lördag 29 november 2014

Trampa vatten, tänka vatten ...

Åhus 28 november. Foto: Astrid Nydahl
Står där, som varje dag. Minns hur rädd jag var som barn. Simskolan på Ribersborgs kallbadhus. Pappa som lämnade mig. Läraren som skrek: "Men simma nu för fan..."

Vatten som fostervatten. Barn som drunknar i livmodern. Mammans förtvivlan och pappans förvirring. Om en människa skapats, varför inte... Alla mina barn har fötts som de skulle, levande och till synes friska, levande, skrikande och med så mycket kraft att de tagit musten ur oss.

Jag tänkte så den 10 oktober. Jag och B. hade som vårt sjätte barn skapat Tobbe. Han föddes, han växte, han var vår son. Nu är han död och multnar i jorden på Västra Vrams kyrkogård. Alldeles nyss talade jag med honom och allt verkade vara som förväntat.

Kan jag ta så många steg tillbaka, 28 stycken? Nej, jag kan ta stegen men det gagnar ingen och inget. 28 steg tillbaka eller framåt är ändå ett här och ett nu. Varje morgon vaknar jag och tänker på de människor jag älskar, de må vara fyra år unga eller 80 år gamla. Jag tar inte ett enda steg förrän jag svingar mig - nå, kanske snarare kämpar mig - över sängkanten för en kopp kaffe och en smörgås. Jag kommer aldrig mer att begära något. Jag kommer alltid att tacka för den dag jag fått. Han fick alla dagar och några till under 28 år. Det var inte vad jag förväntat mig. Han skulle inte dö före mig. Han gjorde det ändå.


fredag 28 november 2014

Funderingar kring en minnessten

Foto: Astrid Nydahl 28 november
Idag har jag stått vid havet på en plats vi inte brukar besöka. Minnesstenen såg jag för första gången. Sidan som vetter mot land ser ni först. Den korta texten berättar för mig vad det är jag ska minnas.

Foto: Astrid Nydahl 28 november

Baksidestexten är ganska lång, men jag hoppas det är läsbar här, eftersom bilden kan förstoras rejält med ett klick. "Du svenska jord, du våra fäders fria land/ du arv som värnats genom seklers led" inleds texten. Hur kan det komma sig att sådana texter idag kan te sig ålderdomligt irreleventa? Jag vet ju att genomsnittssvensken idag betraktar varje form av fosterlandskärlek som något i det närmaste perverst. Men dessa "bygdens män" som vaktade den ostskånska kusten, som stod "på post vid Hanöbuktens vatten" visste ju att det var allvar. Vi talar om åren 1939-1945 då det brann runt om oss i världen. Varför skulle det vara så svårt att idag känna "pliktens bud mot landet"? Jag tror svaret ligger i att vi med modersmjölken fått vanföreställningen att människor bara har rättigheter. Skyldigheter - plikter - betraktas som "kränkningar" och eftersom vi lever i de kränktas land måste sådana plikter vara något av det värsta man kan utsättas för.

Henrik Chetan Aspengren: En dag i Dehli – om viljan att slå rot (Norstedts)

"Att slå rot är kanske det viktigaste och samtidigt det mest förbisedda av alla människans andliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera." Simone Weil

Med dessa viktiga ord från Simone Weils bok Att slå rot rör sig författaren i en pågående pendelrörelse mellan Sverige och Indien. Henrik Chetan Aspengren föddes i Indien 1975 och adopterades av en svensk familj. I boken reser han för att finna sina egna rötter – kulturellt, geografiskt men också och kanske viktigast högst personligt för att skaffa kännedom om var han mer konkret kommer ifrån.

Det är länge sedan jag läste en så fascinerande personlig skildring, som samtidigt är en balanserad och initierad text om rötter, identitet och politiska processer.

Som forskare vid Historiska institutionen på Uppsala universitet kände sig Henrik Chetan Aspengren inte helt bekväm. Han tyckte sig ana en alltför stor koncentration på svenska förhållanden och ville själv ut i den värld han kände var hans. 2010 kom han att disputera vid School of Oriental and African Studies i London. Han bokdebuterade 2011 med Pakistan – upprorens land. Nu är han bosatt i Dehli med fru och barn.

De frågor han ställt sig handlar om vilka influenser Indien hanterat under kolonialismen och hur ”västerländska sätt att se och förstå världen togs emot på nya platser”. Indien är förstås ett synnerligen väl valt studieobjekt. 

Chetan Aspengren besöker museer, som det för ”det fria Indiens förste premiärminister” Nehru, läser historiska Indienskildringar, filosoferar över barndomsbilden på sig själv i passet, men han kan med lätt hand gå direkt till Alva Myrdal eller berätta om ett svenskt barndomsminne. Det är en typ av ”flanörprosa” som jag tycker så mycket om, och i Chetan Aspengrens sällskap möter man en mycket personlig röst och tycker sig samtidigt lära något.

När han mot slutet av boken går från 1800-talets uppror mot det brittiska imperiet rakt in i en diskussion om sitt eget indiska namn Chetan, visar han att pendelrörelsen kan pågå i hela boken och att den gör läsningen lika självklart flödande som texten.


Bokens fina bildmaterial höjer också närvarokänslan.



torsdag 27 november 2014

Tillbaka i mörkret efter Tobbes död

Foto: Astrid Nydahl
Jag blev häromdagen påmind om självmords-fenomenet och föll rakt ner i det mörker Tobbe lämnade efter sig. Jag ser honom varje dag förstås, i både tankar och när vi pratar minnen om honom. Och jag drömmer om honom. Men det som hände nu var att allt på sätt och vis gick tillbaka till dagen D och den chock i förening med förtvivlan som då utlöstes. Det är dagarna före Lucia redan två månader sedan han valde att lämna den här världen. Jag vet varför han gjorde det, eftersom han lämnade ett meddelande efter sig. Men det går inte att få in i huvudet att min son är borta för alltid. Jag vill inte acceptera det. Jag kan inte. Och framför mig ligger dagarna som ett pärlband, och när jag skriver julkort till barn, barnbarn och några personer i vänkretsen inser jag att det ju - utan att jag ens tänkt på det - är en form av livsvilja. Att önska andra gott är ju att själv föreställa sig att livet ska fortgå ett tag till. Den paradoxen är allra svårast att leva med.




"Pilotprojektet" Ungern

Monumentet på Bibliotekstorget i Budapest
Det Ungern som fått vind i seglen av Viktor Orbáns Fidesz och stödpartiet Jobbik ter sig alltmer som ett grandiost "pilotprojekt" för isolationism och nationalism i en förening som redan inneburit stora problem, inte bara för landets nationella minoriteter utan också för yttrande- och tryckfriheten i bred mening. Geopolitiskt har Ungerns väg i första hand markerat mot amerikanskt inflytande och makt över en europeisk nation, samtidigt som Orbán markerat ett närmande till Ryssland. Det är en av den postsovjetiska epoken skenbara paradoxer som dock vid en närmare analys visar sig innehålla helt andra överväganden och strategier. Ungern tycks därför beskriva en tvåstegs-politik som å ena sidan hävdar den ungerska, europeiska identiteten och självständigheten och å andra sidan söker sig närmare den stormakt som står i direkt opposition mot USA. Den politiken kan te sig attraktiv för såväl nationalistiska politiker som för den typ av romantiker som ser ett svunnet projekt möjligt att återuppbygga, i det ungerska fallet hela den nationella självbild som slogs i spillror med Trianonfördraget 1920. Den kan, om än i blygsammare skala här, jämföras med SD:s folkhemsretorik - som om det svunna landet Sverige kunde återskapas med några enkl retoriska och praktiska trix.

Det vore dumt att påstå att det är lätt att orientera sig i den ungerska frågan. Det är tvärtom mycket svårt. Men det finns avgörande frågeställningar och avgörande beslut som kan analyseras också för människor som saknar kunskap i det ungerska språket. Landet är EU-medlem och mycket av det som sker finns presenterat också i andra europeiska nationers medier och diskussioner.

Nästan dagligen kan jag förstås läsa rapporter om detta i dagspress, här i Sverige och på andra för mig begripliga språk. Men i senaste numret av London Review of Books finns en större artikel - skriven av Nora Berend och Christopher Clark - som förtjänar spridning (den kan i sin helhet endast läsas av prenumeranter på nätet, men jag återger här nu väsentliga delar av den). Med läsvärd menar jag inte att man ska säga tack och amen när man läst den, men jag menar att den innehåller så mycket intressanta beståndsdelar att den de facto bidrar till mer kunskap i ämnet. Artikeln börjar med just det monument som syns på bilden ovan:
"This summer, a new monument appeared in Budapest’s Liberty Square. Amid a copse of truncated white marble pillars stands the metal figure of a slender young man. Wrapped from hips to feet in windswept drapery, he opens his arms to the sky. In his right hand he bears the orb of political authority surmounted by the Hungarian double-barred cross. Wings sprout from his shoulder blades. His expression is one of seraphic tranquillity, which is odd, because swooping down on him is a monstrous eagle bolted together from shards of gleaming black metal, its features convulsed into a mask of malevolence, its talons poised to snatch the orb. The young man is the archangel Gabriel, newly engaged as patron and symbol of the Magyar nation. The eagle (though it bears an uncanny resemblance to the bird that decorates the German Bundestag today) represents Nazi Germany. The monument commemorates the German invasion of Hungary in March 1944.
From early April, when construction began, there have been demonstrations every afternoon against Budapest’s latest national memorial. Armed police guarded the building site, videoing protesters and demanding to see identity cards. The structure was completed at the dead of night and there was no public unveiling ceremony. It is still under police guard. There has been a chorus of criticism from historians, art critics and other public intellectuals in Hungary and abroad. It is hard to disagree with the Hungarian art historian József Mélyi, who described the memorial as ‘academic kitsch with faulty symbolism and execution’."
Nora Berend och Christopher Clark tar särskilt fasta på historieförfalskning man numera ägnar sig åt. Man vill "minnas Hitlertysklands förtryck av Ungern" men glömmer då förstås helt bort att ungrarna var alldeles särskilt villiga att samarbeta med och uträtta tyskarnas smutsiga massmord och man glömmer bort att flera av den tidens mäktiga i Ungern, de som samarbetade med nazisterna, idag rehabiliteras och får statyer, monument och till och med gator omdöpta efter sig som postuma hyllningar:
"The monument’s treatment of the war’s Jewish victims is particularly problematic. The Hungarian holocaust that followed the German occupation in early 1944 was one of the most horrific in Europe: a Jew living in the Hungarian countryside in March that year had a less than 10 per cent chance of surviving until the end of the war. The figure for Budapest Jews was around 50 per cent. Most of these people perished after being deported to the Nazi death camps. But focusing on these facts in isolation obscures Hungary’s agency in the discrimination, persecution and murder of Jews, both before and after the occupation. There had been restrictions on Jews taking places at Hungarian universities since Horthy came to power in 1920: he had committed himself to curtailing the ‘Jewish influence’ on public life. Twenty-one ‘Jewish laws’ passed by the Hungarian Parliament and 267 ministerial edicts issued between 1938 and 19 March 1944 progressively deprived Jews of all rights and prohibited intermarriage or sexual relations between Jews and non-Jews. There were pogroms in Kisvárda in 1938 and in Munkács and Máramarossziget in 1942. In 1941, the forced deportation of 17,000 Jews from areas newly occupied by Hungary to Kamenetz-Podolski (in today’s Ukraine) led to their mass murder, carried out initially by Ukrainian auxiliaries and later by German units operating in the area. Hungarian Jews were also forcibly conscripted into labour service for the army and in 1941-42 sent unarmed to the eastern front as auxiliaries.
Hungary, it’s clear, wasn’t a haven for the Jews before 1944; and the extermination of Hungarian Jews wasn’t the work of the German occupiers alone. The governing structures of the Hungarian state were left largely intact by the Germans and Horthy remained formally in power, taking part in appointing the new government. Only two ministers in the post-occupation cabinet had not been members of his government. As for the removal of 437,000 Hungarian Jews to German-run killing facilities in Poland over 57 days in the early summer of 1944 (one of the most intense phases of extermination in the Holocaust), this was primarily accomplished not by the small German Einsatzkommando deployed in Hungary, but by Hungarian gendarmes and officials, who saw to it that the deportations proceeded with exemplary efficiency. Hungarians carried out body searches, and inflicted beatings to extract information on the whereabouts of hidden valuables. In October 1944, after seeking a separate peace with the Soviet Union, Horthy was forced to abdicate and replaced by a puppet regime run by the home-grown fascist movement Arrow Cross. The brief period of Arrow Cross rule saw further waves of killing by Hungarian fascists of suspected Jewish ‘partisans’, returnees from the Jewish forced labour battalions, poorhouse inmates and even patients in Budapest’s two Jewish hospitals. It is worth noting the contrast between Hungary and France, where Jews stood a much better chance of survival, despite a much longer period of German occupation."
London Review of Books- artikeln diskuterar många aspekter av det historiska skeendet. Sammantaget visar de på en nationell kultur som inte bara förvrider självbilds-synen på ungrarna själva utan också avser att locka omvärlden i en fälla där politiken ska framstå som en förebild för andra europeiska nationer som nu irrar runt i den mångkulturella ideologins labyrint och sjunker allt djupare ner i ett socialt, ekonomiskt och politiskt träsk. Om man bara intresserar sig det minsta lilla för de "alternativ" som Fidesz och Jobbik erbjuder kommer man snart att bli varse vilka skugg- och mörkersidor de också för med sig. Det nationellt isolationistiska går förstås inte att genomföra som medlemsland i EU, och även om den ungerska inrikespolitiken skulle innebär att landet får lämna unionen - kanske i sällskap med Storbritannien - så innebär det absolut inte något positivt för de icke-ungerska medborgarna. Jag citerar avslutningsvis en bit senare i artikeln som belyser inte minst pressfrihetens allt snävare definition och hur svårt, ja kanske omöjligt, det blir för oberoende medier att verka: 
"But what if the current government were to succeed in transforming the framework of public discourse in Hungary, dismantling in the process the legal and constitutional machinery that provides a meaningful check on government authority? What if the pendulum is nailed to the wall before it can swing back? The alterations the government has made to the constitution and the law protecting the dignity of the nation suggest that this is its objective. Recent efforts to bring the media under government control reinforce that impression. The 2010 media law, passed quickly and without consultation, restricted media freedom. The prime minister now appoints the president of the National Media Authority, which controls the media, oversees its regulation and imposes sanctions. A media commissioner, appointed by the president of the NMA, can investigate any issues without having to prove that the law has been violated, simply in order to ‘protect community interests’. Journalists are required to reveal their sources at the NMA’s request, and anyone impeding its investigations can be fined. Public media must use the stories provided by the Hungarian News Agency. Major newspapers and magazines, including the free newspaper distributed on the Budapest underground, have been bought up by government-friendly oligarchs. Since 2010 the agency for Hungarian tourism and the official gambling agency, Gaming Ltd, have bought millions of forints’ worth of advertising space in government-controlled newspapers, but none at all in independent publications. In rural areas, where news is distributed to the media through local councils, opposition media are simply omitted from the list of recipients. The discrimination can take quite petty forms, as it did recently when opposition journalists were refused entry to events organised by the government – the opening of a football stadium, for example. For three and a half years, the NMA withheld permission for Klubrádió, an independent radio station that broadcasts news and analysis, to transmit free of charge on the frequency it had lawfully acquired, forcing it instead to pay a high price to use a different frequency. The NMA also tried to control the station’s programming by imposing a limit on the proportion of news content. When the matter was taken to court Klubrádió won, but the judgment was nullified because parliament passed a new media law with retroactive effect. Klubrádió won again in the appeal courts, but the NMA did not implement the judgment for six months, further undermining the station. In June 2014 the NMA closed down the Klubrádió frequency in Debrecen, a major provincial centre.

onsdag 26 november 2014

Valda ord av Sven Stolpe

Inom kort publicerar jag en omfattande text om Svante Nordins bok om Sven Stolpe. Nu har jag botaniserat i mitt eget bibliotek och vill visa er några avsnitt ur de Stolpeböcker jag själv läst.
"Jag skall skriva och skriva ärligt. Jag tänker icke pressa fram en sådan där konstans i mitt själsliv, som är den enda förutsättningen för vänskap ute i livet. Jag tänker icke bara syssla med den ena med stupid karaktärsfasthet (...) Samhället vill ha oss så där rakskurna, därför att det icke har någon praktisk användning för en människa, som rasar och smädar och ber och sjunger samtidigt." (Ur debutromanen I dödens väntrum, 1930)
När Stolpe blivit katolik kom det också fram i hans texter. Jag fann detta lilla i en av hans memoarvolymer:
"Jag såg en skymt av påven utanför fängelset, då han steg in i sin bil. En stor folkmassa jublade emot honom, applåderade, vinkade. Han besvarade - lite tafatt - vinkningarna, gjorde flera gången korstecknets tecken över massorna. Hans ansikte var blekt och trött - men det utstrålade en stor glädje. De olyckliga fångarna hade fått se en stråle av hopp. Det fanns någonting hos dem som inte var förött - just därför att Kyrkans mäktigaste ledare, Kristi ställföreträdare, hade mött dem som en vanlig, utblottad, hjälplös liten medmänniska, kunde de tryggt gå fram till honom och ur hans händer ta emot livets största, mest oförtjänta gåva." (Ur Tål ni höra mer. Minnen och anekdoter, 1974)
Och den här inledning till en essä måste väl ändå sägas vara genial? Att börja - och att avsluta - en text är inte lika enkelt som det ser ut här:
"Jag steg av tåget i Heidelberg och släpade mina väskor på studenters manér till ett billigt hotell." (Ur essän Min lärare Curtius i Vreden och andra essayer, 1989)
Kristina-boken har också en sådan öppningsrad. Jag måste erkänna att jag inte läst den än, men det är dags inom kort:
"Efter den högtidliga abdikationen från Uppsala slott i juni 1654 var Kristina ivrig att snarast möjligt lämna landet, alla förberedelser var redan träffade." (Ur Drottning Kristina, efter tronavsägelsen, 1961, bokens första mening)
Erik Gustaf Geijer var en av många historiska gestalter som Sven Stolpe tog sig an:
"Till Geijers genityp hörde, att han förmådde besegra sin melankoli och bli herre över den." (Ur Geijer. En essay, 1947)
Sist bara ett litet exempel på hur Stolpe kunde skriva om franska författare, här en kort passage i essän om Léon Bloy:
"De två unga studenterna skaffade sig genast boken (Léon Bloys La femme pauvre, min anm.) och blev omedelbart gripna av dess förkunnelse. För första gången fick de levande, direkt kontakt med en absolut kristen människa, med en livssfär, där varje tum är präglad av autentisk, naiv kristendom. Häpna läser de rader som 'Man inträder inte i paradiset i morgon eller om tio år; man inträder där en dag, när man är fattig och korsfäst.' Eller den storslagna satsen: 'Det finns bara en sorg - den att icke tillhöra helgonen...'" (Ur Ande och dikt. Essayer, 1950)

tisdag 25 november 2014

Bach som lindring och bot inne i huset

Foto: Astrid Nydahl
Fingrar och tangenter. Idag lyssnar jag bara till Bach hela tiden: Goldberg-variationerna och de sex partitorna.

Jag varvar Glenn Gould med Angela Hewitt och Christina Bjørkøe.

Medicinen mot världens ondska har länge hetat Bach. Den heter fortfarande Bach. Det finns en miljon olika preparat som ska få oss att glömma ondskan. Världen är full av läkare som gärna skriver ut dem.

För mig finns det bara en medicin idag: Bach. Och det ska han vara imorgon också. Så länge dessa nya krig pågår kan bara Bach vara filtret mellan mig och världen. Nej, jag gömmer mig inte, det har jag aldrig gjort, men jag måste ha filtret och medicinen.

Klangen är själens fönster mot skönheten.






måndag 24 november 2014

“Det finns inget riktigt liv i det falska”

“Any old shack, cabin, but in a free, wild, beautiful place.” Foto: Astrid Nydahl
"There is no force more potent in the modern world than stupidity fueled by greed." Edward Abbey

Jag tar två personer som till synes inte har något annat gemensamt än författandet. Jag lägger dem framför mig för att se vad som händer. Det är november. Söndagen står och väger och faller ner och in i måndagen. Vi går in i den sista novemberveckan för att sedan ta oss an sista månaden på året. Jag har slutat fly. Jag har svalt allt det förakt jag burit på. Jag slår först upp Edward Abbey och sedan Theodor W. Adorno. I Confessions of a Barbarian skriver Abbey:
“And me, I´m doing too much of the same. Writing about myself. Writing about writing. The pathetic, pitiful, almost shameful longing for fame, money, money, fame… even mere shithead publicity. I too have been infected by the malaise. Reading magazine stories about myself. Admiring photographs of my simple semi-handsome hairy face. Compromise, compromise. The sell-out syndrome. I must be very careful from here on out. Hide. Work. Work. Hide.”
Öken- och skogsenslingen Abbey skriver ofta om denna nödvändighet. Den som kompromissar befinner sig oftast inne i kulturkretsen, den ansedda, den anständiga, den anpassliga. Den som slutat kompromissa kan också sluta leta efter “a beautiful home in a good place”, av det enkla skälet att han i sitt skrivande kan nöja sig med “any old shack, cabin, but in a free, wild, beautiful place.”

Båda bilderna tagna i Tosteberga hamn 22 november. Foto: A.N.
Adornos utgångspunkt är förstås en helt annan. Han är akademikern som man lyssnar på. Han skriver in sig i historien. Där buntas han samman med de andra och stämplas i pannan med begreppet Frankfurtskolan. Den kritik som jag hellre kallar förakt kommer ofta från människor som betraktar sig som “regimkritiker” - de tycks inte ha förstått vad Adorno och hans kollegor bidrog med och vad deras civilisationskritik går ut på. Jag öppnar åter Minima Moralia, utgiven 1951, och läser, efter att han beskrivit hur det postmoderna samhället ser ut:
“Det bästa förhållningssättet i den här situationen tycks än så länge vara ett oförsvuret avvaktande: att leva sitt privata liv, så länge samhällsordningen och ens egna behov inget annat medger, men inte lägga vikt vid det som om det alltjämt vore samhälleligt substantiellt och individuellt tillbörligt (…) Det hör till moralen att inte känna sig hemma hos sig själv.”
Där tycks de mötas, Abbey och Adorno, i känslan av att “leva sitt liv privat” och att inte kompromissa bort det på grund av banal fåfänga. Eller som Adorno säger: “Det finns inget riktigt liv i det falska.”


Relaterat:

Tidigare text här i bloggen om Abbey.
Joakim Andersen skriver om Abbey.


söndag 23 november 2014

Den inre och mentala dimman

Foto: Astrid Nydahl
När gränsen mellan smärta och smärtfrihet suddats ut återstår bara den mentala dimman. Inne i den står allting stilla. Tystnaden är kompakt och ångesten har bytts mot likgiltighet. Inför sådana hot lämnar jag mitt varma hem för att ställa mig i hällregnet vid havet. Om och om igen, samma procedur för rening och återställning. Att låta dimman härska är detsamma som att ha gett upp och överlämnat sig åt demonernas makt.


Mötet med Alejandra Pizarnik vid hemkomsten från Black Country

Alejandra Pizarnik (1936-1972)
Det finns författare som kommer in i ens liv när man minst anar det, och som med sina ord griper direkt in i det som är den egna vardagen. När jag kom hem från Birmingham den 31 mars 2008, efter en nio dagars rundresa, låg nya numret av tidskriften Karavan och väntade på mig. Jag började genast läsa, därför att temadelen om Julio Cortázar intresserade mig. Men det var inte han, utan en text om honom som fängslade mig starkast. Den är skriven av Alejandra Pizarnik, som tidigare presenterats i tidskriften Kritiker. Trots att det är min egen son som redigerar Kritiker, hade hon gått mig förbi där. Nu hade jag något att ta igen.

Sökte hennes böcker på nätet, hittade en av dem på brittiska Amazon, och för den skulle de ha några tusen kronor. Då insåg jag att de få översättningar som gjorts från hennes spanska original idag är mycket svåråtkomliga, och de tre volymer där hela hennes korta livsverk samlats finns bara på spanska: en volym prosa, en volym poesi och en volym dagböcker. Jag får nöja mig med de korta textfragment som Karavan och Kritiker publicerat(x), eller uppläsningar på You Tube där hennes röst på spanska ekar ur det förflutna till fascinerande bilder. Flera av dessa, oftast svart-vita, små filmer på You Tube är mycket fina och jag rekommenderar dem.

Och så finns det en verkinventering från Princeton-universitetet i USA, samt en minst sagt bristfällig hemsida på nätet. Det uppmuntrande är ju att Magnus William-Olsson nu i två svenska tidskrifter presenterat henne samt översatt fragment ur hennes författarskap. Vågar man hoppas på att ett förlag som intresserar sig för det spanska språkområdet ska fatta tycke och ge ut henne? Om det blev så, hade jag mest av allt velat läsa hennes dagböcker.

Vad var det som fångade mig vid hemkomsten? Jo, just dagböckerna, och ur dem var det några ord som kunde fungera som kommentarer till den känsla av förlust och nederlag jag bar med mig hem från en resa som tyngde mer på axlarna än några tunga resväskor kunde ha gjort. Det Black Country jag fäst mig så vid tidigare framstod nu som ett sjunkande skepp, detta England var en sunkig kombination av fetma, arbetslöshet, trångboddhet, grånad och hotande religiösa fanatiker. Jag kände att jag inte ville resa mer, och absolut inte till Birmingham och Black Country. Det var med den känslan jag närmade mig Pizarniks ord (och trots att de handlar om en universell judisk erfarenhet hos henne, kände jag att de fungerar som en allmänmänsklig erfarenhet i denna situation):

”… en ghettomentalitet. Och framför allt, en djup oreda, som om man inte gjort annat än att resa.”

William-Olsson skriver om hur resandet också för henne kunde vara en börda,

”Belönad med ett stipendium for hon först till New York där hon spenderade tjugo jobbiga dygn präglade av sömnlöshet…” samt ”Resan blev av allt att döma en missräkning och hon åkte hem till Buenos Aires tidigare än beräknat.”

Och som alternativ, just det jag tänkt hela resan hem, som en trygg punkt, en solitär tillvaro bortom resandets hela konsumtionskultur:

”Litteraturen ger mig inga fördelar men jag måste och vill hålla fast endast vid den.”

Vem var då Alejandra Pizarnik, denna judiska författarinna som dog för egen hand endast 36 år gammal? I Karavan läser jag Magnus William-Olssons ord:

”Alejandra Pizarnik (1936-1972), var den andra dottern till ryska judiska emigranter som komtill Argentina 1934. Föräldrarna talade jiddisch sinsemellan. Hela hennes släkt, med undantag av en farbror, blev offer för förintelsen. Det var som poet Alejandra Pizarnik var känd under sin livstid. Och under åren efter hennes död har hennes rykte bara vuxit.”

I Kritiker skriver han också om hennes sjukdom och död:

”AP kämpar mot melankolin och internaliseringen av begärsobjekt (”allt är jag”), men lockas samtidigt av narcisissmens ”allt talar till mig”. Ur detta dilemma fann hon bara en utväg; hoppet om intet”.

och i en not:

”Under en permission från en psykiatrisk klinik lyckades hon till sist ta sig av daga genom en överdos tabletter”.

Är det som ung död hon intresserar? Det går inte att svara entydigt ja eller nej. Hennes dragning mot intet är något jag starkt kan identifiera mig med. Men långt ifrån det som gör hennes texter så starka. Snarare är det balansgången mellan liv och död, nedsänkningen i depressionerna och melankolin jag känner igen. Där lyckas hon med sin avskalade prosa gestalta något mänskligt som talar rakt in i min tid och vardag:

”Liv, mitt liv, sluta falla, sluta smärta, mitt liv, sluta förena dig med elden, med troskyldig tystnad, med gröna stenar i nattens hus, sluta falla och smärta, mitt liv.”

Pizarnik debuterade som nittonåring. Mellan 1960 och 1964 levde hon i Paris. Det var vid återkomsten till Buenos Aires som hennes psykiska sjukdom förvärrades och hon gjorde flera misslyckade självmordsförsök. I en dagbokstext skriver hon:

“The horror of inhabiting myself, of being - how strange - my guest, my passenger, my place of exile.”

Är det denna djupa känsla av främlingsskap, eller rentav brist på identitet, som längtar efter intet föds? När man stiger upp och ser sig i spegeln – så central i Pizarniks diktning – och tycker sig se en främling, så kanske redan det är ett uttryck för en stor ensamhet och vilsenhet i den verkliga världen. Att vara sin egen exilplats är en tröst om man är främmande i kulturen, men kan samtidigt vara förfrämligandets utgångspunkt. För Pizarnik tycks spegelbilden ha varit så främmande, att hon inte ens kunde känna igen sitt eget yttre:

”Jag köpte en stor spegel. Jag kontemplerade min bild och fann att det ansikte jag måste ha befinner sig bakom – fängslat av – det jag har.”

citerar William-Olsson ur hennes dagbok. Och på ett annat ställe framgår det vad det konkret innebär för henne:

”Jag skriver mot rädslan. Mot klovinden som bor i min andning.”

Är rädslan skrivandets främsta drivkraft? Utan skriften försvinner hon. Utan den dagliga handrörelsen av penna mot papper tar rädslan över. Hon överrumplas av det mörka, kraften i det som vill förgöra. Är vi inte i själva verket alla två personer: en ser vi direkt i spegelbilden, men det verkliga jaget finns därunder, dolt men levande, osynligt för betraktaren men starkt närvarande för jaget?

Ibland undrar jag om inte mötet med en diktare – ny, fräsch, tidigare okänd – är det mest omtumlande en människa kan råka ut för. Jag är omtumlad. Och tacksam.

***

Samtliga översättningar ur Pizarniks verk är hämtade ur Kritiker och Karavan och gjorda av Magnus William-Olsson. De engelskspråkiga citaten är hämtade från en nätsida om hennes verk.


(X) På svenska finns nu böckerna Spegelns vägar (ellerströms förlag, i urval och översättning av Magnus William-Olsson) samt Fragment för att bemästra döden (Alastor press, tolkningar av Maria Nääs).


lördag 22 november 2014

Nattens tårar och havets beständighet

Fårabäck 21 november. Foto: Astrid Nydahl




Natten till lördagen blev ett inferno. Nu kom sanningen ifatt mig. Först nu förstår jag att det som hände den 10 oktober verkligen har hänt. Tobbe är borta. Tobbe valde själv att lämna denna värld. Jag kände mig så förtvivlat ledsen att bara tårarna kunde tala. När jag efter lång tid och mycket tröst äntligen somnade började drömmarna om den man jag älskade - och alltjämt älskar - så mycket och som var min yngste son Tobias. Jag drömde både vackra och fasansfulla drömmar om honom. Några av dem var rena minnesfragment från både hans barndom och vuxenliv, andra var groteska och mycket dramatiska mardrömmar. Jag vaknade våt av svett, huvudkudden i den nybäddade sängen var lika våt. Mina knän smärtade mer än på länge. Efter att sakta ha skakat av mig fredagskvällens och lördagsmorgonens fasor stapplade jag ut i köket, lagade en termos kaffe, bredde några smörgåsar och så åkte vi ut till havet. Först där återkom lugnet. Jag kunde berätta om hur jag mött Tobbe under natten, jag kunde se ut mot horisonten och sjunka ner i det tröstefullt beständiga.


fredag 21 november 2014

Tillvaron bortom kulturen där allt passerar ostraffat

Östersjökusten 28 oktober. Foto: Astrid Nydahl
Imre Kertész skriver i Galärdagbok (översättning av Ervin Rosenberg):
”Kultur, universalitet, andlighet, verklighet, liv. Tillvaron bortom kultur, icke-kultur: atomiserad, tragisk, sammanhangslös och absurd tillvaro, stillös tillvaro, skendöd, som mycket snabbt kan följas av den verkliga”.
Kan man efter en sådan definition tvivla på att man befinner sig i tillvaron bortom kultur, i icke-kulturen? Kertész själv ger många exempel på denna epok, och hans högst vardagliga interiörer kan vara nog så drastiska. T.ex. berättar han om en bussresa, där en ung, atletiskt byggd man mellan tjugo och tjugotvå uppträder brutalt mot sina medpassagare. Men ingen ingriper. Kertész:
”Den lössläppta pöbeln som tillåts gå bärsärkagång mot det sunda förnuftets och samhällsdisciplinens rester. Ansikten av ett slag som jag aldrig tidigare har sett.”
Ett sådant exempel – hämtat ur Galärdagbok – kunde förmodligen de flesta människor känna igen från sitt eget vardagsliv. Det händer i både storstäder och små samhällen att ett slags pöbelbeteende ”får passera ostraffat” som Kertész säger. Stjäla cyklar, krossa rutor, klottra på kulturminnesmärkta hus, pinka på offentliga platser, skära sönder säten i bussar och tåg, sådant betraktas som pojkstreck och småbrott – men frågan är om inte just detta beteende istället borde betraktas som exempel på kulturlöshet, icke-kultur. Det är trots allt inte särskilt sällsynt att argumentet ”vi hade inget att göra” anförs när beteendet ska förklaras.

Sociologer lägger pannan i djupa veck och säger att bristen på fritidsgårdar är orsaken. Så resonerar man kanske om man är oförmögen att se mönster som är större än de enskilda handlingarna. Med Oswald Spengler kunde man idag säga att ”stadens mentalitet talar ett nytt språk, som snart blir samma sak som kulturens språk” (Västerlandets undergång, kap. II:2).

Detta språk tycks helt utgå ifrån generationsbestämda läten, utstötande av manliga respektive kvinnliga kortsignaler av typen ”Ja ba” (Jag bara), idag kryddat med allt fler anglicismer och från den mediala världen inlånade ord och satsbyggnader. Den tydliga normen för denna kultur, denna mentalitet, blir det konforma, det som alla kan spegla sig i; boktiteln, tv-serien, popmusiken.

Bokhandeln förvandlas till lager för stapelvaror (just nu för det som på babyspråk heter ”spänningslitteratur”), televisionen följer i spåren och gör långa serier av dessa stapelvaror och popmusiken tar över hela det offentliga rummet med klubbar, restaurangmusik som gör samtal omöjliga, butiksmusik som gör det till en plåga att handla ett par strumpor, och stadsfestivaler som veckovis gör tillvaron outhärdlig för människor som lever och verkar  i stadskärnorna.

Den missanpassade konsumenten angriper poliser och brandmän, sätter fyr på grannarnas bilar, slår sönder det som skulle vara gemensamma institutioner (skola, daghem, bibliotek) och jagar de människor som inte anslutit sig till pöbeln. För varje sten som träffar brister det kollektiva nätet ännu en bit och vi har kommit närmare det tillstånd som kan betecknas som lågintensivt inbördeskrig (det som Hans Magnus Enzensberger sammanfattade så drabbande, det som innefattar allt från stenkastningen till våldtäkten, från eldhärjandet till rånen). Klagoropen "polisvåld", "rasism" och "utanförskap" används som sköldar bakom vilka alla sorters beteenden odlas. Mediaklassens stryker medhårs och lovsjunger de betonggetton som för varje med(ia)veten medelklassidylliker skulle vara otänkbara att leva i. Försöken till analys (och kritik) av det etniskt, kulturellt, religiöst och politiskt konfrontativa möts av förakt och svartmålning. Det gamla språkets förvaltare ställer sig också vid varje grind och vaktar så att inte en enda kritiker släpps in i lagomlandets eget gated community.  Det ena nya språket är inte nytt i det avseendet. Som alltid försöker det dölja samtidigt som det oavsiktligt beskriver en katastrof. Det andra nya språket sjunker allt djupare ner i de infantila lätenas kakofoni.

onsdag 19 november 2014

Stolpe, Nordin och Kepel

Två nya böcker har anlänt. De har inte recensionsdag förrän 4:e respektive 10:e december, men jag vill redan nu nämna dem. Först kom Gilles Kepels nya bok, Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (översättning av Kristina Ekelund) och idag kom Svante Nordins biografi över Sven Stolpe, Blåsten av ett temperament. Det är talande att båda böckerna utges av förlaget Atlantis, vars kvalitetstänkande inte sviktar det minsta och vars val av angelägna ämnen och titlar alltid intresserar mig.

Gilles Kepel skrev jag om redan här, när hans bok Kampen om islam utkommit. Den nya boken utvecklar temat med en studie av den muslimskt dominerade Parisförorten Saint-Denis. Den sägs präglad av industrinedläggningar, långtidsarbetslöshet och det som med en nutida eufemism kallas "integrationsproblem". Jag ska med allra största intresse ta mig an den här boken, eftersom jag vet att mycket av det Kepel skrivit under åren från ett franskt perspektiv senare blivit vardag också i Sverige.

Svante Nordin, den gamle vänstermannen i Lund som blev kulturkonservativ och en av vårt lands intressantaste intellektuella, har jag läst i många år. Särskilt har jag fäst mig vid hans Filosofernas krig som kom 1998 och Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900  - en bok som belönades med Stora fackbokspriset 2011. Nordin påpekar i förordet att Sven Stolpe numera är förpassad till glömskan, vilket ter sig minst sagt märkligt med tanke på att han under sin livstid var en medialt flitigt förekommande intellektuell. Hans "reaktionära" tankar behövs just i vår tid, då de flesta mediamänniskor tycks vara frivilliga fångar i den vänsterliberala vanföreställningen om kakor som man både kan äta och ha kvar. Sven Stolpe var dessutom en härlig människa: frispråkig, tuff som debattör, orädd också i situationer som gav honom evig fördömelse. Är det därför han är bortglömd? Jag ska läsa Nordins biografi. Återkommer förstås med recensioner av båda dessa böcker längre fram.


Mellandag

Småländsk höstdag. Foto: Astrid Nydahl
Idag blir jag förmodligen tyst i bloggen. Men de senaste dagarna har jag lagt ut ett antal längre texter som inte har något bäst-före-datum. Mycket upptar mina tankar, både det alldeles privata och det som sker runt mig i byn, landet och världen. Jag försöker hålla samman allt som spruckit den senaste månaden. Både barn och vuxna befinner sig i sorg och för några av oss är den nästan omöjlig att bära. Jag återkommer.



tisdag 18 november 2014

Religiöst krig eller motståndkamp? Den blodiga Jerusalemattacken kräver seriösa analyser

Allahu Akbar
Det är alltid riskabelt att uttala sig i frågor som rör Israel och Palestina. Jag tar risken och konstaterar först att den enda judiska "bosättningen" som omvärlden accepterat var Auschwitz. Det kan låta som ett smaklöst skämt men jag menar det på allvar. Att ingen kom till den europeiska judenhetens hjälp ens under de värsta och blodigaste ritualerna säger en hel del om vad omvärlden tyckte. Inte så mycket som en bomb fälldes av de allierades flyg över de järnvägslinjer som fraktade de judiska fångarna i godsvagnar till en säker död.

När jag tidigt på tisdagsmorgonen läste nyheterna från Jerusalem tänkte jag först: ja ja, här ser vi hur våldsspiralen fungerar. Efter hämnd kommer alltid hämnd. En dödad palestinier ger - minst - en dödad jude. Efter palestinska större attacker kommer - inte sällan men heller inte alltid - en våldsam vedergällning från Israel, i Gaza eller någon annanstans.

Har Nof i västra Jerusalem
Men det som hände i synagogan i Har Nof, i västra Jerusalem har också en annan dimension som man inte kan bortse ifrån. De två attentatsmännen från Jerusalemstadsdelen Jabel Mukaber skrek Allahu Akbar medan de med skott och yxhugg dödade och sårade de bedjande. Det finns således en religiös dimension, och inte bara en "geografisk" eller "nationell". Striden mellan palestinier och israeler beskrivs ibland som att "rätt står mot rätt" eller att frid och fröjd kommer att uppnås om Israel drar sig tillbaka och etablerar 1967 års "gröna linje" som nationens gräns. Den religiösa dimensionen har mer med den islamistiska väckelsen att göra. Både judar och kristna betraktas i den som "otrogna", som "kuffar" som måste drivas ut och bort eller dödas som i Har Nof. Levande judar på Dar al-Islam är den värsta styggelse dessa människor kan tänka sig. Om Dar al-Harb försöker tränga in på denna heliga mark är det en krigsförklaring i sig, vapen eller ej. Tzipi Livni sa till IDF-radion att hon länge fruktat att det religiösa skulle slå igenom, och tillade "Jag har fruktat det därför att det inte finns någon lösning på ett religiöst krig." Jag tror att jag förstår Livnis resonemang men anser ändå att hon har fel. Sådana krig brukar ju - om vi ser till historien - vara långa och innebära oändligt lidande, men de får sin "lösning" när de ena parten slagits till marken eller givit upp. Dessa krig pågår just nu i Israels grannländer och Islamiska statens etablerande av kalifatet har visat just denna skoningslösa terror mot andra folk och andra religionstillhörigheter inte minst i Irak och Syrien.

Låt mig också återgå till tanken om våldsspiralen. Det är alldeles självklart så att varje gång det används fysiskt våld så möts det av just sådant från den andra sidan. Sedan ett tag tillbaka har palestinierna börjat använda en ny typ av aktioner. De angriper enskilda judar, inte bara på och intill bosättningarna utan också i israeliska städer som Tel Aviv och Jerusalem. Angreppen har kommit i form av snabbt framförda bilar eller större traktorer/ hjullastare som kraschat in i busshållplatser och andra civila platser, men också i form av yx- och knivattacker. När en palestinier för några dagar sedan hittades hängd i den buss där han var chaufför utlöste det en våg av våld från Västbanken. Israelerna hävdar att det var ett självmord. De palestinska organisationerna säger att det var mord. Vilket det var kan vi förstås inte veta, men mönstret går igen från det som utlöste senaste Gazakriget. Att den gamla "marxistiska" och revolutionära organisationen PFLP nu tagit på sig ansvaret för tisdagens massaker gör också saken ännu mer delikat. PFLP har ju, också på den tiden man sysslade med flygplanskapningar och hade DDR som bas, alltid omhuldat tanken att varje jude är ett legitimt offer eftersom han eller hon betraktas som "sionist" och därmed en fiende.

Angreppen på civila utgör en egen kategori i detta smutsiga krig och de har funnits med sedan hundratals år. Pöbelsammanstötningar, mord, massakrer förekom långt innan staten Israel etablerades. Man behöver bara nämna Hebron-massakern 1929 då 67 judar slaktades av en arabisk mobb, och den massaker som palestinierna i sin tur hänvisar till ägde rum 1984 då en judisk fanatiker - av religiösa själ, märk väl! - gick in i Ibrahimi-moskén och slaktade 29 bedjande palestinier. Man erinrar sig också augustimassakern 1929 då en stor arabisk mobb mördade 47 judar i Jerusalem liksom den i Safed bara en vecka efter Hebron-massakern då 200 judiska hem brändes ner och 18 människor mördades. Listan kunde göras mycket längre.

Våldsspiralen har alltså sedan länge en religiös dimension. De höjda ögonbryn vi sett nu kanske inte är så befogade som de verkar. Varje enskild beståndsdel av förklaringen har sitt berättigande och ofta går de in i varandra. Vem kan säga att ett attentat är religiöst betingat och ett annat politiskt, nationellt? De hänger samman, de triggar varandra, de ser till att utvecklingen går allt närmare en större och avgörande katastrof.

Om ordet optimismen borde förbjudas allmänt är jag inte så säker på - vilket den portugisiska fadosångerskan Amália Rodrigues föreslog - men jag kan i alla fall instämma i den åsikten när det gäller Israel, Palestina och Mellanöstern. Den senaste månadens många mord och massakern under tisdagen understryker att allt är på väg bortom all kontroll, oavsett vad ledarna i Jerusalem, Ramallah och Gaza säger och tänker. Det finns en brutal realitet som förmodligen redan avgjort saken: den israeliska politiska klassen tycks övertygad om att man kan erövra och ockupera varje bit palestinsk mark som finns kvar på Västbanken och de palestinska organisationerna är i lika hög grad övertygade om att man kan förinta "den sionistiska enheten" Israel. Det hopp som på 1980-talet föddes om en tvåstatslösning är idag lika verklighetsfrämmande och omöjlig som någonsin före Oslo-avtalet. Det blir ett fortsatt krig om "de heliga städerna" och varje litet samhälle mellan Medelhavet och Jordanfloden. Något mellanläge lär inte uppstå ens om USA skulle dra tillbaka sitt stöd för Israel eller arabvärlden och Iran för palestinierna. Språket är krigets. Handlingarna är krigets. Det är bara vapnen som skiljer dem åt: tanks mot bilar, flygbombningar mot raketer, väpnade trupper mot gerillaenheter i underjordiska tunnlar.


Dödens vanlighet och banalitet

Tobbes kista i Västra Vrams kyrka 24 oktober 2014
“I våra dagar är döden inte längre något tema. Folk dör för mycket, i serie på serie, döden blir allt vanligare och banalare, det mördas för mycket, också där i serie på serie. Den individuella döden är avskaffad som överflödig lyx. Dessutom smyger sig omedvetet den föreställningen in att när alla dör kan det inte längre vara så svårt för den enskilde.”

Orden hämtar jag ur en bok som betydde ofantligt mycket för mig för ungefär ett halvt liv sedan, nämligen Peter Nolls Den utmätta tiden som kom på svensk 1985. Jag har läst mitt exemplar så många gånger att jag bara försiktigt kan öppna det utan att sidorna ramlar ur. Noll var den första jag läste som kunde ge perspektiv på döden - så som man själv önskar den, utan operationer, strålning, cellgifter - och som kunde skildra sin egen dödsprocess på ett fullkomligt osentimentalt sätt. Jag trodde jag lärde mig något av den boken.

När jag idag fick veta att två av mina barnbarn har gråtit timme efter timme av sorg efter Tobbe förstod jag att det jag trodde mig ha lärt kanske ändå inte var en lärdom som gick på djupet. Jag gråter ju själv fortfarande, dagligen försvinner jag ner i ett hål som jag inte kan sätta ett namn på, ett hål som möjligen kan beskrivas som saknad och tomhet.

“Vårt förakt för döden är inte oförenligt med den kult vi ägnar den” skriver Octavio Paz i Ensamhetens labyrint, också det en bok som kom på svenska för mycket länge sedan, 1984.

Paz skriver ju där om mexikanska traditioner, där “döden är med oss vid våra fester, i våra lekar, vår kärlek och våra tankar”. När jag ser tillbaka på den i grunden mycket traditionsbundna begravning Tobbe fick tänker jag att det ändå inte är så mycket som skiljer oss från mexikanerna. Det är klar att vi vill förankra den föraktliga döden i det vi känner igen. Den nedsänkta kistan är den yttersta symbolen - och handfasta uttrycket - för orden “Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.”

Nej, döden kan inte bli banal bara för att den är vanlig. Men jag förstår att Peter Noll varnade för just det när han skrev sin bok. Och jag vet nu av egen erfarenhet hur svår den är "för den enskilde".

***

Om ni undrar vill jag bara säga att jag tagit bort minnesrutan över min son i högerspalten för att jag inte klarade att se honom där varje dag, det gjorde alldeles för ont och väckte så många avgrundsdjupa tankar i mig. Bilden av Tobias står på vårt matbord med två ljus sedan den 10 oktober. Det känns bättre och mer privat, som det måste få vara.