måndag 9 februari 2015

"Det mänskliga förståndets ödestimma"

Det är inte bara vår s.k. utveckling som livsviljan drivit fram, den ligger också bakom allt det förvirrade, onda, sataniska som triumferar i historien och det enskilda. Och den är alltid inställd mot det närliggande, det snabba lyckokastet, den sekundliga segern, som ofta bara är en etapp mot det fullkomliga nederlaget. (Ur Bertil Malmberg: Förståndets prövostund, Idun 1949:31, omtryckt i Bertil Malmberg. Diktaren i sitt sekel, Atlantis förlag 2006).
 
Foto: Astrid Nydahl
När Bertil Malmberg mot bakgrund av andra världskriget och förintelsen och världens inträde i atombombens epok, vill teckna en bild av människans förutsättningar och läge gör han det med självklarhet tämligen pessimistiskt. När han talar om det fullkomliga nederlaget gör han det med samma rätt och erfarenhet som Kertész, Cioran och Canetti.

Människans erfarenhet säger henne att hon använder sitt förstånd när hon drar slutsatsen att vi står inför ”faran av en, ur människans synpunkt, universell förstörelse, vi inse något som vi ännu inte, inte ens tillnärmelsevis, kunnat emotionellt genomtränga”. Malmberg menar att situationen är just ”den ödestimma som nu uppgår över jorden” och att det är nu som ”också det mänskliga förståndets” krafter prövas. 

Är undergångsstämningar alltid mentala inbillningar? Den glade optimisten ser det så. Han vill etikettera andra och sortera in dem bland dystergökarna och svartmålarna. Men jag tror att Malmberg hade mer rätt än de flesta, då han skrev att den moderna tidens skräckbilder är inte bara verkliga utan i högsta grad konkreta hot mot allt mänskligt liv.

Den förnuftiga människan är inte den som med mantrat om utveckling förklarat sitt naturherravälde över allt annat – och som därför går mot bankrutt. Över de radioaktiva markerna, dödliga hot mot allt liv, skapade av människan, rullar stridsvagnarna och missilramperna, som symboler för det som heter krig, inbördeskrig, ockupation och annat som alltid har sprungit ur människans vilja till makt.

söndag 8 februari 2015

Citatkonsten i litteratur och politik

Landön 4 februari. Foto: Astrid Nydahl
Julio Cortázar har skrivit att vi, när vi citerar andra i våra texter, egentligen bara citerar oss själva. Så varför använder vi andra människors texter och tankar i våra egna? Är de bara avsedda som pynt? Vill vi sola oss i de kloka tänkarnas och filosofernas världar?

Jag vet att det i mina böcker finns en uppsjö av citat. Jag använder dem från författare eller andra som jag skriver om eller utgår ifrån. Citaten blir som bärande bjälkar i ett hus. De sprider varken sol eller ser ut som pynt. Tvärtom är de hänvisningar för läsaren; här kan du gå vidare och finna de verkligt intressanta tankarna. När jag skriver om politiska frågor - och det gör jag alldeles för ofta - använder jag citat från såväl själsfränder som fiender. Om jag vill berätta om situationen i ett konkret land är det alltid en fördel att citera dess politiska elit. Så har jag i många år gjort med det jag skrivit om Balkanländerna, främst Albanien och Kosova men också andra, som Israel och Palestina, Syrien och Islamiska staten. Jag gör det så gott som varje gång jag skriver om Putins Ryssland och de forna sovjetstaterna. När små nationer strävar efter frihet och oberoende men ifrågasätts av det forna imperiet vill jag visa hur makten formulerar sina anspråk. Så vill jag också att det ska fungera med den gamla världspolisen USA och dess destruktiva, förgörande krig, oavsett var de äger rum. När nu Ukraina slits sönder och smulas under stridsvagnarnas tyngd letar jag efter de kloka tankarna från annat håll. Var finner jag dem? Allt för mycket av det jag läst är propaganda. Det är ett urgammalt och välkänt fenomen. Men de människor som livrädda kryssar mellan de sönderskjutna husen för att få hem lite bröd och vatten existerar bortom propagandan.

Att citera kanske egentligen bara är ett sätt att förstärka och underbygga de egna argumenten? Och då ligger vi i så fall nära Cortázars tanke.



fredag 6 februari 2015

Imre Kertész: Den sista krogen. Utdrag ur en ny bok som utkommer på svenska i höst

Nya Synagogan i Berlin. Foto: Thomas Nydahl
Klockan halv tolv på förmiddagen möte med Israels ambassadör på Literaturhaus. Tilltalande ansikte, grånande, välansat skägg, elegant kostym.  Han ville komma underfund med vad för sorts jude jag i själva verket var. Mitt tal i Magdeburg hade gjort honom uppmärksam på mig. Han härstammar från en ortodox judisk familj i Czernowitz, men han har fått avsmak för religionen, han är rentav ateist. Jag frågade honom vad för slags företeelse det är, ty om man kan föreställa sig en ateist, då kan man också föreställa sig Gud. Det är en ung man, född 1948. Han frågade: vad tror ni, om Herzl var i livet, skulle han se det arbete han lagt ner på att grunda en judisk stat som ett misslyckande eller som en framgång? Han är mycket pessimistisk. Man ställer Israel till svars för att inte bete sig gentemot sina grannar som det anstår en demokrati, å andra sidan är dess grannar allt annat än demokrater: Israel gränsar inte till Holland och Danmark. Jag sade att det bara är en förevändning för judehets. Han menar att antisemitismen är en tradition i Europa, som kan betraktas som så gott som genetisk. Det kan jag visserligen inte hålla med om, men jag måste inse att jag inte har några avgörande motargument att komma med. Jag hade intrycket att min ståndpunkt i sista hand tilltalade honom; de euroepiska judar som jag representerar är på väg att dö ut och kommer utan tvivel också att försvinna till följd av blandäktenskap och konversion, förutsatt att man inte hinner utrota dem innan. Vi erinrade om islams skrämmande framryckning; i Amerika, liksom också i Europa lär många unga människor gå över till islam, och dess enda dragningskraft är det fanatiska judehatet. Han berättade vidare att Israel till en början ville undvika ”förskingrings-mentaliteten” och på inga villkors vis ta på sig den förföljda martyrjudens ”offrets” roll, men det förflutna hade hunnit ikapp det, dess nuvarande isolering hade väckt till liv judekvarterens skräck som man trodde tillhörde en för länge sedan svunnen tid, känslan av att man var prisgiven åt en icke-judisk, fientlig omgivning. Samtalet var trots allt inte deprimerande, det liknade snarare ett tankeutbyte mellan insiktsfulla människor som mitt i en behaglig lyx försöker uppskatta hur nära de är av en dödlig fara, samtidigt som de beställer lite mer grädde till kaffet.

Klockan sju på morgonen. Genom fönstret i mitt tornrum, som vetter mot väst, ser jag hur himlen ljusnar över Berlins tak. I fjärran den guldskimrande TV-masten, inte långt från den det blinkande ljuset, som fyrbåken i en hamn, närmare mig ”pyramiden” (höghuset på Uhlandstrasse), brett, grått, med upplysta fönsterrader. Fem timmars sömn, från halv två på natten till klockan halv sju på morgonen. Antagligen för lite. Kamp mot en ständig mental trötthet. (På ungerska kan man inte uttrycka sig på ett tillräckligt opersonligt sätt.) Jag försöker rekonstruera gårdagen i nyckelord (samtidigt som jag är högst osäker på om det är nödvändigt, jag vet inte om min trivialdagbok inte frustrerar mig, om den inte försämrar chanserna för Den sista krogen).
      
Alltså: Klockan tio i går förmiddag Lajos Koltai; han kom upp till vårt penthouse. Han visade ritningarna han hade gjort för filmen, scenerna och figurerna. Vi pratade uppåt en och en halv timme om filmen. Om en vecka sätter han i gång med att spela in middagsscenen. Han berättade att Holocaust-kommittén hade beviljat inte fullt en femtedel av den summa som behövs för att finansiera filmen, å andra sidan hade han helt oväntat fått en väldig summa pengar av en filmkommitté inom den Europeiska Unionen; det förvånar mig inte. Världens ordning är bra konstig. Men den är fortfarande begriplig. (Åtminstone tycker jag mig kunna tolka den.) Jag har intrycket att Koltai har en klar vision om hur filmen ska se ut. För närvarande tycker jag mig inte kunna se tecken på hotande sentimentalism. Vi har funnit trollformeln: ”Känslofull, men inte sentimental.” Med sitt runda, tilltalande ansikte, sin berättarglädje, sina glasögon med de långsmala bågarna och sitt för gripenhet alltid benägna sinne är Koltai som ett sändebud från en glad gudom, en tröst för den grymhet som griper omkring sig i vår värld. – Sedan bröt vi upp och tog en taxi till Sony-Center, där presskonferensen skulle äga rum. M. är alltid och överallt med mig. Åtta eller tio journalister, kanske fler. Jag fruktar att jag betonade för starkt att filmen inte skulle bli en film om Förintelsen. Jag kan bli missförstådd, folk kan få för sig att jag ”förnekar” mina verks rötter. Det gör inget. Vi åt lunch där, det hette att jag nog måste hålla en presskonferens också i Budapest; jag tänkte inte utan bävan på mitt redan smäckfulla program i den ungerska huvudstaden, särskilt på Reemtsma-talet som jag inte ens börjat arbeta på.
          
                                                    ***

En vacker dag skulle jag gärna vilja stanna i denna Trivialdagbok och skriva utförligt om vad? Nå, om mig själv, analysera min situation, dra slutsatser av den, så som jag gjorde förr, under mina mera produktiva skeden. Skildra mina intryck från Stockholm, den undersköna staden, så som vi såg den Magdi och jag från fönstret på Grand Hotell … Människorna, i första hand Monica, festföremålet, för vilkens skull vi kom hit … Mottagningen på den tyska beskickningen, de många vänliga samtalen … Återresan, flygplatsernas dysterhet och ryslighet, passagerarnas tysta brutalitet, vår svårmodiga trötthet. Nu, när slutet närmar sig, tycks mitt liv vidga sig: den franske premiärministern bjuder mig att komma (enligt ambassadör Martin vill han absolut lära känna mig, därför att han har läst mina böcker), nyheterna som når mig från England, ja, även från Amerika, talar om mina böckers ständigt växande inflytande … I går telefon från Ervin R. från Stockholm, hans begeistring för Dossier K., trots att han inte är en av dem som lätt blir eld och lågor. (Jag gläds åt denna bok, för det första an sich, så att säga, för det andra, därför att den öppnar för mig horisonten för Den sista krogen … Men i dag rör den sig inte framåt, och så går det varje gång som jag öppnar denna fil för att berätta om något, oavsett vad …)

Översättning: Ervin Rosenberg. Boken Den sista krogen utkommer i höst på Weyler förlag.


torsdag 5 februari 2015

Självmordet, den plötsliga döden - och vreden

Foto: Astrid Nydahl
Jag försöker närma mig min sons död på ett rationellt sätt nu. Läser litteratur om självmord. Om det oerhörda och näst intill obegripliga. I en liten skrift hittar jag några kloka ord som jag så starkt känner igen mig själv i.
"Det första man upplever är att detta inte är sant. Det gäller inte mig, det var någon annan. Man förnekar det som inträffat. Det är ett försvar som är ändamålsenligt, under en kort period. Man orkar inte med all smärta och ångest. Det känns som om man håller på att bli galen."
"Du nämnde ilska och vrede. Det är något av en förbjuden känsla, vilket gör att man tränger bort den och då kan den omvandlas i skuldproblematik. Så ilskan och vreden måste man våga visa och erkänna. Men man skall vara medveten om att den kan ta sig många olika uttryck. Att till exempel ilskan går ut över den döde är inte något unikt eller något att bli rädd för eller skämmas över." My Persson samtalar med Tom Lundin, psykiatriker vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, i skriften När den som står dig nära dör (SPP Skriftserie 1986)
För första gången på många år kom just vreden över mig, jag sa och gjorde saker jag aldrig trodde skulle komma från mig. Det var som om allt det förflutna och sedan årtionden försvunna i mitt liv kom tillbaka som en lavin. Den drog mig med sig. Jag fanns inne i lavinen, långt bortom den egna viljan. Jag kallade det först för chock. Men det var nog ilska och vrede. Den dagen fanns ingenting av det normala kvar. Allt präglades av döden. Som en skugga hänger den alltjämt kvar över mig, över oss.

Tobbe och jag uppe i Dudley Castle, West Midlands 2008
Och ändå tycks det räcka med en bild eller två för att han ska stå alldeles levande framför mig. Jag ser hans milda leende och hör honom tala med mig. Den där dagen i Dudley minns jag i detalj, det var en glad och positiv dag och Tobbe njöt av att resa runt i England. Fotboll, pubar, promenader.

När han stod inför problem sa han alltid "Shit happens" och fortsatte att lösa det. Det borde ha oroat mig när han mot slutet bytte till uttrycket "Vad då, det är ju bara livet". Det gjorde det inte. Inte alls. Jag tolkade det bara som jag tolkat alla andra slentrianuttryck han höll sig med. Ändå tror jag att han mot slutet blev alltmer övertygad om att livet inte kunde hållas särskilt högt eftersom det var så brutalt och hårt mot honom.


onsdag 4 februari 2015

Hjärnan; vetenskap och personlig erfarenhet. Tankar om Lone Frank och Patrick Modiano

Foto: Astrid Nydahl
Den gångna veckan har jag läst Lone Frank och Patrick Modiano. Det slår mig sedan att de två skildrar mekanismer och skeenden som ligger väldigt nära varandra, sett ur vetenskapligt respektive skönlitterärt perspektiv. Frank utforskar vårt genom, vårt DNA, generna. Modiano utforskar allt det som har med hjärnans minnesfunktioner att göra, minnet, bilderna, rösterna, ansiktena. Där hjärnans sjukdomar beskrivs tar Frank i dem och ställer frågor till de verkliga experterna, auktoriteterna när det gäller sjukdomar som kallas hjärnans; alzheimers, schizofreni, anorexi, panikångest. Modiano visar i sin eviga text hur minne och glömska ser ut, och hur han håller fast det förflutna med exakta gatuadresser, hotellnamn, caféer. Modiano målar det som Frank anger som motiv. Vetenskapen och konsten arbetar, med Modianos uttryck, i parallella världar. Men de kan studeras i en och samma, den där vi som läsare befinner oss.

Jag har också funderat lite på de två författarnas personligheter. Ingen kunde väl vara oberörd när Patrick Modiano intervjuades i samband med Nobelpriset. Hans utslagna händer, axelryckandet och den ljusa, mjuka och närmast utplånade rösten, som om han ville viska sina svar för att de inte skulle framstå som alltför självsäkra. Och Lone Frank har, både i intervjuer och andra sammanhang, med hela sin charm och humor visat hur de vetenskapliga landvinningar hon utforskar också hänger samma med hennes egen person. Det är en egenskap som jag sätter mycket högt, både som läsare och åhörare.

Hela Lone Franks fantastiska film Min genetiska upptäcktsresa kan man se här till och med den 15 juli.


tisdag 3 februari 2015

Bortom dimmorna: horisonten

Foto: Astrid Nydahl
Ingenting kunde passa bättre just nu än en ny roman av Patrick Modiano. Jag vistas tre nätter tillsammans med Bosmans, Margaret Le Coz och förföljaren Boyaval, vid sidan av alla skuggfigurerna i Horisonten (Elisabeth Grates Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius).

Det är som i min "verklighet", det mesta är inte bara flyktigt utan också svårt att identifiera när jag fått syn på det. Dimmorna gör ändå tillvaron uthärdlig. De hjälper mig att slipa av alla hårda kanter, allt det onda, smärtsamma och negativa.

Hos Modiano känner man alltid igen sig, snabbt, på första sidan. Här talas det om episoder i ungdomen, det görs försök att "trots allt hitta hållpunkter: ett datum, en bestämd plats, ett namn vars stavning han var osäker på", och när man läser det tycker man sig känna igen det från de tidigare lästa Modiano-romanerna. Ändå är allt nytt här i Horisont, nytt och välbekant.

Bosmans är författare, sent i romanen får jag veta att "Han hade skrivit över tjugo böcker sedan dess, och det hade skett vissa tekniska framsteg: om en stund skulle kvinnan ge honom ett usb-minne och texten skulle vara jämn och slät (...) Men vad hade egentligen förändrats? Det var fortfarande samma ord, samma böcker, samma metrostationer."

Författaren pekar hela tiden bakåt, mot den tid då Simone Cordier renskrev hans handtextade manus. Tiden är ju en av de centrala faktorerna i Modianos författarskap, och här som i de andra handlar allt om huruvida man kan "passera tidens osynliga gränser."

Bosmans är förstås konkret placerad i sina Parismiljöer, men tidsperspektiven är hela tiden skiftande. Man går på ett gungfly tills han plötsligt visar var man befinner sig. Människor möts, de skapar det som också långt senare i livet förbinder dem, "det första mötet mellan två människor är som ett sår som väcker dem ur deras ensamhet och dvala." Och ändå, dessa aldrig överlappande tidsskikt, de som ligger där som kratrar mellan minnen och konkret närvaro, och den så modianska frågan om "att man långt borta i vissa stadsdelar kunde återfinna människorna sådana de hade varit när man träffade dem i ungdomen, utan att de hade blivit äldre eller förändrats till utseendet. Där levde de ett parallellt liv, utanför tiden..."



Lone Franks vackra gener - om DNA och genetik


“I haven’t seen Lone Frank’s entire genome, but it’s obvious from the first page of My Beautiful genome that she’s got the SKFF-2 gene (Sharp as a Knife and Frigging’ Funny too). No decoding needed here: I love this book.” Mary Roach

Lone Frank (född 1966 i Århus) är författare och vetenskapsjournalist med en
bakgrund som forskare och medicinstuderande i neurobiologi. På den tiden jag hade råd att prenumerera på fredagstidningen Weekend-Avisen läste jag mycket av henne, för det är för just den tidningen hon byggt upp en vetenskapsredaktion och själv skriver mycket i. Hennes tidiga danska böcker läste jag också, då jag som kulturjournalist bevakade ny dansk litteratur, Det nye liv och Klonede tigre (båda utgivna av Gyldendals i Köpenhamn 2004 respektive 2005). 2010 kom den bok som gav henne ett rejält genombrott, Mit smukke genom, som nu finns på svenska med titeln Mina vackra gener (Fri Tanke 2012, översättning från danska av Jan Wibom).

Lone Franks författarskap är ovanligt i den meningen att hon utgår ifrån sig själv på den neurovetenskapliga äventyrsresan. Hon berättar frikostigt om sin familjehistoria och sina egna psykiska problem. Det ger läsaren ett förtroende för henne. Mina vackra gener kan beskrivas just som en äventyrsresa. Frank reser nämligen från forskare till forskare och ställer sina minst sagt nyfikna frågor. I jakten på förklaringar till och bot av hjärnans sjukdomar visar sig gen-forskningen vara rätt så långt framme. 

Inte så att man idag vet hur man botar eller rentav förhindrar plågor som alzheimers sjukdom, epilepsi eller schizofreni. Men man kan med DNA-forskning och framtagandet av hela genom hos en individ spåra och förklara. Till exempel är det idag möjligt att visa vilka risker – förhöjda eller minskade – man har att få samma sjukdomar som föräldrar och förfäder längre tillbaka i tiden. Lone Frank vill själv till exempel veta mer om risken för bröstcancer eftersom hennes egen mamma och andra kvinnor i familjen dött i just den sjukdomen.

Lone Franks berättarstil är mycket sympatisk. Den talar till mig som läsare och amatör på området. Det vore förmätet att påstå att jag förstår allt hon berättar, för det gör jag ju inte. Men hon hjälper mig att lyfta på en liten flik och kika in i en vetenskaplig värld som kommer allt närmare svaren på hur vi biologiskt är präglade av våra föräldrar. Vi lever i de biologiska förklaringarnas tid, säger Lone Frank. Jag känner igen det från min egen psykiatriker, som säger att hans inriktning är biologisk psykiatri. 

Det är något annat än det min generation proppades fulla av på 1960-talet, då allt en människa drabbades av gavs sociala förklaringar. Det var med andra ord miljön som avgjorde om vi drabbades av psykiska sjukdomar. Dagens forskning hävdar istället det genetiska arvets betydelse. Men så ställer hon också de svåra frågorna om hur mycket vi egentligen vill veta om detta arv. Hur mycket information kan en människa bära, och är det egentligen inte allra bäst att leva sitt liv i okunskap i den meningen att sjukdomar får tas om och när de bryter ut? Och arvet kan vi inte göra så mycket åt, eftersom vi inte väljer våra föräldrar. Lone Frank visar däremot vad man möjligen i framtiden kommer att kunna åtgärda vad detta arv beträffar.

Vill man lära mer om detta ska man inte tveka att läsa Mina vackra gener. Jag kommer här i bloggen också inom kort att skriva om Franks senaste bok översatt till svenska, Neurorevolutionen (också den utgiven av förlaget Fri Tanke).


måndag 2 februari 2015

Förlusten, sorgen, framtiden

Foto: Astrid Nydahl
"Man har ej hem i världen, förrän man mistat allt." Vilhelm Ekelund, Båge och lyra, 1912

Hur lång tid bakåt livet än skriver är det dagen och morgondagen som väger mest. Hur skulle det vara möjligt att leva i det förflutna om det är just nuets problem som avgör framtiden? Det förflutna bär jag med mig som en serie minnen. Plågsamma minnen. Vackra minnen. Allt det som innebar övergången från ungdom till vuxenliv och egen familj. Också nu, snart fyrtiotre år senare, finns allt det i mig. Varje extra kilo, varje smärta, varje rynka, varje vitt hårstrå vittnar om det.

Flera gånger nu har allt förlorats. Familjen gick förlorad. Några av de viktigaste vännerna dog. Jag sörjde dem men tvingades ut i ljuset igen. I förlusten fanns också förutsättningen för det nya. Jag bildade ny familj och lärde känna en krets som skulle komma att innesluta mig, ge mig meningen åter. Mina barn skulle komma att bilda sina familjer och bli föräldrar. Barnbarnen ger just den rot och den förbindelse jag aldrig trodde sig komma tillbaka.

"Det är en ljuvt befriande känsla i att ha erfarit lifvet som en outsägligt meningslös grymhet. Din framtid ställs inför ett antingen - eller." Vilhelm Ekelund, Båge och lyra, 1912

För fyra månader sedan dog min yngste son. Det var just det Ekelund kallar "en outsägligt meningslös grymhet" - för mig, för oss alla levande. För honom var det en konkret befrielse. Nu skulle han äntligen bli fri från sitt helvete, den epilepsi som tuggade sönder hans dagar och nätter. Är egoismen sådan att den tar störst hänsyn till de levande? Nej, jag tror inte det handlar om egoism. Det handlar om att ha förlorat något av det mest värdefulla en människa kan erfara; ett barn, en son. Tjugoåtta år fick vi ha honom hos oss. Resten av tiden är identisk med det svarta hålet. Tomheten, saknaden, sorgen. Men just ur dessa känslor bygger vi - ännu en gång - något som är både ett nu och en framtid. Paradoxalt nog.



Personligt eller allmängiltigt? Skrivandets tvekan

Vid Åhusbryggan 31 januari. Foto: Astrid Nydahl
Hur personlig kan man vara i en text som kan läsas av vem som helst? Det är en fråga jag ställt mig själv väldigt många gånger. Jag skulle tro att minst ett dussin av mina egna böcker är mycket personliga. Och bloggen pendlar mellan det personliga och det allmängiltiga. Men också i den senare kategorin försöker jag finna perspektiv som bottnar i det självupplevda. Till exempel när jag skriver om Mellanöstern går jag ofta tillbaka till det jag själv mött, sett och erfarit i den delen av världen. På just det sättet förhöll jag mig till ämnet när jag skrev mina fyra böcker med Lissabonperspektiv.

Vid Åhusbryggan 31 januari. Foto: Astrid Nydahl
När jag stod vid min sons grav i fredags - det var mörkt och det snöblandade regnet föll på mig - fastnade jag i det som jag helst vill skaka av mig; en bottenlös förtvivlan fick mig att stelna i uppgivenhet.

Det är sådana situationer som förstås också avspeglar sig i bloggen. Sedan vi båda blev pensionärer här hemma förvandlas också perspektiven. Allt utgår ifrån en mycket liten värld. Men den har alltid luckor och ledningar riktade ut mot den stora. I det personliga avspeglas det allmängiltiga.



söndag 1 februari 2015

Vems fel är Ukrainakrisen?


Vems fel är Ukrainakrisen? Frågan är titel på en nyutkommen bok från Karneval förlag, där professorn i statsvetenskap, John J. Mearsheimer argumenterar för att det inte är Putins Ryssland utan USA och västmakterna som orsakat krisen (och kriget). Hans essä publicerades av Foreign Affairs i höstas.

Mearsheimers argument lyder:
”Putins agerande borde vara lätt att förstå. Ukraina, vars väldiga vidder det napoleonska Frankrike, det kejserliga Tyskland och Nazityskland korsade för att slå till mot det egentliga Ryssland, är en buffertstat av enorm strategisk betydelse för Ryssland. Ingen rysk ledare kan tolerera att en militärallians som till nyligen var Moskvas dödsfiende skulle dra in i Ukraina.”
Man kan säga att detta stycke utgör grunden för resten av hans argumentation. Enkelt uttryckt: Ryssland bygger sin utrikespolitik på att vare sig EU eller NATO ska finnas utmed landets gränser, eftersom det utgör ett politiskt och militärt hot. Vidare skriver Mearsheimer:
”Washington må ogilla Moskvas ståndpunkt, men man borde förstå logiken bakom den. Detta är geopolitisk grundkurs: stormakter är särskilt känsliga för potentiella hot nära hemlandet. USA skulle inte tolerera att andra stormakter etablerade militärbaser någonstans i den västra hemisfären, än mindre vid landets gränser. Man kan tänka sig ramaskriet i Washington om Kina byggde upp en imponerande militärallians och försökte få med Kanada och Mexiko i den.”
Genom att med både finansiellt och politiskt stöd försöka ansluta Ukraina till ”den västra hemisfären” kan man säga att landets roll som "buffertstat" hotas. Det är ingen märkvärdig slutsats sett utifrån en rysk, storpolitisk maktstrategi.

Mearsheimer argumenterar också för att den allt djupare sprickan mellan USA och Ryssland utgör ett realpolitiskt hot på längre sikt, och säger att ”USA kommer att behöva Rysslands hjälp för att dämma upp ett allt starkare Kina. Den nuvarande amerikanska politiken kan däremot bara driva Moskva och Beijing allt närmare varandra.”

Två före detta amerikanska Rysslandsambassadörer argumenterar i skriften mot Mearsheimer, också deras texter är hämtade från Foreign Affairs. Först Michael McFaul som också varit politisk rådgivare till president Obama:
”Mearsheimer variant av realism förklarar i bästa fall bara vissa aspekter av de amerikansk-ryska relationerna under de senaste trettio åren. Och som rekommendation till politisk linje kan den vara irrationell och farlig.”
McFaul menar att frågan om NATO-utvidgande knappast kan förklara varför sprickan blivit så djup. Istället, säger han, bör man söka grundorsaken i den ryska inrikespolitiken. Under sin presidentperiod hävdade president Medvedev att hans uttryck ”privilegierad intressesfär” var ett sätt att beskriva den ryska politiken för att hävda landets hegemoni över tidigare sovjetiskt territorium. McFaul igen:
”Den ryska utrikespolitiken blev inte mer aggressiv som svar på USA:s politik; den förändrades till följd av den inrikespolitiska dynamiken.”
Stephen Sestanovich argumenterar på ungefär samma sätt i sin text. Han menar att Janukovyts fall visserligen ”var en historisk händelse” men att det inte ”återupplivade NATO-frågan”. När Moskva, enligt författaren, uppmanat Janukovytj att ”slå till hårt mot demonstranterna” kollapsade hans presidentskap och ”med det hela Rysslands Ukrainapolitik. Putins erövring av Krim var först och främst ett försök att komma tillbaka efter hans egna flagranta misstag.”

Ukrainafrågan, säger Sestanovich, togs upp av Putin, inte av ukrainarna. Landet ”har inte varit, och är inte, redo för NATO-medlemskap”.

Boken avslutas med en kortare replik från huvudförfattaren John J. Mearsheimer där han bland annat säger att både McFaul och Sestanovich personligen är ansvariga för att ha bidragit till ”utforma och verkställa” den förda politiken. Det de hävdar är ”exempel på det liberala samförstånd kring utrikespolitiken som bidrog till att utlösa krisen.”

I boken Bakom kulisserna i Kiev, också den utgiven av Karneval förlag, argumenterar Robert Parry, en amerikansk undersökande journalist, för de ståndpunkter som Mearsheimer redovisar i sin essä. Parry har en lång erfarenhet av att granska amerikansk politik och låg bakom flera avslöjanden i samband med Iran-Contrasaffären på 1980-talet.

Förutom att belysa den större frågan om utvecklingen i Ukraina efter president Janukovytjs fall, går Parry in i många av de uppseendeväckande enskilda händelser som omvärlden skådat. Bland annat tar han förstås upp nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet som var på väg från Amsterdam till Kuala Lumpur, massakern som ägde rum i fackföreningarnas hus i Odessa, Rysslands erövring av Krim samt de nynazistiska milisernas operationer.
"Under en stor del av hösten 2014 har en instabil vapenvila rått mellan den ukrainska militären och de etnisk ryska separatisterna. Men efter de republikanska valframgångarna i det amerikanska mellanårsvalet den 4 november har de nykonservativa formulerat planer att driva president Obama att trappa upp konflikter runt om i världen, från ett nytt kallt krig med Ryssland till heta krig i Irak, Syrien, Afghanistan och eventuellt Iran."
Man behöver inte ansluta sig till några konspirationsteorier när det gäller den pågående tragedin i Ukraina. Men man kan gott förkovra sig genom att läsa texter skrivna av människor som inte ansluter sig till mainstream-medias berättelse. På så sätt får man sidobelysningar av sådant man trodde sig veta och vara säker på. Parrys skrift är definitivt en läsvärd sådan skildring i egen rätt, medan Mearsheimer, McFauls och Sestanovich med sina texter visar på hur debatten i USA kan se ut. Jag rekommenderar båda dessa skrifter för studier och diskussion. Situationens allvar gör det inte mindre viktigt att se hur utvecklingen i Ukraina - inte minst det som sker i utbrytardelarna i öst - betraktas och hanteras ur såväl ryskt som amerikanskt och europeiskt perspektiv. Kriget pågår och det finns ingenting som pekar på att det skulle gå mot sitt slut, rakt tvärtom.

***

I DN skriver man på söndagskvällen:
"Efter lördagens sammanbrott i fredsförhandlingarna om östra Ukraina fortsatte striderna med oförminskad styrka. Civila flyr nu staden Debaltseve men bussarna räcker inte till. På lördagen, medan förhandlingarna om fred pågick i den vitryska huvudstaden Minsk, gick proryska separatister till anfall mot staden Vuglegirsk, uppger Ukrainas säkerhetsråd. Enligt Ukraina syftar anfallet till att senare ta staden Debaltseve, skriver CNN. Debaltseve har 26.000 invånare och ligger 70 kilometer nordost om Donetsk. Under söndagen evakuerades 310 av dem i fyra bussar av de ukrainska myndigheterna. Bussar som inte räckte till. Tusentals som ville lämna staden fick helt enkelt inte plats, skriver France24."