tisdag 21 april 2015

Slavoj Žižek om intolerans och mångkultur

Kristianstad centrum, 2012. Foto: Thomas Nydahl
I en intervju i danska Politiken hämtar jag idag några intressanta (och skulle jag säga livsavgörande) aspekter kring vår samtid och framtid. Det är Slavoj Žižek som intervjuas, och han har framför allt intressanta tankar kring det vi kallar "mångkultur" och dess relation till tolerans och hävdandet av den egna kulturen. Europa, säger han, behöver sin egen Leitkultur.

Har alle kulturer ikke en smertegrænse, hvad angår intolerance?

»Der er ting, som er umulige at tolerere. Det kan blive til et eksplosivt problem, hvis to etniske eller religiøse grupper lever sammen nær hinanden og har uforenelige måder at leve på og opfatter kritik af deres religion eller måde at leve på som et angreb på selve deres identitet«.

Det er i visse kredse blevet populært at erklære, at islam også er en del af Europa?

»Tolerance er ikke en løsning her. Vi har brug for, hvad tyskerne kalder en Leitkultur, en højere, ledende kultur, der regulerer måderne, hvorpå subkulturerne interagerer. Multikulturalismen, med sin gensidige respekt for de andre, virker ikke på ’umuligt at tolere’-stadiet. Stærkt troende muslimer finder det umuligt at tolerere vores blasfemiske billeder og vores respektløse humor, som udgør en del af vores frihed. Men Vesten med sine liberale praksisser anser også tvangsægteskaber eller adskillelse af kvinder og mænd, som er del af muslimsk liv, for uacceptabelt. Derfor argumenterer jeg som venstreorienteret for, at vi har brug for at skabe vores egen ledende kultur«.

Hvordan kunne en sådan kultur se ud?

»Den ledende europæiske kultur er oplysningstidens universelle ideer. Her må du som person være i stand til at se bort fra dine egne karakteristika og ignorere dine egne særlige sociale, religiøse eller etniske positioner. Det er ikke nok at tolerere hinanden.


Zenta Maurina om orden, skrivandet, urkrafterna

”Det är typiskt, att det i ryskan finns många uttryck för sorg, för stämningar i moll, men inget ord, som motsvarar serenitet. Även i svenskan måste man tillgripa utländska ord. I lettiskan betyder ordet för glädje ordagrant bärnstenslikhet." Det skriver Zenta Maurina i Om kärleken och döden.

Vad skulle det betyda om vi hade ett ord för detta slags glädje, den himmelskt vackra? Skulle vi bli mindre lätta rov för konsumismen? Jag tvivlar. Jag tror att det finns nedärvt i människans själ att försöka mätta rastlöshet, oro och sorg med något handgripligt. I vår tid har konsumismen kommit att fylla den platsen. Jag köper – alltså är jag. Köpa sig mat, kläder och tak över huvudet. Där har fundamentet för ett anständigt liv skapats. Men människan lever ej av bröd allena.

Hon måste sjunga och dikta, hon måste släppa loss sina viktigaste drifter, i kärlek förena sig, med barn föröka sig. Det är vad alla människor behöver och kanske måste. Allt annat är vind. När sången föds i hennes strupe fylls också hennes bröst av en frid så stark att den överglänser glädjen. I dikten, den hon läser eller skriver, fasthåller hon det skapande ögonblicket av liv. I föreningen mellan man och kvinna bekräftas själva livsmekanismen; släktled efter släktled inordnas i något som är större än den enskilda människan. Men allt det andra? Varje dag av inköp, vad tjänar den till, och vad tillför den det redan mänskliggjorda?

Zenta Maurina säger att människan är förlorad så snart hon blir blind för någon av urkrafterna. Människan måste förbinda ”den lägre, förgängliga materiella skapelsen med den högre oförgängliga andevärlden” Det kan låta pretentiöst, men om man för ett ögonblick funderar på innebörden av vad hon säger, ser man snart att hon talar om just förbindelsen mellan det som är fundamentet för våra liv, och det som förhöjer dess kraft, kvalitet och innehåll. Utan dikten och sången är människan bara ett vilddjur och ett lätt rov för krafter starkare än henne själv.

”Jag skriver som en vansinnig för att inte drunkna”, skriver Zenta Maurina i Befrielsens år. Drunknar - i betydelsen går under - gör den som lever kvar i illusionen om motståndets framgångsmöjlighet. Drunknar gör den som med dagliga klagosånger förgiftar sitt eget och sin omgivnings liv.

Varför skriver jag själv som en vansinnig? För att inte drunkna, för att inte låta illusioner sänka mig, förvridna speglar fylla mig med lögn, klagosånger infektera mitt liv. Så kan jag möjligen överleva den tid som finns kvar av ett människoliv.

måndag 20 april 2015

Montaigne om tillståndet

Montaigne (1533 - 1592)
"Det är en fördel  för mig att det bedrövliga tillståndet i det här landet sammanfaller med min bedrövliga ålder. Jag står hellre ut med att tiden nu förvärrar mina olyckor än med att min lyckliga period skulle ha störts."

Michel de Montaigne, Essayer,  III/IX, Om fåfänglighet (Översättning av Jan Stolpe)

Oavsett vad jag läser varje morgon eller ser i nyhetssändningar om kvällen vill jag hålla mig kvar vid Montaignes ord. Jag har läst hans essäer så många gånger, men fick nu i helgen en påminnelse med just dessa ord av en vän.

Att ha dem framför sig är att återgå - om man någonsin lämnat - till den illusionslösa utsikten. Både i privatlivet och det som möjligen kunde kallas det samhälleliga måste jag befinna mig där. Jag behöver inte upprepa namnen på alla de platser där katastrofen utspelar sig. Jag behöver inte ens säga något om vad som sker i mitt eget land. Det enda som behövs är att läsa Montaignes ord, igen och igen.

lördag 18 april 2015

Stefan Zweig om tystnaden

Haväng. Foto: Astrid Nydahl

”För vem bör man skriva mitt i det politiska slammer och skrikande som dövar öronen för blygsammare ljud” skrev Stefan Zweig i sin bok om Erasmus 1934. Hans reaktion på nazisternas bokbål blev, i ett privat brev, att hävda att det var livsviktigt att ”vänta, vänta, vara tyst och återigen vara tyst… För min del skulle jag gärna avvarat sådan publicitet. Som du vet är jag en människa som värderar lugn och ro högre än allt annat.”

Zweig värderade banden mellan tystnad och idéer om inre frihet högt. Han skrev om sina älskade böcker att de var ”handfullar av tystnad som lindrar plåga och oro” – vilken man kan läsa i George Prochniks Stefan Zweig vid världens ände (den utkommer om några veckor och jag recenserar den då i bloggen). Vad lär vi av Zweig? Just denna epok tycks istället präglas av allt högre skrikande och hojtande. Den enda opposition som formuleras är den panikartat vrålande. Den vill jag själv helt stängas av från.

fredag 17 april 2015

Vägra valet. Ny dansk uppmaning

En ny dansk bok tar Emma Goldman på orden, hon som skrev "Om det gick att förändra något genom att rösta, så skulle det ha förbjudits."

Den nya boken är skriven av Søren Mau som är filosofistuderande från Århus. Hans bok har karaktären av pamflett och ansluter till mycket som skrivits om parlamentarism och demokrati i marxistiska kretsar. Mau argumenterar utifrån omständigheter som dessa:
Nationalstaten har mistet suverænitet og har en begrænset evne til at regulere samfundsudviklingen. Den globaliserede og finansialiserede økonomi har udhulet parlamenternes magt over penge og arbejde. Og politik er blevet en professionaliseret, afkoblet og markedsliggjort mediemaskine, hvor eliten kan skifte mellem roller som politikere, eksperter, spindoktorer og erhvervspinger.
Det är bara alltför lätt att hålla med honom om nationalstatens alltmer symboliska beslut. Viktigare är att försöka förstå och granska de beslut som fattas av EU. Varje medlemslands medborgare borde betrakta det som viktigast av allt. Men det är ju också så, som Mau hävdar, att den globalt marknadsstyrda ekonomin har större inverkan på våra liv än någonsin de nationella parlamenten.
»Opfordringen til at undlade at stemme kan formuleres sådan her: Lad være med at være vælger. Lad være med at lade dig reducere til den borger og den forbruger, den politiske elite vil have dig til at være. Gør i stedet hvad du kan for at blive et politisk subjekt, der nedbryder udemokratiske magthierarkier og lader nye politiske fællesskaber opstå.« Ur Søren Maus ’Hæv stemmen!’ Bokens undertitel: ’I hvilken det vises, at folketingsvalget er et ideologisk ritual, der opretholder et udemokratisk politisk system, og at det første skridt på vejen mod et demokratisk samfund er at lade være med at stemme’.
Kanske borde en sådan pamflett översättas till svenska, om inte annat så för att den så kallade "decemberöverenskommelsen" visar hur lätt parlamentariker och regering tar på valresultatet och hur snabbt en "demokrati" kan visa sig vara en folkvald skendemokrati utan minsta mening för riksdagen i fråga. DÖ är bokstavligt talat ett parlamentariskt dött tillstånd. Mau kanske har något att säga i sammanhanget.

Golem - tjeckiska eller polska rötter?

Golem med sin Pragskapare, rabbi Löw. Av Mikoláš Aleš, 1899. Nationalgalleriet i Prag.
They say that a baal shem in Poland by the name of Rabbi Elias made a Golem who became so large that the rabbi could no longer reach his forehead to erase the letter e. He thought up a trick, namely that the Golem, being his servant, should remove his shoes, supposing that when the Golem bent over, he would erase the letters. And so it happened , but when the Golem became mud again, his whole weight fell on the rabbi, who was sitting on the bench, and crushed him.

Legenden Golem har jag alltid förknippat med Prag och den judiska befolkningen där. Men det finns uppenbarligen andra trådar också. Uppstod Golem-berättelsen rentav i Polen? Culture.pl skriver i veckans nyhetsbrev:
"The legend of the golem - the unformed mass of clay which, thanks to a magical spell, becomes a living creature – inspired Jewish cabbalists as early as the 12th century. The possibility of creating a humanoid creature raised interest from both theorists and practitioners of Cabbalah - Jewish or not - from Spain to Germany. But the story of the Golem as we know it, whose main narrative is located in Prague, and which connects the creation of the golem with the figure of the rabbi Jehuda Loew ben Betsalal (Maharal), was formed much later - in a period scholars tentatively identify as a time between the 17th and early 19th century. It turns out some of the key elements of the legend, including the figure of Betsalal himself, may have come to Prague via Poland."
Detta spår är mycket intressant att följa. Längre fram i artikeln skriver Mikołaj Gliński:
"According to the Praguian legend, rabbi Betsalal created a golem to defend the Prague ghetto from anti-semitic attacks and pogroms. Depending on the version, the Jews in Prague were to be either expelled or killed under the rule of the Holy Roman Emperor, Rudolph II. The problem is that this period, often referred to as the Golden Age of Czech Jewry, was a time of remarkable tolerance toward Jews and Protestants alike, when Jewish cultural life flourished, and the Jewish population grew significantly. This makes it a rather unlikely background for the history of a golem whose main function was to be a bodyguard of the Jewish community. Another problem is posed by Betsalal himself, the creator of the Prague Golem. Hillel J. Kieval, an expert in the golemology, points to the fact that while Betsalal does appear to have had an interest in the speculative side of Jewish mysticism, he had never written about golem, nor was he known for having been a devotee of "practical" Kabbalah - the art necessary to create a Golem. This art, however, flourished in another nearby state, namely Poland. And Betsalal himself was really born in Poznań, where he became also the rabbi of Poland, that was before he moved to Prague."
Hela artikeln kan läsas här. Given fredagsläsning.

Vill du ha ytterligare material är denna sida hos Jewish Virtual Library mycket givande. Där påpekas bland annat detta:
"The golem has been a popular figure in the arts in the past few centuries with both Jews and non-Jews. In the early 20th century, several plays, novels, movies, musicals and even a ballet were based on the golem. The most famous works where golems appear are Mary Shelley's Frankenstein, Karel Capek's R.U.R. (where the word "robot" comes from), Isaac Bashevis Singer's The Golem and The X-Files. There is also a character named Golem in J.R.R. Tolkien's classic series The Lord of the Rings. Today, there is even a golem museum in the Jewish Quarter of Prague."

torsdag 16 april 2015

En resa i kulturens Israel

Amos Oz, bild ur programmet.
Axess TV har börjat med en serie som jag nu sett första avsnittet av. I samtalston, lugnt, stilla och mycket intelligent, möter vi programledaren Lizzie Scheija i dialog med författaren Amos Oz. Det blir inte så mycket bättre än så här. Och jag tänker instinktivt: det som skiljer ett samtal som detta från SVT:s allt mer skandalösa och undermåliga litteratursamtal, är att författaren förväntas ha något viktigt att berätta. Amos Oz-avsnittet kan man se här

Axess presenterar programmet så här:

Del 1 av 6. Amos Oz föddes i Jerusalem 1939. Hans pappa kom från Litauen och hans mamma från Ukraina. Sin barndom och tidiga vuxenliv har han skildrat i den självbiografiska romanen "En berättelse om kärlek och mörker". Mörker eftersom Amos mamma tog livet av sig när han var 11 år. Några år efter moderns död lämnade Amos sitt hem i Jerusalem och flyttade till Kibbutz Hulda. Där ändrade han sitt efternamn från Klausner till Oz - som betyder "styrka" - och började ett nytt liv: Han levde upp till det israeliska 50-talets förebild om den vackra, starka "nya juden",  som håller en lie i ena handen och en penna i den andra. Ett liv långt från föräldrarnas minnen från den östeuropeiska diasporan.
När man frågar Amos varför han inte flyttade till den stora staden Tel Aviv utan till en kibbutz svarar han: "Tel Aviv var inte tillräckligt radikalt". Amos, som så många andra i sin generation, behövde göra en fullständig revolt för att bli av med sitt tunga förflutna och för att kunna återskapa sig.
***

Och veckorna framöver, alltid med generösa repristider, kommer Michal Rovner, Etgar Keret, Sivan Beskin, Amir Gutfreund och David Grossman.

onsdag 15 april 2015

Ny recension av Antecknat i krigstid

Björn Nilsson recenserar min nya bok. Två korta citat bara (hela recensionen finner du via länken):
"Antecknandet kan ses som ett sätt att försöka få ordning på en kaotisk värld. Samtidigt finns ju uppenbara svårigheter. Om man skriver av hela tillvaron tappar man översikten i ett hav av detaljer. Beskrivs bara de stora linjerna tappas mindre sammanhang som dock i vissa lägen kan bli väldigt viktiga. Metoden att lösa den motsättningen kan vara att ta upp någon smärre detalj i det stora och anta att just denna (kanske ett enskilt människoöde) ändå ger nyckeln till vad som sker i stort. Och då kan anteckningar vara till hjälp, särskilt när det som i Nydahls fall gäller områden som han har egna erfarenheter av."
"Originell är inledningen, med ett judiskt öde under fascismen och andra världskriget i Rumänien. Men vad vi kan lära av det är, att trots att krig rasar och bomberna faller kan vardagen ändå på något sätt fortsätta. ”Krig” är en företeelse med flera dimensioner. Det är inte bara den omedelbara kampen vid fronterna, bomberna som faller över städer, utan svallvågor som slår in över formellt fredliga områden. Den palestinska konflikten, med Israels ockupationspolitik och återkommande överfall mot Gaza, kan orsaka antijudiska utbrott i Malmö eller Belfast. Fanatikerna på alla sidor tar över, dörrar slås igen, krigsvokabulären gör samtal omöjliga – för en dyster världsbetraktare som Nydahl ser världen verkligen dyster ut! Men han vill åtminstone kämpa med att se till att det egna språket inte förvrids och förfalskas!"
Boken kan beställas med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Om ungdomskärleken i Malmö

Rådhuset vid Stortorget i Malmö, 1960-tal

Eva fyllde mina tankar. Varje minut och varje dag. Så till den milda grad att jag aldrig cyklade ute på gatan när jag skulle hem efter skolan, utan alltid tog vägen in om hennes gård. Över Lorensborgstorget, förbi tandkliniken och utmed hennes hus, innan jag svängde ut till höger på Hallingsgatan igen. Om jag så bara fick se henne gå där var jag nöjd och kunde fortsätta hemåt.

Det var så mina ritualer såg ut. Under skoltiden lovarna med cykeln efter avslutad dag, och efter skoltiden stunderna – timmarna – nedanför hennes fönster ute på trottoaren som gick parallellt med Lorensborgsgatan.

Det närmaste jag kom Eva kan sammanfattas i två händelser: Polisutställningen på Rådhuset 1969 och discodansen vid Triangeln, i den lilla gränden där biografen Spegeln låg och det också fanns ett källardiskotek (i samma lokal som sedan i många år hyste en kinesisk restaurang).

Discodansen kom först. Det måste ha varit när jag gick i nionde klass, det år jag var femton och i juni skulle fylla sexton. Då vakade jag i timmar på en tvättinrättning vid Kronborgsvägen, i väntan på att hon skulle komma promenerande med sin kompis Irene på väg hem till Lorensborg. Det gjorde hon också. Men dessförinnan hade jag bjudit upp henne och dansat två gånger i källaren. Min lycka var då gränslös. 

Polisutställningen ägde rum då jag stod i begrepp att flytta hemifrån. Det var i mars 1968.  Jag var tillsammans med min bästa vän Claës, vi stod utanför hans lägenhetsport på Dammfrivägen då vi på andra sidan gatan fick se Eva och Irene komma gående i riktning mot centrum. Jag kallade på henne, de stannade, vi sprang över gatan och gjorde dem sällskap. Vi gick genom hela Malmö centrum, planlöst, bara för att få vara nära Eva, förbi Triangeln, upp för Södra Förstadsgatan till Södertull och Gustaf Adolfs torg, vidare upp längs Södergatan till Stortorget. Utanför Rådhuset stannade vi och jag frågade om jag fick bjuda dem på Polisutställningen. Det var en grotesk stund. Vad skulle vi där inne att göra?

Jag visste ju varför. Det var ett sätt att förhala avskedet som gjorde att vi gick runt där inne och tittade på bilder av våldsoffer och läste statistik över kriminaliteten. Men ingenting av det stannade kvar i minnet. Bara doften av Eva, hennes kläder, hur hon betedde sig den kvällen. 

Hur jag ibland fick en stark känsla av att hon tyckte detta var pinsamt och att hon helst hade velat att jag inte fanns där, och så de plötsliga, korta men mycket intensiva ögonblick då jag kände hennes närvaro i mig, som om bara hon och jag existerade och att allt annat – utställningen, människorna, husen utanför, rummet och tiden i sin helhet – bara var en illusion som vi kunde bortse ifrån och jag minns att min dröm inte var att ”få henne”, den hade jag sedan länge förträngt, utan att bara för en natt få hålla om henne, få vila nära henne, vara hud mot hud som en bekräftelse på att denna min livslånga kärlek hade varit äkta och sann. Jag trodde mig med en sådan natt kunna släppa taget och aldrig mer tänka på henne. Det var en fåfäng dröm.


tisdag 14 april 2015

Ett personligt minne av Günter Grass

Mitt Japan, mitt Tyskland, brevväxling mellan Günter Grass och Kenzaburo Oe som jag utgav som ett extranummer av tidskriften Ariel 1995.
Att Günter Grass har avlidit är väl bekant nu. Jag funderade länge efter beskedet vad han betytt mest. För mig. Jag tyckte väldigt mycket om mycket han skrev. Några av romanerna är klassiker redan. Andra är bortglömda - redan. Ibland blev ju romanerna som klister blandat med sågspån. Oläsbara.

En framvällande prosa så tung att en blyklump skulle ha varit lätt vid en jämförelse.

Som dundrande debattör kunde han träffa mitt i prick. När han angrep eller förkastade politiska beslut av sitt eget socialdemokratiska parti blev han, som en Böll eller senare en Walraff, en moralisk rikslikare. Hans ord kunde påverka en hel nation. Eller inte alls. Som när han bönade och bad om att DDR skulle få fortleva - reformerat, men ändå.

Kanske uppskattade jag den sidan av honom mest av alla. Han var en människa på gott och ont. Han kunde ha så skriande fel som vi alla. Eller ibland så rätt att vi andra bara tackade honom.

Jag ska inte gå in på enskildheter - det är så lätt att man förlorar sig i en gammal och oviktig debatt - utan bara påminna mig själv om när jag 1995 på mitt förlag Studiekamraten gav ut hans brevväxling med Kenzaburo Oe: Mitt Japan, mitt Tyskland i översättning av Per Landin och med förord av Wilhelm Agrell. Den lilla trycksaken var jag mäkta stolt över. Två Nobelpristagare diskuterade en av vår samtids stora och viktiga frågor, den som hängde ihop med nazismen och fascismen, med folkmorden och med förintelsen. Jag hade önskat att det fanns fler kvar att skicka ut i landet.

Låt mig bara här visa några ord ur brevväxlingen, ord som Grass formulerat:
"Segrarmakternas formulering lydde 'villkorslös kapitulation' och avsåg främst det militära området. Men det var inte bara ett från första början kriminellt krig som tog slut, utan även det i Tyskland planerade och genomförda folkmordet på judar och zigenare avbröts. Ett stort antal koncentrationsläger - från Auschwitz till Bergen-Belsen - visade skräckväldets omfattning, och min fasa - jag var 17 år då - och min skam sitter i ännu idag, kan inte mildras eller stillas av någonting."