Dronning Margrethe i stor, personlig intervju

Danmarks Dronning Margrethe har blivit intervjuad på ett sådant sätt - seriöst och djuplodande - att det förtjänar att lyftas fram. Det är Berlingske som står för intervjun och man kan läsa den i sin helhet här.

Jag vill här bara exemplifiera utifrån de resonemang som förs om den islamistiska terrorn - specifikt då attentaten i Köpenhamn - och vad den inneburit för de judiska minoriteterna i Europa, inte minst i Danmark och för danskarna i allmänhet:

Da hun fik overbragt beskeden om attentatet, følte hun instinktivt, at Danmark var kommet under pres.

»Det ville være meningsløst at sige, at vi ikke er under pres. Der er et pres, men det væsentlige er, hvordan vi tager det,« konstaterer Dronningen og fortsætter: »Pres kan man altid komme under, og det skal man ikke lade sig skræmme af i sig selv. Det kan måske være sundt, at der kommer et pres. At alting ikke er ligeud af landevejen. Det handler om måden, vi tager hånd om det pres, og jeg synes, at vi har været fornuftige,« konstaterer hun.

For Dronningen var chokket over terroren fra første færd iblandet en realistisk og koldsindig nøgternhed, og hun synes, at hun kan genfinde samme reaktion i befolkningen.

»Danskerne har erkendt, at sådan er vilkårene i dag, og jeg må indrømme, at det også var min første reaktion. Jeg tænkte – så blev det vores tur. Det overraskede mig ikke. Da vi så, hvad der skete i Paris, tænkte jeg, at så bliver vi vel de næste. Men når det sker, kommer det selvfølgelig bag på en.«

***

»Jeg ved, at der er nogen, som siger, at vi skal passe på, og vi skal selvfølgelig tænke os om, men vi skal sandelig også sige tingene, som vi synes, de skal være. Vi må ikke gå og trykke med det og holde det tilbage. Hvis man holder ting tilbage, bliver de værre,« siger Dronningen.

Frygten må heller aldrig få lov til at dominere, selv om terrorister er klar til at bruge vold.

»De skal først og fremmest vide, at vi ikke er bange. De ønsker at skræmme os, men vi skal ikke lade os skræmme. Det er væsentligt. Det, der med et gammeldags udtryk hedder, at man skal ikke lade sig kyse, er vigtigt – og jeg tror, at det ligger godt for danskerne ikke at lade sig kyse.«

Men parallelt med, at Dronningen opfordrer til at stå fast, appellerer hun til at bevare proportionerne over for de trusler, som er opstået, og hun mener, at medierne har et særligt ansvar for at skildre virkeligheden præcist uden at forfalde til overdrivelser og dramatisering.
 
Når spillereglerne ikke respekteres, opstår konflikterne. En af de konflikter, som terrorattentatet i København var med til at blotlægge, handler om, at enkelte flygtninge og indvandrere bringer et had til Israel og jøderne med sig til deres nye hjemland. Rundt om i Europa har det udløst en bølge af antisemitisme, som har skabt utryghed og fået tusinder af jøder til at rejse til Israel.

For Dronningen har det været smerteligt at være vidne til chikanen og forfølgelsen af jøderne, som også er blevet en realitet herhjemme, og hun lægger ikke skjul på, at jøderne – på helt uacceptabel vis – er blevet et udsat folk.

»De er blevet frygteligt udsatte, selv om de er det smukkeste eksempel på, hvordan en forskellig religion har passet sig ind i det danske samfund. Hvor ville vi være, hvis vi ikke havde haft de fremragende mennesker, som er kommet hertil via det jødiske samfund helt tilbage fra Guldalderen?«

Hvordan har det været for Deres Majestæt at se, at det jødiske samfund er kommet under pres?

»Det er chokerende. Jeg er vokset op i årene efter krigen, og dengang havde vi ret travlt med at være stolte af, hvad vi havde gjort og kunne gøre for de danske jøder. Det var et held, at der ikke er bredere hen over Sundet, og at tyskerne vendte flere blinde øjne til, end vi måske umiddelbart var klar over dengang. Det er en hel side for sig. At jøderne i dag pludselig skal være ugleset, føle sig presset og føle sig truet, er chokerende - for de er truet. De bærer det med stor værdighed, som de altid har gjort, men det er chokerende at være vidne til.«

Hauges dagboksurval färdigläst. Reprisartikel, Carl-Göran Ekerwald: Det stora självporträttet. Om Olav H. Hauge (Carlssons)

Under lördagen läste jag ut en ovanligt minnesvärd bok, ett urval av Olav H. Hauges dagböcker (just utgiven på svenska). Jag behöver tid att tänka igenom det jag läst för att kunna skriva rättvist. Så inför den recensionen vill jag denna söndag reprisera en text från oktober 2011. Det handlar om Carl-Göran Ekerwalds fina bok om Hauge - som jag för övrigt läser på nytt - Det stora självporträttet. Texten får tala för sig själv. Jag hoppas kunna återkomma i början av den kommande veckan med en recension av Hauges dagböcker.

***

Olav H. Hauge med hustrun Bodil Cappelan.

Varje gång jag läser en ny bok av Carl-Göran Ekerwald händer samma sak. Jag läser den så att säga bortom ämnet. Oavsett vad eller vem han skriver om har han en attityd, ett tonfall och en metod jag känner igen. Den rör sig smidigt och fritt genom tid och rum, en bisats kan föda en association som ligger många hundra år bakåt i tiden, och vad det egentligen skvallrar om är en stor förtrogenhet med vår historia, vårt arv.

Den här gången tar Ekerwald sig an den norske äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge (1908-1994). Här möter vi en man som är djupt rotad i sin egen jordbit, inte som en kliché utan just för att han där, i ”Ulviks kommun, längst in i Hardangerfjorden”, var mantalsskriven hela sitt liv. Där stannar Hauge, bondsonen, och sköter odlingarna på ett hektar, vid sidan av ett läsande och skrivande liv. Han hyllar och tyr sig till ensamheten. Först 66 år gammal släpper han en kvinna in på livet, Bodil Cappelan som han också gifter sig med.

Hauge är poeten som varken vill ha framgång eller uppmärksamhet. Framgången, säger han, är föraktad av diktens gud. 1973 formulerade han det utförligt:

”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd. Författaren är och bör vara en paria, en outsider i samhället.” (min kursivering, TN).

Den moderna epokens samhälleliga ram säger något helt annat. Inom den ramen bör och måste en diktare vara en del av konsumtionskulturen, sedd, hörd, läst och dyrkad i varje medialt sammanhang, och helst sälja så mycket att han eller hon därtill blir en avundsvärd mångmiljonär.

Hauge blir en förebild i det avseendet, eftersom han vägrar låta sig inlemmas i den sortens diktarideal. Han vet villkoren och han lever efter dem. Ekerwald kommenterar: ”Inte lätt att leva som paria om man har lycka med sig bland kritikerna och ens dikt vinner läsarnas gunst. Diktens gud förbjuder nämligen höga försäljningssiffror.”

Men Hauge tycks följa sin instinkt livet ut. När han på 1990-talet får en inbjudan av kronprinsparet med angiven klädsel, smoking, tackar han nej. Sitt nej kommenterar han i dagboken med ord från Baudelaire: ”Författare är fientligt sinnade mot världen.” Redan smokingen kan ha hindrat honom.

Hauge var uppvaktad. Kvinnor skrev till honom. Vissa skrev mycket och han besvarade breven. 1973 ber Bodil Cappelan att få besöka honom. Han skriver i dagboken:

”Lång brev från Bodil Cappelan. Det är nog bra alltsammans. Men – det är farligt att skriva för mycket till kvinnfolk – ”damor” skall jag väl säga – många har fått ångra sig.”

Redan 1975 flyttar hon in hos honom. Första morgonen går hon, textilkonstnären, direkt ut och börjar rensa ogräs.

Det finns så mycket man kan skriva om denna bok. Vi har ju trots allt att göra med en stor poet och jag har inte citerat en enda dikt av honom. Men det viktigaste har jag fått sagt. Jag säger det igen: Ekerwalds böcker är alltid som friskt syre för en läsare. Jag vet att jag mycket snart kommer att läsa den här boken igen, inte minst för att den så klokt resonerar om livets möjligheter till ensamhet, bortvändhet och diktande.

Dårskap och försök till fågelmatning

Foto: Astrid Nydahl

Läser man norske poeten och ogräshackaren Hauges dagböcker blir man rätt snabbt klar över att det inte finns någon egentlig gräns mellan det som kallas "friskt" och det som kallas och betraktas som "dårskap". Hauge själv navigerade ett långt liv utmed den icke-existerande gränsen. Jag har snart läst ut det svenska urvalet av dagböckerna och kommer att skriva om dem här. Bernur har redan gjort det.

Men just nu ville jag säga detta om vad som är friskt eller sjukt, eftersom de här dagarna får mig att fundera mycket på ämnet. Jag tog mig till stora parken i centrum på fredagen. En generöst varm dag med massor av barnfamiljer på gräsmattor och lekplatser. Jag hade hittat en brödlimpa i frysen som jag ville mata fåglarna med. Är van vid att de kommer rusande när de ser bröd. Men idag hände absolut ingenting. De var inte ens intresserade! Några bitar hamnade alldeles intill näbbarna på ett par ankor. De blängde lite på brödet och vände sedan sig bort ifrån det.

Hur läser man en sådan erfarenhet? Den kan ha två skäl. Fåglarna kan ha blivit matade under förmiddagen och var helt enkelt inte hungriga. Men det är också möjligt att parkens fåglar ratar den sortens bröd jag erbjöd. Eller så har jag gått över gränsen till en värld där fåglar helt enkelt aldrig matas utan sköter den saken utan mänsklig inblandning.

Jag kände mig besviken. Gick från parken direkt tillbaka till bussarna och åkte hem igen. Inte ska jag krusa fler gånger, tänkte jag. Men så några timmar senare ringde det på dörren här hemma och där stod en av mina döttrar med en av sina döttrar. Vackra blommor ville de ge mig. Varför? Igår fredag var det på dagen sex månader sedan vår älskade Tobbe tog sitt liv. Dottern vill att vi på olika sätt markerar sådana dagar, så nu har jag en krukväxt här i huset som får bli en daglig påminnelse.

För övrigt anser jag att det bästa sättet att hantera de psykiska sprickorna - oavsett om de ger sig tillkänna som ångest, depression, bombasmer eller dårskap - är att läsa. Inne i texterna kan man vara glasklar och tänka logiskt. Och det kan man göra även när man är starkt medveten om vilka svåra dagar och villkor livet erbjuder oss.

Ett av mitt livs värsta rum

Ja, ni får ursäkta om jag blir lite privat. Det händer ju då och då för en bloggare att skrivandet vrids från det väsentliga och viktiga till att bli en självreflektion.

Det här rummet förbinder jag med de mörkaste krafter som kan erövra en människas sinne. Efter två nätter sömnlös där låg jag och lyssnade till tågtrafiken alldeles i närheten och kände ett allt större sug att göra slut på alltsammans. Det var det ena alternativet. Det andra var att fly hals över huvud. Meningen var att jag skulle bo där ett bra tag.

Det var finsk vinter. Jag vaknade till mörker och mötte eftermiddagarna i mörker. De flesta butiker hade stängt på grund av långhelg och jag kunde inte ens hitta vin till överkomligt pris. Jag hittade dock en liten matbutik där man också sålde öl, så jag bar väl ett par sexpack till rummet. De hjälpte inte. Jag kunde inte sova.

Jag hade tagit med mig två böcker att läsa, en av Simone Weil och en av Carl-Göran Ekerwald. De tog förstås slut ganska snart. Jag ansträngde mig för att skriva. Jag lyssnade till radio. Hade tagit med min egen lilla kombinerade klocka och radio. Men det var mest strunt som sändes i de finska kanalerna. Fick kanske sammanlagt ett par timmar med Radio Vega som var ganska vettiga, men också där drunknade det mesta i skval och struntprat.

Huset jag bodde i ligger vid Tölöviken i Helsingfors. Jag hade att välja mellan lång promenad in till centrum eller att ta spårvagnen. Det gjorde jag några gånger. Satte mig på centralstationen och försökte tränga undan de mörka tankarna. Men det ville sig inte. Första dagen som varuhuset Stockman hade öppet efter helgen lyckades jag där hitta en internetanslutning. Därifrån planerade jag flykten. I ett obevakat ögonblick tog jag sedan min väska, halvsprang till spårvagnen och tog sedan en buss ut till flygplatsen där jag kunde använda en nyinköpt biljett (till rekordhögt pris) för att ta mig till Köpenhamn. Där möttes jag och paniken var över. Det som skulle ha blivit en minnesvärd arbetsresa till olika finska orter blev istället ett mörkrets väntrum.

När jag ser bilden på rummet minns jag några centrala och avgörande saker: vaktmästaren talade endast finska, huset var tomt så när som på en natt då en rysk rumsgäst satt och gastade i sin mobil, och så mörkret, detta mörker som nästan gjorde mig galen.

Klaus Rifbjerg dog i påskhelgen. Dör kulturradikalismen med honom?

Foto: Astrid Nydahl

I Berlingske Tidende ställer Kasper Støvring frågan om den danska kulturradikalismens död. Hans text inleds med en reflektion kring denna ideologiska och politiska skolas vikt för RIF: 

"Med Klaus Rifbjergs død har dansk litteratur mistet sin ubetinget mest betydningsfulde forfatter i nyere tid, hvad enten man synes om Rifbjerg eller ej. Betydningsfuld skal her forstås sociologisk, snarere end æstetisk. Store Klaus var allestedsnærværende, uhyre produktiv, og hans forfatterskab er i efterkrigstiden blevet læst af stort set alle skole- og gymnasieelever samt danskstuderende på universitetet. ”Hvor jeg er, er dansk litteratur”, dét kunne Rifbjerg have sagt om sig selv (og dermed have henvist til den tyske forfatter Thomas Manns berømte ord om sit forhold til tysk kultur). Spørgsmålet er, om Rifbjergs død også er symbolsk. Er det en hel åndstradition, kulturradikalismen, der dør bort sammen med Rifbjerg? Det er måske meget symptomatisk, at netop Rifbjerg blev fjernet fra ministeriets officielle kanonliste få uger inden dødsfaldet. Rifbjerg er ikke længere obligatorisk læsning i skolen og gymnasiet. Det var næsten utænkeligt, når nu han har fyldt så meget. En af årsagerne til, at han fyldte så meget i undervisningssystemet, var, at det er let at undervise i hans særlige form for modernisme."

Man bör här särskilt lägga märke till att K.S. understryker vilken stor betydelse RIF själv haft i modern dansk kultur och litteratur. I Danmark har man aldrig, som här hos oss, ifrågasatt betydelsen av en kanon för undervisning. Därför är det anmärkningsvärt att RIF plockats bort. Indikerar det något annat? K.S. tycks mena att man också kan utläsa något annat än det symboliska med hans död, kanske rent av en hel idétradition, kulturradikalismen, på väg ut och bort.  

"Vi er alle fortrolige med den freudianske analyse af ”småborgerlighedens” traumatiske driftsliv, som Rifbjerg kritiserede i sine berømte værker. Overjeg, jeg og det underbevidste, fortrængning, forskydning, latens, projicering, vi kender termerne og genkender dem dramatiseret i Rifbjergs værker. Undertrykkelsen af libidoen og frigørelsen af den er vel nok de vigtigste temaer i den kulturradikale opbyggelighedsutopi fra Poul Henningsen – Rifbjergs store forbillede – til forfattere som Leif Panduro og Rifbjerg selv. Ja, Rifbjerg repræsenterede emancipationsprojektet i en grad, så han blev ved med at tale om frigørelse, selv om det for længst var at løbe åbne døre ind. Hvem har i de seneste rigtig mange år set en trussel i klerikalisme, victoriansk seksualmoral, sort skole og militant nationalisme?"

I detta resonemang visar K.S. hur intimt hela den moderna epokens landvinningar hänger ihop med kulturradikalismen. Det han kallar emancipationsprojektet blir här själva symbolen för kampen mot det som betraktats och alltjämt betraktas som "hot" mot den fria människan. Och jag tror att det är just i dessa falska fiendebilder vi gått vilse. Vår frihet har blivit vårt fängelse, vår frigörelse vår inskränkthet. Läs gärna hela den artikel jag citerar ur, ni hittar dit via länken på första raden.

Antecknat i krigstid - ett smakprov ur boken

Det kommer att hända lite i den digitala världen kring min nya bok. Jag återkommer om det, men vill idag visa er bokens prolog. Om intresse skulle uppstå kan man beställa boken (till ett pris av 200:- inklusive frakt) med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

***

Ur Antecknat i krigstid, epilogen:


Det är alltid riskabelt att uttala sig i frågor som rör Israel och Palestina. Jag tar risken och konstaterar att den enda ”judiska bosättningen" som omvärlden accepterat var Auschwitz. Det kan låta som ett smaklöst skämt men jag menar det på allvar. Att ingen kom till den europeiska judenhetens hjälp ens under de värsta och blodigaste ritualerna säger en hel del om vad omvärlden tyckte. Inte så mycket som en bomb fälldes av de allierades flyg över de järnvägslinjer som fraktade hundratusentals judiska fångar i godsvagnar till en säker död.

När jag tidigt en tisdagsmorgon läste nyheterna från Jerusalem tänkte jag först: ja, ja, här ser vi hur våldsspiralen fungerar. Efter hämnd kommer alltid hämnd. En dödad palestinier ger - minst - en dödad jude. Efter palestinska större attacker kommer - inte sällan men heller inte alltid - en våldsam vedergällning från Israel, i Gaza eller någon annanstans.

Men det som hände i synagogan i Har Nof, i västra Jerusalem har också en annan dimension som man inte kan bortse från. De två attentatsmännen från Jerusalemstadsdelen Jabel Mukaber skrek Allahu Akbar medan de med skott och yxhugg dödade och sårade de bedjande. Det finns således en religiös dimension, och inte bara en "geografisk" eller "nationell". Striden mellan palestinier och israeler beskrivs ibland som att "rätt står mot rätt" eller att frid och fröjd kommer att uppnås om Israel drar sig tillbaka och etablerar 1967 års "gröna linje" som nationens gräns.

Den religiösa dimensionen har mer med den islamistiska väckelsen att göra. Både judar och kristna betraktas i den som "otrogna", som "kuffar" som måste drivas ut och bort eller dödas som i Har Nof. Levande judar i Dar al-Islam är den värsta styggelse dessa människor kan tänka sig. Om Dar al-Harb försöker tränga in på denna heliga mark är det en krigsförklaring i sig, vapen eller inte. Tzipi Livni sa till IDF-radion att hon länge fruktat att det religiösa skulle slå igenom, och tillade "Jag har fruktat det därför att det inte finns någon lösning på ett religiöst krig." Jag tror att jag förstår Livnis resonemang men anser ändå att hon har fel. Sådana krig brukar ju - om vi ser till historien - vara långa och innebära oändligt lidande, men de får sin "lösning" när de ena parten slagits till marken eller gett upp. Dessa krig pågår just nu i Israels grannländer och Islamiska statens etablerande av kalifatet har visat just denna skoningslösa terror mot andra folk och andra religionstillhörigheter, inte minst i Irak och Syrien.

Låt mig också återgå till tanken om våldsspiralen. Det är alldeles självklart så att varje gång det används fysiskt våld så möts det av just sådant från den andra sidan. Sedan ett tag tillbaka har palestinierna börjat använda en ny typ av aktioner. De angriper enskilda judar, inte bara på och intill bosättningarna utan också i israeliska städer som Tel Aviv och Jerusalem. Angreppen har kommit i form av snabbt framförda bilar eller större traktorer/ hjullastare som kraschat in i busshållplatser och andra civila platser, men också i form av yx- och knivattacker. När en palestinier för några dagar sedan hittades hängd i den buss där han var chaufför utlöste det en våg av våld från Västbanken. Israelerna hävdar att det var ett självmord. De palestinska organisationerna säger att det var mord. Vilket det var kan vi förstås inte veta, men mönstret går igen från det som utlöste senaste Gazakriget. Att den gamla "marxistiska" och revolutionära organisationen PFLP nu tagit på sig ansvaret för tisdagens massaker gör också saken ännu mer delikat. PFLP har ju, också på den tiden man sysslade med flygplanskapningar och hade DDR som bas, alltid omhuldat tanken att varje jude är ett legitimt offer eftersom han eller hon betraktas som "sionist" och därmed en fiende.

Angreppen på civila utgör en egen kategori i detta smutsiga krig och de har funnits med sedan hundratals år. Pöbelsammanstötningar, mord, massakrer förekom långt innan staten Israel etablerades. Man behöver bara nämna Hebron-massakern 1929 då 67 judar slaktades av en arabisk mobb, och den massaker som palestinierna i sin tur hänvisar till ägde rum 1984 då en judisk fanatiker - av religiösa själ, märk väl! - gick in i Ibrahimi-moskén och slaktade 29 bedjande palestinier. Man erinrar sig också augustimassakern 1929 då en stor arabisk mobb mördade 47 judar i Jerusalem liksom den i Safed bara en vecka efter Hebron-massakern då 200 judiska hem brändes ner och 18 människor mördades. Listan kunde göras mycket längre.

Våldsspiralen har alltså sedan länge en religiös dimension. De höjda ögonbryn vi sett nu kanske inte är så befogade som de verkar. Varje enskild beståndsdel av förklaringen har sitt berättigande och ofta går de in i varandra. Vem kan säga att ett attentat är religiöst betingat och ett annat politiskt, nationellt? De hänger samman, de triggar varandra, de ser till att utvecklingen går allt närmare en större och avgörande katastrof.

Om ordet optimismen borde förbjudas allmänt är jag inte så säker på - vilket den portugisiska fadosångerskan Amália Rodrigues föreslog - men jag kan i alla fall instämma i den åsikten när det gäller Israel, Palestina och Mellanöstern. Den senaste månadens många mord och massakern under tisdagen understryker att allt är på väg bortom all kontroll, oavsett vad ledarna i Jerusalem, Ramallah och Gaza säger och tänker. Det finns en brutal realitet som förmodligen redan avgjort saken: den israeliska politiska klassen tycks övertygad om att man kan erövra och ockupera varje bit palestinsk mark som finns kvar på Västbanken och de palestinska organisationerna är i lika hög grad övertygade om att man kan förinta "den sionistiska enheten" Israel. Det hopp som på 1980-talet föddes om en tvåstatslösning är idag lika verklighetsfrämmande och omöjlig som någonsin före Oslo-avtalet. Det blir ett fortsatt krig om "de heliga städerna" och varje litet samhälle mellan Medelhavet och Jordanfloden. Något mellanläge lär inte uppstå ens om USA skulle dra tillbaka sitt stöd för Israel eller arabvärlden och Iran för palestinierna. Språket är krigets. Handlingarna är krigets. Det är bara vapnen som skiljer dem åt: tanks mot bilar, flygbombningar mot raketer, väpnade trupper mot gerillaenheter i underjordiska tunnlar.

En hel dag i människornas värld

"Lyckliga gatan" - alltså hemma igen. Foto: Astrid Nydahl

Det var, med betydelsefulla undantag, ett helvete att under tisdagen befinna sig i människornas värld. De klibbade, klistrade och svettades mot mig. Deras hud fastnade i mina kläder. Deras andedräkt lade sig som filtar över mitt ansikte. Jag satt på bussar och tåg och hoppades att helvetet skulle ta slut. Det tog en hel dag. Jag åkte hemifrån 9.30 på morgonen och var tillbaka i huset först 17.30 - mellan dessa moderna och automatstyrda siffror reste jag tur och retur till Kastrup, detta helvete på jorden som kallas "lufthavn" och som ser tiotusentals så kallade människor trampa sten och asfalt varje dag på väg till eller ifrån dessa monster som vi känner som flygplan. Nej, gud bevare mig, det var inte jag som skulle flyga, jag var med som sällskap och tillfällig väskbärare. Jag gör inte om det. Jag gör i alla fall inte om det på länge. Det var det värsta jag varit med om sedan april 2012 då jag själv också steg ombord och reste till Black Country. Jag gör inte om det. Gud bevare mig för människorna och deras maskiner. Tack gode gud att det finns ett rum, ett hus, en plats där jag kan gömma mig framöver. Jag gör det med den enda glädje jag känner: den solitära, den tysta, den som inte tvingas möta andras blickar, kroppar och dimandningar.

Vardagen är tillbaka. Tiggeri och försäljning

Bosarpssjön. Foto: Astrid Nydahl

Det går inte en dag utan att jag tänker på döden. Jag ser mig om i vänkretsen och konstaterar att de få människor som verkligen betyder något för mig ofta är äldre än jag, ja till och med mycket äldre. Hos dem hittar jag vishet, erfarenhet och den distanserade syn på livet som är nödvändig för att man rätt ska kunna avläsa sin samtid och sätta in skeendena i ett historiskt perspektiv.

Fel har man rätt att ha. Men om man behåller siktet dubbelinställt, bakåt och framåt samtidigt, så kan man å ena sidan lära av historien och å den andra försöka se vad som skiljer och vad som förenar olika politiska, kulturella och sociala fenomen. Att dra slutsatser är det svåraste som finns. Ändå är försöken till slutsatser så viktiga.

***

Klaus Rifbjerg på höstmottagning hos Gyldendals forlag. Foto: Snaphanen

I helgen avled en av den danska parnassens verkligt stora. Klaus Rifbjerg var i allt väsentligt diktare, med runt 150 böcker bakom sig: diktsamlingar, romaner, noveller, radio- och scendramatik, essäer och annat. Han var kanske den danska kulturradikalismens främste och stod under många år främst på de barrikader som förenade litteratur, musik, konst i större mening. Men kulturradikalismen innebar också en i högsta grad obehaglig form av politisk korrekthet och kring denna slöt Rifbjerg allt kraftfullare upp, i något som till slut blev väldigt "svenskt" i den meningen att det innebar en beröringsskräck kring allt det som handlade om invandring, mångkultur, islamism etc. Och trots att Rifbjerg ofta beklagade sig på "tonen" hos mångkulturens kritiker kunde han själv skriva rätt så hemska texter i pressen där tonen var allt annat än ödmjuk. Nå, RIF kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Hans 83 år på jorden gjorde djupt intryck. Den kontakt jag hade med honom var uteslutande positiv, och han var då både generös och vänlig. När en människa dör menar jag att det är viktigt att minnas både det goda och det mindre goda. Om Rifbjerg kommer mycket att sägas och skrivas. Svenska tidningarnas kultursidor har den gångna helgen haft många intressanta minnestexter, skrivna av bl.a. Lars Gustafsson (Expressen) och Per Wästberg (Svenska Dagbladet)

***

Ett fenomen som varje svensk nu är medveten om är de rumänska romernas tiggeri. I Kristianstad har det nu en sådan omfattning att inte bara entréer till butiker har en eller två tiggare. Också utmed gågator, vid hållplatser, sjukhus, banker och andra inrättningar sitter de. Jag har hela tiden försökt hålla mig kyligt neutral till fenomenet, men det är inte lätt när det hela tiden sväller och kommer allt närmare.

Vid en promenad på påskafton köpte jag därför publikationen Romfolk av en tiggande yngre kvinna. Det är en 32 sidor tunn tidskrift som prålar med färgbilder och kan te sig riktigt lockande. Den utges av en organisation med namnet Romfolk, grundad i Norge för knappt två år sedan. För den tunna skriften vill de ha 100:- och det hade jag inte råd med. Då fick jag veta att 50:- räcker. Priset är alltså satt med prutmån.

Nu har jag under ett par dagar studerat den. Jag önskar att jag kunnat säga något positivt, eftersom jag anser att försäljning är något helt annat än tiggeri. Dagen innan hade jag köpt Faktum som på förstasidan gör reklam för en utförlig intervju med Rosa Taikon. Faktum och dessförinnan Aluma säljs sedan 12 år här i stan av en mycket sympatisk och seriös man i min egen ålder, Wandy, som alltid har ett gott ord på vägen för oss andra.

Romfolk är något annat. Det är svårt att inte se den som ett nytt försök att få in pengar när svenskarna har visat sig allt mindre benägna att lägga pengar i muggarna. Ett par prov på texter i Romfolk:

"Elevens far försökte upptäcka varför lyckas sonen inte läsa nånting."

"Enligt några vittnen drar beväpnade personer ut ur romernas hus värdiga föremål som de laddar i lastbilar."

"Framför allt är kommissionen upptagen med intensifieringen av fiendeskapsmiljön mot personerna som betraktas som muslimer, fortsätter att vara upptagen med de antisemitiska företeelsen mer och mer spridna i många europeiska stater, och beklagar att den upphöjda rasismen mot svarta människor är nuvarande."

"Klapprandet på en viss rytm eller parets sexiga, imponerande utmaningar är typiska."

Nej, jag vill inte göra mig lustig på andras bekostnad. Jag vill istället peka på det faktum att ingen - rom eller ej - kan ta betalt för en skrift som är så oläsbar. Texterna är möjligen google-översatta. Men de är ofta helt obegripliga. Romfolk är i alla fall på svenska en publikation som rimligen inte gagnar romernas sak. Förstasidans ord "Kultur, utbildning, tradition, solidaritet" slår tillbaka som en bumerang.

Jag har inga goda råd att ge. Men jag ser inte heller någon som helst lösning på dessa arma människors situation. De rumänska, bulgariska, ungerska och andra myndigheterna har inte bidragit till några framsteg. Romerna själva väljer nu att gå tiggeriets väg. Det är inte en framkomlig väg och vad den på lång sikt kan leda till vågar jag inte ens sia om.

Annandag påsk: att helst söka friden och tystnaden

Landön, påsken 2015. Foto: Astrid Nydahl

Det finns få saker som berör mig illa. Jag har sedan många år funnit metoder att slippa. Jag finns inte där. Jag läser inte, ser inte och uppsöker inte sådant som berör mig illa. Ändå är man ju aldrig garanterad friden. När man minst anar det smyger sig obehagligheterna på; konsumismen med sitt tingeltangel och sina groteska betongtempel, politikens förnumstigheter och lögner, de yrvaket övertygade som vill missionera oavsett om det handlar om religion, politik eller något tredje.

När vi sitter vid havet är vi i nio fall av tio ensamma. Det händer att någon går förbi med hunden och ger oss en vänlig kommentar. Den senaste var en man som bara sa: "Här har ni en underbar utsikt". Man kan bara svara vänligt på sådant tilltal. Och efter det bara tystnaden igen.

Jag visar er en vårhimmel som Astrid fotograferat där ute på Landön. Det är med sådan himmel en smula lättnad infinner sig. Färgen och rymden kommer också att befinna sig på insidan. Lite lättare blir stegen utmed de smala grusgångarna vid havet.

Imorgon är det slut med påsken. Jag följer en människa till Kastrup och bär en väska eller två. Sedan återvänder jag direkt hem med tåg eller buss. Min kommande vecka ska handla om skrivandet. Inget annat, mer än möjligen en kort promenad i en park eller utmed Hammarsjön som ligger alldeles i närheten.

Påskdagen 2015, från död till liv eller tvärtom

Foto: Astrid Nydahl

Från död till liv handlar det om i dagens kyrkotexter. Det gångna året har för mig varit det omvända: från liv till död. Jag har ägnat en del av påskhelgen åt att kopiera båda de välfyllda kondoleansböckerna för Tobbe. Den ena låg i Sporthallen och där har både barn och vuxna skrivit - mycket. Jag läser och blir så gripen att det är svårt att tänka rationellt. Den andra låg framme under gravölen efter begravningen. Där har framför allt de närmaste vänner och familjen skrivit. I den finns många vackra texter.

Från liv till död, där finns den kurva som mitt medvetande beskriver. Med åldern ser man också många jämnåriga dö och försvinna. De är många nu. Vi har besökt många begravningar, gråtit över vänner och familjemedlemmar som dött. Men det är Tobbes död och begravning som kommer att vara det viktigaste och mest avgörande under resten av det här året. Hans grav är inte riktigt färdig, vi väntar på den natursten vi beställt åt honom. Inom kort är hans hus bebott igen.

Den 10 oktober 2014 blev avgörandets dag. Hur ska jag kunna skriva från död till liv? Det kan jag inte. I hela mitt vuxna liv har jag drivits av ett rationellt tänkande som inte medger den typen av händelser. Ändå är jag mycket ödmjuk inför troende människor, så länge de inte prackar på mig sin tro eller försöker sälja den som en livsstil till mig. De troende är av samma skrot och korn som andra människor. Men om de verkligen lever som de lär är min respekt störst. Jag har några sådana människor omkring mig, i vänkretsen och i min egen familj.I samtal och diskussioner lär vi av varandra. Med stor försiktighet närmar vi oss allt det som ligger bortom det rationella.

Antecknat i krigstid - första recensionen

Idag har första recensionen kommit, och jag citerar:

"Är det en överdrivet dramatisk titel på Thomas Nydahls nya bok på det egna förlaget Occident? Antecknat i krigstid. Jag är en försiktig general, men så citerar Nydahl vad Wilhelm Agrell skriver i Sydsvenskan i somras: ”Det pågår ett krig i Europa och det hjälper inte att prata om vädret.” Agrell är ju en sansad människa – en försiktig general, för att fortsätta krigsmetaforiken, ofta det enda språk människan förstår. Även Nydahl är sansad, så något har definitivt hänt under de år jag har följt honom. 

Och språk är vad det handlar om, ordval som styr vår uppfattning. Klichéerna tar över, och Nydahls ärende handlar delvis om att varna för eufemismerna, de lockande ord som lindar in problemen – utan att avväpna dem, märk väl. Här talas klarspråk, vilket ger mindre utrymme för missförstånd. Det handlar om pengar, till exempel.  

Nydahl inleder med en berättelse om den rumänske författaren Mihail Sebastian, som överlevde nazismen men dog i en futtig bilolycka. Med avstamp i hans dagbok visar Nydahl hur viktigt hoppet är för att göra en människas liv drägligt – eller, för att vara ärlig, mindre odrägligt. 
 

Det är något med dagboken som gör att du som läsare kommer nära den skrivande, att det är som om rösten når ett mer intimt och mer lågmält tonfall. Då jag nyligen har läst Olav H. Hauges Dagbok 1924-1994 upplever jag att min läsning är kalibrerad utifrån detta röstläge. Nydahl skriver dagbok, den relativt korta perioden från 9/7 till 23/9 i förra året. Det som händer i den stora världen registreras – det holländska flygplanet som sköts ned ovanför Ukraina, israeliska bombningar mot Gaza, IS framfart, hatbrott mot judar. Ett tidsdokument? Ja, men också något annat."

Det är Bernur som skriver, hela recensionen kan du läsa hos honom. 

Påskafton 2015: Till frid i kramp

Foto: Astrid Nydahl

En av texterna man läser i kyrkan är denna:

"Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. [---] Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan." Job kapitel 19, vers 25 - 27

En sådan text kräver ju att man själv kan omfattas av tron på en "befriare" och Gud. Om man inte kan det då? Vad är det då man kan läsa en påskafton? Man kan förstås sitta hummande av respekt för traditionen. Det har jag gjort många gånger. Och vi hade väsentliga delar av denna tradition i begravningsgudtjänsten för Tobbe. Men jag väljer ändå, av respekt för min egen moral och min egen världsbild att läsa ur René Chars Till frid i kramp (översättning av Roger Fjellström):

"Efter den yttersta förvrängningen har vi anlänt till kunskapens krön. Nu kommer den stora farans ögonblick: extasen inför tomheten, den nya extasen inför den friska tomheten."

"Natten skingrar dumheten från vårt mänskliga förflutna, böjer sinnet inför nuet, för in oavgjordhet i vår framtid."

"Eftersom jag varken har makt eller hopp om att återkalla andan som dör, giv, o liv som skriver mig och som jag omskriver, makten att sprida denna febriga gödsel, dikterna hopade på sin kärra av tystnad, innan de förgår."

Om man hellre går till den handgripliga prosan kan man med fördel läsa Ernst Jüngers Skogsvandringen, den som han sagt

"var resultatet av förvisning; därigenom förkunnade en man viljan att klara sig på egen hand (...) Förvisningen föregicks för det mesta av ett dråp, medan den idag drabbar människan likt ett rouletthjuls snurrande. Ingen vet om han inte redan imorgon kommer att tillhöra en grupp som inte omfattas av lagen. Bekvämlighetens fernissa flagnar från det civiliserade livet när de komfortabla kulisserna bleknar och förvandlas till förintelsesymboler."

Långfredag. Några anteckningar om sufierna

Whirling Dervishes Festival

Musiken inom sufismen, denna märkliga, från aggressioner och hat fullständigt befriade rörelse, som trots att den ingår i den muslimska traditionen (också med tydliga referenser till tidig kristendom) framhäver livets glädje, extasen, musiken. I samma rum män och kvinnor (utan slöja) med sång och dans. 

I Turkiet den speciella varianten hos derwisherna, vars virvlande dans (”Vi kallar det inte dans, vi kallar det bön”) aldrig upphör att fascinera. Dansens virvel är en återspegling av det faktum att allt i universum snurrar, från den minsta molekyl till den största himlakropp.

Imamer i Pakistan betraktar sufierna som ”otrogna” och ”syndare”. Det är väl ingen tvekan, säger en av dessa heliga trångsynta farbröder, att denna dans leder bort från Gud? Vi är många som tvekar. Och tur är det. 

När jag såg de sufiska sällskapen i Istanbul som tvingas dansa och sjunga underjordiskt slog det mig: naturligtvis är sufismen förbjuden för att den predikar kärlek, tolerans och enhet. 

Först kunde jag inte förstå orsaken till förbudet. Något så harmlöst. Men jag tänkte alldeles fel, ty det är i det skenbart harmlösa som det verkligt rebelliska döljer sig, eftersom det kanske visar på ett annat sätt att hantera ett kort människoliv. 

Jag slogs också starkt av att i de nordindiska sufiska templen hinduer, muslimer, kristna och judar samlades i en och samma lokal för en bönestund. Något att begrunda en långfredag.