torsdag 22 januari 2015

Joyce Carol Oates: Älskad, saknad (Bonniers 2006, översättning av Ulla Danielsson)


Foto: Astrid Nydahl
Alldeles runt hörnet efter dödsbud och begravning trevade jag mig fram utan att veta vad jag skulle försöka läsa för att skingra de allra svartaste tankarna. Jag började med facklitteratur, men hamnade så småningom hos Joyce Carol Oates, eftersom jag har en del närmast tegelstenstjocka romaner av henne som aldrig blev lästa när de kom på svenska. På måfå tog jag Älskad, saknad – kanske beroende på att orden slog an en ton inom mig, det var just så jag kände inför min döde son.
 
Så visade det sig att denna roman handlar om en mycket grym död, ett mord. Den mördade är mamma till romanens två döttrar som får sägas stå i berättelsens centrum. Som alltid bygger Oates sina berättelser på ett raffinerat och dramatiskt sätt, vilket gör att man helst inte lägger romanen ifrån sig. Kapitlen nafsar varandra i svansen. 

Gwen Eaton har levt ett bra tag som änka, ensam i huset med katten. Romanen öppnar med ett storslaget kapitel om hur hon firar Mors dag, med döttrarna och andra familje- och släktmedlemmar. Det är en fest av det krampaktiga slaget där man känner att fler än en helst hade rest sig och åkt hem.

Sedan uppstår stora tystnaden. När de två döttrarna Nikki och Clare ett par dagar senare inte lyckas få tag i henne kommer oron. Nikki åker så småningom till moderns hus och finner henne där brutalt och grymt mördad.

Denna övertygande skildring av hur våldet erövrar en sömnig och annars så idyllisk villaomgivning visar snabbt hur bräckligt och flyktigt allt det är som vi föreställer oss som stabilt och fast.

Över berättelsen bekantar vi oss på djupet med journalisten Nikki som i sitt ensamliv också gärna tar för sig av sexualiteten och därför hamnar i relationer som hon kanske borde avstått. Från den gifte radioprataren till den vädjande, ensamme polismannen rör hon sig och den senare hänger så intimt ihop med mordet på modern att Nikki till en början bara stöter bort honom.

När det blir rättegång ställs allt på huvudet. De anade men kunde ju inte veta att mördaren var en av dessa trasiga män som modern tagit sig an. Hon hade, brutalt uttryckt, bjudit in honom att mörda henne. Nikki våndas och hamnar till sist i den situation som kan peka fram mot något annat. Och hon gör det i sällskap med polismannen som hon hela tiden tilltalar med efternamnet Strabane.

Här är Joyce Carol Oates som allra bäst. Hon skildrar övertygande människor i tragiska och bedrövliga situationer. Och jag som just tagit farväl av min döde son känner igen nästan allt – de reaktioner som systrarna uppvisar efter mordet på mamman kunde ha varit min egen. Och det de säger och gör sinsemellan är som avtryck av allt – inte minst det dumma och upprörda – som jag själv sagt. Döden skänker oss sannerligen inte mycket ro. Och så är det väl för att vi alla vet att vi förr eller senare ska möta den.


onsdag 21 januari 2015

Terror, krig och relativism

Landön 20 januari. Foto: Astrid Nydahl
Kulturrelativismen härjar just nu. Ja, det gör den förstås alltid, men nu efter massakern i Paris tycks den ha fått nytt syre. I DN skriver den notoriske apologeten Dan Jönsson en bekännelse, som varken är originell eller oväntad, i vilken han bland annat säger:
"Dagarna efter dådet i Paris mullrar media av dystra profetior: redan nu, läser jag, sitter några terrorister någonstans och förbereder nästa attentat. Hu, ja."
Kan man trampa på terrorns offer kan man väl uttrycka sig ungefär så. Det spelar ju inte någon roll att man hänvisar till "kriget mot terrorn" och tala om det monumentala misslyckandet, om man inte samtidigt på djupet förstår vari hotet från islamismen består. Jönsson saknar helt skam. Han är en av dessa män som tror att en tvivlande och kritisk ådra alltid ska uttryckas som en ursäkt för Koranbaserat hat mot oss andra, kuffar och otrogna. Tvivlet är förstås centralt i alla former av granskning av makten. Men Jönsson uttrycker det så här:
"Men detta tvivel måste riktas även mot den egna civilisationen..."
Ja, det är inte svårt att hålla med om. Är det inte just sådant tvivel som ventilerats hela tiden? Har inte kritiken och demonstrationerna mot Irakkriget varit tämligen vanliga? Det som saknas är istället intellektuellt hederliga, kritiska granskningar av Islamiska staten och alla andra mordiska organisationer som nu terroriserar, våldtar och mördar i Irak och Syrien och som rätt så snart kommer att sprida sin vedervärdiga kampanj till andra länder i regionen, när de inte gör sina små resor till Europa för i samma syfte.

Jönssons skröpliga och tafatta ideologi tjänar som en ursäkt för dessa mord och denna terror. Det går inte att ta hans "tvivel" på allvar - inte ens när de "riktas mot den egna civilisationen", eftersom han så tydligt argumenterat för det futtiga och hånfulla uttrycket "Hu, ja" inför bilden av mördade och skändade människor.



I krigstid - en ny bok under produktion



 
Thomas Nydahl

I KRIGSTID
 En bok om islamism, expansionism och militära konflikter som fick sina urladdningar under det gångna året.


*

En ny bok är nu under produktion.
Förhandsbeställningar är som vanligt billigare än när boken väl börjar distribueras.


Denna nya bok, som utkommer under tidig vår 2015, kostar endast 150:- inklusive frakt för er som förhandsbeställer. När boken närmar sig återkommer jag till alla som beställt för information om betalningen.
Priset går sedan upp till 200:-

I en frihetlig anda har jag skrivit denna bok utifrån det gångna årets alla konfrontationer, i Europa och i Mellanöstern. Jag berättar om Islamiska statens våldsamma angrepp på civila, och går in i det som skett alltsedan Majdan-protesterna i Ukraina fram till Rysslands återtagande av Krim och den dramatiska nedskjutningen av ett civilt passagerarplan. Men jag resonerar också kring Israel, sionismen och landets olösta konflikt med palestinierna och deras företrädare, från de sekulära nationalisterna i Ramallah till de islamistiska despoterna i Gaza. Boken tar dock sin början redan vid andra världskrigets sista år i Europa.


Förhandsbeställ med mail till thomas.nydahl@gmail.com

 

tisdag 20 januari 2015

Olga Sedakova läser sina dikter...



... och hennes svenska översättare, min son Mikael Nydahl, läser dem på svenska. En fascinerande poet som läser från hjärtat!


Svanesång? Eller vinterregnets inverkan på Landöns svankoloni en mörk januaridag

Landön 20 januari. Foto: Astrid Nydahl
Porträtt av en svan. Det kunde jag mycket väl tänka mig som titel på bilden. Det blev ett rätt intimt möte idag. Vi satt mest i bilen med mat och kaffe. Regnet smattrade rejält och det gick vågor på havet. När en svan låter sig porträtteras så här, skulle man också vilja ge den ett namn, och därmed betrakta den som en unik individ (vilket den ju är under alla omständigheter) så att en dialog kunde inledas.

Landön 20 januari. Foto: Astrid Nydahl





Svankolonin där ute fick mig att tänka på det urgamla begreppet "svanesång". Men påståendet att en svan sjunger vackert när den ska dö har tillbakavisats som en myt (se citatet längst ner) och därmed får man nöja sig med att njuta av dem så som de är, där de guppar på vattnet. De var ovanligt många idag och de höll inte ihop två och två som brukligt, utan uppträdde som en hel koloni.

Försök till utsikt genom bilens framruta. Obefintlig.


"Plinius den äldre skrev i sin encyklopedi Naturalis Historia från omkring år 77 i bok 10, kapitel 32: olorum morte narratur flebilis cantus, falso, ut arbitror, aliquot experimentis, 'observationer visar att historien med den döende svanens sång är felaktig' ".



måndag 19 januari 2015

Om världsminoritetssituationen efter massakern

Morgon i Tväråselet, Norrland, januari 2015. Foto: Astrid Nydahl
”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritetssituation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten.” (Imre Kertész, översättning av Ervin Rosenberg) 

Vill man lära sig av författarna som i den judiska traditionen ser tillbaka på pogromerna och massmorden kan man med fördel välja just Imre Kertész. Hans texter, oavsett när de är skrivna, kastar ett ljus över det skeende vi själva bevittnar just nu. Hur förhålla sig till mördarna? Hur förhålla sig till den senaste massakern?

Vid Storforsen, Norrland, januari 2015. Foto: Astrid Nydahl
Imre Kertész talar om ett accepterande av "minoritetssituationen". Han gör det därför att han vet att man kan befinna sig i minoritet oavsett vad. Det behöver, som han säger, inte definieras "rasmässigt" eller med "etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga". I minoritet befinner man sig när man analyserat situationen och dragit lärdom av den. Kertész levde i en tydligt markerad minoritet i det kommunistiska Ungern. När landet befriades från Berlinmurens isolering lämnade han så småningom för Tyskland. Nu är han, gammal och sjuk, tillbaka i Ungern. 

Oavsett var han slagit sig ner, levt och arbetat, har han befunnit sig i minoritetssituationen. Därmed har han delat villkor med alla andra som definierar sig som en minoritet; de som frivilligt valt ensamheten, de som valt att avstå konsumism och popkultur, liksom de som av sociala eller andra skäl stötts ut ur en gemenskap de fötts in i, därför att de valt en kontroversiell väg i ett eller annat avseende. 

Storforsen. Foto: Astrid Nydahl
Men det som alltid skiljer sådana minoriteter från den judiska är att de första alltid kan väljas inom ramen för en anonymitet, medan de islamistiska mördarna alltid söker upp och dödar judarna, just för att de är - judar. Kertész kallar sitt val frivilligt, förvisso, och hans andliga livsform bygger på "den negativa erfarenheten", och därmed har han sagt att hans val har att göra med det judiska ödet. Ändå måste man komma ihåg att den islamistiska ideologin alltid har oss andra, oavsett vilket folk vi tillhör, som måltavlor, eftersom det som förenar oss är att vi är "kuffar", otrogna, orena och därmed betraktade som "fiender" till profeten.

Efter varje massaker är det viktigt att påminna sig själv och andra om detta.

***

Att veckans PEGIDA-demonstration förbjudits av polismyndigheten efter information från den tyska säkerhetstjänsten säger något viktigt om vad som nu pågår. Hot fungerar! Hot kan leda till det avsedda! Frågan är då om man ska böja sig för dessa hot eller betraktar polismyndigheten det som en akut fara för människoliv? Det senare är jag inte alls övertygad om. Om 25.000 människor i Dresden demonstrerar mot islamismen utgör de fortfarande en minoritet. Men de är så pass många att deras röster kanske ändå har inverkan på de människor som utgör majoriteten - och då kan ett förbud vara ett försök att stämma i bäcken. PEGIDAS eget uttalande är det lätt att instämma i:
"Det är ett allvarligt brott mot yttrande- och demonstrationsfriheten om det är möjligt för terrorister att omkullkasta våra grundlagsfäste rättigheter"
Jürgen Elsässer skriver på sin Facebook-sida (här i översättning av Sixten Andréasson): 
"Självklart kommer jag att tala på onsdag på Lepida i Leipzig. Det är hammaren: Efter konkreta mordhot från Islamiska Staten mot Pegida-chefen Lutz Bachman och hela hans org.-team har Pegida inställt demonstrationen i morgon måndag. I anslutning till detta har staden Dresden förbjudit alla demonstrationer i morgon måndag! Detta är ett djupt ingrepp i den resterande yttrandefriheten i detta land. Jag är chockerad – något sådant hade vi för ett par veckor inte ens kunnat uppleva i mardrömmar. Men vi får inte låta oss skrämmas. Först: Efter att det inte får demonstreras i Dresden betyder det: Kom alla på onsdag till Leipzig. Legida håller fast vid sin demo. Upptakt 18.30 på Augustusplatsen, 10 min till fots från Hbf. Visa att medborgarprotesten inte låter sig skrämmas."
"Den genom terror till inställande tvingade Pegida-demonstrationen visar på två saker:
  1. Den terrorvåg som började i Paris skall inte som några förnumstiga (Neunmalkluge, ordagrant nio gånger kloka) påstått stärka Pegida och liknande rörelser, utan ska skrämma Pegida och varje form av Islamkritik i Europa. Detta ligger i intresset hos såväl de radikala sunniterna som USA! Detta har jag redan behandlat i en särskild posting, riktat mot alltför enkla konspirationsteoretiker.

  2. Pegida kommer inte som desamma Neunmalkluge påstått att stödjas och befordras av staten, utan vid bästa tillfälle av staten lämnas fritt till terroristerna för avskjutning. Varför skyddas andra stora händelser och synagoger effektivt av staten – men inte demonstrationsrätten för åtminstone 40 000 medborgare? Staten viker för den islamistiska terrorn, det är sanningen.

    Självklart håller jag fast vid att hålla mitt tal på onsdag vid Legida.
    COMPACT har ”Mod till sanning” som vår devis! Vi står alltid på folkets sida. Det står fast!"


söndag 18 januari 2015

Historiens ljus - islam för självstudier

Foto: Astrid Nydahl
"En stråle av historiskt ljus tycks komma från 900-talets mörker." (Edward Gibbon: Romerska rikets nedgång och fall, 1788)

Det vi lär av historien ter sig ofta både oklart och övertygande. Oklart i den meningen att vi måste lita till historieböckerna. Övertygande i den meningen att vi gör oss en bild och håller fast vid den.

Sedan några veckor tillbaka skakas Europa av den islamistiska terror som är vardagsmat för hela folk i arabvärlden, Afrika och Asien. Striden mellan shia och sunni är vardagsmat. Dödandet är vardagsmat. Det är också själva kriget.

Islam betyder som bekant underkastelse. De olika strömningarna kräver underkastelse. De territorier eller nationer de styr över kräver av befolkningen underkastelse. Det finns inget utrymme för diskussion om den saken. Så den "stråle av historiskt ljus" vi måste koncentrera oss på är just studier av islams historia.

För var och en av oss är det i högsta grad angeläget att också studera Islamiska statens praxis. Hur når de underkastelsens tillstånd på sitt territorium? Vi vet att de härskar med piskan. Dödsstraffen är uråldriga i sin metodik. Det är hängning, halshuggning, stening och korsfästelse för hela slanten (vilket man t.ex. kan se exempel på här). Ny metod är att helt enkelt kasta ner den dömde från ett högt hus. Resultatet är detsamma: döden.

För att ännu bättre förstå bör man förstås läsa Koranen. Det finns oändligt många förslag på läsningar. Och det finns enskilda suror som är viktigare att känna till än andra. Inte minst bör man se till att ha den senaste tolkningen, nämligen Mohammed Knut Bernströms (med titeln Koranens budskap. Att den inte kallas "översättning" beror på att man inom islam anser att bara originalet är giltigt). Den finns på nätet, gratis att läsa.

Historieböckerna i kombination med de "heliga böcker" som respektive religiös tradition hänvisar till kan i bästa fall leda till fördjupade kunskaper och en verklig kunskap om vad som nu sker. Inte minst kan det samtida skeendet belysa varför islam är den ideologisk-teologiska basen för politisk islam, det vill säga islamismen. Ett alldeles aktuellt exempel från Niger kan man lära av:
"Omkring 100 hjälmförsedda kravallpoliser står framför Niameys katedral för att skydda den mot en stenkastande folkmassa, rapporterar nyhetsbyrån AFP:s korrespondent. Tidigare på dagen använde polis tårgas mot demonstranter; då hade minst 1.000 protesterande samlats vid stora moskén i Niamey. På fredagen krävdes fyra liv i Niger, när tre kyrkor och ett franskt kulturcenter stacks i brand. Flera andra länder skakades också av våldsamma protester."
Och från Pakistan låter det ungefär likadant. Inte ens Gaza är ett undantag.