tisdag 9 december 2014

Frågetecken kring Ukrainas nya regering

Ukraine's new minister who are not native to the country (left to right): Economy Minister Aivaras Abromavicius (Lithuania), Finance Minister Natalia Jaresko (United States) and Aleksandr Kvitashvili (Georgia)
Häpnadsväckande information når oss från Kiev. I den nya ukrainska regering sitter det nu tre personer som kommer från andra länder och som beviljats ukrainskt medborgarskap samma dag de tillträdde!

Den nye ekonomiministern, Aivaras Abromavicius, är litauer och har varit delägare och seniorrådgivare i en svenska East Capital i Kiev.

Från Georgien kommer Alexander Kvitasjvili som blivit hälsominister. Han kan inte ens ukrainska!

Kanske mest anmärkningsvärt är att amerikanskan Natalie Jaresko blivit ny finansminister.

Det handlar ju inte om några försumbara ministerposter för två av dem. Hur ska Ukraina nu med trovärdighet kunna hävda sitt oberoende? Visar inte dessa utnämningar att det i själva verket kan sättas frågetecken i det avseendet?



Vinterns nakna skönhet och politikens meningslöshet

Foto: Astrid Nydahl
Det finns en stor skönhet i det vinternakna. Allt går bokstavligt talat att se igenom. Träden, buskarna, de större landskapen. Också mitt inre är naket nu. Om jag sa att jag var full av sorgen skulle jag ljuga. Det är precis tvärtom: sorgen gör mig tom. Det ekar i mitt bröst, i mitt hjärta, i mitt huvud. Det ekar som om någon slagit på en större cymbal.

Vintermånaderna har jag alltid trivts bäst i. De ger det rätta eftermiddagsmörkret för tända stearinljus, för läsning och film, för ett rött vin och samtal. Men den här vintern är så präglad av död och sorg. Den rätta känslan vill inte infinna sig.

Igår kom jag på mig själv med att ha skrivit flera bloggtexter om svensk politik. De har uppskattats av många läsare, jag har fått en hel del e-post med kommentarer. Men det är ju egentligen inte texter som jag ska skriva. Varför överlåter jag inte det åt politikens alla viktigpettrar och snusförnuftiga, överbetalda representanter? Jag vet varför. Därför att de med jämna mellanrum retar upp mig med sina naiva, handfallna, drömska och tokiga handlingar. När de dessutom börjar ropa ut sina primitiva skällsord, när de jämför nuet med några av 1900-talets värsta terrorregimer och folkmordshärskare, så blir jag ännu mer retad. Måste säga emot. Måste försöka argumentera.

Och innerst inne vet jag att det är meningslöst. Ibland spänner man vagnen framför hästen istället för tvärtom. Ibland är det pöbelmekanismerna som styr politikens "ledare" istället för tvärtom. Och resultatet blir alltid detsamma. Nu ska jag försöka vara tyst på den här fronten. Ägna mig åt allt det som barnbarnen förväntar sig inför julen. Skriva om annat. Framför allt läsa om annat.


måndag 8 december 2014

DDR och "folkens vänskap"

Jag lägger nu ut ett pressmeddelande helt okommenterat. Jag vill visa det för att det exemplifierar hur de utopiska samhällena - så tänkte man ju ibland om de "realsocialistiska" länderna, DDR och andra - i själva verket bara var helt vanliga nationer där människor reagerade ungefär som de alltid reagerat, och som de reagerar idag. Alltså: DDR som "rasistiskt" samhälle i en ny doktorsavhandling:

2014-12-08 Pressmeddelande från Södertörns högskola

Enligt propagandan var DDR ett land präglat av folkens vänskap, Völkerfreundschaft, utan interkulturella spänningar. I verkligheten användes invandrare som arbetskraft ur ett ekonomiskt nyttoperspektiv. Inte bara i Västtyskland, också i det socialistiska DDR betraktades gästarbetare som mindre värda och utsattes för rasism.

– DDR ville visa sig överlägset Västtyskland. Därför var det omöjligt att erkänna att interkulturella möten inte heller här ägde rum utan problem. Ett erkännande skulle ha berövat Östtyskland dess existensberättigande.

Det säger Ann-Judith Rabenschlag, doktorand på Södertörns högskola och Stockholms universitet, som den 12 december disputerar i historia med sin avhandling ”Völkerfreundschaft nach Bedarf: Ausländische Arbeitskräfte in der Wahrnehmung von Staat und Bevölkerung der DDR”.

Det forna DDR är mest känt som ett utvandringsland, men även här fanns invandrare från hela världen. Rabenschlags avhandling belyser hur människor från andra länder och kulturer bemöttes i Östtyskland.

– Tidigare forskning har fokuserat på att avslöja statens propaganda om Völkerfreundschaft och på att visa att det fanns rasism och spänningar. Min avhandling går längre och visar hur skillnaden mellan ideologi och verklighet hanterades i vardagen, säger hon.

Hennes forskning illustrerar hur språk, politisk makt och vardag är oupplösligt sammanflätade. Källor i forskningen är bland annat pressartiklar, företagshandlingar, dokument från underrättelsetjänsten Stasi och privata petitioner.

– Min forskning visar att statliga myndigheter, företagsledningar och även privatpersoner i DDR använde idealet om Völkerfreundschaft, folkens vänskap, för sina egna behov. Till och med DDR-medborgare som hade klart rasistiska åsikter förpackade sina främlingsfientliga uttalanden som Völkerfreundschaft.
Under hösten 1989 ser man dock helt plötsligt en tydlig förändring i språkbruket.

Myndigheterna slutar använda propagandan i sina skrivelser och inte heller privatpersoner bryr sig om att prata politiskt korrekt. Nu skriver de helt plötsligt öppet rasistiskt. I samband med murens fall smulades alltså också ideologin om Völkerfreundschaft sönder.

FAKTA
Ann-Judith Rabenschlag har genomfört sina doktorandstudier i historia vid Baltic and East European Graduate School (BEEGS) och Institutionen för historia och samtidsstudier på Södertörns högskola samt vid historiska institutionen på Stockholms universitet.

Disputationen äger rum den 12 dec klockan 10.00 på Södertörns högskola. Rum MB 313 (svarta lådan), Alfred Nobels allé 7, Flemingsberg. Språket är engelska.

KONTAKT
Ann-Judith Rabenschlag ann-judith.rabenschlag@sh.se 08 -608 5015, 070-56371022

Fascismen och att ta i det förbjudna

Foto: Astrid Nydahl
Jag känner till fenomenet sedan tidigare. Tar man i sådant som kallas "fascism" och "rasism" i samma text som SD förekommer blir man utsatt för en storm av särskilt slag. Det är inte bara negativt. Det är rentav ofta positivt. Min blogg hade under söndagen extremt många läsare. Människor som googlat på de där orden och kopplat samman dem med välkända personer och organisationer hamnade förr eller senare på min blogg, närmare bestämt på den text jag lade ut under söndagen: Vem är numera fascist i svensk politik?

Det ska hållas val igen, för tredje gången sedan i maj månad. Vem orkar seriöst bry sig om det? Jag misstänker att valdeltagandet kommer att bli lågt. Men jag kan också ha helt fel. De senaste opinionssiffrorna för SD pekar rakt uppåt. Om svenska folket följer med svansen av godhetsprofeter som mässar om "fascism" och "rasism" kan det ju istället mobiliseras en form av "renhållnings"-trupp som röstar bara för att "stå fascismen emot". Utifrån en skenbild och vanföreställning röstar man för att stärka den egna känslan av ofelbarhet, godhet och generositet.

Ingenting kan hållas för otroligt.

Också det stolligaste bland stolligheter har en framskjuten plats i Sverige.

Alltför ofta tas stollarna för seriösa människor, det kan vi lära av det faktum att MP hamnade i regeringsställning. När en närmast religiös miljörörelse sätter agendan blir också situationen ohållbar. Om de gröna och vänsterpartiets röda gör det i lika hög grad blir resultatet katastrofalt. Och det säger jag trots att dessa två partier är mycket små.

Låt oss anta att moderaterna alldeles snart väljer Madame Batra till ny ordförande. Låt oss anta att Herr Pingstkyrka åker ur riksdagen med sitt gäng. Låt oss sedan anta att SD kommer tillbaka med ännu fler riksdagsledamöter. Hur kommer situationen då att se ut? Jag antar att M kommer att hålla ställningarna på ett ungefär. Om man fortfarande kan tala om en allians efter det valet måste den rimligen sondera i trakter de säger sig aldrig vilja beträda. Annars börjar cirkusen om från början.

Tänker sådana tankar nu och undrar hur "Den humanitära stormakten" och "Öppna era hjärtan"-politiken ska kunna hanteras när den redan befinner sig i det orealistiska och i de drömmarnas land där man upphört tänka realistiskt och logiskt. Handen på det öppna hjärtat: är det rimligt att Sverige och Tyskland tar emot 50% av alla Syrienflyktingar? Är man fascist om man ställer sådana frågor?

Får jag bara påminna om vad Tove Lifvendahl (med en gedigen bakgrund i det moderata skiktet)  skrev i söndagens Svenska Dagbladet:
"Om SD:s enda motstånd framöver blir att andra berättar att de är fascister, nazister och rasister, kommer de andra partierna att förlora. SD:s bästa stöd fås just nu från dem som inte orkar/förmår fundera på själva sakfrågorna, utan nöjer sig med att anklaga alla som lyfter frågor om tillkortakommanden kring migration och integration för att fiska i SD:s grumliga vatten. Så upprätthålls ett förödande tankeförbud som verkar direkt kontraproduktivt; i stället för att politiker känner sig tvungna att fundera på vad de kan göra för att ändra på det som är problematiskt – och därmed reellt kunna utmana SD – blir resultatet att frågorna undviks helt."
Därmed sätter hon fingret på en av de allvarligaste sjukdomarna i det svenska samhället: ilskan i form av näven i fickan, tystnadskulturen, "samförståndet", stigmatiseringen och ovilja att ta i sakfrågor som kan orsaka obehag, aggressioner och/eller utfrysning.

Sist vill jag ge ett exempel från söndagens TT-telegramskörd på hur det ängsliga, radikalt tillbakahållna och förblindade Sverige ser ut:
"I dag hölls i många kyrkor förbön för vårt land och den uppkomna politiska situationen. Initiativet kommer från Sveriges kristna råd (SKR) som i veckan uppmanade alla kyrkor att be för vishet och vägledning för alla dem med ansvar för samhället, och om ett 'politiskt klimat präglat av dialog och respekt och om ett samhälle som värnar om alla människors värde och värdighet'. SKR är ett nationellt ekumeniskt organ som samlar så gott som alla kristna församlingar genom de fyra kyrkofamiljerna – ortodoxa och österländska kyrkor, lutherska kyrkor, frikyrkofamiljen och romersk-katolska kyrkan."
På den här punkten kan de kristna samfunden enas. Men om de ställdes inför frågan om den islamistiska terrorn och förföljelsen, morden och fördrivningarna av sina kristna bröder och systrar i Mellanöstern, skulle de med all säkerhet darra på underläppen och presentera alla sin förbehåll. Det säger, om inte allt, så ganska mycket om tillståndet i nationen och dess andliga "ledare".


lördag 6 december 2014

Lördag med politikersoppa och stillhet

Åhus 6/12-2014. Foto: Astrid Nydahl
Utanför Systembolaget i Åhus, där varje dag rumänska tiggare brukar sitta, stod det idag ett helt gäng käcka Moderater, de sjöng till dragspel och bjöd på ärtsoppa. När jag gick in såg jag rakt igenom dem. På utvägen blev jag tilltalad. Jag hade tänkt svara att det räcker så bra med den soppa ni ställt till med redan, i stället gav jag honom mitt tysta förakt.

Lördagsmorgonen var precis så fasansfull som jag väntat mig. Vi åkte alltså till havet för frukost. Var helt ensamma där. Havet låg stilla och blankt. Jag tänkte på Tobbe och på den inbjudan jag i e-posten fått från mitt äldsta barnbarn. Hon vill se oss på besök när hon fyller 17 år. Så ser pendeln ut: sorg och glädje i var sin ände av skalan. Och det är för de levande jag måste leva, även om det just nu känns både svårt och tungt.

Sedan igår står jag åter i valet och kvalet. Hur ska jag förhålla mig till det politiska spelet? I mitt mångåriga förakt för den politiska klassen har det också konserverats hållningar och ståndpunkter som logiskt sett förpassar mig till betraktarens plats. Vi får se när det närmar sig. I bilen hem talade vi om den vedervärdiga propaganda som för tredje gången på ett halvt år kommer att skölja över oss, från nyhetssändningar och pressmaterial. Det är i sådana situationer jag vanligtvis vänder ryggen åt dem och gräver ner mig i mycket gammal litteratur.

När jag skriver detta befinner sig Tobbes syskon i hans hus för att gå igenom vad som finns och vad som ska göras med det. Jag är tacksam att jag slipper vara där. Det gör alldeles för ont och tids nog ska jag samla kraft för ett sista besök.



fredag 5 december 2014

Gilles Kepel: Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis, översättning av Kristina Ekelund)

”Vid sekelskiftet koncentrerades alltså en rad nationella och transnationella muslimska organisationer till Saint-Denis. Som en följd av den unga generationens allt större efterfrågan på islam befann sig plötsligt flera av dessa organisationer på frammarsch och tvingades då lämna de alltför trånga lokalerna i Paris för att hitta mindre kostsamma lokaler i någon närliggande förort med bra kommunikationer och motorvägsnät. Det var alltså så som de före detta kungarnas, franska revolutionens och arbetarklassens stad blev fransk islams Mekka. Denna symboltyngda plats fick en ny dimension inom en religiös sfär, som var oväntad men inte desto mindre en del av de sociologiska förändringarna i området.” (Gilles Kepel, ur Saint-Denis)

Hur ska svensk opinion och debatt alls flytta fram sin positioner i frågor som rör muslimsk invandring och islam som religion och politisk rörelse? Med tanke på vad som hänt i riksdagen den senaste veckan undrar jag om det på kort sikt ens blir möjligt, eftersom varje sådant försök stämplas som ”främlingsfientlighet”, ”rasism”, ”xenofobi”. Till skillnad från i Sverige finns det på kontinenten ett antal verkliga kännare på området, och när dessa introduceras på svenska borde det i alla fall ges en möjlighet till seriös diskussion. All debatt kan rimligen inte för alltid vara styrd av SvT, morgon- och kvällspressens kultur- och ledarsidor och det intellektuella segment som är knutet till Svenska kyrkans ideologiska tankesmedjor.

När nu Gilles Kepels studie Saint-Denis finns på svenska så ges det ett utomordentligt tillfälle till förkovran. Det är just kunskap han erbjuder, och han gör det utifrån sina analytiska instrument, som består av såväl sociologiska, politiska som religiösa, filosofiska aspekter. Den franska förort – en hel stad i själva verket – som ligger till grund för hans arbete är en sådan plats på jorden där radikal islam – islamism i vår tid då religionens anhängare i hög grad anammat dess politiska ideologi – idag härskar oemotsagd, och därmed kan man också dra slutsatser kring vad som sker när delar av den arabiska befolkningen slår ner sina bopålar i ett västerländskt land. Det som slår mig gång på gång under läsningen är att Kepels studie lika väl hade kunnat handla om brittiska, tyska och för all del svenska förorter.

Kepel visar hur processen sett ut sedan de algeriska – då franskt algeriska! – invandrarna kom till Paris. De var per definition franska medborgare och deras paristillvaro tycktes vara allt annat än socialt sprängstoff. Franska arbetsplatser, också en stor fabrik som Renault, lärde sig, inte minst av blida imamer, att nöjda muslimer också var samarbetsvilliga människor, varför man t.ex. började inrätta bönerum på fabrikerna.

Det som skett i vår tid är däremot en radikal islamisering. De kringresande predikanterna har fått gehör för sina budskap. Halalnäringen har blivit en mångmiljardindustri och kan tämligen konfliktfritt tapetsera städer med sina reklambudskap om ”lyckliga djur” som halalslaktas. "Blida" har ersatts av militanta och ofta också hatiska imamer som öppet manar till krig mot de länder de är bosatta i.

Det som en gång var "farsornas islam" i förorten har utvecklats allt mer mot underkastelse-ideologi och fanatism. I salafismens spår vill man leva utanför ”de otrognas krets”, där också marken anses besudlad av kuffern.

Väl medveten om att de sociala, kulturella och politiska strukturerna i Frankrike inte går att jämföra med svenska rakt av, menar jag att Kepels bok bör läsas av varje människa som är det minsta intresserad av vad den omfattande muslimska invandringen innebär på sikt. Det är nämligen de långsiktiga processerna och förändringarna som belyses i boken. Vågar man säga som de gamla folkbildarna, ”läs och lär”?


Tiden som inte läker något alls

Tobbe i september 2008
Idag är det två månader - eller noga räknat åtta veckor - sedan Tobbe valde att lämna jordelivet. Jag hade trott att smärtan och sorgen något skulle avta, men sedan några dagar tillbaka är det precis tvärtom, för hela familjen. Inte minst de små barnen lider, de gråter och gråter och kan inte finna någon tröst någonstans.

Tobbe sa ofta till mig, att "om jag inte hade haft familjen hade jag inte orkat mer." Därför var det också en smula förbryllande när han helt drog sig undan familjen. Han var aldrig med på barnkalasen eller andra gemensamma saker det senaste året. Han tackade nej till allt. Sedan ännu längre tillbaka hade han slutat åka buss, han vill inte ens in till stan utan bad andra människor om hjälp med ärenden. Han levde i praktiken bara i byn där han hade sitt hus och i den lite större byn där han arbetade.

Imorgon kommer hans syskon att gå igenom allt som finns kvar i hans hus, sedan väntar tömning och städning innan det kan säljas. Det är en stund jag fruktar eftersom jag inte kan föreställa mig det huset utan honom.

Ännu en helg av tomhet väntar.

Vid Tobbes hus i november


torsdag 4 december 2014

Dolce far niente i Arabien. Georg August Wallin och hans resor på 1840-talet (Svenska Litteratursällskapet i Finland/ Atlantis)


”Orientalen, i synnerhet turken, går mycket makligt utan att titta omkring sig hit eller dit, araben skyndar vanligen mera, om han är affärsman eller har något göromål att uträttas, men den lärde och fromme Moslim rör sig alltid afmädt med en viss värdighet läsande oupphörligen, i synnerhet vid utgåendet ur sitt hus, böner och till otal upprepande bishmillah.” (Georg August Wallin i början av sin Kairo-vistelse 1844)

Som ni kanske sett har jag här i bloggen vid flera tillfällen uppmärksammat att man i Finland utger Georg August Wallins dagböcker och brev. De första fyra banden är ute, och ett femte band kommer inom kort. Du kan hitta mina texter om de fyra första här.

Wallin är spännande av flera skäl. Och Svenska Litteratursällskapet i Finland gör en fantastisk insats med sina utgåvor som inte bara är vacker bokkonst utan också sätter på pränt en enskild utforskares vedermödor och rent vetenskapliga framsteg. 

Nu utger sällskapet en skrift om Wallin, som kan tjäna som en utmärkt introduktion till hans egna dagböcker och brev. De två redaktörerna för utgåvan, Patricia Berg, ”Georg August Wallin – En finländsk sjöman på det arabiska sandhavet” och Kaj Öhrnberg, ”Arabiens terra incognita”, medverkar i denna skrift, som också är vackert formgiven och illustrerad. Utöver de två medverkar Sofia Häggman om ”Wallins Egypten – alldeles hemlikt” och Jaako Hämeen-Antilla med avsnittet ”Georg August Wallin och Persien”.

I förordet betonar Heikki Palva att Wallin var förste europé som korsat norra Arabiska halvön, ”och fördjupat sig i tidigare outforskade områden”.

Berg påminner oss om att Wallin ”reste som muslim under det antagna namnet ´Abd al-Wali och besökte bland annat de för icke- muslimer stängda städerna Mekka och Medina”.

Skriften är i sin helhet mycket intressant läsning också för den som inte tagit eller kommer att ta del av den omfattande utgivningen av breven och dagböckerna. I sig själv är den en ögonöppnare till en värld vi vet väldigt lite om, och till en tid då arabvärldens muslimer ännu inte vandrat på våra gator eller i stort antal bosatt sig i våra länder. Läser man den förstår man också en smula bättre hur tiden från 1840-talet fram till nu omfattar den koloniala epoken, avkoloniseringen och dagens kaotiska, av inbördeskrig präglade muslimska arabvärld. Att gå tillbaka till Wallin kan ge en grundkunskap för vidare läsning och studier. Dolce far niente i Arabien. Georg August Wallin och hans resor på 1840-talet är i det avseendet föredömlig.

onsdag 3 december 2014

Bernhard, Torga och den illusoriska friheten

Foto: Astrid Nydahl

Kan massmänniskan erfara verklig frihet? Ja, det tror jag. Men jag tror också att den friheten är i hög grad illusorisk. Att vara förnöjsam eller nöjd är två olika saker. Nöjd blir bara den som hela tiden bugar för omständigheternas diktatur. Men man kan gå förnöjsam in i det värsta och ändå stå det emot. Anspråkslösheten kan rent av vara en god grund att stå på när den aggressiva marknaden kräver följsamhet och underkastelse. Men den som är nöjd beter sig annorlunda. Han blir nöjd också när han behandlas som konsument och får agera valboskap istället för medborgare.

Thomas Bernhard skriver i Betong om sin känsla inför förnöjsamheten. Han har, säger han, ”aldrig behövt pantsätta mina byxor”, och det är ju en beskrivning av ett liv som levs materiellt gott. Men är man ändå en fånge i omständigheternas diktatur?
”Relativt oberoende, skulle jag kunna säga. Och ändå som alla fjättrad och fången. Mer driven av äckel än besatt av nyfikenhet. Vi talade alltid om det klara förståndet, men hade aldrig något, jag vet inte var jag har den meningen från, kanske från mig själv, men någonstans har jag läst den, kanske återfinns den en gång bland mina anteckningar.”
I en diktatur som den portugisiska på 1950- och 60-talen strävade Miguel Torga att uppnå en inre frihet. I maj 1952 skrev han i dagboken:
"Mot historiens accelererande utveckling tar jag mig en promenad över fälten. Jag känner inte till något annat motgift."
Jag har idag, som så många andra dagar, ställt mig vid havet som ett motgift. Där ute kan de privata bördorna - just nu sorgen och smärtan - lätta en smula. Men det kan också bördorna orsakade av det politikens och maktens hus där det just idag piskas och smickras. Jag äcklas av det jag hör men kan inte förneka att också en lätt ilning av skadeglädje bubblar i mitt bröst. Jag önskar dem alla ett monumentalt misslyckande som kvitto på vad de redan ställt till. Torga skrev ju också:
"- En domare och patient hos mig (Torga var yrkesverksam läkare, min anmärkning) är besviken på livet. Hur mycket han än dömer och bestraffar, blir det bara fler brott. Jag kunde bara säga: - Byt ut systemet! Istället för att bygga sjukhus och domstolar, som tar emot människor som kommer dit med tbc eller kriminell belastning, så möt dem på halva vägen: ge dem bröd för dagen och den kultur de saknar..."
Och så vill jag gärna runda av med ännu ett citat från 1952, i juli då Torga skriver något som jag tror har mycket att göra med mina tankar om förnöjsamheten, oberoendet och den inre friheten:
"Hur anspråkslös en författare än är, måste han eller hon lägga sten vid sten med sådan ärlighet, ödmjukhet och förhoppning, att detta bygge kan motstå en erosion genom århundraden. Därför måste hörseln mera vara riktad mot framtidens tystnad än mot samtidens applåder."


tisdag 2 december 2014

Peter Luthersson: Förlorare. Noteringar om 1800-talets etos ( Engelsbergs akademi/ Bladh by Bladh)

”Jag är inriktad på historiens litteratur snarare än litteraturens historia.” (Luthersson)

Med två historiska motton inleder Peter Luthersson sin nya bok Förlorare. Det första från Picabia, ”Huvudet är runt för att idéerna inte ska fastna i hörnen”, det andra från Borges, ”En gentleman inlåter sig bara i förlorade företag”, är båda av en sådan karaktär att de bjuder till direkt läsning. Vad är det för förlorare Luthersson skriver om? Luthersson syftar inte på vår tids hajpade och medialt uppblåsta masslitteratur, inte heller på de betydande rikedomar vissa av deras författare hämtar hem som framgångssagor mot vilka förlorarna ska ställas. Nej, han säger istället att förlorare ”blir först den författare som får sitt perspektiv underkänt, sin relevans ifrågasatt.” Men inte bara det, till förlorarna hör också de som ”förknippas med en världsbild, en verklighetsförståelse och en livshållning som knappast äger annan identitet än den av att vara överspelad.”

Lutherssons mäktiga verk är inte minst en studie i de idéstrider i litteraturen som grovt sagt skiljer 1800-talet från 1900-talet. Och så säger Luthersson, att man kunde hävda att ”andra etiketter på parterna i denna idéstrid vore idealister och modernister.” Och det är, tillägger han, ”närmare bestämt vid förlorarna i idéstriden mellan 1800-tal och 1900-tal jag uppehåller mig.” Till förlorarna hör då också de riktigt stora, som Kipling, Mann, Churchill, Stevenson, Conrad och andra. De gör det för att deras perspektiv förlorade. Luthersson vill utifrån dessa tankar ”ringa in, ta upp till förnyad prövning”, 1800-talets etos.

Låter det besvärligt? Akademiskt finlir? Det är precis vad det inte är. Luthersson skriver med lätt hand, hans perspektiv är både breda och djupgående och han väver av sina kunskaper något som kunde jämföras med ett vackert lapptäcke, där personligheterna och idéerna bryts och återkommer. När han för första gången behandlat Kipling så kanske man tror att han är färdig med honom i boken. Det är tvärtom, han och de andra, återkommer bara några sidor längre fram. Det är en mycket sympatisk metod som avsnitt för avsnitt gör frågeställningarna tydligare.

Vi kommer ganska snart in i den koloniala epoken. Kipling är ju i det avseendet en portalfigur. Men Luthersson visar att också en rad författare på 1900-talet är en del av den idésfär och den kolonialt förankrade motivkretsen. Därför blir ju Orwell och Blixen, för att bara nämna två av dem, självklara i berättelsen om 1800-talets etos. Hos Joseph Conrad hittar vi den välkända och omtalade boken Mörkrets hjärta, Luthersson lägger till berättelsen om varför författaren hamnade där han hamnade och varför det förtryck han såg fick så vittgående konsekvenser för hans liv.

Första världskriget blir ”en mental vändpunkt”. Nu kunde man inte längre luta sig mot det som Wienkongressen och dess ordnande av gränser och nationer innebar. Nu gällde det erövringen, kampen om marknader och territorier, och i och med det låg den intellektuella vägen mot de totalitära idéerna öppen. Den estetiska modernismen lägger själva grundstenen. Futurismen som så småningom också går från kulturexperiment till statskonst och monstruösa förtryckarsystem. ”Motståndare till 1800-talets värld”, skriver Luthersson, fick terrorstater på sin sida. Nätverken för ”frihetskämpar” skapades och inte minst den kommunistiska världsrörelsen efter Kominterns första kongress 1919 fastslog att den skulle ”bistå de underkuvade kolonialfolken i deras resning mot sina imperialistiska herrar”. Luthersson vägleder sedan läsaren fram genom årtiondena och visar hur olika frontorganisationer, som League Against Imperialism, så småningom också kunde knyta upp kolonialländernas frihetsrörelser till ideologier som aktivt bidrog till det elände som föddes sedan kolonialmakten lämnat. Den kommunistiska ”vänskap” som Moskva och dess allierade erbjöd bestod inte bara av pengar och vapen utan också ett inflytande som möjliggjorde direkt politisk styrning. Den postkoloniala friheten ”skulle bli en frihet med starka förbehåll och för individen i regel ingen frihet alls.”

”Jag blev vuxen i en värld där 1800-talets etos redan hade dött. Kvar fanns en nostalgi, hos vissa äldre. Jag är ett barn av den nostalgin.” (Luthersson)

Det finns en mycket starkt personlig drivkraft i Förlorare. Den kan sägas bestå av författarens vemod, hans ”skam inför mitt eget intellektuella sammanhang, av längtan efter sedan länge slocknade sinnen.” När han berättar om sina författare, bärare av 1800-talets etos, sådana som Thoreau, Melville, Kipling, Orwell och ställer dem mot dagens ”uppburna författare och dominerande skribenter” så ser han förstås genast skillnaden mellan de förras ”kloka måttfullhet, deras aspektseende och tolerans, deras nyktra balans” och dagens tro på ”att sanningen finns i en teori, som ser Västerlandet som hemort för historiens värsta förbrytare och samtidens största problem, som uppsöker de vita, döda männen för att läxa upp och håna dem, som är hängivna hatet och vreden, som sjuder av destruktivitet och sväller av självrättfärdighet.”

Luthersson har ett viktigt ärende med sin bok.  Med en serie noteringar, av honom själv kallade ”splitter”, vill han visa, oftast med författarnas egna ord i form av utförliga citat, vad 1800-talets etos bar på och vad det är som gått förlorat. De många citaten då? Jodå, Luthersson använder dem medvetet som metod och han väljer att citera en doktorand som anförde Denis Donoghues ord från On Eloquence till sitt försvar: ”This book, I am pleased to note, is full of quotations. It can´t be bad to enlighten its pages with flashes from many sources, noices, sounds, and sweet airs that give delight and hurt not.”

Själv citerar jag gärna från bokens näst sista sida, eftersom Lutherssons ord där sammanfattar något av det viktigaste som krävs av oss inför den masskultur som förgiftar människors sinnen och får individerna att alltmer framstå som obildade och lättmanipulerade konsumenter. Luthersson talar om 1900-talsutvecklingen och säger: ”I Storbritannien och i ännu högre grad i Förenta staterna trängde populärkulturen fram med från år till år och från dag till dag mer och mer obeveklig kraft, populärkulturen med sitt fokus på förment underhållande trivialiteter, på ett uppskattat önsketänkande som inte är något tänkande över huvud taget, på nöjsamma hemskheter som gör det möjligt att glömma onöjsamma.”



Första advent och det familjära

Foto: Astrid Nydahl

Första advent blev i förrgår en dag i mörker och ljus. Vid besöket på Tobbes och Alfons gravar hade det nu skett stora förändringar. Blommor och kransar hos Tobbe var borta och ersatta med granris, så att skylten med hans namn nu stod blottad. Jag läste hans namn många gånger, men kunde inte medan jag stod där förbinda det med min son.

Vi åkte vidare till Sätaröd där vi bjöds nybakade lussekatter och pepparkakor av barn och barnbarn. Vi fick också träffa de blott två månader gamla tvillingarna Dante och Moa! Det var precis som vi hoppats, en högtid med mycket ljus och många leenden, men där fanns också en av de små flickorna som är så förtvivlat ledsen över Tobbe att hon till slut inte kunde dölja det längre.

Dagen avslutades med en magnifik adventskonsert inne i Kristianstad. Stora kyrkan från den danska tiden, Heliga Trefaldighetskyrkan, var så gott som fullsatt när vi anlände. Årets konsert innebar ett gästspel av kyrkans egen gamla kör under ledning av Torbjörn Gustavsson, som numera är pensionerad. De sjöng tillsammans med ett par andra körer, fina och glänsande arrangemang av gamla klassiska sånger. Vi bjöds också på ett orgelimproviserat stycke som var enastående.

Det är en mörk tid nu. Inre och yttre mörker. Vi tar en dag i taget och försöker se framåt. Men det har aldrig varit så svårt som nu.

*

Sist, men inte minst, en dikt av Bo Setterlind ur samlingen Den inre himlen (1993)

Requiem

Vi kunde inte veta
att samtalet den dagen
var vårt sista,
att varje sådant samtal
sedan världens skapelse
är utan slut,
men nu, när ingen av oss
längre når den andre,
vet vi, att vi deltog i ett avsked
med sällsamt ljus
och att det hjälper
- i minnet
vecklas orden ut
som tröstens vingpar.


måndag 1 december 2014

Åldrandet och tiden

Foto: Astrid Nydahl
"Den som lever till ålderdomen dör i en värld som har blivit honom främmande", skriver Peter Luthersson i förordet till sin nya bok Förlorare (vilken jag återkommer till när läsningen är avslutad).

Lutherssons kommentar har att göra med Bo Carpelans roman Benjamins bok, som "kretsar kring en åldrad man som reflekterar över sitt liv, inte minst över den hastighet med vilken det har passerat - men ännu mer över insikten att det går ifrån oss redan innan det är slut."

Dessa frågor har jag varit upptagen av sedan tidigt 1990-tal. I mitt dåtida arbete som förläggare mötte jag ofta, alltför ofta, verksamma författare som kunde vara odrägliga i sin perspektivlöshet och i sin upptagenhet av det egna jaget. Ett särskilt starkt minne från den tiden är alla de illa formulerade texter som kom i min post varje dag, jag brukade kalla den gruppen publiceringshungriga för "de misslyckade genierna" eftersom de var så övertygade om att det de skrivit höll hög kvalitet och stod för något unikt i litteraturen. Att jag refuserade dem hjälpte inte, de återkom, vissa av dem också gång på gång i telefonsvararen.

Jag minns däremot att jag, när jag utgav John Cowper Powys Kulturens mening, sa till någon att det var betydligt mycket bättre att utge döda författare, därför att jag hos dem fann både en tidsmässig samhörighet och en känsla av mening. Jag gav ut flera Emersonvolymer och kände likadant.

Varför vill Carpelans romanfigur då "konversera med de döda?" frågar sig Luthersson och ger svaret: de "hör hans värld till." Ja, nog är världen mig främmande. Det har jag känt i herrans många år, men jag inser att främlingskapet växer för varje ny årsring. Att åldras är att hamna i en serie insikter som är långt ifrån bekväma, men ändå nödvändiga


söndag 30 november 2014

Svante Nordin: Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament (Atlantis)


”Med den tyska chauvinismens och den ariska rasförblindelsens nyfödelse 1933 har världskulturen ställts inför nya och fruktansvärda problem. Osannolikt är icke, att den nya kulturfaran måste mötas med vapen – som 1914.”  Sven Stolpe 1934.

När Svante Nordin nu tar sig an Sven Stolpe blir det en biografi som fokuserar såväl på personen som på verket, med tyngdpunkten lagd på hans stridsvilja i de offentliga debatterna – ”han gick på tvärs” – och de essäistiska kvaliteterna, mer än på hans skönlitterära verk. Samtiden – eller samtiderna för att vara korrekt – sidobelyses på ett för Stolpe ytterst fördelaktigt sätt, inte minst då den tid av ”rödskägg” (Stolpes favorituttryck) som han fick genomlida mot slutet av sitt liv visade sig göra honom ”reaktionär” och ”isolerad i den svenska debatten”, samtidigt som han kom att åtnjuta en närmast folklig popularitet. I just dessa paradoxer, förtjänstfullt skildrade av Nordin, tycks Stolpes livsverk framstå som ett av de mer väsentliga i svensk 1900-talshistoria.

Nordins bok följer den klassiska biografins mönster. Den börjar med en intressant skildring av hans barndom, från födelsen 1905 och framåt. Efter det kommer berättelsen om hans unga vuxna år. Jag läser med intresse men tar mig snabbt fram till det tredje kapitlet som bär titeln I dödens väntrum. Det skildrar Stolpes lungsjukdom och vistelse på sanatoriet Agra i Schweiz. Där vårdades ett större sällskap från många europeiska länder och patienterna från Sverige och Finland var, skriver Nordin, ”påfallande många”. Från augusti 1927 till juli 1928 befann sig Stolpe där och det kom att leda fram till hans debutroman I dödens väntrum. Ingen Stolpebok har jag läst så många gånger som den. Jag betraktar den fortfarande som en klassiker i svensk litteratur. Men trots att han satt i detta dödens väntrum klarade han sig med livet i behåll och skulle komma att verka lång tid framöver.

Efter romandebuten (1930) och essäsamlingen Två generationer (1929) låg vägen öppen för Stolpes yrkesverksamma liv som kritiker, essäist och skönlitterär författare.

Han blev tidskriften Frontens förste redaktör 1931 och därmed en av den litterära offentlighetens centrala personer.

Här skrev förstås Stolpe själv en ansenlig del av materialet men några av tidens viktigaste pennor verkade där, t.ex. Artur Lundkvist och Harry Martinson. I boken Livsdyrkare. Studier i modern primitivism (1931) tar han till orda i diskussionerna om nationalsocialismen. Han hade 1930 publicerat essän Thomas Mann contra Hitler i finländska Nya Argus, och i Livsdyrkare återvände han till ämnet och skrev:
”Nationalsocialismen uppvisar en komplett idé- och programlöshet, den allierar sig istället med livets primitivaste makter, människans mest oreflekterade och osublimerade drifter. Thomas Mann har på ett klargörande sätt satt denna rörelses karaktär i samband med vad han anser vara en ny livssyns, en ny livsinställnings framträngande i Europa, och denna nya åskådning – man skulle kunna säga filosofi, om den icke nästan alltid vore så barbariskt oreflekterad – är exakt densamma hedendom som i föregående kapitel uppvisats på andra av kulturlivets områden.”
När Nordin sedan kommer in på privatlivets och äktenskapets år, med allt vad de innehöll av tragedier och katastrofer så kan jag bara säga att de är viktiga för förståelse av Stolpes utveckling, men jag förbigår dem här för att istället peka på hans roll som introduktör av fransk litteratur och hans väg till katolicismen.

1934 och 1936 publicerade Stolpe Den kristna falangen och Den kristna falangen. Ny samling, som blev milstolpar i hans författarskap. Här träder han fram som introduktör av den katolska väckelsen och den franska katolska litteraturen och det är i detta sammanhang han skriver de viktiga raderna mot ”den ariska rasförblindelsen” som jag citerade inledningsvis. Stolpes intresse för den franska, nationella kraftsamlingen ska ses mot bakgrund av faran för ett nytt världskrig. Men han ville samtidigt peka på att nationalismen stod i viss motsättning till det faktum att han ansåg att det i Europa inte fanns nationella kulturer, utan att ”den europeiska kulturen är en enhet, det är endast politiken som ligger i händerna på dårar och primitiva demagoger, vilka aldrig anat tillvaron av detta gemensamma västerländska arv.”

Nordin säger sedan att de franska författarna i olika grad och på olika sätt hanterat detta, några ”hade förstått den europeiska kulturens enhet”, andra hade ”förirrat sig i antisemitisk riktning”. Medan somliga franska författare sympatiserat med Franco, hade ytterligare andra avslöjat Francosidans övergrepp och massakrer. Stolpe var, skriver han, ”inte okritisk till den kristna falangen”, men det var deras ”religiösa kamp” som stod i centrum för honom. Bland de katolska författarna är det framför allt pessimisterna som intresserar Stolpe, sådana som Mauriac, Bernanos och Graham Greene.

I detta sammanhang måste nämnas att Stolpe inte sällan blev utpekad som nazist. Det var hans egen bror Birger Stolpe som spred sådana uppgifter och de vidarebefordrades av Eyvind Johnson, Ivar Harrie, Vilhelm Moberg och andra. Sven Stolpe protesterade förstås, och i en replik till brodern Birger framhöll han (Social-Demokraten 1935) att han ”avsvor sig varje sympati för nazismen och framhöll de många inlägg riktade mot Hitlers Tyskland som han redan författat”, skriver Nordin.

Efter detta tar sig Nordin an Stolpe engagemang i Oxford-rörelsen, självklart något mycket viktigt i hans och hustrun Karins liv, men jag väljer att gå vidare till kapitlet Krigsår. 1937 flyttade han till Värmland med familjen, ”Det kom barn och det kom böcker” skriver han i brev till Vilhelm Moberg.  Sedan finska vinterkriget inletts 1939 började han skriva reportage från finska fronten, ett enastående bidrag till den opinionsbildning som blev så avgörande.  Också hans roman Döbeln (1941) nämns i detta sammanhang.

På 1940-talet kommer det uppbrott som ska leda Stolpe till katolicismen. Direkt efter kriget, 1945, befinner han sig i Paris ”i färd med att konvertera”, de franska vännerna ställde sig skeptiska till tanken (såväl dominikanermunkar som författaren och vännen François Mauriac finner det vara fel), men hans möte med Gunnel Vallqvist tycks ha haft mycket stor betydelse. Hon hänvisar honom till ett benediktinerkloster och där konverterar han i mars 1947.

Om Stolpe nu personligen ”gått i hamn” så skickades han av den svenska kulturkretsen ut i kylan. Den svenska vänstervinden hade svept bort honom som ”reaktionär” – men han fortsatte som oliktänkande och ”sin kärlek till provokationen behöll han”.

Sven Stolpe var i lika hög grad som han varit antinazist nu också en profilerad antikommunist. Han ser på de två ideologierna utifrån sin kristna tro. De är båda ”ett djävulsinspirerat uppror mot kristendomen”.

1945-61 blev Stolpe medarbetare på Aftonbladets kultursidor samtidigt med Karl Vennberg, av Nordin karaktäriserad som var känd för ”tidvisa sympatier för Hitler och Tredje riket”. Men han gled sakta bort, inte minst för att han såg att hans artiklar blev liggande opublicerade. Efter Aftonbladet väntade nya uppgifter, han planerade att disputera på en avhandling om drottning Kristina. Hans förhoppning var att det skulle leda till en docentur, men så blev det aldrig. Han fick istället söka sig en anställning som lektor i svenska språket vid Statliga allmänna gymnasiet och realskolan i Mjölby (kanske en av hans mest kända livsperioder, då tiden där födde både anekdotiska och sanna berättelsen i offentligheten).

Nu skulle Stolpe komma att bli vårt lands främsta kritiker av skol- och utbildningssystemet. I en artikel skrev han att den svenska bildningen och kulturen underminerats av ”inkompetenta, skrytsamma och naiva politruker” och att framtidens lärare inte skulle kunna mäta sig med de ännu verksamma äldre. De nya är ”av ytterst sekunda kvalitet och med ytterst ytliga, snabbinlästa kunskaper”. Med det lätta bagaget ska de sättas att ta hand om ”en ström av arbetsovilliga, upproriska, skolkande elever som inte har en tanke på att i laga ordning vara närvarande på ’tråkiga’ lektioner.”

Med de kraftfulla inläggen i skolfrågan hade Stolpe befäst sin position som ”reaktionär”.  Nordin ger ett fint bidrag till analysen av hans betydelse:
”När han frekvent talade om att lämna Sverige för att bosätta sig i Tyskland eller Frankrike kunde det förefalla som om han redan rymt fältet, givit upp. Ändå spelade han en roll. Inte just i det fördolda – han var mera synlig än någonsin – men på djupet. Mycket av det han nu skrev var avsett att påminna svenska folket om den tradition som den förhärskande nyvänstern var ute efter att slutgiltigt lägga i graven.”
Den här texten är förstås alldeles för lång för bloggformatet. Därför vill jag, väl medveten om att den missar väsentliga delar av Stolpes livsverk, avsluta med att citera några ord från Nordins avslutande kapitel:
”Ingen som tar i beaktade det skede av europeisk historia som Stolpe genomlevde kan emellertid betrakta hans upplevelse av en värld utan nåd som enbart subjektiv. Han ägde det svårmod som får oss att se världen som den är.” (min kursivering).
Så, biografin över Sven Stolpe måste betraktas som ett bidrag till genomlysningen av den del av svenskt intellektuellt liv som aldrig lät sig infångas av de två totalitära, politiska tankesystemen. Eftersom jag själv på 1970-talet, då Stolpe var som mest föraktad i vänsterkretsar, var en i högsta grad aktiv ”rödskäggs”-människa kan jag säga att bekantskapen med Stolpe blir både lärorikt och korrigerande. Det ser jag med ödmjukhet på.