torsdag 23 oktober 2014

Tomheten, havet


Trösterikt är det att stå där ute i Tosteberga. Havet är mörkt, kallt och känns nästan hotfullt när vinden tar i. Men det är en hotfullhet som jag nästan är immun mot. Jag känner bara tröst i vågrörelsen och bruset. Inte en människa syntes till. Regnet som piskade syns inte på bilden. Men det kändes på kinderna och de händer som snart måste börja använda vintervantar.

Idag är det sista dagen före det definitiva avskedet. Imorgon begravs Tobias i Västra Vram. Det blir svårt. Det är svårt. Det är mörkt och kallt som havet inuti mig.


onsdag 22 oktober 2014

Poesi med kondoleansbrev: När ett hjärta blöder

Foto: Astrid Nydahl

Med posten kom kondoleansbrev från en gammal kär vän, poeten Anne-Marie Berglund. Den dikt hon skickade med ligger nu framme med annat som skickats till oss. Ur den fina dikten citerar jag:

När ett hjärta blöder, låt det
vara ifred. Lögner hjälper inte
ett sårat hjärta.

Vinden hjälper, det gör bladen
också. Lägg ett blad på det sårade
hjärtat. Svep in det i något som är grönt.

Jag lyder dikten och beger mig, som nästan dagligen, ut till havet. Det blåser friskt nu. Där finns en temporär hjälp.


tisdag 21 oktober 2014

Tobbe i London 2004. Ung, ännu ett oskrivet ark


Den korta pojken fyller snart tjugo. Han är plåtslagare. Astrids äldsta barnbarn Simon. Den långa pojken blev bara 28 år. Tobbe. Han försvann för alltid från oss förra fredagen och begravs på fredag i sin hemby. Hon som ler så vackert är förstås Astrid. Vi står en sen kväll i London. Vi har förmodligen varit ute och ätit och är på väg hem till hotellet i Bayswater. Det var en sådan stund av lycka. Tobbe blev förälskad i England.

Vi satt på ett café på Charing Cross Road han och jag när Astrid och Simon åkte flodbåt. Han skrev vykort till sin mamma och så sa han:

"Om det finns ett perfekt liv vill jag att det ska vara så här. En stor kopp kaffe, något att röka, papper och penna och jazzmusik i bakgrunden."

Hans epilepsi blev mycket värre senare. Han var då bara 18 och visade stolt upp sitt pass på puben när han första gången gick dit. Så ung. Så löftesrik. Så full av glädje och generositet. Borta nu. Allt är borta.


Tobbe, det svarta håret och jazzen


På ena långväggen i mitt arbetsrum har jag praktiskt taget tapetserat med bilder. Där finns alla de personer som varit viktiga för mig, både privat och i yrket. Att mina barn och barnbarn finns med där är en självklarhet. De senaste dagarna har jag tittat på en av flera bilder på Tobias. Det är förstås en gammal bild men jag kan omöjligt minnas vilket år den togs. Men jag minns var! Vi befann oss nere i källaren på Copenhagen Jazzhouse. Tobbe hade blivit en jazzdiggare av stora mått, men han lyssnade inte till vad som helst. Det skulle nog helst vara Chet Baker, Stan Getz, John Coltrane eller Charlie Parker. Bland de svenska fastnade han för Dompan och senare blev saxofonisten Stefan Isaksson hans stora favorit (inte minst för att Stefan hade den stora generositeten att sända en del av sina konserter på cd till honom). Tobbe hade långt, svartfärgat hår och på huvudet en svart stickad mössa som vår vän Anne-Marie köpt till honom i Nice. Han odlade den stilen. Dessutom rökte han - in i det sista, han hade en fimp på ena benet när han hittades, tack och lov hade den inte antänt hans kläder.

Nå, Jazzhouse som vi berättat så mycket om. Nu ville vi bjuda honom på autentisk jazz i en fin miljö. Vad fick vi? Vi fick elektronisk "musik" som mest var olika ljudeffekter. Några unga män satt på scenen och skruvade på ljudreglage. Publiken droppade snabbt av. Också vi. Framöver fick han desto mer jazzskivor av oss. Det sista jag hann ge honom var de kompletta studioinspelningarna som Lester Young gjorde hos Verve.




Minnet, skrivandet

Jag stod igår ute på bryggan i Åhus. Det hade stormat rejält och i lågvattnet syntes de vackra vågspåren. Astrid tog bilder på dem medan jag började tänka på uttryck som "skrivet i vatten". Jag skriver - till min egen förvåning - nu varje dag för att hålla fast minnet av min älskade son. Har fått erbjudande om att ta ett sista farväl av honom på sjukhuskapellet, men tror inte jag vill det. Jag tog farväl av honom där bara timmarna efter att han hittats död. Och på fredag är det begravningsgudstjänst. Ett bättre sista farväl kan jag inte tänka mig, än det som görs i den stora kretsen av familj, släkt och vänner. Men frågan är om tiden nu kommer att möblera om i minnet. Kommer vi att förlora stunder och bilder och ersätta dem med andra, kanske rent av tillrättalagda bilder? Vi hade några personer i familjen som tog sina liv långt innan jag föddes. En av dem var min morfar, en annan var min farbror. Om dem talade man aldrig. Inte med ett ord berörde man deras öden. Hur skulle man då kunna minnas dem? Jag har sepiabruna, allt mer förtunnade, fotografier av dem. Men de talar inte till mig, eftersom jag inte ens fick ta del av deras omgivande familjers minnen. Från bilderna strömmar bara en mystisk tystnad. Så gör vi inte med Tobias. Vi är många som talar om honom varje dag. Vi håller fast. Och jag har just skrivit texten till vår krans, där jag säger att vi bär honom med oss närmast våra hjärtan. Är inte det ett uttryck för minnet som metod? Med svåra demenssjukdomar i familjen - min mamma dog 64 år ung i alzheimer - vet jag att minnet är bedrägligt. Men vi försöker. Vi måste försöka. Om inte annat så för alla de små barnens skull, de som älskade Tobias så mycket.

Bilder från Åhus 20 oktober, Astrid Nydahl



måndag 20 oktober 2014

De tunga stegen, förruttnelsen, havets lindring

Astrid tog den här bilden på mig utan att jag visste det. När jag ser den förstår jag också varför det är så tungt att gå med kryckorna. Det är som om hela kroppen lutar sig en aning framåt och som om tyngden lade sig där. Jag är i Tobias trädgård. Jag gick för första gången in i huset. Stod och såg på fåtöljen där han dog. Det var förstås inte lätt, men det hände något oväntat med mig. Plötsligt blev jag så medveten om att Tobias inte finns längre. Här fanns prylar, möbler, husgeråd. Men inte ett spår av Tobias. En av mina döttrar sa att hon lyft på hans ögonlock i kapellet och konstaterar att han verkligen inte var kvar; där var det bara ett hölje, en kropp utan själ, och här i hans hem var det bara materia.

Som alltid höjde Astrid blicken mot träden. Hon fångade förruttnelsen så fint. Hösten pågår för fullt. Den pågår i naturen, den finns i oss och den tar med sig Tobias. Han har önskat en särskild sång på begravningen, En spelmans jordafärd av Dan Andersson. Jag läser texten och förstår inte minst av sista versen hur rätt han valt:

"Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död"

Utmed åsen körde vi mot kusten. Skönheten är så stark hela vägen. De många höstfärgerna tävlar om att lysa mot himlen, den som dessa dagar för det mesta är svart.

I Olseröd stormade det rejält. Det är svårt att fånga på bild, men jag kan försäkra att det inte var en vind man ville stå länge i. Vattnet sjunger ut sin kyla och fara. Jag stannar i strandgräset, ser ut mot Baltikum innan jag vänder och går tillbaka.

Och till avsked hälsar jag alltid på sjömärket där vi i så många år suttit och fikat, året runt, alltid i en känsla av total frid och frihet. Som barn följde Tobbe ofta med oss hit.

Till alla er som läser min blogg vill jag säga att jag hoppas på er förståelse. Det kan av nödvändighet just nu bara - eller mest - bli privatsfären som lyser igenom. Efter begravning, bouppteckning och annat kanske jag orkar återvända till de sedvanliga ämnena. Men inte just nu alltså. Tack också till alla er som med e-post de senaste dagarna skickat så fina kondoleanser.


Tobbe och lekfullheten

De flesta som kände eller mötte Tobbe förknippar honom med lekfullheten. Igår hade jag e-post från en kvinna i Tollarp som berättade att hennes lille son också ville bli "en gräsklipparman" som Tobbe, och att han, när han gick på dagis i Västra Vram ofta sa att han längtade efter att Tobbe skulle komma.

Han tog sig tid med barnen och han tog dem på allvar. Det gällde inte bara alla syskonbarnen utan också barnen på dagis och skola i Tollarp.

Ett annat minne jag fick igår med e-post var att Tobbe alltid skulle leva kvar som den vuxne mannen på vilken det klängde en hel skara barn.

Barn och barn förresten, Tobbe drog sig inte ens för att bära Simon på axlarna. På bilden är vi på väg hem från busshållplatsen ute vid Bristol Road, en rejäl promenad uppför backen. Kan det ha varit så att Simon på skoj sagt "bär mig"? Kanske det. Tobbe bar honom i alla fall och de två skrattande pågarna fångades på bild av Astrid.

söndag 19 oktober 2014

Tobbe, Öijer och Reed



Läsandet var inte särskilt viktigt i Tobbes vuxenliv. Ändå hade han mycket klara litterära preferenser. Bruno K. Öijer var en av de verkliga favoriterna. När jag gav honom hans Samlade dikter var det en senkommen present, men den kom ändå perfekt in i hans liv. Han var verkligen förtjust i Öijers dikter.

Men det fanns en annan poet som betydde oändligt mycket mer, och det var Lou Reed. Vi pratade ofta om sådana poeter - dessa New Yorks elektrifierade ordkonstnärer. De var många. Men det var alltid Lou Reed som Tobbe återkom till.

När vi fick veta att Reed skulle spela i Malmö Konserthus, det var i maj 2005 och Tobbe var bara 19 år, var saken klar, jag beställde tre biljetter. Vi åkte till Malmö, åt på en hyfsad restaurang där Tobbe talade om sin hänförelse inför vad som väntade på kvällen. Han hade svårt att förstå att han verkligen skulle få sitta på fjärde bänkraden och se Lou Reed.

Det var för övrigt sista gången jag såg Lennart Persson, den legendariska musikkritikern och delägaren i Musik&Konst, min skolkamrat från Malmö. Han skrev en väldigt negativ recension av konserten. Det rörde mig inte i ryggen för jag visste och minns så väl vad Tobias kände och erfor. Jag delade Tobbes förtjusning när det gällde de balladliknande och lugna sångerna. När Lou Reed sjöng It´s a Perfect Day stod Tobbe upp i stolen och ropade ut sin tacksamhet. Hade jag varit ung hade jag kanske också gjort det, det var ett mycket fint och värdigt framförande av en av de vackraste sånger som skrivits under den sägenomspunna epoken.

Det var en vacker, och just ikväll så minnesvärd, stund tillsammans. Astrid, jag och Tobbe tillsammans i Malmö. En perfekt dag och kväll. Vi bär den med oss.


Tobbe, ödmjukheten och naturen


"Att gå i en skog mellan två ormbunksrader som hösten har förhärligat, det kan man kalla ett triumftåg. Vad är bifall och ovationer mot det?" (E.M. Cioran: Om olägenheten i att vara född)

Jag läser E.M. Cioran nu. Första läsningen efter Tobbes bortgång. När jag tittar på bilderna från Tobbes tomt slår det mig att en av de saker han lärde mig var att inte se med högtidlighet och självgodhet på intellektuellt arbete. Tvärtom kom ödmjukheten alltid fram i mötena med Tobbe. Han var ju en handlingens man. Litteraturen spelade en marginell roll i hans liv eftersom läsning allt mer kom att utlösa anfallen. Musiken blev däremot hans uttryck. Och med oss på besök; sittandet och gåendet i grönskan, som här vid ormbunkarna intill björkskogen.

Tack för att du lärde mig detta Tobbe. Dina insikter var dina och du strödde dem över oss, som ett stjärnregn i höstnatten.


lördag 18 oktober 2014

Tobbe mellan epilepsiplåga och gemenskap


Tobias med Skrållan 2008. Foto: A. Nydahl
2008 hade vi varit i Lund och hämtat hem Tobias från hans andra stora hjärnoperation på neurokirurgen. Allt stod och vägde. Den första operationen hade misslyckats då den inte gav minsta lindring. Det som nu skett var att man opererat bort den sista halvan av höger Hippocampus

Det var förödande för hans minne. Efter anfallen blev han som ett blankt ark. Sakta, sakta kunde han återvända till det rutinmässiga. På bilden har vi just lämnat honom i hans hem och det första han gör är förstås att hälsa på sin älskade katt Skrållan (som dessvärre senare blev överkörd av en bil och med största pietet begravd i Tobias trädgård).

Också denna andra operation misslyckades. Epilepsin ”hoppade” över till vänstra sidan. Anfallen blev svårare och allt frekventare. 

En sista operation gjordes med ett slags apparat som inopererad i bröstet förbands med hjärnan och var tänkt att ”förvarna” om anfall och därmed stoppa dem. Det fungerade förstås inte det heller.

Under alla dessa år av svår sjukdom skötte Tobias sitt jobb med största flit och engagemang. Han blev känd i byn för sin hjälpsamhet och generositet. Men när anfallen kom fick man skjutsa hem honom. Sjukskrivningar var det värsta han visste, de var lika föraktade som semestrarna. Tobbe ville arbeta varje dag.

Tobias 24-årsdag firades i hans trädgård 2010. Foto: A. Nydahl
 Den andra bilden är tagen i hans trädgård för fyra år sedan, på hans 24-årsdag. I kretsen av syskon och syskonbarn festade och skrattade han. Men det var den sista han ville fira. De kommande fyra åren undanbad han sig uppvaktning. På bilden ser man också det förfärliga ärr som bildades på hans huvud efter operationerna. 



Tobbe på resa

Man skulle kunna tro att Tobbe och Simon befinner sig på naturvandring. Men så är det inte.

På bilden är de i själva verket på väg tillbaka från Cadbury-land, där de fyllt väskor och kassar med den choklad som tillverkas där. Genom den lilla skogen går de då tillbaka till Woodbroke, kväkarnas anläggning där vi bodde några nätter.

De vänliga kväkarna tog så väl hand om pojkarna, visade dem till pingisrummet och såg till att de fick stadiga engelska frukostar. På grund av epilepsin hade Tobbe inget minne av hur sådana ser ut - han hade ju fått dem många morgnar förut i London - så han häpnade över alla korvar, bacon och annat.

Jag tror att Tobbe blev lika förtjust i den här engelska bygden som vi. Vi tog honom runt i Black Country och han sög i sig av intrycken. Han beklagade att hans telefon inte fungerade, men just som vi satt på bussen från Walsall på väg tillbaka till Birmingham ringde den. Det var en av hans systrar hemma i Skåne som ringde. Han såg så glad ut då. Ja, det är hans glada ansikte jag minns genom tårarna.


fredag 17 oktober 2014

Tobias och barnen

Tobias blev tidigt en centralgestalt i alla mina barnbarns liv. Han tog sig an dem från det de fötts. När Alfons drabbades av den fasansfulla neuroblastomen fanns Tobias vid hans sida fram till dagen han dog. Flickor som pojkar deltog i Tobias arbete. Han ville lära dem hantera verktyg och maskiner. Tobias hade fått den bästa tänkbara utbildningen själv, i livets hårda skola. Han blev en duktig självlärd hantverkare och bemästrade det mesta som behövdes för en allt-i-allo för kommunens lilla station i Tollarp. Där ansvarade man för idrotts- och fritidsanläggningarna. Fotbollsplanerna höll han i bästa skick. Han fick en särskild motorsågsutbildning av kommunen och anlitades när de riktigt svåra fällningsuppdragen kom. Han var stolt över sitt arbete och gav sig av mycket tidigt på morgnarna för att städa och iordningställa sporthallen flera timmar innan skolbarnen kom för första lektionerna. Tidiga morgnar var Tobias bästa tid på dygnet, det tror jag mig ha förstått.

Pojken på bilden som bekantar sig med en riktig, om än mycket liten motorsåg heter Hannes, han är son till min äldsta dotter. Han är betydligt äldre nu. I Tobias garage - byggt av honom själv med vänners hjälp - har Hannes en egen avdelning med verktyg och arbetsbänk. Tobias gav honom en naturlig och lekfull förtrogenhet med maskinerna. Nu skingras allt. De värdefullaste sakerna har redan flyttats till en säkrare plats. Jag vågar inte tänka på vad jag själv ska tänka och känna när jag står där inne för första gången. I helgen ska jag öppna dörren och gå in i hans hus. Det är en kuslig tanke, en vecka efter att han somnade in i sin fåtölj.



I dagens tidning publiceras denna dödsannons för vår Tobbe. Rådjuret i annonsen är inte valt av en slump. Just så brukade rådjuren stå under hans äppelträd, och när han satte sig vid rumsfönstret eller gick ut på trappan för att röka tittade de så på honom, orädda, trygga och väl bekanta med honom. 

För er som vill vara med nästa fredag: glöm inte att anmäla er hos begravningsbyrån enligt ovan. Om det finns något att fråga om utöver det så går det bra att skriva en rad till mig på thomas.nydahl@gmail.com


 TACK! 
Drygt hundra personer har skickat e-post med kondoleanser. Till er och bloggkommentatorerna vill jag nu rikta ett varmt tack. Jag tror ni förstår att jag inte klarar att tacka er personligen. All tid går nu till förberedelser och handgripligt, mycket tungt sorgearbete. Jag tänker på den gamla  Elmore James- bluesen The Sky Is Crying, som Peps förskånskade till Himlen gråter. Det gör den idag, rikligt.

Här brukar rådjuren och hjortarna stå och äta av fallfrukten

torsdag 16 oktober 2014

En dikt av Robert Bly: Keeping our small boat afloat

 
So many blessings have been given to us
During the first distribution of light, that we are
Admired in a thousand galaxies for our grief. 

Don't expect us to appreciate creation or to
Avoid mistakes. Each of us is a latecomer
To the earth, picking up wood for the fire. 

Every night another beam of light slips out
From the oyster's closed eye. So don't give up hope
that the door of mercy may still be open. 

Seth and Shem, tell me, are you still grieving
Over the spark of light that descended with no
Defender near into the Egypt of Mary's womb? 

It's hard to grasp how much generosity
Is involved in letting us go on breathing,
When we contribute nothing valuable but our grief. 

Each of us deserves to be forgiven, if only for
Our persistence in keeping our small boat afloat
When so many have gone down in the storm.

  
~ Robert Bly
from Talking into the Ear of a Donkey



För Tobias lägger jag ut dikten av Robert Bly (med tack till Per H.) Dagarna är tunga, mörka och svåra. Det är en hel vecka till begravningen men vi försöker hålla den generösa, glada och hjälpsamma Tobias vid liv i tankar, samtal och bilder. Imorgon finns dödsannonsen i Kristianstadsbladet, och på nätet ska den också publiceras på Familjesidan.se

Tobbe med Simon i Wolverhampton