-svartmagisk konspiration mot islam, en del av judarnas strävan att uppnå världsherravälde. Hos salafiterna hittar man det råa, oförsonliga, osminkade och vulgära hatet. Den australiske, salafitiske hatpredikanten Feiz Muhammad har i ett av sina utbrott utnämnt Harry Potter till ”Guds fiende”. Feiz är utbildad i salafismens huvudsäte, det så kallade ”universitetet” i staden Medina, Saudiarabien. Den saudiska regimens religiösa institutioner har fostrat en stor del av världens salafitiska hatpredikanter. Några av dem finns i Sverige."Hela texten finner du via länken på första raden.
lördag 2 maj 2015
Lördagsliv i frihet
Vinden slet och drog i oss. Men vi styrde ändå söderöver och hamnade i de undersköna bokskogarna.
Plötsligt öppnar sig skogen mot Bosarpasjön. Omgiven av bokskogar, odlingslandskap och småbyar är den en viloplats och skönhetsupplevelse för varje besökare.
Idag höll någon på att spela in film där. Småflickor klädda som på landet för hundra år sedan. En äldre man med rullebör. Spelade han staty eller livs levande bonde?
Efter skogarna vände vi norrut igen och kom till Hässleholm där favoritfiket var helt fullsatt. På uteserveringen, mitt i blåsten, fann vi ett ledigt bord och avslutade dagen där.
Stillhet, ro. Inte ett ord om katastroferna som härjar världen. Inga förnumstiga röster ur politikens träsk som sade sig ha en lösning. Vi pratade om barnbarnen. Vi pratade om en resa vi vill göra, men som av rent fysiska skäl får vänta.
Vi satt tysta. Länge.
Plötsligt öppnar sig skogen mot Bosarpasjön. Omgiven av bokskogar, odlingslandskap och småbyar är den en viloplats och skönhetsupplevelse för varje besökare.
Idag höll någon på att spela in film där. Småflickor klädda som på landet för hundra år sedan. En äldre man med rullebör. Spelade han staty eller livs levande bonde?
![]() |
| Samtliga bilder: Astrid Nydahl |
Stillhet, ro. Inte ett ord om katastroferna som härjar världen. Inga förnumstiga röster ur politikens träsk som sade sig ha en lösning. Vi pratade om barnbarnen. Vi pratade om en resa vi vill göra, men som av rent fysiska skäl får vänta.
Vi satt tysta. Länge.
Inte måndag utan lördag
Maj månad. Dag två. Bokskogspromenad. Läsning. 1941 inleds de omfattande judemorden i Vilnius och poeten Abraham Sutzkever avger 1946 sitt vittnesmål. Förintelsen som baltisk filial. Återkommer om det. Vilar nu i försöken att hantera det oerhörda.
fredag 1 maj 2015
Valborg, familjen, det lilla livet
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Vi stod vid majbålet som vanligt. Gårdagskvällen blev en familjesammankomst med både vuxna och barn. När klockan gick mot åtta promenerade vi till byns idrottsplats där det traditionsenligt tänds bål. Väldigt många barn är på plats, byn har många unga barnfamiljer. Och som de trivs! När de inte sparkar boll eller jagar varandra kärleksfullt står de i kön till grillad korv eller chokladtombolan. Jag sitter ner på en stol och betraktar scenen framför mig.
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Detta är ett väldigt bra exempel på "det lilla livet". Vad bryr jag mig om Kreml och Vita huset en sådan kväll! Vad bryr jag mig om allt det som av mig kräver ställningstaganden, argumentation, polemik, gräl och kanske rentav att jag ska lägga en röstsedel i någon låda. Det lilla livet försummade jag i så många år. Jag trodde att det var föraktligt och meningslöst. Därför förlorade jag också mycket av det som hörde till. Nu, i barnbarnens tid, är det dags att hämta in det förlorade. Och vi har det verkligen mycket bra tillsammans.
Gripande var det att se hur mina barnbarn lekte med Astrids äldsta, han är nu tjugo år gammal, och de skrattade och stojade precis som barnen alltid gjorde med Tobbe. Det var som om allt återgått till det normala. Trots att vi bara alltför väl känner sanningen.
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Första maj och framtidens tystnad
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
"Hur anspråkslös en författare än är, måste han eller hon lägga sten vid sten med sådan ärlighet, ödmjukhet och förhoppning, att detta bygge kan motstå en erosion genom århundraden. Därför måste hörseln mera vara riktad mot framtidens tystnad än mot samtidens applåder."Man kunde säga, att denna inställning gör det omöjligt för en författare att ansluta sig till ”en sak”, ett parti eller en rörelse. Förr eller senare skulle han smickras till döds av samtidens applåder. Oavsett om han valt ”rätt” eller ”fel” sida i det drama samtiden är, skulle han, i en illusion om en bättre eller vackrare värld, sluta söka framtidens tystnad.
Torga skrev också (och kom ihåg att han levde i en sträng diktatur):
”Ännu ett manifest. Nu har vi hållit på i fyrtio år att skänka polisen våra autografer."Det är sådana ord jag tar fram och läser denna första maj. När de röda fanorna smattrar bland socialdemokrater, kommunister och socialister av fjorton olika schatteringar är det hög tid att låsa om sig - eller ta sig långt ut i sådana landskap där man redan kan ana framtidens tystnad.
torsdag 30 april 2015
Dödsskräcken och det livgivande
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
"I Bekännelser och bannlysningar, det vackra ålderdomsverket där levnadskonsten är mer konsekvent genomförd än någon annanstans, konstaterar han: 'När man dör blir man världens härskare.' I samma skrift gör han också en reflektion om användandet av tanken på döden: 'Ingen tanke är mera upplösande eller mera förstärkande än döden. Utan tvivel är det på grund av denna dubbla egenskap som man tuggar om denna tanke tills man inte längre kan undvara den. Vilken tur att i ett och samma ögonblick möta ett gift och ett botemedel, en uppenbarelse som dödar och som gör levande, ett stärkande gift.' Detta tema, att tanken på döden både skakar om människan och ger henne medlen att hantera denna omskakning, är av central betydelse för Cioran."Och vill jag tillägga: kanske för oss alla? Döden har sedan den 10 oktober 2014 fått en helt annan betydelse i mitt liv. Aldrig har jag ägnat så mycket tid åt att tänka på döden. Den som tog Tobbe ifrån oss, men också den egna, den som kan komma precis när som helst. Och det är ju den vi måste förbereda oss på. Leva varje dag som om det var det självklaraste att just döden måste få ta sin plats. Dahlkvist talar rentav om att dödsskräcken för Cioran blir "livgivande."
"Tanken på döden är alltså praktisk för Cioran. Den är en skyddsmekanism mot en irrationell fruktan. För som Cioran konstaterar i Den onda demiurgen: 'I teorin kvittar det mig lika att leva eller dö; i praktiken hemsöks jag av all den ångest som skapar en avgrund mellan livet och döden.' Men hur irrationell dödsskräcken än är - och för den som likt Cioran menar att det vore mycket bättre att aldrig ha fötts är det svårt att inte beteckna dödsskräcken som irrationell - behövs ett sätt att hantera den. Och Cioran försöker alltså göra detta genom att tänka på döden precis som hans läromästare inom den praktiska filosofin gjorde."
onsdag 29 april 2015
Läsvärt om och med Ayaan Hirsi Ali
Lars Åberg har intervjuat Ayaan Hirsi Ali för GP:
Min recension av hennes nya bok hittar du här.
" – Islamofobi är ett falskt begrepp. Det har sitt ursprung hos de saudiska wahhabiterna som har varit framgångsrika i sin kampanj för att få västerländska medier att döma ut ifrågasättanden av islam som islamofobiska. En av de mest nedslående konsekvenserna av spridningen av detta nonsensbegrepp är införandet i många länder av lagar mot hate speech.
Hon ger inte mycket för teorierna om att ungdomar i Europa ansluter sig till IS på grund av diskriminering och socialt utanförskap. När hon gång på gång betonar idéernas avgörande betydelse påminns jag om hur ovana vi är i vårt sekulära hörn av världen att stöta på religiös övertygelse eller fanatism.
– De flesta europeiska intellektuella tycks lida av uppfattningen att allting har ekonomiska och materiella förklaringar. Men det är inte bara religiösa idéer som kan motivera förföljelse och massmord. Under nazitiden hörde tyskarna till de bättre utbildade folken och ändå kunde de ansluta sig till de utopiska föreställningarna. Också idéer och värderingar fulla av gift kan ge individen en mening med livet. För medinamuslimerna framstår ett 1 400 år gammalt minne som sanningen om en epok fylld av ära och rättvisa."Hela artikeln kan du läsa här.
Min recension av hennes nya bok hittar du här.
Skriva ute eller skriva inne? Sol eller lampa?
![]() |
| Skånsk kustidyll 28 april. Foto: Astrid Nydahl |
Jag har svårt att skriva för hand. Det har jag alltid haft. Därför blir det sällan skrivet i blocket jag har med. Jag kanske gör en kort anteckning, men själva texterna skriver jag i arbetsrummet, direkt på datorn.
Tog idag fram Edward Abbeys Confessions of a Barbarian (dagboksanteckningar från åren 1952 - 1989). Läste:
"If I could write the damned thing in notebooks - like this - my powers of mobility would be nearly squared. The typewriter hangs from my neck like an anchor - I have to carry it with me everywhere I go and when I want to write on it I require a roof and walls, a chair and table, paper, carbon, ribbon."Ja, nog har det blivit lättare för oss som har turen att en del av våra liv få befinna oss i datoråldern. Datorn kan man ju till nöds ta med sig och den blir aldrig en tyngd på axlarna. Abbey säger att det är svårt att välja mellan innesittandet och att gå ut, andas frisk luft och kyssa solen. Jag delar hans åsikt, det är nästan ett omöjligt val. Men jag väljer varje dag och använder då förmiddagen till den friska havsluften.
***
Igår gjorde jag misstaget att publicera en bloggtext med funderingar kring det som händer i SD med omgivningar. Det borde ha gjorts på ett helt annat sätt, med en tydlig markering av min egen ståndpunkt. Allt annat uppfattas numera som det ena eller det andra (outsagda, men så att säga "uppenbara"). Just därför tog jag bort gårdagens bloggpost.
SD har idag så stort stöd att jag fann det naturligt att uttrycka några tankar om vad framtiden kan innebära för detta parti och för dess roll i det svenska samhället. Det ska jag återkomma till senare. Men vad vi ser just nu är ingenting annat än ett skenbart reformerat parti som med totalitära metoder tystar/ kastar ut de grupperingar som velat hålla fast vid ståndpunkter som möjligen inte är rumsrena (i riksdagen). Genom den rensningen hoppas partiledningen kunna uppnå en ännu större förankring. Det jag egentligen ville säga, var bara att jag inte är det minsta övertygad om att det blir effekten. Det kan bli alldeles tvärtom och då får den icke-anslutna men entusiastiska hejarklacken ta ansvar för något mycket mörkare än så. Den dagen, den sorgen.
tisdag 28 april 2015
Ayaan Hirsi Ali: Var stolta över Lars Vilks!
När en DN-tönt ställer frågor till Ayaan Hirsi Ali blir det som det brukar bli. Men hon biter ifrån rejält på sista frågan:
"Avslutningsvis frågar jag Ayaan Hirsi Ali om hon med sin oförsonliga inställning inte är rädd att hamna i samma fålla som Lars Vilks och andra islamkritiker som ofta beskrivs som islamofober. Då blixtrar det till i hennes ögon:
– Lars Vilks är en hjälte för mig. Jag tror inte för ett ögonblick att han är islamofob, att han vaknade en morgon och bestämde sig för att börja skända muslimer. Han prövar gränserna för debatten och för sitt konstnärskap och betalar ett mycket högt pris för det. Ni borde vara stolta över honom."Det är så sant som det är sagt. Lars Vilks betalar ett högt pris för allas vår yttrande- och tryckfrihet, och det är vår förbannade plikt att försvara honom, argumentera för honom och hans rätt och att inte ens antyda att han skulle vara "skyldig" till något. I alla avseenden är han ett offer för den mordiska islamismen.
Yezidier. Viktig bok om ett demoniserat folk
De har kallats allt från "smutsfolket" till "djävulsdyrkare". De kom på tal allt mer under Islamiska statens våldskampanjer i såväl Irak som Syrien. Det folk jag syftar på är förstås yezidierna. För den som söker kunskap om detta folk finns nu en fantastiskt vacker och faktafylld bok på svenska: Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans Yezidier. En reseessä (Molin & Sorgenfrei).
Denna omfattande essä - 200 sidor lång med ett generöst bildmaterial - fanns ursprungligen med i författarnas tidigare verk Innanför cirkeln. En resa bland yezidier, damhurianer och swedenborgare (2005) men återutges alltså nu separat eftersom just yezidierna, som förläggaren Simon Sorgenfrei påpekar i sitt förord "återigen förföljs, torteras och mördas inför världens ögon."
Författarna utreder på ett förtjänstfullt sätt hur det förhåller sig med alla myter om yezidierna. De berättar att de är ett kurdiskt folk, men de är inte muslimer. En av yezidiernas heliga böcker är Svarta boken, som enligt författarna kan betraktas som en samling stadgar och levnadsregler och som dessutom innehåller yezidiernas skapelsemyt, skapelsen av Adam och historien om de första människorna.
För den som vill inhämta genuin kunskap om detta både exotiserade och demoniserade folk finns det all anledning att läsa Bärtås och Ekmans gedigna bok.
Denna omfattande essä - 200 sidor lång med ett generöst bildmaterial - fanns ursprungligen med i författarnas tidigare verk Innanför cirkeln. En resa bland yezidier, damhurianer och swedenborgare (2005) men återutges alltså nu separat eftersom just yezidierna, som förläggaren Simon Sorgenfrei påpekar i sitt förord "återigen förföljs, torteras och mördas inför världens ögon."
Författarna utreder på ett förtjänstfullt sätt hur det förhåller sig med alla myter om yezidierna. De berättar att de är ett kurdiskt folk, men de är inte muslimer. En av yezidiernas heliga böcker är Svarta boken, som enligt författarna kan betraktas som en samling stadgar och levnadsregler och som dessutom innehåller yezidiernas skapelsemyt, skapelsen av Adam och historien om de första människorna.
För den som vill inhämta genuin kunskap om detta både exotiserade och demoniserade folk finns det all anledning att läsa Bärtås och Ekmans gedigna bok.
"En produktiv solitär"
Under rubriken "En produktiv solitär" skriver idag Björn Nilsson en gästblogg hos Lindelöf.nu
"Thomas Nydahl, född 1952 i Malmö och numera bosatt i Kristianstad, har en verkslista på om jag räknat rätt femtio poster. Det är skönlitteratur, poesi och politiskt/kulturella betraktelser från 1974 och framåt. I början med klar vänsterprofil, idag ofta … kanske ‘dyster’ är ordet? Det finns vissa likheter mellan honom och ett par andra yngre förmågor, Birro och Omar. De har sparkats ut ur ”åsiktskorridoren” på grund av olämpliga åsikter. Omar var islamist, Nydahl och Birro anti-islamister. Nydahl har också skrivit en del om västerlandets förfall och nya högerströmningar, vilket knappast ger godkänt på de finare kulturredaktionerna vad det verkar. Men Birro är åtminstone åter inne i den kristna gemenskapen och Omar verkar ha slingrat sig tillbaka in i ”korridoren” igen. Samma öppning har inte beviljats Nydahl av kultureliten, han är ute helt som det verkar. Kanske det beror av att han inte kunnat knyta sig till eller bygga stödgrupper på senare år. I det individualistiska liberala samhället är man såld om man inte har stödgrupper (vilket ju låter som en motsägelse, men hårdhänt kollektivism kan nog ses som en del av den liberala friheten idag … ”friheten?”). Nydahl verkar helt enkelt inte vara den typen som klarar av att arbeta långsiktigt politiskt i en grupp som kan ha synpunkter på vad han skall tycka om det ena eller andra."Hela texten kan du läsa via länken överst.
måndag 27 april 2015
Susanna Alakoski: April i anhörigsverige
Vid läsningen av Susanna Alakoskis nya bok, April i anhörigsverige. Dagbok (Bonniers) får jag
hela tiden upp minnen från andra författare. Ämnet alkohol är urgammalt i
litteraturen och det är kanske ingen tillfällighet att mitt bokmärke under läsningen
är en bild av Fernando Pessoa, en av alla dessa för tidigt döda med glas i
handen. Men det är framför allt William Styron som gör sig påmind. Hans Ett
synligt mörker från 1990 (i svensk översättning av Caj Lundgren 1992) är
kanske den starkaste skildringen av alkoholism och psykisk sjukdom jag läst.
Alakoski nämner honom inte, däremot berör hon Marguerite Duras alkoholindränkta
författarskap, liksom några av Finlands främsta författare, kända för sin alkoholism. Men mest av allt är det andra texter som löper som en röd tråd i
Alakoskis bok, då inte minst facktexter om alkoholen.
April i anhörigsverige utspelar sig, som titeln anger,
under en aprilmånad. Hon kuskar land och rike runt och föreläser om sitt
författarskap. En längre period i boken utspelar sig på Baltic Center i Visby
där hon då bor och arbetar. I centrum för berättelsen står hennes egen familj,
mamman och pappan som båda dog alkoholdöden, brodern som föll för knarket men numera
är ren, och så den onämnbara, en syster som hon inte vill tala om. Det blir
ofta starka scener, drabbande och exakta, från alkoholismens helvete, dess
vardag med allt vad den innebär, och dess utbrott av våld och kaos. Bitvis är
det en outhärdligt svår läsning.
Men det ska sägas att boken ibland går på
tomgång. Den borde ha redigerats strängare. Inte minst de många anteckningarna
om vad som inhandlats i butiker och var lunchen intas ter sig mindre
intressanta. Ändå tänker jag att det kan är dessa som gör att
alkoholskildringarna träder fram så mycket starkare.I hennes eget liv finns ju också maken och barnen, vid sidan av vänner och kollegor.
Det är sammantaget en drabbande bok Alakoski skrivit, och
den bör rimligen angå en stor del av svenska folket. Alkoholisten och dennes
familjemedlemmar borde absolut ägna den stilla läsning. Det bär på en lärdom
som är mycket svår, den man får av att själv leva eller ha levt i ölens, vinets
och brännvinets värld.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)

