måndag 23 mars 2015

Göran Adamson; Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster (Arx förlag)

Foto: Astrid Nydahl

Myterna och vanföreställningarna om politiska standardbegrepp som mångfald och mångkultur får allt oftare vara föremål för radikal och saklig kritik. Att ifrågasätta kulturbegrepp som förhindrar varje form av djupgående diskussion om våra samtida samhällen ter sig allt viktigare. Mångkultur är inte detsamma som globalisering och mångfald inte detsamma som internationalism. Göran Adamson, lektor i sociologi vid Malmö Högskola har tagit itu med ämnena utifrån det socialdemokratiska högskoledokument från 2006 som heter Mångfald i högskolan, samt utifrån de så kallade mångfaldsplaner som praktiseras på olika lärosäten i vårt land.

En första kvalificerad debatt i frågorna stötte jag på i Storbritannien, dels under arbetet med min bok Black Country, dels vid läsningen av sådana brittiska författare som Kenan Malik, Christopher Hitchens, Roger Scruton och Theodore Dalrymple, samt Zygmunt Bauman, Christopher Caldwell och lokala debattörer som Gina Khan och Siobhan Courtney.

Adamson närläser, han vrider och vänder på begreppen. Jag försöker i mitt eget arbete i största möjliga mån undvika att låsa begreppsapparater i den traditionella vänster-högerdikotomin, och har därför lite problem med att Adamsson i sin bok vill fastställa att mångfaldspolitiken egentligen är höger, och inte vänster som de flesta debattörer menar. Mångfaldspolitiken står i motsättning till det moderna samhället.

Adamson säger att rapporten inte beskriver hur mångfalden ser ut, utan hur den bör se ut. Som högsta ideal måste vi förstå varför mångfalden vid högskolorna måste öka.

Man bör rekrytera studerande (eller anställda till arbetsplatserna) med en etnisk tillhörighet som inte redan finns där. Då sägs mångfalden uppstå. Men är den bara ”ett statistiskt faktum” eller ”något som berikar och bör öka”, frågar Adamson sig. Och så påminner han oss om att ett inflöde av den sorten inte ”har något att göra med ett inflöde av idéer”. Tvärtom är det så att rapporten erkänner att ökad mångfald ”sänker den allmänna begåvningsnivån vid universiteten.” Att fler människor av annan etnicitet anländer är aldrig en garanti för höjd nivå, snarare tvärtom, eftersom ”mångfaldens retorik om kreativa invandrare inom offentliga verksamheter belyser en annan form av kitsch – nämligen att avlägsna kulturer som kännetecknas av ’kreativitet’ är överlägsna.” 

Adamson köper inte de resonemangen, utan tillbakavisar rapportens tes att etnisk mångfald automatiskt ”är en fråga om kvalitet” – och själv funderar jag på om inte dessa resonemang blottar en mycket vanlig form av tänkande, i alla fall i Sverige, där man anpassar verkligheten till sitt eget romantiserande av ”den andre” eftersom ingenting av vår erfarenhet egentligen avviker från Adamsons resonemang: man är inte automatiskt på högre nivå för att man tillhör en annan etnicitet eller minoritet. Att tillgodogöra sig kunskap är ytterst en mycket individuell sak, och det råder väl ingen tvekan om att kvaliteten på kunskapsinhämtningen också hänger ihop med vilka förutsättningar man har.

Etnopluralismen och etnoexotismen har i Sverige, säger Adamson, sina spegelbilder i en föreställning att vi alla, genom att "leva tillsammans", därmed minskar rasism och skapar kvalitet. Nej, i själva verket är det så att mångfald inte alls skapar kvalitet. Adamsson menar istället att ”grundförutsättningarna för ett välfungerande samhälle är inte etnisk heterogenitet utan etnisk homogenitet – att människor är lika.”

Det finns förstås många andra saker man kunde diskutera utifrån denna bok, men jag nöjer mig med detta, eftersom jag tror att kärnan ligger just här: i realistiska eller drömda modeller för hur ett samhälle antingen utvecklas eller avvecklas, och huruvida exotismen kommer att förstärkas i takt med att de etniska och sociala motsättningarna ökar i Europa. Inte bara på lärosäten utan överallt i världen pågår en process där realism och försiktighet befinner sig under ständig attack med slagord som ”rasism” och ”främlingsfientlighet”. Man kunde säga att Adamsons bok erbjuder ett idépaket som till läsarna främst säger: Välkommen till verkligheten.

söndag 22 mars 2015

V.S. Naipaul om islamismen

Gettlinge gravfält, Öland. Foto: Astrid Nydahl
Nobelpristagaren V.S. Naipaul skräder inte orden när han behandlar IS och islamismen. IS är, säger han i Mail on Sunday, det allvarligaste hotet sedan nazismens dagar. Inte nog med det, han gör också direkta jämförelser mellan den islamistiska och den nationalsocialistiska ideologin:
"Like the Nazis, Isis fanatics are anti-semitic, with a belief in their own racial superiority. They are anti-democratic: the Islamic State is a totalitarian state, absolute in its authority. There is even the same self-regarding love of symbolism, presentation and propaganda; terror is spread to millions through films and videos created to professional standards of which Goebbels would have been proud. Just as the Third Reich did, Isis categorises its enemies as worthy of particular means of execution from decapitation to crucifixion and death by fire. Whereas the Nazis pretended to be the guardians of civilisation in so far as they stole art works to preserve them and kept Jewish musicians alive to entertain them, Isis destroys everything that arises from the human impulse to beauty. Such barbarism is not new to history and every nation has suffered mass murder and barbaric cruelty in the past. That a European country in the 20th Century launched a holocaust on the basis of race is a matter of the deepest shame."
Om man i Sverige gör en sådan jämförelse blir man - tro mig, jag har fått erfara det - kallad högerextrem islamofob. Problemet är att ingen, som Naipaul här, tycks ha analyserat vari likheterna består. Naipaul räknar upp dem: antisemitismen, kärleken till professionell propaganda, avrättningsmetoder av särskilt slag som omfattar bland annat halshuggning och korsfästelse, förstörelsen av kulturarvet, massmorden och annat. Man kunde förvisso säga att grymheterna finns i många andra, totalitära läror. Men IS drar verkligen slutsatsen av sin ideologi - precis som nationalsocialisterna gjorde - att behandla andra på grymmast tänkbara sätt. Deras hat mot västerlänningar i allmänhet och judar i synnerhet tycks också på ytterst konsekventa sätt drabba också deras eget kulturarv, eftersom det är för-islamiskt, så påtagligt att man knappt ens behöver påpeka det. Bilden nedan är bara ett av många exempel på vilka uttryck detta tar sig.

Video has surfaced showing militants from the Islamic State destroying ancient artifacts at a museum in the Iraqi city of Mosul. Men are seen toppling statues and using sledgehammers and drills to destroy the artifacts. The Guardian reports one of the statues destroyed was a winged-bull Assyrian protective deity that dates back to the 9th century B.C.
Västerländska politiker tycks sakna varje förmåga att förhålla sig till detta barbari. Ministrar i Sverige säger till och med att "islamska lagar" ingenting "har att göra med islam". De tycks inte ha hört ordet sharia. Naipaul igen:
"The politicians of Europe and America, including David Cameron, Barack Obama and Francois Hollande, after every Islamicist outrage insist on describing them as a lunatic fringe. Their constant refrain is that these perpetrators of murder and terror have as much to do with Islam as the Ku Klux Klan has to do with Christianity or the testament of Jesus Christ. But does such political assurance bear scrutiny? Of course the politicians, church leaders and others who say ‘these atrocities have nothing to do with Islam’ are not making a researched or considered theological statement."
Det är förstås att göra sig dum att hävda detta. Det är klart att islamismen har allt med islam att göra. Utan islam hade sharialagarna inte funnits. Utan islam hade inte den mordiska krigarideologin islamism funnits. Naipaul kallar IS för "Fjärde riket" och i det har han nog dessvärre alldeles rätt.

Vill du läsa hela Naipauls artikel finns den under länken längst upp i texten


Hur smal kan man bli?

Öland 2006. Foto: Astrid Nydahl
I sin kritiska biografi Searching for Cioran skriver Ilinca Zarifopol-Johnston (1952-2005) om honom som människa och filosof, formad av de tidiga åren i Rumänien. Eftersom författarinnan avled innan hon var färdig med sin biografi har maken, professorn Kenneth R. Jonhston fullbordat boken och tillfogat hennes arbetsdagbok, som handlar om Ciorans sista år i livet i Paris och hennes egna resor till Rumänien i jakt på material för biografin. På så sätt belyses Ciorans författarskap och filosofi från två sidor av hans liv; det tidiga som ung i Rumänien och det sena och det allra sista i Paris. Bokens spännvid är unik och ger oss bilder av en stor författare och filosof som helst av allt hade velat glömma och förstöra sina tidigaste texter, eftersom de röjer hans flirt med fascismen.

I Sverige blev Cioran mer bekant för en läsande krets med utgivningen av Om olägenheten i att vara född. Senare kom Bitterhetens syllogismer, Historia och utopi och På förtvivlans krön. En djupgående intervju publicerades i Gabriel Liiceanus Apokalypsen enligt Cioran. Trots dessa översättningar tycks Cioran ändå ha förblivit det vi numera i Europa karaktäriserar som ”smal”. Han har aldrig placerats i några av bokhandelns staplar, aldrig toppat några försäljningslistor eller varit huvuderbjudande från några bokklubbar. Hur ska man tolka det? Ska man betrakta Cioran som en författarnas författare och en filosofernas filosof? Nej, jag tror att det är att underskatta hans betydelse. Istället tror jag att Cioran idag spelar samma roll av illusionsbefriad vedersakare av den moderna människan som en gång Nietzsche eller Schopenhauer gjort. Hans texter har ett slags långtidsverkan som är jämförbar med poesin, de överlever med råge hans egen generation och har förutsättning att bli klassiker i egen rätt.

fredag 20 mars 2015

Småländska vandringar med Anders Johansson





Den här bloggens läsare stöter då och då på poeten och fotografen Anders Johanssons arbete. Vill du se allt som skrivits om eller av honom så kan du söka på hans namn. Det finns mycket att utforska.




Denna vår är Anders Johansson aktuell med två nya böcker. Den ena är en riktig praktbok, tegelstenstjock, rikt fotoillustrerad som sig bör och med fantastiska texter om djur, natur - och människor. Den heter I hjärtat av Småland och har just kommit från trycket. Omslagsbilden ser du ovan, den där lantligt bekanta dörren till en plats vi människor inte kan leva utan.




Det som gör Johanssons böcker så unika är blandningen av ensamvandringar i naturen - skogen för det mesta - och samtal, möten och skildringar i människornas land. Han är en god lyssnare, man märker i hans texter där samtalen finns med, att han fångar nyanserna hos de människor som berättar för honom. Genom rösterna mejslar han fram också bilder av nuet och historien. Det finns en småländsk - en svensk - historia som är levande och med poetiskt sinnade människor som Johansson kan vi fortfarande få tillgång till den.




Fåglarna intar en särskild plats i Anders Johanssons böcker. De är verkliga personligheter i hans bildvärld.





Liksom fåglarna har fjärilarna denna plats i böckerna. I den nya Smålandsboken finns det en fin liten anekdot om hur Johansson ligger ner mot ett dike för att plåta en fjäril när en man stiger ur en husbil och ställer en fråga... Johansson svarar bryskt att han vill vara ifred. Men ångrar förstås tonen mot mannen som kanske bara skulle fråga om vägen. Men det är nu en gång så med de verkligt passionerade naturskildrarna i svensk litteratur, att de måste få vara ifred för att deras arbeten ska bli bra och läsvärda. Dessa två nya böcker av Anders Johansson skvallrar om många dagar och många timmar just med den frihet som ensamheten ger. Han är i äkta dialog med djuren och naturen. Och det är en fröjd att läsa hans böcker.

***

Samtliga här visade bilder är tagna av Anders Johansson. Den översta är omslagsbild på boken Längs Alsterån till Blomstermåla. Övriga är hämtade ur I hjärtat av Småland.


torsdag 19 mars 2015

Tre dagar kvar till förköpspris!

Min nya bok har under förköpsperioden kostat 150:- inklusive frakt.

På måndag, den 23 mars får den sitt ordinarie pris 200:- inklusive frakt.

Så vill du förköpa den till det lägre priset är det sista chansen till och med söndag kväll den 22 mars.

På måndag i nästa vecka är det för sent. För intresserade gäller anmälan till thomas.nydahl@gmail.com

Vill du ha mer information om boken så klickar du på bokens omslag överst i bloggens högermarginal.

Lars Vilks resonerar utifrån en islamists tankefrukter

På Lars Vilks Malmöutställning 12 juli 2013. Foto: Astrid Nydahl
I Lars Vilks blogg hittar man mycket ofta pärlor som har med yttrande- och tryckfrihet i relation till islamism att göra. I den senaste finns bland annat denna:
"Javäl, några stora nyheter kan inte erbjudas i konstprojektets debattavdelning. Men några djupsinnigheter förtjänar att nämnas. Rauf Ahmadi, ordförande för islamiska kulturföreningen presterar denna mening: 'Yttrandefriheten ska finnas, och den är viktig, men det ska inte leda till att folk dödas. Människolivet är viktigt, och den här föreläsningen utsätter människor för stor fara'. Yttrandefriheten är alltså viktig men den bör regleras av dem som hotar med våld och död. Yttrandefriheten bör alltså böja sig för möjligt våld, viktigare än så är den inte. Så kan man ju också tycka. Han följer upp med ännu en filosofisk fundering: 'Det är viktigt med yttrandefrihet, men ditt liv och mitt liv sätts i fara, och vad har vi för nytta av det?' Han antyder att det skulle kunna gå för sig att inte vika sig för våldet men under förutsättningen att det skall vara någon nytta inblandad. Här kan man tillägga att politisk kritik brukar anses vara till nytta för samhällsutvecklingen men det är möjligt att Ahmadi menar att nytta innebär att man följer hans uppfattningar."
Det Vilks sätter fingret på här är ingenting annat än den döende demokratins relativism. I nedrustningsarbetet får västerlänningen här god hjälp av hitresta islamister. Håll med om att de har de bästa - relativt sett bästa - argumenten för att en gång för alla göra slut på tanke-, yttrande- och tryckfrihet. Efter onsdagens islamistiska attack mot en grupp turister på besök i Tunis kan vi väl bara konstatera att dessa människors ondska numera gör sig påmind mest varje dag. Det är förfärligt att så sker. Kanske kan det ändå höja medvetandegraden en smula hos de sovande européer som fortfarande tror att man kan tala dem till rätta, på psykologmottagningen, i dialoggruppen eller med kärleksparader.


onsdag 18 mars 2015

Anna-Lena Laurén & Peter Lodenius, foton av Niklas Meltio: Ukraina – gränslandet (Atlantis)

Kriget pågår. Maktspelet pågår. Propagandan viner runt oss. Spekulationer avlöses av fakta. Fakta genomskådas som lögn. Det är i alla avseenden en krigstid.
 
Medan människor dödas – jag medger att det låter banalt att säga det – så försöker jag lära mig så mycket som möjligt. Bok efter bok, pamflett efter pamflett, sidor på nätet, privata konversationer, allt blir pusselbitar i detta försök. För mycket information kan man aldrig få, men det gäller att sålla propagandan från informationen.

En av flera väl pålästa, initierade och erfarna journalister som kan både det ryska och det ukrainska är finlandssvenska Anna-Lena Laurén. Hon är sedan länge etablerad författare och korrespondent i Finland, och numera också för Svenska Dagbladet. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om hennes I bergen finns inga herrar.

Laurén har nu utkommit med en informationsrik bok om kriget: Ukraina – gränslandet. Hennes reportagetexter kompletteras med historiska och samtida överblickar skrivna av Peter Lodenius. Och ett bildark med färgbilder som nog så drastiskt visar vad kriget innebär har gjorts av frilansfotografen Niklas Meltio, också han med stor erfarenhet av krigen (Afghanistan, Libyen, Irak, Ukraina och andra).

På ett ställe i boken säger Laurén något som vi väl alla fått erfara aspekter av:
”Av läsare får jag ursinnig respons, både av proryska och proukrainska. Det tycks vara omöjligt att konstatera vissa ovedersägliga fakta utan att någondera sidan bombarderar en med rasande anklagelser, antingen om att man är fascist eller Putinist.”
I all sin korthet är det en bra sammanfattning. Det är så det ser ut för korrespondenter i alla krig. Man bör därför göra som Laurén, helt enkelt vägra delta i twitterkäbblet och istället bara besvara konkreta och seriösa frågor. Hon skriver om vilka frågor man bör ställa och hur man kan förhålla sig:
”Hur kan det finnas så pass många personer som tror de vet vad som sker i Donbass på basis av twitter övergår min fattningsförmåga. Det enda sättet att förstå något om vad som pågår i Donbass är att resa dit så ofta man kan.”
Och just det har hon gjort. För oss som läsare återstår det att läsa, försöka förstå, se sammanhangen och dra slutsatser av dem.

Boken börjar där alla texter om Ukrainakrisen måste börja: på Majdan. Där finner hon också yttrandet som jag tar till mig som en riktningsvisare: ”Det handlar inte om Europa. Det handlar om vår värdighet.”

Sådant kan vara att få föda sitt barn utan att betala mutor på kliniken. Att få ut sin lön. Att säga: ”Sluta stjäla, sluta ljuga!”. Det är en medborgaranda vi talar om. Den som alltid står i motsättning till den politiska klassens bedrägeri och shoppingkulturen i väst. Medborgarandan som enda sammanhållande kitt.

Laurén är starkt närvarande i alla dessa texter. Hon är där. Hon lyssnar, lär och rapporterar. Lodenius backar upp med korta faktatexter. Han säger:
”Ukrainas oligarker har samma bakgrund som Rysslands. De har kommit över landets produktionsapparat i samband med privatiseringen, vanligtvis billigt.”
Om man kan använda ett ord som kontrarevolution i det sovjetiska fallet vet jag inte, men det är ett faktum att all statlig egendom stals eller såldes ut. Oligarkerna blev så rika att vi inte ens kan förstå det. Och folken i den gamla unionen fattiga som kyrkråttor.

Och så fortsätter Lodenius med informationen och berättar att Landet vid gränsen gavs det slaviska namnet Ukraina. Men att det ännu på 1800-talet talades om folket där som rutener. Ukrainas historia är blodig och kräver sin egen utredning.

Låt mig här och nu bara konstatera att Lauréns och Lodenius bok, trots sitt blygsamma yttre (och trots korrekturfelen) ger mycket av det som i alla fall jag själv saknade, både som bakgrundsinformation och som beskrivning av det faktiska krigsskeendet. 

Inte behöver man väl påminnas om att det är Ryssland som annekterat Krim eller att Ryssland för krig i östra Ukraina? Det finns ett märkligt segment bestående av gamla kommunister och nya fascister runt om i Europa som lever i föreställningen att det är USA som är den militärt krigförande parten med soldater, stridsvagnar och vapen i de östra delarna av Ukraina (och att jag säger det är inte detsamma som att jag inbillar mig att vi är förskonade från amerikansk och europeisk propaganda. Förstås). Den vanföreställningen säger något om Putinregimens mycket framgångsrika propaganda. Hela det spel med "anonyma gröna män" som föregick annekteringen av Krim och det öppna kriget, senare döpta till "självförsvarsgrupper" avslöjas i boken, de kom från ryska flottans bas i Sevastopol med uppgift att ta över vad de kunde av ukrainska militära baser. Laurén säger avslutningsvis:
”Det finns fortfarande en betydande grupp vänsterintellektuella i både Finland och Sverige vars världssyn är en produkt av de polariserade 1960- och 1970-talen (…) Många i detta läger är före detta kommunister eller aktiva vänsterdebattörer. Frustande av återseendets glädje har de skuttat tillbaka ner i sina gamla skyttegravar. För mig var den här konstellationen till en början obegriplig. Jag var inte med på 1970-talet och förstod inte genast kopplingen mellan sovjetnostalgi och ståndpunkt i Ukrainakrisen. Det må låta naivt men det är fullkomligt sant. Jag trodde inte att så många debattörer levde kvar i sextiotalet. Jag hade helt fel."