onsdag 8 april 2015

Antecknat i krigstid - ett smakprov ur boken

Det kommer att hända lite i den digitala världen kring min nya bok. Jag återkommer om det, men vill idag visa er bokens prolog. Om intresse skulle uppstå kan man beställa boken (till ett pris av 200:- inklusive frakt) med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

***

Ur Antecknat i krigstid, epilogen:


Det är alltid riskabelt att uttala sig i frågor som rör Israel och Palestina. Jag tar risken och konstaterar att den enda ”judiska bosättningen" som omvärlden accepterat var Auschwitz. Det kan låta som ett smaklöst skämt men jag menar det på allvar. Att ingen kom till den europeiska judenhetens hjälp ens under de värsta och blodigaste ritualerna säger en hel del om vad omvärlden tyckte. Inte så mycket som en bomb fälldes av de allierades flyg över de järnvägslinjer som fraktade hundratusentals judiska fångar i godsvagnar till en säker död.

När jag tidigt en tisdagsmorgon läste nyheterna från Jerusalem tänkte jag först: ja, ja, här ser vi hur våldsspiralen fungerar. Efter hämnd kommer alltid hämnd. En dödad palestinier ger - minst - en dödad jude. Efter palestinska större attacker kommer - inte sällan men heller inte alltid - en våldsam vedergällning från Israel, i Gaza eller någon annanstans.
Men det som hände i synagogan i Har Nof, i västra Jerusalem har också en annan dimension som man inte kan bortse från. De två attentatsmännen från Jerusalemstadsdelen Jabel Mukaber skrek Allahu Akbar medan de med skott och yxhugg dödade och sårade de bedjande. Det finns således en religiös dimension, och inte bara en "geografisk" eller "nationell". Striden mellan palestinier och israeler beskrivs ibland som att "rätt står mot rätt" eller att frid och fröjd kommer att uppnås om Israel drar sig tillbaka och etablerar 1967 års "gröna linje" som nationens gräns.
Den religiösa dimensionen har mer med den islamistiska väckelsen att göra. Både judar och kristna betraktas i den som "otrogna", som "kuffar" som måste drivas ut och bort eller dödas som i Har Nof. Levande judar i Dar al-Islam är den värsta styggelse dessa människor kan tänka sig. Om Dar al-Harb försöker tränga in på denna heliga mark är det en krigsförklaring i sig, vapen eller inte. Tzipi Livni sa till IDF-radion att hon länge fruktat att det religiösa skulle slå igenom, och tillade "Jag har fruktat det därför att det inte finns någon lösning på ett religiöst krig." Jag tror att jag förstår Livnis resonemang men anser ändå att hon har fel. Sådana krig brukar ju - om vi ser till historien - vara långa och innebära oändligt lidande, men de får sin "lösning" när de ena parten slagits till marken eller gett upp. Dessa krig pågår just nu i Israels grannländer och Islamiska statens etablerande av kalifatet har visat just denna skoningslösa terror mot andra folk och andra religionstillhörigheter, inte minst i Irak och Syrien.

Låt mig också återgå till tanken om våldsspiralen. Det är alldeles självklart så att varje gång det används fysiskt våld så möts det av just sådant från den andra sidan. Sedan ett tag tillbaka har palestinierna börjat använda en ny typ av aktioner. De angriper enskilda judar, inte bara på och intill bosättningarna utan också i israeliska städer som Tel Aviv och Jerusalem. Angreppen har kommit i form av snabbt framförda bilar eller större traktorer/ hjullastare som kraschat in i busshållplatser och andra civila platser, men också i form av yx- och knivattacker. När en palestinier för några dagar sedan hittades hängd i den buss där han var chaufför utlöste det en våg av våld från Västbanken. Israelerna hävdar att det var ett självmord. De palestinska organisationerna säger att det var mord. Vilket det var kan vi förstås inte veta, men mönstret går igen från det som utlöste senaste Gazakriget. Att den gamla "marxistiska" och revolutionära organisationen
PFLP nu tagit på sig ansvaret för tisdagens massaker gör också saken ännu mer delikat. PFLP har ju, också på den tiden man sysslade med flygplanskapningar och hade DDR som bas, alltid omhuldat tanken att varje jude är ett legitimt offer eftersom han eller hon betraktas som "sionist" och därmed en fiende.
Angreppen på civila utgör en egen kategori i detta smutsiga krig och de har funnits med sedan hundratals år. Pöbelsammanstötningar, mord, massakrer förekom långt innan staten Israel etablerades. Man behöver bara nämna Hebron-massakern 1929 då 67 judar slaktades av en arabisk mobb, och den massaker som palestinierna i sin tur hänvisar till ägde rum 1984 då en judisk fanatiker - av religiösa själ, märk väl! - gick in i Ibrahimi-moskén och slaktade 29 bedjande palestinier. Man erinrar sig också augustimassakern 1929 då en stor arabisk mobb mördade 47 judar i Jerusalem liksom den i Safed bara en vecka efter Hebron-massakern då 200 judiska hem brändes ner och 18 människor mördades. Listan kunde göras mycket längre.

Våldsspiralen har alltså sedan länge en religiös dimension. De höjda ögonbryn vi sett nu kanske inte är så befogade som de verkar. Varje enskild beståndsdel av förklaringen har sitt berättigande och ofta går de in i varandra. Vem kan säga att ett attentat är religiöst betingat och ett annat politiskt, nationellt? De hänger samman, de triggar varandra, de ser till att utvecklingen går allt närmare en större och avgörande katastrof.

Om ordet optimismen borde förbjudas allmänt är jag inte så säker på - vilket den portugisiska fadosångerskan Amália Rodrigues föreslog - men jag kan i alla fall instämma i den åsikten när det gäller Israel, Palestina och Mellanöstern. Den senaste månadens många mord och massakern under tisdagen understryker att allt är på väg bortom all kontroll, oavsett vad ledarna i Jerusalem,
Ramallah och Gaza säger och tänker. Det finns en brutal realitet som förmodligen redan avgjort saken: den israeliska politiska klassen tycks övertygad om att man kan erövra och ockupera varje bit palestinsk mark som finns kvar på Västbanken och de palestinska organisationerna är i lika hög grad övertygade om att man kan förinta "den sionistiska enheten" Israel. Det hopp som på 1980-talet föddes om en tvåstatslösning är idag lika verklighetsfrämmande och omöjlig som någonsin före Oslo-avtalet. Det blir ett fortsatt krig om "de heliga städerna" och varje litet samhälle mellan Medelhavet och Jordanfloden. Något mellanläge lär inte uppstå ens om USA skulle dra tillbaka sitt stöd för Israel eller arabvärlden och Iran för palestinierna. Språket är krigets. Handlingarna är krigets. Det är bara vapnen som skiljer dem åt: tanks mot bilar, flygbombningar mot raketer, väpnade trupper mot gerillaenheter i underjordiska tunnlar.


En hel dag i människornas värld

"Lyckliga gatan" - alltså hemma igen. Foto: Astrid Nydahl
Det var, med betydelsefulla undantag, ett helvete att under tisdagen befinna sig i människornas värld. De klibbade, klistrade och svettades mot mig. Deras hud fastnade i mina kläder. Deras andedräkt lade sig som filtar över mitt ansikte. Jag satt på bussar och tåg och hoppades att helvetet skulle ta slut. Det tog en hel dag. Jag åkte hemifrån 9.30 på morgonen och var tillbaka i huset först 17.30 - mellan dessa moderna och automatstyrda siffror reste jag tur och retur till Kastrup, detta helvete på jorden som kallas "lufthavn" och som ser tiotusentals så kallade människor trampa sten och asfalt varje dag på väg till eller ifrån dessa monster som vi känner som flygplan. Nej, gud bevare mig, det var inte jag som skulle flyga, jag var med som sällskap och tillfällig väskbärare. Jag gör inte om det. Jag gör i alla fall inte om det på länge. Det var det värsta jag varit med om sedan april 2012 då jag själv också steg ombord och reste till Black Country. Jag gör inte om det. Gud bevare mig för människorna och deras maskiner. Tack gode gud att det finns ett rum, ett hus, en plats där jag kan gömma mig framöver. Jag gör det med den enda glädje jag känner: den solitära, den tysta, den som inte tvingas möta andras blickar, kroppar och dimandningar.


tisdag 7 april 2015

Vardagen är tillbaka. Tiggeri och försäljning

Bosarpssjön. Foto: Astrid Nydahl
Det går inte en dag utan att jag tänker på döden. Jag ser mig om i vänkretsen och konstaterar att de få människor som verkligen betyder något för mig ofta är äldre än jag, ja till och med mycket äldre. Hos dem hittar jag vishet, erfarenhet och den distanserade syn på livet som är nödvändig för att man rätt ska kunna avläsa sin samtid och sätta in skeendena i ett historiskt perspektiv.

Fel har man rätt att ha. Men om man behåller siktet dubbelinställt, bakåt och framåt samtidigt, så kan man å ena sidan lära av historien och å den andra försöka se vad som skiljer och vad som förenar olika politiska, kulturella och sociala fenomen. Att dra slutsatser är det svåraste som finns. Ändå är försöken till slutsatser så viktiga.

***

Klaus Rifbjerg på höstmottagning hos Gyldendals forlag. Foto: Snaphanen
I helgen avled en av den danska parnassens verkligt stora. Klaus Rifbjerg var i allt väsentligt diktare, med runt 150 böcker bakom sig: diktsamlingar, romaner, noveller, radio- och scendramatik, essäer och annat. Han var kanske den danska kulturradikalismens främste och stod under många år främst på de barrikader som förenade litteratur, musik, konst i större mening. Men kulturradikalismen innebar också en i högsta grad obehaglig form av politisk korrekthet och kring denna slöt Rifbjerg allt kraftfullare upp, i något som till slut blev väldigt "svenskt" i den meningen att det innebar en beröringsskräck kring allt det som handlade om invandring, mångkultur, islamism etc. Och trots att Rifbjerg ofta beklagade sig på "tonen" hos mångkulturens kritiker kunde han själv skriva rätt så hemska texter i pressen där tonen var allt annat än ödmjuk. Nå, RIF kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Hans 83 år på jorden gjorde djupt intryck. Den kontakt jag hade med honom var uteslutande positiv, och han var då både generös och vänlig. När en människa dör menar jag att det är viktigt att minnas både det goda och det mindre goda. Om Rifbjerg kommer mycket att sägas och skrivas. Svenska tidningarnas kultursidor har den gångna helgen haft många intressanta minnestexter, skrivna av bl.a. Lars Gustafsson (Expressen) och Per Wästberg (Svenska Dagbladet)

***

Ett fenomen som varje svensk nu är medveten om är de rumänska romernas tiggeri. I Kristianstad har det nu en sådan omfattning att inte bara entréer till butiker har en eller två tiggare. Också utmed gågator, vid hållplatser, sjukhus, banker och andra inrättningar sitter de. Jag har hela tiden försökt hålla mig kyligt neutral till fenomenet, men det är inte lätt när det hela tiden sväller och kommer allt närmare.

Vid en promenad på påskafton köpte jag därför publikationen Romfolk av en tiggande yngre kvinna. Det är en 32 sidor tunn tidskrift som prålar med färgbilder och kan te sig riktigt lockande. Den utges av en organisation med namnet Romfolk, grundad i Norge för knappt två år sedan. För den tunna skriften vill de ha 100:- och det hade jag inte råd med. Då fick jag veta att 50:- räcker. Priset är alltså satt med prutmån.

Nu har jag under ett par dagar studerat den. Jag önskar att jag kunnat säga något positivt, eftersom jag anser att försäljning är något helt annat än tiggeri. Dagen innan hade jag köpt Faktum som på förstasidan gör reklam för en utförlig intervju med Rosa Taikon. Faktum och dessförinnan Aluma säljs sedan 12 år här i stan av en mycket sympatisk och seriös man i min egen ålder, Wandy, som alltid har ett gott ord på vägen för oss andra.

Romfolk är något annat. Det är svårt att inte se den som ett nytt försök att få in pengar när svenskarna har visat sig allt mindre benägna att lägga pengar i muggarna. Ett par prov på texter i Romfolk:
"Elevens far försökte upptäcka varför lyckas sonen inte läsa nånting."
"Enligt några vittnen drar beväpnade personer ut ur romernas hus värdiga föremål som de laddar i lastbilar."
"Framför allt är kommissionen upptagen med intensifieringen av fiendeskapsmiljön mot personerna som betraktas som muslimer, fortsätter att vara upptagen med de antisemitiska företeelsen mer och mer spridna i många europeiska stater, och beklagar att den upphöjda rasismen mot svarta människor är nuvarande."
"Klapprandet på en viss rytm eller parets sexiga, imponerande utmaningar är typiska."
Nej, jag vill inte göra mig lustig på andras bekostnad. Jag vill istället peka på det faktum att ingen - rom eller ej - kan ta betalt för en skrift som är så oläsbar. Texterna är möjligen google-översatta. Men de är ofta helt obegripliga. Romfolk är i alla fall på svenska en publikation som rimligen inte gagnar romernas sak. Förstasidans ord "Kultur, utbildning, tradition, solidaritet" slår tillbaka som en bumerang.

Jag har inga goda råd att ge. Men jag ser inte heller någon som helst lösning på dessa arma människors situation. De rumänska, bulgariska, ungerska och andra myndigheterna har inte bidragit till några framsteg. Romerna själva väljer nu att gå tiggeriets väg. Det är inte en framkomlig väg och vad den på lång sikt kan leda till vågar jag inte ens sia om.

måndag 6 april 2015

Annandag påsk: att helst söka friden och tystnaden

Landön, påsken 2015. Foto: Astrid Nydahl
Det finns få saker som berör mig illa. Jag har sedan många år funnit metoder att slippa. Jag finns inte där. Jag läser inte, ser inte och uppsöker inte sådant som berör mig illa. Ändå är man ju aldrig garanterad friden. När man minst anar det smyger sig obehagligheterna på; konsumismen med sitt tingeltangel och sina groteska betongtempel, politikens förnumstigheter och lögner, de yrvaket övertygade som vill missionera oavsett om det handlar om religion, politik eller något tredje.

När vi sitter vid havet är vi i nio fall av tio ensamma. Det händer att någon går förbi med hunden och ger oss en vänlig kommentar. Den senaste var en man som bara sa: "Här har ni en underbar utsikt". Man kan bara svara vänligt på sådant tilltal. Och efter det bara tystnaden igen.

Jag visar er en vårhimmel som Astrid fotograferat där ute på Landön. Det är med sådan himmel en smula lättnad infinner sig. Färgen och rymden kommer också att befinna sig på insidan. Lite lättare blir stegen utmed de smala grusgångarna vid havet.

Imorgon är det slut med påsken. Jag följer en människa till Kastrup och bär en väska eller två. Sedan återvänder jag direkt hem med tåg eller buss. Min kommande vecka ska handla om skrivandet. Inget annat, mer än möjligen en kort promenad i en park eller utmed Hammarsjön som ligger alldeles i närheten.


söndag 5 april 2015

Påskdagen 2015, från död till liv eller tvärtom

Foto: Astrid Nydahl
Från död till liv handlar det om i dagens kyrkotexter. Det gångna året har för mig varit det omvända: från liv till död. Jag har ägnat en del av påskhelgen åt att kopiera båda de välfyllda kondoleansböckerna för Tobbe. Den ena låg i Sporthallen och där har både barn och vuxna skrivit - mycket. Jag läser och blir så gripen att det är svårt att tänka rationellt. Den andra låg framme under gravölen efter begravningen. Där har framför allt de närmaste vänner och familjen skrivit. I den finns många vackra texter.

Från liv till död, där finns den kurva som mitt medvetande beskriver. Med åldern ser man också många jämnåriga dö och försvinna. De är många nu. Vi har besökt många begravningar, gråtit över vänner och familjemedlemmar som dött. Men det är Tobbes död och begravning som kommer att vara det viktigaste och mest avgörande under resten av det här året. Hans grav är inte riktigt färdig, vi väntar på den natursten vi beställt åt honom. Inom kort är hans hus bebott igen.

Den 10 oktober 2014 blev avgörandets dag. Hur ska jag kunna skriva från död till liv? Det kan jag inte. I hela mitt vuxna liv har jag drivits av ett rationellt tänkande som inte medger den typen av händelser. Ändå är jag mycket ödmjuk inför troende människor, så länge de inte prackar på mig sin tro eller försöker sälja den som en livsstil till mig. De troende är av samma skrot och korn som andra människor. Men om de verkligen lever som de lär är min respekt störst. Jag har några sådana människor omkring mig, i vänkretsen och i min egen familj.I samtal och diskussioner lär vi av varandra. Med stor försiktighet närmar vi oss allt det som ligger bortom det rationella.


lördag 4 april 2015

Antecknat i krigstid - första recensionen

Idag har första recensionen kommit, och jag citerar:

"Är det en överdrivet dramatisk titel på Thomas Nydahls nya bok på det egna förlaget Occident? Antecknat i krigstid. Jag är en försiktig general, men så citerar Nydahl vad Wilhelm Agrell skriver i Sydsvenskan i somras: ”Det pågår ett krig i Europa och det hjälper inte att prata om vädret.” Agrell är ju en sansad människa – en försiktig general, för att fortsätta krigsmetaforiken, ofta det enda språk människan förstår. Även Nydahl är sansad, så något har definitivt hänt under de år jag har följt honom. 

Och språk är vad det handlar om, ordval som styr vår uppfattning. Klichéerna tar över, och Nydahls ärende handlar delvis om att varna för eufemismerna, de lockande ord som lindar in problemen – utan att avväpna dem, märk väl. Här talas klarspråk, vilket ger mindre utrymme för missförstånd. Det handlar om pengar, till exempel.  


Nydahl inleder med en berättelse om den rumänske författaren Mihail Sebastian, som överlevde nazismen men dog i en futtig bilolycka. Med avstamp i hans dagbok visar Nydahl hur viktigt hoppet är för att göra en människas liv drägligt – eller, för att vara ärlig, mindre odrägligt
 
Det är något med dagboken som gör att du som läsare kommer nära den skrivande, att det är som om rösten når ett mer intimt och mer lågmält tonfall. Då jag nyligen har läst Olav H. Hauges Dagbok 1924-1994 upplever jag att min läsning är kalibrerad utifrån detta röstläge. Nydahl skriver dagbok, den relativt korta perioden från 9/7 till 23/9 i förra året. Det som händer i den stora världen registreras – det holländska flygplanet som sköts ned ovanför Ukraina, israeliska bombningar mot Gaza, IS framfart, hatbrott mot judar. Ett tidsdokument? Ja, men också något annat."

Det är Bernur som skriver, hela recensionen kan du läsa hos honom. 

Påskafton 2015: Till frid i kramp

Foto: Astrid Nydahl
En av texterna man läser i kyrkan är denna:
"Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. [---] Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan." Job kapitel 19, vers 25 - 27
En sådan text kräver ju att man själv kan omfattas av tron på en "befriare" och Gud. Om man inte kan det då? Vad är det då man kan läsa en påskafton? Man kan förstås sitta hummande av respekt för traditionen. Det har jag gjort många gånger. Och vi hade väsentliga delar av denna tradition i begravningsgudtjänsten för Tobbe. Men jag väljer ändå, av respekt för min egen moral och min egen världsbild att läsa ur René Chars Till frid i kramp (översättning av Roger Fjellström):
"Efter den yttersta förvrängningen har vi anlänt till kunskapens krön. Nu kommer den stora farans ögonblick: extasen inför tomheten, den nya extasen inför den friska tomheten."
"Natten skingrar dumheten från vårt mänskliga förflutna, böjer sinnet inför nuet, för in oavgjordhet i vår framtid."
"Eftersom jag varken har makt eller hopp om att återkalla andan som dör, giv, o liv som skriver mig och som jag omskriver, makten att sprida denna febriga gödsel, dikterna hopade på sin kärra av tystnad, innan de förgår."
Om man hellre går till den handgripliga prosan kan man med fördel läsa Ernst Jüngers Skogsvandringen, den som han sagt
"var resultatet av förvisning; därigenom förkunnade en man viljan att klara sig på egen hand (...) Förvisningen föregicks för det mesta av ett dråp, medan den idag drabbar människan likt ett rouletthjuls snurrande. Ingen vet om han inte redan imorgon kommer att tillhöra en grupp som inte omfattas av lagen. Bekvämlighetens fernissa flagnar från det civiliserade livet när de komfortabla kulisserna bleknar och förvandlas till förintelsesymboler."

fredag 3 april 2015

Långfredag. Några anteckningar om sufierna


Whirling Dervishes Festival

Musiken inom sufismen, denna märkliga, från aggressioner och hat fullständigt befriade rörelse, som trots att den ingår i den muslimska traditionen (också med tydliga referenser till tidig kristendom) framhäver livets glädje, extasen, musiken. I samma rum män och kvinnor (utan slöja) med sång och dans. 

I Turkiet den speciella varianten hos derwisherna, vars virvlande dans (”Vi kallar det inte dans, vi kallar det bön”) aldrig upphör att fascinera. Dansens virvel är en återspegling av det faktum att allt i universum snurrar, från den minsta molekyl till den största himlakropp.

Imamer i Pakistan betraktar sufierna som ”otrogna” och ”syndare”. Det är väl ingen tvekan, säger en av dessa heliga trångsynta farbröder, att denna dans leder bort från Gud? Vi är många som tvekar. Och tur är det. 

När jag såg de sufiska sällskapen i Istanbul som tvingas dansa och sjunga underjordiskt slog det mig: naturligtvis är sufismen förbjuden för att den predikar kärlek, tolerans och enhet. 

Först kunde jag inte förstå orsaken till förbudet. Något så harmlöst. Men jag tänkte alldeles fel, ty det är i det skenbart harmlösa som det verkligt rebelliska döljer sig, eftersom det kanske visar på ett annat sätt att hantera ett kort människoliv. 

Jag slogs också starkt av att i de nordindiska sufiska templen hinduer, muslimer, kristna och judar samlades i en och samma lokal för en bönestund. Något att begrunda en långfredag. 



onsdag 1 april 2015

Det jag vilar i. Det som jagar mig.

Syrenknoppar, söndag. Foto: A. Nydahl
Det vackraste av allt är nu de regnvåta fönsterrutorna sedda från mitt arbetsrum. Jag ser genom dem hur björkarna vajar i den starka vinden.

Bortom det närvarande finns en dröm. Jag trodde att jag skulle få frid när pensionärslivet börjat. Ändå är det som om tingen och aktiviteterna jagar mig. De står nästan på trappan och väntar på att komma in.

Jag stiger upp mitt i natten, sömnlös, rastlös. Tar ännu en tablett och hoppas somna på den. Läser Paul Auster. Läser Olav H. Hauges dagböcker som ska utkomma på svenska inom kort. Läser också böcker som jag går vilse i. Försöker hitta tillbaka ut. Och in igen. Drömmen jag drömmer är alltid densamma: isolering, tystnad, bortomliv. Det är inte lätt att uppnå, men drömmen finns kvar, som en näve som bultar inifrån bröstkorgen.

Jag har för första gången fått läsa igen de två kondoleansböckerna för Tobbe, en låg i Sporthallen och en hade vi på gravölskvällen efter begravningen. Tårarna rinner när jag läser dem. Det som griper mig allra mest är alla små och mellanstora barn som skrivit sina sista hälsningar. Ungarna i byn och inte minst alla som går på Tollarps skola hade en särskilt varm relation med Tobbe. En av dem hade skrivit ord som jag skrattat åt genom tårarna: "Tobbe, ingen kunde klippa fotbollsplanerna så fint som du. Klipp nu molnen lika snyggt". Och ett mycket litet dagisbarn som fått hjälp skriva av en vuxen: "Tack för att du lärde mig spela fotboll när du hade klippt färdigt gräset." Och i denna läsning blir jag som handlingsförlamad. Vill bara skrika "Varför" men jag vet redan varför och kan bara tiga still inför hans död.

***

Så en mycket praktisk sak: Antecknat i krigstid anlände igår, sen eftermiddag. Det blev en vacker liten bok. Så jag kommer att ägna hela onsdagen åt att packa och skicka ut. I första utskicket går förstås alla de förköpta exemplaren och jag håller tummarna för att de når fram till er på Skärtorsdagen.



tisdag 31 mars 2015

På Landön och vid datorn med Malmömanuset

Landön har varit kall och blåsig den senaste tiden. Havet möter oss isblått. Men svanarna är alltid på plats, under helgen i stort antal. Foto: Astrid Nydahl
Det kom ingen lastbil med böcker under måndagen. Jag hoppas på bättre tur idag.

Ändå anar man på varje gren att våren verkligen är på väg. Foto: Astrid Nydahl
Har de senaste dagarna fått mycket skrivet på Malmöboken. Den öppnar sig som ett helt liv för varje liten skärva jag tar fram. Jag läste på lite om Missionsförbundet och Betelkyrkan, där jag ju fanns i min barndom. Fick se en jubileumsskrift utgiven 1960 då Betelförsamlingen firade 75 år, min pappas namn fanns i den och när jag bläddrade fram till bilderna kände jag igen pastor Hansson och genast kom alla minnena över mig, från söndagsskolan, scouterna och konfirmationslägret. Det skedet i mitt unga liv arbetar jag med nu.

Men så fort telefonen ringer och böckerna ska bäras in avbryter jag skrivandet. Håll ut, alla ni som väntar. Boken är, om än en smula sen, på väg.

På väg in över oss i söndags, mörka skyar med mycket regn. Foto: Astrid Nydahl

måndag 30 mars 2015

Michail Chodorkovskij: Mina medfångar (Ersatz, översättning från ryskan av Ola Wallin)

Foto: Tatyana Makeyeva/Ersatz
”Dumskallar eller skurkar – inte precis det bästa materialet att bygga en statsapparat med. Och detta är vår egen stat, märk väl.” Michail Chodorkovskij
  
Michail Chodorkovskij är känd världen över som affärsmannen Putin kastade i fängelset efter att ha konfiskerat hans företag Yukos. Han släpptes fri så sent som i fjol och lever numera i Berlin. I London driver han stiftelsen Öppna Ryssland.

Från sina mer än tio år i fängelser och läger – bland annat i Sibirien och Karelen – har han publicerat boken Mina medfångar. Och det handlar verkligen om porträtt av medfångar. Han skriver inte om sig själv och sitt eget lidande. Det är medfångarna han porträtterar.

Texterna är korta, de flesta runt två sidor. Men det handlar om ytterst pregnanta och medkännande texter om några av Rysslands mest sårbara människor: hemlösa, missbrukare, hiv-sjuka, småtjuvar. Det är män som dessa som aldrig ges en chans att komma tillbaka, tvärtom tycks de mig vara som ekorren i hjulet. Om de släpps fria dröjer det inte länge förrän de är tillbaka, som om de ändå föredrog lägerregimen där de ges tak över huvudet, kläder på kroppen och mat varje dag. Men det är väl också allt man kan säga.

Lägerfångens vardag präglas av elände. Han förnedras, misshandlas, bestjäls och utnyttjas som tjallare. Så kan man t.ex. använda sig av en fånge med långt straff som tar på sig andra människors brott mot viss straffreduktion. En sådan fånge med moral porträtteras i en situation där han vägrar. Skulle ha säga att han misshandlat och rånat en mycket gammal kvinna? Nej, det övergår hans förstånd och han vägrar.

Andra som Michail Chodorkovskij skriver om kan vara intressanta både p.g.a. sina öden och hållningar till politik och samhälle. En mycket ung fånge är djupt övertygad nazist. Chodorkovskij försöker nå in till hans kärna. Men det hårda ideologiska skalet får sprickor när det konfronteras med fakta. Hiv-sjuke Oleg gör ett djupt intryck bara genom att berätta om sin belägenhet. Han fru är också sjuk. Hon har inga pengar till mediciner. 

Eller tjuven Rustam som är ”yrkesbrottsling” – hans stora och välplanerade kupp gick om intet och nu sitter han av straffet tills han blir villkorligt frigiven och börjar skicka vykort till grabbarna i lägret. Han anger aldrig någon avsändaradress.

Sist vill jag citera vad Michail Chodorkovskij skriver om dessa människor:
”Efter så många år i fängelset skulle det aldrig falla mig in att idealisera människorna som jag mötte där. Men många fångar har sina principer. Om de är politiskt korrekta eller inte? Det varierar. Ändå är det principer som folk är beredda att lida för. Och det är på riktigt.”
Just idag kommer författaren till Stockholm. Han deltar i ett arrangemang på Kulturhuset, och samtalar bland annat med förre utrikesministern Carl Bildt. Vill man veta mer om honom finns det biografiska uppgifter på hans hemsida: http://www.khodorkovsky.com/biography/summary-biography/

söndag 29 mars 2015

En söndag i jazzhavet och tystnaden

Det är bara jag och Lionel Hampton kvar i rummet nu. Jag byter ordet ensam mot ordet fridfullhet. Musiken jag vistas tillsammans med i rummet vill mig bara väl. Hamptons vibrafon och mitt eget darrande jag samkörs i en andning som alltid hittar fram till sorglösheten.




















Tystnaden är enda alternativet. I tystnaden befinner jag mig efter den milda musikstunden. Musiken som alltid varit mitt sällskap sedan jag i förortslivet förstod vad den kunde vara. För att skydda mig mot höghusdårskapens alla mullrande basgångar och vansinnesvrål hittade jag till kammarmusiken och barockens alla vilorum.

Söndagen blir en dag av yttersta lättja. Först vid havet, sedan i rummet med Hampton.

lördag 28 mars 2015

Med Jesper Svenbro bland säsongsarbetare på Findus, Gösta Pythagoras och rödgardister från Lund

Det var Einar J. på generösa musik- och litteraturbloggen Rapsodi som tände min nyfikenhet på Jesper Svenbros nya diktsamling Ekeby Trafikförening (Bonniers). Einar skrev:
"Svenbro visar den här gången en ovanligt lekfull och humoristisk sida samtidigt som han som vanligt med säker rytm ordsätter naturscener och excellerar i lärda referenser som ibland bokstavligen övergår i rena grekiskan. Det är många frågor som ställs. En av dem gäller vad begreppen gör med vår verklighetsuppfattning, om det finns något hitom eller vid sidan av dem. Och när den unge fil. studenten i ett svagt ögonblick får professorn att gå med på att trebetygsuppsatsen skrivs på hexameter, stupar han på ett missuppfattat nyckelord och blir underkänd. Sådana missräkningar gjorde inte Ekeby trafikförening mindre viktig, det får vi förstå."
Det första ord som kom för mig när jag läste den var just humor! Men också ett gott humör. När vår störste samtida poet Tomas Tranströmer nu avled tog jag fram Svenbro igen. Här finns det en lärd dikt, djupt förankrad i vår historia, såväl med filosofi som matematik. Men det som binder samman allt är ju i högsta grad skånsk kulturell och politisk historia.
Kamraterna i Boserup-kollektivet noterar
under några märkliga år på 50-talet
att Herakleitos regelbundet får besök av idel okända läsare,
filosofistuderande, zen-praktikanter, präster, poeter
som uppsöker honom där han sitter tyst vid sin eldstad
nere vid bäcken. Det här är så mycket mer anmärkningsvärt
som han är sällsynt avog i sättet,
en riktig tvärvigg, publikfrånvänd, skulle vi numera säga.
Dikten heter Andningens definition och leder så småningom fram till SKP:s centralkommitté och en diskussion om partiets allvetande. I en annan dikt, Solon Athenaren möts föreningsmedlemmarna i säsongsarbetet på Findus i Bjuv. Pythagoras har samtyckt, under förutsättning att "skördearbetet inte omfattar bönor". Vi förstår att det här handlar om Gösta Pythagoras!

Denna pendelrörelse mellan urgammal filosofi och skånskt lantliv inpyrt av kommunistiskt sektliv, tilltalar mig mycket, inte minst för att Svenbro med sådan elegans väcker till liv de gamla vänsteraktivisterna från Lund. Rödgardister, maoister och andra kommer till Boserup för att sprida tanken på att "Nordvästskånes arbetare och bönder sätter sin lit till Kinas Kommunistiska Parti." Dessa världsfrånvända absurditeter får hos Svenbro karaktären av tidsmarkörer från en epok lika förvirrad och oroväckande som den vi nu lever i.


Mohamed Omar: Natt öfver Upsala (Aguéli förlag)

Ingen behöver tvivla på Mohamed Omars lyriska ådra. Han var rentav en uppburen poet. När han återkom till poesin med Skymning över Upsala fick den förvisso ett antal mycket positiva recensioner, både i bloggosfären och i pressen. Men den borde ha rönt betydligt större uppmärksamhet.
 
Nu kommer uppföljaren Natt öfver Upsala. Från skymningsdikterna går Omar nu in i den upsalienska natten med fyra rejält långa prosadikter. Helt kort om genrebestämningen vill jag säga att jag finner den oväsentlig. Detta är ju varken prosa eller poesi utan en blandform i berättandets tonläge.

De fyra texterna heter Svenska Institutet för missionsforskning, Pasolini kom aldrig till Uppsala, Jag hittar inte den hängde samt Finn Malmgren vid vansinnets berg.
 
Det intressanta med den nya boken är inte minst den personliga förankringen i en stadskultur. Där visar Omar hur hans liv formats av en kunskapstörst vid sidan av de akademiska institutionerna. I den första texten är han en mycket ung man som gör sin praktik på Svenska Institutet för missionsforskning.

Där konfronteras han inte minst med ett kolonialt förflutet och en fundamentalistisk kristendom och dess syn på tredje världens människor. Ledigt och logiskt leder det honom in på den egna historien med en avliden pappa med iranskt ursprung och en fosterpappa som blev den man som uppfostrade honom tillsammans med mamman, har afrikanska rötter. I en fint formulerad knorr visar Omar hur swahilin kan hänga ihop med persiskan, och varför det förhåller sig så.

I Pasolini kom aldrig till Uppsala tycker jag att jag hittar Omar när han är som allra bäst. Det rör sig huvudsakligen om en litterär fantasi vars innehåll jag inte vill avslöja, men fantasin har som i all bra dikt en krok som hänger ner från den verkliga världen. Omar kan sin Pasolini och när han fantiserar så gör han det utifrån dennes verkliga arv i filmens värld. Att dikten också formas till en appell riktad mot islamismens förhärligande av våldet gör den ännu viktigare:

”Puritanen vill utplåna alla spår/ efter de förislamiska arabernas dyrkan/ av ’Guds döttrar’, Uza, Lat och Manat/ men också alla spår efter muslimernas dyrkan/ av helgon, gravar, träd och talismaner./ 
Han vill ta bort orenheten i religionen/ vilket inte går utan att man också tar bort religionen.”

Nästa strof inleds med orden ”De ortodoxa teologerna har förklarat/ varför Satan ska hållas för fiende: han tänkte.” Där finns också en nyckel till Omars nu så rationella analys av religiösa traditioner. Det är därför lätt att förstå varför han tyr sig till Pasolini.

I Jag hittar inte den hängde möter vi de två ynglingarna Paolo och Johan, båda födda 1985. Här rör vi oss mellan estetiska och moraliska spörsmål och går ganska omedelbart in i en av Omars passioner. Den är förankrad i Sherlock Holmes värld och hur relationer och förlopp kan följas på Facebook, där man ju är ”vän” med andra. Dikten mynnar ut i T.S. Eliots Det öde landet. Död följer berättelsen fram mot slutet.

Finn Malmgren vid vansinnets berg är väl bokens märkligaste text. Vem är nu denna Malmgren? Enligt Omar följde han med ett luftskepp till Nordpolen 1928. Han dör och blir ”en hjälte och martyr”. Någon menar att han mördades. Här kommer en annan av Omars favoriter in i handlingen, nämligen författaren H.P. Lovecraft. Inte heller här kan jag säga så mycket om handlingsförloppet, det vore att förstöra en spännande läsning.

Skulle jag sammanfatta kunde jag säga att Mohamed Omar med nya samlingen visar vilken spänst det finns i hans blandning av realiteter och fantasier. Han har en alldeles egen ton i sin texter och den övertygar mig om att han kunde utvecklas till en verkligt framstående berättare. Om man väljer poesins eller prosans väg är mindre intressant, eftersom han redan här visar att formen ytterst underordnar sig innehållet.