torsdag 11 september 2014

Gamla murar, nya murar, historiens parenteser

Det är idag ett föga omstritt faktum att Sovjetunionen var en av flera nationer som fällde nazismen och den tyska krigsmaskinen undan de fasor och den massdöd som kallas Andra världskriget. Därmed kom den totalitära kommunismen att framstå som något bättre än den totalitära nationalsocialismen.

Vad innebar den sovjetiska hegemonin över östra Tyskland och ett stort antal europeiska länder mellan 1945 och 1989? Kan man verkliga säga att Stalins röda armé befriade dessa länder? Var det inte i stället så att den ockuperade dem sedan de tyska styrkorna förintats eller drivits på flykten? Kan man i ljuset av detta förstå DDR:s och Sovjetunionens beslut att bygga Berlinmuren?

Sådana frågor granskas och analyseras i Frederick Taylors bok Berlinmuren (Forum, översättning av Ulf Gyllenhak). Taylors förra bok på svenska, om de allierades terrorbombningar av Dresden, var som jag ser det en av modern historieforsknings mer remarkabla skildringar. För första gången tyckte jag att jag förstod hur orimliga och felaktiga dessa bombräder var. Hitlertyskland var i praktiken redan besegrat och det var bara stadens civila som drabbades. Andra världskrigets skeende behöver skildrare som Taylor, och därför tog jag mig också an hans bok om Berlinmuren med nyfikenhet.

Frederick Taylor
Taylor inleder med en personlig betraktelse. Han har sett Berlin som barn och han kommer dit 1972 för att skriva på sin avhandling om den tyska extremhögern före första världskriget. Då fick han med egna ögon se den absurda muren och hur den gjorde livet surt för människor. Han säger att de kommunister som styrde DDR visade upp "en kombination av höga moraliska anspråk och lågsint förtryck" och att det kändes som en mycket bekant företeelse. Han hade sett den hos maffian och han jämför Ulbrichts och Honeckers diktatur med de sicilianska maffiabossarna, som försökte "övertyga sig själva om att det förtryck de utsatte folket för egentligen var för allas bästa". Det är en rolig och ovanlig infallsvinkel på det tyska preusseri som återuppstod i marxistisk förklädnad. Och den ger en god grund att stå på för beskrivningen av hela förloppet.

Taylor visar hur kalla kriget sakta äter upp det som hade varit en allians under kriget. Kennedys makttillträde 1961 förtydligar vad konflikten om Tyskland ska komma att handla om, då han i ett viktigt tv-tal till nationen för första gången använder begreppet Väst-Berlin. Därmed får också herrarna i Kreml bilden klar för sig: de kan med lätthet cementera makten över Öst-Berlin. Och det krigshot som sedan förmörkar horisonten handlar om, huruvida de två supermakterna ska "respektera" varandras maktsfär.

Det står länge och väger. Världen fruktar ett storkrig och Chrustjev säger att ett sådant bara kan ske med kärnvapen, och att civilisationen kan förintas av det. Kennedy blir då "USA:s siste president". Tydligare kunde inte hotet formuleras. Bakom kulisserna har DDR:s ledning, med självklart godkännande från Moskva, inlett planeringen för Operation Rose. I egenskap av Stasi-chef får Honecker i uppdrag att leda arbetet. Det går mot augusti 1961 och hela Väst-Berlin ska isoleras med en stängd gräns, inneslutet i DDR, utan kontakt med Västtyskland. Honeckers order till armén var kärnfull: "Ni vet vad ni ska göra! Sätt igång!". Det blir en makaber tillställning som inleds med soldater, stridsvagnshinder, betong, taggtråd och andra småhinder. All gatubelysning släcktes. Vaktposterna står med bara två meters mellanrum. De få människor som är ute på natten ser vad som sker men kan inte förstå vidden av det.

Man skulle kunna säga att resten är historia. Vi vet att muren byggdes och att den under hela DDR:s fortsatta existens förstärktes, och vi vet att människor dödades där. Vi vet att DDR och förbundsrepubliken började handla med människor över gränsen. Men, och det är det viktigaste: vi vet att muren slogs sönder och att det bara tog en kort stund för diktaturen att falla. Det om något är lärorikt. Och det inger ett visst hopp när jag tänker på andra murar som byggts och alltjämt byggs i världen.

Postoperativa informationsavdelningen....

Hemma igen. Skuren, sågad, hamrad, huggen och omplåstrad.
"Prepatellärt snitt, delar kapseln medialt om patella. Främre korsbandet delas och Hoffa´s fettkudde excideras partiellt. Femur first approach. Medullär rikt. Sågar till femur efter rikt och block. Extramedullär rikt på tibia som sågas till..."
Så börjar min operationsbeskrivning som jag idag överlämnat till sjukgymnasten, där jag gjort mitt första besök efter utskrivningen från sjukhuset igår. Den avslutas så här:
"Anbringar provprotes-delar och får bra fäste, samt extension och stabilitet, patella spårar fint. Slår tibiakomponenten på plats och sätter fast plasten. Därefter slås femurkomponenten på plats. Syr kapsel och subcutant. Staples i huden. Omläggning."
Så enkelt var det alltså! Det jag fruktat i mer än ett år är nu gjort. Operationen ägde rum i måndags morse. Igår blev jag utskriven sedan sjukgymnasten godkänt min gång och mitt klättrande i trappor. Jag går med två kryckor och har en lång konvalescens framför mig. Tre-sex veckor med kryckor. Två x 2 veckor med morfin. Fortsatt sjukgymnastik varje dag. Återbesök för agrafftagning 22 september. Återbesök för planering av operation nummer två om tre månader.

Vad är det viktigaste i livet? Ja, det är förstås själva levandet; andningen, hjärtslagen, synen, hörseln... men just nu värderar jag förmågan att gå mer än jag någonsin har gjort. Efter många år med smärta och ökade problem har jag nu förstått att det finns en vetenskap som kan vända allt till något positivt. Vägen är lång, men den är påbörjad. När jag lägger kryckorna åt sidan (om tre eller sex veckor) kommer jag att betrakta det som liv nummer två.

Och så ville jag säga att dygnen på sjukhus - som alltid - ger nya erfarenheter om det mänskliga. Nya människor. Svåra människor. Lätta människor. Och också denna gång en individ som jag tyckte mycket om, och som jag hade turen att få dela rum med. Men så minns jag den mycket gamla damen, som sedan i torsdags gjort samma operation tre gånger. Protesen hade fallit ur sitt läge. Tre sövningar. Och hennes replik: "Ja, men det är nog inte lätt att vara läkare heller". En försonlighet och en inställning man sällan eller aldrig möter hos unga människor i det klagande Nya Riket.

Imorgon hoppas jag kunna återgå till normalt bloggande. Krigen? Litteraturen? Det förestående valet? Existensen? Ingen aning, det får tiden utvisa.



måndag 8 september 2014

Mikael Jalving: Søren Krarup och hans tid (People´s Press)

Måndagen 8 september. Idag sker det. Klockan 06.30 börjar jag färden till Hässleholm. Klockan 07.30 ska jag gå in på operationsavdelningen. Tar inte med mig dator dit. Återkommer när jag är tillbaka hemma och har lärt mig gå igen. Tack för all uppmuntran och allt stöd inför denna dag!

Jag bjuder er nu på långläsning. Mikael Jalvings nya bok utkommer i Danmark den 17 september, men redan idag och dagarna framöver finns min recension att läsa här nedan.

***

Søren Krarup. Foto: Snaphanen
1984 fick jag min hand en bok vars innehåll egentligen konfronterade allt det jag trott mig veta. Jag hade fem år tidigare lämnat sektlivet i den svenska vänstern, vilket gjort det möjligt att revidera ståndpunkter och hållningar som dittills varit starkt cementerade. Men den här boken var radikalt annorlunda, den talade mot franska revolutionen, mot ”de mänskliga rättigheterna” och mot hela det moderna välfärdsprojektet.

Boken var skriven av Søren Krarup, då mest känd som prästen från Seem som argumenterade mot invandring och EU. Jag visste inte så mycket om honom, men min nyfiken gjorde mig öppen för hans resonemang och idéer. Det här var ju ingen rännstenspamflett utan en i högsta grad seriös bok utgiven på Danmarks största förlag, Gyldendals. 

Titeln var Det moderne sammenbrud 1789-1984, med en klar blinkning till allt det som den danska kulturradikalismen och den så kallade ”Brandes-traditionen” betecknats och identifierats som. I Krarups version var detta moderna ett sammanbrott och ingen väg framåt. 
 
Efter det fortsatte jag att läsa Krarup. Han har en rik utgivning bakom sig under dessa år, från 1985 och framåt. Han skriver i första han i teologiska frågor, men också i ökande grad i politiska. Danmark är fixpunkten i hans resonemang. Danmark och det nationella. Danmark och kristendomen. 

Krarup på sin 70-årsdag. Foto: Snaphanen
Nu har författaren, historikern och polemikern Mikael Jalving (kanske här i landet mest känd för Absolut Sverige som kom för några år sedan), skrivit en mycket intressant och angelägen bok om Søren Krarup. Den blir, visar det sig efter avslutad läsning, i högsta grad ett dubbelporträtt, eftersom det inte bara är Krarup själv som studeras utan också i högsta grad den tid och de sammanhang han lever i. För den som vill förstå Danmark som nation, den danska kulturen och det politiska spänningsfältet i landet, blir således Jalvings bok viktig, jag skulle säga nödvändig.

Det sista säger jag därför att jag utifrån egen erfarenhet vet att det behövs kunskap som moteld mot alla de vanföreställningar, förvrängningar och politiska korrekta infallsvinklar som präglar vår Danmarksbild. Ett av skälen till denna skevhet är naturligtvis Dansk Folkeparti och dess ledare Pia Kjærsgaard. I svensk offentlighet låter man bokstavligt talat allt som sker i grannlandet filtreras genom partiet och då tycks det fritt fram att tala om ”det rasistiska Danmark”. Fritt fram för grovheter och fördomar, men också för rena lögner. 

Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Søren Krarup föddes föddes 1937 i Grenaa och växte upp i ett prästhem präglat av den nazityska ockupationen och båda föräldrarnas arbete i motståndsrörelsen. Han fick det nationella motståndet med modersmjölken:
”Det kan på denne bakgrund næppe undre, at Søren Krarups teologiske, historiske og politiske forfatterskab, som har strakt sig over mere end 50 år, i vis forstand begynder og slutter med spørgsmålet om nationen og dens overlevelse.”
Men denna nationella överlevnadskamp har föga med nationalismen som ideologi/utopi att göra i Krarups värld. Ideologierna och utopierna är tvärtom de främsta måltavlorna för hans argumentation. Jalving säger att nationen i motsats till nationalismen inte tjänar ett syfte, den bara är, för att fungera som ram för ”ett liv i säkerhet och frihet, eftersom det annars skulle prisges åt allsköns tillfälligheter, infall och maktsjuka. Nationen var med andra ord fundamentet, basen, suveräniteten, men innehöll ingen profetia om abstrakt eller romantisk storhet eller på att vara överlägsen andra nationer.”
 
Lite längre fram hävdar Jalving att ”det nationella (hos Krarup, min anm.) skulle räddas från nationalismen och nationalsocialismens oväsen...”

I just denna vår tid är detta ett intressant resonemang som kan fungera också för diskussioner här hos oss. Men det är alltså här avsett som en inkörsport till Krarups liv och verk. Vi befinner oss nämligen vid den punkt där ”evigheten korsar historien”, säger Jalving, därför att ”den krarupska människan levde i det spänningsfältet, tog ansvar på sig eller svek, och utfallet av denna konflikt bestämde i hög grad vilka värderingar som skulle överleva eller dö.”

För bokens resonemang är utgångspunkten hela tiden det danska folkstyrets födelse 1848. Då trodde man att allt skulle bli bra. Krarup menar att hela skeendet kring 1848 kan förklara, i hans ögon avgörande negativa händelser under 1900-talet; 9 april (naziockupationen), EF-medlemskapet 1973 och ”utlänningslagen” 1983. Där finns de tre stationerna på vägen ner i nihilism, upplösning och multikultur som splittrande och nedbrytande faktorer.

Den kulturradikalism som bryter fram på 1870-talet, här befinner vi oss i direkt anslutning till Georg Brandes och hans krets, lägger grunden för ”den brottsliga föreställningen att ändamålet helgar medlen”, budorden blir upplysning och demokrati, men i Krarups ögon blir dessa frihetsbegrepp något som står i direkt motsättning till den danska kristenheten som förbinder människans ansvar med syndafallet och ormen i paradiset. Det blir säger han ”en frihet utan gränser, en frihet att förverkliga sig själv och sina behov, frihet att vara sin egen herre och skapare”. Men människan är inte sin egen skapare, invänder Krarup, människolivet var ju både en gåva och en uppgift, och han citerade då gärna Casper Paludan-Müllers ord om att människan är ”den enda bland de levande” som har ett arv från släkt till släkt; ”ja, djuret har inget arv, ty det är endast natur. Djuret har därför en stamtavla, men ingen släkt.”

Stora och väsentliga delar av Jalvings bok diskuterar förstås teologi – också i de avsnitt som inte explicit anknyter till en gudstro. Men man måste förstå att Krarup i första hand är en kristen predikant! Men det finns andra avdelningar i boken som jag finner mycket angelägna, de behandlar i tur och ordning Tidehverv-kretsen som i högsta grad hänger samman med hans gärning som präst och teolog, ”demokratismen”, den europeiska unionen och den politiska ”värnplikten”.

Tidehverv-kretsen är ursprungligen ett teologiskt sällskap grundat i Luthers lära. Sedan 1926 utkommer tidskriften med samma namn, och under perioden 1959-1984 var Krarups far Vilhelm Krarup dess redaktör. Sonen tillträdde 1984 och satt på redaktörsstolen ända fram till 2012!

Man presenterar sig inledningsvis på hemsidan med dessa ord hämtade från tidskriftens första nummer, som utkom i oktober 1926:
”Tidehverv - det er gammeldags luthersk kristendom i en tid, der er alt for moderne til at respektere det elementært menneskelige: at være et enkelt menneske mellem fødsel og død og i ansvar og skyld. Tidehverv er derfor umoderne, for Tidehverv undsiger den modernitet, der er et andet ord for overfladiskhed. Tidehverv er derfor også reaktionært, for Tidehverv reagerer imod den dyrkelse af udviklingen og fremskridtet, der betyder åndelig tomhed og personlig uansvarlighed.”
Hela det avsnitt i Jalvings bok som beskriver Tidehverv är mycket intressant för alla som har intresse av hur teologisk strid och inriktning sett och ser ut. I vårt eget land förknippas kristendomen i högsta grad med Svenska kyrkan som utvecklats till en politisk-sociologisk sammanslutning där den dagspolitiska agendan går före varje form av religiöst budskap. Jag föreställer mig att situationen är ungefär densamma i Danmark i förhållande till Folkekirken, där ju ändå Krarup hade sin gärning som predikant och kyrkoherde.

Men jag går här vidare till frågan om ”demokratismen” som väl måste anses central för Søren Krarup. Man skulle kunna börja med 1968-rörelsen som ju i Danmark, liksom i övriga Europa, kom att symbolisera påståendet att ”allt är politik”. Man skulle ha en ”livsåskådning” och man skulle förstås tillhöra vänstern i bred mening. Krarup vägrade. Han sa emot. Då försvann vänner. De blev ovänner och så småningom fiender. Han insisterade på att avkräva varje enskild människa ett ansvar. Hans bok Demokratisme kommer ut just detta mytomspunna år.
I revolten såg Krarup en rörelse riktad mot auktoriteterna - men han menade att de angripna var sådana som inte längre ville vara just tydliga auktoriteter. Här spelade föräldrarna en avgörande roll. För Krarup var det framför allt fäderna som svek. Det speciella med denna föräldrageneration var ju att den inte ”ville ställa sig i vägen för de unga”.

Krarup (t.v.) i goda vänners lag. Foto: Snaphanen
Det fick till följd, säger Krarup, att föräldrarna ersatte den gamla och synliga auktoriteten med en ny ”tolerans” som ”på sitt eget sätt var ännu mer förtryckande”. Det var, menar han, här som ”nyradikalismen” började, med att ”synlig auktoritet föll bort, och med autenticitetens och samvetets nederlag”. Jag menar att det också är här Krarups hållning får sin utgångspunkt, och att allt han skrivit och sagt sedan dess har varit finslipat i argumentation och intellektuellt grundad kritik av en modernitet som fortsatt på samma väg, med politisk-kulturell nivellering och riktad mot det totalitära tänkande som tycks ha infiltrerat varje samtidsrörelse. Att Krarup därför fortsätter – både i sitt författarskap och i andra sammanhang – att vända sig emot det moderna danska samhällets utveckling.

Den 1 oktober 1972 är Krarup tillsammans med hustrun Elisabeth på väg hem till prästgården i Seem. Jalving tecknar här en bild av både ett yttre och ett inre drama. Makarna Krarup är på dåligt humör, de vet att morgondagens folkomröstning om inträde i EF kommer att ge deras motståndare segern. ”Och Danmark är på väg att upphöra som självständig nation.” Så tänker de båda, skriver Jalving, ”att nederlaget inte bara är politiskt och kortvarigt men också nationellt och definitivt.”

Scenbyte: onsdagen den 3 oktober går makarna sin vanliga promenad runt Seem. Men de har ingen lust att hälsa på någon. De vet ju att de flesta av grannarna röstat ja, ”precis som två tredjedelar av landets övriga befolkning, och prästen och hans fru är inte på humör för artigheter”.

Jag tror, efter att ha läst Jalvings bok, att dessa dagar blev helt avgörande för resten av Krarups gärning. Det var en skiljeväg. En avgörande och hårt formulerad punkt på den politiska agendan för Danmark och det danska folket. 

Men inte lät han sig nedslås och tystas, även om han antytt att så skulle ske. Nej, istället skriver han en samtalsbok med två andra författare, Ebbe Kløvedal Reich och Per Stig Møller, Utopi og virkelighed.

Krarup lyssnar. Foto: Snaphanen
 Ebbe Kløvedal Reich skulle utvecklas åt ett annat håll. Visserligen blev han riksbekant för sin bok om Grundtvig och visst hade han och Krarup mycket gemensamt. De kunde samtala. De kunde diskutera. Per Stig Møller kom så småningom att bli både utrikes- och kulturminister i danska regeringar. Krarups diskussionssällskap vägde tungt. Krarup börjar rannsaka sig själv. Hade han gjort gemensam sak med den yttersta vänstern i sitt EF-motstånd? Hade han ”gett sig hän till en illusion om ett ideellt Danmark som inte existerar ”, frågar han sig själv. Och som spiken i kistan: hade han rentav nu förstått att ”allt prat om dansk folklighet är småborgerligt”? Han svarade inte direkt, men han drog en principiellt viktig slutsats, och skrev om de borgerliga politikerna:
”Deras patos var falskt, deras ord var bluff, deras traditionella hållningar visade sig vara murkna och maskätna. I denna kommersiella innehållslöshet hör jag inte hemma."
Jalving drar slutsatsen att han varken var borgerlig eller vänsterorienterad, men att det var detta sista som anfäktade honom mest:
”Det borgerliga och näringslivsorienterade Danmark var honom helt främmande. Det var det röda motståndet mot den gemensamma marknaden som ledde in honom på spåret där han själv stod…”
Jalving tar upp begreppet ”Overdanmark” – som direkt får mig att associera till svenskans överhets-begrepp. Ordet blev standard bland EF-motståndarna och syftade på den ekonomiska överklassen, men för Krarup kom det dessutom att syfta på borgerligheten, i betydelsen den ekonomiska och kulturella överklassen. 1972 beskrev han i essän Opgør med borgerligheden denna ”sin värsta fiende” med orden:
”Ringa är nutidens danska borgerlighet, falsk och förtappad i sitt internationella snitt, sin välklädda tomhet och sitt outtömliga förråd av fraser. Och ringare än djur och fåglar och all jordens kryp är den, för den har gett upp sin nationalitet och därmed sig själv.”
Som en logisk fortsättning på denna strid kom folkomröstningen om euron att bli för Krarup:
”Varför vill EU införa en gemensam valuta? Därför att man på det sättet kan driva igenom en europeisk union. Man behöver inte vara nationalekonom för att genomskåda detta spel, för det har ingenting med ekonomi att göra. Det är en del av EU-projektet, av den övernationella likriktningen, av omyndigförklarandet av de europeiska folken, i avsikt att placera myndigheten och suveräniteten i Bryssel.”
Så skrev Krarup i Tidehverv inför omröstningen. När det blev ett rungande nej fick han tillbaka en del av optimismen och skrev på gladaste humör efteråt:
”Och så segrade vanligt, maktlöst folk! Så misslyckades pengar, position och politiker att få igenom sitt ja. Så inträffade det, som få av oss hade trott, att flertalet av danskarna likväl inte bara sa nej till euron, utan att de också sa nej till de ’ansvariga’ politikerna, till övermakten, till Overdanmark.”
Vid sidan av EU-frågorna måste man säga att invandringen – och så småningom också islam – kom att bli något av det viktigaste Krarup tagit sig an. Jag vill påstå att det var just invandringen som fällde avgörandet politiskt; från att ha vägrat engagera sig i politiska rörelser tog han steget och blev riksdagsman!

Krarup diskuterar. Foto: Snaphanen
  I Danmark finns det ett ord som präglat debatten alltsedan den nya lagen genomfördes: udlændingeloven 1983. Det har kommit en till efter det, genomförd 2002, men det är 1983 det börjar. Den lagen betraktas av sina kritiker som extremt liberal. Krarup såg den som ”en nationell och folklig katastrof”.

Krarup kom dock att bli rejält kontroversiell när han uppmanade danskarna att inte ge en enda krona till Dansk Flyktningehjælp i deras insamling 1986. Han menade att den insamlingen i kombination med kostnaderna för invandringen var ett försök att ”sätta danska folket på plats”. Rasiststämpeln plockades fram. Krarup stod ut med anklagelsen, eftersom han menade att det bedrevs en ”andlig terror eller våldtäkt mot det danska folket” som aldrig getts en möjlighet att säga sin mening i saken. Nog känner man igen sig! Ändå skulle udlændingeloven komma tillbaka, men nu i ny skepnad.

Allt skulle förändras med valet 2001. Då ställde Krarup upp tillsammans med sin kusin Jesper Langballe för Dansk Folkeparti. Han motiverade det med att DF inte i första hand var ett politiskt parti utan en folkrörelse: ”Och DF är inte bara nödvändigt, det är idag oundgängligt. De enda på Christiansborg som kan och vill säga det nej som ska sägas, till nationell självutplåning och dansk självförstörelse.”

De blev båda invalda. Och därmed började det som Krarup betecknade som sin ”politiska värnplikt”. Under denna mandatperiod röstade Folketinget igenom en ny utlänningslag, det skedde 2002. Och nu blev det nytt liv i de internationella – och förstås inte minst de svenska – kommentarerna. Lagen innehöll en 24-årsregel! Lagen stipulerar att båda två i en parrelation ska ha uppnått 24 års ålder för att få bo i Danmark, minst en av dem måste vara dansk medborgare och måste kunna ställa en ekonomisk garanti för sin partner. Man ska komma ihåg att det inte bara var borgerliga partier och Dansk Folkeparti som röstade igenom lagen. Det gjorde också socialdemokraterna.

Lagen skulle förhindra såväl tvångs- som skenäktenskap. Det råder, förstås, skilda uppfattningar om huruvida lagens uppnådde sitt syfte.

Krarup stod politiskt också på barrikaderna mot multikulti-uppfattningarna. Han menade att kultur var identitet och multikultur blott identitetslöshet. Multikulturen skulle ”förr eller senare spränga Danmark i bitar”. Det fick honom att betrakta Dansk Folkeparti som ”en motståndsrörelse, där jag kan göra min nationella värnplikt mot det landsförräderi som vi ser från folketingspolitikerna.

Mikael Jalvings överskådliga, ytterst välskrivna, porträtt av Søren Krarup och hans tid innehåller mot slutet också berättelsen om hur Trykkefrihedsselskabet bildades och Krarup kom att utveckla sin kritik mot islam. Därmed kan jag bara rekommendera er att läsa boken. Den bjuder på en Danmarksbild fjärran det mesta av förljugen mediapropaganda vi möter på den här sidan Öresund. Danmark låter sig inte reduceras till en spottkopp för de rättfärdiga och goda människorna. Danmark är i alla fall delvis, med Grundvigs ord, ”de levandes land” där människor talar ”de levandes ord”. Med det som utgångspunkt kan vi också diskutera allt det dåliga och oroväckande som ytterst får också Søren Krarup att känna pessimism och oro inför framtiden.



lördag 6 september 2014

Kan Albanien bli ett "normalt land"?

Ardian Fullani
För det första vill jag gardera mig mot min egen rubrik: vad är egentligen ett "normalt land". Så jag säger istället så här: kan Albanien bli ett modernt europeiskt land i den meningen att korruption och laglöshet väsentligt minskas. Nej, inte till italienska eller grekiska dimensioner, ty de är antingen lika stora eller större än de albanska varianterna.

Men kanske till det som påminner om nordeuropeisk standard utanför de alltför mörka skrymslena. Albanien brukar ju lyftas fram som ett eländesexempel vid sidan av Rumänien, som ett land där diktaturens fall inte gjorde så stor skillnad, eftersom kommunistpartiets alla höjdare finns kvar i den politiska härskande klassen. De som var stenhårda kommunister kallar sig idag socialdemokrater. Eller så är de bara "demokrater" som Enver Hoxhas gamle livläkare Sali Berisha (som hunnit vara både president och premiärminister i omgångar, medlem som han är av en av Albaniens mäktigare klaner).

Nå, under fredagen greps chefen för Albaniens nationalbank, Ardian Fullani. Han är gammal nog - född 1955 - för att ha varit en av partispetsarna. Redan på 1980-talet fanns han i den statliga albanska bankvärlden och han arbetade också som näst högsta hönset på utrikesdepartementet under diktaturåren.

Han hade ur bankens valv stulit hela 713 miljoner albanska lek. Det är en ansenlig summa på runt 38 miljoner kronor. Han fördes bort i handbojor. 16 andra personer har också gripits för medverkan i insiderrånet.

När jag läser den nyheten tänker jag på "normalitet", "samhällsanda", och mer handgripliga saker som ansvar, pliktkänsla och hederlighet. Det senare spelar ju en mycket viktig roll i det albanska besa-begreppet.

Uppriktigt sagt: jag tror inte ett dugg på "normalisering" de närmaste fem generationerna. Både den kostymklädda och den ruffiga varianten av gangstervärlden, inklusive den förödande rövarkapitalismen, har ett hårt grepp, inte bara om Albanien utan också en rad andra före detta öststater. Glöm inte varför revolten i Ukraina bröt ut och varför människor samlades på Majdan, månad efter månad. Korruption stavades också där orsaken!

Det är sorgligt och bedrövligt och man undrar ju om alternativet bara kunde vara den totalitära staten och dess omfattande repression.


fredag 5 september 2014

Det Nya Riket och tystnaden som motpol

Foto: Astrid Nydahl
Vid Östersjön, ett spegelblankt vatten, duvor som oupphörligen kuttrar i två olika träd, en lantbrevbärare som passerar uppe på vägen. Tystnaden omger oss. Bara våra egna röster bryter den. Vi talar om forna dagars liv och hur allt nu kastas, förstörs och eldas upp. Inte ett enda dokument ska skvallra om det förflutna. Jag sparar lite brev i pärmar, allt annat går iväg. Också större saker - datorer, skrivare som tjänat ut, en gammal radioapparat, kartonger - hamnar i gigantiska containers i "Kretsloppsparken" (vilket namn på en soptipp, i Malmö hette den i folkmun "Skitspissen" när jag var barn, därför att det var längst ut på landspetsen mot Öresund man kastade sitt avfall). Där uppe på avlastningsbryggan står två unga kvinnor, de talar bara med varandra och struntar i oss som kommit med avfall. FAS 3? Kanske det, de ser helt ointresserad ut av platsen de hamnat på. Varje dag vid busshållplatsen står andra som befinner sig i den så kallade "arbetsförmedlingens" klor; för några tusenlappar i månaden utför de det arbete som tidigare gjordes av heltidsanställda människor med kollektivavtal i ryggen. Det Nya Riket är inte bara falskt och förljuget, det skyltar också öppet och ogenerat med Den Nya Tidens klassamhälle som är intill förväxling likt det gamla. Och ändå syns det inte i människors ansikten att de är skuldsatta upp över öronen; de unga med alla sina snabbfixade mobil-lån, de äldre med sina kreditkort som en kortlek i plånböckerna, fulltecknade, räntetunga. Vid Östersjön tänker jag mest på det andra sättet att leva, utan skulderna, utan hjärnskrot från samtidens alla marknader och lockrop. Det är fredag eftermiddag. Snart går vi vidare till två helgdagar, befriade från allt utom oron.


Sista vardagen för den här veckan...

Foto: Astrid Nydahl
Fredagarna har alltid ett skimmer av avslutning, sammanfattning... Jag är glad för fredagar ändå. När det doftar såpa från golven, tvätten är upphängd och middagen lagad slår jag mig till ro med det.

Igår kväll påminde Zlatan svenska folket var han kom ifrån - ett fattigt och trasigt hem på Rosengård. Hans historiska 50 mål kan ingen ta ifrån honom. Fotboll är inte mitt största intresse i livet. Men när jag erfar att tredjeklasspolitiker vill se honom död för att han är den han är, tycker jag att det är på sin plats att visa sin sympati och respekt för honom. Han är ett fenomen som fascinerar långt utanför fotbollsarenorna.

Med fredagen går jag in i en helg av medicinska förberedelser som bland annat består av två duschningar x 2 på söndagen med svampar jag fått på sjukhuset, och sedan en upprepning 05.30 på måndagsmorgonen. Det är mycket man numera ska göra själv i hemmet som förr i världen gjordes på sjukhusen. Men jag gör gärna det om jag slipper sova över där natten före operationen. Hemma är alltid hemma. Också i sammanhang som detta.

Jag kommer att se havet två gånger, först under fredagsförmiddagen och sedan på lördagen. Men söndagen får jag hålla mig hemma. Jag ska ta bilderna från havet - de inre bilderna, stämningarna - med mig för nästa vecka. Vårda dem, vara tacksam för att jag får möjligheten att sitta där i Tosteberga hamn, på Landön eller vid Åhusbryggan. Ett liv värt så mycket mer än annat. Ett liv i enkelhet och ödmjukhet.


torsdag 4 september 2014

Bokköp, frilansandets förflutenhet och en nedräkning

Foto: Astrid Nydahl
1978 började jag frilansa. HD, KvP (i två mångåriga perioder från 1979 fram till 2000-talets början), Expressen (från Israel och Västbanken), DN (bara under några år om helt andra saker, bland annat från Portugal), Sydsvenskan (mest för ledarsidans Aktuella frågor) Kristianstadsbladet - så hette dagstidningarna jag skrev om litteratur i, men jag skrev också i tidskrifter som Astra Nova (Helsingfors), Allt om Böcker, Rallarros, Judisk Krönika, Signum, Finsk Tidskrift, Axess, Lira, Horisont och många andra. Frilansandets fördel var all fin litteratur som utan kostnad ramlade ner i brevlådan.

Frilansandets nackdel var den ständiga osäkerheten med ekonomin, ändå lyckades jag under många år försörja en mycket stor familj. Nu är de tre äldsta ungarna medelålders familjeförsörjare och de andra tre vuxna människor med barn och familjer. Min "försörjningsbörda" inskränker sig till det man bidrar till med glädje: julklappar, födelsedagspresenter, utflykter. Livet har tagit en rejäl vändning med pensioneringen. De få böcker jag vill ha måste jag köpa, och jag gör det så gärna. Denna sommar har jag köpt en minibiografi om Albert Camus och nu i veckan Marguerite Duras Att skriva (inspirerad av Bernurs recension). Nå, att bara köpa det lilla man har råd med ger en helt ny dimension åt böckerna. Dessutom finns det inga krav från någon på att de ska recenseras! Jag läser som en fri man, och jag ställer i nio fall av tio in böckerna i bokhyllan när läsningen är avslutad. Det finns nog igen skönare känsla än den. Jag läser för egen förkovran, inte för mjölkpengar. Och ändå får jag ett och annat friexemplar, nu senast Mikael Jalvings bok om Søren Krarup och Gabi Gleichmanns svindlande debutroman Odödlighetens elixir, som jag ska läsa på sjukhuset. Dessa båda ska jag recensera här i bloggen, av egen fri vilja och glädje.

Litteraturen blir nu en viktig del av nedräkningen och vid hemkomsten konvalescensen som kommer att bestå av lika delar gångövningar och läsning. Det är bästa tänkbara scenario och till det sätter jag mitt hopp.


Zagajewski, världsundergångarna och barnbarn i knäet

Foto: Astrid Nydahl
"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."


Så skrev Adam Zagajewski i Solidaritet och ensamhet 1986 (i Anders Bodegårds översättning). De orden har följt mig genom åren. Det fanns en tid när dessa världsundergångar var nära att krossa mig. Då ville jag varken se människor eller göra något alls, jag låste om mig, drog ner rullgardinerna och levde på eget bröd och Bachs cellosviter. Nej, det är ingen efterhandsromantik. Det var precis så. Jag fyllde huset med denna ensamma cello. Jag förtvivlade och var några gånger alldeles för nära stupet.

Så reagerar jag inte längre. Jag kan se giltigheten i Zagajewskis ord, trots all djävulskap som pågår anstränger människor sig att leva det vardagliga livet. Kanske är det åldern, men trots fysiska och psykiska problem kan jag känna den där omedelbara glädjen i att det doftar såpa eller att några barnbarn kommer på besök och sätter sig i mitt knä.

Israel och Gaza. Ukraina och Ryssland. Irak och Syrien. Jag bär all den döden med mig i varje ny dag. I mitt medvetande finns den där alltid. Men jag låter den inte krossa mig, inte just nu i alla fall. För första gången på mycket länge har jag fattat det radikala beslutet att tänka på min egen hälsa i första hand. Ja, kanske är det åldern, eller så är det bara insikten om att det är nödvändigt för att få leva några år till på den här märkliga planeten.


onsdag 3 september 2014

Stigar, förberedelser och krigsspel

Lingenäset 2/9. Foto: Astrid Nydahl
Nästa sommar, en väg att gå och försvinna in i grönskan, inte långt från stadens vattenområden. Nästa sommar.

Nu är dagarna förberedelser. Får olika hjälpmedel hemkörda. Har beställt tid hos sjukgymnasten för att komma igång efter operationen.

Läser nyheter och skrattar för mig själv: på morgonen talade man om vapenvila framförhandlad på telefon mellan Putin och Porosjenko. Hur skulle det vara möjligt, Putin representerar ju - enligt sina egna ord - ingen krigförande makt.

Det går några timmar, så börjar världens nyhetsbyråer korrigera sina morgontelegram och säger just det, med ord från Putins rådgivare Dmitrij Peskov: "Putin och Porosjenko diskuterade verkligen steg som skulle leda till en vapenvila mellan den proryska milisen och Ukrainas försvarsmakt. Men Ryssland kan inte rent fysiskt gå med på ett eldupphör, eftersom vi inte är en part i konflikten."  Och en timme senare uttalar sig en av rebelledarna i östra Ukraina: "Det här är något slags spel från Kievs sida."

Det är tyst i huset. Solen spelar i hängbjörkarnas allt gulare blad. Hösten står bakom träden och visslar, ännu dold av bonussommarens lekfulla rörelser.


Landskapelser under en bonussommar

Vi brukar välja olika sommarplatser. I år har vi varit ovanligt mycket i Åhus. När vi satte oss ner såg vi ett fartyg lämna hamnen. Efter fika tog A upp sin kamera och lyckades fånga fartyget långt ut till havs. Det blev en minnesvärd bild

När vi inledde Åhusturerna i juni fanns det uppe på bryggans entré en mycket tydlig platsangivelse: Åhusbryggan. Nu, tre månader senare, har pöbeln gjort vad den brukar: bokstäverna H och U är förstörda. De två lampor som kvällstid brukar lysa upp entrén var så sönderslagna att de helt enkelt togs ner. Sommarsverige med multikultiaktiviteter på nätterna. Inte en siffra rätt, inte ett namn helt och oskatt.

Senare kom vi till Lingenäset. Jag vet varför vi åkte dit. Vi ville se om den stora romska kolonin fortfarande ockuperade området. Det gjorde de inte. Var de bor nu vet jag inte, men utanför varje butik, sjukhus och annan byggnad av betydelse sitter de dagligen. De är riktigt många nu, sedan de som tiggde i Köpenhamn helt enkelt avvisats och rekommenderats att resa över Öresund. Hur och när detta sociala problem ska lösas vet jag inte. Kanske vore det ett problem för Rumänien och Bulgarien att lösa. Offentliga medel har man pumpat in i de romska kommuniteterna i årtionden, utan minsta resultat.

De små fåglarna är alltid mitt bästa sällskap. Så också nu. Jag kan sitta i timmar och bara titta på dem. Studera deras beteende. Iaktta när de iakttar. Det finns ingen gräns för vad småfåglarna lyckas med i mitt liv. Jag räknar ner nu. Fem dagar kvar. Sedan operationsbordet. Utan fågelsång och havsbrus men med ett framtidshopp.

Foto i Åhus och på Lingenäset: Astrid Nydahl