dialoger som ibland fyller hela eller halva kapitel. Det är ett stilmässigt drag jag inte sett hos Modiano tidigare, men när jag läser det här förstår jag bättre varför man förknippar honom med kriminalgåtan. Och ändå inte. Detta är ju i första hand en gåtfull berättelse där minnesförlusten spelar en central roll. Men bortom privatdetektiven Guy Rolands sökande ser vi samma typ av gåta som i Dora Bruder eller Bröllopsresa. I De yttre boulevarderna återvänder Modiano till krigstidens karaktärer och skriver sig ner i de eviga frågorna om medlöperi, motstånd och likgiltighet. Mänskliga möten bär på oklara betydelser och människors avsikter är högst dunkla. Dessa tre böcker är som gjorda för de långa mörka vinterkvällarna. Hos Modiano får man, inte minst här, det gåtfulla berättandet som också spricker upp i klarheter och tydliga bilder av vad krig och ockupation gör med människor och hur vi i bästa fall kan förhålla oss till de tillkortakommanden som är självklara i de situationerna. Om inte redan, så är de väl bästa tänkbara julklappar!Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
tisdag 18 november 2014
Patrick Modiano i ett ymnighetshorn
Det varje år så glädjande med Nobelpriset i litteratur är att möjligheterna till fler översättningar är givna. Så också i år. Elisabet Grates Bokförlag hade redan gett ut tre titlar när beskedet om priset till Patrick Modiano kom. Nu har såväl Bonniers som Norstedts förlag tryckt nyutgåvor av några av hans böcker. På Bonniers kom den lilla, mycket täta och intensiva Bröllopsresa (i översättning av Katja Waldén) som tar oss tillbaka till ockupationsårens Frankrike och Milano, skumma hotellrum, tvivelaktiga bekantskaper och de ständiga frågorna om vem som är vem och varför några söker och andra eftersöks. Norstedts bidrar med två vackra volymer, vars omslag redan de skvallrar om vad som väntar: De yttre boulevarderna och De dunkla butikernas gata (båda i översättning av Anne-Marie Edéus). Den senare är kriminallitteratur av bästa sort, här flyttas skeendet och karaktärerna fram i rappa
dialoger som ibland fyller hela eller halva kapitel. Det är ett stilmässigt drag jag inte sett hos Modiano tidigare, men när jag läser det här förstår jag bättre varför man förknippar honom med kriminalgåtan. Och ändå inte. Detta är ju i första hand en gåtfull berättelse där minnesförlusten spelar en central roll. Men bortom privatdetektiven Guy Rolands sökande ser vi samma typ av gåta som i Dora Bruder eller Bröllopsresa. I De yttre boulevarderna återvänder Modiano till krigstidens karaktärer och skriver sig ner i de eviga frågorna om medlöperi, motstånd och likgiltighet. Mänskliga möten bär på oklara betydelser och människors avsikter är högst dunkla. Dessa tre böcker är som gjorda för de långa mörka vinterkvällarna. Hos Modiano får man, inte minst här, det gåtfulla berättandet som också spricker upp i klarheter och tydliga bilder av vad krig och ockupation gör med människor och hur vi i bästa fall kan förhålla oss till de tillkortakommanden som är självklara i de situationerna. Om inte redan, så är de väl bästa tänkbara julklappar!
dialoger som ibland fyller hela eller halva kapitel. Det är ett stilmässigt drag jag inte sett hos Modiano tidigare, men när jag läser det här förstår jag bättre varför man förknippar honom med kriminalgåtan. Och ändå inte. Detta är ju i första hand en gåtfull berättelse där minnesförlusten spelar en central roll. Men bortom privatdetektiven Guy Rolands sökande ser vi samma typ av gåta som i Dora Bruder eller Bröllopsresa. I De yttre boulevarderna återvänder Modiano till krigstidens karaktärer och skriver sig ner i de eviga frågorna om medlöperi, motstånd och likgiltighet. Mänskliga möten bär på oklara betydelser och människors avsikter är högst dunkla. Dessa tre böcker är som gjorda för de långa mörka vinterkvällarna. Hos Modiano får man, inte minst här, det gåtfulla berättandet som också spricker upp i klarheter och tydliga bilder av vad krig och ockupation gör med människor och hur vi i bästa fall kan förhålla oss till de tillkortakommanden som är självklara i de situationerna. Om inte redan, så är de väl bästa tänkbara julklappar!måndag 17 november 2014
Konsumismen & pensionpengarna i juletid
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Så där är det ju varje månad och jag vill verkligen inte beklaga mig. Men det kan ibland vara frustrerande att inte ha något över när utgifterna är betalda. Den känslan blir förstås starkare när man står inför julen och vet att man kanske ändå gör de små barnen besvikna med de enkla och billiga klappar jag kan åstadkomma till dem.
Varför alls nämna detta? Jag gör det därför att jag ofta blir påmind om vad konsumismen innebär i vardagsperspektiv. Jag ser hur mina barns generation kämpar för att alls kunna betala allt det som inte fanns när jag var småbarnsförälder, och jag tänker då inte minst på alla dessa digitala verktyg som nu också blivit obligatorium i barnens skolväskor. Varför? Är behoven konstgjorda eller verkliga? Jag har aldrig någonsin ägt en mobiltelefon. Har varken tyckt mig behöva en eller velat ingå i den massa som pladdrar på bussen, i butiken eller under promenaden. Jag är inte teknikfientlig, tvärtom. Jag använder de tekniska innovationer som gör mitt skrivande och liv lite bättre. Att gå tillbaka till skrivmaskinen är otänkbart annat än i en krissituation. Att avstå från DVD-spelaren vill jag inte, eftersom jag ofta och mycket ser bra film för att avsluta dagen/kvällen (inte minst ser vi här film ur det brittiska arvet, både i serie- och i långfilmsformat). Men jag har ingen diskmaskin och ingen digital filmkamera. En liten vanlig digitalkamera har jag, den fick jag i present av min fotograferande fru. Ett gammaldags armbandsur med visare hjälper mig att komma i tid. All mat lagar jag själv. Köper aldrig ett industritillverkat halv- eller helfabrikat utan bra råvaror på vilka jag gör grytor, soppor och annat. Pizzorna bakar jag, till barnbarnens glädje, alltid själv. Kött köper jag bara i kyldisken, där sådant som är datummärkt för dagen efter säljs till bra priser. Rejäla förpackningar med basmatiris och couscous i skafferiet ger en grundtrygghet. Löken får vi av en människa som själv odlar. Lammköttet från en vän som slaktar varje höst.
Konsumismens ideologer och profitörer vill ju inte minst i jultid att jag egentligen borde skaffa nytt hela vägen. Men jag behöver inget nytt. Inte ens min lite knasiga bordsdator byter jag. Den fungerar säkert något år till. Och varken mobil eller diskmaskin vill jag ha.
Konsumismen och jag fungerar inte bra ihop. Jag nöjer mig med det jag skaffat för länge sedan om det fungerar. Det gäller över hela linjen: kläder, maskiner, möbler. Tak över huvudet, ett rejält bibliotek, mat i kyl, frys och skafferi, hela och rena kläder - se där några grundläggande mänskliga behov tillgodosedda.
Béla Hamvas: Trees (till engelskan av Peter Sherwood, Editio M, Budapest)
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
![]() |
| Béla Hamvas |
Trädet är omskrivet i svensk lyrik och prosa. Per Helge har skrivit en hel bok om ett träd. Lennart Sjögren har skrivit en dikt om ett träd på Per Helges tomt. Björn Berglunds bok heter Mamma i skogen, och Kerstin Ekmans väldiga inventering av svensk natur och kultur heter Herrarna i skogen. Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu säger: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd”, och ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade".
I
det landskap där jag själv lever, Skåne, går en tydlig gräns mellan dess södra
och norra delar. I norr börjar Göingebygdens mytomspunna skogar.
Frihetsskogarna. Partisanskogarna där man försökte stå det svenska riket emot. Skogarna
som leder in över gränsen till Småland och där breder ut sig. Trädet har en
självklar roll i mitt liv. Mytologiskt som ovan, eller alldeles konkret som de
två väldiga björkar som reser sig utanför mitt arbetsrum. Utan dessa träd
skulle den blå himlen bara ha varit en tom kuliss utan fäste för min fantasi.
Björkarnas ljusspel mot den blå bakgrunden blir däremot en befolkad värld, en
värld av elementens relation till varandra. Trädet blir både en ingång och en
utsikt.
När
jag läser Béla Hamvas vackra lilla essäsamling översatt till engelska, Trees,
drabbas jag av den mycket ovanliga känsla jag kunde erfara hos John Berger; en
insikt om att relationen till de enskilda träden i naturen kunde vara
personifierad, som om detta träd med sina egenskaper också var besjälat, stod i
direkt och personlig relation till betraktaren.
John
Berger kunde säga, att ett träd tittade tillbaka på honom, när han betraktade
det. Han gjorde det i den korta texten En gång i livet som finns i samlingen Och
likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar: ett päronträd
på en bergsknalle betraktar Berger och han kände sig verkligen iakttagen, och
han skrev: ”Jag var mindre närvarande i landskapet än den del av det som
betraktade mig”. Ändå är det just Bergers närvaro som slår mig. Sådan stillhet,
sådan närvaro, utanför det urbana rummet är i högsta grad ovanligt i vår tid.
Därför tar jag detta steg bakåt, till detta förvisso odaterade, men äldre manus
som författats av ungraren Béla Hamvas. Han levde 1897 – 1968 och skrev ett
antal märkvärdiga texter under sitt liv, trots att han sedan 1948 belagts med
publiceringsförbud av den kommunistiska regimen. Hans utomlands mest kända bok
är essän om vindrickandet, till engelska översatt med titeln The Philosophy of
Wine, en bok i dionysisk anda, full av inspiration och provokation.
Trees
är annorlunda. Den saknar helt vinbokens bönande ton, den förhåller sig saklig
till sitt föremål.
”The
great pathos of trees is their great ecstasy. This is the undulating swell of
their brim-fullness, their subconscious pulsation, their suffering of the
swell, their warm, black velvet snake embrace. They do what life, this fever,
does with them; but more: this is no mere fever, it is not an increase in
something that is already there; it is a decrease. Something cooler, more
deliquescent, more quiet, more simple, less demanding, more satisfying and more
enduring.”
Vad tar
jag fasta på när jag läser dessa rader – som både rymmer hetta och kyla, patos
och uthärdande? Det som omedelbart slår mig, är att Hamvas språk alltid rymmer
en egen dialektik. Den poetiska skönheten ligger just i bejakandet av de
ständiga motpolerna, motsägelserna, eftersom de kan sägas vara både objektivt
påvisbara och subjektivt mänskliga. Hamvas säger å ena sidan att det finns
extas hos träden, och å den andra att de är mindre krävande. Pendeln slår och
språket omfattar både ett undermedvetet pulserande och accepterande av det
livet själv gör med dem, träden. Glömmer jag bort att det är träden han talar
om, går jag till den svarta ormens omfamnande. Är det Eden vi besöker? Finns
det inget svar på den frågan nöjer jag mig med att alla träd, oavsett art eller
plats, är en paradisisk avspegling av något bortglömt, något i ett fjärran
förflutet vi måste återskapa – inte minst som minne och bild. Ty
det är så Hamvas ser på trädet:
”It is in unceasing contact with its nutriment. Its
growth is unceasing. It is nourished but the earth. The tree ingests the earth,
reaching even more deeply into its soil. Yet
the tree is no parasite.”
Trädet står
där det står. Det kan inte så någon annanstans. Det växer där det planterades.
I den meningen är trädet samtidigt människans motsats och hennes dåliga
samvete. Den moderna människan gör allt för att bryta förbindelsen med jorden.
Platsen är inte längre hennes fundament, det är uppbrottet, förflyttningen,
resan. Hennes rastlösa vandring ställer henne i omedelbar motsättning till
trädet, vars icke-parasiterande rotsystem är ett med jorden, erbjuder den:
”the chance to make a gift of itself. The binding tie
is mutual: the roots drill deep into the soil for gain, while the earth draw
the roots into itself, so that it may give.”
Hamvas
förtydligar här bilden av trädet och människan samtidigt. Ty trots sin
rotlöshet och sin rastlöshet är människan i högsta grad parasiterande. Hennes
utnyttjande av jorden står i stark motsättning till trädets växelverkande
på-platsen-tillvaro. I rotlösheten förbränner människan bokstavligt talat de
fossila bränslena bakom sig, i tron att hon aldrig mer ska se det hon
åstadkommit. Men som flodvågor och orkaner kastar sig det förflutna över henne.
Trädet, det som på platsen levt i ett ömsesidigt band med jorden, sveps med i
samma ögonblick människans rastlöshet uppenbaras. Eller som Anne-Marie Berglund
skrev: ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”
söndag 16 november 2014
Indiska brev från Anna Wahlgren
När drevet gick som värst mot Anna Wahlgren fann hon så småningom en plats för läkning och vila. Den ligger i indiska Goa, där hon sedan länge har en vän,Vito, en indier hon lärde känna när han ännu var en ung pojke och som hon idag kallar sin indiske son. De har en ömsint och vacker relation som bygger på ömsesidig hjälp och förståelse.När Anna bodde i Indien mellan 10 januari 2014 och 28 maj samma år började hon publicera brev på sin hemsidas gästbok, brev som riktade sig till den stora skara läsare hon alltjämt har. Breven blev mycket uppskattade och kommenterades ofta av läsarna. Jag läste några av dem på hemsidan men hade en förhoppning om att de en gång längre fram skulle utges som bok. Nu är den här: Breven från Indien (AWAB förlag) - en 326 sidor tjock bok med dubbla spalter, d.v.s. rejält mycket text för pengarna (199:- om du köper den direkt hos författaren, här).
En sak som är anmärkningsvärd med den här boken är att den är så fri från bitterhet och självömkan. Trots den svåra situation hon befinner sig i lever hon helt med i den indiska vardagen, umgås, skapar, skrattar och njuter. Och detta är inte en Indienskildring som påstår sig skildra landet Indien - tvärtom är det en bok som i det konkreta mikroperspektivet skildrar ett avgränsat stycke indiskt samhälle, de människor med namn som finns i hennes närhet, och det vardagsliv som levs där. Att hon dessutom presenterar oss för andra utländska gäster är fint, för här får man också västerlänningarnas syn på Goa, inte sällan västerlänningar som har ett överflöd med sig i bagaget.
Sist men inte minst vill jag säga att detta är en bok som kan lätta upp den inre stämningen i novembermörkret, för den är helt enkelt väldigt rolig. Anna Wahlgrens humor känner jag sedan länge, och i den här boken ligger den och bubblar hela tiden. En bok om några indier och en svensk äldre kvinna och författare på flykt från ett mediadrev - det blev en bok jag gärna rekommenderar!
(Ursäkta bristen på kvalitet i bilden, min scanner har upphört fungera, så jag får finna nödlösningar när jag vill visa ett bokomslag).
Svensk konservatism - en intressant belysning
![]() |
| Höst på Byholmsvägen. Foto: Astrid Nydahl |
"Jan Olof Bengtsson är en skribent och tänkare jag följer regelbundet. Han framstår som en konservativ och nationalistisk röst i en annars konform och tråkig era, och är dessutom förankrad både i ett större europeiskt sammanhang och i historien. Så är Bengtsson en av få samtida tänkare som återknyter till den en gång så starka boströmianismen, Sveriges eget svar på hegelianismen (Boström är intressant av flera skäl, både för släktskapen med en högre hedendom och det goda försvaret av korporatismen, men det kommer vi återkomma till framöver) ... Ett problem för samtida systemkritiska kretsar är historielösheten. Överheten har noggrant klippt banden till det förflutna, exempelvis genom att göra Boström snart sagt okänd. Detta innebär att vi själva mödosamt får återupptäcka vårt arv, alternativt uppfinna hjulet gång på gång. Det är då positivt att Bengtsson skrivit en sammanfattning av den svenska konservatismens historia. Han återknyter där till den genuina svenska högern, den som var dominerande före Strindberg och det sena 1800-talets kulturradikalism. Bengtsson skriver om hur den ”nya” borgerligheten redan då började bryta loss från sitt arv."Detta påpekande gör han i en längre analys av Jan Olof Bengtssons texter, som ger uttryck för en konservativ (enligt Andersen också nationalistisk) syn. Jag rekommenderar er att läsa Andersens text eftersom den diskuterar på ett sätt som vi är ytterst ovana vid i Sverige. Här varken råskälls, demoniseras eller hjälteförklaras det. Eller med hans egna ord:
"Bengtsson tar också upp de sociala miljöer som bar upp tidigare former av svensk höger, liksom sin egen ideologiska resa. Det är kort sagt en intressant bakgrund till dagens situation."Vän av ordning kommer förstås att invända och ställa frågor om huruvida Nydahls Occident är en konservativ (och nationalistisk?) blogg. Den svenska sömnsjuka som kallas politisk korrekthet angår mig inte längre. Livet är för kort för tjafs. Den senaste månaden av mitt liv har lärt mig att livet rentav kan upphöra när som helst. Om man förlorat sin bildningslust har man förlorat själva viljan att leva. Söndagsläsning alltså.
lördag 15 november 2014
I stormen och på sjukhuset
![]() |
| Foto 15 november: Astrid Nydahl |
![]() |
| Carls Milles änglar står staty utanför Centralsjukhuset. Foto: Astrid Nydahl |
Vi satt i dagrummet och samtalade.Min dotter kunde gå den lilla biten dit själv idag och det kändes som ett stort framsteg. Som vi satt där kom hennes äldsta barn Ebba, och det var rörande att se dem hålla om varandra, länge och hårt. Första mötet sedan förra söndagen.
För novemberlördagen: en dikt av Adam Zagajewski
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Vi har levat. Vi har missunnsamt beskådats
av sömniga ödleögon, av bruna almlöv
som om de förvånades över
att ett sådant övermått av liv ännu
är möjligt och inte rinner över i förintelse
(Adam Zagajewski, Ur minnena, hämtad från samlingen Elektrisk elegi, översättning av Anders Bodegård)
fredag 14 november 2014
Fredag, jag sitter och gungar (som fågeln på stenen)
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag sitter och gungar och tänker på världens gång. Var det inte så Pugh sjöng för många år sedan? Jag minns året i alla fall: jag gick i nionde klass på Kronborgsskolan i Malmö, måste alltså ha varit 1968!
Jag sitter också och gungar - men jag tänker mer på min egen gång just nu. Världens gång plågar mig 10 av 12 vakna timmar. Så nu ägnar jag mig uteslutande åt min egen, mycket labila, mycket skakiga gång. Hur hittar man tillbaka till nollpunkten där allt börjar och slutar? Var finns harmonin?
Jag lyssnar till den vemodigt mjuka klarinetten och rösten i Hine ma tov (texten ur gamla testamentet: Se hur gott och ljuvligt det är att bröder sitter i endräkt tillsammans) den gamla jiddish-sången som sjungs av gruppen Chutzpah tillsammans med Oscar Fredriks kammarkör. Hade de gamla fattiga gettojudarna i Polen vetat om att deras sånger skulle bli poppis i Sverige på 2000-talet hade de tagit det för ett dåligt skämt.
torsdag 13 november 2014
Nelly Sachs och det svarta förhänget
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Vända sidorna i boken av jord
Där ådrorna drar sin levnadsstig"
Så skriver Nelly Sachs i en namnlös dikt i samlingen Den store anonyme (Ersatz, översättning av Margaretha Holmqvist).
Jag läser hos henne efter att jag kommit hem från sjukhuset. Jag ser hur de svarta förhängena dras undan och öppnar avgrunder för mig. Stirrar ner i dem. Känner en isande kall vind mot ryggen. Själva döden är närvarande i det jag läser och det jag erfar. På den avdelning jag besöker varje dag ligger framför allt stroke-patienter. Jag hör hur en av männen skriker med jämna mellanrum, han verkar bortom tid och rum, han vet förmodligen inte var han befinner sig. Sköterskorna ilar med mediciner, sprutor, kaffe och näringsdrycker, öppnar och stänger dörrar, säger vänliga ord, bjuder på leenden. Och så läser jag igen, i samma bok:
"Varför denna sorgsenhet?
Detta världen-är-slut-flöde?
Varför det glänsande ljuset
i dina ögon som sammanfattar döden?"
När jag besöker min dotter pratade vi nu - för första gången på fem dygn kan hon prata igen - om vår stora saknad. Vi saknar Tobbe så att bara tårar finns kvar. I våra ögon finns ju döden, så som vi nu sett den i vår allra närmaste krets. Här hemma kan jag se allt med nykter blick. Poesin hjälper mig med orden. Nu och senare.
"Den allmänna avkulturiseringen..."
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag läser en mycket gammal intervju med Jan Myrdal, hämtad från tidskriften Mosaik 80 (utgiven av Invandrarnas kulturcentrum) i ett nummer från 1982. Det handlar om "mångkulturalism" och förtryck. Jag måste medge att det där finns passager som ter sig närmast profetiska - som om Myrdal utifrån den amerikanska erfarenheten redan för 32 år sedan förstod vad som komma skulle. Han säger bland annat:
”Jag är helt övertygad om att det är en illusion att vi kan ha ett i egentlig mening mångkulturellt Sverige. En farlig illusion. En förtryckande illusion (...) Sverige är ett enhetligt samhälle och ett litet land. Det finns ingen geografisk möjlighet och heller ingen historisk för ett mångkulturellt Sverige. Sverige är en nationalstat. Nationen är en gammal och stabil formation. (...) Illusionen kan missbrukas också. Då kan invandrarnas vilja att värna sin kultur användas som ett led i den allmänna avkulturiseringen. Invandrarna ges hemspråkighet som ghettotillvaro. Ju hårdare tider det blir ju mer kommer överheten att satsa på att av invandrarna skapa särgrupper. Det är det traditionella sättet att hindra underklassen - och det är ju till underklassen de flesta invandrare hör - att organisera sig. (...) Här i Sverige finns i varje fall inga möjligheter för en turkisk eller serbisk eller italiensk nationell statsbildning. Hemspråksundervisningen medför att invandrargrupperna ghettoiseras. Om invandrarpolitiken fortsätter på den vägen får vi raskravaller och bittra motsättningar inom inte alltför lång framtid. Då kan områden söder om Stockholm bli som Manhattan bortom Central Park. Då skulle det inte under överskådlig tid finnas möjligheter till en verklig demokratisk utveckling i Sverige.”
Intervjuare var Lajos Szècsi och Myrdal kommenterar den nu med dessa ord:
”Frågan var i Sverige aktuell 1982 och är än mer så nu. Med den skillnaden att det i dag inte finns någon öppen möjlighet att diskutera som Lajos Szècsi och jag gjorde då (...) Jag förutsätter att den i dag skulle stämplas som ”brunröd” av vissa tongivande på den mer intellektuella vänsterkanten.”
Jag menar att man här faktiskt har en utmärkt plattform för en seriös diskussion i ämnet. Men jag tror att Myrdal har rätt i att det är praktiskt taget omöjligt, eftersom vi sedan länge lever i en demoniserande, stämplande kultur där människor delats in i ”goda” och ”onda” - en kultur odlad av den politiska klassen i armkrok med kyrkan och majoriteten av de intellektuella som bekänner sig till en vänster eller liberal falang.
Detta klimat - det är väl egentligen missvisande att kalla det ”kultur” - gör det inte lättare att leva i Sverige. Vårt arma land har redan stora problem med de rent vardagliga uppgifterna. Det har uppstått en slagsida som mycket väl kan leda till såväl inbördeskrigsliknande tillstånd (där de inte redan finns i landets 55 no-go-zoner) som en allt mer utbredd laglöshet.
Prognos? Frågor och svar
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
En dotter på sjukhus. Diagnos okänd, men allt pekar på totalhaveri.
Hur mycker orkar en vanlig familj?
Hur mycker orkar en människa?
Svaren finns möjligen i litteraturen. Men vem orkar bläddra för att finna dem? Och om svaren finns i själva krisen, hur hittar man dem då?
onsdag 12 november 2014
Richard Yates: Elva sorters ensamhet (Norstedts, översättning av Kerstin Gustafsson)
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Som tidigare är det Kerstin Gustafsson som översatt
och då blir det förstås riktigt bra. Hon lyckas göra övertygande svenska av
Yates speciella, maskulina amerikanska.
Det är förstås män som står i centrum också för hans
noveller, men det är ofta också män som omges av kvinnor, inte sällan hustrur.
I några noveller tränger de mycket ensamma och olyckliga männen sig på. De
dricker alldeles för mycket, de har nära till våldet och det självförstörande
och man tycker hela tiden att man förstår dem.
I samlingens sista lite längre berättelse är det en
författare (eller ska vi kalla honom blivande författare?) som står för
berättarrösten. Han har hamnat i ett olyckligt och samtidigt utvecklande
förhållande till en taxichaufför som vill hyra honom som spökskrivare för det
som ska bli tidernas bok och film. Det går knackigt. Och betalningen blir ju
aldrig den som han väntar sig. Han jämför sig än med Hemingway, än med Lionel
Trilling men skriver i själva verket till vardags ekonominotiser på AP (notiser
han inte ens själv förstår).
Det är en lysande berättelse om konstnärliga
ambitioner som hela tiden konfronteras med den grå, vardagliga verkligheten.
De stora orden sjunker ihop och blir på sin höjd små viskningar. Övertygande
tar Yates med oss in i taxichauffören Bernie Silvers och författarämnet Bob
Prentices liv.
Särskilt stark bland de elva novellerna finner
jag Hajbrottaren. Här leds vi in på sunkiga Labor Leaders redaktion, en
fackföreningstidning som söker med ljus och lykta efter ”nyheter” för att kunna
sälja annonsplats. ”Blaskan var ett monster” konstaterar Yates och man anar att
han har egen erfarenhet av något liknande. Här är journalisten ett tjänstehjon
som ska göra chefredaktören på gott humör. Tidningen drivs av de två svågrarna
Finkel och Kramm, men ”inte ens de var stolta över blaskan”. Berättaren McCabe
ger de distanserade blickarna på den absurda redaktionstillvaron. Det slutar
förstås med en katastrof. Och det är inte utan att man känner igen vår egen tids tidningar, mediestrategier och offentliga lögner.
Klassrumsinteriörerna i novellen Skoj med en
främling är obetalbara. Här får Yates utrymme för sina barndomsminnen och
driver hejdlöst med en tillvaro som man i sina illusioner ser på som ”jämlik”
men som i själva verket är de vassa armbågarnas brutala arena. De presenter som
lärarinnan ger sina elever inför jullovet blir en käftsmäll de kanske inte
finner särskilt roande.
I Bar-killen konfronteras vi med något helt annat än
en bar. BAR är nämligen förkortningen av Browning Automatic Riffle – ett trettiokalibrigt
magasinmatat helautomatisk vapen. Efter ett gräl i hemmet tar han sig till
Times Square och börjar dricka. Han försöker förstås ragga men det går åt
skogen. När han ensam och besviken ger sig ut i natten hamnar han mitt i en
kokande pöbel. Att han själv där förvandlas till den värsta av alla ter sig
fullkomligt logiskt. Och jag får ett litterärt bidrag till Canettis tes om
massan och makten; oavsett vilken massa man stiger in i upphör den egna viljan
att gälla.
Yates noveller är som hans romaner. Gnistrande,
skarpa och övertygande porträtt av människor. Man vill ha fler av dem!
11 november i vattenbrynet och på sjukhuset
![]() |
| Foto: A. Nydahl |
I söndags drabbades en av mina döttrar av något som gjorde att hon hamnade akut på sjukhus. Där ligger hon fortfarande. De tog henne till neurologen eftersom det såg ut att vara en stroke. Det var det inte. När jag besökte henne på sjukhuset hade de just gjort en lumbalpunktion, och de söker efter om det kan vara en hjärnhinneinflammation eller möjligen en infektion som borrelia eller liknande. På tredje dygnet kunde hon varken äta eller dricka och är extremt känslig för ljud och ljus, varför hon fått ett eget rum.
![]() |
| Landön 11 november. Se hur knopparna sväller intill de gulbruna höstlöven. Foto: Astrid Nydahl |
Det är en månad sedan Tobbe dog, vi famlar sakta framåt i sorg och arbetar med praktiska ting efter honom och fick nu en ny problematik att ta oss an. Men så har jag heller aldrig inbillat mig att livet skulle vara en enkel sak.
Jag är tacksam för stunderna vid havet.
Jag sitter där i en timme i stolen och har varken ont eller ångest.
Den klarblå himlen och horisonten skyddar mig mot det allra värsta.
Ja, jag är uppriktigt tacksam.
![]() |
| Landön 11 november. Foto: Astrid Nydahl |
tisdag 11 november 2014
Tobbes månfall
På bilden har Tobbe barnkalas i Sätaröd. Till vänster sitter hans kompis Jonas och till höger hans kompis Mattias. Båda två var med på begravningen, nu två stiliga unga män som närmar sig trettio.
I den här åldern kom Tobbe en gång instormande till mig, lätt upphetsad och sa: "Pappa, jag har sett ett månfall!". Jag tänkte att han kanske sett ett stjärnfall föregående kväll, så jag frågade om det var det han menade. Han svarade lätt indignerad: "Men pappa, jag vet väl hur ett stjärnfall ser ut, detta var ett månfall!". För säkerhets skull kontrollerade jag, jodå, månen hängde kvar där uppe på natthimlen.
Släpp ingen levande förbi!
Peter Handberg: Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin (Natur & Kultur).
Med anledning av 25-årsdagen vill jag påminna om den i särklass bästa svenska boken om muren och DDR-tiden. Peter Handbergs bok är mycket personlig men späckad med fakta.
Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Våra föräldrar berättade om förintelsen, pappa om sitt arbete som värnpliktig med de vita bussarna som förde överlevande till Sverige. Underförstått i allt vi fick veta låg orden ”Aldrig mer”. Med åren kom jag att förstå att detta begrepp var mer en besvärjelse än ett löfte som hade någon förbindelse med den verkliga världen. Vi levde trots allt i ett kallt krig. Också Europa var delat och en stor del av världens folk levde i diktaturer. När Berlinmuren byggdes var det väl mer ett slags bekräftelse av rådande omständigheter.
Peter Handbergs blick i Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin är just så okorrumperat mörk som man måste kräva av murens krönikör. Och han anklagar ingen för att inte ha förstått, även om det naturligtvis finns en vilja till uppgörelse med vår egen kulturkrets. Ingvar Carlsson får symbolisera denna blåögda kompromissvilja, Carlsson som för Sveriges räkning sitter och smickrar diktatorn själv i DDR, bara kort tid innan muren faller. Handbergs nya bok med murens Berlin som nav fyller i betydande luckor i den svenska diskussionen. Muren, den som alltjämt tycks tjäna som symbol för ”fred” och ”antifascism” hos människor som tror att den både handgripligt och som metafor räddade världen undan ett kärnvapenkrig, framstår här som just den dödliga mekanism den var: stänga inne i ofrihet och döda var och en som ville trotsa dessa villkor.
Det finns två saker som är iögonfallande hos Handberg: å ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, här ända ner i barndomens landskap, å andra sidan hur han med sin beläsenhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i Undergångens skuggor (2007) och Kärleksgraven (2008). Där låg fokus på de baltiska länderna, här är det Berlin, DDR, Polen och delvis också andra länder i östblocket när så är befogat – t.ex. för att berätta om de människor som tog sig till Bulgarien i ett fåfängt hopp om att det där skulle vara lättare att fly.
”För den som iscensätter olyckan måste katastroferna räknas som succéer” skriver Handberg och fortsätter: ”Kanske är Hitler i den meningen en av de få som verkligen lyckats förverkliga sig själv”. Tanken svindlar. Han lovade att förvandla Tyskland och fick folket med sig. Tolv år senare låg hela landet i spillror, liksom stora delar av Europa, skövlat, plundrat, bombat och massmördat efter Hitlers och nazismens krig. Förintelsen skulle för framtiden bli ett slags milstolpe: den industriella massförintelsen var alltså möjlig. Varje dag påminns vi om det som skedde.
Naturligtvis ska man ha bakgrunden klar för sig när man läser om det Europa som sedan uppenbarade sig. När Handberg reser i Polen, gör han det i gamla tyskbygder där befolkningen nu är helt polsk och där de flesta varken vill bli påminda eller ens tala om det förflutna. Han sitter på de sunkigast tänkbara krogar, bor på hotell där man till natten får en kliande filt utan lakan, vandrar längst leriga gator och försöker knyta samman orternas gamla tyska namn med de samtida, polska. Det är i ordets rätta bemärkelse en helvetesvandring. Bara så här kan helvetet se ut, så länge det inte är en metafor. Helvetet som en plats av nöd och elände, en plats där man säljer sina flickor som prostituerade till hotellgästerna och där döden lurar i minsta fyllebråk.
Men muren då? Jo, den är centrum för boken. Och Peter Handberg gör de frihetslängtande människornas försök att fly över muren till levande, verkligt torterade, verkligt mördade, individer. Han ger dem namn och historia, han berättar hur de dödades av gränsvakterna. Och han låter de överlevande blicka tillbaka, ge ett långt perspektiv på sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.
Muren ja. Och ändå är det inte muren som blir mitt minne av denna bok: det blir snarare de inre murar och fängelser människor bär i fruktan för en övermäktig härskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det också Peter Handbergs berättelse om de egna miljöerna, vännerna och händelserna i Berlin. Om kärleksmöten och konstnärsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det. Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt ämne – muren, döden vid muren – i ett sammanhang som också är ett slags personlig livsessä, en berättelse om människans villkor i Europa idag.
måndag 10 november 2014
Simone Weil om glädjen, smärtan, lidandet
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
"Glädjen och smärtan står inte i motsats till varandra, men dess olika arter gör det. Det finns helvetesglädje och helvetessmärta, läkande glädje och läkande smärta, himmelsk glädje och himmelsk smärta."Jag har läst Simone Weil sedan 1982. För varje större händelse i mitt liv som innebär en radikal förändring eller en radikal olycka läser jag henne med nya ögon, eller med Ciorans ord "som en annan människa".
Ja, så är det förstås. Lidandet står hela tiden i relief mot glädjen. Ett liv med ständig glädje vore lika outhärdligt som ett konstant lidande. "Ett oskiljaktigt par" måste de vara. Jag tror att Simone Weil sammanfattar det allra bäst i orden "Lidande - kunskapskälla och förvandling", eftersom jag i lidandet erfar något nytt, något som på djupet påverkar mig. Jag kommer inte ur sorgen efter min son utan att ha förvandlats, det blir jag allt mer övertygad om för varje dag."Det ligger i vår natur att undfly lidande och söka njutningen. Det är enda skälet till att glädjen brukas som symbol för det goda och smärtan för det onda. Och det har gett upphov till de bildliga föreställningarna om paradis och helvete. I realiteten är glädje och smärta ett oskiljaktigt par."
Innebär det att lidandet är eftersträvansvärt? Jag tror inte att man behöver "sträva" efter det. Det finns, oavsett. Det är en av livets byggstenar. Också den egna döden ingår ju i kalkylen, den vi aldrig gjorde och aldrig behöver göra. Simone Weil säger: "Det som vi inte tror är möjligt, det tvingar olyckan oss att erkänna som verkligt."
Jag har förlorat några mycket viktiga vänner. Hos en av dem satt jag vid dödsbädden. Det var svårt. Det var tungt. Jag visste inte hur jag skulle gå vidare. Men det gjorde jag. Vi gör ju det, vi människor. När vi erkänner också döden som en högst reell faktor kan vi gå vidare efter att ha mött den, ja efter att ha suttit bredvid den.
När jag för en månad sedan kom till sjukhuskapellet i Kristianstad kände jag att jag skulle falla. Trots kryckorna drogs jag mot golvet i förtvivlan. Jag hade en av mina döttrar och hennes fästman som bokstavliga stöd. Jag ville inte gå in till min döde son. De tvingade mig med milda rörelser och sa: "Du måste, du kommer att ångra dig om du inte går in." Jag gick in. Jag kysste hans kind. Jag smekte honom. Han utstrålade frid. Hans mun var halvöppen men han luktade bara gott. Jag tog hans hand, den var ännu smutsig efter dagens arbete. Han hade arbetskläderna på sig. Ja, jag stod där inför "olyckan" och "lidandet". Men hans lidande var ju över - vem var jag att tro att mitt lidande skulle kunna mätas mot det han gått igenom? Jag ser att lidandet är en kunskapskälla - och en förvandling.
En helt vanlig dag vid havet...
![]() |
| Landön. Foto: Astrid Nydahl |
söndag 9 november 2014
Söndagsgrav - söndagshav
![]() |
| Olseröd 9 november. Foto: Astrid Nydahl |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


.jpg)
.jpg)

.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)



.jpg)


.jpg)
.jpg)