söndag 28 september 2014

Pia Tafdrup: Smagen af stål (Gyldendal)


”Det ansigt, der ser på mig fra spejlets flade,/ forandres år efter år til ukendelighed og er/ alligevel genkendt.”
 
Så skriver Pia Tafdrup i dikten Tid og rum, som ingår i nyutgivna samlingen Smagen af stål. Här finns, som i raderna ovan, en iakttagande människa som samlar sina erfarenheter i poesins kärl, som är djupt medveten om sitt åldrande på jorden men som ändå vill hålla fast i hela den båge som beskriver ett människoliv. 

Att själv födas, att leva i en relation med föräldrarna, att drabbas av kärleken och erotiken, att själv bli förälder och senare se mor och far tyna bort, utmed den väg som inte sällan passerar fysiska sjukdomar eller demensens tomhetsland, för att då i spegeln konstatera att man ändå är sig rätt lik. 

Tafdrup säger senare i dikten att hon erfar alltings närvaro, och att det bakom hennes ögon finns ”själar från förr” och att deras närvaro i viss mening är evig, som vi alla i dödens bottenlösa förlopp.

Ändå är det den eviga närvarons motsats som präglar Tafdrups nya samling. Den berättar om förlusterna i våra liv. Kärleksförlusten. Den mellanmänskliga förlusten. Tiden då man i sitt vuxenliv erfar förlusten av föräldrar och generationskamrater. Och det är i meditationerna kring förlusten samlingen har sin styrka. Här finns det mycket svarta parallellt med en humor som bara kan finnas i livserfarenheten. Bokens tidiga dikter hör dit, som i den inledande Stadier på livets vej där en tredje person – älskarinnan – kommit in i samlivet, och gjort något oförlåtligt; hon har krossat sockerskålen som ärvts av mormodern, har satt märken i en bok som krossar illusionen om att diktaren lever i det hon ”stålsat troede var mit hjem”. 

Också i dikten Ørering finns förlusten beskriven med en distanserad humor som insikten om vem man själv är när man står mellan två män i sitt liv; av den ena har diktaren fått örhängena (på ett torg i Rom!), och när de går sönder måste hon be en annan man reparera dem. Det är just han å andra sidan väldigt bra på: ”han er god til at reparere ting,/ et helt liv har han repareret mit liv,/ holdt mig gående med,/ men oftest uden øreringe.”

När det metalliska, som klang eller smak, kommer in i dikterna sker det som en påminnelse om dagar som är levda. De finns i strängens vibration, i själva tonerna, som slagen mot sten eller ”metallet dybt i jorden,/ det meridiane center” och i krigen. Just det avsnitt som diktar kring krigen berör starkt i sin enkelhet och rättframma serie frågor och önskemål så smärtsamma att de nästan inte går att läsa (”Vask blodet væk, send små kister.”). Så gestaltar sig också våra liv.

Som alltid när man läser en ny diktsamling av Pia Tafdrup vet man att den inte går att avsluta med att slås ihop. Den får ligga öppen, den får locka till ny läsning och eftertanke. Att de framtida läsningarna skulle framkalla samma tankar är inte sannolikt, därför att hennes dikter är så levande, motsägelsefulla och öppna.


lördag 27 september 2014

Medicinskt, mirakulöst och magiskt

Foto: Astrid Nydahl
Att samtala med representanter för läkekonsten har sina fina sidor. Det har jag gjort idag.

Efter en längre sittning och två korta promenader vid Östersjön - med obligatoriskt kaffe och fågelskrän i flyttider - åkte vi till det apotek där mina postoperativa hjälpmedel finns.

Jag diskuterade sår, smärta och läkning med kvinnan där. Hon tyckte att det var orimligt att jag efter snart tre veckor fortfarande har så svåra smärtor att de väcker mig om natten. Rekommendationen löd: mer morfin eller annat smärtstillande preparat. Jag frågade henne om inte whisky gick lika bra. Jag tolkade hennes blick som att hon tänkte att det var hög tid för mig att bruka allvar.

Här hemma  finns allvaret. Och för första gången har jag med assistens lyckats byta knäförbandet utan sjukhusinblandning. Det blev förstås snett och vint, men ändå. Det bästa av allt var att få se såret och konstatera att det fortsatt läker så fint.

Från sängen och såret gick jag därför direkt till Pia Tafdrups Smagen af stål. Om gud vill och det är medvind ska jag försöka få en recension klar under dagen. Det blåser friskt och framför oss körde en bil med nummerplåten GOD 113 - eftersom det är numret efter larmnumret så måste det betyda att det finns en direkt linje till högsta instans. Jag vågar inte prova utan lever kvar i vardagens blandning av medicinskt, mirakulöst och magiskt.


På resa i Dar-al-Islam

En ung Kaddafi i Benghazi, 1983. Foto: T.N. Redigerad av Steen R.
På resa i islams länder. Under 1970-, 1980- och 1990-talen reste jag i olika muslimska kulturer utan att ens särskilt mycket tänka på vare sig islam eller islamism. Kanske hade det mycket med tidsandan att göra, ty varken i Albanien, Libyen eller Palestina såg man särskilt mycket av yttre symboler.

Östra Jerusalem. Foto: T.N.

Slöjan var något som bara åldrande kvinnor använde (och yngre kvinnor med slöja var undantag, kanske just därför tog jag bilden ovan i östra Jerusalem, en januaridag 1990 på väg till palestinska dagstidningen Al Fajrs redaktion där jag skulle träffa Hanna Siniora). På universiteten och i stadsmiljöerna såg jag sekulariserade, frimodiga och enkelt klädda unga kvinnor. Inte ens i flyktingläger på Västbanken fanns slöjan eller andra för islam numera obligatoriska, tvingande symboler.
Här bodde man billigt, men kallt.
Hotell Imperial i Jerusalems gamla stad.

Albanien var förvisso ett land som under Enver Hoxhas diktatur förklarat sig vara världens första ateistiska stat (trots både katolska och muslimska traditioner). Albanskheten blev istället landets religion. “Hellre äter vi gräs än underkastar oss någon annan” var Hoxhas legendariska yttrande som blev ett slags första bud från den totalitära staten. Man byggde om moskéer och kyrkor till sporthallar och utställningslokaler. Albanskheten hade - sin extrema nationalism till trots - några profeter. De var samma profeter som i andra stater styrda av kommunistpartier: Marx, Engels, Lenin, Stalin.

Lenin-Stalin-muséet i Tirana, 1978. Foto: T.N.

I Libyen var det den gröna flaggan och bilden av Kaddafi som utgjorde statsreligion. Kaddafi hade medvetet arbetat för att minimera imamernas roll i samhället, och hans program för "kvinnlig frigörelse" (en eufemism för att kvinnor skulle förvärvsarbeta, göra värnplikt och annat som varit förbehållet männen) var mycket likt det albanska. Det ena samhället viftade med röda fanor, det andra med gröna, men de totalitära ideologierna liknande varandra mycket. Trots Kaddafis uttalade mål att tränga tillbaka islamismen finansierade han moskébyggen över hela världen, bland annat den stora moskén i Malmö. Jag har under åren alltmer lutat åt att dessa moskéer var allt annat än en religiös intressefråga för Kaddafi, snarare skulle de utgöra fysiskt påtagliga möjligheter att sprida “den tredje universella teorin”, vilket var detsamma som Kaddafis gröna bok. Att islamisterna var en av flera starka krafter i östra Libyen behövde vi inte tvivla på. Inte heller att deras revolt i många avseenden handlade om detta. Redan tidigt talade man om Kaddafi som en otrogen och han har länge haft en organiserad islamistisk gruppering emot sig. Flera av de ledande islamisterna hade han kastat i fängelse, men släppte ut dem just när revolten börjat. Det lyckades inte blidka upprorsmännen i de östra provinserna. Idag har vi facit: islamisterna, muslimska brödraskapet och wahhabiterna vid makten, inte bara i Libyen utan bland annat också i Egypten.

Tel Aviv, centrala gamla busstationen. Foto: T.N.

Att despotin skulle smulas sönder i Libyen var lika självklart som att den gjorde det i Albanien. Vad som kommer att ske i Libyen är också lika svårt att sia om som det var i den albanska fallet. Sönderfallet efter Hoxha ledde först till ekonomisk kollaps genom pyramidspelen och sedan till ett inbördeskrigsliknande tillstånd efter att de militära förråden plundrats. I Libyen finns det mycket som påminner om detta, men i och med NATO:s inblandning fick landets östra revolt en helt annan betydelse. Men ett är säkert: både islam och islamismen stärker sitt grepp om befolkningen, nu i Libyen liksom skedde i Albanien på 1990-talet. I Palestina är det däremot mycket svårare att säga något om situationen, eftersom två parallella processer utvecklas, dels med Hamas-styret i Gaza, dels med den Palestinska myndigheten på Västbanken. Att islamismen är extrem i Gaza innebär framför allt en helt kringskuren möjlighet för kvinnor att leva som fria varelser, men gör också de rigida moralmyndigheterna till en daglig plåga.

Gränskibbutzen Israel-Libanon, Rosh Hanikra. I samtal med Gil Livni. Foto: Dov Randel.

På de palestinska universiteten på Västbanken ser man också en islamiseringsprocess. Jag har själv vid ett flertal tillfällen besökt Bir Zeit-universitetet utanför Ramallah och alltid slagits av de frimodiga unga kvinnorna där. Idag bär man med självklarhet slöja eller niqab också i dessa unga kretsar. Vad det säger om framtiden vågar jag inte ha en uppfattning om, men nog är det ägnat att ingjuta pessimism. Det som varit en mångårig “konflikt” kan väl nu mer beskrivas som ett lågintensivt krig, där islamismen i kombination med de äldre palestinska frihetsrörelserna står inför avgörande steg gentemot Israel. Det är inte utan att jag minns alla de människor i den israeliska fredsrörelsen som på 1980-talet sa, att om man inte erkände och omgående inledde samtal med PLO så skulle tiden rinna ut och de radikala islamisterna ta över initiativet. Precis så gick det.

fredag 26 september 2014

Snigelfart och stillasittande

Foto: Astrid Nydahl
Det pendlar mellan det vilsamt läkande vid havet - där sniglarna kryper framför min stol i ett tempo jag försöker efterlikna - och det huggande och malande smärtsamma.

Förmiddagen var sommarlik; i bara skjortärmarna kunde jag övningsgå utmed bukten. Sakta, bit för bit.

Igår var det premiär på cykeln hos sjukgymnasten. Det gick inte bara bra, det var också en så underbart välbekant rörelse jag fick känna igen. Min egen cykel har jag inte använt på 14 månader, nu får jag trampa inomhus och sakta lära mig på nytt. Bakläxan kom bara på förmågan att sänka hela benet liggande. Det har jag slarvat med och det straffade sig direkt.

En ny helg med film och vila. Läser tre danska böcker parallellt, bland annat Pia Tafdrups nya diktsamling. Märker att jag varit borta från språket lite länge, måste också öva upp det och läsa högt för mig själv för uttalets och melodins skull.

onsdag 24 september 2014

Ondska och trivialitet inte är samma sak. En sammanfattning av sönderfallet på Cioran-vis


"I varje människa slumrar en profet, och när han vaknar finns det lite mer ondska i världen..."
Ingen blir ju förvånad när jag säger att citatet är hämtat från EM Cioran (närmare bestämt ur Sammanfattning av sönderfallet från 1949, i svensk översättning av Nikanor Teratologen). Ändå ville jag återigen citera honom, därför att jag i just det här avseendet ser hur nära en banal sanning han kommer. Någonstans i samma bok kallar han Paulus för "den mest betydande valkampanjsledaren genom alla tider", och när han diskuterar kristendomen som monoteistisk religion säger han:
"Kristendomen framträdde; en enda Gud - och fastan. Och en era av trivialitet och upphöjdhet inleddes."
Man skulle förstås kunna invända att ondska och trivialitet inte är samma sak. Men om man stannar upp kanske man ändå ser det till en början inte fullt synliga sambandet. Profeten, läran, ideologin, ismen - är de inte alla slutna tanke- och idésystem som bär på en enda sanning och därmed presenterar sig i världen som lösningen på människans problem? Profeten träder fram. Ondskan tilltar. Inte behöver man ens harkla sig och viska tyrannernas namn. Cioran talar om gudar och okända monster.
"Om ett av dessa monster segrar, så sätter sig en ny värld i rörelse, rå, dunkel, intolerant, tills den förbrukat sin gud och befriat sig från den; ty människan är inte fri - och ofruktbar - förutom i de mellanrum när gudarna dör; slav - och skapande - är hon när de frodas som tyranner."
Man skulle kunna ställa sig på en (imaginär) höjd, betrakta världen man omges av och med Ciorans ord frågande utbrista:
"Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"

Arakis bild i en japansk dröm

Foto: Nobuyoshi Araki


Jag drömde att jag var i Japan.
Jag vände mig om i sängen. Där låg hon.
Jag kände igen henne men förstod inte varför hon låg bredvid mig. Sträckte mig efter vattenglaset, jo där var det, precis där jag ställt det igår.
Drack en klunk, gick på toa, tillbaka in i sängen.
Jag vände mig om. Nu var hon borta.
Slöt ögonen. Slöt dem och sjönk. Tillbaka i Japan.
Höll hennes hand. Såg att hennes ögon var öppna inne i mina slutna.
Världen var en, världen var hel och jag sov.

(Ur min bok Inre frihet)




tisdag 23 september 2014

När århundraden kolliderar

Ibland talar nyhetsbilder både till hjärna och hjärta. Jag tittade länge på den här bilden och drabbades av det dubbla budskapet. Så småningom tog det form och kunde namnges. Vad jag ser här är två väldigt olika århundraden. Samtidigt. På samma gata. Till vänster ser vi en ISIS-soldat, en bärare av det senaste "kalifatets" svarta fana, den fana som berättar om våldtäkter, tortyr, mord, fördrivningar, förstörelse. På höger sida i bild ser vi en alldaglig modern miljö; ett hus med lägenheter och en bil. Bilen är inte bara en symbol för det moderna samhället utan också en konkret landvinning sprungen ur industrialismen och moderniteten. Är jag bilens vän? Ja, när den för mig till havet. Annars, helst inte. Ändå välkomnar jag bilen som en motvikt till den svarta fanan.

På måndagskvällen ser jag några reportage från gränsen mellan Syrien och Turkiet. En förtvivlad man berättar om hur kalifatets soldater fört bort hans döttrar. Vi vet vad de gör med de kvinnliga fångarna, det behöver jag inte orda om. Men jag funderar på mannens två förtvivlade frågor: "Vad är detta för muslimer? Vad är detta för islam?". Sådana frågor kan man normalt inte ställa utan att stämplas som rasist. Jag tar risken och sänder frågorna vidare ut i rymden.

söndag 21 september 2014

Leonard Cohen fyller 80 år idag. Popular problems heter nya skivan

Leonard Cohen, foto från Classics/ The Official Leonard Cohen
The war was lost
The treaty signed
I was not caught
I crossed the line

I had to leave
My life behind
I dug some graves
Well disguised
Egentligen tycker jag inte att det är så mycket att orda om. Den poet, prosaist och artist som kom in i mitt liv när jag var en ung tonåring fortsätter att göra så. Jag läser och lyssnar till Leonard Cohen ofta och gärna. Idag fyller han 80 år och egentligen är det ofattbart att han med sådan vitalitet, poetisk skärpa och entusiasm fortsätter sin gärning. I Guardian kan man läsa om den nya skivan, Popular Problems som släpptes i Sverige i fredags men kommer i Nordamerika först på tisdag:
"It ends with Cohen accompanied by an acoustic guitar and a down-home fiddle. It isn’t too much of a stretch to imagine the song is meant as a backhanded compliment tossed his former manager’s way: “You got me singing even though the world is gone, you got me thinking I’d like to carry on.” That is apparently what Cohen intends to do, 80th birthday or not. He has talked of another album, of sharpening up the songs on Popular Problems over hundreds of gigs. What may well be the greatest case of needs must in rock history looks set to continue for the foreseeable future."

Det är en mycket bra sammanfattning. Skivans sista sång understryker allt det han sjungit förut. Och jag sa här hemma idag att ingen och ingenting i den moderna kulturen kommer så nära bönen som Leonard Cohens sånger.
I was born in chains
But I was taken out of Egypt
I was bound to a burden
But the burden it was raised
Lord I can no longer
Keep this secret
Blessed is the name
The name be praised
När jag under lördagen lyssnad till skivan avskuren från omvärlden med en flaska grekiskt vin slog det mig hur nära reaktionen nu var den jag upplevde som mycket ung. Cohen talar till ett skikt inom mig som inte går att jämföra med något annat. Det har med musik och poesi att göra - båda kategorierna i lika hög grad. Jag får tårar i ögonen. Jag vägrar delta i något annat. Med Cohen måste man vara helt lojal, det är en oerhörd dumhet att tro att man kan städa samtidigt som han sjunger.

Flera sånger på nya skivan ger samma apokalyptiska känsla som tidigare verk av honom. Vi lever i de yttersta dagarna:

I saw some people starving
There was murder, there was rape
Their villages was burning
They were trying to escape
är ju en alldeles självklar inledning på sången Almost Like the Blues. Men vad säger han sedan? Jo, han säger att han inte klarar av att se detta, att han vänder blicken ner mot sina skor, och att det är just i denna mänskliga oförmåga man möter blueskänslan, den tragedi som följer oss.

Leonard Cohens skiva är i bästa mening förankrad i en urgammal judisk tradition. Tematiskt, lyriskt och mänskligt sett bär han den vidare in mot något vi vet nästan ingenting om.
You got me singing
Even tho´ it all looks grim
You got med singing
The Halleluja hymn
You got me singning
Like a prisoner in jail
You got me singing
Like my pardons in the mail
I en intervju i senaste numret av Rolling Stone får han frågan om döden och det som komma skall och han svarar:
"I never give that much thought. Some people care about their work lasting forever – I have little interest in it. You probably know that great story about Bob Hope. His wife came to him and said, "There's two plots available at Forest Lawn. One looks at some beautiful cypress trees, one looks over the valley. Which do you think you'd prefer?" He said, "Surprise me." That's the way I feel about posterity and how I'm remembered. Surprise me."
Så vill jag fortsätta leva det liv där Cohen ryms. Ständigt överraskad men alltid mycket klar över vad det är han erbjuder.