torsdag 1 januari 2015

Nytt år i gamla spår

Foto: B. Jangfeldt
Den som lever i tron att byte av bordsalmanacka förändrar det jordiska borde kanske istället byta deckaren mot ett uppslagsverk och statlig tv-humor mot en fördjupande box historiska filmer. Nå, det är verkligen inte tid för raljerande, men jag får väl tillåta mig en trampolin från vilken jag kastar mig in i januari 2015. Vilket nu är gjort.

I essäsamlingen Sorg och förnuft (svensk översättning 1997 av Bengt Jangfeldt) skrev Nobelpristagaren Joseph Brodsky:
"Om sanningen om tingen verkligen finns är denna sanning, med tanke på vår ställning som nykomlingar i världen, med nödvändighet av icke-mänsklig natur."
Och:
"Den kommer med nödvändighet att upphäva våra föreställningar om kausaliteten, förvända eller ej, liksom våra föreställningar om slumpen. Detsamma gäller våra antaganden om världens ursprung, om det så är gudomligt eller molekylärt eller bådadera: livskraften i ett begrepp beror på livskraften hos dess bärare. Vilket innebär att vårt sökande i grunden är ett högeligen solipsistiskt företag. Ty den enda möjligheten som dess levande har att byta plats med det icke-levande är dess fysiska slut: då människan så att säga blivit ett med materien."
Brodskys essä heter för övrigt En katts jamande.

Den här typen av resonemang kom jag betydligt närmare under den gångna hösten än jag någonsin tidigare gjort i mitt liv. Plötsligt blir det till synes abstrakta glasklart. Plötsligt står en text förklarande fram!

I en annan bok, Att behaga en skugga (svensk översättning 1987 av Bengt Jangfeldt), i essän Om tyranni, påminner han oss om det grundläggande:
"Sjukdom och död är det enda som en tyrann har gemensamt med sina undersåtar. I denna bemärkelse är det en fördel för en nation att styras av en gammal man (...) Lugn och ro både inom och utom landets gränser står i direkt proportion till antalet krämpor som ansätter ens Förste Partisekreterare eller ens President på livstid."
Ändå bör man påpeka att det utanför de totalitära diktaturerna - oftast beroende av just denna ensamma man - har det under hela 1900-talet, sakta men säkert, vuxit fram en politisk klass som saknar denna individ-bundenhet. Den politiska klassens säkrar sin fortlevnad med en stor kader av unga politikerbroilers, redo att ta över vid varje frånfälle.

Ändå går vi med öppna ögon in i det nya året, men som alltid i gamla spår.

***

Här tar min äldsta dotter Malin farväl av 2014, med fina och vackra ord om Tobbe och hans förhållande till lille Hugo, bland mycket annat. Läs det gärna.


onsdag 31 december 2014

"Godhet" och tyranni som slavspråk

Bygatan i juletid. Foto: Astrid Nydahl
"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):
"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."
Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte minst den gångna hösten sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

Idag är det nyårsafton. Om det behöver jag inte annat säga än att jag och vi alla från och med i morgon måste lära oss att skriva "2015". Det duger som beskrivning av ett nytt år. Resten lär vi får tampas med som vanligt.

Jag skriver ingen nyårskrönika eftersom jag inför julen i år publicerade denna tämligen familjenära krönika. Annars är det ju ingen brist på såväl viktiga som rentav brännande frågor att resonera kring. Och just det gör jag löpande i bloggen. Skulle man påminna om några avgörande händelser kunde man lätt identifiera dem: Ryssland/USA/Ukraina, Mellanöstern/Islamiska staten, EU/ekonomiska kriser och folkliga protester, Islamismen/ laglösa arabstater med störtade despoter samt inte minst den groteska politiska utvecklingen i vårt eget land (vilken ju på sätt och vis ovanstående nyårstext berör).



tisdag 30 december 2014

Céline sedd genom Ekerwalds ögon

"Jag har kränkt världens fåfänga, därför måste den ha ihjäl mig." (Céline till Albert Paraz den 4 mars 1951)

Med dessa ord inleder Carl-Göran Ekerwald sin bok om Céline. Liv och tänkesätt (2003).

Ekerwald skrev en omfattande svit böcker med biografiska porträtt, dessförinnan handlade de om Nietzsche, Goethe, Shakespeare och Voltaire. I sviten med det gemensamma namnet Liv och tänkesätt tar han i Célineboken itu med samma typ av frågor som med de andra; hur det privata livet utvecklar en karaktär, hur tiden och det omgivande samhället formar karaktären till en mänsklig ståndpunkt vid sidan av de gängse. Med Céline tittar han inte bara på läkarbanan, giftermålet och skilsmässan för att se det privatas grund. Ekerwald är särskilt noga med att visa hur krigen i Célines fall blir ramen inom vilken det mesta utvecklas: litterärt, konstnärligt, politiskt.
"Kommunismen är förförisk, säger Céline, för den demaskerar människan. Vi är martyrer för ett avskyvärt system. Vi är nämligen exploaterade. 'Den starke exploaterar den svage', det är kommunismens alibi." (Ekerwald)
Och så citerar han Céline som i raserihumor skriver:
"Bryt dina bojor, Pöbel! Res dig Dummerjöns! Det här kan ju inte vara för evigt! Visa dig! Du ser ju bra ut! Man kommer att beundra dig! Granska dig från topp till tå! Man skall upptäcka din poesi, man skall äntligen i lugn och ro älska dig för din egen skull! För fan! Så mycket bättre!"
Ekerwald säger att man lätt kan uppfatta texten som ett hån mot revolutionären, men när man läst hela inser man att den rättfärdigar revolten mot borgarklassen efter alla år av förtryck.

Men i stora drag håller Céline hela politiken för att vara rutten, inklusive kommunismen. Men ämnet är tabu, säger Ekerwald, "sanningen är att människan bara har en enda tyrann - sig själv."

På samma skoningslösa sätt betar Ekerwald av Célines ammunition, oavsett om den riktar sig mot katoliker, judar, kommunister, kapitalister eller andra. Kategorierna var förmodligen av underordnad betydelse, Céline slogs mot allt och alla som kunde förbindas med en ståndpunkt, en tro eller en politisk övertygelse. Den punkt på vilken han dömdes så hårt efter andra världskriget var just antisemitismen, den politiskt formulerade judehatet och hans samarbete med de tyska ockupanterna. Hans flykt till först Tyskland och sedan Danmark slutade i fängelsecellen. Men Céline skyddade sig ändå bakom den mur som hette "mänskligheten". Han citerade alla de tänkare som var eller varit råare än han själv. Ekerwald skriver:
"Många tycker bäst om att läsa författare som drar en glömskans slöja över alla mänskliga tillkortakommanden. De bör undvika att läsa Céline."
Efter kriget tog Céline avstånd från antisemitismen och 1951 kunde han återvända till hemlandet.

måndag 29 december 2014

Enzo Traverso om judenheten och frigörelsen

I sitt verk Auschwitz, Marx och nittonhundratalet (Bokförlaget Röda Rummet 2006, översättning av Per-Olof Mattsson) skriver Enzo Traverso:
Franska revolutionen frigjorde dem (judarna), omvandlade dem till ”människor som alla andra”. Men det pris som de avkrävdes för jämställdhet var förnekandet av deras speciella identitet. När de väl blev medborgare, förutsattes judarna inte längre vara judiska. Eftersom den universella människan juridiskt sett bara existerade inom nationalstaten, uppmanades judarna att omvandla sig till franska män och kvinnor, italienare, tyskar och så vidare. Upplysningens arvtagare vågade, oavsett om de var liberaler, socialister eller marxister, inte ifrågasätta detta paradigm om homogenitet, utjämnande av skillnader. Under 1800-talets gång avlöstes således kampen för frigörelse av plikten att assimileras. Motstånd likställdes med obskurantism, avvisande av ”framsteg” och beskrevs även som längtan tillbaka till ghettot. Med den inställningen blev det enda möjliga sättet att bevara judiskheten att ”normalisera” den, att inte definiera den som något ”annat”, utom i form av en judisk nationalstat. Sionismen var ett barn av en kultur som inte kunde föreställa sig mänsklig mångfald bortsett från och utöver nationella gränser. Antisemiter förblev, å andra sidan, intresserade av verkliga judar, inte av abstrakta judiska medborgare, som i deras ögon inte var något annat än en optisk illusion, ett bedrägeri, en förklädnad som gjordes möjlig av demokratin och moderniteten. I och med slutet på den borgerligt liberala eran, vilket förebådades av första världskriget och definitivt fullbordades genom de följande årens framväxt av totalitära regimer, berövades Europas judar, långsamt men obönhörligt, allt som de uppnått genom frigörelsen, emancipationen. De berövades sina rättigheter, blev än en gång ett folk av paria, statslösa, förvisade, en sårbar, diskriminerad och förföljd minoritet, som drevs från land till land, utsatta för alla former av trakasserier och slutligen utrotade under en i det närmaste allmän likgiltighet. De berövades tyskt medborgarskap 1935, italienskt 1938, österrikiskt 1938, franskt 1940 och så vidare och skyddades som judar inte längre av någon internationell rätt. De blev ”överflödiga” varelser.
Hela texten finner man här. Den är 87 sidor lång och ytterst intressant.

Varför citerar jag nu detta arbete? Är inte frågan om de nationella minoriteterna tillräckligt luftad redan? Man skulle tro det efter allt som skrivits och sagts de senaste månaderna. Men eftersom jag själv bidrog till begreppsförvirringen (med två större texter som jag tagit bort) anser jag att detta kanske kan vara en bättre och klokare ingång till ämnet.

I sitt förord skriver Mattsson bland annat:
Den tyska imperialismens försök att erövra hela Europa mellan 1939 och 1945 misslyckades. Storkapitalet hade överlåtit den politiska och militära makten till de nazistiska ledarna med Adolf Hitler i spetsen. Förtryck mot arbetare och internering av aktiva socialister och kommunister var vad borgerligheten förväntade sig att få ut av sitt stöd till nazisterna. En viss diskriminering av judar, och andra grupper som ansågs främmande i det tyska samhället, var också förväntad. Men någonstans mellan den punkten och det fullskaliga försöket att helt utrota Europas alla judar under andra hälften av världskriget överträddes en gräns. Diskriminering och förföljelse övergick till något som ofta även trotsade kapitalismens ekonomiska rationalitet. Istället för att producera för den tyska krigsmaskinen och hemmafronten, började en del läger att enbart framställa död (…)
Den fransk-italienske statsvetaren Enzo Traverso är född i Italien men bosatt och verksam i Frankrike. Han har varit universitetslektor i judiska studier vid Ecole des Hautes Etudes en Sciences Sociales i Paris och undervisar för närvarande i statsvetenskap vid Jules Verne-universitetet i Amiens. Traverso är idag en av de mest kända företrädarna för den radikala vänstern i den fransktalande världen när det gäller studier av Förintelsen, eller Shoah som han föredrar att kalla det judiska folkmordet under andra världskriget.
Jag rekommendera en läsning av hela texten eftersom den på ett klokt sätt hanterar just de ämnen som titeln anger: Auschwitz, Marx och nittonhundratalet

Egentligen tror jag att man inte kan nöja sig med dagspressens pajkastningar om man vill förstå dessa frågor. Vill man bidra till att släcka den antijudiska brand som nu åter härjar i Europa kan och bör man börja med frågorna om nationell identitet, minoritetspolitik och medborgarskap.


lördag 27 december 2014

Decemberöverenskommelse och utlyst tystnadskultur

Den svenska politiska klassen har idag fått ett nygammalt ansikte. I själva verket är det sex ansikten som flyter ihop till ett och därmed förvandlar Sverige till ett politiskt väckelsemöte. Den stora väckelsen är den ideologi - "samförståndets" tystnad - som rått ganska länge, men som nu formaliseras och görs till högsta politiska princip. Hela den socialmoderata tillväxtreligionen blir här en parlamentarisk hydra som i princip avskaffar all politisk opposition. Det mina vänner kan vi kalla "fascism light" - i realiteten en med "demokrati" och "folkvilja" maskerad, totalitär statsmakt som med möten bakom kulisserna sidsteppar och avväpnar riksdagens öppna debatter och beslut. Inte ens SD kommer att kunna bete sig som "opposition", ty vad de än säger är de på förhand uteslutna från både diskussionen och besluten. Dagens uppgörelse har ju som främsta syfte just det! Vänsterpartiet fortsätter på sin föga smickrande väg som "kamrat 4%" och ger den sexhövdade hydran sitt fulla stöd. Vad annat hade de kunnat göra? Hand i hand går samtliga så kallade "rörelser" in i hydrans kropp, utan jämmer, utan klagan, men med en enda formulerad tes som vägledning. Den kallas "den nya politiska situationen". Och hydrans namn blev "decemberöverenskommelsen", och bekräftade att Sverige också är stilbildande för europeiska, politiska eufemismer. Oavsett antal huvud är denna hydra ett monster, och det träsk den här lurar i måste sägas vara själva det politiska system som säger att tystnaden och "samförståndet" är vägen som leder framåt. Jag tror tvärtom, det systemet leder alltid, då som nu, till en förstärkt totalitär tendens. Utan en motsättningarnas, konflikternas och debatternas dialektik stelnar allt i en förkvävande form. Hur den slutligen kommer att se ut är det ännu ingen som vet.


Gästbloggaren Gunnar Lundin om E.M. Cioran

E.M. Cioran - en god europé

E M Cioran är en entusiastisk natur; med entusiasm anslöt han sig till en nationalistisk rörelse i Rumänien. Så utspelas andra världskriget då ideologierna från att ha eldat den enskilde till ädelmod stannar upp i maktsystem och änglarna måste vaktas av gendarmer. Cioran flyr Rumänien och lever sitt återstående liv i exil i Paris. Nu är han en fiende till sekterism i vilken skepnad den än uppträder.

Han söker sig genom historien för att finna individer som ger uttryck åt hans nya disposition, i vilken lärdom och visdom inte längre är detsamma; ”Lao Tse, som endast läst några få böcker, är inte mer naiv än vi är, vi som läst allt. Djupsinnigheten är oavhängig av lärdomen.”  Diogenes i tunnan var ingen vulgär Sokrates, utan en rättfram kyniker som då han som gäst blev tillsagd att inte spotta på golvet spottade sin värd i ansiktet, den enda smutsiga fläcken i det skinande huset. Alla former av efterlåtenhet mot makt och självgodhet är nu måltavlor i Ciorans Bitterhetens syllogismer (övers. Jon Milos). Men fortfarande är han entusiast. I dessa utfall mot världens dumhet och ondska finner han genom negativism en desillusionerad möjlighet till liv. Varje världs frälsande idé har lett till inkvistionen eller Gulag. Och världens tyngd lämnar hans axlar – .

Högmodet hör till den historielösa människan vars paroll är Framsteget, trots att dessa framsteg inte är större i förhållande till vår existentiella okunnighet än de var för Job.

Och vår samtid uppmanar individen att se sig som det graviterande centret för tillvaron, gynnad eller hotad från alla håll. Den modige och den fege är i samma mån slavar under faran; den förre söker sig till den, den andre från den. I Sammanfattning av sönderfallet är det inte bara Ciorans nationalistiska idéer som fallit sönder utan hela den västerländska frihetsretoriken. Det har uppstått ett tomrum; istället för ett traderat historiemedvetande och en kontinuitet av verklig upplysning en isande vind från det förflutnas historiska fläckar.

I det läget går Cioran från det kollektiva till det enskilda och vardagligt funna. Missräkningen över en jublande framtidstro har varit så stark, att han nu, nedkommen på jorden, blir en diktare. Hamlets ambivalens blir hans. Vad är filosofin mot Job, Shakespeare, Bach? Finns det inte en sorts tacksamhet över erfarenheten som gör livet uthärdligt?
   
”Har man någonsin sett en dikt om hopp utan att känna sig illamående, ja äcklad?” – Och ändå är det just hoppet som återkommer hos Cioran; också hoppet att få förtala världen. Att följa sina instinkter. Disiecta membra poetae = det spontana och ofullbordade, är för Cioran det goda. Denna möjlighet att vara kynisk och spontan? En viss hänsynslöshet som står skarpt mot den varma och fuktiga och själviska hänsynen. ”Sönderfallet” som gäller allt som fötts in i tiden, har också ett förhållande till ”intet”, ”tomheten”, något oförstörbart. Det ges bara nya namn för det; Cioran räddar det och blir en skeptisk mystiker. Han väljer att skriva utifrån den sömnlöshet, hemlöshet och utsatthet där möjligheten till den solitäres liv i kritisk, även självkritisk, gemenskap kan vidta.

Gunnar Lundin

***
Här finner du några av mina egna texter här i bloggen om Cioran:

Det totalitäras frestelse.

Tears and Saints.

Leva i konflikt med sin tid.

En betraktelse efter den norska massakern.

De dödliga ismerna.

fredag 26 december 2014

Tankar som inte har åldrats. Miguel Torga igen

Miguel Torga i hembygdens berg
Denna jul läser jag också Miguel Torga, som ni säkert sett. Ibland förvånad jag över att hos honom finna det slags civilisationskritik som idag av den politiska klassen betraktas som extremism. På 1950- och 1960-talen formulerade han radikala tankar om sin vantrivsel i kulturen, denna läkare och författare som tidigt blev ett så stort namn i sitt eget land.
"Vi är tillbaka i folkvandringarnas tid, vi invaderas av ideologier i stället för av barbarer. Världens värdetillgångar ser ut som ett skövlat fält. Människosjälen liknar en videkvist som vrider sig under intoleransens alla stridiga vindar. Ingen ande, hur ointresserad den än är, får frid inom sitt gebit. En sådan lycka får endast de trogna lycksaliga njuta, som står i harnesk mot varandra i sina många samfund, politisk, religiösa, ekonomiska, litterära, kulturella eller andra. Precis som i primitiva samhällen ingår man antingen i en klan och godtar gemenskapens credo eller också förlorar man rätten till sitt eget liv. Till liv och död, för samma intolerans kan drabba eller drabbar den förtappades minne. Avskildhet är inte längre möjlig i våra dagar. Det finns inte en vrå på jorden, där en fri människa kan finna en hemvist." (Coimbra den 14 september 1961, ur Inre frihet, översättning av Arne Lundgren)
Redan två dagar senare konstaterar han:
"Städerna har blivit monumentala bländverk av betong och rovgirighet, och människorna som bor där har blivit bländverk i miniatyr av kött och tanke. Var och en som fortfarande längtar instinktivt efter det enkla, det omedelbara, det sanna måste fly dem så ofta man kan och återvända till hembygden. Om inte annat så för att konstatera, hur långt man kommit i sitt förfall..."
Detta är tankar som idag betraktas som en ganska mild kritik av de postmoderna urbana miljöerna. Det som kanske syns allra tydligast idag är ju konsumismen som ideologi och trosuppfattning, en förödande kultur som sätter människans materiella sida i första rummet och underblåser den till dess ordspråket "Jag handlar, alltså finns jag" blir ett livsideal. Jag såg före jul en intervju med en finsk stadsarkitekt, som berättade att man i Finland sedan länge slutat bygga gallerior. Med hans ord ekande i huvudet betraktade jag det gigantiska Galleria Boulevard vars tredje etapp nu byggs, och där den andra etappen ska invigas i mars. Det är en byggnad som aldrig kommer att fyllas av handlare, eftersom den är alldeles för stort tilltagen. Av de mer än 70 butiksytorna är det hittills bara 40 som är klara för invigning. I etapp ett som öppnades med pukor och trumpeter har minst två butiker redan gått i konkurs. Så ser superkapitalismen ut; miljarder pumpas in i betongprojekt som förstör stadskärnorna, och när den enskilde handlaren ska försöka leva upp till projektets ideal blir han ganska snabbt blottställd.

Natten till igår började människor här i staden köa redan klockan 03.00 för att få vara med på "rean". Det säger inte så lite om var vi befinner oss, och hur snett vi hamnat i de tappra försöken att skapa våra liv.

Engelsk press uppger att gigantiska belopp läggs på rean, och att det på nätet handlas för drygt en halv miljon pund varje minut! Studera de bilder som illustrerar den engelska rean, redan i människors blickar anar man att något är galet.

Julläsning på 1920-talstyska

Landön på Juldagen 2014, foto: Astrid Nydahl
Jag tycker om det uppfordrande. Jag föraktar det följsamma och undergivna. Och ändå ägnar jag mig, som de flesta, åt meningslösa tomheter titt som tätt. Denna jul är ett undantag. En verkligt uppfordrande uppgifter är att läsa Oswald Spenglers Nybyggnaden av det tyska riket, utgiven 1924 och nu för första gången på svenska i översättning av Lars Holger Holm som i sitt förord kallar boken "ett tidsdokument" och ändå en bok som "speglar även vår tid och de dramatiska sociala omvälvningar vi i ögonblicket genomlever". Jag ska förstås läsa på ordentligt och be att få återkomma med en anmälan. Men redan denna Annandag jul vill jag bjuda på några rader ur den, från första kapitlet med titeln Träsket:
"Vi har inte längre något fädernesland, utan partier; inga rättigheter, utan partier; inget mål och ingen framtid, utan partiintressen. Och dessa partier, än en gång sagt: ingen del av folket, utan affärssammanslutningar med en betald ämbetsmannaapparat som stod i samma förhållande till amerikanska partier som en loppmarknad till ett varuhus - fast beslutna att ge fienden allt han begärde, skriva på varje fordran, inge honom mod att göra alltmer vittgående anspråk, endast för att inom landet självt ostört kunna tillgodose sina egna intressen."
Ja, smaka på den och fundera över vad innebörden för vår tid är av ord skrivna och utgivna 1924. Jag blir under läsningen alltmer fascinerad av hur mycket som ännu tycks äga giltighet. Nej, jag är inte så dum att jag inbillar mig att man kan sätta ett likhetstecken mellan 1924 och 2014.  Däremot så tror jag att man kan lära något av den tiden. Vi vet ju ganska bra vad årtalen står för. Vi vet att det första världskriget svept fram över Europa och lagt hela städer i ruiner och mördat många människor. Vi vet att det andra världskriget inte låg särskilt långt fram i tiden. Och vi vet att Spenglers arbeten hade betydelse då, och att de har det nu. Så från den ena världens undergång till den andra ser jag en röd tråd löpa också i de konkreta analyserna. Nog kan vi känna igen oss i beskrivningen av partiapparaternas politik, deras brist på förankring - minns arbetarrörelsen och bonderörelsen och fråga dig var deras rörelser finns idag - och inte minst den partilojalitet som avkrävs den som ens vill försöka göra något. Partipiskans tidevarv började inte med oss. Förhoppningsvis kan den avskaffas i våra barnbarns vuxenliv.


torsdag 25 december 2014

Två portugiser till tröst en svensk juldag

Fernando Pessoas penna
"Här befinner jag mig på toppen av ett berg. Mina ögon stirrar vidöppna i mörkret och försöker att i anteckningsboken, som jag knappt ser, förlänga den dagarnas äventyrliga skrift som jag försöker sätta på pränt i mitt kalendarium. Allt detta flackande världen runt för att hitta en säng! Men min kropp kan inte vänja sig vid någon madrass, och inte heller finner min själ någon vila. Jag lever i en vandrande vaka."

(Miguel Torga, 27 december 1969, ur Inre frihet, översättning av Arne Lundgren)



onsdag 24 december 2014

Julafton, lucitansk och skånsk

Lissabon. Foto: Lennart R.
"I cirkeln av mina vålnader, som alltid infinner sig den här dagen, sitter jag och rör om i brasan av härden."
Så säger han, Miguel Torga, i dagboken på julafton 1977.

Jag kan bara instämma, eftersom jag tror att några vålnader kommer till mig denna helg. Torga säger samma dag:
"Och vi låter de heliga timmarna skrida fram i väntan på dagbräckningen. Då kommer mina följeslagare att helt diskret återvända till de dödas lugna värld och själv ska jag yrvaken vakna upp till de levandes oroliga värld."
Oavsett vad så önskar jag er alla en god jul - och med det menar jag en jul utan prylstress, utan konsumtionshysteri, men med desto mer av mänsklig samvaro, god mat och dryck med långa sittningar till bords, kanske någon vacker musik och sång, men framför allt med den frid och stillhet vi alla erbjuds att ingå i.

tisdag 23 december 2014

En walesisk präst och diktares ord i jultid

Aberystwyth, Wales. Foto: Astrid Nydahl
 
R.S. Thomas
JUL BLAND BERGEN

De kom över snön till brödets
renare snö, fumlade med det i sina grova
händer, fattade det med läpparna
likt djur, stirrade ner i den mörka kalken
där vinet glänste, kände det skarpt
mot tungan, skälvde som vid minnet
av en synd och hörde för ett ögonblick
kärleken skrika i hjärtats krubba.

De reste sig och återvände till sina magra
arrenden, som låg nakna i det ödsliga
decemberljuset. Deras horisont krympte
till den egna, steniga åkerlappen
med dess träd, där blåsten naglade fast
den förfärade kropp som inte hade bett
om att bli född.  

(Tolkning av Ingemar och
Mikaela Leckius 1995)

R.S. Thomas ( 1913-2000)





måndag 22 december 2014

"Personligen är jag emot amerikanism"

Gottfried Benn (1886-1956)
Vi gjorde som vi brukar. Ta sig in till stadscentrum för att handla julöl och snaps är det aldrig tal om. Det skulle tvinga oss in i den fasansfulla gallerian. Vi kör till Åhus istället, först för en fika nere vid havet och sedan in till torget. Mycket folk idag, förstås, men hellre trängas i den lilla lokalen som påminner om en gammal lanthandel och få med sig de åtråvärda dropparna hem.

Tankarna gick till Gottfried Benn och den fina volymen Dikter & Breviarium (Norstedts, urval och tolkning av Peter Handberg). Det är en bok jag aldrig tröttnar på. Låt mig visa varför:
"Det finns dagar så tomma att man förvånar sig över att inte fönsterrutorna trycks ut av det negativa trycket; det finns tankegångar så utsiktslösa att de berövar en medvetandet. Det bara är så, det är inget att göra åt." (1922)
Och:
"Personligen är jag emot amerikanism. Jag är av den åsikten att den rent utilitaristiska filosofin, optimismen à tout prix, 'keep smiling' och det ihållande flinet inte passar den västerländska människan och hennes historia. Jag hoppas att den europeiska människan, åtminstone som konstnär, alltid kommer att kunna försmå det enbart nyttiga, massartikeln och kollektivplanen och enbart leva av sitt inre." (1928)
Eller för att smaka på hans dräpande tidsdiagnos från 1937:
"En förskräcklig värld runtomkring oss! Ofta bortglömd, ibland alldeles ohyggligt tydlig: rena skiten helt enkelt, det låga i sig, ovärdigheten som sådan i tidningar, i böcker, på teatern, i de offentliga talen, ja i allt det tyska överhuvudtaget. Utan räddning? Utan slut? In aeternum? Ja, jag tror det. Tiga, och mödosamt sätta ihop rad för rad, vers för vers och den ena tanken efter den andra, utan hopp, utsiktslöst, smärtsamt och alltid med avgrunden i tankarna, tills någon bårhusvaktmästare sluter ens förtorkade ögon med betalda affärsfingrar - det beseglade ödet. Ecce homo germanicus"
Man kunde förstås tillägga att det tycks gälla också vår tid och vår nation.


söndag 21 december 2014

Året som gick. Krönika för jul och nyår

Landön. Foto: Astrid Nydahl
Jag vill i år skriva en mer personlig krönika än vanligt. Men jag vänder mig till alla läsare med några nedslag i det gångna året.

2014 har varit ett svårt år. Mycket svårt. Ibland nästan outhärdligt.

Jag rivstartade den 2 januari med artrosskola. Det var ingen succé alls eftersom mina knän var helt förstörda. Kontanta besked efter röntgen visade att det mesta av brosket var borta och därmed var sjukgymnastik i praktiken omöjlig. Nu skulle den långa vandringen börja.

Mitt barnbarn Ella fyllde sju år i januari. Min dotter Catarina blev 35 samma månad.

I början av mars var jag på Ortopedkliniken i Hässleholm för provtagningar och möte med läkaren som skulle operera mig. Jag avbeställde operationen när det stod klart att den skulle göras medan jag var vaken. Mardrömmarna stod i kö.

Mitt barnbarn Hannes fyllde 11 år i mars.

Jag gav ut boken Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism i mars. Den fick en handfull recensioner på nätet och ett par från veckopress. Från dagspressens kultursidor var det tyst. Inte ens de som bett att få recensionsexemplar skrev ett ord om den. Kvällsposten i Malmö utgjorde ett undantag. De gjorde ett helt uppslag, till min stora förvåning.

Min yngsta dotter Ditte fyllde 30 år den 25 april, dagen då Portugal firar sin ”nejlikerevolution” och vi här hemma traditionsenligt skålar i något vin från just det landet.

Den 13 maj fyllde min äldste son 41 och mitt barnbarn Ebba 13. Dubbel födelsedag och ändå anspråkslöst firande.

Den 19 maj var det Hugos tur. Han blev nio. Sitt fasansfulla Alströms syndrom bär han på varje dag och under året drabbades han bl.a. av diabetes och svårare skelettproblem, varför han numera är nästa helt beroende av rullstol.

Den 27 maj fyllde min dotter Lina 32. Den 12 juni skulle Alfons ha fyllt 12 år om inte cancern redan hade tagit honom.

Barnbarnet Alma blev 10 år den 5 juli. Min guddotter Cindy fyllde 25 samma månad.

Den 16 juli fyllde min yngste son Tobias 28 år. Astrid och jag var hemma hos honom veckan innan med tårta och kaffe. I present fick han en fin biografi över Johnny Cash. När vi satt där under äppleträden, samtalade och skrattade, kunde vi inte ana vad som väntade. Tobbe var, som han brukade, ömsom vemodig, ömsom skämtsam och ironisk.

Med ett glatt familjegäng på Solgården vid Ivösjön


Sista veckan i juli ställde vi till med stor fest. Astrids döttrar och alla barnen kom ner från norrländska Älvsbyn till Skåne. Vi hade hyrt en kursgård vid Ivösjön, och runt 40 personer blev vi som satt till bords utomhus den där lördagen då termometern visade 32 grader! Barnen badade oavbrutet. Hälften av mina barn och många av barnbarnen var också med.

Samma lördag fyllde mitt yngsta barnbarn Lykke 6 år och hon pratade mycket om den väntande skolstarten.

Den 28 augusti firade Astrid och jag vår 20-årsdag. Det räcker ju att vi träffar barnbarnen för att förstå hur tiden försvinner bakom oss, men det var ändå märkligt att konstatera att så många år gått.

Min fosterdotter Ljubitza blev 43 i september. Astrid gick i pension! Nu delar vi all vår tid tillsammans. Och sedan i somras tar vi oss nästan varje dag till kusten för frihet, frisk luft och en kopp kaffe.

Måndagen den 8 september 7.30 på morgonen var det dags för operation. Jag var förbluffande lugn på vägen dit. Fick epiduralbedövningen som jag fruktat, men som var en försumbar smärta. Operationen tog 45 minuter, jag låg bedövad men fullt vaken på operationsbordet och hörde sågen såga och hammaren slå. På kvällen, kanske ett par timmar efter att bedövningen slutat verka kom de fasansfulla smärtorna. Något liknande hade jag aldrig upplevt. Tre dagar var jag kvar på sjukhuset. När jag bevisat för sjukgymnasten att jag kunde gå med kryckorna fick jag åka hem. Nu började en seg, svår och smärtsam rehabilitering, som skulle fortsätta långt in i december.

Den 12 september fyllde min äldsta dotter Malin 39 år!

Den 25 september blev barnbarnet Vera 8.

Tobbes grav, bredvid syskonbarnet Alfons, i Västra Vram.

Fredagen den 10 oktober inpräntades i mig för alltid. Astrid och jag satt med en måltid och en flaska vin när telefonen ringde vid halvnio-tiden på kvällen. Jag såg genast på Astrids ansikte att det hänt något hemskt. Jag tog luren och hörde Birgittas röst, ord för ord minns jag: ”Thomas, Tobbe är inte med oss längre, Tobbe är död”. Jag minns bara att jag sedan skrek och ville falla till golvet och låtsas att allt var en ond dröm. Men så fick jag tala med min dotter Catarina som meddelade att en vän till henne skulle komma och hämta oss, så att vi kunde ta farväl av Tobbe i sjukhuskapellet. Det var absurt. Där hade Astrid sin sista arbetsplats som sjukhuspräst. Bara några veckor tidigare hade hon lämnat den. Nu stod hennes efterträdare, en ung präst där och tog emot oss. Jag stod hos Tobbe gråtande, jag kysste hans ansikte, smekte hans kinder och kunde inte förstå att han var död. Han var sig så lik. Alla hans drag fanns där. Den lätta skäggstubben, de av hårt arbete smutsade händerna. En svår tid började för oss alla. För hans syskon, för hans vänner och arbetskamrater, för alla syskonbarnen som ännu befinner sig i akut sorg. Hans begravning några veckor senare blev en fantastisk manifestation av tradition och samhörighet. Hans närmaste bar honom till sista vilan, och 125 av oss möttes i Medborgarhuset för gravöl. Många timmar av samtal och minnen blev viktiga för oss föräldrar. Att Tobbe skulle ta sitt eget liv hade jag inte kunna föreställa mig, men jag var väl medveten om hur han fick lida av sin epilepsi.

Alla kondoleanser i form av brev eller e-post betyder så mycket för oss. Det handlar om flera hundra. Och blommor, kransar och donationer till hjärn - och epilepsifonder, har i lika hög grad värmt oss i dödens kyla. Tack till er alla!


Den 17 december fyllde mitt barnbarn Joel tio år och så sent som i lördags, den 20 december, blev mitt första barnbarn Rakel 17!

Nu väntar ett par julfiranden hos nära släktingar, barn och barnbarn, men på julafton är vi två ensamma här hemma. Det blir en fridfull julafton precis som vi vill ha den. Alla år vi haft tillsammans har Astrid arbetat med julnattsmässan och alltid kört hemifrån på kvällen för att återvända mycket sent. I år är hon hemma med mig.

Årets bloggande har varit en fascinerande upplevelse. I samband med vissa händelser har läsarantalet stigit till mer än det dubbla. Men för det mesta har jag en konstant, rimligt stor, läsekrets. De flesta finns förstås i Sverige, men jag har trogna läsare i Danmark, Finland, Norge, England, Frankrike, Tyskland, Israel, USA och Kanada (liksom enskilda läsare i flera andra länder, spontant tänker jag på de läsare som finns i Zagreb, Wien, Kosova och Albanien).



Jag tar tillfället i akt att önska er alla en riktigt god jul och ett något bättre 2015. 


lördag 20 december 2014

Att förstå friheten när den kan mistas

För att få perspektiv på tillvaron går jag ofta till Hans Ruin.

Det var en slump som fick mig att börja läsa honom för ett antal år sedan, och jag köpte hem en handfull av hans böcker, som är relativt lätta att finna antikvariskt.

Vi befinner oss i en tid då det pågår krig i Europa, och då de två supermakterna USA och Ryssland mäter sina krafter just här. Allt som sades mellan Sovjetunionen och USA när muren föll tycks glömt och nergrävt. Hur nära NATO kan komma de ryska gränserna utan att ett kallt krig övergår i varmt vet vi inte än. Men vi kan cyniskt konstatera att det krig som pågår i Ukraina har att göra med detta.

Hans Ruin skrev i Ett land stiger fram (1941) om vad som hotade att förgöra Finland som nation:
"Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi vet inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rätt och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller riktigt vad det innebar att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde."
Det perspektivet borde vägleda oss varje stund. Hela vår kontinent befinner sig i ett tillstånd som påminner om leken "hela havet stormar". Det är bara att bege sig till vilken matbutik som helst så blir man vid entrén medveten om vem dessa människor är som sitter med en mugg framför sig och säger "hej hej" eller "pliiiis". Eller varför inte läsa sig till kunskapen om hur två länder som båda är EU-medlemmar - Sverige och Rumänien - behandlar sina medborgare utifrån helt olika ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar. Vem hade trott att välgång väntade med EU-inträdet? Och värre kommer det att bli efterhand som fler av dessa fattighus får sina medlemskap. Det, om inte annat, kommer att utlösa nya former av skred och katastrofer. Vi kommer inte att följa det på tv utan just vid tröskeln till våra hem.

Ja, jag återvänder gärna till Hans Ruin.