Hur smal kan man bli?

Öland 2006. Foto: Astrid Nydahl

I sin kritiska biografi Searching for Cioran skriver Ilinca Zarifopol-Johnston (1952-2005) om honom som människa och filosof, formad av de tidiga åren i Rumänien. Eftersom författarinnan avled innan hon var färdig med sin biografi har maken, professorn Kenneth R. Jonhston fullbordat boken och tillfogat hennes arbetsdagbok, som handlar om Ciorans sista år i livet i Paris och hennes egna resor till Rumänien i jakt på material för biografin. På så sätt belyses Ciorans författarskap och filosofi från två sidor av hans liv; det tidiga som ung i Rumänien och det sena och det allra sista i Paris. Bokens spännvid är unik och ger oss bilder av en stor författare och filosof som helst av allt hade velat glömma och förstöra sina tidigaste texter, eftersom de röjer hans flirt med fascismen.

I Sverige blev Cioran mer bekant för en läsande krets med utgivningen av Om olägenheten i att vara född. Senare kom Bitterhetens syllogismer, Historia och utopi och På förtvivlans krön. En djupgående intervju publicerades i Gabriel Liiceanus Apokalypsen enligt Cioran. Trots dessa översättningar tycks Cioran ändå ha förblivit det vi numera i Europa karaktäriserar som ”smal”. Han har aldrig placerats i några av bokhandelns staplar, aldrig toppat några försäljningslistor eller varit huvuderbjudande från några bokklubbar. Hur ska man tolka det? Ska man betrakta Cioran som en författarnas författare och en filosofernas filosof? Nej, jag tror att det är att underskatta hans betydelse. Istället tror jag att Cioran idag spelar samma roll av illusionsbefriad vedersakare av den moderna människan som en gång Nietzsche eller Schopenhauer gjort. Hans texter har ett slags långtidsverkan som är jämförbar med poesin, de överlever med råge hans egen generation och har förutsättning att bli klassiker i egen rätt.

Småländska vandringar med Anders Johansson

Den här bloggens läsare stöter då och då på poeten och fotografen Anders Johanssons arbete. Vill du se allt som skrivits om eller av honom så kan du söka på hans namn. Det finns mycket att utforska.

Denna vår är Anders Johansson aktuell med två nya böcker. Den ena är en riktig praktbok, tegelstenstjock, rikt fotoillustrerad som sig bör och med fantastiska texter om djur, natur - och människor. Den heter I hjärtat av Småland och har just kommit från trycket. Omslagsbilden ser du ovan, den där lantligt bekanta dörren till en plats vi människor inte kan leva utan.

Det som gör Johanssons böcker så unika är blandningen av ensamvandringar i naturen - skogen för det mesta - och samtal, möten och skildringar i människornas land. Han är en god lyssnare, man märker i hans texter där samtalen finns med, att han fångar nyanserna hos de människor som berättar för honom. Genom rösterna mejslar han fram också bilder av nuet och historien. Det finns en småländsk - en svensk - historia som är levande och med poetiskt sinnade människor som Johansson kan vi fortfarande få tillgång till den.

Fåglarna intar en särskild plats i Anders Johanssons böcker. De är verkliga personligheter i hans bildvärld.

Liksom fåglarna har fjärilarna denna plats i böckerna. I den nya Smålandsboken finns det en fin liten anekdot om hur Johansson ligger ner mot ett dike för att plåta en fjäril när en man stiger ur en husbil och ställer en fråga... Johansson svarar bryskt att han vill vara ifred. Men ångrar förstås tonen mot mannen som kanske bara skulle fråga om vägen. Men det är nu en gång så med de verkligt passionerade naturskildrarna i svensk litteratur, att de måste få vara ifred för att deras arbeten ska bli bra och läsvärda. Dessa två nya böcker av Anders Johansson skvallrar om många dagar och många timmar just med den frihet som ensamheten ger. Han är i äkta dialog med djuren och naturen. Och det är en fröjd att läsa hans böcker.

***

Samtliga här visade bilder är tagna av Anders Johansson. Den översta är omslagsbild på boken Längs Alsterån till Blomstermåla. Övriga är hämtade ur I hjärtat av Småland.

Tre dagar kvar till förköpspris!

Min nya bok har under förköpsperioden kostat 150:- inklusive frakt.

På måndag, den 23 mars får den sitt ordinarie pris 200:- inklusive frakt.

Så vill du förköpa den till det lägre priset är det sista chansen till och med söndag kväll den 22 mars.

På måndag i nästa vecka är det för sent. För intresserade gäller anmälan till thomas.nydahl@gmail.com

Vill du ha mer information om boken så klickar du på bokens omslag överst i bloggens högermarginal.

Lars Vilks resonerar utifrån en islamists tankefrukter

På Lars Vilks Malmöutställning 12 juli 2013. Foto: Astrid Nydahl

I Lars Vilks blogg hittar man mycket ofta pärlor som har med yttrande- och tryckfrihet i relation till islamism att göra. I den senaste finns bland annat denna:

"Javäl, några stora nyheter kan inte erbjudas i konstprojektets debattavdelning. Men några djupsinnigheter förtjänar att nämnas. Rauf Ahmadi, ordförande för islamiska kulturföreningen presterar denna mening: 'Yttrandefriheten ska finnas, och den är viktig, men det ska inte leda till att folk dödas. Människolivet är viktigt, och den här föreläsningen utsätter människor för stor fara'. Yttrandefriheten är alltså viktig men den bör regleras av dem som hotar med våld och död. Yttrandefriheten bör alltså böja sig för möjligt våld, viktigare än så är den inte. Så kan man ju också tycka. Han följer upp med ännu en filosofisk fundering: 'Det är viktigt med yttrandefrihet, men ditt liv och mitt liv sätts i fara, och vad har vi för nytta av det?' Han antyder att det skulle kunna gå för sig att inte vika sig för våldet men under förutsättningen att det skall vara någon nytta inblandad. Här kan man tillägga att politisk kritik brukar anses vara till nytta för samhällsutvecklingen men det är möjligt att Ahmadi menar att nytta innebär att man följer hans uppfattningar."

Det Vilks sätter fingret på här är ingenting annat än den döende demokratins relativism. I nedrustningsarbetet får västerlänningen här god hjälp av hitresta islamister. Håll med om att de har de bästa - relativt sett bästa - argumenten för att en gång för alla göra slut på tanke-, yttrande- och tryckfrihet. Efter onsdagens islamistiska attack mot en grupp turister på besök i Tunis kan vi väl bara konstatera att dessa människors ondska numera gör sig påmind mest varje dag. Det är förfärligt att så sker. Kanske kan det ändå höja medvetandegraden en smula hos de sovande européer som fortfarande tror att man kan tala dem till rätta, på psykologmottagningen, i dialoggruppen eller med kärleksparader.

Anna-Lena Laurén & Peter Lodenius, foton av Niklas Meltio: Ukraina – gränslandet (Atlantis)

Kriget pågår. Maktspelet pågår. Propagandan viner runt oss. Spekulationer avlöses av fakta. Fakta genomskådas som lögn. Det är i alla avseenden en krigstid.

 

Medan människor dödas – jag medger att det låter banalt att säga det – så försöker jag lära mig så mycket som möjligt. Bok efter bok, pamflett efter pamflett, sidor på nätet, privata konversationer, allt blir pusselbitar i detta försök. För mycket information kan man aldrig få, men det gäller att sålla propagandan från informationen.

En av flera väl pålästa, initierade och erfarna journalister som kan både det ryska och det ukrainska är finlandssvenska Anna-Lena Laurén. Hon är sedan länge etablerad författare och korrespondent i Finland, och numera också för Svenska Dagbladet. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om hennes I bergen finns inga herrar.

Laurén har nu utkommit med en informationsrik bok om kriget: Ukraina – gränslandet. Hennes reportagetexter kompletteras med historiska och samtida överblickar skrivna av Peter Lodenius. Och ett bildark med färgbilder som nog så drastiskt visar vad kriget innebär har gjorts av frilansfotografen Niklas Meltio, också han med stor erfarenhet av krigen (Afghanistan, Libyen, Irak, Ukraina och andra).

På ett ställe i boken säger Laurén något som vi väl alla fått erfara aspekter av:

”Av läsare får jag ursinnig respons, både av proryska och proukrainska. Det tycks vara omöjligt att konstatera vissa ovedersägliga fakta utan att någondera sidan bombarderar en med rasande anklagelser, antingen om att man är fascist eller Putinist.”

I all sin korthet är det en bra sammanfattning. Det är så det ser ut för korrespondenter i alla krig. Man bör därför göra som Laurén, helt enkelt vägra delta i twitterkäbblet och istället bara besvara konkreta och seriösa frågor. Hon skriver om vilka frågor man bör ställa och hur man kan förhålla sig:

”Hur kan det finnas så pass många personer som tror de vet vad som sker i Donbass på basis av twitter övergår min fattningsförmåga. Det enda sättet att förstå något om vad som pågår i Donbass är att resa dit så ofta man kan.”

Och just det har hon gjort. För oss som läsare återstår det att läsa, försöka förstå, se sammanhangen och dra slutsatser av dem.

Boken börjar där alla texter om Ukrainakrisen måste börja: på Majdan. Där finner hon också yttrandet som jag tar till mig som en riktningsvisare: ”Det handlar inte om Europa. Det handlar om vår värdighet.”

Sådant kan vara att få föda sitt barn utan att betala mutor på kliniken. Att få ut sin lön. Att säga: ”Sluta stjäla, sluta ljuga!”. Det är en medborgaranda vi talar om. Den som alltid står i motsättning till den politiska klassens bedrägeri och shoppingkulturen i väst. Medborgarandan som enda sammanhållande kitt.

Laurén är starkt närvarande i alla dessa texter. Hon är där. Hon lyssnar, lär och rapporterar. Lodenius backar upp med korta faktatexter. Han säger:

”Ukrainas oligarker har samma bakgrund som Rysslands. De har kommit över landets produktionsapparat i samband med privatiseringen, vanligtvis billigt.”

Om man kan använda ett ord som kontrarevolution i det sovjetiska fallet vet jag inte, men det är ett faktum att all statlig egendom stals eller såldes ut. Oligarkerna blev så rika att vi inte ens kan förstå det. Och folken i den gamla unionen fattiga som kyrkråttor.

Och så fortsätter Lodenius med informationen och berättar att Landet vid gränsen gavs det slaviska namnet Ukraina. Men att det ännu på 1800-talet talades om folket där som rutener. Ukrainas historia är blodig och kräver sin egen utredning.

Låt mig här och nu bara konstatera att Lauréns och Lodenius bok, trots sitt blygsamma yttre (och trots korrekturfelen) ger mycket av det som i alla fall jag själv saknade, både som bakgrundsinformation och som beskrivning av det faktiska krigsskeendet. 

Inte behöver man väl påminnas om att det är Ryssland som annekterat Krim eller att Ryssland för krig i östra Ukraina? Det finns ett märkligt segment bestående av gamla kommunister och nya fascister runt om i Europa som lever i föreställningen att det är USA som är den militärt krigförande parten med soldater, stridsvagnar och vapen i de östra delarna av Ukraina (och att jag säger det är inte detsamma som att jag inbillar mig att vi är förskonade från amerikansk och europeisk propaganda. Förstås). Den vanföreställningen säger något om Putinregimens mycket framgångsrika propaganda. Hela det spel med "anonyma gröna män" som föregick annekteringen av Krim och det öppna kriget, senare döpta till "självförsvarsgrupper" avslöjas i boken, de kom från ryska flottans bas i Sevastopol med uppgift att ta över vad de kunde av ukrainska militära baser. Laurén säger avslutningsvis:

”Det finns fortfarande en betydande grupp vänsterintellektuella i både Finland och Sverige vars världssyn är en produkt av de polariserade 1960- och 1970-talen (…) Många i detta läger är före detta kommunister eller aktiva vänsterdebattörer. Frustande av återseendets glädje har de skuttat tillbaka ner i sina gamla skyttegravar. För mig var den här konstellationen till en början obegriplig. Jag var inte med på 1970-talet och förstod inte genast kopplingen mellan sovjetnostalgi och ståndpunkt i Ukrainakrisen. Det må låta naivt men det är fullkomligt sant. Jag trodde inte att så många debattörer levde kvar i sextiotalet. Jag hade helt fel."

 

Nya boken. Sista chansen till lägre pris

Min nya bok har under förköpsperioden kostat 150:- inklusive frakt. På måndag, den 23 mars får den sitt ordinarie pris 200:- inklusive frakt.

Så vill du förköpa den till det lägre priset är det sista chansen nu, från och med idag den 17 mars, till och med söndag kväll den 22 mars. På måndag i nästa vecka är det för sent. För intresserade gäller anmälan till thomas.nydahl@gmail.com

Vill du ha mer information om boken så klickar du på bokens omslag överst i bloggens högermarginal.

Georg August Wallin. Skrifter 5. Norra Arabiska halvön och Persien 1847-1849 (Utgivare: Kaj Öhrnberg, Patricia Berg och Kira Pihlflyckt, Svenska Litteratursällskapet i Finland/ Bokförlaget Atlantis)

”Men i det heta Baghdad tyckte jag äfven Lapplands köld vore välkommen” (ur brev 15/4-1849)

 

Den imponerande utgivningen av Georg August Wallins skrifter har nu nått fram till det femte bandet. Tidsmässigt befinner utgivningen sig åren 1847 – 1849 och utspelar sig vid Norra Arabiska halvön och i Persien.

Därmed talar vi om en epok då det stormade i Persien (dagens Iran) och en rad uppror ägde rum. Kaj Öhrnberg har skrivit en inledande instruktiv text om den arabiska erövringen av Persien (630 - 640-talen) och den utveckling som ägt rum sedan de erövrade perserna. Först runt år 1000 antas hela befolkningen ha islamiserats, men som Öhrnberg skriver, ”landet är det enda av den första arabiska expansionsvågens erövringar som inte arabiseras.” Han citerar Willy Kyrklund som skrev: 

”När den invaderande arabiskan brakade ihop med den sasanidiska persiskan, pehlevi, följde på kraschen en trehundraårig tystnad. Ur denna tystnad uppstod på niohundratalet nypersiskan, enkel, smidig, mycket ljuv, mycket underbar.”

Detta femte band innehåller Wallins samtliga kända brev från 8 oktober 1847 fram till 12 juni 1849. Till det har lagts fem brev från Gabriel Geitlin till Wallin. Därtill kommer i hela utgivningen också dagböckerna, men då Wallin under hela den period som band 5 omfattar befann sig på resande fot skrev han istället dagsnotiser ”på svenska med arabisk skrift.”

Man bör också notera att Wallin använde sig av fyra alfabet: det latinska, det arabiska, det kyrilliska och det grekiska.

Edwin Lord Weeks: A Persian Cafe

 Ur ett brev Wallin skrev till Geitlin i Bagdad den 2 augusti 1848 citerar jag:

”Vid caffet, som härpå förtärdes upphörde ej de mättade Beduinerne att prisa mig och min frikostighet, som mättat dem med kött, hvilket de ej smakat på månadtal och att önska mig lycka och framgång på den resa jag förehade (…) Jag fröjdade mig att åter vara i öknen i bland dess okonstlade barn och lugn som ett barn sof jag min natt utan tankar och utan drömmar om de långa resa, som förestod mig. Dock loppor och ohyra påminte mig att jag ännu var vära en stad. Följande dagen skulle vi bryta upp med en karawan af Towara beduiner, som förde stenkål till Suez för Engelska ångfartygets räkning. Det är eget hos allt folk i dessa länder att de ej gärna gå en väg ensamme, äfven om inte är att frukta: de vilja ovillkorligen ha sällskap, och det är inte som Araben så fruktar som ensamheten.”

Detta korta citat pekar på en rad olika typer av iakttagelser som Wallin gör. Utöver att gärna framhäva sina personliga egenskaper gör han noteringar om människor i de lokalbefolkningar han möter, och därtill slinker det med en bisats som skvallrar om att också Europa är närvarande i bilden. Över huvud taget är Wallins brevtexter så späckade de kan bli av antropologiskt material att de kan läsas som både studier och rapporter från en resa. Han forskar om språkliga dialekter, om väderlek, geografi, etnografi. Rikedomen i texterna är så stor att man får läsa i ungefär samma takt som man kan anta att det tog Wallin att skriva dem för hand. Han använde arabisk skrift för att inte röja sin svenskhet.

Vill man – och i mitt eget fall sker det numera ofta – för en dag eller en vecka stiga ut ur den nyhetsflod som väller fram i vårt land, också när det gäller litteratur, ska man inte tveka inför Wallins skrifter. De är inte minst intressanta som ett djupgående och fascinerande exempel på vad som sker när en bildad västerlänning utsätter sig för en annan kultur på vardagsplanet. Wallin är forskaren och skildraren på just den nivån. För honom är öknen viktigare än aulan, i varje fall i detta arbete. Folkmassan en viktigare källa och resandet på befolkningens egna villkor förutsättningen för en uppriktig och saklig framställning. Wallin finns där kamelerna finns, han finns bland fattiga och bland välbeställda, han sitter ner, lyssnar, ser sig omkring och antecknar. Hans brev och anteckningsböcker är därför en rik källa till kunskap om en del av världen som idag spelar så stor roll för skeendet. Den arabiska våren som såg så hoppingivande ut har förbytts i inbördeskrig, förstörelse, terrorism. Att läsa sig bakåt är också ett sätt att försöka förstå sin egen samtid. Wallins skrifter erbjuder en rikedom av iakttagelser och kunskap. 

Texterna om de fyra föregående banden finns här i bloggen.

Skrivandet som passion, flit och nödvändighet

Här handlar det om passion och flit. Två män fiskar utanför Landökusten. Foto: Astrid Nydahl

"Mitt skrivrike är gränslandet mellan vild passion och seg flit." (Bodil Zalesky i bloggen söndagen 15 mars)

Det finns inget svårare. Det finns inget självklarare. Och därför heller inget lättare än att skriva. Denna helg har jag ägnat åt min Malmöbok som sakta växer fram under de knappande fingrarna. Det finns så mycket i det arbetet som är självklart. Och sedan finns allt det som kanske inte ens kan överlämnas till andra människor, därför att det är för intimt, laddat, pinsamt eller skuldbelagt.

Bodil Zalesky läser jag förstås varje dag. Och just under söndagen skrev hon de ord jag citerar inledningsvis. Jag tror att det går att identifiera sig starkt med orden eftersom de beskriver en paradox som är nästan omöjlig att leva med. Det hon kallar seg flit är det dagliga skrivandet, pillandet och petandet i texter, en strävan efter att en dag kunna sätta punkt och säga att nu får det gå till trycket. Den vilda passionen är nära besläktad med fliten eftersom den utgör drivkraften, själva bränslet till den raketmotor som ska föra den skrivande ut till platsen och tillståndet där bara orden finns - talade och nedskrivna. Tystnaden, sättet att se åt ett annat håll, förtigandet och likgiltigheten är denna passions motsatser.

För mycket smärta och sorg för att läsas?

Den lilla bäckens utflöde, 13 mars. Foto: Astrid Nydahl

Hur mycket smärta och sorg kan en barndomsskildring innehålla innan den kantrar och blir oläsbar? Den här helgen arbetar jag med min bok om Malmöåren. Den tar sin början på Rasmusgatan i numera ökända stadsdelen Seved 1952. Jag går förstås långt fram i tiden. Det handlar om ett tidsspann som hittills är 30 år långt. När jag under lördagen skrev om de svåra åren som ung familjefar och ställde dem mot vad jag tidigare skrivit om min egen barndom slog det mig att det kanske blir alldeles för svart och svårt för att någon ska vilja eller orka läsa det. Censuren slog genast till. Men när jag sedan hade strukit några avsnitt som också i mina egna ögon var för starka slog jag till bromsen. Det är för tidigt att censurera! Jag måste av anständighetsskäl vara helt sann i det jag skriver, trots smärtan, trots sorgen. Det får ta hela våren och sommaren att skriva boken klar. Den här helgen står jag alldeles för nära de verkliga händelserna för att förstå hur det ska gå till.

***

Ett viktigt ps: när jag stänger av kommentarfunktionen till vissa texter eller avstår från att svara på kommentarer i andra, så beror det bara på att mina krafter är begränsade. Inte minst det som handlar om det pågående kriget och propagandan fyller mig med både äckel och leda. Jag skriver mina texter och det får räcka. Mitt avstående är inte riktat mot någon eller avsett att tolkas som oartighet, utan ska bara ses som just brist på kraft och förmåga.

Ansluten till saken eller fri?

Östersjökusten 13 mars. Foto: Astrid Nydahl

När Cioran säger "Jag känner en lättnad inte olik orgasmen vid tanken på att jag aldrig mer kommer att ansluta mig till en sak" är det lättare än annars att påstå att man själv kunde ha fällt orden. Att ansluta sig vore detsamma som att sälja den inre frihet som är nödvändig för allt tänkande och skapande.

Jag låg på soffan igår och läste lite texter skapade för att läsaren skulle ansluta sig. Dessa texter är lika lätta att genomskåda som om man läste dem tryckta på glas. Orden faller sönder i samma ögonblick man ser bluffen. Den ryska statspropagandan fäller inte bara små människor. Också de som gör anspråk på eget tänkande ansluter sig, eftersom de då slipper ta risken att bli anklagade för att gå någon annan makts ärenden. Men det är just ärenden de går, i samma stund som de överför propagandan till sitt eget språk och sina egna låtsade argument. Vi lever inte längre i förtidskrig. Vi lever alldeles konkret i krigstid. De skenbart små krigen riskerar att bli stora. Oavsett vem som viftar med frihetsfanan kommer jag att förbehålla mig rätten att tacka nej.

Ideologier och skräckvisioner

Indisk stadsmiljö 2006. Foto: Astrid Nydahl

E.M. Cioran skriver i Utopins mekanism, i Historia och utopi (Symposion 1992, översättning av Jon Milos):

"Ett stort steg framåt togs när människorna fick klart för sig att de måste förena sig och organisera sig i ett samhälle för att bättre kunna plåga varandra."

Som alltid hos Cioran finner man ju tankegångar som efter ett sådant påstående går djupare in på vad det handlar om. Cioran har konstaterat att ideologierna tar vid där man tröttnat på traditionella värden:

"När tiden är inne för en ideologi bidrar allting till att den lyckas, till och med dess fiender; varken polis eller polemik kan hejda dess expansion eller förhindra dess framgång. Den vill och kan förverkliga sig, växa fram, men ju mera framgångsrik den är, desto större risk löper den att tunnas ut. Så snart den kommit till makten töms den på sitt innehåll, dess resurser uttöms och de löften om frälsning den givit urartar till svammel eller till en skräckvision."

Jag tror att Cioran här som bäst beskriver det vi går igenom i den postmoderna epoken på ett globalt plan. De två stora mordiska ideologierna kommunism och fascism är mer eller mindre bortsopade. Islamismen har först framträtt som en väckelse för att sedan bli en mordapparat på en ideologisk grund som inte är olika de tidigare.

Cioran skrev denna bok 1960. Vi befann oss i det kalla krigets epok men fascismen, sådan den gestaltat sig i Italien och i form av nationalsocialism i Tyskland och dess lydstater var krossad, dödslägren öppnade och nedlagda, så att de mördade kunde räknas. Så var det inte med kommunismen. Tvärtom blomstrade den som en ideologisk motor, organiserad och finansierad från Moskva och Peking, i avkoloniseringen och i tredje världens alla frihetsrörelser (som sedan, vid makten i Afrika och Asien, skulle urarta "till en skräckvision" för att tala med Cioran). Därtill fortsatte Gulag-systemet att verka, liksom den kinesiska varianten av fång- och dödsläger.

Islamismen är på intet sätt ny, men efter 11 septemberattentaten kan ingen längre hänvisa till okunnighet. Parallellt med denna förverkligade ideologi pågår kampen om supermakts-herraväldet. I såväl Kina som Ryssland styrs makten utifrån nationalistiska ideal grundade i en forntida stormakt, samt både ett upprätthållande av gamla och utökade nya intressesfärer, i det ryska fallet inte minst de nationer som ingick i det forna sovjetiska imperiet. Ukrainakriget bör ses mot den bakgrunden. Mot dessa tycks inte USA ha annat att erbjuda än ekonomiskt fördelaktiga villkor samt vapenmakt och nya allianser. Den närmast panikartade utbyggnaden av Nato bör ses som en av flera spelbrickor. Den europeiska politiken med inval av konkursmässiga nationer i EU återspeglar en liknande strategi, som på kort sikt öppnat inte minst Sveriges gränser för tiggande, urfattiga romska rumäner och bulgarer i snart sagt varje mindre samhälle. Vad den politiken kommer att leda till på längre sikt vågar man nästan inte tänka på.

Vi vet bara alltför väl hur det ser ut när en ideologi verkar och hur de reella maktsystemen plågar varandra. Inte behöver vi vänta på skräckvisionerna, det räcker att vi ser oss omkring.

Per Landin: Kan du inte säga något snällt istället

Per Landin känner de flesta läsare som en av det moderna Tysklands främsta skildrare. Han har grävt djupt såväl i nazitidens ideologiska och politiska förvecklingar som i de forna staterna DDR och BRD.

Jag har också och inte minst uppskattat hans texter riktade mot den svenska ängslighet som går under det luddiga namnet politisk korrekthet, vilket för övrigt är temat för en antologi han redigerade 1998. Som kulturjournalist på Dagens Nyheter satte Landin ofta avtryck som den där annorlunda rösten, den som inte sjöng i kör med huvudstadens alla inställsamma medieideologer. Så fick ju Landin också lämna tidningen när de stora avskedsvågorna kom.
 

Nu romandebuterar Per Landin med Kan du inte säga något snällt istället (Atlantis). Det är en ganska kort men mycket förtätad och gripande berättelse han bjuder på. När jag ser platsen för detta kammarspel ser jag också ett landskap som Landin själv är mycket förtrogen med, nämligen det västskånska på Bjärehalvön. 

Denna scen erbjuder också många sensuella och vackra naturskildringar, men man ska aldrig låta sig förledas av deras skönhet. I landskapet lever några människor som plågas av barndomstrauman, missbruk och stark ångest. Inte minst gäller det huvudpersonen Peter Magnelius. 

Peter M. har en syster. De är allt annat än överens om hur de ska förvalta det ärvda fritidshuset vid havet. Modern – vacker som Ingrid Bergman - är den sista som kastar sin skugga över dem. Trots väldigt besvärliga relationer med både henne och fadern betraktar han sin barndom som lycklig och privilegierad eftersom det ”ju blivit människa även av honom”. Peter M. är teaterregissör men har yrkeslivet bakom sig. Under den framgångsrika ytan finns något annat. Tabletter och alkohol stillar hans oro och ångest. Bara på tennisplanen känner han sig säker.

Romanen pekar åt två håll. Det ena leder ner i barndomen. Det andra leder framåt, mot något som ligger bortom sommarmånaderna i huset på Bjärehalvön. Vi ser en man som tycks uppfylla alla medelklasskriterier, både socialt och ekonomiskt. Men ju bättre vi lär känna honom, desto mer förstår vi av det som verkligen utspelar sig inom honom och som också gestaltas som en konkret dödslängtan.

De fysiska plågor som drabbar honom bidrar förstås inte till en förlösning, inte heller hans problematiska relation till kvinnor och sexualitet. Det vibrerar av lust och längtan ibland, men det mesta tycks rinna ut i sanden.

Utan att avslöja för mycket om romanens utveckling och slut kan jag säga att Per Landin lyckas visa precis hur sprickorna ser ut. I detta lilla format blir det som en bild som för läsaren hänger sig kvar: solen lyser över sommarnöjet, bryggan och badgästerna, men trots det vita och starka ljuset finns det svarta moln. Molnen förmörkar människornas inre och gör dem mer eller mindre oförmögna att förändra sina liv.

Hålla fast tiden - är det ens möjligt?

Svanblygsel, Landön 11 mars. Foto: Astrid Nydahl

Skriver jag för att hålla fast tiden? Jag tror det är en bra formulering. Den visar i alla fall något av det märkvärdiga fenomen som kallas skrivande. Jag syftar inte på vardagens skrivande. Meddelanden, brev, noteringar, inköpslistor är något av det som görs därför att det inte ges något alternativ. Men det andra, skrivandet av texter som sedan blir böcker, är det ett försök att hålla fast tiden?

Några - också i vår närmaste omgivning - väljer att stiga ut ur tiden. De väljer döden därför att livet är outhärdligt svårt. När det hände i min närmaste familj blev jag paralyserad. Men jag skrev. Intensivt skrev jag, varje dag, flera gånger om dagen, om valet att lämna tiden och livet. Det blev ett sätt att hålla fast honom i livet, för oss överlevande.

Min nya bok, Anteckningar i krigstid, är i högsta grad ett sätt att hålla fast tiden. Ju närmare dessa krig kommer den stora och avgörande katastrofen, desto bättre kommer jag att se hur processen såg ut. Det har hänt mycket sedan 2014 på krigets fronter. I texterna är de synliga i ett annat stadium, men ett som pekade fram mot det som sker nu, idag och imorgon. Kanske är det mest plågsamma att se gamla vänsteraktivister och kommunister liera sig med extremnationalister - rentav nationalsocialister - och verka för att Putinregimens världsbild också ska bli vår. Det blir den förstås aldrig, men bara det faktum att denna "allians" finns är för mig bortom det begripliga.

"Främja ryska intressen"

Foto: Astrid Nydahl

Egentligen borde detta vara en löpsedelsnyhet, för när dessa extrema rörelser och partier - flera av dem med en nationalsocialistisk agenda möts för "att främja ryska intressen" är det något viktigt som sägs. Att det så kallade "Svenskarnas Parti" (f.d. Nationalsocialistisk front) är med ter sig alldeles självklart. För mig räcker detta som dagens texthänvisningar. Även om telegrammet är kort borde det leda till långgående diskussioner.

***

Kanske bör man också påpeka att det inte verkar ha varit mycket bevänt med det morderkännande som kom för några dagar sedan:

Rysk polis torterade den huvudmisstänkte för mordet på Boris Nemtsov för att tvinga fram ett erkännande. Det säger en medlem av Kremls människorättsråd, som själv har sett spår av tortyr på den misstänktes kropp. – Vi har anledning att tro att Zaur Dadajev erkände under tortyr, säger Andrej Babusjkin, ledamot i den ryske presidentens människorättsråd, till nyhetsbyrån AFP. Babusjkin besökte den misstänkte i hans cell på måndagen och såg då ”ett stort antal sår” på hans kropp, hävdar han.