måndag 13 april 2015

Sevedsplan från Svinaryssland till Flygande mattan


Bensinmack på Dalaplan i Malmö 1960.



















Sevedsplan, barndomens fasta punkt, kallades av oss bara Seved. Alla visste var Seved låg. Femtio år före min födsel kallades bostadsområdet för Svinaryssland. Det berodde dels på att den fattiga arbetarbefolkningen hade grisar på bakgårdarna, dels på att Malmöborna tyckte att Sevedsplan låg lika långt bort från staden som Ryssland.

Martin Andersson skrev i Sydsvenskan 2013 intressant om områdets historia:
”Marken tillhörde en gång Skabersjö gods. En Hans Bauert köpte en fastighet som han döpte till Sophielund efter sin hustru Sophia Charlotta av Trolle. Bauert anlade också en park som ska ha legat ungefär där Sevedsplan ligger idag. När Malmö stad inkorporerade Sofielund 1911 började man bebygga marken. Husen öster om Sevedsplan uppfördes redan i mitten av 30-talet. Vilken Seved som har gett namn åt Sevedkvarteren är lika svårt att veta som att veta vilken Jesper som namngett Jespersgatan. Men faktum är att det bara finns ett Sevedsplan och en Sevedsgatan i hela riket. Ett ovanligt namn på ett unikt område.”
Idag är Seved ett arabiskt och somaliskt territorium, men några nya öknamn har jag inte hört. Det ymnighetshorn som socialtjänsten i området utgör har däremot resulterat i projekt som lokalen Flygande mattan, klotterpedagogiken Mural Seved, Ung i Seved (där man lär sig att ”inte döma folk efter utseendet” vilket Mohamed påpekar i ett lokalt nyhetsblad), Sofielundsfestivalen på Sevedsplan, Odla i stan på Rasmusgatan, och förstås en hel del annat.

Problemet med Seved har ju flumpedagogiken sedan länge identifierat: ”ungdomarna är sysslolösa”. Därför har man slängt in så mycket ”sysslor” man kunnat, utan att de verkliga problemen har konfronterats. Narkotika- och vapenförsäljningen får man anta sköts på frilansbasis, liksom misshandelsfallen och dödsskjutningarna. Inte ens den lokala polismyndigheten verkar vilja lägga sig i det som sker. DN summerade läget i ett reportage 2011 som inleddes med orden:
”Det är fredag kväll på Rasmusgatan i stadsdelen Seved, det senaste området i Malmö som uppmärksammats för sin gängdiktatur. DN försöker gå in i den lilla kvartersbutiken Ziyad men möts av fyra aggressiva unga män. – Här har ni inget att göra, säger de. Försvinn från våran gata!”
Reportagets slutord har en apokalyptisk ton:
”En polis som vill vara anonym avfärdar allt tal om att gatugänget sökt sig till kriminalitet på grund av brist på fritidsgårdar och samlingslokaler. – Det här är inga ungdomar, de flesta är över 20 år. Det är försent att lägga något krut på dem. De är förlorade. De kommer antingen att dö av en överdos eller bli skjutna i någon gänguppgörelse. Det är ingen gammal förbittrad polis som säger detta, men han verkar något uppgiven. Han lyfter knappt på ögonbrynen när en av de unga männen ivrigt visar upp en stor tatuering över hela vänstra sidan av bröstkorgen: ACAB, All Cops Are Bastards. Alla snutar är svin.”
Så ser det forna Svinaryssland ut. Min barndoms trygga Sevedsplan är dagens Flygande matta.


Ett telegram från TT

Det kom ett telegram från TT idag och jag tänkte på den gamla refrängen "Åh nej, det finns inga samband mellan så olika ting i vårt land". Men TT rapporterar detta, helt utan skygglappar och bortförklaringar. Så här står det:

"Antalet fattiga pensionärer i Sverige tros bli fler framöver. Främst beror det på en ökning av personer som invandrat sent i livet och inte jobbat, rapporterar Ekot i Sveriges Radio.(TT)

Antalet fattiga pensionärer i Sverige tros bli fler framöver. Främst beror det på en ökning av personer som invandrat sent i livet och inte jobbat, rapporterar Ekot i Sveriges Radio. På fyra år väntas gruppen som får allra lägst ersättning, så kallat äldreförsörjningsstöd, att öka med 20 procent enligt Pensionsmyndighetens prognos. – Förklaringen är framför allt asylmottagandet och flyktinginvandringen, säger Ole Settergren på Pensionsmyndigheten."

Inte mer. Men ändå så mycket. 

Olav H. Hauge: Dagbok 1924 – 1994


Olav H. Hauge skriver 1958 i sin dagbok:  
”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.”
Hauge föraktade ”alla obotfärdiga positivister, folk som lever i den perversa drömmen om världen förvandlad till ett mänsklighetens allomfattande vårdhem, genom allt mer förfinad teknik uppfyllt av bekvämligheter och förlustelser, bröd och skådespel – och gratis för alla rättrogna.” (Ekerwald: Det stora självporträttet). 

Mina sedan länge sömnlösa nätter fick mening när jag på allvar tog mig an Olav H. Hauges Dagbok 1924 - 1994 (Molin & Sorgenfrei förlag, urval av Bodil Cappelen, översättning av Lars Molin). 

Det urval som nu utkommit på svenska omfattar sjuttio år! Det är nästan ofattbart. Det ynglingen skrev hade redan en stil, en ton, som väl överensstämmer med åldringens. Här finns en kontinuitet rotad i ensamheten, det hårda arbetet med äppelodlingen, mycket funderande i tystnad bortom moderna uppfinningar som telefon, tv och bil. Han tillbringar mycket tid på rygg, från tidiga år fram till dess dödsögonblicket närmar sig, läsande, funderande och de sista åren också resonerande med den kvinna, Bodil Cappelen, som sent kom in i hans liv och blev hans hustru. Han stretade länge emot. Han var rädd att förlora det viktigaste som ensamheten innebar, nämligen friheten. 1970 skrev han: 
"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland."
Olav H. Hauge föddes 1908 i norska Ulvik, längst in i Hardangerfjorden på Vestlandet. Han har sju syskon. Tre av dem dör i unga år, då Olav är mellan åtta och tolv. Modern sköter bondgården. Fadern är hemifrån på arbete. Det är ett tungt slit. Modern får sonen Olav i trädgårdsutbildning, något ska det bli av honom. Helst vill han läsa och skriva, alltid och livet ut. I sjuttio år skriver han dagbok. Änkan Bodil Cappelen upptäckte 84 volymer efter hans död. Hon sammanställde och de finns utgivna i fem band (3.700 sidor!).
”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd” (Hauge, sommaren 1973).   
1959 skriver han i dagboken på samma tema:  
”Gå emot! Gå emot strömmen! Då blir du frisk i själen! Eggen slipas”.
Redan som 15-åring läser Hauge persisk poesi, engelska romantiker och filosofer som Nietzsche, Bertrand Russel och Schopenhauer. Det är inte fel att kalla honom brådmogen. Han går till det allra bästa, också av den inhemska litteraturen (Garborg, Ibsen m.fl). Han intar en principiell hållning i språkfrågan. Det så kallade bokmålet är den urbaniserade borgarklassens språk. Det som kallas nynorsk borde ha hetat gammalnorsk, ty det är böndernas och folkets gamla norska språk. Han skriver naturligtvis själv på nynorsk.

Han publicerar sju diktsamlingar i sin livstid, går från anonymitet till att bli folkkär och kringskjutsad celibritet. Han gillar det inte. Noterar i dagboken att detta inte är hans liv. 

”Några plågor måste man ha, annars är man inte frisk.” (Hauge, augusti 1993).

Hela vuxna livet lider han av återkommande psykiska besvär. Han blir bokstavligt talat inspärrad under ibland långa perioder. Han hör röster, ser syner. Han tror själv att det handlar om schizofreni men:  
”vill hellre säga något om hur jag ser på det; om den andre mannen i mig, det är min bild. Han tar till ordna. Det är synd att han ska vara så vild.”  
Men han tycks ha en distanserad syn på sina värsta stunder. 1964 skriver han:  
”Jag har hållit på med mitt, suttit och dirigerat världsorkestern i kalsonger till exempel. Ja, vad ska vanligt folk tro om sådant?”
Han känner sig förstås befryndad med Eric Hermelin, översättaren och introduktören av de persiska klassikerna, eftersom också han låstes in. Hauge känner misstro mot andra droger än litteraturen. Har han brännvin hemma låter han flaskan stå tills det dyker upp ett tillfälle. Samma sak med chokladkakan. Någon gång berusar han sig på cider men ångrar det djupt dagen efter. Det är ingen tillfällighet att han i dagboken citerar en dansk diktarbroder:
”Låt snapsen stå, den bränner till kort/och förslöar/ Undvik apotekaren!/ Misstro förbättringar som mildrar/ det outhärdliga! Din sanna vän/ är smärtan, alarmklockan, /livsnödvändig!” (Ivan Malinowski, citerad av Hauge i ett avsnitt av dagboken som handlar om smärtans och mörkrets nödvändighet)
Också Jesus kunde han identifiera sig med:
"En upprorsmakare, av en dimension som aldrig skådats varken förr eller senare. Han var helt enkelt en olydig son, han gjorde uppror mot sin far och stod för det." (1978)
Hauges dagbok kan kommenteras ur så många olika infallsvinklar. Jag hade kunnat skriva om hans ensamhet, om hans diktning och hans läsning. Jag kunde ha visat på hans livslånga samtal med Emerson och Thoreau. Om jag velat fördjupa mig i 1900-talets totalitära regimer kunde jag ha skruvat lite på det han skrev om nazismen och dess järnnäve. Men jag kunde också ha pekat på att han motsatte sig tjeckernas frihetsdröm 1968 och polackernas 1981.Jag kunde ha visat mer om hur han slet med religionerna och gudstron, den som han ansåg vara nödvändig oavsett om det finns en gud eller ej.

Men jag väljer att låta dessa ord räcka. Och kan ändå inte låta bli att avsluta med hans eget råd, som väl får stå som ett memento från en diktare som var förankrad i myllan: 
”Innan du lär dig dikta måste du ha lärt dig att bryna en lie. Det är allt jag har att säga om konsten.”
Oavsett om du är äppelodlare eller litteraturmänniska bör du ägna en tid av ditt liv åt Hauge. Han erbjuder både en kunskap och en medmänsklig samvaro bortom de skrivna orden. 

Vill man ha en fyllig och initierad bild av Hauges liv sedd genom någon annans ögon rekommenderar jag Carl-Göran Ekerwalds bok Det stora självporträttet.


söndag 12 april 2015

Dronning Margrethe i stor, personlig intervju

Danmarks Dronning Margrethe har blivit intervjuad på ett sådant sätt - seriöst och djuplodande - att det förtjänar att lyftas fram. Det är Berlingske som står för intervjun och man kan läsa den i sin helhet här.

Jag vill här bara exemplifiera utifrån de resonemang som förs om den islamistiska terrorn - specifikt då attentaten i Köpenhamn - och vad den inneburit för de judiska minoriteterna i Europa, inte minst i Danmark och för danskarna i allmänhet:

Da hun fik overbragt beskeden om attentatet, følte hun instinktivt, at Danmark var kommet under pres.

»Det ville være meningsløst at sige, at vi ikke er under pres. Der er et pres, men det væsentlige er, hvordan vi tager det,« konstaterer Dronningen og fortsætter: »Pres kan man altid komme under, og det skal man ikke lade sig skræmme af i sig selv. Det kan måske være sundt, at der kommer et pres. At alting ikke er ligeud af landevejen. Det handler om måden, vi tager hånd om det pres, og jeg synes, at vi har været fornuftige,« konstaterer hun.

For Dronningen var chokket over terroren fra første færd iblandet en realistisk og koldsindig nøgternhed, og hun synes, at hun kan genfinde samme reaktion i befolkningen.

»Danskerne har erkendt, at sådan er vilkårene i dag, og jeg må indrømme, at det også var min første reaktion. Jeg tænkte – så blev det vores tur. Det overraskede mig ikke. Da vi så, hvad der skete i Paris, tænkte jeg, at så bliver vi vel de næste. Men når det sker, kommer det selvfølgelig bag på en.«

***

»Jeg ved, at der er nogen, som siger, at vi skal passe på, og vi skal selvfølgelig tænke os om, men vi skal sandelig også sige tingene, som vi synes, de skal være. Vi må ikke gå og trykke med det og holde det tilbage. Hvis man holder ting tilbage, bliver de værre,« siger Dronningen.

Frygten må heller aldrig få lov til at dominere, selv om terrorister er klar til at bruge vold.

»De skal først og fremmest vide, at vi ikke er bange. De ønsker at skræmme os, men vi skal ikke lade os skræmme. Det er væsentligt. Det, der med et gammeldags udtryk hedder, at man skal ikke lade sig kyse, er vigtigt – og jeg tror, at det ligger godt for danskerne ikke at lade sig kyse.«

Men parallelt med, at Dronningen opfordrer til at stå fast, appellerer hun til at bevare proportionerne over for de trusler, som er opstået, og hun mener, at medierne har et særligt ansvar for at skildre virkeligheden præcist uden at forfalde til overdrivelser og dramatisering.
 
Når spillereglerne ikke respekteres, opstår konflikterne. En af de konflikter, som terrorattentatet i København var med til at blotlægge, handler om, at enkelte flygtninge og indvandrere bringer et had til Israel og jøderne med sig til deres nye hjemland. Rundt om i Europa har det udløst en bølge af antisemitisme, som har skabt utryghed og fået tusinder af jøder til at rejse til Israel.

For Dronningen har det været smerteligt at være vidne til chikanen og forfølgelsen af jøderne, som også er blevet en realitet herhjemme, og hun lægger ikke skjul på, at jøderne – på helt uacceptabel vis – er blevet et udsat folk.

»De er blevet frygteligt udsatte, selv om de er det smukkeste eksempel på, hvordan en forskellig religion har passet sig ind i det danske samfund. Hvor ville vi være, hvis vi ikke havde haft de fremragende mennesker, som er kommet hertil via det jødiske samfund helt tilbage fra Guldalderen?«

Hvordan har det været for Deres Majestæt at se, at det jødiske samfund er kommet under pres?

»Det er chokerende. Jeg er vokset op i årene efter krigen, og dengang havde vi ret travlt med at være stolte af, hvad vi havde gjort og kunne gøre for de danske jøder. Det var et held, at der ikke er bredere hen over Sundet, og at tyskerne vendte flere blinde øjne til, end vi måske umiddelbart var klar over dengang. Det er en hel side for sig. At jøderne i dag pludselig skal være ugleset, føle sig presset og føle sig truet, er chokerende - for de er truet. De bærer det med stor værdighed, som de altid har gjort, men det er chokerende at være vidne til.«


Hauges dagboksurval färdigläst. Reprisartikel, Carl-Göran Ekerwald: Det stora självporträttet. Om Olav H. Hauge (Carlssons)

Under lördagen läste jag ut en ovanligt minnesvärd bok, ett urval av Olav H. Hauges dagböcker (just utgiven på svenska). Jag behöver tid att tänka igenom det jag läst för att kunna skriva rättvist. Så inför den recensionen vill jag denna söndag reprisera en text från oktober 2011. Det handlar om Carl-Göran Ekerwalds fina bok om Hauge - som jag för övrigt läser på nytt - Det stora självporträttet. Texten får tala för sig själv. Jag hoppas kunna återkomma i början av den kommande veckan med en recension av Hauges dagböcker.

***

Olav H. Hauge med hustrun Bodil Cappelan.

Varje gång jag läser en ny bok av Carl-Göran Ekerwald händer samma sak. Jag läser den så att säga bortom ämnet. Oavsett vad eller vem han skriver om har han en attityd, ett tonfall och en metod jag känner igen. Den rör sig smidigt och fritt genom tid och rum, en bisats kan föda en association som ligger många hundra år bakåt i tiden, och vad det egentligen skvallrar om är en stor förtrogenhet med vår historia, vårt arv.

Den här gången tar Ekerwald sig an den norske äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge (1908-1994). Här möter vi en man som är djupt rotad i sin egen jordbit, inte som en kliché utan just för att han där, i ”Ulviks kommun, längst in i Hardangerfjorden”, var mantalsskriven hela sitt liv. Där stannar Hauge, bondsonen, och sköter odlingarna på ett hektar, vid sidan av ett läsande och skrivande liv. Han hyllar och tyr sig till ensamheten. Först 66 år gammal släpper han en kvinna in på livet, Bodil Cappelan som han också gifter sig med.

Hauge är poeten som varken vill ha framgång eller uppmärksamhet. Framgången, säger han, är föraktad av diktens gud. 1973 formulerade han det utförligt:

”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd. Författaren är och bör vara en paria, en outsider i samhället.” (min kursivering, TN).

Den moderna epokens samhälleliga ram säger något helt annat. Inom den ramen bör och måste en diktare vara en del av konsumtionskulturen, sedd, hörd, läst och dyrkad i varje medialt sammanhang, och helst sälja så mycket att han eller hon därtill blir en avundsvärd mångmiljonär.

Hauge blir en förebild i det avseendet, eftersom han vägrar låta sig inlemmas i den sortens diktarideal. Han vet villkoren och han lever efter dem. Ekerwald kommenterar: ”Inte lätt att leva som paria om man har lycka med sig bland kritikerna och ens dikt vinner läsarnas gunst. Diktens gud förbjuder nämligen höga försäljningssiffror.”

Men Hauge tycks följa sin instinkt livet ut. När han på 1990-talet får en inbjudan av kronprinsparet med angiven klädsel, smoking, tackar han nej. Sitt nej kommenterar han i dagboken med ord från Baudelaire: ”Författare är fientligt sinnade mot världen.” Redan smokingen kan ha hindrat honom.

Hauge var uppvaktad. Kvinnor skrev till honom. Vissa skrev mycket och han besvarade breven. 1973 ber Bodil Cappelan att få besöka honom. Han skriver i dagboken:

”Lång brev från Bodil Cappelan. Det är nog bra alltsammans. Men – det är farligt att skriva för mycket till kvinnfolk – ”damor” skall jag väl säga – många har fått ångra sig.”

Redan 1975 flyttar hon in hos honom. Första morgonen går hon, textilkonstnären, direkt ut och börjar rensa ogräs.

Det finns så mycket man kan skriva om denna bok. Vi har ju trots allt att göra med en stor poet och jag har inte citerat en enda dikt av honom. Men det viktigaste har jag fått sagt. Jag säger det igen: Ekerwalds böcker är alltid som friskt syre för en läsare. Jag vet att jag mycket snart kommer att läsa den här boken igen, inte minst för att den så klokt resonerar om livets möjligheter till ensamhet, bortvändhet och diktande.



lördag 11 april 2015

Dårskap och försök till fågelmatning

Foto: Astrid Nydahl
Läser man norske poeten och ogräshackaren Hauges dagböcker blir man rätt snabbt klar över att det inte finns någon egentlig gräns mellan det som kallas "friskt" och det som kallas och betraktas som "dårskap". Hauge själv navigerade ett långt liv utmed den icke-existerande gränsen. Jag har snart läst ut det svenska urvalet av dagböckerna och kommer att skriva om dem här. Bernur har redan gjort det.

Men just nu ville jag säga detta om vad som är friskt eller sjukt, eftersom de här dagarna får mig att fundera mycket på ämnet. Jag tog mig till stora parken i centrum på fredagen. En generöst varm dag med massor av barnfamiljer på gräsmattor och lekplatser. Jag hade hittat en brödlimpa i frysen som jag ville mata fåglarna med. Är van vid att de kommer rusande när de ser bröd. Men idag hände absolut ingenting. De var inte ens intresserade! Några bitar hamnade alldeles intill näbbarna på ett par ankor. De blängde lite på brödet och vände sedan sig bort ifrån det.

Hur läser man en sådan erfarenhet? Den kan ha två skäl. Fåglarna kan ha blivit matade under förmiddagen och var helt enkelt inte hungriga. Men det är också möjligt att parkens fåglar ratar den sortens bröd jag erbjöd. Eller så har jag gått över gränsen till en värld där fåglar helt enkelt aldrig matas utan sköter den saken utan mänsklig inblandning.

Jag kände mig besviken. Gick från parken direkt tillbaka till bussarna och åkte hem igen. Inte ska jag krusa fler gånger, tänkte jag. Men så några timmar senare ringde det på dörren här hemma och där stod en av mina döttrar med en av sina döttrar. Vackra blommor ville de ge mig. Varför? Igår fredag var det på dagen sex månader sedan vår älskade Tobbe tog sitt liv. Dottern vill att vi på olika sätt markerar sådana dagar, så nu har jag en krukväxt här i huset som får bli en daglig påminnelse.

För övrigt anser jag att det bästa sättet att hantera de psykiska sprickorna - oavsett om de ger sig tillkänna som ångest, depression, bombasmer eller dårskap - är att läsa. Inne i texterna kan man vara glasklar och tänka logiskt. Och det kan man göra även när man är starkt medveten om vilka svåra dagar och villkor livet erbjuder oss.


fredag 10 april 2015

Ett av mitt livs värsta rum

Ja, ni får ursäkta om jag blir lite privat. Det händer ju då och då för en bloggare att skrivandet vrids från det väsentliga och viktiga till att bli en självreflektion.

Det här rummet förbinder jag med de mörkaste krafter som kan erövra en människas sinne. Efter två nätter sömnlös där låg jag och lyssnade till tågtrafiken alldeles i närheten och kände ett allt större sug att göra slut på alltsammans. Det var det ena alternativet. Det andra var att fly hals över huvud. Meningen var att jag skulle bo där ett bra tag.

Det var finsk vinter. Jag vaknade till mörker och mötte eftermiddagarna i mörker. De flesta butiker hade stängt på grund av långhelg och jag kunde inte ens hitta vin till överkomligt pris. Jag hittade dock en liten matbutik där man också sålde öl, så jag bar väl ett par sexpack till rummet. De hjälpte inte. Jag kunde inte sova.

Jag hade tagit med mig två böcker att läsa, en av Simone Weil och en av Carl-Göran Ekerwald. De tog förstås slut ganska snart. Jag ansträngde mig för att skriva. Jag lyssnade till radio. Hade tagit med min egen lilla kombinerade klocka och radio. Men det var mest strunt som sändes i de finska kanalerna. Fick kanske sammanlagt ett par timmar med Radio Vega som var ganska vettiga, men också där drunknade det mesta i skval och struntprat.

Huset jag bodde i ligger vid Tölöviken i Helsingfors. Jag hade att välja mellan lång promenad in till centrum eller att ta spårvagnen. Det gjorde jag några gånger. Satte mig på centralstationen och försökte tränga undan de mörka tankarna. Men det ville sig inte. Första dagen som varuhuset Stockman hade öppet efter helgen lyckades jag där hitta en internetanslutning. Därifrån planerade jag flykten. I ett obevakat ögonblick tog jag sedan min väska, halvsprang till spårvagnen och tog sedan en buss ut till flygplatsen där jag kunde använda en nyinköpt biljett (till rekordhögt pris) för att ta mig till Köpenhamn. Där möttes jag och paniken var över. Det som skulle ha blivit en minnesvärd arbetsresa till olika finska orter blev istället ett mörkrets väntrum.

När jag ser bilden på rummet minns jag några centrala och avgörande saker: vaktmästaren talade endast finska, huset var tomt så när som på en natt då en rysk rumsgäst satt och gastade i sin mobil, och så mörkret, detta mörker som nästan gjorde mig galen.


torsdag 9 april 2015

Klaus Rifbjerg dog i påskhelgen. Dör kulturradikalismen med honom?

Foto: Astrid Nydahl
I Berlingske Tidende ställer Kasper Støvring frågan om den danska kulturradikalismens död. Hans text inleds med en reflektion kring denna ideologiska och politiska skolas vikt för RIF: 
"Med Klaus Rifbjergs død har dansk litteratur mistet sin ubetinget mest betydningsfulde forfatter i nyere tid, hvad enten man synes om Rifbjerg eller ej. Betydningsfuld skal her forstås sociologisk, snarere end æstetisk. Store Klaus var allestedsnærværende, uhyre produktiv, og hans forfatterskab er i efterkrigstiden blevet læst af stort set alle skole- og gymnasieelever samt danskstuderende på universitetet. ”Hvor jeg er, er dansk litteratur”, dét kunne Rifbjerg have sagt om sig selv (og dermed have henvist til den tyske forfatter Thomas Manns berømte ord om sit forhold til tysk kultur). Spørgsmålet er, om Rifbjergs død også er symbolsk. Er det en hel åndstradition, kulturradikalismen, der dør bort sammen med Rifbjerg? Det er måske meget symptomatisk, at netop Rifbjerg blev fjernet fra ministeriets officielle kanonliste få uger inden dødsfaldet. Rifbjerg er ikke længere obligatorisk læsning i skolen og gymnasiet. Det var næsten utænkeligt, når nu han har fyldt så meget. En af årsagerne til, at han fyldte så meget i undervisningssystemet, var, at det er let at undervise i hans særlige form for modernisme."
Man bör här särskilt lägga märke till att K.S. understryker vilken stor betydelse RIF själv haft i modern dansk kultur och litteratur. I Danmark har man aldrig, som här hos oss, ifrågasatt betydelsen av en kanon för undervisning. Därför är det anmärkningsvärt att RIF plockats bort. Indikerar det något annat? K.S. tycks mena att man också kan utläsa något annat än det symboliska med hans död, kanske rent av en hel idétradition, kulturradikalismen, på väg ut och bort.  
"Vi er alle fortrolige med den freudianske analyse af ”småborgerlighedens” traumatiske driftsliv, som Rifbjerg kritiserede i sine berømte værker. Overjeg, jeg og det underbevidste, fortrængning, forskydning, latens, projicering, vi kender termerne og genkender dem dramatiseret i Rifbjergs værker. Undertrykkelsen af libidoen og frigørelsen af den er vel nok de vigtigste temaer i den kulturradikale opbyggelighedsutopi fra Poul Henningsen – Rifbjergs store forbillede – til forfattere som Leif Panduro og Rifbjerg selv. Ja, Rifbjerg repræsenterede emancipationsprojektet i en grad, så han blev ved med at tale om frigørelse, selv om det for længst var at løbe åbne døre ind. Hvem har i de seneste rigtig mange år set en trussel i klerikalisme, victoriansk seksualmoral, sort skole og militant nationalisme?"
I detta resonemang visar K.S. hur intimt hela den moderna epokens landvinningar hänger ihop med kulturradikalismen. Det han kallar emancipationsprojektet blir här själva symbolen för kampen mot det som betraktats och alltjämt betraktas som "hot" mot den fria människan. Och jag tror att det är just i dessa falska fiendebilder vi gått vilse. Vår frihet har blivit vårt fängelse, vår frigörelse vår inskränkthet. Läs gärna hela den artikel jag citerar ur, ni hittar dit via länken på första raden.