torsdag 30 oktober 2014

Jünger om ett av tidens tecken

Basläger för skogsvandraren? Kanske det. Foto: Astrid Nydahl
"Rädslan är vår tids symptom. Dess verkan är så mycket mer omskakande eftersom den epok som föregick vår egen i så hög grad präglades av en omfattande individuell frihet, där dessutom nöden, såsom den skildras hos Dickens, hade blivit något nära nog okänt." 
 (Ernst Jünger: Skogsvandringen, översättning av Stefan Jarl, Augusti förlag, utkommer 10 november).

Jag har just läst ut denna klassiker från 1951, för första gången i svensk översättning. Jag har tänkt mycket på det arbetsliv jag själv inte tillhört på herrans många år och hur rädslan fått människor att tiga och lida. Ja, just så. Tigandet leder alltid till lidande, därför att det får individen att handla mot sin inre övertygelse.

Jag har sex barn. De tiger inte och Tobbe som vi just lagt till sista vilan var frispråkig, frimodig och kunde ryta till mer än någon kanske trodde. När han blev upprörd över något han såg i sin vardag på jobb sade han ifrån högt och tydligt. Det har jag själv gjort, allt sedan jag började yrkesarbeta vid 16 års ålder. När jag lämnade arbetslivet drog jag en suck av lättnad och kan idag med Jünger säga att rädslan är vår tids symptom.

Det är sin egen tid man måste säga emot. I smått och stort, vid varje tillfälle det är befogat.


Poesi i förgänglighetens tecken

Höstlöven hos Tobbe. Foto: Astrid Nydahl
I Det högre ljuset, utgiven av Brända böcker i översättning av Ove Berglund skriver den ungerska poeten Sándor Weöres (1913-1989) i dikten Upplöst närvaro:

Jag själv intresserar mig inte,
och endast den säkra döden
kan rädda från objudna clownen,
det smärtar när masken blir trampad.
Finns ingenting efter döden?
Inga problem, ingen längtan.
Fortgår mitt liv efter döden?
Jag orkar och kommer att orka.
Liv eller död kan göra detsamma.
Det är harmonin jag behöver,
den kroppen inte kan bära,
förnuftet inte kan känna.

Jag märker hur jag dras till dikterna om livets förgänglighet, och om döden. Jag behöver inte säga emot dikterna. Det de förmedlar tar jag emot och begrundar. Jag behöver inga ställningstaganden. Inga åsikter. Inga banderoller eller petitioner. Jag lyssnar till Weöres som man lyssnar till sin älskades hjärtslag.

Foto: Astrid Nydahl

Jag läser också Weöres dikt Ballad om tre löv och fäster mig vid de tre sista raderna:

Där nere smutsigt, djupt och svart -
vem lyfter er ur höst och träck,
tre arma löv som föll?


Tobias och Astrid - tjugo år av ömhet

Tobbe var åtta år när jag träffade Astrid. Han tyckte om henne från allra första början. Det var 1994, tre år efter min skilsmässa. Tobbe var mycket hos mig i Sätaröds station. Varje vardag kom han efter skolan för middag.

När Astrid och jag två år senare talade om att flytta ihop orsakade det stor oro hos Tobbe. Han frågade henne en gång viskande för att jag inte skulle höra, om han "fick komma och hälsa på pappa ändå". Vi bestämde oss för att skjuta upp och inte köpa ett hus tillsammans just då. Det gjorde vi inte längre fram heller, jag flyttade istället hem till Astrid och överlät stationen på min äldste son och hans familj.

När vi träffades ville Tobbe alltid sitta i Astrids knä. Hans kärlek till henne blev allt starkare och han visade henne sin ömhet så fort han fick en chans. De hade ett särskilt sätt att liksom retas med varandra, och Tobbe lyfte henne gärna upp i luften och skrattade gott. Vad de försöker säga på bilden minns jag inte, men jag minns att vi befann oss utanför en kyrka i Walsall, nu ombyggd till butiksgalleria. Och jag vet att det är en nära och mycket trygg relation den visar.

Det är en oändlig sorg att tillsammans med Astrid behöva gå igenom det vi gör just nu. Vi söker tröst i minnena.


onsdag 29 oktober 2014

Tobias i taxijakt efter fotbollsmatchen

Tobbe och Simon på läktaren

En regnig lördag i Birmingham ville Tobbe och Simon absolut gå på fotboll. Astrid följde gärna med dem. Själv åkte jag tillbaka till rummet vi hyrde, men innan dess bad jag Astrid att inte släppa Tobbe eftersom hans epilepsi gjorde att han glömde allt – han skulle aldrig hitta tillbaka om hon tappade kontakten.
 
Det drog ut på tiden. Jag gick ut – i blötsnö! – och satte mig på ett enkelt litet hak därute i Selly Oak. Vandrade sakta tillbaka till rummet i tron att de skulle ha kommit. Men inte ett spår av dem.

När det gick mot kväll kom en taxi och strax öppnades dörren av Astrid – ensam, utan Tobbe! Jag fick panik, hon lugnade mig inte när hon berättade vad som hänt.
Just som de stigit ur taxin upptäckte Tobbe att han glömt sin väska – i den låg plånbok, pass och mediciner. Han skulle inte kunna resa hem och han skulle bli väldigt sjuk utan medicinerna. 

Men Tobbe fann en lösning. En äldre man hade just stigit in i en taxi då Tobbe kastade sig in i den, snabbförklarade för chauffören och fick honom att i hög hastighet jaga ifatt den andra bilen. De kom halvvägs tillbaka till centrum på Bristol Road, där den stannade för rött. Tobbe sprang för allt vad han var värd till taxin, fick tillbaka sin väska och rusade tillbaka till den förföljande taxin.

Han visade de futtiga tio pund han hade kvar, men chauffören förbarmade sig och skjutsade honom tillbaka till rummet. När han steg ur sa den äldre mannen till chauffören: ”Ursäkta, men kan du köra mig nu dit jag skulle?”

Det hann bli några gastkramande timmar och Tobbe skrattade gott varje gång jag förde händelsen på tal. Han ryckte på axlarna och sa ”Vad då, det ordnade sig ju.”


Dröm eller bara en spegelbild av verkligheten?

Sommardag i Malmö. Gustav Adolfs torg i bakgrunden. Foto: Astrid Nydahl
Mitt i kaoset och sorgen drömde jag en märklig dröm som flera personer i den närmaste kretsen bett mig skriva ner. Jag är inte intresserad av drömtydning och ägnar mig normalt inte åt att ens skriva ner drömmarna. Så här:

Jag befann mig på Gustav Adolfs torg i Malmö, min barndoms, ungdoms och mitt tidiga vuxenlivs viktigaste torg. På den breda sidan stod två täta led av svartklädda niqabkvinnor. De höll upp plakat, de flesta på arabiska men ett med den korta svenska texten "Vi lider".

När jag gick förbi dem såg jag en ensam svensk man som stod alldeles stilla med ett plakat i handen. På det stod textat "Fler  tågavgångar till Eslöv".

Visst kan man bara skratta åt en sådan dröm. Men jag undrar om jag inte mitt i detta helvete också fick en bild av hur det gamla respektive nya Sverige ser ut.



tisdag 28 oktober 2014

Farväl till en älskad morbror


Mitt barnbarn Vera är bara ett av många barnbarn som sörjer Tobbe förtvivlat. Vid kistläggningen i torsdags fick de, precis som de gjort när Alfons dog för sju år sedan, skriva brev och lägga med i kistan. Det gav dem också en sista möjlighet att ta farväl av honom. I kistan fanns det brev, leksaker, godis, halsband och andra saker de ville ge honom på färden.

Vera skrev brevet ovan. Vi hade lite problem att läsa det, men om man ljudar och anstränger sig går det. Med Veras ord:
"Ja, du va mitt hopp Tobbe. Tobbe du fattar inte hur jag saknar dig Tobias. Jag gillade bara dig. Du va den enda. Och min slekt och min familj. Jag saknar dig merren onivärsom. Du fattar inte hur mycket jag älskar dig Tobbe."
Det är sådana ord som bär mig just nu. Och det är när de små barnen kryper upp hos mig som jag känner en liten smula hopp.



Timmarna vid havet

Årets kull svanungar i Tosteberga. Foto: Astrid Nydahl
Varje morgon är det lika svårt. Ställd inför alla praktiska uppgifter vi har måste jag börja dagarna vid havet. Utan havet, himlen, vinden och solen blir jag inte funktionsduglig.

Idag kom vi ovanligt tidigt ut till Tosteberga hamn, eftersom vi inte kunde sova. Vi hade som alltid termosen och smörgåsarna med oss. Hälsade på vaktmästaren som jobbade med ett nytt avloppsrör. Vi konstaterade att sommaren tycktes vara på väg igen och han kontrade med att frosten slår till när som helst.

Nästan varje ord vi uttalar - hemma eller i telefon med barn och barnbarn - handlar om Tobbe. Han kretsar över oss som en högst närvarande person. Vi tecknar osäkert hans minne. Idag ska vi träffas på banken för att gå igenom de ekonomiska aspekterna. Det oroar mig inte eftersom en av hans systrar tog tag i allt detta direkt efter hans död. Men det känns obehagligt med de formella papper som ni skickas till oss eller ska undertecknas.

Imorgon ska allt börja om igen och jag vågar inte ens tänka på hur länge denna chock ska styra minsta kroppsfunktion. Tack vare alla de närmaste har det ändå burit hittills.


måndag 27 oktober 2014

Alltid inom mig


Min dotter Catarina sjöng till pianoackompanjemang av kantor Cecilia Landgren för Tobbe i kyrkan. Alltid inom mig är Dan Hylanders svenska tolkning av Always on My Mind. Tobbe hade fastnat för den svenska versionen med Totta Näslund och Josefin Nilsson (jag fick idag en serie bilder tagna under begravningsgudtjänsten av en nära vän till Catarina och just den här bilden talade till mitt hjärta eftersom det var en både gripande, sorglig och mycket vacker avskedsceremoni för Tobbe).

I texten sjungs bland annat dessa ord:

"Så håll om mig
håll mig mellan vargtimmen och gryning
Och värm mig
vagga mig i nattens sista timme
håll mig alltid inom dig."

Jag har i många år gripits av den sången när Willie Nelson sjungit den, så därför lägger jag ut hans version från 1982 här:





Arbetskamraternas farväl till Tobbe


Jag ville visa er den här dödsannonsen. Den säger något viktigt om Tobias. Hans arbetskamrater har valt Rasanten som symbol just för att det var hans viktigaste arbetsredskap. Han ägde en egen sådan, och med grannen Nisse hade han tillverkat viktiga funktioner till den, bland annat ett skär som han kunde röja snö med. "Vi var ju inte färdiga med den" sa Nisse när vi träffades i fredags och berättade att de höll på att tillverka en grusspridare. I de få ord Tobbe lämnade efter sig till oss fanns bland annat budskapet "Nisse har första tjing på Rasanten".

Jag passar på att tacka de arbetskamrater som talade med mig under fredagskvällen. Det var lärorika och viktiga samtal.


söndag 26 oktober 2014

Läsningen, sorgen och chocken


I drygt två veckor nu har jag levt i ett slags chocktillstånd, oförmögen att tänka på annat än min son Tobbe och hans obegripliga bortgång. Mellan tårarna har jag inte sett särskilt mycket. De filmer jag försökt skingra sorgen med har jag inga som helst minnen av, jag tror inte ens att jag varit vid fullt medvetande när jag sett dem. Läsningen har varit ytterst sporadisk och meningslös.

Men så slog det mig att jag just före dödsbudet den 10 oktober hade läst Tomas Espedals Bergensare som jag skulle recensera här i bloggen. Just han är en författare som skriver i den allvarliga zonen mellan liv och död. För Espedal är salongerna och den litterära ”finheten” säkert helt ointressanta fenomen. Han utforskar en värld långt viktigare än så.

Jag har tidigare läst Mot konsten ochoch uttryckt min tacksamhet över att det finns en svensk förläggare Tomas Lindelöw som tagit sig an detta viktiga författarskap.

Så låt mig bara med några enkla rader förklara varför jag tycker att man kan läsa honom i tider av kris och sorg. 

*

En jazzklubb i den albanska huvudstaden Tirana, ett författarmöte i italienska Asolo, dagar i Rom, hotell Embajada i Madrid, promenader i New York, ett laddat möte på bokmässan i Göteborg och vakna nätter på en balkong i Nafplio. Detta och oändligt mycket mer bjuds man i nyöversatta Bergensare (Lindelöws, översättning av Jimmy Ginsby)

Vad är det här för bok? Roman, essä eller fria vandringar mellan genrerna? Snarare det sista. Espedal skriver ju en prosa med element av fiktion som hela tiden är förankrad i det egna livet, de egna erfarenheterna. Jag tror att det är skälet till att den är så laddad och så unik i nordisk prosa. Inte för inte är boken nominerad till Nordiska rådets litteraturpris (som meddelas den 29 oktober). 

Espedal målar – på många oväntade sätt – ett porträtt av Bergen. Det är en plats på jorden där han känner rottrådarnas betydelse. Men också en plats han vill fly. Flera av dessa miljöporträtt tillägnar han kvinnor som skriver och skapar. Till Cecilie Löveid skriver han: ”Kan en stad förstöra ett förhållande? Hon är från Oslo, han är från Bergen, det är som att vara två älskande från varsin kant av universum, som Shakespeare säger.”

Allt han berättar handlar ytterst om skapandets, skrivandets villkor. Och de är i sin tur beroende av just liv och död.

Jag kommer att återvända till Espedal och jag hoppas att Lindelöws förläggargärning uppskattas efter förtjänst.


Några sista hälsningar till Tobbe


När jag vill visa några av allra de avskedshälsningar som kom till Tobbes begravning hoppas jag att ingen uppfattar det som indiskret. Jag vill ju djupast sett bara en enda sak: skapa handgripliga bilder av vem Tobias var. Han var ju också allt det som eftervärlden vittnar om. Kanske är dessa exempel inte "representativa" - men vilka skulle vara det?

Översta bilden visar hur en av hans långvariga och fina vänskaper hälsade honom. Jag talade med henne på begravningen. Nog förstår jag. Eller tror mig förstå.






Sista hälsningen från mig och Astrid.


Några av de lite äldre flickorna tog avsked med sång. Inne i kyrkan sjöng också de allra minsta i psalm 730 som har irländskt ursprung: "Må din väg gå dig till mötes/ och må solen värma din kind,/ och må regnet vattna själens jord,/ Och tills vi möts igen må Gud hålla,/ hålla dig i sin hand."


lördag 25 oktober 2014

Lördag vid den obegripliga platsen


Det gick inte att avstå. Vi åkte till Tobbes grav idag. Stumma. Ställda inför det obegripliga. Läste de flesta korten på blommorna. Tänkte på gårdagen och vad som sades. All kärlek, värme, omtanke, vänskap och saknad som uttrycktes.

Stenen bredvid Tobbes är alltså Alfons, pojken, mitt barnbarn, som fick all kärlek av Tobias. Alfons som sedan återkom, döende, i Tobbes epileptiska hallucinationer. Nu slipper han det helvetet och har fått den finaste gravplats han kunde få.


Jag tänkte på vad Tobbes närmaste chef i Tollarp berättade igår. Han har arbetat med Tobbe i tolv år och han sa att Tobbe var den förste han mött som mitt i ett arbetspass kunde böja sig ner och ta en näve full med gräs och säga: "Luktar det inte underbart", och som också kunde lägga sig raklång på en fotbollsplan och njuta av det mjuka gräset. Hans chef från Kristianstad kom fram till mig efteråt och berättade några fina minnen han med, bland annat om hur sparsam Tobbe var - med kommunens pengar. Totalt omodernt! Men Tobbe försökte köpa in billiga maskiner, och chefen hade en gång fått säga till honom, att en riktigt så billig motorsåg ska du nog inte köpa, det kan inte vara någon vidare kvalitet på den.


Jag träffade också flera människor som haft djupare, starka relationer med Tobbe. Det var så trösterikt samtidigt som det gjorde mig ont att se deras smärta. När jag läste deras sista hälsningar idag förstärktes den känslan.

Sist vill jag visa er två hälsningar som jag inte känner avsändarna till. Men att döma av gräsmattan och fotbollsplanen så är det säkert arbetskamrater (fast jag hade fel om gräshjärtat, det kom från Västra Vrams förskola, se deras text här). Idag hade någon också ställs en flaska öl bland alla blommorna.





fredag 24 oktober 2014

En spelman och en drömmare är död...


Efter en lång och värdig begravningsgudstjänst fick Tobbe äntligen frid idag. Nu går det inte att i ord berätta om våra timmar tillsammans, familj, släkt, arbetskamrater, bybor, vänner och bekanta - men vi har varit tillsammans från klockan ett till klockan åtta ikväll. Jag har fått fantastiska bevis på Tobbes betydelse. Flera hundra människor hade kommit till kyrkan, och i sittningen efteråt - Tobbes gravöl - var det flera som ville berätta. Jag visste det förut men fick bekräftelse nu: Tobbe var en lojal kamrat på jobb, han var aktsam och vårdade maskinerna och han var pålitligt. Det är viktiga egenskaper. För en människa som var så sjuk som Tobbe var det förmodligen särskilt viktigt. Vi skildes åt i kväll med honom i våra tankar. Barnbarnen grät och grät och jag tyckte det var fasansfullt att se dem så ledsna.

Vi gick ut ur kyrkan till Dan Anderssons ord och vi sänkte Tobbe försiktigt medan barnbarnen kastade löv och blommor över kistan. Nu vilar han bredvid Alfons.  Aldrig mer kan vi hälsa på hemma hos Tobbe efter att vi tänt ett ljus hos Alfons. Nu får vi istället tända ljus för båda två. Det ska vi göra den mörka vintern lång.



Avskedets dag


Sedd utifrån kan jag säkert
verka orörlig, närapå död,
resignerad, värd medkänsla.
Men det är inte sant - jag är fri,
kanske rentav lycklig.
Ja, jag håller i händerna
mitt tunga huvud,
men i det föds just en dikt.

(ur Självporträtt i flygplan av Adam Zagajewski,
översättning av Anders Bodegård)

torsdag 23 oktober 2014

Tomheten, havet


Trösterikt är det att stå där ute i Tosteberga. Havet är mörkt, kallt och känns nästan hotfullt när vinden tar i. Men det är en hotfullhet som jag nästan är immun mot. Jag känner bara tröst i vågrörelsen och bruset. Inte en människa syntes till. Regnet som piskade syns inte på bilden. Men det kändes på kinderna och de händer som snart måste börja använda vintervantar.

Idag är det sista dagen före det definitiva avskedet. Imorgon begravs Tobias i Västra Vram. Det blir svårt. Det är svårt. Det är mörkt och kallt som havet inuti mig.


onsdag 22 oktober 2014

Poesi med kondoleansbrev: När ett hjärta blöder

Foto: Astrid Nydahl

Med posten kom kondoleansbrev från en gammal kär vän, poeten Anne-Marie Berglund. Den dikt hon skickade med ligger nu framme med annat som skickats till oss. Ur den fina dikten citerar jag:

När ett hjärta blöder, låt det
vara ifred. Lögner hjälper inte
ett sårat hjärta.

Vinden hjälper, det gör bladen
också. Lägg ett blad på det sårade
hjärtat. Svep in det i något som är grönt.

Jag lyder dikten och beger mig, som nästan dagligen, ut till havet. Det blåser friskt nu. Där finns en temporär hjälp.


tisdag 21 oktober 2014

Tobbe i London 2004. Ung, ännu ett oskrivet ark


Den korta pojken fyller snart tjugo. Han är plåtslagare. Astrids äldsta barnbarn Simon. Den långa pojken blev bara 28 år. Tobbe. Han försvann för alltid från oss förra fredagen och begravs på fredag i sin hemby. Hon som ler så vackert är förstås Astrid. Vi står en sen kväll i London. Vi har förmodligen varit ute och ätit och är på väg hem till hotellet i Bayswater. Det var en sådan stund av lycka. Tobbe blev förälskad i England.

Vi satt på ett café på Charing Cross Road han och jag när Astrid och Simon åkte flodbåt. Han skrev vykort till sin mamma och så sa han:

"Om det finns ett perfekt liv vill jag att det ska vara så här. En stor kopp kaffe, något att röka, papper och penna och jazzmusik i bakgrunden."

Hans epilepsi blev mycket värre senare. Han var då bara 18 och visade stolt upp sitt pass på puben när han första gången gick dit. Så ung. Så löftesrik. Så full av glädje och generositet. Borta nu. Allt är borta.


Tobbe, det svarta håret och jazzen


På ena långväggen i mitt arbetsrum har jag praktiskt taget tapetserat med bilder. Där finns alla de personer som varit viktiga för mig, både privat och i yrket. Att mina barn och barnbarn finns med där är en självklarhet. De senaste dagarna har jag tittat på en av flera bilder på Tobias. Det är förstås en gammal bild men jag kan omöjligt minnas vilket år den togs. Men jag minns var! Vi befann oss nere i källaren på Copenhagen Jazzhouse. Tobbe hade blivit en jazzdiggare av stora mått, men han lyssnade inte till vad som helst. Det skulle nog helst vara Chet Baker, Stan Getz, John Coltrane eller Charlie Parker. Bland de svenska fastnade han för Dompan och senare blev saxofonisten Stefan Isaksson hans stora favorit (inte minst för att Stefan hade den stora generositeten att sända en del av sina konserter på cd till honom). Tobbe hade långt, svartfärgat hår och på huvudet en svart stickad mössa som vår vän Anne-Marie köpt till honom i Nice. Han odlade den stilen. Dessutom rökte han - in i det sista, han hade en fimp på ena benet när han hittades, tack och lov hade den inte antänt hans kläder.

Nå, Jazzhouse som vi berättat så mycket om. Nu ville vi bjuda honom på autentisk jazz i en fin miljö. Vad fick vi? Vi fick elektronisk "musik" som mest var olika ljudeffekter. Några unga män satt på scenen och skruvade på ljudreglage. Publiken droppade snabbt av. Också vi. Framöver fick han desto mer jazzskivor av oss. Det sista jag hann ge honom var de kompletta studioinspelningarna som Lester Young gjorde hos Verve.




Minnet, skrivandet

Jag stod igår ute på bryggan i Åhus. Det hade stormat rejält och i lågvattnet syntes de vackra vågspåren. Astrid tog bilder på dem medan jag började tänka på uttryck som "skrivet i vatten". Jag skriver - till min egen förvåning - nu varje dag för att hålla fast minnet av min älskade son. Har fått erbjudande om att ta ett sista farväl av honom på sjukhuskapellet, men tror inte jag vill det. Jag tog farväl av honom där bara timmarna efter att han hittats död. Och på fredag är det begravningsgudstjänst. Ett bättre sista farväl kan jag inte tänka mig, än det som görs i den stora kretsen av familj, släkt och vänner. Men frågan är om tiden nu kommer att möblera om i minnet. Kommer vi att förlora stunder och bilder och ersätta dem med andra, kanske rent av tillrättalagda bilder? Vi hade några personer i familjen som tog sina liv långt innan jag föddes. En av dem var min morfar, en annan var min farbror. Om dem talade man aldrig. Inte med ett ord berörde man deras öden. Hur skulle man då kunna minnas dem? Jag har sepiabruna, allt mer förtunnade, fotografier av dem. Men de talar inte till mig, eftersom jag inte ens fick ta del av deras omgivande familjers minnen. Från bilderna strömmar bara en mystisk tystnad. Så gör vi inte med Tobias. Vi är många som talar om honom varje dag. Vi håller fast. Och jag har just skrivit texten till vår krans, där jag säger att vi bär honom med oss närmast våra hjärtan. Är inte det ett uttryck för minnet som metod? Med svåra demenssjukdomar i familjen - min mamma dog 64 år ung i alzheimer - vet jag att minnet är bedrägligt. Men vi försöker. Vi måste försöka. Om inte annat så för alla de små barnens skull, de som älskade Tobias så mycket.

Bilder från Åhus 20 oktober, Astrid Nydahl



måndag 20 oktober 2014

De tunga stegen, förruttnelsen, havets lindring

Astrid tog den här bilden på mig utan att jag visste det. När jag ser den förstår jag också varför det är så tungt att gå med kryckorna. Det är som om hela kroppen lutar sig en aning framåt och som om tyngden lade sig där. Jag är i Tobias trädgård. Jag gick för första gången in i huset. Stod och såg på fåtöljen där han dog. Det var förstås inte lätt, men det hände något oväntat med mig. Plötsligt blev jag så medveten om att Tobias inte finns längre. Här fanns prylar, möbler, husgeråd. Men inte ett spår av Tobias. En av mina döttrar sa att hon lyft på hans ögonlock i kapellet och konstaterar att han verkligen inte var kvar; där var det bara ett hölje, en kropp utan själ, och här i hans hem var det bara materia.

Som alltid höjde Astrid blicken mot träden. Hon fångade förruttnelsen så fint. Hösten pågår för fullt. Den pågår i naturen, den finns i oss och den tar med sig Tobias. Han har önskat en särskild sång på begravningen, En spelmans jordafärd av Dan Andersson. Jag läser texten och förstår inte minst av sista versen hur rätt han valt:

"Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död"

Utmed åsen körde vi mot kusten. Skönheten är så stark hela vägen. De många höstfärgerna tävlar om att lysa mot himlen, den som dessa dagar för det mesta är svart.

I Olseröd stormade det rejält. Det är svårt att fånga på bild, men jag kan försäkra att det inte var en vind man ville stå länge i. Vattnet sjunger ut sin kyla och fara. Jag stannar i strandgräset, ser ut mot Baltikum innan jag vänder och går tillbaka.

Och till avsked hälsar jag alltid på sjömärket där vi i så många år suttit och fikat, året runt, alltid i en känsla av total frid och frihet. Som barn följde Tobbe ofta med oss hit.

Till alla er som läser min blogg vill jag säga att jag hoppas på er förståelse. Det kan av nödvändighet just nu bara - eller mest - bli privatsfären som lyser igenom. Efter begravning, bouppteckning och annat kanske jag orkar återvända till de sedvanliga ämnena. Men inte just nu alltså. Tack också till alla er som med e-post de senaste dagarna skickat så fina kondoleanser.