onsdag 15 oktober 2014

Tobias begravning. Alla är välkomna

Tobias i Dudley Castle, Birmingham 2008, med Astrid, hennes äldsta barnbarn Simon och mig.
Tobias begravning äger rum i Västra Vrams kyrka (Tollarp söder om Kristianstad) nästa fredag klockan 13.00.

Alla - jag betonar alla - är välkomna att delta. Det blir mycket musik, både klassiska svenska psalmer och ny musik av artister som Leonard Cohen och förstås en del Bach. Och det blir en begravning enligt svensk tradition med böner och visdomsord från vår käre vän och komminister, Arne Tegnér, som känner vår familj bättre än de flesta.

Efter begravningen blir det gravöl i Medborgarhuset mitt i Tollarp. Alla är välkomna också dit, barn och vuxna.

Dödsannonsen trycks i Kristianstadsbladet på fredag. Där finns alla uppgifter om hur man ska anmäla sig - för det är nödvändigt - och annan praktisk information. Om någon vill veta mer går det bra att sända mig en rad på adressen thomas.nydahl@gmail.com

Vi har tagit stor hänsyn till Tobias önskemål. Förstås. Vi kände honom väl, både som föräldrar och syskon och syskonbarn.

Tobias har vi för alltid förlorat. Men Tobias lever också för alltid i våra hjärtan och i våra minnen. Ett liv utan Tobias är omöjligt. Därför måste hans minne vårdas särskilt väl. I morse samlades man i Tollarps sporthall, en av hans arbetsplatser. Runt 50 kollegor från C4 Teknik hade kommit ut och tillsammans med skolelever och andra hedrade man hans minne. För mig som pappa är detta en stor glädje att veta. Men jag hade helst varit utan och istället haft kvar min högt älskade son.

Tobias hus, uthus och nybyggda garage med bil från grannen








tisdag 14 oktober 2014

Inför Tobias begravning

Tobias förlorade paradis
Idag har jag läst mitt livs värsta korrektur. Det handlar om Tobias dödsannons. Jag stirrar på orden och ser min älskade sons namn. Hur skulle jag kunna se om en bokstav eller ett kommatecken hamnat fel? Vi var fem från familjen, hans mamma och jag, våra två äldsta barn och Astrid som satt hos begravningsentrepenören hela eftermiddagen. Det var ett fint, konstruktivt möte med många tårar.

Hos Tobias i lördags.
Vi har bestämt allt nu: annonsen, begravningsgudtjänsten, vi har valt kista, vi har förberett oss inför nästa möte om texter, psalmer och annan musik och lovat varandra att följa Tobias önskemål.

Ett särskilt krav hade han: efter begravningen i Västra Vrams kyrka skulle det inte vara kyrkkaffe. Det skulle vara gravöl. 

Tobbe ville att vi följde en gammal nordisk sed, och så blir det på Medborgarhuset. Det blir en stor begravning, många människor vill komma. Bara i familjen är vi väl runt 50-60 personer, sedan kommer alla släktingar, Tobbes vänner, arbetskamrater, alla barnen på skolan som älskade honom, bybor som lärt känna honom under hans 28 levnadsår. Tobias var en mycket omtyckt person, det har vi fått starka bevis på.

Tobias nymålade hus på Östervång, där han hittades i fredags.
Jag vill passa på att tacka alla som skickat mail till mig, ringt eller kommenterat i bloggen: er medkänsla bidrar till överlevnaden. Jag vaknar varje morgon gråtande och med en stark ovilja att stiga upp. Dagtid sliter vi med sorgen och förberedelserna.

Ljugarbänken vid uthuset
Jag återkommer förstås när det finns ork och anledning. Med ödmjukhet och tacksamhet, Thomas

Vid Tobias hus. Fotografier: Astrid Nydahl








fredag 10 oktober 2014

Vår älskade Tobias har lämnat oss

Tobias Löv Nydahl, 1986 - 2014
Min yngste son, Tobias, har lämnat oss. Tjugoåtta år gammal blev han. Hans svåra tinninglob-epilepsi blev honom övermäktig. Detta är sista bilden på honom, tagen av Astrid när vi firade hans 28-årsdag.

På bårhuset ikväll hade han samma kläder, hans händer var hårt präglade av fysiskt arbete och hans skägg hade samma färg som i livet. Han dog till musik av sin älskade Leonard Cohen. Han efterlämnar en stor skara syskon, syskonbarn, arbetskamrater och vänner. Hans mamma och jag har förlorat den pojke vi så hett längtade efter som yngsta syskonet i familjen, där det redan fanns en äldsta son och fyra döttrar. Syskonbarnen lärde han snickra, fälla träd, hantera allt det som de flesta av oss inte hade en susning om. De befinner sig i chock, de får aldrig tillbaka sin morbror och farbror Tobbe.

Hur tar man farväl av ett älskat barn? Jag har inte svar, men jag ber er om förståelse för att det blir tyst här under överskådlig tid. Jag är tom och tycker att mitt liv slagits i spillror. Ett liv utan Tobias ter sig omöjligt.

En av Tobias lyckliga stunder: på konsert med Leonard Cohen, Sofiero 2008


Malalas strid och fredspriset

Malala Yousofzai i talarstolen. Bild från BirminghamMail
Ja, det är ju fint att Malala Yousafzai i Birmingham fick fredspriset idag. Om det inte hade varit så nersolkat av krigsherrar, presidenter i krigförande länder och såväl små som stora skurkar av annat slag. Malala har haft en omätbart stor betydelse för flickorna och vuxna kvinnor i de territorier som styrs av talibanerna. Hon har ingjutit mod i massor av pakistanskbrittiska familjer där männen härskar över sina fruar och döttrar. Jag har ju sett så mycket av detta med egna ögon och skulle inte för en sekund underskatta Malala. Tvärtom, jag hyser så stor respekt för henne, hon är en bildad, målmedveten och mycket stark personlighet. Det är sådana som hon som kanske en dag i en avlägsen framtid kan sätta stopp för islamismens allra värsta dårskap. Så grattis till Malala och indiern Kailash Satyarthi som står i frontlinjen mot barnarbete.



Målning: Jacob Collins
 
Fredagens ord:

Förtrolighet

torsdag 9 oktober 2014

Nobelpriset till Patrick Modiano

Grattis till Elisabeth Grate! För andra gången har hon äran att ge ut en Nobelpristagare. Och den som får priset i år är en förnämlig författare, Patrick Modiano. Så kan det gå när man satsar på kvalitet och inte ger ut litteratur som följer minsta motståndets lag (hennes förra Nobelpristagare är JMG Le Clézio, och de böckerna har jag bland annat skrivit om här och här). Här följer mina två senaste recensioner av Modianos verk:

Det finns litteratur som äter sig in i läsarens medvetande i kraft av sitt ämne. Och så finns det sådan som gör det i kraft av sitt språk. Man kunde säga att den till svenska nu översatta lilla boken av Patrick Modiano gör det i båda avseendena.

Modiano har skrivit vad som närmast kan kallas en meditation över ett verkligt människoöde. Han snubblar över hennes namn i en gammal dagstidning, närmare bestämt France-Soir från 1941. Där efterlyses hon. Eftersom hon var judinna och endast tonåring anar Modiano här ett drama. Han börjar leta. Han hittar adresser, han besöker dem, han rotar i arkiven och hittar saker. Så småningom förstår man som läsare hur scenen ser ut: franska myndigheter håller Paris "rent från judar" - de samarbetar verkligen smidigt med de nazityska ockupationstrupperna. Lilla Dora Bruder har rymt från ett internat, ett katolskt sådant, hon dyker så småningom upp i det fruktade och ökända Drancy, varifrån transporterna från Paris går till Auschwitz och en säker död.

Modiano visar oss hur "den banala ondskan" (Arendt) ser ut i sin vardag. Den är grå som aska och alldaglig som syret vi andas. Att kvittera ut sina tre judestjärnor blir som att kvittera ut ett paket på posten.

Jag blir så gripen av Modianos letande och hans stillsamma, sorgesamma och lågmälda meditation över flickans öde, därför att han i henne också inkluderar alla de andra judarna. De som gått på teater, ätit på restaurang, älskat, fött barn, gått i skola... och allt det andra de gjort i sina Parisliv. Med Dora Bruder sänker sig mörkret. I dokumenten. I boken. I verkligheten. Och jag bär med mig hans ord:
"Jag kommer aldrig att få veta hur hon tillbringade sina dagar, var hon höll sig gömd, vem hon var tillsammans med under vintermånaderna när hon rymde första gången och under de vårveckor då hon rymde på nytt. Det är hennes hemlighet. En torftig och dyrbar hemlighet som bödlarna, polisförordningarna, de så kallade ockupationsmyndigheterna, häktet, kasernerna, lägren, historien, tiden - allt detta som solkar och förstör oss - aldrig kan beröva henne."

Huvudperson och berättare i Patrick Modianos Lilla smycket är artonåriga Thérèse Cardères i Paris. Jag har läst boken nästan som jag läser poesi. Sett fragmenten läggas intill varandra. Lyssnat på rösterna. Försökt reda ut vilken tråd som leder vart och varför. Det finns en bedräglig enkelhet i denna vackra lilla roman. Man måste gå tillbaka in i den när man är färdig, för att först då se hur den hänger samman. Hon är alltså arton år. Hon vet att hennes mamma föddes 1907 och rimligen inte kan finnas kvar i jordelivet. Men det är ändå mamman hon ser i den kvinna som hon får ögonen på nere på metrostationen Châtelet. Hon bär en gul kappa, och det är som om kappans färg får Thérèse att som en sömngångare följa efter henne.

"Jag erinrar mig ett foto, ett av de få foton jag har kvar av min mor. Ansiktet är upplyst som om en strålkastare hade fått det att framträda ur natten."
Mamman är försvunnen. Förmodat död i Marocko. Eftersom jag vet att Modiano i sitt författarskap mycket uppehållit sig kring alla de försvunna efter andra världskriget, och vid det judiska ödets alla utplånade namn och ansikten, läser jag in en sådan tematik också här  (spelar den gula kappan också en sådan roll att den leder tankarna till de gula judestjärnorna på kläderna?).

Allt som händer Thérèse i hennes tröstlösa vandringar och möten belyses av kvinnan på metrostationen, hon som kunde ge mamman kropp och närvaro på nytt. Och Thérèse blir barnvakt i en familj där både den lilla flickan och hennes föräldrar spelar roller som tycks hämtade ur Thérèses eget liv. Hon ser hur mycket som stämmer överens. Är hon verkligen närvarande hos denna familj, Véra och Michel Valadier, eller är det sitt eget liv hon spelar upp?

Det finns ett antal personer i Thérèses vandring, som fäster i minnet. Den kvinnliga apotekaren som hjälper henne, som till och med sover hos henne som tröst och hjälp, i det eländiga hyresrummet på Rue Coustou, har en särskild lyskraft, kanske som en symbolisk påhälsning av det verkliga livet, där man både måste äta och dricka för att överleva.

Miljön på gatan där hon bor, den som förstärker drömkänslan, är stripteasens och kabaréernas. Gatan där hon bor kan utstråla både farlighet och trygghet. När romanen går mot sitt slut är det som om apotekarens ord och hennes mediciner får Thérèse att tryggt gå hem. Hon har choklad och mineralvatten med sig.
"I mitt rum satte jag mig på sängkanten, vänd mot fönstret. Jag ställde vattenflaskan på golvet och lade chokladkakan på sängen. Jag öppnade en av de burkar som apotekaren hade gett mig och hällde en del av innehållet i handflatan. Små vita tabletter. Jag stoppade dem i munnen och svalde ner dem med en klunk vatten som jag tog direkt ur flaskan. Sedan tuggade jag i mig en bit choklad. Och så gjorde jag om processen flera gånger. Det var lättare att svälja med hjälp av chokladen."
 Det är kanske inte döden som väntar. Det är möjligen ett nytt liv.
Smugglarresa för polska Solidaritet. Läs här.
 
Torsdagens ord:

Olydnad


onsdag 8 oktober 2014

Den befriande stillheten

Småland 4/10. Foto: Astrid Nydahl
Eftersom det litterära Nobelpriset står för dörren under torsdagen kom jag att tänka på hur livet var förr i jämförelse med nu.

Stillheten kom på allvar till mig när jag hoppade av allt tidningsskrivande. Det blev underbart tyst. Ingen ställer några frågor, än mindre ställer några krav. Jag får förvisso då och då förfrågningar om enskilda uppdrag men mitt svar är alltid nej.

Nu vet vi att också GT och Kvällsposten "drabbats" av pressdödens konsekvenser; båda tidningarna förlorar från och med 1 januari 2015 sina kulturredaktörer, ledarredaktörer och fotografer. Det som skrivs kommer från Stockholm. Tidigare i år hände det Helsingborgs Dagblad som blir en lokal edition av Sydsvenskan. När kulturredaktionen på HD försvinner blir det Malmötexterna och Malmöbesluten som tar över. Vad lokaltidningen här gjort och gör med kultursidan blir alltmer mystiskt, men det sägs vara ett framsteg att sampublicera med sex andra lokaltidningar.

Det var en annan tid då jag var frilansare. Det var huvudsakligen före digitaliseringen. Jobb fanns det alltid att få, även om arvodena stod stilla och därmed i praktiken minskade. Jag trivdes med det mesta och särskilt med utlandsuppdragen. Men att hamna i litteraturkritikens krets är i det närmaste en åsiktstävling utan slut. Den har jag inte saknat en sekund. Ändå har jag fått skriva mycket om just Nobelpristagare.

Mina dagar är fria. Jag sitter vid havet när det passar mig. Den befriande stillheten härskar.


François Furet: Slutet på en illusion

François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis, översättning av Per Magnus Kjellström).

François Furet (1927-1997) var en framstående forskare med franska revolutionen som sitt huvudämne. Han var ledamot av franska akademien, samt undervisade vid flera universitet, i Frankrike och i USA. Hans sista arbete är en omfattande essä om den kommunistiska ideologin under tiden från första världskriget och framåt. Det som gjort boken kontroversiell är Furets tes att kommunismen och fascismen är två grenar på samma träd.

Han säger att de båda ”bär på oändliga ambitioner, som är både jämförbara med varandra och varandra motsatta, de tror båda på den nya människan men deras människouppfattningar strider mot varandra” och att ”den totala satsningen på politiken som de kräver och gemensamt hyllar gör att deras strider utkämpas mot varandra i egenskap av oförenliga arvtagare till den borgerliga humaniteten och gör striden ännu mer dramatisk. Det som förenar dem understryker samtidigt deras motsättningar”.

Framför allt är de båda ideologierna krigets barn, och det är första världskriget som förlöser de tre totalitära lärorna: nazismen, fascismen och kommunismen. Furet är nu inte den förste som pekat på att totalitarismen är en viktigare faktor än de olika blomsterspråken i ideologiernas teoretiska arbeten. Men han fördjupar studien och visar till exempel att det inte alltid är en skillnad i betoningen av klass (kommunismen) och nation (fascismen) dem emellan. Tvärtom kunde Lenin och senare, i ännu högre grad Stalin, understryka det nationellas betydelse. Stalins uttalade ambition var att återskapa ett starkt ryskt imperium.

Furet säger att ”Lenin och Mussolini härstammar ur samma politiska familj: den revolutionära socialismens.” Idéerna bygger på föreställningen om revolutionen i dess mest radikala form. Lenin, säger Furet, hade en subversiv häftighet och en smak för våld. Mussolini attraherades av det och hans besatthet av tanken att få gripa makten blir tydlig när han står på höjden av inflytande över italiensk socialism, åren 1912 till 1914. Men Furet betonar att Mussolini fann den revolutionära glöden i något som ligger nära syndikalismen, medan Lenin fann den i en populistisk rysk tradition och i bolsjevismen.

Jag skulle rekommendera den som studieobjekt för den kommande vintern. Det finns i bokfloden ingen angelägnare bok. Den sammanfattar nittonhundratalets tragedier, den gör sambanden tydliga och den kan därför också peka framåt. I denna epok, där optimismen efter murens fall totalt förskingrats, och då ideologierna urvattnats till förmån för en extrem tilltro till marknadsmekanismerna, ser jag Furets essä som ett upplysningarbete i ordets bästa mening.

När han avled 1997 skrev Tony Judt (som bland annat finns här i bloggen) en minnestext i New York Review of Books. Låt mig bara citera en kort passage:

”François Furet was no ordinary intellectual, and no ordinary historian. In his younger days, like so many other French historians and writers of his generation, he was a member of the French Communist Party. He left the Party in 1956, resigning in protest at the Soviet invasion of Hungary; as he would later acknowledge, “It was the most intelligent thing I have ever done.” Furet’s experience in the French Communist Party shaped his personal and scholarly concerns for the rest of his life.” 

Onsdagens ord:

Inomhus

tisdag 7 oktober 2014

Guldhunden till Charlie Hebdo

Guldhunden av Lars Vilks
Prisoverrækkelse. Charlie Hebdo vinder Guldhunden! Torsdag den 9. oktober klokken 17 på Christianshavn.

Mød chefredaktør Gèrard Biard og den svenske Muhammedtegner Lars Vilks
i København.
Prisen uddeles denne dag for første gang. Professor emeritus Mehdi Mozzafari og forfatter Birgithe Kosovic overrækker prisen.
Tilmelding hos Helle Merete Brix på
hellemerete@hellemeretebrix.com eller 22 92 70 46

​Prisoverrækkelsen finder sted torsdag den 9. oktober klokken 17 i Dansk Forfatterforenings lokaler på Christianshavn. Her modtager det verdensberømte franske venstrefløjs-satiremagasin Charlie Hebdo, der har overlevet både trusler, retssager og et bombeangreb, ​Guldhunden, Lars Vilks Komiteens pris.
Om arrangementet: 
Tid: Den 9. oktober klokken 17-18.30.

Sted: Dansk Forfatterforening, Strandgade 6, stuen, Christianshavn. Metro til Christianshavns Torv.

Entré: Kr. 100,- inklusive et glas vin og lidt at gnaske i!
Sprog: Engelsk. Biard taler på fransk og der oversættes til dansk.
Tilmelding hos hellemerete@hellemeretebrix.com eller 22 92 70 46.




 
Tisdagens ord:

Skaparkraft


måndag 6 oktober 2014


Måndagens ord: 

Motstånd


söndag 5 oktober 2014

Horace Engdahl: Cigaretten efteråt (Bonniers)


För drygt fyra år sedan, den 22 september 2010, skrev jag här i bloggen om några texter Horace Engdahl publicerat i DN under rubriken Reaktionära betraktelser. Jag citerar här ur den bloggtexten:

”Det är inte ofta man läser någonting på den här nivån i en dagstidning. Horace Engdahl citerar bland annat Madame de Staël som skrev "att uppfinnandet av nya ord är ett säkert symtom på idétorka". Samtida svenskspråkig litteratur, på båda sidor Östersjön, kanske faller under denna kategori?

Engdahl som aforistiker och tänkare är något som går utöver det vanliga harvandet i samtidens litteratur. Den, som för det mesta är magert postmodern, saknar plats i mitt hjärta. Engdahl tycks gripa in i det fält av allvar som jag annars helst umgås med, hos Montaigne, Cioran, Bernhard, Kertész. Att kalla dessa texter för reaktionära är mitt i prick. Inget begrepp kan som det få den rättänkande liberalen eller socialisten att rygga tillbaka. Men hans texter är i ordets rätta mening reaktionära: de är skrivna i reaktion på samtiden. Smaka:

Att trollbinda är sjaskigt.

Teorier skapas för att förhindra att någon skall komma till en annan, farligare slutsats.

Genom att ljuga erkänner människan att hon är ansvarig för sina handlingar.”


De reaktionära betraktelserna ingår i Horace Engdahls bok Cigaretten efteråt. Frågan är om de inte är det bästa i boken. I sin helhet är den förstås enastående och höjer sig över det mesta av det pladder och den ordström som dagligen fyller boklådor/ICA-butiker och kultursidor. Hos Engdahl får man både djup och substans.

I bokens första avdelning, Korta kurser, läser jag:

Den mest älskade svenska glädjepsalmen, Härlig är jorden, är skriven av en dansk. Utan våra bröder och systrar söder om landsvägen skulle vi ha gått under i melankoli och skogsberättelser.

Det är klart att också vi ville ha Ingemann och Grundtvig. De stora psalmisterna behövde ingen Öresundsbro för att ta sig över till den svenska sidan. Idag får vi nöja oss med populärteologiska psalmer hopsnickrade på seminarier dit svenska kyrkan bjudit de postmodernistiska poeterna och rocksångarna. Om vi nu alls har för avsikt att öppna en psalmbok.

Engdahl säger längre fram i boken:

Man skall inte fjäska för sig själv, inte försöka verka mera intelligent än man är bara för att ens anteckningsbok är uppslagen.

Den blick som riktas inåt – som en självrannsakan – lever här parallellt med den utåtriktade, den som noterar vad som sker i de andra människornas tillvaro, som kritiskt synar en kultur som tvingar oss alla till något slags samvaro också när vi inte vill ha den. Engdahl har i det avseendet en skarp blick. Han skriver:

Så länge människor är ovänliga har man ingenting att frukta.

Är det inte just så? De som smickrar, hör av sig vid till synes lämpliga tillfällen och vill försöka få det att se ut som en slump, de som bjuder in och skrapar med foten får oss lätt i fällan. Hade de bara varit ovänliga från första början hade det varit lättare att säga nej. Det finns bara några sidor längre fram i boken en liten text som börjar så här:

Ödsligast i världen är den ovälkomnes hej. Det besvaras förstrött eller med en nyans av löje eller inte alls.