onsdag 25 mars 2015

Bellevuegården - ett litet ps

Julafton 1980 i köket på Bellevuegården med mina två äldsta barn.
I min Malmöbok har jag med ett avsnitt om tiden på Bellevuegården, före flykten från Malmö. När jag idag läser i tidningen om mordet i natt tänker jag tillbaka och vill visa er detta avsnitt:

Våra grannar var på ena sidan en knarkarkvart och på andra sidan en störd och mycket ensam man som spelade blues in i vårt sovrum varje natt. Vi såg detta nybyggda bostadsområde sjunka ner i samma gettomisär som alla andra storstäders förorter. 

Från att ha varit ett strängt reglerat område som hade mycket gott rykte, blev Bellevuegården ett tillhåll för narkomaner och sakta men säkert byttes den svenska befolkningen i området ut mot nya kullar invandrare och flyktingar, vars sociala och språkliga isolering bidrog till att förvandla det till ett getto. Mitt liv där framstod alltmer som ett entydigt helvete. 

Jag började lyssna till klassisk musik – jag satte upp den som en skyddsmur mot alla dunkande basgångar i väggarna. Med Berit Berlings hjälp i radions P2 slussades jag sakta in i en musikalisk värld som betydde lindring för min trasiga själ. Jag flydde ibland lägenheten därför att det var omöjligt att skriva, läsa eller ens tänka där. Med cykelns hjälp tog jag mig ofta allra längst ut i hamnen, där jag kunde sitta ensam och begrunda mitt öde.

Vår sista natt på Bellevuegården fick vi bevittna ett mordförsök i trapphuset samt visa de ditkommenderade poliserna var de skulle söka gärningsmannen. Samtidigt med blåljusen och dramatiken fortsatte zigenarfamiljen sin ständigt pågående fest på balkongen, varifrån dragspelsmusik och sång alltid kom. Vi sov oroligt den natten, men kände en stor lättnad när vi dagen därpå lastade en stor hyrbil för flytten.



Mitt i ett nu, slungad tillbaka till underklassigheten


Leonard Cohen, Malmö Arena, augusti 2010. Foto: Astrid Nydahl
Jag står i Malmö Arena under en paus i Leonard Cohens konsert, sommaren 2010. Plötsligt ser jag in i ögonen på en mycket välbekant person: Leo, en av barndomens personer. Leo Flamholc var, vid sidan av Bertil, Paula och Kerstin, ett av de få judiska barnen på Lorensborgsskolan. Kanske var Leo den man kom allra närmast. Bertil försvann efter skolan till Israel, jag mötte honom på kibbutz Lavi för många år sedan, han är rabbin nu och har bytt förnamnet Bertil mot Meir, men efternamnet Rubinstein bär han fortfarande. Paula flyttade också med sin man till Israel, han hette Singer i efternamn som nobelpristagaren, den förnämlige jiddisch-författaren, och var min tandläkare under några år. Leo, son till en skräddare född i Ryssland, blev kvar i Malmö och har i hela sitt vuxna liv arbetat som läkare på infektionskliniken (idag är han överläkare och verksam bl.a. i HIV-vården). För mindre än ett år sedan blev han min Alströmersjuka dotterson Hugos läkare!

Hans hustru blev Kerstin, hon som nu stod framför mig, bredvid Leo och sa: ”Men Thomas, du hade i alla fall rödare hår som barn.” Det är där, i det ögonblicket, som livet rusar förbi – jag ser ju samme Leo som jag kände i barndomen, hans röst och inte minst hans skratt och de vänliga ögonen – allt är likadant. När vi diskuterar det faktum att många konsertbesökare också är betydligt äldre än vi skrattar Leo och säger att det är synd att vi drar ner på medelåldern. Så slås en brygga mellan tidigt 1960-tal och samtiden. Den bryggan är kanske kusligast av allt som blir insikt i åldrandet. Vi är samma människor som då men ändå helt annorlunda. 

Våra skal och våra grundläggande drag tycks förbli oförändrade hela livet och varje gång vi sprattlat för att göra oss fria och annorlunda tycks vi ändå ha misslyckats. Eller är det en orimlig slutsats? Är vi förändrade men ändå lätta att känna igen? Är det en så hårfin skillnad mellan då och nu som får oss att tro att ålderdom, mognad, utveckling och personlig fördjupning betyder särskilt mycket?

Det händer alltid i situationer som denna att jag grips av en stark underlägsenhetskänsla. Allt det som var jag som barn är skam, rodnad, genans och flyktmekanism. Jag passade aldrig in, jag fick till skillnad från de flesta av skolkamraterna aldrig någon riktig utbildning och därför heller inget yrke. Medan de strävade på, först med gymnasiet och sedan med högre studier, gick jag från fabrik till fabrik, till butiker och andra ströjobb, och den utbildning jag fick ägde rum i skyltfönstren medan jag arbetade. Att jag kunde kalla mig dekoratör imponerade inte ens på mig själv, tvärtom ville jag bort från de där herrekiperingarna så fort som möjligt. Det var då jag hamnade på Nordsjö färgfabrik i Sege. 

Hur skulle jag kunna möta barndomsvänner? Hur skulle jag kunna hålla något slags stolthet uppe när jag visste att jag egentligen bara varit på flykt hela livet? Jag kunde det inte och just därför undvek jag sådana möten om de inte skedde spontant, av en händelse som på konserten. 

(Detta är ett utdrag ur min Malmö-bok under arbete)

tisdag 24 mars 2015

Pappa mellan friheten och sjukdomsplikterna

Pappa med sin Mateo-skulptur 1970
Skilda föräldrar var ett mer eller mindre okänt fenomen på Lorensborg. Vi kunde namnen på våra kamraters föräldrar. Vi visste att Bos pappa hette Erik och att hans mamma hette Inga. Vi visste deras namn. Vi kunde kalla på dem om vi behövde. Bara Alf kom att leva i ett hem där föräldrarna gått skilda vägar. Så var det inte från början. Det skedde någon gång på vägen under våra tonår. 

Den första gången min pappa ville skiljas från mamma var när han tyckte att han fått nog av hennes anorexi. Han hyrde en lägenhet på Holma, en förort söder om Lorensborg. Han köpte möbler till den. Men samma vecka han skulle flytta dit grep det dåliga samvete hårt om honom och han sade upp lägenheten. Han hade inte samvete att lämna mamma ensam med den där sjukdomen som enda partner. De nyköpta möblerna fick vi en del av till vårt unga familjehem. Ett nytt köksbord och nya stolar till det.

Jag tror att det var dessa år som avgjorde saken för pappa. Han var tvungen att leva ett friare liv för att överleva. Han började resa mer. Han hade vänner som han vandrade i sydtyska och tjeckiska bergstrakter med. Ett par av dem var svenskar men bosatta på Bornholm. Han började också återvända till sitt älskade Jugoslavien men nog mest till Slovenien och inte till Kroatien som förr. Slovenien skulle också hållas nästan helt utanför de förödande krigen. Det var ett land som liknade vårt eget, civilisatoriskt och politiskt, även om det förstås alltjämt var indraget i den smärtsamma skilsmässan från den sydslaviska federationen. Pappa fann sin frihet hemifrån. Kanske var det en kompromiss som fungerade. 

Det var i alla fall runt tio år av mammas liv som gick allt mer i den riktningen. Hon var ofta inlagd på olika institutioner även om pappa mest vårdade henne hemma. De bodde då i Höör, dit de flyttat från Malmö. Det fanns ett hem vid Ringsjön, Orups sjukhus, som varit sanatorium, där tog de emot demenssjuka människor. Mammas närmaste hette nu Alzheimer och han styrde alltmer av hennes liv. I Höör bröt sjukdomen igenom med kraft. 

Det kom perioder då pappa inte orkade sköta henne, då fick hon bo där vid Ringsjön. Han hade till vardags inte bara dagarna med slit. Också nattetid krävdes det mycket av honom. Mamma var ibland försvunnen från sängen bredvid honom. Han kunde hitta henne på vinden i villan, där hon satt på golvet och sorterade skruvar och spikar. En gång var hon helt försvunnen och hittades långt hemifrån på byn klädd i bara nattlinne. Sådana situationer var slitsamma för pappa. 

Ännu ett avsnitt publiceras idag på Snaphanen.

(Ur en bok under arbete)



Mammatrygghetspunkten som tynar bort

Mamma Ylva (1930-1994) före anorexin
Jag tänker på min mamma som dog svårt sjuk i Alzheimers och anorexi. Hennes sjukdomsår dominerar helt minnet av henne. De var så många och så långa och de sträckte sig från mina egna tonår upp i mitt liv som familjefar. 

Hela mitt vuxenblivande skedde i skuggan av hennes borttynande. Det var bokstavligt talat en skugga hon kastade över vår gemensamma tillvaro. En skugga som till skillnad från de verkliga skuggorna var ihålig, som ett negativ av det mörka, ett hål som vi alla kunde se men varken vidröra eller ta bort. Jag ser henne framför mig där hon står vid skåpen ovanför köksvasken. 

Där hade hon sina tabletter. Där hade hon ett rör med en vit lerliknande massa i vätska. Den massan tog hon då och då en bit av och tryckte upp i någon av alla sina ruttnande tänder. Om hon fått den av sin tandläkare vet jag inte, men jag minns att pappa förklarade att den var bra eftersom den lindrade smärtan. 

Trots att vi var fyra barn i familjen hade mamma alla sina tabletter där, fullt möjliga att komma åt. Valium. Librium. 

De tabletter som senare narkotikaklassades men som från 1963 och framåt var varje psykiskt sjuk människas självklara rättighet, en drog så beroendeframkallande att man senare talat om avgiftningen som lika svår som den man gör vid heroinmissbruk. Valium mötte också min generation under namn som Stesolid och Diazepam. Det handlar om bensodiazepinpreparat som tycktes översvämma västerlandet. 

Vi levde före SSRI-preparaten och det som så felaktigt kallats lyckopiller. Vi gick efter amerikanskt mönster in i Prozac-åldern! Om Valium sänkte ner sina brukare i en dimma så gjorde SSRI istället att brukaren kunde börja fungera som en normal människa, även om biverkningar kunnat vara outhärdliga. Den radikala viktökningen och impotensen är två sådana. 

Mamma var anorektiker och hade om hon levat nu förstås aldrig ha accepterat mediciner med sådana biverkningar. Valium var det perfekta medlet för henne. Inne i dimman kunde hon svälta sig själv. Alla hungerimpulser var borta och kaffet hennes enda synonym till begreppet glädje. Själv hamnade jag 1985 i ett mellanläge då det äldsta TCA-preparatet Klomipramin (kom i USA 1957 som antidepressivt preparat) visade sig fungera bäst för mig. 

När jag skriver denna bok är jag fortfarande brukare av det preparat som heter Tofranil och vars biverkningar orsakade problem så stora att de en gång i tiden kunnat ta kål på mig men som jag senare lärde mig att leva med. Den skugga som med mamma förvandlades till ett hål, ett tomrum, slet ner henne både fysiskt och psykiskt. Skuggan blev så småningom döpt och fick två namn. Vid sidan av självsvältens anorexi fick vi bekanta oss med glömskans och förvirringens Alzheimer. Mamma var mycket yngre än jag mindes henne. Innan hennes självpåtagna späkningsstraff inletts var hon smårund. En mycket vacker kvinna som också fick tecken på uppskattning från tonårskillar på Lorensborg. 

Jag minns ju den gången några av dem visslat efter henne och hon kom in i lägenheten strålande som en sol. Hade det inte varit för den bibelskola jag skyller för hennes svält tror jag inte anorexin gjort sin debut. Å andra sidan svävar alla i okunskap om vad som sker inne i en människa. Fanns det också hos mamma ett självförakt som fick henne in i tortyrkammaren? Jag kan inte minnas en enda utåtagerande eller aggressiv impuls från henne, det var snarare försvinnandet in i det där skugghålet som kom att prägla henne och hennes omgivning. Hon dog under många år. Hennes död var en utdragen och ofta mycket plågsam process. De sista gångerna jag träffade henne, ett halvt år innan hon verkligen dog och upphörde att andas, satt hon i rullstol och var helt beroende av andra människors vård och omsorg. 

(Detta är ett kort utdrag ur den Malmö- och barndomsbok jag skriver på. Gårdagens text om barndomen är också hämtad ur det manuset. Det kommer fler framöver).

 

måndag 23 mars 2015

Barndomen är sin egen kategori


Med pappa och lillasyster, Lorensborg i Malmö
Barnafödslar var på 1950-talet ingenting man talade om. Jag minns när mamma fördes iväg i ambulans i maj 1958, då min syster skulle födas. Att mamma var gravid har jag ingen minnesbild av, allt är koncentrerat på ambulansen och pappas ord ”Hon kommer snart hem igen”. Kvar finns en 8 mm-film som pappa tagit, där står mamma i köket på Rasmusgatan med vår nyfödda syster. Min bror var inte glad åt henne, konkurrensen var uppenbar, och i en filmsekvens ser han mycket arg ut och vevar armen mot mamma. Tack och lov skulle vi inte bo länge i enrummaren med kök. Vår vandring till den moderna, nybyggda förorten Lorensborg skulle ta vid. 

Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in. Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.

”Barndomen, en skola i självförakt och otrygghet” säger Joseph Brodsky i sin bok Vattenspegel. Jag hajade till direkt när jag läste den meningen och ville båda bekräfta och säga emot den. I en mening kan den nämligen fungera självbekräftande, som ett slags ursäkt för senare tillkortakommanden. Hur ofta har vi inte mött den kriminella människans utsaga ”Jag hade en olycklig barndom”? Om man använder barndomen som ett alibi för sitt vuxna beteende slipper man alldeles för lätt undan. 

Barndomen är aldrig ett alibi, i bästa fall är barndomsminnena en förklaring eller en pusselbit till en förklaring. Otryggheten kanske är existentiell, ingen har fötts till världen av egen vilja. Barndomsåren blir, vid sidan av allt annat, också den tid det tar att antingen godta livet som ett faktum eller att förneka och förskjuta det. Hur många tonårssjälvmord har en bakgrund i en vägran att godta livet eller ens vara förmögen att leva det? Det finns inga svar, ändå har jag tänkt tanken många gånger.

Vad kommer först i denna Brodskys skola? Är det självföraktet som skapar otryggheten eller tvärtom? Gång på gång låter jag minnets tyngd sänka ner mig i barndomen. Varje gång ser jag en grundläggande trygghet. Den handlar alltid om mamma och mormor, vardagens kommendanter, tröstare, samtalare, förhandlare, matleverantörer, närvaro. Det sista var det viktigaste. Deras närvaro innebar att jag alltid kunde fly från det som hotade mig, tillbaka hem och in till dem. 

Vår lägenhet var en borg, om än med dagens mått ganska liten. Vi var sex personer i den. Att dela rum med syskon var inget vi ifrågasatte, även om jag ibland gjorde framstötar till pappa om att få inreda klädkammaren till eget rum. ”Det kan man inte, där finns varken fönster eller syre” svarade han varje gång. Jag brydde mig inte om så banala argument. För mig var klädkammaren ett utrymme där man kunde stänga dörren om sig. Där inne ville jag bo. För att få läsa ifred. För att få fred. Vila, tystnad, ensamhet. Pappa var också en del av motsatsens till otrygghet. Han fanns visserligen sällan hemma. På vardagarna arbetade han som dekoratör. När han bröt ihop och blev sjukskriven rekommenderade husläkaren honom att resa till Dubrovnik och måla naturscenerier. Det gjorde han. Efter det tog hans arbetsliv slut. Han satt i ateljén och målade varje vardag. Ibland fick vi följa med dit. Det var en särskild ynnest.

Självföraktet kom inte hemifrån, det har jag svårt att tro. Den barndomens skola som föder så destruktiva egenskaper finns utanför hemmet. Detta självförakt finns på gårdarna, på platserna dit vuxnas blickar aldrig når, det finns i skolan, i barngrupperingarnas skoningslösa formationer, det finns där utstötning är en självklar motsats till anslutning. Att vara nummer sju när två lag med sammanlagt sex deltagare ska väljas. Att alltid vara den udda siffran. Att vara maskrosen när de andra är prydnadsväxter. Att vara vit med fräknar när de andra är solbrända skönheter. Det självföraktet bar jag med mig, in i vuxenlivet och fram genom åren. Det var en del av mitt jag. En del av den identitet som kanske inte ens ifrågasätts eftersom den är jagets princip.