söndag 14 september 2014

Livet i "Öknen" - ett alternativ till Marknaden?

Friedrich Nietzsche



"I vilken sällsam förenkling och förfalskning lever inte människan!" skrev Nietzsche i Bortom gott och ont, och fortsatte genom att tala om tillvaron som "denna förenklade, rakt igenom förkonstlade, tillrättadiktade, tillrättaförfalskade värld". Det som är tillrättaförfalskat är också det som ljuger oss rakt upp i ansiktet med sina påståenden och tomma löften, om allt från rynkfri hud till vattenpumpade kycklingbitar. Ingenting kan bli falskare än Marknadens paradis. När inget annat än profithungern styr våra samhällen tar Marknaden på sig både huggtänder och falska leenden. Det som kallas ”fri konkurrens” blir därmed bara den starkes rätt.
Edward Abbey
Tyngd av den omgivande världen skriver Edward Abbey i januari 1968 i sin dagbok att han helst av allt bara skulle vilja försvinna. Han ser en kultur som helt skurit av banden till naturen och de enkla livsformerna. Han ser människor som jagar efter förgängligheten: ”Not suicide but – to vanish. Disappear. Fade of into the wilderness, never return – that decadent romanticism of nihilism haunts me still, apparently I´ll never never outlive it.”
"Abbey visar sig också vara beläst, och citerar både Nietzsche, Thoreau, Bakunin och Sartre. Desert Solitaire är skriven på 1960-talet, men man märker redan här tydligt hans statsfientliga och småskaliga världsbild. Han har också ett sinne för humor som är subtilt men effektivt. Abbey teoretiserar också kring hur livet i olika miljöer påverkar människorna. Livet i öknen skapar naturliga aristokrater menar han, och nämner bland annat beduiner och ökenmormoner som exempel, eftersom det är så utmanande och kräver vissa egenskaper för att man ska leva. Livet i storstaden skapar en helt annan människotyp."
Min bok Ökenvandring med originalomslag
av författaren och fotografen Göran Börge

Så skriver Joakim Andersen i en av sina texter om Abbey, och fortsätter:
"Som helhet är det alltså en bok som rekommenderas varmt. Skildringarna av livet i ensamhet i den dödliga vildmarken är fascinerande, spännande och mycket vackra, och väcker en vilja att själv gå ut i den svenska naturen (en del läsare kan rentav flytta ut i ett torp som följd av Abbeys civilisationskritik). Även politiskt är det en spännande och värdefull bok, som förmedlar en världsbild där naturen och vildmarken har ett värde i sig."
Här har jag tidigare publicerat en större text om Abbey.

lördag 13 september 2014


"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."
(Elias Canetti: ur Massa och makt)

fredag 12 september 2014

Leonard Cohens ord inför söndagen

Leonard Cohen. Foto: Astrid Nydahl
Ja, det är fredag och ikväll står de där i tv-pulpeterna och låter sig fördummas i ännu högre grad än före sändning, de som kallar sig "partiledare" men blott är symboler för sitt respektive hönster-parti. Jag vet att jag borde skriva finurliga texter om socialismen, liberalismen, konservatismen, nationalismen, feminismen, internationalismen och alla andra ismer om vilka det sägs att landets framtid beror. Jag tror inte en sekund på sådant tal. Vårt folk och andra folk är i händerna på ett hönster (socialmoderater och vänsterkonservativa huller om buller med revisionister och nygamla av olika schatteringar) som i sin tur är i händerna på starkare och mäktigare kretsar, de som tillverkar vapnen, de som bakom stängda dörrar fattar de verkliga besluten, de som säger ja eller nej till ett nytt europeiskt storkrig och de som avgör om vår mat ska vara genmodifierad eller ej. Jag överlåter framtidsprofetian till Leonard Cohen. Poeterna är de verkliga profeterna. Politikerna har ingenting att erbjuda vid en jämförelse.


You don't know me from the wind / you never will, you never did / I'm the little Jew/ who wrote the Bible/ I've seen the nations rise and fall/ I've heard/ their stories, heard them all/ but love's the only engine of survival/ Your servant here, he has been told/ to say it clear, to say it cold:/ It's over, it ain't going any further/ And now the wheels of heaven stop/ you feel the devil's riding crop/ Get ready for the future: it is murder”

Leonard Cohen: The Future, 1992



 

Nej, det finns inget val. Inte idag, inte på söndag.


Foto: Anders Johansson
I valet och kvalet. Nog hör man det gamla talesättet också i år. Men om det verkligen inte finns något val så finns det heller inga kval. För mig är saken klar, 14 september är en helt vanlig söndag utan val. Det finns inte någonting att välja i den tragikomiska skara som vill utgöra kommande mandatperiods politikerklass. De är hönster alltsammans, och detta hönster anstränger sig sedan många år till det yttersta för att sälja ut det som var Sveriges allmänna egendom och för att ytterligare befästa landets ställning som extremast bland de extrema. 

Det som raserats de senaste åtta åren kommer inte att återuppbyggas. Den som påstår det är i bästa fall en bedragare. Eller en socialdemokrat som tror att han har tillgång till ny räls, nya tågsystem, bostäder till alla behövande unga, lärare och klassrum, vårdhem och vårdare, sjukhus och sköterskor och allt annat som först naggats i kanterna och sedan förfallit. Landets infrastruktur fortsätter ju ner mot stupet! De som tågpendlar gråter sedan länge blod. Men de kommer säkert ändå att lydigt stå i kö för ett eller annat hönsterparti.

Det som berör oss alla i vardagen, från daghem och skola till sjukvård och åldringsvård, är i händerna på profitörer som inte känner någon gräns för sin penninghunger. Också de så kallade flyktingboendena är en del av dessa samvetslösa människors verksamhet. När sex personer bor i våningssängar på tolv kvadratmeter golvyta är det för att alla gästgivargårdar, semesteranläggningar, evakuerade ålderdomshem och andra byggnader tagit slut och bara de sista utrymmena köpts upp av "vårdföretag" som säger sig veta vad en krigsskadad syrier behöver.

Att Sverige idag är ett av två europeiska länder som tar emot nästan hela strömmen av förtvivlande, fördrivna och förslavade människor – inte sällan offer för den mordiska islamismen och det nya kalifatet – vet att de kan komma hit och att länder som Finland helst stänger dörren för att vårda det tusental de godtar. Flyktingprofitörerna blir allt rikare. De har i tyst samförstånd nått sin position. Skulle deras kunder dö drunkningsdöden är det bara collateral damage. I flyktingströmmen etablerar de sig, också och självklart i Sverige, de islamister som hotar varje öppet samhälle: al-shabab, al-Qaida, Islamiska staten, Muslimska Brödraskapet, Islamiska Jihad och allt vad de heter. Det är redan för sent att gallra eftersom ingen människa kan dömas ohörd - trots att risken är stor att han hörs mer än väl när bomberna utlöses. Redan för sent att se vem som är vem. 

På den globala scenen har politikerklassen i djupaste enighet anslutit sig till den USA-ledda alliansen. Skulle det leda till ett nytt europeiskt storkrig vet vi på ett ungefär vad vi har att vänta. Vi har ju redan sett hur alliansen beväpnat motståndarna till Saddam, Kaddafi och Assad - för att i nästa vända få de egna vapnen riktade mot sig. Efter oss syndafloden tycks vara Washingtonalliansens valspråk.

Cynismen sprider sig. Klassklyftorna ökar. De ekonomiska avgrunderna öppnar sig för hundratusentals människor samtidigt som en nygammal överklass vältrar sig i lyx och lättja. I pensionärslivet blir jag själv medveten om de nya villkoren. Det är inga glada dagar som väntar, men de är likväl välkomna eftersom jag slipper fjäska för någon obildad och lättjefull kulturredaktör. Den som tror på ”lösningar” vänder sig nu till sekter som i god NS-tradition jagar efter ”Juden!” - och efter dem kommer alltid konspiratörerna som tror sig ha sett ljuset. Men den som tror att framtiden är ”ljus” i etnisk och symbolisk mening håller redan djävulen i sin famn. 

Men finns det ingen som säger att kejsaren är naken? De som säger det finns både här och där, men skulle aldrig motivera mig att lägga en röstsedel. Jag saknar varje illusion om att "lösningar" - slutliga eller provisoriska - finns tillhanda. Jag kan nicka införstått när jag hör någon tala om kejsarens rosa rumpa men jag behåller tankarna för mig själv. I läsningen och skrivandet finns min röst. Den ger jag uttryck för ofta, både här och i böckerna. Men i valbåset kommer ingen att få in mig.

Den andra versionen av populism – inte etnisk men köns- eller klassformulerad – ger sina anhängare ett starkt godhetsrus som kanske varar en hel vecka efter valet. Kvar står landet, lätt gungande, på ett allt smalare bräde hopsnickrat av politikerklassen.

Nej, det finns inget val. Nej, det finns inga kval.