”Just den här sortens litteratur har vi alldeles för lite av i Sverige. Det är
svårt att förklara varför, annat än att den är omöjlig i ett andligt och
litterärt klimat som favoriserar deckaren och kokboken framför allt annat. Men
med Björnssons mosaiker kommer man betydligt närmare det sant mänskliga. En
fördel är avgjort den att man kan läsa hur man vill i dessa böcker. Det räcker
med tre-fyra sådana texter på kvällskvisten för att man ska ha något att
fundera på innan sömnen kommer. Mosaikerna ’har den ordinära tidningsnotisens
längd’ och karaktäriseras av författaren själv som ’prosa-haiku - av scenerier,
infall, minnesbilder.’”
Nu har
han kommit med sin tredje bok i genren: Nyare mosaiker (Atlantis förlag).
Den är
aningen tjockare än den föregående och annars likadan i sin form. Det handlar
alltså om korta, ibland mycket korta, ibland en smula längre, texter om högt
och lågt. De har ibland det förströddas ton, ibland är de rentav lite
högtidliga. Men de kan ha skrivits i vilken anteckningsbok som helst, på resa
eller promenad, på café eller hemmavid. Det är just det jag tycker så mycket om
med Björnssons mosaiker. Att inte veta, eller ens ana, vad som ska komma i
nästa text eller på nästa sida. Vad är det då man får? Jag ger några mycket
olika exempel, först ur andra avdelningen, text VII:
”Mitt självvalda utanförskap. Chansen att välja sina närmaste! Undgå grupptryck
och organisationskonsulter! Ibland hamnar jag nog i bidragsberoende, som när
ett stipendium utfaller. Men ärligt talat: Varför uppsöka en arbetsplats där
jag vet att jag inte trivs? Och utsättas för mobbning, eller själv börja mobba.
Chefen alltid en psykopat. Undantag finns. Jag hade en som brukade sitta en
timme i min länstol och prata Habermas. Bakdantarna rusade av och an. Malliga
slöfocken passade på att ge sig ut på stan. Min blick föll på oljan med de
beska grantopparna.”
I en
sådan text ser jag mig själv, mitt liv och mina val. Men där finns ju också
annat som berikar och sidobelyser sådana erfarenheter.
Nästa
exempel är hämtat från tredje avdelningen, text V, också den en barndomsbild
som kunde ha varit min, jag citerar bara slutet:
”Den
enda söndagsskola som kom på fråga var Missionsförbundets, den var mest normal.
Där lades kollekt i en bössa som hade formen av en negerpojke: för varje slant
bockade han snällt. Många frikyrkliga tillhörde folkpartiet, min farfars parti.
Vart tog de sedan vägen?”
Den
bilden säger mig hur tiden snabbt förflyttat sig från 1950-talets naivitet och missionärsanda
till 2010-talets politiskt stränga uppfostringsanda. Jag gick själv i den där
söndagsskolan. Min mormor påpekade att man gjorde gott för de svältande
afrikanska barnen. Nu blir man piskad om man använder ordet ”negerpojke”, men
som Björnsson måste man använda det för att vara sann mot det man skriver.
Sista
exemplet hämtar jag från avdelning nio, text nummer VII:
”Försjunka,
som nu, i antibegrundan. En lammhals ligger på köksbordet och väntar på att bli
styckad. Annan förväntan finns ej. Jag sa till Gunnar Artéus att en titel på en
bok ska säga mer än boken, annars är det en dålig bok också. Våra ängsliga
avhandlingsförfattare förser nästan alltid försättsbladen med långrandiga
reservationer som talar om vad de fann mindre intressant. Who cares? När jag
ser sådant brukar jag tänka på en inspelning från 1958 (?) av Lucia de
Lammermore med Maria Callas och Herbert von Karajan. – Ur dagboken.”
Jag
kunde skriva som jag gjorde om den förra boken. Det skrivs och publiceras
nämligen alldeles för lite av den här sortens litteratur. Den är djupt personlig, men
talar hela tiden till mig som läsare. Jag vet inte vem Gunnar Artéus är, men
det behöver jag ju inte heller. Hans namn ge dagbokstexten autenticitet och
därmed tror jag på den.
Anders
Björnssons mosaikböcker bär jag med mig om jag måste lämna hemmet för en
bussresa. Jag tar en text och funderar länge på den, tacksamt.