"Thomas Nydahl, född 1952 i Malmö och numera bosatt i Kristianstad, har en verkslista på om jag räknat rätt femtio poster. Det är skönlitteratur, poesi och politiskt/kulturella betraktelser från 1974 och framåt. I början med klar vänsterprofil, idag ofta … kanske ‘dyster’ är ordet? Det finns vissa likheter mellan honom och ett par andra yngre förmågor, Birro och Omar. De har sparkats ut ur ”åsiktskorridoren” på grund av olämpliga åsikter. Omar var islamist, Nydahl och Birro anti-islamister. Nydahl har också skrivit en del om västerlandets förfall och nya högerströmningar, vilket knappast ger godkänt på de finare kulturredaktionerna vad det verkar. Men Birro är åtminstone åter inne i den kristna gemenskapen och Omar verkar ha slingrat sig tillbaka in i ”korridoren” igen. Samma öppning har inte beviljats Nydahl av kultureliten, han är ute helt som det verkar. Kanske det beror av att han inte kunnat knyta sig till eller bygga stödgrupper på senare år. I det individualistiska liberala samhället är man såld om man inte har stödgrupper (vilket ju låter som en motsägelse, men hårdhänt kollektivism kan nog ses som en del av den liberala friheten idag … ”friheten?”). Nydahl verkar helt enkelt inte vara den typen som klarar av att arbeta långsiktigt politiskt i en grupp som kan ha synpunkter på vad han skall tycka om det ena eller andra."Hela texten kan du läsa via länken överst.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
tisdag 28 april 2015
"En produktiv solitär"
Under rubriken "En produktiv solitär" skriver idag Björn Nilsson en gästblogg hos Lindelöf.nu
måndag 27 april 2015
Susanna Alakoski: April i anhörigsverige
Vid läsningen av Susanna Alakoskis nya bok, April i anhörigsverige. Dagbok (Bonniers) får jag
hela tiden upp minnen från andra författare. Ämnet alkohol är urgammalt i
litteraturen och det är kanske ingen tillfällighet att mitt bokmärke under läsningen
är en bild av Fernando Pessoa, en av alla dessa för tidigt döda med glas i
handen. Men det är framför allt William Styron som gör sig påmind. Hans Ett
synligt mörker från 1990 (i svensk översättning av Caj Lundgren 1992) är
kanske den starkaste skildringen av alkoholism och psykisk sjukdom jag läst.
Alakoski nämner honom inte, däremot berör hon Marguerite Duras alkoholindränkta
författarskap, liksom några av Finlands främsta författare, kända för sin alkoholism. Men mest av allt är det andra texter som löper som en röd tråd i
Alakoskis bok, då inte minst facktexter om alkoholen.
April i anhörigsverige utspelar sig, som titeln anger,
under en aprilmånad. Hon kuskar land och rike runt och föreläser om sitt
författarskap. En längre period i boken utspelar sig på Baltic Center i Visby
där hon då bor och arbetar. I centrum för berättelsen står hennes egen familj,
mamman och pappan som båda dog alkoholdöden, brodern som föll för knarket men numera
är ren, och så den onämnbara, en syster som hon inte vill tala om. Det blir
ofta starka scener, drabbande och exakta, från alkoholismens helvete, dess
vardag med allt vad den innebär, och dess utbrott av våld och kaos. Bitvis är
det en outhärdligt svår läsning.
Men det ska sägas att boken ibland går på
tomgång. Den borde ha redigerats strängare. Inte minst de många anteckningarna
om vad som inhandlats i butiker och var lunchen intas ter sig mindre
intressanta. Ändå tänker jag att det kan är dessa som gör att
alkoholskildringarna träder fram så mycket starkare.I hennes eget liv finns ju också maken och barnen, vid sidan av vänner och kollegor.
Det är sammantaget en drabbande bok Alakoski skrivit, och
den bör rimligen angå en stor del av svenska folket. Alkoholisten och dennes
familjemedlemmar borde absolut ägna den stilla läsning. Det bär på en lärdom
som är mycket svår, den man får av att själv leva eller ha levt i ölens, vinets
och brännvinets värld.
E.M. Cioran om skrivandets mening och meningslöshet. Om ett försummat datum
![]() |
| Foto 24 april: Astrid Nydahl |
Han skrev också: "Att skriva böcker saknar inte kopplingar till arvsynden. Ty vad är en bok om inte en förlust av oskulden, en aggressionshandling, en repetition av vårt syndafall" (Frestelsen att finnas till).
Han upprepade det ofta. I en intervju med Fernando Savatar (Entretiens) förklarar han varför han ändå skriver: "För att skriva, hur lite det än är, har hjälpt mig att ta mig från ett år till ett annat, ty de uttryckta besattheterna förblir försvagade och delvis övervunna. Jag är säker på att om jag inte svärtat ner papper så hade jag tagit livet av mig för länge sedan. Att skriva är en utomordentlig lättnad."
***
Noterar först nu att jag för första gången någonsin sedan den 25 april 1984 försummat att göra en anteckning om datumet. Den 25 april 1974 störtades den portugisiska diktaturen. Kaptensrörelsen och "nejlikornas revolution" skulle leda landet fram till en parlamentarisk demokrati. Just detta datum 1984 föddes min yngsta dotter, på revolutionens tioårsdag. Detta datum fyllde också en för mig mycket betydelsefull människa - avliden sedan länge - år. Hade med andra tre skäl, minst, att anteckna något. Så är det inte längre. Portugal kan man nu nämna i samma andetag som man nämner andra plundrade, korrupta och ekonomiska ruiner i Europa. De en gång så optimistiska portugiserna har i allt för hög utsträckning fått se sig om efter en skrubb att bo i, något de kan betala, och ett svartjobb för brödfödan. Jag kommer med största sannolikhet att missa 25 april också 2016.
söndag 26 april 2015
Ayaan Hirsi Ali: Reformera islam (Bonniers, Originaltitel på engelska: Heretic, översättning av Margareta Eklöf)
![]() |
| Foto: Steen R/ Snaphanen |
När jag nu tagit mig an Hirsi Alis nya bok tänker jag
först att allt detta vet jag redan. Jag har läst hennes tidigare böcker. Jag
har läst alla de andra avfällingarna, de modiga männen och kvinnorna som lämnat
islam bakom sig och som sökt friheten. Men så hejdar jag mig. Hennes nya bok är
ju inte som de tidigare eller andra. Reformera islam är för det första en
sammanfattning – nej, en redogörelse för – vad islam kräver och förväntar sig
av sina anhängare. För det andra – och viktigast av allt – är att den redovisar
Hirsi Alis principiella och personliga argument mot dessa islams krav. Det är det
som gör boken unik.
Men tror hon då på allvar att islam går att reformera?
Låt oss ställa en helt annan fråga: gick kristendomen att reformera? Hirsi Ali
vet besked och hon går raka vägen till Martin Luther och de teser han spikade
på kyrkporten. När Hirsi Ali möter Luther slår det gnistor, det kan jag
garantera! Ett av hennes argument blir starkare än de andra: Luthers teser
kunde spridas tack vare att boktryckarkonsten gjort entré. Luther + tryckeri
var receptet för en revolution. Idag har vi internet, print-on-demand och andra
tekniska landvinningar för kommunikation.
Hirsi Ali vänder sig till de frihetslängtande muslimerna – först och främst kvinnorna i islam – och säger: nu finns tekniken! Använd tekniken, sprid era tankar, gör uppror mot förtrycket! Som den optimist hon är förväntar hon sig – i de första stegen av arabiska våren – att människor ska göra bruk av det som bultar i deras bröst; längtan efter frihet är alltid starkare än anpassningen och lydnaden. Islam + internet borde alltså kunnat leda till reform. Eller? Luther + tryckkonst gjorde det. Eller var det så att Europa och den kristna kyrkan var redo att gå från puppstadium till fullt utvecklad fjäril? Från katolicism till protestantism? Det finns inga självklara svar. Men det finns spår i historien som pekar mot möjliga lösningar.
Hirsi Ali vänder sig till de frihetslängtande muslimerna – först och främst kvinnorna i islam – och säger: nu finns tekniken! Använd tekniken, sprid era tankar, gör uppror mot förtrycket! Som den optimist hon är förväntar hon sig – i de första stegen av arabiska våren – att människor ska göra bruk av det som bultar i deras bröst; längtan efter frihet är alltid starkare än anpassningen och lydnaden. Islam + internet borde alltså kunnat leda till reform. Eller? Luther + tryckkonst gjorde det. Eller var det så att Europa och den kristna kyrkan var redo att gå från puppstadium till fullt utvecklad fjäril? Från katolicism till protestantism? Det finns inga självklara svar. Men det finns spår i historien som pekar mot möjliga lösningar.
”Jag anser det trovärdigt att internet kommer att bli för den muslimska världen på 2000-talet vad tryckpressen var för kristenheten på 1500-talet. Jag anser det trovärdigt att de våldsamma islamister jag har kallat medinamuslimer är de moderna motsvarigheterna till de fanatiska sekterna i förreformationens Europa och att en helt annan reformrörelse redan bildas i Mellanösterns och Nordafrikas storstäder (…) Mycket är ovisst i detta tidiga skede. Det enda säkra med den muslimska reformationen är att den inte kommer att likna den kristna. Det är sådana fundamentala skillnader mellan Jesus och Muhammeds lära, för att inte tala om de båda religionernas radikalt olika organisatoriska struktur, att alla analogier faller i stycken.”
Vilka är då islams problem? Hirsi Ali beskriver dem i
fem punkter. I dessa finns hela systemet nedtecknat, kortfattat men kusligt i
sin exakthet, och det är, säger Hirsi Ali, på dessa fem punkter islam måste
reformeras. De är:
1/ Muhammeds halvt gudomliga och ofelbara status och den bokstavstrogna läsningen av Koranen, särskilt de delar som uppenbarades i Medina.2/ Fokuseringen på livet efter döden istället för livet före döden.3/ Sharia, den lag som härletts ur Koranen, hadhiterna och resten av den islamiska rättsläran.4/ Makten för enskilda personer att tillämpa islamisk lag genom att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta.5/ Befallningen att utkämpa jihad, det heliga kriget.
Man förstår direkt att Hirsi Ali med dessa punkter går till några av islams kärnfrågor. Hur kan ett sådant system reformeras?
Hon säger att hon är optimist, men att det kommer att ta lång tid och bli
mycket blodigt. Ungefär som de europeiska religionskrigen, tänker jag.
Hirsi Ali delar upp världens muslimer i tre grupper.
Den första kallar hon Medina-muslimer, det är de verkligt hårdföra, vi finner
dem i grupper som IS, Boko Haram och andra. De får sitt namn från det faktum
att de med våld upprätthåller sharia och för att de inte bara lyder, utan
imiterar Muhammeds lära och hans stridslystnad. Det är denna grupp som kallar
judar och kristna för ”svin och apor”. De tillämpar sharia med halshuggning,
stening och andra dödsmetoder.
Den andra gruppen, Mecka-muslimerna, består, säger
Hirsi Ali ”av människor som är lojala mot förkunnelsens grunder och troget förrättar
sina böner men inte vill använda våld.” Det största problemet denna
majoritetsgrupp står inför är mötet med moderniteten, det sekulära och
individualistiska.
Den tredje gruppen, de muslimska oliktänkarna,
betraktar hon som ”modifierade muslimer”. De är födda in i islam men
ifrågasätter, diskuterar och i vissa fall lämnar islam bakom sig för alltid.
Hirsi Ali hör själv till denna grupp.
Nå, hon är alltså optimist – trots allt – och det är
kanske på just den punkten jag själv tvivlar. Hirsi Alis eget liv är ett
exempel på vad som händer när en människa – en individ, märk väl – genomskådar en
totalitär världsbild, i detta fall islam som regelsystem och lära, men jag är
inte lika övertygad som hon om att det på massplanet är möjligt. Hon säger
själv att förtrycket och inlemmandet i islam börjar i hemmet. Som barn fostras
de blivande anhängarna.
Att många av dem väljer att lämna islam är inte konstigare än att barn till kristna eller judiska sekters vuxna väljer att lämna. Det tycks idag snarast vara en regel, oavsett om vi talar om kristna, judiska eller muslimska sekter. Det är kanske just det som utgör mötet med moderniteten! Låt mig citera Ayaan Hirsi Alis slutord i boken, för just de orden tror jag kunde vara en riktningsvisare, även om jag själv reserverar mig mot optimismen i orden:
Att många av dem väljer att lämna islam är inte konstigare än att barn till kristna eller judiska sekters vuxna väljer att lämna. Det tycks idag snarast vara en regel, oavsett om vi talar om kristna, judiska eller muslimska sekter. Det är kanske just det som utgör mötet med moderniteten! Låt mig citera Ayaan Hirsi Alis slutord i boken, för just de orden tror jag kunde vara en riktningsvisare, även om jag själv reserverar mig mot optimismen i orden:
”Jag är universalist. Jag är övertygad om att alla människor kan resonera och har ett samvete. Det omfattar alla muslimer. För närvarande lyssnar vissa muslimer inte till sitt samvete utan går med i grupper som Boko Haram eller IS och lyder bokstavliga föreskrifter och religiösa dogmer. Deras brott mot människans förnuft och samvete, som de begår i islams och sharias namn, framtvingar redan en ny granskning av islams skrifter, doktriner och lagar. Denna process går inte att hejda, hur mycket våld reformvännerna än tillfogas. Till sist kommer förnuftet och samvetet att råda.”
***
Om Ayaan Hirsi Ali har jag tidigare bland annat skrivit här:
Islams olika ansikten. Islams järnnäve.
Arabisk höst - redan?
Gina Khan, Ayaan Hirsi Ali och salafismens utbredning....
Yttrandefriheten, islam och islamismen.
lördag 25 april 2015
På en strand i Åhus
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
fredag 24 april 2015
Två kvinnor och en väntande dans
![]() |
| Haväng, april. Foto: Astrid Nydahl |
Hirsi Ali var i Köpenhamn igår. Här intervjuas hon av Jyllands Postens f.d. kulturredaktör Flemming Rose:
torsdag 23 april 2015
Medelhavets döda och lyxflyktingarnas komfort
| Foto: Astrid Nydahl |
"The first leg of the journey by land, to reach Libya from other countries in Africa, is the most expensive, costing between $4,000 and $5,000. The crossing, with departures from the country’s Mediterranean seaports, costs a further $1000-$1500. If those that manage to make it to Sicily want to go on to Rome or Milan, they will have to shell out another €200-€400, depending on how they continue their journey: by car, coach or train. The last leg, taking them to their desired destinations in northern Europe, will cost them a further €500 - €1500. The exact price depends on their final destination, with Germany or Switzerland costing a bit less, and Sweden and Norway the most expensive. The complete package is offered with just one condition: payment in advance for each leg, in cash or through trusted intermediaries in the two continents."Som bekant finns det ju inga garantier för att man kommer så här långt. Flera av de gangsters som opererar på libyskt och italienskt territorium har ju visat sig ha väldigt bra känningar i Sverige. Men inte heller det behöver jag ju berätta, det får betraktas som allmänt känt idag. Däremot kan man väl ta tillfället i akt och berätta om de syrier och palestinier som kommer samma väg i rena lyxfarkosterna. The Telegraph berättar:
"While poverty-stricken Africans and Asians are packed like slaves into leaky fishing boats crossing the Mediterranean from Libya, a new type of "first-class" refugee is emerging – wealthy Syrians paying thousands of pounds to be taken to Europe in yachts and motor launches.
Följer man länken till Telegraph kan man se lyxbåtarna de anlänt i. Också det är förstås en smutsig hantering. Det bara bekräftar att klasskillnaderna ger sig tillkänna även i människosmugglingens skummaste vrår.Italian police this week impounded a private yacht in the port of Pozzallo, Sicily, after it brought 98 Syrians and Palestinians from Turkey, with each adult refugee paying 8,500 euros (£6,000) to smugglers.There was a discount for the 23 children on board."
Jag hade, som sagt, kunnat skriva om detta ämne dag ut och dag in. Men den som tror sig sakna kunskaper - eller vägar till kunskaper - får väl numera bara betraktas som lat. Allt ligger framför oss som en uppslagen bok - det är bara att läsa på. Och glömmer man läsa om hur profitörerna ser ut, vad deras verksamhet tjänar för syfte och hur Sveriges regering förhåller sig till katastrofen så får man stå där med skammen en dag. Ingenting av det som tycks enkelt och möjligt att genomskåda med "rätt åsikt" eller "godhet" kommer att fungera. Inte den här gången heller.
***
Och så finns det förstås en helt annan aspekt av saken. Den bör man inte bortse ifrån, såvitt man inte är en naiv trädgårdsodlare.
onsdag 22 april 2015
Käppen kroknar, håret vitnar, gräset grönskar...
Årets första dag på Brösarps backar gick i solens, vindens och vilans tecken. Att inte bara packa en korg med kaffe och smörgåsar som till alla vinterns kustresor utan att också ta fram kylväskan, fylla den med grillad kyckling, sallad och drycker, det är det verkliga vårtecknet.
Allt knoppas, blommar och grönskar där ute på Österlen nu.
Fruktträdens knoppar sväller så att man riktigt kan känna hur mycket liv och kraft det finns i dem.
Och en stund senare, nere vid Haväng, tog jag försiktiga steg med hjälp av stödkäppen som gått i arv flera generationer redan. Hår och skägg vitnar i solen, och snart är det borta, allt inklusive håret och skägget. Livets alla skeden är genomskådade, bara de sista vandringarna, vår som vinter, återstår. Oavsett när och hur många gånger spelar ingen roll, de är genomskådade men ändå värda så mycket.
Ja, visst är det vår nu, oavsett vilka bakslagen blir och när de kommer.
Bilderna, tagna vid Brösarps backar och Haväng, är Astrid Nydahls.
Allt knoppas, blommar och grönskar där ute på Österlen nu.
Fruktträdens knoppar sväller så att man riktigt kan känna hur mycket liv och kraft det finns i dem.
Ja, visst är det vår nu, oavsett vilka bakslagen blir och när de kommer.
Bilderna, tagna vid Brösarps backar och Haväng, är Astrid Nydahls.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)