onsdag 12 november 2014

11 november i vattenbrynet och på sjukhuset

Foto: A. Nydahl
Ja, igår satt jag i bara en kortärmad skjorta några meter från havet. Det var vindstilla. Klarblå, molnfri himmel. Så pass varmt att det blev en ren och oförfalskad njutning. Jag drack mitt kaffe och funderade på allt som sker i min närmaste familj.

I söndags drabbades en av mina döttrar av något som gjorde att hon hamnade akut på sjukhus. Där ligger hon fortfarande. De tog henne till neurologen eftersom det såg ut att vara en stroke. Det var det inte. När jag besökte henne på sjukhuset hade de just gjort en lumbalpunktion, och de söker efter om det kan vara en hjärnhinneinflammation eller möjligen en infektion som borrelia eller liknande. På tredje dygnet kunde hon varken äta eller dricka och är extremt känslig för ljud och ljus, varför hon fått ett eget rum.

Landön 11 november. Se hur knopparna sväller intill de gulbruna höstlöven. Foto: Astrid Nydahl

Det är en månad sedan Tobbe dog, vi famlar sakta framåt i sorg och arbetar med praktiska ting efter honom och fick nu en ny problematik att ta oss an. Men så har jag heller aldrig inbillat mig att livet skulle vara en enkel sak.

Jag är tacksam för stunderna vid havet.
Jag sitter där i en timme i stolen och har varken ont eller ångest.
Den klarblå himlen och horisonten skyddar mig mot det allra värsta.
Ja, jag är uppriktigt tacksam.

Landön 11 november. Foto: Astrid Nydahl









tisdag 11 november 2014

Tobbes månfall


På bilden har Tobbe barnkalas i Sätaröd. Till vänster sitter hans kompis Jonas och till höger hans kompis Mattias. Båda två var med på begravningen, nu två stiliga unga män som närmar sig trettio.

I den här åldern kom Tobbe en gång instormande till mig, lätt upphetsad och sa: "Pappa, jag har sett ett månfall!". Jag tänkte att han kanske sett ett stjärnfall föregående kväll, så jag frågade om det var det han menade. Han svarade lätt indignerad: "Men pappa, jag vet väl hur ett stjärnfall ser ut, detta var ett månfall!". För säkerhets skull kontrollerade jag, jodå, månen hängde kvar där uppe på natthimlen.


Släpp ingen levande förbi!


Peter Handberg: Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin (Natur & Kultur).

Med anledning av 25-årsdagen vill jag påminna om den i särklass bästa svenska boken om muren och DDR-tiden. Peter Handbergs bok är mycket personlig men späckad med fakta.

Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Våra föräldrar berättade om förintelsen, pappa om sitt arbete som värnpliktig med de vita bussarna som förde överlevande till Sverige. Underförstått i allt vi fick veta låg orden ”Aldrig mer”. Med åren kom jag att förstå att detta begrepp var mer en besvärjelse än ett löfte som hade någon förbindelse med den verkliga världen. Vi levde trots allt i ett kallt krig. Också Europa var delat och en stor del av världens folk levde i diktaturer. När Berlinmuren byggdes var det väl mer ett slags bekräftelse av rådande omständigheter.




Peter Handbergs blick i Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin är just så okorrumperat mörk som man måste kräva av murens krönikör. Och han anklagar ingen för att inte ha förstått, även om det naturligtvis finns en vilja till uppgörelse med vår egen kulturkrets. Ingvar Carlsson får symbolisera denna blåögda kompromissvilja, Carlsson som för Sveriges räkning sitter och smickrar diktatorn själv i DDR, bara kort tid innan muren faller. Handbergs nya bok med murens Berlin som nav fyller i betydande luckor i den svenska diskussionen. Muren, den som alltjämt tycks tjäna som symbol för ”fred” och ”antifascism” hos människor som tror att den både handgripligt och som metafor räddade världen undan ett kärnvapenkrig, framstår här som just den dödliga mekanism den var: stänga inne i ofrihet och döda var och en som ville trotsa dessa villkor.

Det finns två saker som är iögonfallande hos Handberg: å ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, här ända ner i barndomens landskap, å andra sidan hur han med sin beläsenhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i Undergångens skuggor (2007) och Kärleksgraven (2008). Där låg fokus på de baltiska länderna, här är det Berlin, DDR, Polen och delvis också andra länder i östblocket när så är befogat – t.ex. för att berätta om de människor som tog sig till Bulgarien i ett fåfängt hopp om att det där skulle vara lättare att fly.




”För den som iscensätter olyckan måste katastroferna räknas som succéer” skriver Handberg och fortsätter: ”Kanske är Hitler i den meningen en av de få som verkligen lyckats förverkliga sig själv”. Tanken svindlar. Han lovade att förvandla Tyskland och fick folket med sig. Tolv år senare låg hela landet i spillror, liksom stora delar av Europa, skövlat, plundrat, bombat och massmördat efter Hitlers och nazismens krig. Förintelsen skulle för framtiden bli ett slags milstolpe: den industriella massförintelsen var alltså möjlig. Varje dag påminns vi om det som skedde.

Naturligtvis ska man ha bakgrunden klar för sig när man läser om det Europa som sedan uppenbarade sig. När Handberg reser i Polen, gör han det i gamla tyskbygder där befolkningen nu är helt polsk och där de flesta varken vill bli påminda eller ens tala om det förflutna. Han sitter på de sunkigast tänkbara krogar, bor på hotell där man till natten får en kliande filt utan lakan, vandrar längst leriga gator och försöker knyta samman orternas gamla tyska namn med de samtida, polska. Det är i ordets rätta bemärkelse en helvetesvandring. Bara så här kan helvetet se ut, så länge det inte är en metafor. Helvetet som en plats av nöd och elände, en plats där man säljer sina flickor som prostituerade till hotellgästerna och där döden lurar i minsta fyllebråk.




Men muren då? Jo, den är centrum för boken. Och Peter Handberg gör de frihetslängtande människornas försök att fly över muren till levande, verkligt torterade, verkligt mördade, individer. Han ger dem namn och historia, han berättar hur de dödades av gränsvakterna. Och han låter de överlevande blicka tillbaka, ge ett långt perspektiv på sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.

Muren ja. Och ändå är det inte muren som blir mitt minne av denna bok: det blir snarare de inre murar och fängelser människor bär i fruktan för en övermäktig härskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det också Peter Handbergs berättelse om de egna miljöerna, vännerna och händelserna i Berlin. Om kärleksmöten och konstnärsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det. Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt ämne – muren, döden vid muren – i ett sammanhang som också är ett slags personlig livsessä, en berättelse om människans villkor i Europa idag.

måndag 10 november 2014

Simone Weil om glädjen, smärtan, lidandet

Foto: Astrid Nydahl
I Tyngden och nåden (översättning av Margit Abenius) skriver Simone Weil:
"Glädjen och smärtan står inte i motsats till varandra, men dess olika arter gör det. Det finns helvetesglädje och helvetessmärta, läkande glädje och läkande smärta, himmelsk glädje och himmelsk smärta."
Jag har läst Simone Weil sedan 1982. För varje större händelse i mitt liv som innebär en radikal förändring eller en radikal olycka läser jag henne med nya ögon, eller med Ciorans ord "som en annan människa".
"Det ligger i vår natur att undfly lidande och söka njutningen. Det är enda skälet till att glädjen brukas som symbol för det goda och smärtan för det onda. Och det har gett upphov till de bildliga föreställningarna om paradis och helvete. I realiteten är glädje och smärta ett oskiljaktigt par."
Ja, så är det förstås. Lidandet står hela tiden i relief mot glädjen. Ett liv med ständig glädje vore lika outhärdligt som ett konstant lidande. "Ett oskiljaktigt par" måste de vara. Jag tror att Simone Weil sammanfattar det allra bäst i orden "Lidande - kunskapskälla och förvandling", eftersom jag i lidandet erfar något nytt, något som på djupet påverkar mig. Jag kommer inte ur sorgen efter min son utan att ha förvandlats, det blir jag allt mer övertygad om för varje dag.

Innebär det att lidandet är eftersträvansvärt? Jag tror inte att man behöver "sträva" efter det. Det finns, oavsett. Det är en av livets byggstenar. Också den egna döden ingår ju i kalkylen, den vi aldrig gjorde och aldrig behöver göra. Simone Weil säger: "Det som vi inte tror är möjligt, det tvingar olyckan oss att erkänna som verkligt."

Jag har förlorat några mycket viktiga vänner. Hos en av dem satt jag vid dödsbädden. Det var svårt. Det var tungt. Jag visste inte hur jag skulle gå vidare. Men det gjorde jag. Vi gör ju det, vi människor. När vi erkänner också döden som en högst reell faktor kan vi gå vidare efter att ha mött den, ja efter att ha suttit bredvid den.

När jag för en månad sedan kom till sjukhuskapellet i Kristianstad kände jag att jag skulle falla. Trots kryckorna drogs jag mot golvet i förtvivlan. Jag hade en av mina döttrar och hennes fästman som bokstavliga stöd. Jag ville inte gå in till min döde son. De tvingade mig med milda rörelser och sa: "Du måste, du kommer att ångra dig om du inte går in." Jag gick in. Jag kysste hans kind. Jag smekte honom. Han utstrålade frid. Hans mun var halvöppen men han luktade bara gott. Jag tog hans hand, den var ännu smutsig efter dagens arbete. Han hade arbetskläderna på sig. Ja, jag stod där inför "olyckan" och "lidandet". Men hans lidande var ju över - vem var jag att tro att mitt lidande skulle kunna mätas mot det han gått igenom? Jag ser att lidandet är en kunskapskälla - och en förvandling.




En helt vanlig dag vid havet...

Landön. Foto: Astrid Nydahl
Ingen som såg oss kunde ha tänkt att det var något konstigt alls. Vi hade tagit ut vilstolarna från bagaget i bilen och satt oss där vid havet som om sommaren var kvar än. En helt vanlig dag vid havet med kaffe och mackor. En helt vanlig dag efter att han dött. En dag i den förfärliga månaden efter att Tobbe lämnat oss. En sådan dag som jag fortfarande inte ser något slut på. En evighetslång dag som går ihop med andra dagar och får natten att te sig som en kort blund och förmiddagarna att bli uthärdliga bara vid havet. Jag hade öppnat bildörren åt vårt håll och vi lyssnade till den här stråkkvartetten medan sorgen upphävde tiden:




söndag 9 november 2014

Söndagsgrav - söndagshav

Olseröd 9 november. Foto: Astrid Nydahl
Besöket vid Tobbes grav i Västra Vram under söndagen blev en fasansfull stund för mig. Nu hade alla hälsningar på kransar och blommor tagits bort, regnen hade fått mycket att börja processen mot mull, en av hans systrar hade hängt upp en gripande textad hälsning på namnskylten och när jag hade tänt ljus hos både Tobbe och Alfons bröt jag igenom vallen och grät som ett barn. Ja, jag grät som jag vet att barn - mina barn - grät när de var små, med tårarna rinnande. Det gick inte att vara kvar där, så vi fortsatte den långa och tunga vägen ut mot havet via Degeberga och alla skogarna vid Maltesholms slott (där vår kung skrämde livet ur folk som tonåring då han umgicks med den lokala överhetens unga på motorcykel). Spanade som alltid efter hjortarna, såg några få, och väl framme vid havet i Olseröd öppnade sig ett rytande och kallt vatten. Ändå satte vi oss där med kaffet och mackorna och av mossan plockade vi med hem till de kommande adventsljusstakarna. Jag kan varken vid havet eller vid graven förstå att jag förlorat det viktigaste en människa kan bära med sig; ett barn som betytt så mycket och som varit en självklar del av min vardag, för alltid borta, för alltid tyst och undanglidande. Den inre synen finns kvar, hans röst kan jag höra också i drömmen, hans skratt och hans allvar.


Like father like son

Med Tobbe på Sofiero några timmar före Leonard Cohens konsert.
Ett uttryck Tobbe använde mer än ofta var just Like father like son. Det fanns förstås ett humoristiskt skimmer över det, men ibland undrar jag om han inte innerst inne menade vad han sa. Det mesta vi talade om här i världen kunde få den knorren, men den kom väl mest till användning när vi kom in på fel och tillkortakommanden. Alkoholen var ett sådant ämne. Kunde jag klandra Tobbe för hans öl- och whiskydrickande när jag själv gjorde det? Självklart inte. Så småningom förstod jag också - bortom oron - att alkoholen gav honom de enda stunder då han var fri från anfallen. Under våra 28 år tillsammans var det förbluffande lite vi var oense om. Hans hårdrock förstod jag mig aldrig på, men vi delade så mycket annat i musikväg, inte minst jazzen och Cohen. Vi hade ett enda praktgräl, det var för tolv år sedan. Men som söner ofta gör med sina fäder var det nog en hel del han fann svårbegripligt med mig (och jag drar mig då till minnes hur svårt min egen far och jag hade att förstå varandra). Nu när Tobbe är borta kommer alla frågorna och allt jag hade velat tala med honom om. Insikten om att det aldrig kommer att ske är outhärdligt svår.

***

Och som sin far var han oerhört förtjust i Diana Krall. Den här konserten i sin helhet hade han på dvd och såg den under en period varje kväll. Då ringde han och nästan sjöng av glädje i telefonen över att det fanns och finns sådan musik!





lördag 8 november 2014

25 år senare: Czesław Miłosz och Själar i fångenskap


"Precis som alla östeuropéer har jag i årtionden upplevt repressalier från en förtryckarapparat (parti, militär, polis och säkerhetstjänst) som byggts efter sovjetiskt mönster. Personalen lärdes upp i Moskva och kontrollerades återkommande av Moskva fram till 1989. Vi östeuropéer känner alltför väl till skräcken för ryssarna och deras politiska arrogans, deras nationalistiska överlägsenhet, liksom deras ekonomiska hänsynslöshet i plundringen av sina grannar. Inte ett enda östeuropeiskt land kunde, eller fick, skapa en egen identitet och tillvarata sina egna intressen. Efter Sovjetunionens fall andades vi ut och trodde att det skulle vara slut på detta för all framtid. Men efter att Putin, som en simpel tjuv, tog Krim är skräcken tillbaka i hela Östeuropa." (Herta Müller i Dagens Nyheter, 7 november 2014).

Det är som bekant 25 år sedan Muren föll. Att bli av med de totalitärt cementerade och till vardag och helg så syrefattiga samhällen som kallades "socialistiska" måste betraktas som en välgärning för vår epok av mänskligt liv. Ingen uppriktig människa kan väl sörja Securitate, matbristen, åsiktskontrollen, likriktningen och lägerkorrektionen. Men vad hände sedan? På vilket sätt kan vi tala om "framsteg" och "förbättring"? Det finns en rad minst sagt oroväckande tecken på det faktum att två steg framåt blev minst tre bakåt. Putins totalitära stormaktsdröm håller sakta på att förverkligas och vi får dagligen vittnesmål från Ryssland om hur den erövrade friheten försvinner och maffialiknande strukturer med koppling till Putin tar över allt från familjeföretag till medier. Kriget i Ukraina är ett direkt resultat av å ena sidan Putindrömmen om en sovjetisering av de forna territorierna, och å andra sidan den allt mer huvudlösa NATO-framflyttningen som inte i något avseende lever upp till de överenskommelser som gjordes sedan Moskva skrotat sin militära allians. Ungern går en väg som kan kallas allt annat än frihetlig. Rumänien, Moldavien, Albanien, Kosova, Bulgarien... det är bara att räkna upp namnen och sedan granska ländernas utveckling. Att tiggarna enligt samstämmiga uppgifter så sent som igår nu är dubbelt så många som i november 2013 i vårt land är en tydlig indikation på vad "friheten" inneburit i deras hemländer; varken arbete, bostad eller anständiga ekonomiska villkor erbjuds. Den europeiska avvecklingen inger allt annat än hopp. Men - och detta men är det viktigaste för mig inför detta jubileum - den totalitära "socialismen" är borta från Europa. Kvar finns bara parodier som den vitryska. Hotet kommer från en helt ny totalitarism vid statsmakten. Om man glömmer det - mur eller inte mur - får man stå där med skägget i brevlådan. Själv läser jag Czesław Miłosz, minns allt jag sett av diktaturer, vårdar minnet av min frihetsälskande son och håller stånd mot alla som flirtar med förtrycket.


Czesław Miłosz: Själar i fångenskap (Natur och Kultur, svensk översättning 1956 av Ingrid Ekman Nordgaard, återutgivning 1980).

Det märkliga med denna tidiga bok av 1980 års mottagare av Nobelpriset i litteratur, är att den säger det som andra försökte säga flera årtionden senare. Det är som om den skrevs alldeles i närheten av själva skeendet, och det kan sammanfattas med några få ord: i den totalitära staten överlever en skapande människa inte i offentligheten, om hon inte är redo att sälja sin själ. De själar i fångenskap som Czesław Miłosz berättar om tycks signifikativa, de väljer förvisso olika strategier för sina yrkesliv, men de är alla redo att köpslå med Staten och Partiet. I det avseendet liknade de så kallade "folkdemokratierna" i Sovjetunionens europeiska intressesfär alla andra totalitära system, oavsett vilken ideologi som bestämde utanverket. Czesław Miłosz kallar den för Den Nya Tron. Omvärlden trodde sig se "socialism" eller "kommunism" men Milosz gör klart för sina läsare - minns att det sker redan 1953! - att det handlar om en tro, en religion där guden ersatts av Partiet och dess dogmer. I det avseendet kunde "folkdemokratierna" lika gärna ha varit fascistiska eller nationalsocialistiska. Skjortorna var inte svarta eller bruna, det är alldeles sant, men det som tygerna i skjortor, banderoller och fanor dolde var Den Nya Tron och övertygelsen om att det man uppfattade som besvärande omständigheter bara var stationer på vägen till Lyckoriket.

Själar i fångenskap består av en serie fallstudier. De intellektuella han berättar om får dessvärre aldrig några namn. De kallas A,B,C och D och definieras av ett slags övergripande rubrik, från Moralisten, över Den besvikne älskaren, till Historiens slav och Trubaduren. Idag hade jag bra gärna velat veta vem som var verklighetens förebilder för Miłosz-studierna. Fanns de alls, eller var hans fallstudier ett slags sammanfattning av en samlad erfarenhet? Oavsett vilket ter de sig märkvärdigt aktuella. Utöver de fyra fallstudierna finns inledningsvis också ett långt kapitel om "Ketman, det tysta förbehållets konst", som på ett kusligt sätt förbinder det muslimska begreppet ketman (som innebär att man är en ögontjänare eller att det man säger bara är läpparnas bekännelse) med hur människor i 1950-talets Polen kunde låtsas vara något de inte var och att de sparade sin innersta övertygelse och tanke till privatsfären.

I bokens åttonde kapitel, Fienden, finns det ett stycke som sammanfattar alltsammans:

"Läser man de offentliga förklaringar som A,B,C och D skrev kan man med en viss rätt säga att de alla fyra sålde sig. Men sanningen är inte så enkel, för dessa fyra var mer eller mindre medvetna offer för en historisk situation. Trots det kunde de inte befria sig från sina bojor, eftersom det var just denna insikt som smitt bojorna. Den kunde bara skänka dem en tröst: det tysta förbehållet. Aldrig har träldomen under kunskapen varit större än i vårt århundrade, och likväl lärde vi oss som satt på skolbänken i början av seklet att man ska förvärva frihet genom kunskap. Den kamp som pågår i folkdemokratierna är en kamp om andligt herravälde över människorna. Människorna måste bringas därhän att de förstår, för har de väl förstått säger de ja.Vilka är det nya systemets fiender? De som inte förstår. Och att de inte gör det beror på att deras hjärnor arbetar för trögt eller fungerar dåligt."

Mindre än 30 år senare bröt en medveten revolt fram. Först i Polen och sedan i alla de länder som Sovjetunionen höll som fångar. Ett efter ett föll de för kraften i frihetslängtan, och alldeles inpå föll själva Imperiet samman.

Kommunistpartiernas makt över själar och nationer var över. Endast i några få länder skulle den fortsätta att försumpa tillvaron. Czesław Miłosz verk kan ännu idag fungera som en läxa för alla som söker tröst i de totalitära idétraditionerna

Foto från Öland i november 2010: A. Nydahl.

fredag 7 november 2014

Tobbe som barn

När Tobbe var barn hade han ett lite säreget önskemål om vi skulle äta något särskilt gott en fredagskväll. Hans systrar Ditte (på bilden här tillsammans med Tobbe utanför konserthuset i Kristianstad i början eller mitten av 1990-talet) och Lina brukade önska sig tacos eller pizza. Men Tobbe ville ha panerad rödspätta med remouladsås! Det fick han förstås. Och så såg vi barnprogrammen tillsammans, innan jag följde honom hem genom byn till hans mamma. Vi skilde oss 1991 men jag flyttade bara några hus bort i byn till den gamla stationen. Det var dit de kom efter skolan varje dag när de blivit lite större. Ditte och Lina åt sin middag och försvann sedan snabbt till kompisarna för att leka. Eller så kom de till stationen för att leka med dem (vilket en av kvinnorna i byn påminde mig så fint om på begravningen; hennes son kom till Tobbe och hennes dotter kom till mina flickor för att leka). Det är många sådana minnen som kommer upp nu när jag sitter och plockar bland bilderna. När jag ser lille Tobbe här tänker jag att vi ännu inte anade vad som skulle komma. Ingenting. Han var vår yngste påg, ingenting annat. Älskad av sina fem syskon. Saknad långt över smärtgränsen. Inte minst denna helg när jag konstaterar att det är precis en månad sedan vi förlorade honom.

(Klicka på bilden om du vill se den i stort format)


"Den allt trasigare konstnären och hans skapande" - om Robert Walser i en ny bok av W.G. Sebald



Foto: Astrid Nydahl

W.G. Sebald: Logi på landet (Panache, Bonniers, översättning av Ulrika Wallenström).

Denna nya Sebald-bok är en översättning av Logis in einem Landhaus som utgavs på tyska 1998. Till det har förlaget lagt två korta texter hämtade ur Campo Santos som utgavs postumt 2003. Det ter sig en smula udda, eftersom den boken borde översättas i sin helhet, vilket knappast lär ske sedan en text om Peter Weiss och en ”liten not om Nabokov” lyfts ut ur den för Logi på landet.

Nå, nog klagat. Detta är ju en fantastisk bok som man bara kan uttrycka oförfalskad glädje över att ha fått läsa. Som med allt annat jag läst av Sebald, från Utvandrade och Austerlitz och framåt i svensk översättning till engelska översättningar som Campo Santos och On the Natural History of Destruction, hamnar jag här i ett språk och ett tänkande som är alldeles unikt. Sebald gräver sig in i sina studieobjekt, men han ser något helt annat än de flesta av oss. Hans blick fastnar både för de mycket små detaljerna och de stora sammanhangen.

Sebald om Walser: "Med seismografisk precision registrerar han det minsta skalv vid randen av sitt medvetande, protokollerar förkastningar och krusningar i sina tankar och emotioner som den psykiatriska vetenskapen ens idag kan drömma om."
Högst i denna bok håller jag essän om Robert Walser i Le promeneur solitaire. Vid sidan av essäerna om Gottfried Keller, Eduard Mörike och Jean-Jacques Rousseau ter den sig som en höjdpunkt i studiet av den mycket ensamma och så småningom vilsna och allt trasigare konstnären och hans skapande. Walsers författarskap är ju i hög grad ett som så småningom varken avsetts för publicering eller tänkts vara något annat än en manisk och paranoid samling bokstäver av närmast terapeutisk natur. 

När han skriver om dennes Bleistiftgebiet (ett urval på svenska i Peter Handbergs översättning som Att vi lever i en ond värld. Mikroskrifter, Symposion 2001), beskriver Sebald det som en ”slavtjänst” och om hans rum på Hotel Zum Blauen Kreuz som ”ett skrivfängelse, en bur och en blykammare". Med Walsers egna ord: ”Min rygg blir krum av det ty jag sitter ofta i timtal böjd över ett ord som måste avverka den långa vägen från hjärnan till papperet.” Sebald betraktar mikroskrifterna som ”en förövning till ett liv under jorden” och som en ”sinnrik form av fortsatt skrivande, hemliga budskap från en som tvingats ut i illegalitet och dokument från en verklig inre emigration.” Den förskansade Walsers texter ter sig, i all denna olycka och förtvivlan, ändå som försök att rädda det som räddas kunde.

Utan att blunda för den stora skönheten och skärpan i de övriga essäerna överlåter jag på er att utforska resten. Man blir inte besviken.



Elektrofenomen hos tankeprocesser - i gränslandet mellan sjukdom och manipulation

Foto: Astrid Nydahl
Paul Virilio tar i sin bok Försvinnandets estetik upp elchocker och vad de innebär för minnet. Elchocken är ju ett avsiktligt framkallat epileptiskt anfall.

Utifrån detta resonerar han om neurokirurgen Delgado och dennes teorier om "elektrofenomen hos tankeprocesser", där avsikten varit att "lugna patienter med implantat". Andra har funderat på hur man skulle kunna använda datamaskinens "intelligens" som "en inre protes". Med Alain Jauberts ord:
"Ett ynka litet silikonchips skulle omedelbart kunna förmedla relativitetsteorin eller kunskaper i främmande språk." 
Ja, det är väl just dessa skrämmande teorier, avsedda att "skänka människan ett minne som inte är hennes eget" jag funderar över. Vad utsattes Tobbe för på neurokirurgen i Lund? Varför misslyckades de stora operationerna kapitalt och varför blev han med sina handikappande mediciner allt sjukare?
"Hastigheten i våra hjärnprocesser är tydligen det som åsyftas med detta elektriska ingrepp, det förebådades redan i och med elchocken, som upptäcktes 1938, mitt under fascismen, av den italienske psykiatrikern Hugo Cerletti."
Virilio påpekar att man i diktaturer använt elchocken som tortyrmetod och säger:
"Man kommer onekligen också att tänka på den behandling som Ernest Hemingway utsattes för år 1960: på samma gång som man förstörde hans minne förstörde man också hans förmåga att skriva. En månad senare begick han självmord."
Vi vet förstås inte hur processen sett ut för Tobbe, vi vet inte när han bestämde sig eller vad som fällde avgörandet. Vi vet bara att han lämnade efter sig några ord som förklarade att det ytterst var epilepsin som blev outhärdlig att leva med.


torsdag 6 november 2014

Epilepsin, absensen. Paul Virilios tankar.

Landön 6 november. Foto: Astrid Nydahl

En av flera fina böcker jag fått av författaren och översättaren Peter Handberg är Paul Virilios Försvinnandets estetik (som i Handbergs översättning utgavs av Bokförlaget Korpen 1996).

Jag hade den sedan tidigare och gav det andra exemplaret till Tobbe. Osäker på om han skulle läsa den markerade jag dels det första kapitlets inledning, dels en passage längre fram i kapitlet. Det handlar där om absensen:
Paul Virilio
”Absensen inträffar ofta vid frukost. Plötsligt välts koppen omkull och innehållet rinner ut över bordet. Absensen varar några sekunder och början och slut är abrupta. Sinnena förblir vakna men de är oemottagliga för yttre intryck. Och lika hastigt som frånvaron plötsligt bara fanns där återvänder medvetandet igen. Språk och gester fortsätter där de blev avbrutna. Den medvetna tiden sammanfogas automatiskt och bildar en kontinuerlig tid utan urskiljbara hack. Sådana absenser kan vara mycket vanliga, de kan förekomma upp till hundra gånger per dag och för det mesta lägger omgivningen inte ens märke till dem. Man talar här om pyknolepsi (av grekiskans pyknos, tät, tjock rök). Men inte heller för pyknoleptikern har något hänt, den frånvarande tiden har aldrig existerat.”
Detta kunde ha varit en beskrivning av min egen erfarenhet och nu mitt minne av Tobbe. Det finns åtskilliga sådana situationer, då han antingen försvann ut eller till toan när han märkte att något var på gång. Han kunde också säga de mest märkliga saker som gjorde att vi förstod att absensen kom. När vi skulle ut och resa hände det en gång på Hovedbanegården i Köpenhamn, varifrån vi skulle ta tåget till Kastrup. Just som vi skulle gå på det sa Tobias ”Jag kan inte, jag har ingen nyckel”. Vi föste honom försiktigt framför oss och så fick han sätta sig. Sekunderna senare var allt som vanligt, och vi talade aldrig om saken.

Men de stora krampanfallen var förstås något helt annat. Då kunde han sparka sönder saker. Eller så skrämdes katten från vettet och vägrade gå till honom flera dagar efteråt. Det var epilepsins verkligt skrämmande territorium. Virilio:
”Krisen, blixten från klar himmel, förebådas just av den vackra himlen. Epileptikern söker inte nödvändigtvis krisen som ett lustmoment, dock får han kännedom om att den är nära förestående genom ett alldeles speciellt lyckotillstånd, en ungdomlig entusiasm som Dostojevskij kallar för ”upphöjd” och ”för detta enda ögonblick skulle man kunna ge hela sitt liv.” Epileptikern är i ordets sannaste bemärkelse ”hänryckt” innan han kommer till sans igen, innan han åter är där, ofta märkt av mer eller mindre svåra skador som han åsamkade sig i fallet eller av själva anfallets häftighet.”
Också hos en teknikfilosof som Virilio (fransman, född 1932) känner jag igen min egen son. Orden är varken trösterika eller lindrande, men de ger mig ett ögonblicks känsla av klarhet. När jag förstår innebörden av just det faktum att tiden aldrig existerat i absenserna kan jag också bättre förstå de dagliga problemen för Tobbe.


Refrängen i den här sången citerar Per Helge och Gunnel Jansson i sin donation till Hjärnfonden till minne av Tobbe: