tisdag 18 november 2014

Religiöst krig eller motståndkamp? Den blodiga Jerusalemattacken kräver seriösa analyser

Allahu Akbar
Det är alltid riskabelt att uttala sig i frågor som rör Israel och Palestina. Jag tar risken och konstaterar först att den enda judiska "bosättningen" som omvärlden accepterat var Auschwitz. Det kan låta som ett smaklöst skämt men jag menar det på allvar. Att ingen kom till den europeiska judenhetens hjälp ens under de värsta och blodigaste ritualerna säger en hel del om vad omvärlden tyckte. Inte så mycket som en bomb fälldes av de allierades flyg över de järnvägslinjer som fraktade de judiska fångarna i godsvagnar till en säker död.

När jag tidigt på tisdagsmorgonen läste nyheterna från Jerusalem tänkte jag först: ja ja, här ser vi hur våldsspiralen fungerar. Efter hämnd kommer alltid hämnd. En dödad palestinier ger - minst - en dödad jude. Efter palestinska större attacker kommer - inte sällan men heller inte alltid - en våldsam vedergällning från Israel, i Gaza eller någon annanstans.

Har Nof i västra Jerusalem
Men det som hände i synagogan i Har Nof, i västra Jerusalem har också en annan dimension som man inte kan bortse ifrån. De två attentatsmännen från Jerusalemstadsdelen Jabel Mukaber skrek Allahu Akbar medan de med skott och yxhugg dödade och sårade de bedjande. Det finns således en religiös dimension, och inte bara en "geografisk" eller "nationell". Striden mellan palestinier och israeler beskrivs ibland som att "rätt står mot rätt" eller att frid och fröjd kommer att uppnås om Israel drar sig tillbaka och etablerar 1967 års "gröna linje" som nationens gräns. Den religiösa dimensionen har mer med den islamistiska väckelsen att göra. Både judar och kristna betraktas i den som "otrogna", som "kuffar" som måste drivas ut och bort eller dödas som i Har Nof. Levande judar på Dar al-Islam är den värsta styggelse dessa människor kan tänka sig. Om Dar al-Harb försöker tränga in på denna heliga mark är det en krigsförklaring i sig, vapen eller ej. Tzipi Livni sa till IDF-radion att hon länge fruktat att det religiösa skulle slå igenom, och tillade "Jag har fruktat det därför att det inte finns någon lösning på ett religiöst krig." Jag tror att jag förstår Livnis resonemang men anser ändå att hon har fel. Sådana krig brukar ju - om vi ser till historien - vara långa och innebära oändligt lidande, men de får sin "lösning" när de ena parten slagits till marken eller givit upp. Dessa krig pågår just nu i Israels grannländer och Islamiska statens etablerande av kalifatet har visat just denna skoningslösa terror mot andra folk och andra religionstillhörigheter inte minst i Irak och Syrien.

Låt mig också återgå till tanken om våldsspiralen. Det är alldeles självklart så att varje gång det används fysiskt våld så möts det av just sådant från den andra sidan. Sedan ett tag tillbaka har palestinierna börjat använda en ny typ av aktioner. De angriper enskilda judar, inte bara på och intill bosättningarna utan också i israeliska städer som Tel Aviv och Jerusalem. Angreppen har kommit i form av snabbt framförda bilar eller större traktorer/ hjullastare som kraschat in i busshållplatser och andra civila platser, men också i form av yx- och knivattacker. När en palestinier för några dagar sedan hittades hängd i den buss där han var chaufför utlöste det en våg av våld från Västbanken. Israelerna hävdar att det var ett självmord. De palestinska organisationerna säger att det var mord. Vilket det var kan vi förstås inte veta, men mönstret går igen från det som utlöste senaste Gazakriget. Att den gamla "marxistiska" och revolutionära organisationen PFLP nu tagit på sig ansvaret för tisdagens massaker gör också saken ännu mer delikat. PFLP har ju, också på den tiden man sysslade med flygplanskapningar och hade DDR som bas, alltid omhuldat tanken att varje jude är ett legitimt offer eftersom han eller hon betraktas som "sionist" och därmed en fiende.

Angreppen på civila utgör en egen kategori i detta smutsiga krig och de har funnits med sedan hundratals år. Pöbelsammanstötningar, mord, massakrer förekom långt innan staten Israel etablerades. Man behöver bara nämna Hebron-massakern 1929 då 67 judar slaktades av en arabisk mobb, och den massaker som palestinierna i sin tur hänvisar till ägde rum 1984 då en judisk fanatiker - av religiösa själ, märk väl! - gick in i Ibrahimi-moskén och slaktade 29 bedjande palestinier. Man erinrar sig också augustimassakern 1929 då en stor arabisk mobb mördade 47 judar i Jerusalem liksom den i Safed bara en vecka efter Hebron-massakern då 200 judiska hem brändes ner och 18 människor mördades. Listan kunde göras mycket längre.

Våldsspiralen har alltså sedan länge en religiös dimension. De höjda ögonbryn vi sett nu kanske inte är så befogade som de verkar. Varje enskild beståndsdel av förklaringen har sitt berättigande och ofta går de in i varandra. Vem kan säga att ett attentat är religiöst betingat och ett annat politiskt, nationellt? De hänger samman, de triggar varandra, de ser till att utvecklingen går allt närmare en större och avgörande katastrof.

Om ordet optimismen borde förbjudas allmänt är jag inte så säker på - vilket den portugisiska fadosångerskan Amália Rodrigues föreslog - men jag kan i alla fall instämma i den åsikten när det gäller Israel, Palestina och Mellanöstern. Den senaste månadens många mord och massakern under tisdagen understryker att allt är på väg bortom all kontroll, oavsett vad ledarna i Jerusalem, Ramallah och Gaza säger och tänker. Det finns en brutal realitet som förmodligen redan avgjort saken: den israeliska politiska klassen tycks övertygad om att man kan erövra och ockupera varje bit palestinsk mark som finns kvar på Västbanken och de palestinska organisationerna är i lika hög grad övertygade om att man kan förinta "den sionistiska enheten" Israel. Det hopp som på 1980-talet föddes om en tvåstatslösning är idag lika verklighetsfrämmande och omöjlig som någonsin före Oslo-avtalet. Det blir ett fortsatt krig om "de heliga städerna" och varje litet samhälle mellan Medelhavet och Jordanfloden. Något mellanläge lär inte uppstå ens om USA skulle dra tillbaka sitt stöd för Israel eller arabvärlden och Iran för palestinierna. Språket är krigets. Handlingarna är krigets. Det är bara vapnen som skiljer dem åt: tanks mot bilar, flygbombningar mot raketer, väpnade trupper mot gerillaenheter i underjordiska tunnlar.


Dödens vanlighet och banalitet

Tobbes kista i Västra Vrams kyrka 24 oktober 2014
“I våra dagar är döden inte längre något tema. Folk dör för mycket, i serie på serie, döden blir allt vanligare och banalare, det mördas för mycket, också där i serie på serie. Den individuella döden är avskaffad som överflödig lyx. Dessutom smyger sig omedvetet den föreställningen in att när alla dör kan det inte längre vara så svårt för den enskilde.”

Orden hämtar jag ur en bok som betydde ofantligt mycket för mig för ungefär ett halvt liv sedan, nämligen Peter Nolls Den utmätta tiden som kom på svensk 1985. Jag har läst mitt exemplar så många gånger att jag bara försiktigt kan öppna det utan att sidorna ramlar ur. Noll var den första jag läste som kunde ge perspektiv på döden - så som man själv önskar den, utan operationer, strålning, cellgifter - och som kunde skildra sin egen dödsprocess på ett fullkomligt osentimentalt sätt. Jag trodde jag lärde mig något av den boken.

När jag idag fick veta att två av mina barnbarn har gråtit timme efter timme av sorg efter Tobbe förstod jag att det jag trodde mig ha lärt kanske ändå inte var en lärdom som gick på djupet. Jag gråter ju själv fortfarande, dagligen försvinner jag ner i ett hål som jag inte kan sätta ett namn på, ett hål som möjligen kan beskrivas som saknad och tomhet.

“Vårt förakt för döden är inte oförenligt med den kult vi ägnar den” skriver Octavio Paz i Ensamhetens labyrint, också det en bok som kom på svenska för mycket länge sedan, 1984.

Paz skriver ju där om mexikanska traditioner, där “döden är med oss vid våra fester, i våra lekar, vår kärlek och våra tankar”. När jag ser tillbaka på den i grunden mycket traditionsbundna begravning Tobbe fick tänker jag att det ändå inte är så mycket som skiljer oss från mexikanerna. Det är klar att vi vill förankra den föraktliga döden i det vi känner igen. Den nedsänkta kistan är den yttersta symbolen - och handfasta uttrycket - för orden “Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.”

Nej, döden kan inte bli banal bara för att den är vanlig. Men jag förstår att Peter Noll varnade för just det när han skrev sin bok. Och jag vet nu av egen erfarenhet hur svår den är "för den enskilde".

***

Om ni undrar vill jag bara säga att jag tagit bort minnesrutan över min son i högerspalten för att jag inte klarade att se honom där varje dag, det gjorde alldeles för ont och väckte så många avgrundsdjupa tankar i mig. Bilden av Tobias står på vårt matbord med två ljus sedan den 10 oktober. Det känns bättre och mer privat, som det måste få vara.


Patrick Modiano i ett ymnighetshorn

Det varje år så glädjande med Nobelpriset i litteratur är att möjligheterna till fler översättningar är givna. Så också i år. Elisabet Grates Bokförlag hade redan gett ut tre titlar när beskedet om priset till Patrick Modiano kom. Nu har såväl Bonniers som Norstedts förlag tryckt nyutgåvor av några av hans böcker. På Bonniers kom den lilla, mycket täta och intensiva Bröllopsresa (i översättning av Katja Waldén) som tar oss tillbaka till ockupationsårens Frankrike och Milano, skumma hotellrum, tvivelaktiga bekantskaper och de ständiga frågorna om vem som är vem och varför några söker och andra eftersöks. Norstedts bidrar med två vackra volymer, vars omslag redan de skvallrar om vad som väntar: De yttre boulevarderna och De dunkla butikernas gata (båda i översättning av Anne-Marie Edéus). Den senare är kriminallitteratur av bästa sort, här flyttas skeendet och karaktärerna fram i rappa
dialoger som ibland fyller hela eller halva kapitel. Det är ett stilmässigt drag jag inte sett hos Modiano tidigare, men när jag läser det här förstår jag bättre varför man förknippar honom med kriminalgåtan. Och ändå inte. Detta är ju i första hand en gåtfull berättelse där minnesförlusten spelar en central roll. Men bortom privatdetektiven Guy Rolands sökande ser vi samma typ av gåta som i Dora Bruder eller Bröllopsresa. I De yttre boulevarderna återvänder Modiano till krigstidens karaktärer och skriver sig ner i de eviga frågorna om medlöperi, motstånd och likgiltighet. Mänskliga möten bär på oklara  betydelser och människors avsikter är högst dunkla. Dessa tre böcker är som gjorda för de långa mörka vinterkvällarna. Hos Modiano får man, inte minst här, det gåtfulla berättandet som också spricker upp i klarheter och tydliga bilder av vad krig och ockupation gör med människor och hur vi i bästa fall kan förhålla oss till de tillkortakommanden som är självklara i de situationerna. Om inte redan, så är de väl bästa tänkbara julklappar!


måndag 17 november 2014

Konsumismen & pensionpengarna i juletid

Foto: Astrid Nydahl
Jag går med darrande ben in i veckan som innebär ny pensionsutbetalning. Matkontot är redan till en tredjedel förbrukat idag, men så fick vi också med oss allt som ska bli julmat. Alla mina nio + fyra bonus-barnbarn ska ha varsin liten julklapp, bredbandsräkningen ska betalas och sjukhus + hemtjänst ska få sina små summor.

Så där är det ju varje månad och jag vill verkligen inte beklaga mig. Men det kan ibland vara frustrerande att inte ha något över när utgifterna är betalda. Den känslan blir förstås starkare när man står inför julen och vet att man kanske ändå gör de små barnen besvikna med de enkla och billiga klappar jag kan åstadkomma till dem.

Varför alls nämna detta? Jag gör det därför att jag ofta blir påmind om vad konsumismen innebär i vardagsperspektiv. Jag ser hur mina barns generation kämpar för att alls kunna betala allt det som inte fanns när jag var småbarnsförälder, och jag tänker då inte minst på alla dessa digitala verktyg som nu också blivit obligatorium i barnens skolväskor. Varför? Är behoven konstgjorda eller verkliga? Jag har aldrig någonsin ägt en mobiltelefon. Har varken tyckt mig behöva en eller velat ingå i den massa som pladdrar på bussen, i butiken eller under promenaden. Jag är inte teknikfientlig, tvärtom. Jag använder de tekniska innovationer som gör mitt skrivande och liv lite bättre. Att gå tillbaka till skrivmaskinen är otänkbart annat än i en krissituation. Att avstå från DVD-spelaren vill jag inte, eftersom jag ofta och mycket ser bra film för att avsluta dagen/kvällen (inte minst ser vi här film ur det brittiska arvet, både i serie- och i långfilmsformat). Men jag har ingen diskmaskin och ingen digital filmkamera. En liten vanlig digitalkamera har jag, den fick jag i present av min fotograferande fru. Ett gammaldags armbandsur med visare hjälper mig att komma i tid. All mat lagar jag själv. Köper aldrig ett industritillverkat halv- eller helfabrikat utan bra råvaror på vilka jag gör grytor, soppor och annat. Pizzorna bakar jag, till barnbarnens glädje, alltid själv. Kött köper jag bara i kyldisken, där sådant som är datummärkt för dagen efter säljs till bra priser. Rejäla förpackningar med basmatiris och couscous i skafferiet ger en grundtrygghet. Löken får vi av en människa som själv odlar. Lammköttet från en vän som slaktar varje höst.

Konsumismens ideologer och profitörer vill ju inte minst i jultid att jag egentligen borde skaffa nytt hela vägen. Men jag behöver inget nytt. Inte ens min lite knasiga bordsdator byter jag. Den fungerar säkert något år till. Och varken mobil eller diskmaskin vill jag ha.

Konsumismen och jag fungerar inte bra ihop. Jag nöjer mig med det jag skaffat för länge sedan om det fungerar. Det gäller över hela linjen: kläder, maskiner, möbler. Tak över huvudet, ett rejält bibliotek, mat i kyl, frys och skafferi, hela och rena kläder - se där några grundläggande mänskliga behov tillgodosedda.


Béla Hamvas: Trees (till engelskan av Peter Sherwood, Editio M, Budapest)

Foto: Astrid Nydahl
Ja, den här artikeln är en repris. Jag ber er att ha överseende. Det finns vissa helger som gör att jag skulle vilja börja måndagen en tisdag istället. Efter den här helgen orkar jag inte mycket. En människa ska alltid bära en medmänniska på sina axlar och en pappa ska med samma självklarhet bära sina barn och barnbarn. Minns refrängen: "He aint heavy, he´s my brother." (sången finns där om du klickar på länkens ord). Min äldste son, som var en av de sex som bar Tobbes kista invände och sa att han faktiskt var mycket tung. Men han bar honom ändå. Så, trots sömn- och vilobehov ger jag er denna måndag en artikel om en mycket fin och tänkvärd ungersk bok.

Béla Hamvas

Trädet är omskrivet i svensk lyrik och prosa. Per Helge har skrivit en hel bok om ett träd. Lennart Sjögren har skrivit en dikt om ett träd på Per Helges tomt. Björn Berglunds bok heter Mamma i skogen, och Kerstin Ekmans väldiga inventering av svensk natur och kultur heter Herrarna i skogen. Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu säger: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd”, och ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade". 

I det landskap där jag själv lever, Skåne, går en tydlig gräns mellan dess södra och norra delar. I norr börjar Göingebygdens mytomspunna skogar. Frihetsskogarna. Partisanskogarna där man försökte stå det svenska riket emot. Skogarna som leder in över gränsen till Småland och där breder ut sig. Trädet har en självklar roll i mitt liv. Mytologiskt som ovan, eller alldeles konkret som de två väldiga björkar som reser sig utanför mitt arbetsrum. Utan dessa träd skulle den blå himlen bara ha varit en tom kuliss utan fäste för min fantasi. Björkarnas ljusspel mot den blå bakgrunden blir däremot en befolkad värld, en värld av elementens relation till varandra. Trädet blir både en ingång och en utsikt.

När jag läser Béla Hamvas vackra lilla essäsamling översatt till engelska, Trees, drabbas jag av den mycket ovanliga känsla jag kunde erfara hos John Berger; en insikt om att relationen till de enskilda träden i naturen kunde vara personifierad, som om detta träd med sina egenskaper också var besjälat, stod i direkt och personlig relation till betraktaren.

John Berger kunde säga, att ett träd tittade tillbaka på honom, när han betraktade det. Han gjorde det i den korta texten En gång i livet som finns i samlingen Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar: ett päronträd på en bergsknalle betraktar Berger och han kände sig verkligen iakttagen, och han skrev: ”Jag var mindre närvarande i landskapet än den del av det som betraktade mig”. Ändå är det just Bergers närvaro som slår mig. Sådan stillhet, sådan närvaro, utanför det urbana rummet är i högsta grad ovanligt i vår tid. Därför tar jag detta steg bakåt, till detta förvisso odaterade, men äldre manus som författats av ungraren Béla Hamvas. Han levde 1897 – 1968 och skrev ett antal märkvärdiga texter under sitt liv, trots att han sedan 1948 belagts med publiceringsförbud av den kommunistiska regimen. Hans utomlands mest kända bok är essän om vindrickandet, till engelska översatt med titeln The Philosophy of Wine, en bok i dionysisk anda, full av inspiration och provokation.
Trees är annorlunda. Den saknar helt vinbokens bönande ton, den förhåller sig saklig till sitt föremål.

”The great pathos of trees is their great ecstasy. This is the undulating swell of their brim-fullness, their subconscious pulsation, their suffering of the swell, their warm, black velvet snake embrace. They do what life, this fever, does with them; but more: this is no mere fever, it is not an increase in something that is already there; it is a decrease. Something cooler, more deliquescent, more quiet, more simple, less demanding, more satisfying and more enduring.”

Vad tar jag fasta på när jag läser dessa rader – som både rymmer hetta och kyla, patos och uthärdande? Det som omedelbart slår mig, är att Hamvas språk alltid rymmer en egen dialektik. Den poetiska skönheten ligger just i bejakandet av de ständiga motpolerna, motsägelserna, eftersom de kan sägas vara både objektivt påvisbara och subjektivt mänskliga. Hamvas säger å ena sidan att det finns extas hos träden, och å den andra att de är mindre krävande. Pendeln slår och språket omfattar både ett undermedvetet pulserande och accepterande av det livet själv gör med dem, träden. Glömmer jag bort att det är träden han talar om, går jag till den svarta ormens omfamnande. Är det Eden vi besöker? Finns det inget svar på den frågan nöjer jag mig med att alla träd, oavsett art eller plats, är en paradisisk avspegling av något bortglömt, något i ett fjärran förflutet vi måste återskapa – inte minst som minne och bild. Ty det är så Hamvas ser på trädet:

”It is in unceasing contact with its nutriment. Its growth is unceasing. It is nourished but the earth. The tree ingests the earth, reaching even more deeply into its soil. Yet the tree is no parasite.”

Trädet står där det står. Det kan inte så någon annanstans. Det växer där det planterades. I den meningen är trädet samtidigt människans motsats och hennes dåliga samvete. Den moderna människan gör allt för att bryta förbindelsen med jorden. Platsen är inte längre hennes fundament, det är uppbrottet, förflyttningen, resan. Hennes rastlösa vandring ställer henne i omedelbar motsättning till trädet, vars icke-parasiterande rotsystem är ett med jorden, erbjuder den:

”the chance to make a gift of itself. The binding tie is mutual: the roots drill deep into the soil for gain, while the earth draw the roots into itself, so that it may give.”

Hamvas förtydligar här bilden av trädet och människan samtidigt. Ty trots sin rotlöshet och sin rastlöshet är människan i högsta grad parasiterande. Hennes utnyttjande av jorden står i stark motsättning till trädets växelverkande på-platsen-tillvaro. I rotlösheten förbränner människan bokstavligt talat de fossila bränslena bakom sig, i tron att hon aldrig mer ska se det hon åstadkommit. Men som flodvågor och orkaner kastar sig det förflutna över henne. Trädet, det som på platsen levt i ett ömsesidigt band med jorden, sveps med i samma ögonblick människans rastlöshet uppenbaras. Eller som Anne-Marie Berglund skrev: ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”



söndag 16 november 2014

Indiska brev från Anna Wahlgren

När drevet gick som värst mot Anna Wahlgren fann hon så småningom en plats för läkning och vila. Den ligger i indiska Goa, där hon sedan länge har en vän,Vito, en indier hon lärde känna när han ännu var en ung pojke och som hon idag kallar sin indiske son. De har en ömsint och vacker relation som bygger på ömsesidig hjälp och förståelse.

När Anna bodde i Indien mellan 10 januari 2014 och 28 maj samma år började hon publicera brev på sin hemsidas gästbok, brev som riktade sig till den stora skara läsare hon alltjämt har. Breven blev mycket uppskattade och kommenterades ofta av läsarna. Jag läste några av dem på hemsidan men hade en förhoppning om att de en gång längre fram skulle utges som bok. Nu är den här: Breven från Indien (AWAB förlag) - en 326 sidor tjock bok med dubbla spalter, d.v.s. rejält mycket text för pengarna (199:- om du köper den direkt hos författaren, här).

En sak som är anmärkningsvärd med den här boken är att den är så fri från bitterhet och självömkan. Trots den svåra situation hon befinner sig i lever hon helt med i den indiska vardagen, umgås, skapar, skrattar och njuter. Och detta är inte en Indienskildring som påstår sig skildra landet Indien - tvärtom är det en bok som i det konkreta mikroperspektivet skildrar ett avgränsat stycke indiskt samhälle, de människor med namn som finns i hennes närhet, och det vardagsliv som levs där. Att hon dessutom presenterar oss för andra utländska gäster är fint, för här får man också västerlänningarnas syn på Goa, inte sällan västerlänningar som har ett överflöd med sig i bagaget.

Sist men inte minst vill jag säga att detta är en bok som kan lätta upp den inre stämningen i novembermörkret, för den är helt enkelt väldigt rolig. Anna Wahlgrens humor känner jag sedan länge, och i den här boken ligger den och bubblar hela tiden. En bok om några indier och en svensk äldre kvinna och författare på flykt från ett mediadrev - det blev en bok jag gärna rekommenderar!

(Ursäkta bristen på kvalitet i bilden, min scanner har upphört fungera, så jag får finna nödlösningar när jag vill visa ett bokomslag).


Svensk konservatism - en intressant belysning

Höst på Byholmsvägen. Foto: Astrid Nydahl
Joakim Andersen skrev igår på sin blogg om svensk konservatism:
"Jan Olof Bengtsson är en skribent och tänkare jag följer regelbundet. Han framstår som en konservativ och nationalistisk röst i en annars konform och tråkig era, och är dessutom förankrad både i ett större europeiskt sammanhang och i historien. Så är Bengtsson en av få samtida tänkare som återknyter till den en gång så starka boströmianismen, Sveriges eget svar på hegelianismen (Boström är intressant av flera skäl, både för släktskapen med en högre hedendom och det goda försvaret av korporatismen, men det kommer vi återkomma till framöver) ... Ett problem för samtida systemkritiska kretsar är historielösheten. Överheten har noggrant klippt banden till det förflutna, exempelvis genom att göra Boström snart sagt okänd. Detta innebär att vi själva mödosamt får återupptäcka vårt arv, alternativt uppfinna hjulet gång på gång. Det är då positivt att Bengtsson skrivit en sammanfattning av den svenska konservatismens historia. Han återknyter där till den genuina svenska högern, den som var dominerande före Strindberg och det sena 1800-talets kulturradikalism. Bengtsson skriver om hur den ”nya” borgerligheten redan då började bryta loss från sitt arv."
Detta påpekande gör han i en längre analys av Jan Olof Bengtssons texter, som ger uttryck för en konservativ (enligt Andersen också nationalistisk) syn. Jag rekommenderar er att läsa Andersens text eftersom den diskuterar på ett sätt som vi är ytterst ovana vid i Sverige. Här varken råskälls, demoniseras eller hjälteförklaras det. Eller med hans egna ord:
"Bengtsson tar också upp de sociala miljöer som bar upp tidigare former av svensk höger, liksom sin egen ideologiska resa. Det är kort sagt en intressant bakgrund till dagens situation."
Vän av ordning kommer förstås att invända och ställa frågor om huruvida Nydahls Occident är en konservativ (och nationalistisk?) blogg. Den svenska sömnsjuka som kallas politisk korrekthet angår mig inte längre. Livet är för kort för tjafs. Den senaste månaden av mitt liv har lärt mig att livet rentav kan upphöra när som helst. Om man förlorat sin bildningslust har man förlorat själva viljan att leva. Söndagsläsning alltså.


lördag 15 november 2014

I stormen och på sjukhuset

Foto 15 november: Astrid Nydahl
Det blåser hårt på Östersjön idag. Förutom en helt kort kryckvandring blev det till att sitta i bilen med kaffet. Sådana dagar har sin alldeles speciella charm: vinden sliter i bilen, den gungar lätt och man känner sig skyddad mot den ovänliga och kalla vinden. Bäst av allt är frånvaron av människor. Vi var alldeles själva där ute, inte ens korna gick i hagen bakom oss som de brukar.

Carls Milles änglar står staty utanför Centralsjukhuset. Foto: Astrid Nydahl
När jag besökte min dotter på sjukhuset idag hände det en obehaglig sak. I korridoren på neurologen, där det mest ligger stroke-patienter, satt en man och läste sin tidning. Han hade en nerfälld bricka framför sig, och jag trodde att den bara skulle bidra till att hålla tidningen uppe. Men just som vi skulle gå förbi honom lyfte han på brickan och reste sig. Det kunde han förstås inte utan föll raklång med en duns. Vi rusade och hämtade sköterskorna. Min dotter sa att han fallit så många gånger och att vi inte själva skulle försöka hjälpa honom upp. Det var en mycket obehaglig upplevelse. Hela eftermiddagen har jag tänkt på vad som händer den dagen man inte kan ta vara på sig själv längre.

Vi satt i dagrummet och samtalade.Min dotter kunde gå den lilla biten dit själv idag och det kändes som ett stort framsteg. Som vi satt där kom hennes äldsta barn Ebba, och det var rörande att se dem hålla om varandra, länge och hårt. Första mötet sedan förra söndagen.



För novemberlördagen: en dikt av Adam Zagajewski

Foto: Astrid Nydahl

Vi har levat. Vi har missunnsamt beskådats
av sömniga ödleögon, av bruna almlöv
som om de förvånades över
att ett sådant övermått av liv ännu
är möjligt och inte rinner över i förintelse


(Adam Zagajewski, Ur minnena, hämtad från samlingen Elektrisk elegi, översättning av Anders Bodegård)


fredag 14 november 2014

Fredag, jag sitter och gungar (som fågeln på stenen)

Foto: Astrid Nydahl






Jag sitter och gungar och tänker på världens gång. Var det inte så Pugh sjöng för många år sedan? Jag minns året i alla fall: jag gick i nionde klass på Kronborgsskolan i Malmö, måste alltså ha varit 1968!

Jag sitter också och gungar - men jag tänker mer på min egen gång just nu. Världens gång plågar mig 10 av 12 vakna timmar. Så nu ägnar jag mig uteslutande åt min egen, mycket labila, mycket skakiga gång. Hur hittar man tillbaka till nollpunkten där allt börjar och slutar? Var finns harmonin?

Jag lyssnar till den vemodigt mjuka klarinetten och rösten i Hine ma tov (texten ur gamla testamentet: Se hur gott och ljuvligt det är att bröder sitter i endräkt tillsammans) den gamla jiddish-sången som sjungs av gruppen Chutzpah tillsammans med Oscar Fredriks kammarkör. Hade de gamla fattiga gettojudarna i Polen vetat om att deras sånger skulle bli poppis i Sverige på 2000-talet hade de tagit det för ett dåligt skämt.

torsdag 13 november 2014

Nelly Sachs och det svarta förhänget

Foto: Astrid Nydahl
"Att dra undan det ena svarta förhänget efter det andra
Vända sidorna i boken av jord
Där ådrorna drar sin levnadsstig"

Så skriver Nelly Sachs i en namnlös dikt i samlingen Den store anonyme (Ersatz, översättning av Margaretha Holmqvist).

Jag läser hos henne efter att jag kommit hem från sjukhuset. Jag ser hur de svarta förhängena dras undan och öppnar avgrunder för mig. Stirrar ner i dem. Känner en isande kall vind mot ryggen. Själva döden är närvarande i det jag läser och det jag erfar. På den avdelning jag besöker varje dag ligger framför allt stroke-patienter. Jag hör hur en av männen skriker med jämna mellanrum, han verkar bortom tid och rum, han vet förmodligen inte var han befinner sig. Sköterskorna ilar med mediciner, sprutor, kaffe och näringsdrycker, öppnar och stänger dörrar, säger vänliga ord, bjuder på leenden. Och så läser jag igen, i samma bok:

"Varför denna sorgsenhet?
Detta världen-är-slut-flöde?
Varför det glänsande ljuset
i dina ögon som sammanfattar döden?"

När jag besöker min dotter pratade vi nu - för första gången på fem dygn kan hon prata igen - om vår stora saknad. Vi saknar Tobbe så att bara tårar finns kvar. I våra ögon finns ju döden, så som vi nu sett den i vår allra närmaste krets. Här hemma kan jag se allt med nykter blick. Poesin hjälper mig med orden. Nu och senare.


"Den allmänna avkulturiseringen..."

Foto: Astrid Nydahl
Vi går till helgvila igen. Men ingenting är sig likt. Hur skulle man kunna ägna sig åt ingenting när omgivningen krackelerar och faller sönder? Det kan man förstås inte göra.

Jag läser en mycket gammal intervju med Jan Myrdal, hämtad från tidskriften Mosaik 80 (utgiven av Invandrarnas kulturcentrum) i ett nummer från 1982. Det handlar om "mångkulturalism" och förtryck. Jag måste medge att det där finns passager som ter sig närmast profetiska - som om Myrdal utifrån den amerikanska erfarenheten redan för 32 år sedan förstod vad som komma skulle. Han säger bland annat:

”Jag är helt övertygad om att det är en illusion att vi kan ha ett i egentlig mening mångkulturellt Sverige. En farlig illusion. En förtryckande illusion (...) Sverige är ett enhetligt samhälle och ett litet land. Det finns ingen geografisk möjlighet och heller ingen historisk för ett mångkulturellt Sverige. Sverige är en nationalstat. Nationen är en gammal och stabil formation. (...) Illusionen kan missbrukas också. Då kan invandrarnas vilja att värna sin kultur användas som ett led i den allmänna avkulturiseringen. Invandrarna ges hemspråkighet som ghettotillvaro. Ju hårdare tider det blir ju mer kommer överheten att satsa på att av invandrarna skapa särgrupper. Det är det traditionella sättet att hindra underklassen - och det är ju till underklassen de flesta invandrare hör - att organisera sig. (...) Här i Sverige finns i varje fall inga möjligheter för en turkisk eller serbisk eller italiensk nationell statsbildning. Hemspråksundervisningen medför att invandrargrupperna ghettoiseras. Om invandrarpolitiken fortsätter på den vägen får vi raskravaller och bittra motsättningar inom inte alltför lång framtid. Då kan områden söder om Stockholm bli som Manhattan bortom Central Park. Då skulle det inte under överskådlig tid finnas möjligheter till en verklig demokratisk utveckling i Sverige.”

Intervjuare var Lajos Szècsi och Myrdal kommenterar den nu med dessa ord:
”Frågan var i Sverige aktuell 1982 och är än mer så nu. Med den skillnaden att det i dag inte finns någon öppen möjlighet att diskutera som Lajos Szècsi och jag gjorde då (...)  Jag förutsätter att den i dag skulle stämplas som ”brunröd” av vissa tongivande på den mer intellektuella vänsterkanten.”

Jag menar att man här faktiskt har en utmärkt plattform för en seriös diskussion i ämnet. Men jag tror att Myrdal har rätt i att det är praktiskt taget omöjligt, eftersom vi sedan länge lever i en demoniserande, stämplande kultur där människor delats in i ”goda” och ”onda” - en kultur odlad av den politiska klassen i armkrok med kyrkan och majoriteten av de intellektuella som bekänner sig till en vänster eller liberal falang.

Detta klimat - det är väl egentligen missvisande att kalla det ”kultur” - gör det inte lättare att leva i Sverige. Vårt arma land har redan stora problem med de rent vardagliga uppgifterna. Det har uppstått en slagsida som mycket väl kan leda till såväl inbördeskrigsliknande tillstånd (där de inte redan finns i landets 55 no-go-zoner) som en allt mer utbredd laglöshet.

Prognos? Frågor och svar

Foto: Astrid Nydahl
En son död och förd till sista vilan...

En dotter på sjukhus. Diagnos okänd, men allt pekar på totalhaveri.

Hur mycker orkar en vanlig familj?

Hur mycker orkar en människa?

Svaren finns möjligen i litteraturen. Men vem orkar bläddra för att finna dem? Och om svaren finns i själva krisen, hur hittar man dem då?


onsdag 12 november 2014

Richard Yates: Elva sorters ensamhet (Norstedts, översättning av Kerstin Gustafsson)

Foto: Astrid Nydahl
Har man läst Richard Yates Revolutionary Road, Easter Parade och Cold Spring Harbor går man med nyfiken glädje till den nyutgivna novellsamlingen Elva sorters ensamhet.

Som tidigare är det Kerstin Gustafsson som översatt och då blir det förstås riktigt bra. Hon lyckas göra övertygande svenska av Yates speciella, maskulina amerikanska.

Det är förstås män som står i centrum också för hans noveller, men det är ofta också män som omges av kvinnor, inte sällan hustrur. I några noveller tränger de mycket ensamma och olyckliga männen sig på. De dricker alldeles för mycket, de har nära till våldet och det självförstörande och man tycker hela tiden att man förstår dem.

I samlingens sista lite längre berättelse är det en författare (eller ska vi kalla honom blivande författare?) som står för berättarrösten. Han har hamnat i ett olyckligt och samtidigt utvecklande förhållande till en taxichaufför som vill hyra honom som spökskrivare för det som ska bli tidernas bok och film. Det går knackigt. Och betalningen blir ju aldrig den som han väntar sig. Han jämför sig än med Hemingway, än med Lionel Trilling men skriver i själva verket till vardags ekonominotiser på AP (notiser han inte ens själv förstår). 

Det är en lysande berättelse om konstnärliga ambitioner som hela tiden konfronteras med den grå, vardagliga verkligheten. De stora orden sjunker ihop och blir på sin höjd små viskningar. Övertygande tar Yates med oss in i taxichauffören Bernie Silvers och författarämnet Bob Prentices liv.

Särskilt stark bland de elva novellerna finner jag Hajbrottaren. Här leds vi in på sunkiga Labor Leaders redaktion, en fackföreningstidning som söker med ljus och lykta efter ”nyheter” för att kunna sälja annonsplats. ”Blaskan var ett monster” konstaterar Yates och man anar att han har egen erfarenhet av något liknande. Här är journalisten ett tjänstehjon som ska göra chefredaktören på gott humör. Tidningen drivs av de två svågrarna Finkel och Kramm, men ”inte ens de var stolta över blaskan”. Berättaren McCabe ger de distanserade blickarna på den absurda redaktionstillvaron. Det slutar förstås med en katastrof. Och det är inte utan att man känner igen vår egen tids tidningar, mediestrategier och offentliga lögner.  

Klassrumsinteriörerna i novellen Skoj med en främling är obetalbara. Här får Yates utrymme för sina barndomsminnen och driver hejdlöst med en tillvaro som man i sina illusioner ser på som ”jämlik” men som i själva verket är de vassa armbågarnas brutala arena. De presenter som lärarinnan ger sina elever inför jullovet blir en käftsmäll de kanske inte finner särskilt roande.

I Bar-killen konfronteras vi med något helt annat än en bar. BAR är nämligen förkortningen av Browning Automatic Riffle – ett trettiokalibrigt magasinmatat helautomatisk vapen. Efter ett gräl i hemmet tar han sig till Times Square och börjar dricka. Han försöker förstås ragga men det går åt skogen. När han ensam och besviken ger sig ut i natten hamnar han mitt i en kokande pöbel. Att han själv där förvandlas till den värsta av alla ter sig fullkomligt logiskt. Och jag får ett litterärt bidrag till Canettis tes om massan och makten; oavsett vilken massa man stiger in i upphör den egna viljan att gälla.

Yates noveller är som hans romaner. Gnistrande, skarpa och övertygande porträtt av människor. Man vill ha fler av dem!