lördag 14 februari 2015

Terrorn är på återbesök. Nej, det är inte konstnärerna de hatar!

Så slog terrorn till igen, idag i Köpenhamn. Minns ni det som hände nyss i Paris? Minns ni Nigeria, Libyen, Egypten, Israel, Spanien, England och... Och minns ni 11 september i New York och Washington? Minns ni mordet på Theo van Gogh i Amsterdam?

Man skulle kunna skriva många frågeformulär utan att ens närma sig några svar, och man skulle kunna bjuda in till många meningslösa debatter. Men när man har att göra med islamismen - den uttalat politiska och stridsberedda falangen av religionen islam - måste man rusta sig med annat än retorik.

Det är inte särskilt länge sedan franskfödda islamister med arabiskt och afrikanskt ursprung slog till i Paris, först mot satirtidningen Charlie Hebdo och sedan mot en kosherbutik för livsmedel. Ingen glömmer bilderna och underrättelserna, ingen som är vid sina fulla fem kan glömma vad som hände och varför det hände.

Det är inte länge sedan. Och ändå skakas vi, ja chockeras vi, av den här eftermiddagens nyheter från Köpenhamn. Varför chockeras vi? Vi gör det därför att vi själva inte tänker oss livet i termer av skjutvapen och död. Vi gör det därför att vi fortfarande tänker att "sådant drabbar bara provokativa konstnärer och satiriker".

Just däri består tankefelet. Islamisterna slår inte till mot tecknare och målare för att de är just det. De slår till mot dem för att de anses ha hädad profeten. Islam tål ingen kritik. Islam tål ingen satir. Och viktigast av allt: islam tål inte att någon säger emot. Islam är en totalitär religion och den förväntar sig lydnad, inte bara från sina predikanter, mullor, imamen, församlingsassistenter och fotfolk. Den kräver underkastelse och lydnad från var och en som befinner sig under dess jurisdiktion.

 Men det gör väl inte vi européer? Nej, inte formellt. Men snart nog gör vi det i praktiken. Islam har ingenting särskilt emot just konstnärer. Islam vägrar dock godta varje form av individuellt tänkande och varje form av motstånd. Islam är den totala makten och just därför tycker den sig ha rätt att skjuta mot och helst också döda sina kritiker.

I Köpenhamn idag, liksom alldeles nyss i Paris, blev detta tydligt. Om vi inte drar rätt slutsatser av det hotas vi alla av de vapen som islam riktar mot oss. Vi har därför en skyldighet att skydda alla de människor som med pennan eller penseln som enda vapen ställer frågor om det totalitära islam, liksom vi alltid annars, förr, nu och i framtiden, har en sådan skyldighet att skydda varje individ som mordhotas av sanningsanspråkens diktatorer. Deras gevär är alltid farligast, men om vi vägrar godta dem kan vi möjligen skapa en helt annan form av vapen.

Uppdatering söndag: Efter att terroristen också angripit synagogan sköts han till döds av dansk polis. En medlem i judiska församlingen dödades och två poliser skottskadades.

***

Krudttønden: Kun en gerningsmand. Pressemeddelelse  •  2015-02-14 20:06 CET



De foreløbige afhøringer tyder på, at der kun var én gerningsmand ved skudattentatet ved Krudttønden.
Der vedhæftes et billede, af en mand, der kort efter at flugtbilen blev efterladt på Borgervænget 25, passerede et kamera i området. Københavns Politi vil meget gerne i kontakt med denne mand, eller vidner, der har set eller genkender ham.
Oplysninger bedes ringes ind til 114 og ikke 112, der alene skal benyttes, hvis nogen ser gerningsmanden her og nu!


ATTENTAT MOT LARS VILKS I KÖPENHAMN. EN DÖD OCH TRE POLISER SKOTTSKADADE!

Från Snaphanen:
Attentat mod Lars Vilks møde på Østerbro
Seneste opdatering: 14/2-15 kl. 1746



Øjensynligt er foyeren beskudt med automatvåben udefra. Det er der Vilks’ livvagter og dansk politi befinder sig. Der er en bar direkte bag ruden, hvor personale kunne være blevet ramt.
Flere politifolk er ifølge Ekstra Bladets kilder ramt af skud tæt på Østerbro Stadion. Skuddene faldt uden for et arrangement, hvor den franske ambassadør talte om udfordringer med islamisme og ytringsfrihed. Lars Vilks, Muhammedtegner og kunsthistoriker er taler ved mødet. Ekstra Bladets kilde på stedet oplyser, at der faldt 20-40 skud. Der var bevæbnet politi tilstede forud for arrangementet.
- Folk smed sig ned på gulvet. Vi vidste med det samme, at det var alvor, siger kilden, som oplyser at to betjente blev skudt.- En humpede rundt. En anden lå gulvet i foyeren, siger kilden.En anden kilde oplyser, at i alt tre politifolk er ramt. Dette er ikke bekræftet at politiet. PET bekræfter, at der er fundet en episode sted. Efterretningsfolk er på vej til stedet.
Helle Merete Brix fra Lars Vilks Komitéen kalder skyderiet et klart attentatforsøg mod den svenske muhammedtegner og kunsthistoristoriker. Helle Merete Brix, Lars Vilks Komitéen fortæller til TV 2, at Lars Vilks søgte ly i kølerummet, da skuddene faldt.- De reagerede meget roligt. Det lyder måske bizart, men arrangement er fortsat. Lars Vilks er en cool herre. Der er ingen, der synes, det er behageligt, når nogen forsøger at foretage et attentat mod en. Vi lå i kølrummet og holdt hinanden i hånden og fortalte dårlige vittigheder. For hvad skal man ellers gøre i sådan en situation? Hans livvagter lavede et formidabelt arbejde, siger hun.
 Dagens Nyheter rapporterar att en person är dödad

Morten Uhrskov Jensen

Var det terroren, der kom til Danmark?

14. februar. 201529

Der hviler et blytungt ansvar på de politikere, der ikke vil standse masseindvandringen fra først og fremmest muslimske lande, hvis dagens skudangreb er et terrorangreb.
Her til eftermiddag blev Café Krudttønden på Østerbro i København beskudt med formentlig mindst 20 skud, måske det dobbelte antal. Mindst én PET-mand er blevet såret, efter alt at dømme ikke alvorligt. Allerseneste nyt er, at tre politifolk er blevet såret.

På Café Krudttønden blev der afholdt et arrangement om ytringsfriheden, og bl.a. den franske ambassadør var til stede. Det var en journalist Niels Ivar Larsen fra Information også, og han har til TV2 News for et kvarter siden udtalt, at der faldt en række skud, og han kunne fra gaden høre nogen råbe noget hadefuldt, men han kunne ikke høre på hvilket sprog, der blev råbt.

Dansk politikeres ansvar

Jeg fremsætter gerne følgende erklæring: Jeg er personligt overbevist om, at dette angreb er et terrorangreb. Hvis det mod forventning skulle vise sig ikke at være tilfældet, går jeg bodsgang for alle pengene i mit næste indlæg her på JP.
Ganske uanset hvad vil Danmark ikke gå ram forbi, hvad angår terrorangreb. Disse angreb kan udføres af højreekstremister, men al sandsynlighed taler for, at de langt oftetst vil blive udført af radikaliserede muslimer. Politikere, der ikke kan indse, at den sanseløse indvandring af enhver slags fra især muslimsk dominerede lande må bringes til ophør med det samme, er en større og større gåde. Sker det ikke, vil problemerne, volden og terroren mod det danske samfunds institutioner og mod uskyldige borgere øges og øges. Et blytungt ansvar hviler på de politikeres skuldre, som fortsætter med at tillade denne ødelæggende indvandring. 

fredag 13 februari 2015

Simone Weil: Om de politiska partiernas allmänna avskaffande (h:ström, översättning av Thomas Andersson, efterord av Mårten Björk)

Simone Weil i Spanien under inbördeskriget
"Men inga lidanden och kval väntar den som överger rättvisan och sanningen. Medan däremot partisystemet håller sig med de mest smärtsamma straff för ohörsamhet. Straff som slår mot nästan allt - karriär, känslor, vänskap, anseende, yttre ära, ibland till och med familjelivet. Kommunistpartiet har utvecklat detta system till fulländning. Till och med hos dem som i sitt inre inte gett efter förvränger straffens existens urskillningsförmågan. För om de vill värja sig mot partiets makt är själva denna vilja en bevekelsegrund som är sanningen främmande och som man därför måste misstro." (Simone Weil ur Om de politiska partiernas allmänna avskaffande)

Jag ska här inte presentera Simone Weil (1909-1943) för er, jag tror att de flesta antingen känner till henne eller lätt kan finna grundläggande fakta om henne, till exempel här: http://www.kirjasto.sci.fi/weil.htm. Jag vill bara nämna att hon i landsflykt från krigets Frankrike skrev en hel del intressant som sammanfogats till böcker, bland annat det material som blev boken Att slå rot (för övrigt den enda volym hon själv redigerade och färdigställde för tryckning). Den finns översatt till svenska, liksom tre andra postuma volymer: Tyngden och nåden, Väntan på Gud och Personen och det heliga.

Den lilla skrift, Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, som nu föreligger på svenska skrevs 1943, alltså samma år som Weil avled av tuberkulos och självsvält. Med tanke på att hon hade ett uppdrag att teckna väsentliga linjer om vad slags samhälle Frankrike skulle bli efter befrielsen – vilket Att slå rot är det väsentliga bidraget till – faller bitarna snabbt på plats i hennes djupgående och principiella kritik mot de politiska partierna.

Albert Camus skrev om den: 
“Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här fastslagit.”
Ändå är det tämligen klart att hennes visioner mer eller mindre kastades på sophögen när Europa återuppbyggdes. I tidskriften Signum (7/2011) skriver författaren Einar Askestad:
”Frihet är ett grundläggande andligt behov, säger Weil, och ringar in några förutsättningar för att det skall röra sig om en reell, grundad frihet: ’När möjligheten att välja är så stora att de skadar det allmännas bästa åtnjuter människorna ingen frihet. Ty antingen måste de fly in i ett tillstånd av ansvarslöshet, barnslighet eller likgiltighet, och i allt detta kan de inte finna något annat än leda, eller också är de dömda att ständigt tyngas till jorden av fruktan att skada andra.’ Yttrandefrihet bör gälla ovillkorligt, men endast för individer, ty frihet är ett intellektets behov: ’Ingen sammanslutning kan alltså rätteligen kräva yttrandefrihet, ty ingen sammanslutning har det ringaste behov därav. ’Varför inte förbjuda politiska partier? säger Weil, ’överallt där det finns politiska partier är demokratin död’. Vi har glömt statsapparatens främsta funktion (som alltså inte är att ansvara för skattebetalarnas pengar) och därmed omöjliggjort det goda samhället: ’Statens rättsskipande funktion är oförenlig med propaganda. Följaktligen med partiväsendet.’ Ett annat andligt behov är Ordning, som definieras som ’en vävnad av sociala sammanhang, av bindande förpliktelser’. Titeln Att slå rot syftar på detta: nödvändigheten av att skapa en jordmån där det är möjligt att slå rot. Weil skräder inte orden här: ’Allt som har den effekten att det gör en männi­ska rotlös eller som hindrar henne från att slå rot är kriminellt.’”
Den fråga Askestad här nämner, att förbjuda politiska partier, står alltså i centrum för den nu översatta och publicerade essän.

I Marseille 1942
Weil säger att partiväsendet är något ont som sticker i ögonen. Det hon kallar ”flertalets makt” hör inte heller till det goda. Hon exemplifierar med Hitler, glöm inte att denna text skrevs 1943, och säger att ”endast det rätta är berättigat”. De politiska partierna tycks i hennes ögon endast ha två funktioner: att växa sig stora och att kanalisera människors lidelser. ”Om en enda lidelse får grepp om ett helt land är landet förenat i brottslighet. Om landet splittras mellan två eller fem eller tio kollektiva lidelser sönderdelas det i ett flertal rövarband.”

Om man mot en sådan bakgrund ska bedöma de politiska partierna menar Weil att man kan konstatera tre saker. Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. För det andra utövar det kollektivt tryck på medlemmarnas sätt att tänka, och för det tredje är deras främsta och strängt taget enda mål att växa ohämmat.

Av det drar hon slutsatsen att alla politiska partier har totalitära rötter och målsättningar - skulle man därtill godta partiers tillväxt som kriterium på det goda skulle vi leva med en tillvänjning som dödat våra sinnen för sanning och rättvisa.

Här kommer sedan ett centralt resonemang hos Weil. Man måste leva i sanning säger hon. Om man ljuger har man redan förbrutit sig mot något grundläggande. Och en partipolitiskt ansluten makthavare ljuger alltid, eftersom han eller hon tvingas anpassa sig till en partilinje som inte alltid står i överensstämmelse med den egna övertygelsen. Att tala ”som socialist” eller ”som konservativ” innebär att man ljuger. Det enda man borde utgå ifrån är sanningen. Erkänner man existensen av en sanning så kan man bara tänka på ett eller annat sätt utifrån den: ”Om en människa, en partimedlem, är fast besluten att bland alla sina tankar endast vara trogen det inre ljuset och ingenting annat kan hon inte meddela sitt parti detta beslut. I förhållande till partiet befinner hon sig således i ett tillstånd av lögn.”

Om man släpper in lögnen så straffas man med ”inre mörker” säger hon.

Partiväsendet tvingar varje samhällsintresserad eller engagerad person att gå partivägen för att alls ha något inflytande, man måste ”spela spelet”. Och resultatet av det är fasansfullt: ”Om man överlät samhällslivets organisation till djävulen skulle han inte kunna tänka ut något lömskare.”

Ser hon då något alternativ för det nya Europa som ska växa fram efter kriget? Ja, hon gör det. Hon säger att ”avskaffandet av partierna vore nästan något rent och oförfalskat gott” eftersom de individer som då skulle kandidera till samhälleliga funktioner och poster skulle slippa presentera sig under en beteckning utan istället vända sig till människor utifrån ett ”jag tänker så, så och så vad beträffar det, det och det stora problemet.” Folkvalda skulle gå samman utifrån konkreta ställningstaganden, inte utifrån partibeteckningar.

Är det någon som känner igen Sveriges riksdag i frågeställningarna? Vad betyder partipiskan i vår tid, i vårt eget land? Jag tror att Simone Weil, om inte annat, med sina strikt principiella resonemang, kunde tillföra något till den sidan av den politiska debatten. Sin essä avslutar hon med dessa ord:
”Nästan överallt – och till och med när det rör sig om rent tekniska problem – har tänkandet ersatts av partitagandet, ställningstagandet för eller emot. Denna pest har sitt ursprung i de politiska miljöerna och har spridit sig över hela landet och till nästan alla former av tänkande. Det är ovisst om man kan få bukt med denna pest som dödar oss om man inte börjar med att avskaffa de politiska partierna.”


Hilary Mantel: Skuggan av ett liv (Weyler, översättning av Marianne Mattsson)


Hilary Mantel har skrivit en memoar där tyngdpunkten ligger på barndomen och de unga åren. Hon har sytt ihop den oerhört elegant med ett inledande kapitel från nuet och ett liknande i slutet. Dessa två kapitel är viktiga för förståelsen av den sjukdom som kom att i mångt och mycket bestämma hennes liv och de mycket tunga fysiska problemen – endometrios - som av klåpiga läkare bestämdes vara psykiska och därför gav henne ett medicinskt helvete med den tidens glada receptförskrivning av bland annat Valium. Alla felbehandlingar ledde också till en extrem övervikt som hon fått lida av i hela sitt liv. 

Hilary Mantel föds samma år som jag, 1952. Men det är sannerligen andra villkor som gäller i femtiotalets England. Min till viss del idylliska Malmöuppväxt i den nya förorten ser man inte många spår av i Hadfield nära Manchester, med omgivningar präglade av fattigdom och hårt fysiskt arbete. Familj är av irländsk, katolsk börd men det tycks spela väldigt liten roll för flickan Hilary. Hennes intressen är andra, de flesta återfinns i litteraturen, denna magiska värld som lämpar sig både för flykt och bildning, där finns såväl Riddarna kring Runda bordet som Davy Crocket.

Det verkligt originella med hennes uppväxt är ju att mammans älskare flyttar in i familjehuset trots att pappan bor kvar – han förpassas till barnens värld på ovanvåningen. Jack, älskaren, blir först en extrapappa och sedan den man som kallas pappa.

Hilary hade sedan tidigt i livet en dröm att bli pojke – det skulle ske när hon väl fyllt fyra år – och sedan man. Hennes kompis väljer hennes nya namn, det blir Walter. Den leken dör ut.

Längre fram i livet förverkligar Hilary drömmen om skrivandet. När hon så småningom får betalt för det som andra föraktar har hon nått fram. Hennes självbild blir en annan.

Som skildring av en uppväxt i det brutala klassamhället England från 1952 och framåt, och som naken och djupt reflekterande skildring av hur man danas som människa är Hilary Mantels memoar av extraordinär kvalitet. Jag läste den med andan i halsen, det tog bara två kvällar. Jag vet att jag kommer att återvända till den, eftersom den tillhör den rätt så smala fåra i samtidslitteraturen som är ytterst angelägen och skriven på ett språk som är mycket eget, originellt och drabbande.


torsdag 12 februari 2015

Ukraina versus Ryssland. Svensk bok i ämnet

Foto: Astrid Nydahl
Jag slår upp kapitlet Ukraina är inte Ryssland i Torgny Hinnemos bok Berättelser från ett land som inte finns, Människor, möten och miljöer i det forna Sovjetunionen:
"Ukraina är som Ryssland, fast tvärtom (...) Ukraina och Ryssland föddes som tvillingar. Båda nationerna är lika mycket arvtagare till det slaviska rike vilket mellan 800- och 1200-talen hade sin huvudstad i Kiev."
Efter det inledning skriver Hinnemo längre fram:
"Namnet Ukraina har också en betydelse: 'vid kanten'. Närmare bestämt anger det att Ukraina är Rysslands utmarker. Fastän den ukrainska identiteten alltså utvecklats sedan 1300-talet har den inte förrän nu fått tillfälle att mogna fullt ut politiskt. Därför försökte Ukraina under de första åren efter Sovjetunionens upplösning att skapa sig en egen profil, inte minst inom utrikespolitiken, genom att i stort som smått fjärma sig från Ryssland."
De sista orden i kapitlet (boken utkom 2010) ekar kusligt aktuella dessa dagar:
"Med andra ord finns det i rysk Ukrainapolitik just nu mycket av separationsångest (...) På kort sikt ger det omvärlden anledning att i sin politik gentemot såväl Ryssland som Ukraina noga sortera ut vad som i dessa länders beteende mot varandra just nu är emotionellt respektive nationellt betingat."
Vad händer härnäst? Kriget rullar på. Förhandlingar pågår. Vad leder de fram till? Har det alls tänts något hopp?

***

Efter dagens uppgörelse i Minsk skriver Wolfgang Hansson i AB:

"Uppgörelsen i Minsk är ingen garanti för att det blir fred i Ukraina.
Tvärtom pekar erfarenheterna från den förra vapenvilan på att striderna snart är igång igen.
Putins mål är inte fred utan att stoppa Ukraina från att hamna i västlägret.
Mycket talar för att samtalen i Minsk bara är en del i ett spel som Rysslands president bedriver.
Ett spel som går ut på att stoppa forna Sovjetrepubliker från att bli medlemmar av EU och Nato. Med slutmålet att återupprätta Rysslands ställning som en militär stormakt.
Kriget som pågår i östra Ukraina är inget vanligt krig. För ett år sedan levde människorna i området i harmoni och frihet. Rysk- och ukrainsktalande kom bra överens. Ingen hade några krav på självständighet."


onsdag 11 februari 2015

Att "göra något" eller att bara avstå

Foto: Astrid Nydahl
Trappistmunken Thomas Merton har sedan mer än tjugofem år funnits med i min läsning. Det mesta förstås på engelska, men en del också i svensk översättning. Ur den miniatyrbok, Thomas Merton i urval, som utgavs 1994 i översättning av Kjell Norlin citerar jag:
"Vi lever inte bara för att 'göra något' - vad än det sedan är fråga om. Vi lever inte mer fullkomligt genom att göra mer, smaka mer eller uppleva mer än vi någonsin gjort förut. Allt beror på kvaliteten hos våra handlingar och erfarenheter. En mängd illa utförda och halvhjärtade handlingar gör oss uttröttade och utarmade i själen.Genom att utföra saker dåligt blir vi själva mindre verkliga. Denna växande brist på verklighet kan inte göra oss annat än olyckliga och fyller oss med skuldkänslor. Det händer alltså att vi för att kunna fortsätta existera helt enkelt måste sitta sysslolösa ett tag och inte göra någonting alls."
Hos Merton hittar man något som skulle kunna motsvaras av en inre röst som alltid sade emot! Man behöver en inre tvärvigg som vet eller förstår att det man gör inte alltid är så klokt. Hur medveten är man när man "gör något"? Är det inte rentav så att mycket av det som kan beskrivas som handlingar och sysslor är ett självspelande positiv eller en rutinstyrd aktivitet utan djupare avsikter? Jag tror det. I och med att vi skildes från kroppsarbetet på fälten tog vi steget in under tak. Mycket av det som idag "görs" under dessa tak är själsdödande rutinarbeten. Allt i syfte att "hjulen ska snurra" eller att "utvecklingen ska fortskrida". Vi låter allt det som borde vara mänskligt förvandlas till det omänskligaste av allt; vegeterandet som liknar meningsfullt skapande, utvecklingsoptimismens maskindyrkan som ibland förväxlas med kreativitet. Thomas Merton träffar alldeles rätt när han rekommenderar sysslolösheten som vägen till fortsatt existens. Jag behöver inga politiska eller moraliska diktat för att se det. Det räcker att jag sätter mig ner, motsagd och utarmad i själen, och blir sittande.


tisdag 10 februari 2015

Tobbe: minnen och tacksamhet

Idag är det fyra månader sedan Tobbe lämnade oss. Idag har vi fört in en tackannons i lokaltidningen. Till alla er som sände kondoleanser, skrev i minnesböckerna, ringde eller skickade brev, till alla er som kom till minnesstunden, sedan begravningen och inte minst gravölen, sänder vi idag en stor tanke av tacksamhet och ödmjukhet. Vår annons finns inklämd mellan dödsannonser, födelsedagsannonser och annat. Tack alla! Och tack Tobbe för de 28 åren vi fick tillsammans, vi glömmer dig aldrig.


Putins Ryssland: kleptokrati eller korrupt nation?

Foto: Astrid Nydahl
I veckans nummer av TLS finns det en mycket intressant recension av en ny bok om Putin och den postsovjetiska misär som ofta beskrivs som en kleptokrati. Boken Putins Kleptocracy. Who owns Russia? har skrivits av Karen Dawisha och recenseras av Richard Sakwa. Inledningsvis skriver Sakwa om Dawishas syn på vad kleptokrati är och hur Putin kan beskrivas i sammanhanget:
"Vladimir Putin’s regime, Karen Dawisha argues in her important new book, is a manifestation of hidden processes dating from the final years of the Soviet order. In the late 1980s, the Communist Party of the Soviet Union (CPSU) began to divert funds abroad and into secret accounts at home to provide the resources that would make possible the covert takeover of the successor state. This, Dawisha implies, was brilliantly achieved by the security apparatus in league with other revanchist forces. The result is a self-serving, parasitic elite that undermines not only the rule of law at home but also Western institutions. This is a powerful argument, which effectively delegitimizes the current Russian government in its entirety, and justifies the personal demonization of Putin. If it is correct, then any means, one might claim, would be appropriate to overthrow such a monstrous system. Dawisha is too careful a scholar to take the logic of her argument so far and does not prescribe such drastic remedies. Instead, she has compiled an extraordinary dossier of malfeasance and political corruption on an epic scale (...) The story of the Party’s gold has gained the stature of a myth, but Dawisha is the first Western author to have pieced together all the relevant material and convincingly argues that this shift of resources to banks and other institutions outside and within the Soviet Union really did take place."
Om man betänker att denna generation av rövare från sovjettiden idag utgör den politiska makthavarklassen - Kreml och oligarkerna i armkrok - måste man förstås ställa sig frågan om huruvida Ryssland med den i ledningen alls kan vara en aktör vars intentioner är berömvärda. Jag tror istället att det militärt genomförda "införlivandet" av Krim och det allt skamlösare krigföringen i östra Ukraina kan ses som en territoriell kleptokrati. Kan man stjäla nationens ekonomiska tillgångar kan man också stjäla - "återta" som eufemismen lyder - de territorier som en gång i tiden tillhörde imperiet. Nå, en kleptokrati är det ändå inte tal om, säger Sakwa. Vad som framgår av boken är istället en beskrivning av den gigantiska politiska korruptionen, och att det kan ledas i bevis att den forna sovjetiska unionens guld placerats i banker och andra institutioner både utanför och i landet. Vem har tillgång till dessa guldreserver? Putin och den politiska klassen förstås! Att berika sig själv i så hög grad som dessa gjort tyder i allt större utsträckning på att de inte kan skilja på vad som är privat egendom och nationella resurser. Så vad är avsikten med Ukraina? Ser de Ukraina och andra före detta sovjetrepubliker som ett slags rikedom på väg att "återtas". Sakwa menar att den recenserade boken ger upphov till många missförstånd om Putins Ryssland. Icke desto mindre finner jag att hans artikel erbjuder flera intressanta frågeställningar för den intresserade. Har man inte ekonomi nog att inköpa och läsa all den litteratur som nu utges i ämnet får man hålla tillgodo med de skärvor som finns i essäer och artiklar som denna. Den propaganda från höger och vänster som nu översvämmar nätet är sällan eller aldrig av något värde. Den skrivs för att bekräfta att man står på den ena eller andra sidan och hurrar medan städer och byar mals till grus och människor förblöder på trottoarer eller i sina hem.

TLS presenterar Sakwa:

"Richard Sakwa is Professor of Russian and European Politics at the University of Kent and an Associate Fellow of the Russia and Eurasia Programme at Chatham House. His books, Putin and the Oligarch: The Khodorkovsky – Yukos Affair and Putin Redux: Power and contradiction in contemporary Russia, appeared last year. His Frontline Ukraine: Crisis in the borderlands has recently been published."

Vinnare och förlorare i textiliernas värld

Foto: Astrid Nydahl
Vad grubblar vi på allra mest? Om analyserna av konsumismen, från PP Pasolini och framåt, till Bauman och andra stämmer, så handlar grubblerierna mest om vad som låter sig köpas och vad som inte.

Jag har ett väldigt litet konto för kläder. Noga räknat lägger jag undan två hundralappar i månaden, som täcker underkläder och stödstrumpor. Ibland måste jag spränga kontot en liten smula. Så skedde idag. Jag hade en 50% rabattcheck för affären i fråga och kunde därför åka hem med ett par nya, svarta jeans i bagaget. 250:- efter avdragen rabatt. Resten av den här vintern och nästa med kunde räddas. Mina tunna gamla byxor duger inte längre. När jag kom hem och skulle ta av etiketter och annat såg jag att byxorna var sydda i Pakistan. Genast anfölls jag av ånger och vrede. Skälet är enkelt: de kläder som sys i Pakistan tillverkas under livsfarliga och vidriga förhållanden, arbetarnas löner är så låga att det är svårt att ens kalla dem för "löner". Som om inte det var nog vet vi numera också att tygerna som används innehåller gifter. När mina nya byxor är färdigtvättade första gången ska jag ta mig en rejäl funderare på om jag ens ska använda dem.

Nu fick jag något att grubbla på. Vi människor kan grubbla på liknande saker utifrån helt olika utgångspunkter. Att få sitt livsvärde uppskrivet genom konsumtion är inte något som passar mig, och när jag för en gångs skull köper något känner jag mig som en fånge i den västerländska vinstmaskinen. Det gör det nödvändigt att ofta ställer sig frågan vem som är förloraren i samarbetet med sådana vinnare.

måndag 9 februari 2015

Att vara vis med hopsydd mun

John Berryman (1914-1972)

I am the little man who smokes & smokes.

I am the girl who does know better but.

I am the king of the pool.

I am so wise I had my mouth sewn shut.

I am a government official & a goddamned fool.

I am a lady who takes jokes.

(John Berryman: Ur “Dream Song #22”)

Det händer rätt ofta nu, att jag längtar tillbaka till poesin. Varför gör jag det? Kanske för att man hos poeterna hittar något annat än de ”sanningar” som propagandan och politiken vill proppa oss fulla med. John Berrymans diktfragment fann jag i senaste TLS, och det är inte utan att man känner igen sig själv och sin samtid i dem. Han skrev en rad sådana ”I am” och jag skulle vilja påstå att man utan besvär kunde ansluta sig till denna: ” I am so wise I had my mouth sewn shut.”

Vår tid har en stor fördel. Också den som sytt igen munnen kan göra sig hörd.