torsdag 8 januari 2015

Journalister utan gränsers uppmaning

Som svar på denna appell från Journalister utan gränser lägger jag idag ut två bilder från Charlie Hebdo. De två bilder jag valt visar mer än tydligt att tidningen i sin satir slog mot allt och alla som hade makt: den översta visar ju herrn som avslöjades med byxorna nere på ett hotell i New York.

Som svar på dagens skakande attack på den satiriska veckotidningen Charlie Hebdo som kostade tolv människoliv, sänder Reportrar utan gränser ut en internationell vädjan till mediautgivare att börja publicera Charlie Hebdos satirteckningar imorgon, torsdag.

Den franska tidningen Charlie Hebdo, som är känd världen över för sina vanvördiga satirteckningar, har alltid satt kampen för yttrandefrihet i första rummet. Nu har dess personalstyrka decimerats genom en avskyvärd våldshandling som riktar sig mot hela existensen för en fri press. Hela journalistvärlden sörjer.

Yttrandefriheten får inte förminskas inför barbariet och ge vika för utpressning från dem som angriper demokratin och de värden vi gemensamt står bakom. Som talesmän för alla dem som fallit i försvaret av grundläggande rättigheter måste vi fortsätta Charlie Hebdos kamp för fri information.

Genom denna appell uttrycker Reportrar utan gränser sin djupaste solidaritet med Charlie Hebdo.

***

Till detta vill jag själv bara lägga detta:

Kom ihåg, alla ni som använder pennan, datorn eller andra fredliga instrument som vapen: Vi är alla Charlie!

Banksy´s hyllning till Charlie idag (Rättelse: teckning som tillskrivits Banksy är uppebarligen gjord av Lucille Clerc) Jag ber om ursäkt för den felaktiga, första uppgiften. Se fler här.





onsdag 7 januari 2015

Terrorismen, livets ändlighet och friheten


Som av en händelse publicerade Expressens kultursida på onsdagen en artikel av författaren och filosofen Lars Gustafsson med rubriken Om människorna dör ut.
Ur den vill jag gärna citera en passage:
”Vi vet med säkerhet att av alla de människor som nu lever kommer alla, inklusive det barn som föddes i morse, vara döda inom ett ändligt tidsintervall. Ska vi säga 110 år? Det intressanta är att vi alla förefaller - möjligen med undantag av någon excentriker - acceptera detta med totalt saktmod. Det sammankallas inga FN-konferenser för att se vad som möjligen kan göras åt saken, det skrivs inga upprörda ledarartiklar om detta. Döden är ett universellt accepterat faktum. Av några människor för att de fasthåller vid den irrationella föreställningen att det finns något slags tillgång till ett liv efter detta. Av de rationella som inte tror på något sådant, eftersom de inser att det är bäst så. Ett evigt, alltså över oändlig tid utsträckt liv, skulle beröva den mänskliga individuella existensen varje rimligt spår av värdighet och mening.”
Här finns ett resonemang som mycket väl kan ställas mot den högst verkliga död som inträffar då livet avbryts av ett terrorattentat. Just för att livet är ändligt blir det så chockerande när någon tar sig friheten att avbryta någon annans liv.

Vi har just fått erfara ett självmord i familjen. När min yngste son valde att ta sitt liv den 10 oktober så var det hans beslut. Men det blev inte lättare för mig att alltjämt omfatta Camus resonemang om självmordet. Teoretiskt sett kan jag förstås inget annat göra än att ansluta mig till dem. Men ett självmord som sker så nära en själv rubbar också de cirklar som säger att livet ändå saknar möjligheten till utsträckt eller ”evigt” förlopp.

Terrorattentatet är en egen kategori. Det kan varken härledas till kategorierna död eller dödad. Det har en egen filosofi som bara den troende – i politisk och religiös mening – kan förstå. Terrorn har under hela 1900-talet försvarats av olika politiska grupperingar som sett den som en legitim metod i kampen för frihet. Jo, det heter ju så. Och vi vet att det resonemanget alltjämt är giltigt. Så sent som i tisdags tillämpades det av en kvinnlig självmordsbombare i Istanbul.

Terrorattentatet i Paris skriver ännu en gång in oss i det globala kriget. Ändå är jag övertygad om att det snart nog är bortglömt. Just det finner jag mest upprörande. Varför får inte dessa militärt organiserade attentat folk och nationer att resa sig? Eller är den frågan bara naiv?

Barbaren är lätt att känna igen. Nästa gång han kommer kan vi inte säga att vi blir förvånade, eftersom vi sett honom så många gånger redan. "Döden är ett universellt accepterat faktum" skriver Lars Gustafsson. Exakt så är det. Men det liv som avbryts av fanatiska islamister får aldrig blir ett accepterat faktum. Om vi inte förstår att handsken är kastad och att det är vår plikt att ta upp den agerar vi som drömmare och pacifister. Det är inte bara det sämsta sättet att reagera på, det är också det skamligaste, eftersom det ytterst är ett godkännande av de rörelser som förklarat friheten krig.

Salman Rushdie säger idag:
"Religion, a mediaeval form of unreason, when combined with modern weaponry becomes a real threat to our freedoms. This religious totalitarianism has caused a deadly mutation in the heart of Islam and we see the tragic consequences in Paris today. I stand with Charlie Hebdo, as we all must, to defend the art of satire, which has always been a force for liberty and against tyranny, dishonesty and stupidity. ‘Respect for religion’ has become a code phrase meaning ‘fear of religion.’ Religions, like all other ideas, deserve criticism, satire, and, yes, our fearless disrespect."

MASSAKER I PARIS!!!! ISLAMISTER HAR SLAGIT TILL MOT SATIRTIDNINGEN CHARLIE HEBDO. MINST TOLV DÖDA HITTILLS

Bild från Le Parisien
FÖLJ DN:S DIREKTRAPPORTERING!

Senare under dagen kommer uppdateringar här i bloggen.

Det är svårt att samla tankarna inför detta barbari, men jag skrev just denna kommentar hos Snaphanen:

Varje gång den islamistiska terrorn slår till i väst samlas hela offentligheten och gråter krokodiltårar i medierna. Hur vore det om de till vardags vidtog åtgärder som på något rimligt sätt kunde skydda oss mot islamisterna?

I Sverige har ju moskéerna “kärleksbombats” sedan en månads tid. Hur vore det om de godhjärtade människorna förstod var de största hoten kommer ifrån? I så fall hade de fått börja med att skydda och bevaka de människor som skriver kritisk mot islamismen. Vem förstår vad som står på spel? Här i Sverige finns det ett antal människor som behöver bästa tänkbara skydd, inte minst Lars Vilks.

Kan ett nytt attentat förändra det politiska klimatet i vårt land? Jag är pessimist. Snart har man glömt alla de människor som idag dött för yttrande- och tryckfriheten i Paris. Det är just det vi inte får. Glömskan och likgiltigheten är de islamistiska mördarnas bästa allierade, oavsett om de verkar i den muslimska världen eller i väst.

DN skriver:

 Charlie Hebdos advokat bekräftar nu att fyra av tidningens mest profilerade tecknare dödats i attentatet. Bland annat den folkkäre Jean Cabut som ritade under signaturen Cabu:http://en.wikipedia.org/wiki/Cabu och Stephane Charbonnier som förutom att vara tecknare också var chef för Charlie Hebdo: http://fr.wikipedia.org/wiki/Charb

Lars Vilks intervjuas av Sydsvenskan.

Här om Guldhunden som Vilks överlämnade till chefredaktören.

Danska Snaphanen skriver:

Det satiriske franske ugemagasin Charlie Hebdo blev onsdag angrebet af to mænd klædt i sort med maskingevær som råbte Allahu Akhbar.  Angrebet ses som en hævn for bladets offentliggørelse af Muhammedkarikaturerne i 2011
»Det er en massakre. Der er døde!« sagde medarbejderen før han blev afbrudt. Ifølge Le Figaro er to politibetjente også dræbt.
Redaktør Stephane Charbonnier meldes blandt de dræbte. Redaktør Gèrard Biard, jeg traf var i København den 9 oktober sidste år , var i London på tidspunktet og er i live.
Posten live-opdateres Fusillade à “Charlie Hebdo” : 10 morts selon la préfecture de Police – Le Parisien, fotos, Douze morts dans une attaque au siège de « Charlie Hebdo »


Livsljuden och lyckan i tystnaden

Foto: Astrid Nydahl
"Och så var det tystnaden, upplevelsen av tystnaden som har ett samband med ensamheten. Jag kände mig annorlunda för jag älskade tystnaden. Jag älskade att vistas i den. Det var som ett slott. Ingen kunde komma in dit. Det var en plats som jag hade valt. Som tillhörde mig. Det var platsen där min röst hördes också.” (Nina Bouraoui, från Enstörig, svensk översättning av Maria Björkman)

Vad är det med ljuden som omger oss? Har ni tänkt på att det i varje modernt "storköp" finns ett bakgrundsljud som kommer från fläkt- och ventilationssystemet? Inte alla hör det, jag misstänker att det är en väldigt hög frekvens. Men om man inte hör detta ljud så hör man desto bättre musiktapeten, den som ska stimulera oss till att handla mer. Och i köerna till kassorna mullrar tv-skärmarna med dagens avslutande ljudvägg.

Vad är det med dessa ljud? Jag vet att ljuden var en starkt bidragande orsak till flykten från Malmö 1982. De mullrande och dunkande basgångarna från grannarnas stereoanläggningar var värst. Jag kunde aldrig förlika mig med dem. Men inte heller mer än tjugo år senare när jag fick en kennel till granne, där tjugotalet hundar skällde oupphörligen.

Jag tror jag vet vad problemet är. De ljud man inte själv valt både distraherar och stressar. Det kan vara förklaringen till att jag själv valt så ljudfria miljöer som möjligt. Sedan ett dussin år lever jag i ett hus där förvisso både bilar och bussar passerar, men här finns inga hårdrockande grannhus, inga kennelutskällningar, ingen muzak och inga moderna ventilationsanordningar (huset har det som på mäklarspråk brukar kallas "självdrag").

Ja, man ska ha valt platsen själv. Och man ska känna att den tillhör en och att man själv tillhör den.



Decemberöverenskommelsen och demokratin. Vart är Sverige på väg i ljuset av de fattade besluten?

Foto: Astrid Nydahl
"Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" (Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987)

Jag har alltsedan Brodsky fällde de berömda orden anslutit mig till dem. Jag har gjort det därför att jag identifierat begreppet "demokrati" med de grundläggande och viktigaste fenomenen: yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet. Dessa frihetsbegrepp är själva livsluften i ett öppet samhälle där medborgarna inte bara vågar men också förutsätts granska, ha synpunkter på och kritisera makten, oavsett var den finns. Med makten menar jag alla de institutioner i det öppna samhället som styr medborgarnas liv i en viss riktning. Den makten finns inte bara i lokala församlingar och i nationens riksdag utan också i medierna och offentligheten.

Den grundläggande frågan jag ställer mig idag är denna: kan Sverige betraktas som en demokrati? Jag blir allt mindre säker på det. Visst kan man formalisera begreppet och säga att Sverige i jämförelse med de naket och brutalt tillämpade diktaturerna och despotierna är en demokrati. Vi lever trots allt i ett land där vi inte nödvändigtvis fängslas för det vi sagt, tänkt eller skrivit (ja, jag är fullt medveten om undantagen i modern tid). Jag skriver varje dag utan fruktan. Jag läser varje dag utan fruktan. Jag diskuterar och ventilerar åsikter som är långt ifrån mittfåran. Men jag har inte ens tänkt tanken att en polisbil skulle rulla in vid huset och att jag skulle föras bort. Och om jag gjorde det skulle jag fortfarande kunna räkna med en offentlig försvarare och möjlighet att kommunicera i en domstol.

Men det finns en faktor som bekymrar mer än någon annan. Det är den mediala makten, lierad med den politiska. När decemberöverenskommelsen träffades slöt hela etablissemanget upp, på tidningarnas kultur- och ledarsidor ropades det hurra, och i landets politiska hydra, den sjuhövdade, var man överens om att lägga locket på och omöjliggöra en opposition fram till 2022. Är inte detta något oerhört? Kan man tala om demokrati under sådana förhållanden?

Inte sällan ser man begreppet "demokratur" användas om Sverige. I mina ögon blir det bara en förlegad lek med ord. Orwells dystopi 1984 är, liksom Bradburys Fahrenheit 451 och Boyes Kallocain sedan länge överspelade kapitel. Den totalitära staten kommer i vår tid inte att ikläda sig brun uniform eller bära hammaren och skäran på rockslaget. Jag tror att diskussionen skulle må bra av konkretion. Låt oss se på de olika händelser som är oroväckande ur demokratiskt perspektiv. Låt oss fundera minst två varv till på innebörden av den lamslagna riksdagen och omöjligheten att där diskutera på ett sätt som kan leda till andra beslut än de som hydran redan bakom stängda dörrar avtalat. Dystopin behövs inte så länge den samtida politiken pekar i ytterst negativ riktning.


tisdag 6 januari 2015

Framtidens politikertyp: kalifat-soldaten


2015 har jag just lärt mig att skriva. Tiden - denna abstraktion! - flyttas framåt endast i almanackan. I den verkliga världen rusar mänskligheten fortare bakåt än någonsin. I den verkliga världen tågar islamismens styrkor. Ibland stannar de upp, om så bara för några nya avrättningar. Bilden fann jag idag, den visar ett antal irakiska polismän som ska dödas av IS - kalifatets styrkor. Det barbariska har vi sett åtskilliga gånger under det år vi kallade 2014. Det fortsätter och intensifieras.

Igår skrev jag om den svenska politikertypen. Idag skriver jag om IS därför att det är framtidens politikertyp. USA såg till att han föddes in i världen. Med sina krig i Irak och med sina fångläger lade man grunden för IS-cellerna som sedan blev en hel armé av barbari. IS-soldaten bryr sig inte om ungdomsförbunden, riksdagarna eller ministerposterna. Han tar fram sina vapen direkt. Trots att USA sa till honom att han skulle leva i "demokrati" och "frihet" efter Saddam vägrade han lyssna. Han dödar därför att döden är hans största passion, och för att hans bok glorifierar döden. Han är frivillig medlem i en dödskult. Han drömmer om oskulderna i paradiset och hans enda personliga ambition är martyrens. Så länge han vandrar på jorden är hans dagliga gärning mördarens och renhetsivrarens.

Igår: partipolitik för de redan sovande. Idag: islamismens piskande ljud av död och förintelse.

För hårdfakta om hur Islamiska staten kunde bildas, läs Guardians minst sagt intressant reportage ISIS: The inside story, skrivet av Martin Chulov.

måndag 5 januari 2015

Den svenska och europeiska politikertypen

Foto: Astrid Nydahl
"En agent, en värvare, en röstfiskare, i vilket fall som helst en eldfängd partigängare (...) Hans hjärta är fyllt av politik och halvbildning, och oavbrutet rinner det över av halvbildat, entusiastiskt gatuprat. Han talar till ingen och alla..."

(Thomas Mann om politiker i allmänhet, hämtat ur hans bok En opolitisk mans betraktelser, svensk översättning av Per Landin och Urban Lindström)

Denna trettonhelg 2015 ställer jag frågan: en svensk nutida politiker då, hur ser han eller hon ut? Vi kan hoppa över allt det som format - vi är ju väl bekanta med broilertypen, som aldrig sett en vanlig arbetsplats utan gått från högskoleutbildning och ungdomsförbund rakt in i partistyrelserna för vidare karriär - och istället kika på hur han ser ut på hög nivå. Riksdagen är förstås hans första delseger. Ministerposten själva målet. Hur nå dit? Princip nummer ett är lydighet. Princip nummer två är att allt man någonsin tyckt och tänkt snabbt går att ändra mot betalning (i form av förmåner, poster eller inflytande). Princip nummer tre är att utifrån de två första principerna förstå att man alltid - alltid! - lyder partipiskan. Utan denna tredje princip är allt som förgjort.

Finns det självständiga intellektuella bland nutida svenska politiker? Ånej, det vore en självmotsägelse. Det har funnits ansatser till sådana, men det är så länge sedan att det inte är värt att tala om. Föreställ dig bara någon enda av personerna du ser varje kväll i nyhetssändningarna presenteras med namn och "självständig intellektuell" bredvid partibeteckningen. Det säger sig självt att det är en omöjlighet.

Men hur ska en enda europeisk nation någonsin kunna göra några framsteg - eller alls ta steg i annan riktning än ut mot stupet till avgrunden - utan sådana människor i det politiska livet? De intellektuella som "engagerat sig politiskt" - det är ju sådana eufemismer vi lever och dör med - har för alltid skrivit in sig i historieböckerna. Varför tycks de omöjliga både här i Sverige och i andra europeiska länder. Eller så ställer man frågan på ett helt annat sätt: blir en intellektuell, känd för sin självständighet och sitt oberoende, korrumperad och dömd i samma ögonblick som han eller hon stiger in i politikens högre sammanhang?

Hur ska de europeiska politiska institutionerna någonsin kunna användas till annat än ryggdunkande, korruption, andlig och ekonomisk nivellering, lydighet gentemot överordnade och inställsamhet gentemot det storkapital och den allt skamlösare och just därför så mycket rikare överklassen som dränerar både enskilda människors och hela nationers ekonomi, om inte den självständiga människan finns med där?

Kanske har jag nu tecknat en bild av varför jag möter varje ny dag med svartaste pessimism? Kanske har jag bara skrivit något som inte ens hade behövt skrivas eftersom det ter sig så självklart.


Snöljus, dödsskugga, mardrömmar

Snösöndag, februari 2012. Foto: Astrid Nydahl
"Med en nedfallen gren skriver jag ändå ett meddelande på gölens is, som inom kort ska svartna och försvinna, medan jag mumlar för mig själv: misstro det uppenbara i de bedrägliga förenklingarna. I mörkret far jag därifrån. Världen upplyst av ett snöfall." ( Ur Sång om snöfallet över Örkullegölen av Anders Johansson).

Natten till måndagen blev den värsta sedan 10 oktober. Nu har verkligen mardrömmarna landat och rett sig ett bo i själen. Låter det som flummigt? Det är det inte, men det är ett fenomen som är ytterst svårt att sätta ord på. När medicinerna inte längre har avsedd effekt, när det är lika långt till friden som till Tibet, då vet man att något nytt, okänt och mycket hotfullt, börjat. Om världen blir upplyst av ett snöfall - som Anders Johansson skriver - kanske något annat kunde skönjas. Men den gör inte det. Det är bara mörker att vistas i denna förlängda höst i dödens skugga.

Hur tar man sig upp ur mardrömmarna? Jag har inga svar ännu. De kommer kanske.

söndag 4 januari 2015

Att uthärda, att förstå, att också avstå...

Utsikt från Fårabäck till Åhus. Foto: A.N.
"Vi får inte glömma att filosofi är konsten att maskera sina plågor och sin oro." (E.M. Cioran: På förtvivlans krön, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder)

”Tid efter annan inträffar något upprörande som väcker våra instinkter till liv, men därefter fortsätter vi att se varandra i ögonen som om ingenting hänt, och vi lever tillsammans utan att alltför påtagligt slita varandra i stycken. Allt återgår till ordningen; ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit." (E.M. Cioran i Historia och utopi, översättning av Jon Milos)

Jag lever solitärt en tid. Det kräver något helt annat, något jag nästan hade tappat bort på vägen. Det kräver av mig att utstå ledan. Det kräver tålamod. Det kräver ett försök att invänta nattsömnen som inte vill komma. Allt för mycket av den inre friden har rörts upp, slitits i stycken, slagits omkull som högt gräs av lien. Att förlora ett barn är att förlora en av de viktigaste bitarna av det som kan kallas "jag", nämligen det arv som barnet representerar för varje förälder.

Jag försöker maskera mina plågor och min oro.

Det som för tre månader sedan väckte instinkterna till liv - eftersom vi stod öga mot öga med döden - klingar inte av, men vi förstår av andra människor att det för de flesta är glömt, borta. Allt, bokstavligt talat allt, återgår till ordningen. Blicken måste ånyo höjas och se ut över den värld som är dygnet-runt-blodbad.

Skulle jag håna de lidande? Det vore det sista. Är det några människor utanför min familje- och vänkrets jag vill dela öde med så är det de män och kvinnor som redan ligger i rännstenen eller som befinner sig på flykt undan såväl goda som onda vapen. Det som borde uppröra allra mest är de skrupelfria gangsters som ägnar sig åt flykting- d.v.s. människosmuggling, som tjänar miljoner på att placera människor ombord på fartyg som saknar de flesta chanser att nå en hamn, eller som tar bra betalt för att i bagageluckor, containrar och på andra sätt få nordafrikaner, araber och asiater att nå till de förlovade länderna i Europa. Vi har sett många exempel den gångna månaden, och varje exempel borde utlösa en flod av vrede. Det gör de inte här hos oss. Här skäller människor på kommunalpolitiker och myndigheter, därför att de står i den fria, medialt infekterade luften, medan flyktingindustrins alla gangsters gömmer sig från allt ljus.

Men hån är en sak, nykter analys en annan. Det sker så mycket inför öppen ridå som skulle kräva ständig bokutgivning. Böckerna skulle analysera och kritisera, de skulle riva slöjorna från våra ögon. En och annan sådan bok ges det ut. Men i vårt eget arma land får vi nöja oss med propagandaskrifter. De upphetsade partibildningarnas propaganda. Orden som vill få mig att skriva under namninsamlingar eller ansluta mig till den ena eller andra publikationen. Jag står kvar, betraktar det som sker med sedvanlig skepsis. Propaganda har vi ingen nytta av, den förklarar inte varför bränderna uppstår, den släcker inte bränderna eller bistår de brännskadade.

I en nation där den politiska klassens förenas av orimliga mål och ännu orimligare praktik och därtill tystar varje form av opposition ska vi inte ha några illusioner inför framtiden.

Att leva en solitär tid - bokstavligt talat helt ensam i hemmet - är att ta ett steg tillbaka och se vad som skiljer det ena från det andra.


 

Om stenar och "fasta övertygelser"


Foto: Astrid Nydahl
Stenar, bara stenar, i vattnet, där tystnaden kommer till mig. 
"Fasta övertygelser eller spekulativa/ uppror, månadsräknarens hämnd, attacker/ på högdragenhet utförda av och med/ omöjliga släktingar - många skulle/ om de bara fick det rätta diagrammet/ strunta i att det kan vara löjligt" säger Les Murray. 
Hans ord ekar i mig.

lördag 3 januari 2015

Skri eller smärta?

Foto: Astrid Nydahl
Den som vänder sorgen inåt drabbas av en outsäglig smärta. Den är både fysisk och psykisk. Den är som värk fast omöjlig att identifiera. Den är som efter ett knytnävsslag i magen. Den är stenen mot tinningen och knivhugget som punkterar en lunga.

Den som vänder sorgen utåt skriker. Gråter. Hulkar sig genom nätterna och vandrar som en gnyende vålnad om dagarna. Den sorgen syns bättre än forna tiders svarta band på kavajslaget.

Jag har erfarit och erfar båda. Jag vänder sorgen inåt och jag släpper ut den. När jag skurar ett golv eller dammsuger ett rum finns den inte. När jag lagar middag finns den inte. Men så fort jag avslutar en fysisk handling sköljer den in över mig som en våg. Den fäller mig till golvet.

Läsa går bara i korta, sönderhackade sekvenser. Skriva är ett hopp som går från hjärnan till fingertopparna. Det enda. Skrivandet som terapi är ju det närmaste man kan komma en kliché. Jag använder den.


Trasiga tallrikar eller mellanmänskligt lättsinne?

Sabine Melchior-Bonnet: Det frivolas historia (Atlantis förlag, översättning av Lars O. Ericsson)

"Det som skiljer ombytlighet från frivolitet är endast nyanser. Den frivola människan trivs med omväxling och likt en fjäril fladdrar hon från blomma till blomma." Så skriver Sabine Melchior-Bonnet i sin till svenska nyligen översatta bok Det frivolas historia. Hon hävdar också att "den frivola människan dömer sig utan tvivel till att endast ta fasta på det yttre skenet, men vem, hur lärd hon än må vara, når fram till livsgåtornas innersta?"

Nu ska det i rättvisans namn sägas att dessa resonemang i första hand tycks gälla "umgänget mellan aristokrater" och att denna 1700-talets frivolitet hade lite, om ens något att göra med folket eller ens kunde förbindas med "den borgerliga människans möda". Förvisso har frivoliteten en överensstämmelse med tidens smak, den är "till gagn i sällskapslivet och den utgör inget hot mot samhället."

Kanske måste man gå tillbaka till begreppets betydelser för att rätt förstå det Sabine Melchior-Bonnet hävdar i sin bok. Mycket riktigt inleder hon med en redogörelse för hur ordet som stammar från latinets frivola, vilket betydde "trasiga tallrikar av bränd lera, assietter utan värde". Hon hävdar längre fram att begreppet med kristna författare kom att beteckna "vissa själsliga brister" och att prästerna under frivoliteten tyckte sig urskilja "Satans skugga, förföraren".

Man kan utan tvekan fastna för frivoliteten som ett uttryck för lätthet och att den som författaren säger "sätter lite färg på på vardagen genom att bekämpa både det trista allvar och ledan." Men med sitt omslag och de rika illustrationerna i färg leder den onekligen också tankarna till det avkläddas munterhet och könsumgänge. Det är många nakna rumpor och bröst som ryms i detta verk.

"Eftersom kärleken roar mer än någon annan förlustelse, lämnar den sina pikanta bidrag till den frivola konversationen och till de dagliga bestyren" skriver Sabine Melchior-Bonnet. Det är just det! "Böjelser, övergående nycker, påhitt, knep, det gäller att få med sin partner på en lek utan något annat mål än att förströ sig."

Sabine Melchior-Bonnets Det frivolas historia är ett sällsynt vackert praktverk. Jag bläddrar i det med stigande intresse och kan låta mig ledas in i författarens alla resonemang som på nästan varje sida är kryddat med citat från de olika epokernas stora författare och filosofer, till exempel finns både Montaigne och Voltaire representerade. Helgläsning och glädje rakt igenom.


fredag 2 januari 2015

Läsning av Predikaren när vinden sliter

Foto: Astrid Nydahl
Det blåser hårda vindar idag. Jag stiger rakt in i dagen utan att ens ligga tvekande kvar. I tveksamheten ligger nederlaget. Jag flyr nattens sömn och sätter mig till frukost. Det visslar i ytterdörren och smäller i brevlådorna.

"Tomhet, idel tomhet/ säger Predikaren/ tomhet, idel tomhet, allt är tomhet" står det i Predikaren, kapitel 1.

Jag har burit just den känslan i tre månader nu.

Vad är meningen? Vad vill tomheten mig?

Jag går till Predikaren, kapitel 2, där det står:

"Jag tänkte: Nåväl, då vill jag pröva/ på glädjen och njuta livets goda. Men även detta var tomhet."

Där flödar vinet. Där hopas det silver och guld. Först i tredje kapitlet kommer de förlösande raderna:

"Allt har sin tid/ det finns en tid för allt som sker/ under himlen:/ en tid för födelse, en tid för död/ en tid att plantera, en tid att rycka upp..."

Men att livet är smärta och ondska förnekas inte ens i denna text. Jag har under många år fått erfara det in på bara huden. Men jag är också förunnad skönheten och kärleken. Smärtfri behöver man inte vara för att känna livets goda, det räcker och blir över att få vara tillsammans med människor man älskar och håller av. Idag ska jag ta hand om två barnbarn. När de kommer hit vet jag att något som möjligen kunde kallas mening anländer. Den skriande tomheten jagas bort av deras ljusa röster. De vill mig bara väl, liksom jag dem. I det finns just då ingen tomhet.


torsdag 1 januari 2015

Att ramla i snöhalka eller läsa sig till förståelse

Landön 27 december. Foto: Astrid Nydahl
När man stiger upp och in i ett nytt år räcker det att se ut genom fönstret för att vara förvissad om att allt är sig likt. Världen är densamma. De grå molnen med. Regnet. Den svarta asfalten. Ljuden och tystnaden. Spisen i köket där samma mat ska lagas.

Var ser jag det förändrade? Mest i det liv som kallas "det lilla" därför att det handlar om familjekretsen. Där är förändringen dramatisk och smärtsam. Men den är också kärleksfull och löftesrik. Det som nästan krossade oss förde de små barnen närmare. I sitt nyårssamtal på telefon mitt i natten sa mitt barnbarn Vera: "Det är tur att vi har dig morfar". Jag bär de orden med mig, de är både uppfordrande och glädjande. Och så är det ju jag som har tur, vad skulle jag gjort utan dem?

I Gloria Gervitz fantastiska diktsamling Migrationer (i svensk översättning av Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson) heter det:

"och jag är ensammare än jag någonsin föreställde mig
äldre än jag någonsin föreställde mig

(...)

utströdda ord
som en dag skall växa i min aska"

Hennes dikter pendlar mellan livet och döden. Som när hon talar om "de mörkaste rosor knoppas i minnet" i dikten som slutar:

"och denna nostalgi
som knappt rör vid köttet
men plågar själen"

Den plågade själen finns i den levande människan. Den plågade själen följer henne fram till graven. Migrationen kan vara en inre resa, den kan vara fysisk, men den låter sig alltid skildras i dikten.

Boktiteln - Migrationer - får mig att tänka på det som utspelat sig under nyårshelgen i Östersunds-trakten. En buss med syriska flyktingar som vägrar stiga av. De klagar på kylan och snön och "att det inte finns en stor stad". Jag undrar vad människohandlarna ger för fantasibild av Sverige till de från kriget flyende syrierna. Tror de att Sverige står redo med allt för alla? Om jag flydde ett krig skulle varje tak över huvudet vara bättre, oavsett var. Om valet står mellan fallande bomber och snöhalka skulle det vara lätt.

Migrationer är inte alltid lika varandra. Flykten borde beskrivas annorlunda, men blir med bussockupanterna en symbol för hur allt kantrat och flutit iväg på drömmarnas hav.

Jag vet att Sverige är verkligt, inte en dröm. Jag vet att det nya året kommer att bjuda på många prövningar.


Nytt år i gamla spår

Foto: B. Jangfeldt
Den som lever i tron att byte av bordsalmanacka förändrar det jordiska borde kanske istället byta deckaren mot ett uppslagsverk och statlig tv-humor mot en fördjupande box historiska filmer. Nå, det är verkligen inte tid för raljerande, men jag får väl tillåta mig en trampolin från vilken jag kastar mig in i januari 2015. Vilket nu är gjort.

I essäsamlingen Sorg och förnuft (svensk översättning 1997 av Bengt Jangfeldt) skrev Nobelpristagaren Joseph Brodsky:
"Om sanningen om tingen verkligen finns är denna sanning, med tanke på vår ställning som nykomlingar i världen, med nödvändighet av icke-mänsklig natur."
Och:
"Den kommer med nödvändighet att upphäva våra föreställningar om kausaliteten, förvända eller ej, liksom våra föreställningar om slumpen. Detsamma gäller våra antaganden om världens ursprung, om det så är gudomligt eller molekylärt eller bådadera: livskraften i ett begrepp beror på livskraften hos dess bärare. Vilket innebär att vårt sökande i grunden är ett högeligen solipsistiskt företag. Ty den enda möjligheten som dess levande har att byta plats med det icke-levande är dess fysiska slut: då människan så att säga blivit ett med materien."
Brodskys essä heter för övrigt En katts jamande.

Den här typen av resonemang kom jag betydligt närmare under den gångna hösten än jag någonsin tidigare gjort i mitt liv. Plötsligt blir det till synes abstrakta glasklart. Plötsligt står en text förklarande fram!

I en annan bok, Att behaga en skugga (svensk översättning 1987 av Bengt Jangfeldt), i essän Om tyranni, påminner han oss om det grundläggande:
"Sjukdom och död är det enda som en tyrann har gemensamt med sina undersåtar. I denna bemärkelse är det en fördel för en nation att styras av en gammal man (...) Lugn och ro både inom och utom landets gränser står i direkt proportion till antalet krämpor som ansätter ens Förste Partisekreterare eller ens President på livstid."
Ändå bör man påpeka att det utanför de totalitära diktaturerna - oftast beroende av just denna ensamma man - har det under hela 1900-talet, sakta men säkert, vuxit fram en politisk klass som saknar denna individ-bundenhet. Den politiska klassens säkrar sin fortlevnad med en stor kader av unga politikerbroilers, redo att ta över vid varje frånfälle.

Ändå går vi med öppna ögon in i det nya året, men som alltid i gamla spår.

***

Här tar min äldsta dotter Malin farväl av 2014, med fina och vackra ord om Tobbe och hans förhållande till lille Hugo, bland mycket annat. Läs det gärna.


onsdag 31 december 2014

"Godhet" och tyranni som slavspråk

Bygatan i juletid. Foto: Astrid Nydahl
"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):
"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."
Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte minst den gångna hösten sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

Idag är det nyårsafton. Om det behöver jag inte annat säga än att jag och vi alla från och med i morgon måste lära oss att skriva "2015". Det duger som beskrivning av ett nytt år. Resten lär vi får tampas med som vanligt.

Jag skriver ingen nyårskrönika eftersom jag inför julen i år publicerade denna tämligen familjenära krönika. Annars är det ju ingen brist på såväl viktiga som rentav brännande frågor att resonera kring. Och just det gör jag löpande i bloggen. Skulle man påminna om några avgörande händelser kunde man lätt identifiera dem: Ryssland/USA/Ukraina, Mellanöstern/Islamiska staten, EU/ekonomiska kriser och folkliga protester, Islamismen/ laglösa arabstater med störtade despoter samt inte minst den groteska politiska utvecklingen i vårt eget land (vilken ju på sätt och vis ovanstående nyårstext berör).



tisdag 30 december 2014

Céline sedd genom Ekerwalds ögon

"Jag har kränkt världens fåfänga, därför måste den ha ihjäl mig." (Céline till Albert Paraz den 4 mars 1951)

Med dessa ord inleder Carl-Göran Ekerwald sin bok om Céline. Liv och tänkesätt (2003).

Ekerwald skrev en omfattande svit böcker med biografiska porträtt, dessförinnan handlade de om Nietzsche, Goethe, Shakespeare och Voltaire. I sviten med det gemensamma namnet Liv och tänkesätt tar han i Célineboken itu med samma typ av frågor som med de andra; hur det privata livet utvecklar en karaktär, hur tiden och det omgivande samhället formar karaktären till en mänsklig ståndpunkt vid sidan av de gängse. Med Céline tittar han inte bara på läkarbanan, giftermålet och skilsmässan för att se det privatas grund. Ekerwald är särskilt noga med att visa hur krigen i Célines fall blir ramen inom vilken det mesta utvecklas: litterärt, konstnärligt, politiskt.
"Kommunismen är förförisk, säger Céline, för den demaskerar människan. Vi är martyrer för ett avskyvärt system. Vi är nämligen exploaterade. 'Den starke exploaterar den svage', det är kommunismens alibi." (Ekerwald)
Och så citerar han Céline som i raserihumor skriver:
"Bryt dina bojor, Pöbel! Res dig Dummerjöns! Det här kan ju inte vara för evigt! Visa dig! Du ser ju bra ut! Man kommer att beundra dig! Granska dig från topp till tå! Man skall upptäcka din poesi, man skall äntligen i lugn och ro älska dig för din egen skull! För fan! Så mycket bättre!"
Ekerwald säger att man lätt kan uppfatta texten som ett hån mot revolutionären, men när man läst hela inser man att den rättfärdigar revolten mot borgarklassen efter alla år av förtryck.

Men i stora drag håller Céline hela politiken för att vara rutten, inklusive kommunismen. Men ämnet är tabu, säger Ekerwald, "sanningen är att människan bara har en enda tyrann - sig själv."

På samma skoningslösa sätt betar Ekerwald av Célines ammunition, oavsett om den riktar sig mot katoliker, judar, kommunister, kapitalister eller andra. Kategorierna var förmodligen av underordnad betydelse, Céline slogs mot allt och alla som kunde förbindas med en ståndpunkt, en tro eller en politisk övertygelse. Den punkt på vilken han dömdes så hårt efter andra världskriget var just antisemitismen, den politiskt formulerade judehatet och hans samarbete med de tyska ockupanterna. Hans flykt till först Tyskland och sedan Danmark slutade i fängelsecellen. Men Céline skyddade sig ändå bakom den mur som hette "mänskligheten". Han citerade alla de tänkare som var eller varit råare än han själv. Ekerwald skriver:
"Många tycker bäst om att läsa författare som drar en glömskans slöja över alla mänskliga tillkortakommanden. De bör undvika att läsa Céline."
Efter kriget tog Céline avstånd från antisemitismen och 1951 kunde han återvända till hemlandet.

måndag 29 december 2014

Enzo Traverso om judenheten och frigörelsen

I sitt verk Auschwitz, Marx och nittonhundratalet (Bokförlaget Röda Rummet 2006, översättning av Per-Olof Mattsson) skriver Enzo Traverso:
Franska revolutionen frigjorde dem (judarna), omvandlade dem till ”människor som alla andra”. Men det pris som de avkrävdes för jämställdhet var förnekandet av deras speciella identitet. När de väl blev medborgare, förutsattes judarna inte längre vara judiska. Eftersom den universella människan juridiskt sett bara existerade inom nationalstaten, uppmanades judarna att omvandla sig till franska män och kvinnor, italienare, tyskar och så vidare. Upplysningens arvtagare vågade, oavsett om de var liberaler, socialister eller marxister, inte ifrågasätta detta paradigm om homogenitet, utjämnande av skillnader. Under 1800-talets gång avlöstes således kampen för frigörelse av plikten att assimileras. Motstånd likställdes med obskurantism, avvisande av ”framsteg” och beskrevs även som längtan tillbaka till ghettot. Med den inställningen blev det enda möjliga sättet att bevara judiskheten att ”normalisera” den, att inte definiera den som något ”annat”, utom i form av en judisk nationalstat. Sionismen var ett barn av en kultur som inte kunde föreställa sig mänsklig mångfald bortsett från och utöver nationella gränser. Antisemiter förblev, å andra sidan, intresserade av verkliga judar, inte av abstrakta judiska medborgare, som i deras ögon inte var något annat än en optisk illusion, ett bedrägeri, en förklädnad som gjordes möjlig av demokratin och moderniteten. I och med slutet på den borgerligt liberala eran, vilket förebådades av första världskriget och definitivt fullbordades genom de följande årens framväxt av totalitära regimer, berövades Europas judar, långsamt men obönhörligt, allt som de uppnått genom frigörelsen, emancipationen. De berövades sina rättigheter, blev än en gång ett folk av paria, statslösa, förvisade, en sårbar, diskriminerad och förföljd minoritet, som drevs från land till land, utsatta för alla former av trakasserier och slutligen utrotade under en i det närmaste allmän likgiltighet. De berövades tyskt medborgarskap 1935, italienskt 1938, österrikiskt 1938, franskt 1940 och så vidare och skyddades som judar inte längre av någon internationell rätt. De blev ”överflödiga” varelser.
Hela texten finner man här. Den är 87 sidor lång och ytterst intressant.

Varför citerar jag nu detta arbete? Är inte frågan om de nationella minoriteterna tillräckligt luftad redan? Man skulle tro det efter allt som skrivits och sagts de senaste månaderna. Men eftersom jag själv bidrog till begreppsförvirringen (med två större texter som jag tagit bort) anser jag att detta kanske kan vara en bättre och klokare ingång till ämnet.

I sitt förord skriver Mattsson bland annat:
Den tyska imperialismens försök att erövra hela Europa mellan 1939 och 1945 misslyckades. Storkapitalet hade överlåtit den politiska och militära makten till de nazistiska ledarna med Adolf Hitler i spetsen. Förtryck mot arbetare och internering av aktiva socialister och kommunister var vad borgerligheten förväntade sig att få ut av sitt stöd till nazisterna. En viss diskriminering av judar, och andra grupper som ansågs främmande i det tyska samhället, var också förväntad. Men någonstans mellan den punkten och det fullskaliga försöket att helt utrota Europas alla judar under andra hälften av världskriget överträddes en gräns. Diskriminering och förföljelse övergick till något som ofta även trotsade kapitalismens ekonomiska rationalitet. Istället för att producera för den tyska krigsmaskinen och hemmafronten, började en del läger att enbart framställa död (…)
Den fransk-italienske statsvetaren Enzo Traverso är född i Italien men bosatt och verksam i Frankrike. Han har varit universitetslektor i judiska studier vid Ecole des Hautes Etudes en Sciences Sociales i Paris och undervisar för närvarande i statsvetenskap vid Jules Verne-universitetet i Amiens. Traverso är idag en av de mest kända företrädarna för den radikala vänstern i den fransktalande världen när det gäller studier av Förintelsen, eller Shoah som han föredrar att kalla det judiska folkmordet under andra världskriget.
Jag rekommendera en läsning av hela texten eftersom den på ett klokt sätt hanterar just de ämnen som titeln anger: Auschwitz, Marx och nittonhundratalet

Egentligen tror jag att man inte kan nöja sig med dagspressens pajkastningar om man vill förstå dessa frågor. Vill man bidra till att släcka den antijudiska brand som nu åter härjar i Europa kan och bör man börja med frågorna om nationell identitet, minoritetspolitik och medborgarskap.


lördag 27 december 2014

Decemberöverenskommelse och utlyst tystnadskultur

Den svenska politiska klassen har idag fått ett nygammalt ansikte. I själva verket är det sex ansikten som flyter ihop till ett och därmed förvandlar Sverige till ett politiskt väckelsemöte. Den stora väckelsen är den ideologi - "samförståndets" tystnad - som rått ganska länge, men som nu formaliseras och görs till högsta politiska princip. Hela den socialmoderata tillväxtreligionen blir här en parlamentarisk hydra som i princip avskaffar all politisk opposition. Det mina vänner kan vi kalla "fascism light" - i realiteten en med "demokrati" och "folkvilja" maskerad, totalitär statsmakt som med möten bakom kulisserna sidsteppar och avväpnar riksdagens öppna debatter och beslut. Inte ens SD kommer att kunna bete sig som "opposition", ty vad de än säger är de på förhand uteslutna från både diskussionen och besluten. Dagens uppgörelse har ju som främsta syfte just det! Vänsterpartiet fortsätter på sin föga smickrande väg som "kamrat 4%" och ger den sexhövdade hydran sitt fulla stöd. Vad annat hade de kunnat göra? Hand i hand går samtliga så kallade "rörelser" in i hydrans kropp, utan jämmer, utan klagan, men med en enda formulerad tes som vägledning. Den kallas "den nya politiska situationen". Och hydrans namn blev "decemberöverenskommelsen", och bekräftade att Sverige också är stilbildande för europeiska, politiska eufemismer. Oavsett antal huvud är denna hydra ett monster, och det träsk den här lurar i måste sägas vara själva det politiska system som säger att tystnaden och "samförståndet" är vägen som leder framåt. Jag tror tvärtom, det systemet leder alltid, då som nu, till en förstärkt totalitär tendens. Utan en motsättningarnas, konflikternas och debatternas dialektik stelnar allt i en förkvävande form. Hur den slutligen kommer att se ut är det ännu ingen som vet.


Gästbloggaren Gunnar Lundin om E.M. Cioran

E.M. Cioran - en god europé

E M Cioran är en entusiastisk natur; med entusiasm anslöt han sig till en nationalistisk rörelse i Rumänien. Så utspelas andra världskriget då ideologierna från att ha eldat den enskilde till ädelmod stannar upp i maktsystem och änglarna måste vaktas av gendarmer. Cioran flyr Rumänien och lever sitt återstående liv i exil i Paris. Nu är han en fiende till sekterism i vilken skepnad den än uppträder.

Han söker sig genom historien för att finna individer som ger uttryck åt hans nya disposition, i vilken lärdom och visdom inte längre är detsamma; ”Lao Tse, som endast läst några få böcker, är inte mer naiv än vi är, vi som läst allt. Djupsinnigheten är oavhängig av lärdomen.”  Diogenes i tunnan var ingen vulgär Sokrates, utan en rättfram kyniker som då han som gäst blev tillsagd att inte spotta på golvet spottade sin värd i ansiktet, den enda smutsiga fläcken i det skinande huset. Alla former av efterlåtenhet mot makt och självgodhet är nu måltavlor i Ciorans Bitterhetens syllogismer (övers. Jon Milos). Men fortfarande är han entusiast. I dessa utfall mot världens dumhet och ondska finner han genom negativism en desillusionerad möjlighet till liv. Varje världs frälsande idé har lett till inkvistionen eller Gulag. Och världens tyngd lämnar hans axlar – .

Högmodet hör till den historielösa människan vars paroll är Framsteget, trots att dessa framsteg inte är större i förhållande till vår existentiella okunnighet än de var för Job.

Och vår samtid uppmanar individen att se sig som det graviterande centret för tillvaron, gynnad eller hotad från alla håll. Den modige och den fege är i samma mån slavar under faran; den förre söker sig till den, den andre från den. I Sammanfattning av sönderfallet är det inte bara Ciorans nationalistiska idéer som fallit sönder utan hela den västerländska frihetsretoriken. Det har uppstått ett tomrum; istället för ett traderat historiemedvetande och en kontinuitet av verklig upplysning en isande vind från det förflutnas historiska fläckar.

I det läget går Cioran från det kollektiva till det enskilda och vardagligt funna. Missräkningen över en jublande framtidstro har varit så stark, att han nu, nedkommen på jorden, blir en diktare. Hamlets ambivalens blir hans. Vad är filosofin mot Job, Shakespeare, Bach? Finns det inte en sorts tacksamhet över erfarenheten som gör livet uthärdligt?
   
”Har man någonsin sett en dikt om hopp utan att känna sig illamående, ja äcklad?” – Och ändå är det just hoppet som återkommer hos Cioran; också hoppet att få förtala världen. Att följa sina instinkter. Disiecta membra poetae = det spontana och ofullbordade, är för Cioran det goda. Denna möjlighet att vara kynisk och spontan? En viss hänsynslöshet som står skarpt mot den varma och fuktiga och själviska hänsynen. ”Sönderfallet” som gäller allt som fötts in i tiden, har också ett förhållande till ”intet”, ”tomheten”, något oförstörbart. Det ges bara nya namn för det; Cioran räddar det och blir en skeptisk mystiker. Han väljer att skriva utifrån den sömnlöshet, hemlöshet och utsatthet där möjligheten till den solitäres liv i kritisk, även självkritisk, gemenskap kan vidta.

Gunnar Lundin

***
Här finner du några av mina egna texter här i bloggen om Cioran:

Det totalitäras frestelse.

Tears and Saints.

Leva i konflikt med sin tid.

En betraktelse efter den norska massakern.

De dödliga ismerna.