torsdag 8 januari 2015

Journalister utan gränsers uppmaning

Som svar på denna appell från Journalister utan gränser lägger jag idag ut två bilder från Charlie Hebdo. De två bilder jag valt visar mer än tydligt att tidningen i sin satir slog mot allt och alla som hade makt: den översta visar ju herrn som avslöjades med byxorna nere på ett hotell i New York.

Som svar på dagens skakande attack på den satiriska veckotidningen Charlie Hebdo som kostade tolv människoliv, sänder Reportrar utan gränser ut en internationell vädjan till mediautgivare att börja publicera Charlie Hebdos satirteckningar imorgon, torsdag.

Den franska tidningen Charlie Hebdo, som är känd världen över för sina vanvördiga satirteckningar, har alltid satt kampen för yttrandefrihet i första rummet. Nu har dess personalstyrka decimerats genom en avskyvärd våldshandling som riktar sig mot hela existensen för en fri press. Hela journalistvärlden sörjer.

Yttrandefriheten får inte förminskas inför barbariet och ge vika för utpressning från dem som angriper demokratin och de värden vi gemensamt står bakom. Som talesmän för alla dem som fallit i försvaret av grundläggande rättigheter måste vi fortsätta Charlie Hebdos kamp för fri information.

Genom denna appell uttrycker Reportrar utan gränser sin djupaste solidaritet med Charlie Hebdo.

***

Till detta vill jag själv bara lägga detta:

Kom ihåg, alla ni som använder pennan, datorn eller andra fredliga instrument som vapen: Vi är alla Charlie!

Banksy´s hyllning till Charlie idag (Rättelse: teckning som tillskrivits Banksy är uppebarligen gjord av Lucille Clerc) Jag ber om ursäkt för den felaktiga, första uppgiften. Se fler här.





onsdag 7 januari 2015

Terrorismen, livets ändlighet och friheten


Som av en händelse publicerade Expressens kultursida på onsdagen en artikel av författaren och filosofen Lars Gustafsson med rubriken Om människorna dör ut.
Ur den vill jag gärna citera en passage:
”Vi vet med säkerhet att av alla de människor som nu lever kommer alla, inklusive det barn som föddes i morse, vara döda inom ett ändligt tidsintervall. Ska vi säga 110 år? Det intressanta är att vi alla förefaller - möjligen med undantag av någon excentriker - acceptera detta med totalt saktmod. Det sammankallas inga FN-konferenser för att se vad som möjligen kan göras åt saken, det skrivs inga upprörda ledarartiklar om detta. Döden är ett universellt accepterat faktum. Av några människor för att de fasthåller vid den irrationella föreställningen att det finns något slags tillgång till ett liv efter detta. Av de rationella som inte tror på något sådant, eftersom de inser att det är bäst så. Ett evigt, alltså över oändlig tid utsträckt liv, skulle beröva den mänskliga individuella existensen varje rimligt spår av värdighet och mening.”
Här finns ett resonemang som mycket väl kan ställas mot den högst verkliga död som inträffar då livet avbryts av ett terrorattentat. Just för att livet är ändligt blir det så chockerande när någon tar sig friheten att avbryta någon annans liv.

Vi har just fått erfara ett självmord i familjen. När min yngste son valde att ta sitt liv den 10 oktober så var det hans beslut. Men det blev inte lättare för mig att alltjämt omfatta Camus resonemang om självmordet. Teoretiskt sett kan jag förstås inget annat göra än att ansluta mig till dem. Men ett självmord som sker så nära en själv rubbar också de cirklar som säger att livet ändå saknar möjligheten till utsträckt eller ”evigt” förlopp.

Terrorattentatet är en egen kategori. Det kan varken härledas till kategorierna död eller dödad. Det har en egen filosofi som bara den troende – i politisk och religiös mening – kan förstå. Terrorn har under hela 1900-talet försvarats av olika politiska grupperingar som sett den som en legitim metod i kampen för frihet. Jo, det heter ju så. Och vi vet att det resonemanget alltjämt är giltigt. Så sent som i tisdags tillämpades det av en kvinnlig självmordsbombare i Istanbul.

Terrorattentatet i Paris skriver ännu en gång in oss i det globala kriget. Ändå är jag övertygad om att det snart nog är bortglömt. Just det finner jag mest upprörande. Varför får inte dessa militärt organiserade attentat folk och nationer att resa sig? Eller är den frågan bara naiv?

Barbaren är lätt att känna igen. Nästa gång han kommer kan vi inte säga att vi blir förvånade, eftersom vi sett honom så många gånger redan. "Döden är ett universellt accepterat faktum" skriver Lars Gustafsson. Exakt så är det. Men det liv som avbryts av fanatiska islamister får aldrig blir ett accepterat faktum. Om vi inte förstår att handsken är kastad och att det är vår plikt att ta upp den agerar vi som drömmare och pacifister. Det är inte bara det sämsta sättet att reagera på, det är också det skamligaste, eftersom det ytterst är ett godkännande av de rörelser som förklarat friheten krig.

Salman Rushdie säger idag:
"Religion, a mediaeval form of unreason, when combined with modern weaponry becomes a real threat to our freedoms. This religious totalitarianism has caused a deadly mutation in the heart of Islam and we see the tragic consequences in Paris today. I stand with Charlie Hebdo, as we all must, to defend the art of satire, which has always been a force for liberty and against tyranny, dishonesty and stupidity. ‘Respect for religion’ has become a code phrase meaning ‘fear of religion.’ Religions, like all other ideas, deserve criticism, satire, and, yes, our fearless disrespect."

MASSAKER I PARIS!!!! ISLAMISTER HAR SLAGIT TILL MOT SATIRTIDNINGEN CHARLIE HEBDO. MINST TOLV DÖDA HITTILLS

Bild från Le Parisien
FÖLJ DN:S DIREKTRAPPORTERING!

Senare under dagen kommer uppdateringar här i bloggen.

Det är svårt att samla tankarna inför detta barbari, men jag skrev just denna kommentar hos Snaphanen:

Varje gång den islamistiska terrorn slår till i väst samlas hela offentligheten och gråter krokodiltårar i medierna. Hur vore det om de till vardags vidtog åtgärder som på något rimligt sätt kunde skydda oss mot islamisterna?

I Sverige har ju moskéerna “kärleksbombats” sedan en månads tid. Hur vore det om de godhjärtade människorna förstod var de största hoten kommer ifrån? I så fall hade de fått börja med att skydda och bevaka de människor som skriver kritisk mot islamismen. Vem förstår vad som står på spel? Här i Sverige finns det ett antal människor som behöver bästa tänkbara skydd, inte minst Lars Vilks.

Kan ett nytt attentat förändra det politiska klimatet i vårt land? Jag är pessimist. Snart har man glömt alla de människor som idag dött för yttrande- och tryckfriheten i Paris. Det är just det vi inte får. Glömskan och likgiltigheten är de islamistiska mördarnas bästa allierade, oavsett om de verkar i den muslimska världen eller i väst.

DN skriver:

 Charlie Hebdos advokat bekräftar nu att fyra av tidningens mest profilerade tecknare dödats i attentatet. Bland annat den folkkäre Jean Cabut som ritade under signaturen Cabu:http://en.wikipedia.org/wiki/Cabu och Stephane Charbonnier som förutom att vara tecknare också var chef för Charlie Hebdo: http://fr.wikipedia.org/wiki/Charb

Lars Vilks intervjuas av Sydsvenskan.

Här om Guldhunden som Vilks överlämnade till chefredaktören.

Danska Snaphanen skriver:

Det satiriske franske ugemagasin Charlie Hebdo blev onsdag angrebet af to mænd klædt i sort med maskingevær som råbte Allahu Akhbar.  Angrebet ses som en hævn for bladets offentliggørelse af Muhammedkarikaturerne i 2011
»Det er en massakre. Der er døde!« sagde medarbejderen før han blev afbrudt. Ifølge Le Figaro er to politibetjente også dræbt.
Redaktør Stephane Charbonnier meldes blandt de dræbte. Redaktør Gèrard Biard, jeg traf var i København den 9 oktober sidste år , var i London på tidspunktet og er i live.
Posten live-opdateres Fusillade à “Charlie Hebdo” : 10 morts selon la préfecture de Police – Le Parisien, fotos, Douze morts dans une attaque au siège de « Charlie Hebdo »


Livsljuden och lyckan i tystnaden

Foto: Astrid Nydahl
"Och så var det tystnaden, upplevelsen av tystnaden som har ett samband med ensamheten. Jag kände mig annorlunda för jag älskade tystnaden. Jag älskade att vistas i den. Det var som ett slott. Ingen kunde komma in dit. Det var en plats som jag hade valt. Som tillhörde mig. Det var platsen där min röst hördes också.” (Nina Bouraoui, från Enstörig, svensk översättning av Maria Björkman)

Vad är det med ljuden som omger oss? Har ni tänkt på att det i varje modernt "storköp" finns ett bakgrundsljud som kommer från fläkt- och ventilationssystemet? Inte alla hör det, jag misstänker att det är en väldigt hög frekvens. Men om man inte hör detta ljud så hör man desto bättre musiktapeten, den som ska stimulera oss till att handla mer. Och i köerna till kassorna mullrar tv-skärmarna med dagens avslutande ljudvägg.

Vad är det med dessa ljud? Jag vet att ljuden var en starkt bidragande orsak till flykten från Malmö 1982. De mullrande och dunkande basgångarna från grannarnas stereoanläggningar var värst. Jag kunde aldrig förlika mig med dem. Men inte heller mer än tjugo år senare när jag fick en kennel till granne, där tjugotalet hundar skällde oupphörligen.

Jag tror jag vet vad problemet är. De ljud man inte själv valt både distraherar och stressar. Det kan vara förklaringen till att jag själv valt så ljudfria miljöer som möjligt. Sedan ett dussin år lever jag i ett hus där förvisso både bilar och bussar passerar, men här finns inga hårdrockande grannhus, inga kennelutskällningar, ingen muzak och inga moderna ventilationsanordningar (huset har det som på mäklarspråk brukar kallas "självdrag").

Ja, man ska ha valt platsen själv. Och man ska känna att den tillhör en och att man själv tillhör den.



Decemberöverenskommelsen och demokratin. Vart är Sverige på väg i ljuset av de fattade besluten?

Foto: Astrid Nydahl
"Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" (Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987)

Jag har alltsedan Brodsky fällde de berömda orden anslutit mig till dem. Jag har gjort det därför att jag identifierat begreppet "demokrati" med de grundläggande och viktigaste fenomenen: yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet. Dessa frihetsbegrepp är själva livsluften i ett öppet samhälle där medborgarna inte bara vågar men också förutsätts granska, ha synpunkter på och kritisera makten, oavsett var den finns. Med makten menar jag alla de institutioner i det öppna samhället som styr medborgarnas liv i en viss riktning. Den makten finns inte bara i lokala församlingar och i nationens riksdag utan också i medierna och offentligheten.

Den grundläggande frågan jag ställer mig idag är denna: kan Sverige betraktas som en demokrati? Jag blir allt mindre säker på det. Visst kan man formalisera begreppet och säga att Sverige i jämförelse med de naket och brutalt tillämpade diktaturerna och despotierna är en demokrati. Vi lever trots allt i ett land där vi inte nödvändigtvis fängslas för det vi sagt, tänkt eller skrivit (ja, jag är fullt medveten om undantagen i modern tid). Jag skriver varje dag utan fruktan. Jag läser varje dag utan fruktan. Jag diskuterar och ventilerar åsikter som är långt ifrån mittfåran. Men jag har inte ens tänkt tanken att en polisbil skulle rulla in vid huset och att jag skulle föras bort. Och om jag gjorde det skulle jag fortfarande kunna räkna med en offentlig försvarare och möjlighet att kommunicera i en domstol.

Men det finns en faktor som bekymrar mer än någon annan. Det är den mediala makten, lierad med den politiska. När decemberöverenskommelsen träffades slöt hela etablissemanget upp, på tidningarnas kultur- och ledarsidor ropades det hurra, och i landets politiska hydra, den sjuhövdade, var man överens om att lägga locket på och omöjliggöra en opposition fram till 2022. Är inte detta något oerhört? Kan man tala om demokrati under sådana förhållanden?

Inte sällan ser man begreppet "demokratur" användas om Sverige. I mina ögon blir det bara en förlegad lek med ord. Orwells dystopi 1984 är, liksom Bradburys Fahrenheit 451 och Boyes Kallocain sedan länge överspelade kapitel. Den totalitära staten kommer i vår tid inte att ikläda sig brun uniform eller bära hammaren och skäran på rockslaget. Jag tror att diskussionen skulle må bra av konkretion. Låt oss se på de olika händelser som är oroväckande ur demokratiskt perspektiv. Låt oss fundera minst två varv till på innebörden av den lamslagna riksdagen och omöjligheten att där diskutera på ett sätt som kan leda till andra beslut än de som hydran redan bakom stängda dörrar avtalat. Dystopin behövs inte så länge den samtida politiken pekar i ytterst negativ riktning.


tisdag 6 januari 2015

Framtidens politikertyp: kalifat-soldaten


2015 har jag just lärt mig att skriva. Tiden - denna abstraktion! - flyttas framåt endast i almanackan. I den verkliga världen rusar mänskligheten fortare bakåt än någonsin. I den verkliga världen tågar islamismens styrkor. Ibland stannar de upp, om så bara för några nya avrättningar. Bilden fann jag idag, den visar ett antal irakiska polismän som ska dödas av IS - kalifatets styrkor. Det barbariska har vi sett åtskilliga gånger under det år vi kallade 2014. Det fortsätter och intensifieras.

Igår skrev jag om den svenska politikertypen. Idag skriver jag om IS därför att det är framtidens politikertyp. USA såg till att han föddes in i världen. Med sina krig i Irak och med sina fångläger lade man grunden för IS-cellerna som sedan blev en hel armé av barbari. IS-soldaten bryr sig inte om ungdomsförbunden, riksdagarna eller ministerposterna. Han tar fram sina vapen direkt. Trots att USA sa till honom att han skulle leva i "demokrati" och "frihet" efter Saddam vägrade han lyssna. Han dödar därför att döden är hans största passion, och för att hans bok glorifierar döden. Han är frivillig medlem i en dödskult. Han drömmer om oskulderna i paradiset och hans enda personliga ambition är martyrens. Så länge han vandrar på jorden är hans dagliga gärning mördarens och renhetsivrarens.

Igår: partipolitik för de redan sovande. Idag: islamismens piskande ljud av död och förintelse.

För hårdfakta om hur Islamiska staten kunde bildas, läs Guardians minst sagt intressant reportage ISIS: The inside story, skrivet av Martin Chulov.

måndag 5 januari 2015

Den svenska och europeiska politikertypen

Foto: Astrid Nydahl
"En agent, en värvare, en röstfiskare, i vilket fall som helst en eldfängd partigängare (...) Hans hjärta är fyllt av politik och halvbildning, och oavbrutet rinner det över av halvbildat, entusiastiskt gatuprat. Han talar till ingen och alla..."

(Thomas Mann om politiker i allmänhet, hämtat ur hans bok En opolitisk mans betraktelser, svensk översättning av Per Landin och Urban Lindström)

Denna trettonhelg 2015 ställer jag frågan: en svensk nutida politiker då, hur ser han eller hon ut? Vi kan hoppa över allt det som format - vi är ju väl bekanta med broilertypen, som aldrig sett en vanlig arbetsplats utan gått från högskoleutbildning och ungdomsförbund rakt in i partistyrelserna för vidare karriär - och istället kika på hur han ser ut på hög nivå. Riksdagen är förstås hans första delseger. Ministerposten själva målet. Hur nå dit? Princip nummer ett är lydighet. Princip nummer två är att allt man någonsin tyckt och tänkt snabbt går att ändra mot betalning (i form av förmåner, poster eller inflytande). Princip nummer tre är att utifrån de två första principerna förstå att man alltid - alltid! - lyder partipiskan. Utan denna tredje princip är allt som förgjort.

Finns det självständiga intellektuella bland nutida svenska politiker? Ånej, det vore en självmotsägelse. Det har funnits ansatser till sådana, men det är så länge sedan att det inte är värt att tala om. Föreställ dig bara någon enda av personerna du ser varje kväll i nyhetssändningarna presenteras med namn och "självständig intellektuell" bredvid partibeteckningen. Det säger sig självt att det är en omöjlighet.

Men hur ska en enda europeisk nation någonsin kunna göra några framsteg - eller alls ta steg i annan riktning än ut mot stupet till avgrunden - utan sådana människor i det politiska livet? De intellektuella som "engagerat sig politiskt" - det är ju sådana eufemismer vi lever och dör med - har för alltid skrivit in sig i historieböckerna. Varför tycks de omöjliga både här i Sverige och i andra europeiska länder. Eller så ställer man frågan på ett helt annat sätt: blir en intellektuell, känd för sin självständighet och sitt oberoende, korrumperad och dömd i samma ögonblick som han eller hon stiger in i politikens högre sammanhang?

Hur ska de europeiska politiska institutionerna någonsin kunna användas till annat än ryggdunkande, korruption, andlig och ekonomisk nivellering, lydighet gentemot överordnade och inställsamhet gentemot det storkapital och den allt skamlösare och just därför så mycket rikare överklassen som dränerar både enskilda människors och hela nationers ekonomi, om inte den självständiga människan finns med där?

Kanske har jag nu tecknat en bild av varför jag möter varje ny dag med svartaste pessimism? Kanske har jag bara skrivit något som inte ens hade behövt skrivas eftersom det ter sig så självklart.


Snöljus, dödsskugga, mardrömmar

Snösöndag, februari 2012. Foto: Astrid Nydahl
"Med en nedfallen gren skriver jag ändå ett meddelande på gölens is, som inom kort ska svartna och försvinna, medan jag mumlar för mig själv: misstro det uppenbara i de bedrägliga förenklingarna. I mörkret far jag därifrån. Världen upplyst av ett snöfall." ( Ur Sång om snöfallet över Örkullegölen av Anders Johansson).

Natten till måndagen blev den värsta sedan 10 oktober. Nu har verkligen mardrömmarna landat och rett sig ett bo i själen. Låter det som flummigt? Det är det inte, men det är ett fenomen som är ytterst svårt att sätta ord på. När medicinerna inte längre har avsedd effekt, när det är lika långt till friden som till Tibet, då vet man att något nytt, okänt och mycket hotfullt, börjat. Om världen blir upplyst av ett snöfall - som Anders Johansson skriver - kanske något annat kunde skönjas. Men den gör inte det. Det är bara mörker att vistas i denna förlängda höst i dödens skugga.

Hur tar man sig upp ur mardrömmarna? Jag har inga svar ännu. De kommer kanske.

söndag 4 januari 2015

Att uthärda, att förstå, att också avstå...

Utsikt från Fårabäck till Åhus. Foto: A.N.
"Vi får inte glömma att filosofi är konsten att maskera sina plågor och sin oro." (E.M. Cioran: På förtvivlans krön, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder)

”Tid efter annan inträffar något upprörande som väcker våra instinkter till liv, men därefter fortsätter vi att se varandra i ögonen som om ingenting hänt, och vi lever tillsammans utan att alltför påtagligt slita varandra i stycken. Allt återgår till ordningen; ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit." (E.M. Cioran i Historia och utopi, översättning av Jon Milos)

Jag lever solitärt en tid. Det kräver något helt annat, något jag nästan hade tappat bort på vägen. Det kräver av mig att utstå ledan. Det kräver tålamod. Det kräver ett försök att invänta nattsömnen som inte vill komma. Allt för mycket av den inre friden har rörts upp, slitits i stycken, slagits omkull som högt gräs av lien. Att förlora ett barn är att förlora en av de viktigaste bitarna av det som kan kallas "jag", nämligen det arv som barnet representerar för varje förälder.

Jag försöker maskera mina plågor och min oro.

Det som för tre månader sedan väckte instinkterna till liv - eftersom vi stod öga mot öga med döden - klingar inte av, men vi förstår av andra människor att det för de flesta är glömt, borta. Allt, bokstavligt talat allt, återgår till ordningen. Blicken måste ånyo höjas och se ut över den värld som är dygnet-runt-blodbad.

Skulle jag håna de lidande? Det vore det sista. Är det några människor utanför min familje- och vänkrets jag vill dela öde med så är det de män och kvinnor som redan ligger i rännstenen eller som befinner sig på flykt undan såväl goda som onda vapen. Det som borde uppröra allra mest är de skrupelfria gangsters som ägnar sig åt flykting- d.v.s. människosmuggling, som tjänar miljoner på att placera människor ombord på fartyg som saknar de flesta chanser att nå en hamn, eller som tar bra betalt för att i bagageluckor, containrar och på andra sätt få nordafrikaner, araber och asiater att nå till de förlovade länderna i Europa. Vi har sett många exempel den gångna månaden, och varje exempel borde utlösa en flod av vrede. Det gör de inte här hos oss. Här skäller människor på kommunalpolitiker och myndigheter, därför att de står i den fria, medialt infekterade luften, medan flyktingindustrins alla gangsters gömmer sig från allt ljus.

Men hån är en sak, nykter analys en annan. Det sker så mycket inför öppen ridå som skulle kräva ständig bokutgivning. Böckerna skulle analysera och kritisera, de skulle riva slöjorna från våra ögon. En och annan sådan bok ges det ut. Men i vårt eget arma land får vi nöja oss med propagandaskrifter. De upphetsade partibildningarnas propaganda. Orden som vill få mig att skriva under namninsamlingar eller ansluta mig till den ena eller andra publikationen. Jag står kvar, betraktar det som sker med sedvanlig skepsis. Propaganda har vi ingen nytta av, den förklarar inte varför bränderna uppstår, den släcker inte bränderna eller bistår de brännskadade.

I en nation där den politiska klassens förenas av orimliga mål och ännu orimligare praktik och därtill tystar varje form av opposition ska vi inte ha några illusioner inför framtiden.

Att leva en solitär tid - bokstavligt talat helt ensam i hemmet - är att ta ett steg tillbaka och se vad som skiljer det ena från det andra.


 

Om stenar och "fasta övertygelser"


Foto: Astrid Nydahl
Stenar, bara stenar, i vattnet, där tystnaden kommer till mig. 
"Fasta övertygelser eller spekulativa/ uppror, månadsräknarens hämnd, attacker/ på högdragenhet utförda av och med/ omöjliga släktingar - många skulle/ om de bara fick det rätta diagrammet/ strunta i att det kan vara löjligt" säger Les Murray. 
Hans ord ekar i mig.

lördag 3 januari 2015

Skri eller smärta?

Foto: Astrid Nydahl
Den som vänder sorgen inåt drabbas av en outsäglig smärta. Den är både fysisk och psykisk. Den är som värk fast omöjlig att identifiera. Den är som efter ett knytnävsslag i magen. Den är stenen mot tinningen och knivhugget som punkterar en lunga.

Den som vänder sorgen utåt skriker. Gråter. Hulkar sig genom nätterna och vandrar som en gnyende vålnad om dagarna. Den sorgen syns bättre än forna tiders svarta band på kavajslaget.

Jag har erfarit och erfar båda. Jag vänder sorgen inåt och jag släpper ut den. När jag skurar ett golv eller dammsuger ett rum finns den inte. När jag lagar middag finns den inte. Men så fort jag avslutar en fysisk handling sköljer den in över mig som en våg. Den fäller mig till golvet.

Läsa går bara i korta, sönderhackade sekvenser. Skriva är ett hopp som går från hjärnan till fingertopparna. Det enda. Skrivandet som terapi är ju det närmaste man kan komma en kliché. Jag använder den.


Trasiga tallrikar eller mellanmänskligt lättsinne?

Sabine Melchior-Bonnet: Det frivolas historia (Atlantis förlag, översättning av Lars O. Ericsson)

"Det som skiljer ombytlighet från frivolitet är endast nyanser. Den frivola människan trivs med omväxling och likt en fjäril fladdrar hon från blomma till blomma." Så skriver Sabine Melchior-Bonnet i sin till svenska nyligen översatta bok Det frivolas historia. Hon hävdar också att "den frivola människan dömer sig utan tvivel till att endast ta fasta på det yttre skenet, men vem, hur lärd hon än må vara, når fram till livsgåtornas innersta?"

Nu ska det i rättvisans namn sägas att dessa resonemang i första hand tycks gälla "umgänget mellan aristokrater" och att denna 1700-talets frivolitet hade lite, om ens något att göra med folket eller ens kunde förbindas med "den borgerliga människans möda". Förvisso har frivoliteten en överensstämmelse med tidens smak, den är "till gagn i sällskapslivet och den utgör inget hot mot samhället."

Kanske måste man gå tillbaka till begreppets betydelser för att rätt förstå det Sabine Melchior-Bonnet hävdar i sin bok. Mycket riktigt inleder hon med en redogörelse för hur ordet som stammar från latinets frivola, vilket betydde "trasiga tallrikar av bränd lera, assietter utan värde". Hon hävdar längre fram att begreppet med kristna författare kom att beteckna "vissa själsliga brister" och att prästerna under frivoliteten tyckte sig urskilja "Satans skugga, förföraren".

Man kan utan tvekan fastna för frivoliteten som ett uttryck för lätthet och att den som författaren säger "sätter lite färg på på vardagen genom att bekämpa både det trista allvar och ledan." Men med sitt omslag och de rika illustrationerna i färg leder den onekligen också tankarna till det avkläddas munterhet och könsumgänge. Det är många nakna rumpor och bröst som ryms i detta verk.

"Eftersom kärleken roar mer än någon annan förlustelse, lämnar den sina pikanta bidrag till den frivola konversationen och till de dagliga bestyren" skriver Sabine Melchior-Bonnet. Det är just det! "Böjelser, övergående nycker, påhitt, knep, det gäller att få med sin partner på en lek utan något annat mål än att förströ sig."

Sabine Melchior-Bonnets Det frivolas historia är ett sällsynt vackert praktverk. Jag bläddrar i det med stigande intresse och kan låta mig ledas in i författarens alla resonemang som på nästan varje sida är kryddat med citat från de olika epokernas stora författare och filosofer, till exempel finns både Montaigne och Voltaire representerade. Helgläsning och glädje rakt igenom.


fredag 2 januari 2015

Läsning av Predikaren när vinden sliter

Foto: Astrid Nydahl
Det blåser hårda vindar idag. Jag stiger rakt in i dagen utan att ens ligga tvekande kvar. I tveksamheten ligger nederlaget. Jag flyr nattens sömn och sätter mig till frukost. Det visslar i ytterdörren och smäller i brevlådorna.

"Tomhet, idel tomhet/ säger Predikaren/ tomhet, idel tomhet, allt är tomhet" står det i Predikaren, kapitel 1.

Jag har burit just den känslan i tre månader nu.

Vad är meningen? Vad vill tomheten mig?

Jag går till Predikaren, kapitel 2, där det står:

"Jag tänkte: Nåväl, då vill jag pröva/ på glädjen och njuta livets goda. Men även detta var tomhet."

Där flödar vinet. Där hopas det silver och guld. Först i tredje kapitlet kommer de förlösande raderna:

"Allt har sin tid/ det finns en tid för allt som sker/ under himlen:/ en tid för födelse, en tid för död/ en tid att plantera, en tid att rycka upp..."

Men att livet är smärta och ondska förnekas inte ens i denna text. Jag har under många år fått erfara det in på bara huden. Men jag är också förunnad skönheten och kärleken. Smärtfri behöver man inte vara för att känna livets goda, det räcker och blir över att få vara tillsammans med människor man älskar och håller av. Idag ska jag ta hand om två barnbarn. När de kommer hit vet jag att något som möjligen kunde kallas mening anländer. Den skriande tomheten jagas bort av deras ljusa röster. De vill mig bara väl, liksom jag dem. I det finns just då ingen tomhet.


torsdag 1 januari 2015

Att ramla i snöhalka eller läsa sig till förståelse

Landön 27 december. Foto: Astrid Nydahl
När man stiger upp och in i ett nytt år räcker det att se ut genom fönstret för att vara förvissad om att allt är sig likt. Världen är densamma. De grå molnen med. Regnet. Den svarta asfalten. Ljuden och tystnaden. Spisen i köket där samma mat ska lagas.

Var ser jag det förändrade? Mest i det liv som kallas "det lilla" därför att det handlar om familjekretsen. Där är förändringen dramatisk och smärtsam. Men den är också kärleksfull och löftesrik. Det som nästan krossade oss förde de små barnen närmare. I sitt nyårssamtal på telefon mitt i natten sa mitt barnbarn Vera: "Det är tur att vi har dig morfar". Jag bär de orden med mig, de är både uppfordrande och glädjande. Och så är det ju jag som har tur, vad skulle jag gjort utan dem?

I Gloria Gervitz fantastiska diktsamling Migrationer (i svensk översättning av Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson) heter det:

"och jag är ensammare än jag någonsin föreställde mig
äldre än jag någonsin föreställde mig

(...)

utströdda ord
som en dag skall växa i min aska"

Hennes dikter pendlar mellan livet och döden. Som när hon talar om "de mörkaste rosor knoppas i minnet" i dikten som slutar:

"och denna nostalgi
som knappt rör vid köttet
men plågar själen"

Den plågade själen finns i den levande människan. Den plågade själen följer henne fram till graven. Migrationen kan vara en inre resa, den kan vara fysisk, men den låter sig alltid skildras i dikten.

Boktiteln - Migrationer - får mig att tänka på det som utspelat sig under nyårshelgen i Östersunds-trakten. En buss med syriska flyktingar som vägrar stiga av. De klagar på kylan och snön och "att det inte finns en stor stad". Jag undrar vad människohandlarna ger för fantasibild av Sverige till de från kriget flyende syrierna. Tror de att Sverige står redo med allt för alla? Om jag flydde ett krig skulle varje tak över huvudet vara bättre, oavsett var. Om valet står mellan fallande bomber och snöhalka skulle det vara lätt.

Migrationer är inte alltid lika varandra. Flykten borde beskrivas annorlunda, men blir med bussockupanterna en symbol för hur allt kantrat och flutit iväg på drömmarnas hav.

Jag vet att Sverige är verkligt, inte en dröm. Jag vet att det nya året kommer att bjuda på många prövningar.