tisdag 2 september 2014

Roger Scruton: “Not wanting to rock the multicultural community boat”


Det finns alltid skäl att  läsa Roger Scrutons kommentarer till samtidens problem. Låt oss alltså återvända till groomingskandalens Rotherham. 
Ordinary people are so intimidated by this that they repeat the doctrines, like religious mantras which they hope will keep them safe in hostile territory. Hence people in Britain have accepted without resistance the huge transformations that have been inflicted on them over the last thirty years, largely by activists working through the Labour Party.
They have accepted immigration policies that have filled our cities with disaffected Muslims, many of whom have now gone to fight against us in Syria and Iraq. They have accepted the growth of Islamic schools in which children are taught to prepare themselves for jihad against the surrounding social order. They have accepted the constant denigration of their country, its institutions and its inherited religion, for the simple reason that these things are theirs and therefore tainted with forbidden loyalties. 
Det är i artikeln om de pakistanska, muslimska männens våldtäkter och förnedring av 1.400 flickor i Rotherham som orden ovan finns med. Jag rekommenderar er att läsa hela artikeln.

Scruton skriver också:
"And when the truth is expressed at last, nobody is fired, no arrests are made, and the elected Police and Communities Commissioner for Rotherham, although forced to resign from the Labour Party, refuses to resign from his job. After a few weeks all will have been swept under the carpet, and the work of destruction can resume."
Om det slutar så, då undrar jag om något europeiskt land alls är villigt att lära sig läxan, eller om allt bara ska gå flera varv runt på samma katastrofala sätt. Samhällen som tycks sakna något så viktigt som självbevarelsedrift är förstås dömda till undergång. Det är en läxa som gäller både för britterna och svenskarna - vilka inte ens tycks i närheten av en offentlig debatt och uppgörelse. Man ska ju passa sig för att få en av tidens mest använda stämplar i pannan - bäst då att tiga om övergreppen.


Läxan att lära före nästa (lov, krig, massdöd?)


Katarina II. Glöm henne.

Lär er nu läxan. Lär er nu namnen.

Europas lektioner är inte över, det ska bli is på fönstren innan nästa lov kan beviljas. Isen kommer att växa tjock den kommande vintern och vi kommer att behöva våra värmekällor.

Namnen att lära: Mariupol, Donetsk, Luhansk, Azovsjön, lär er dessa till att börja med. Lär er Novorossija – en kommande nygammal republik lika verklig som Republika Srpska i Bosnien. Köp nya kartböcker, googla oftare, skriv ner varje ny ort.

När milisledare, politiker och oligarker uttalar sig kan du skriva ner deras namn. De är viktigare än du tror, de kommer att kunna läsas i framtida historieböcker. De kommer att närvara i medvetanden och samtal. Det kommer att kunna säga före och efter om dem.

Glöm allt det som är historia före Majdan, glöm sarmaterna, skyterna, khazarerna, glöm fördraget i Perejaslav år 1654, glöm kosackerna, ungrarna, serberna, glöm att Putin sneglar åt Katarina II, glöm också bildandet av Folkrepubliken Ukraina 1917, glöm Stalin och massvälten under Holodomor, glöm Operation Barbarossa, glöm judarna, glöm Tjernobyl och glöm den orangea revolutionen, glöm allt det som inte kan uttalas som ortsnamn i de östra regionerna och personnamn i dramat som utspelar sig både på en öppen scen och bakom fördragna draperier. 

Lär dig namnen på dessa regioner och städer och politiker och militärer, som om de vore dina egna. Du kommer att behöva dem framöver.



måndag 1 september 2014

Dansk frihetsflotilla seglar med öl, frihet och Entartete Kunst till Sverige

Uwe Maw Jensen (t.v.) och Gert Wiik
Den svenske gadekunstner Dan Park er blevet idømt seks måneders ubetinget fængsel, fordi hans collager opfattes som hetz mod folkegruppe. Svenskerne har modtaget dommen med applaus, mens dommen er blevet fordømt bredt i danske medier. 

Onsdag 3. september klokken 17 har en række bekymrede danskere indkaldt til demonstration til fordel for Dan Park og ytringsfriheden foran Sveriges ambassade i København. 

Efter demonstrationen afgår en frihedsflotille under ledelse af kaptajn Gert Wiik og den danske performancekunstner Uwe Max Jensen fra Nyhavn til Malmø lastet med øl, frihed og kopier af Dan Parks Entartete Kunst.

Torsdag fra klokken 10 afholder frihedsflotillen en workshop på det centrale Gustav Adolfs torg i Malmø, hvor man med stærk dansk øl som introduktion - og inspiration fra Joseph Beuys 's mesterværk wie man dem toten Hasen die Bilder erklärt - går i dialog med svenskerne omkring Dan Parks kunstværker. 

Torsdag over middag sejler flotillen videre til Ystad, hvor Dan Park har siddet fængslet siden begyndelsen af juli. I Ystad vil repræsentanter for flotillen opsøge fængslet og bede om at få Dan Park udleveret, så han kan afsone den resterende del af sin straf under passende forhold i Danmark. 


söndag 31 augusti 2014

Valfrihet och inga val, en söndag inför andra

Foto: Astrid Nydahl
Det finns söndagar - och så finns det söndagar. När jag går in i denna, månadens sista dag, inser jag att det bara återstår en vecka tills jag ligger på operationsbordet. Det skapar en förväntansfull oro och rädsla. Det förväntansfulla består i att jag vet hur mycket bättre det kommer att bli efteråt. Oron och rädslan kommer av att jag också vet att jag först ska gå igenom en process.

Den börjar redan 07.30 på morgonen med förberedelser och ryggbedövning. Läste på om den och insåg att den tar sin tid och att det kan ge både smärta och olika oönskade bieffekter. Men vad gör man när det inte längre finns ett val? Man anpassar sig till det enda alternativet. Det är som ett parlamentsval i Nordkorea eller Vitryssland: det finns bara en kandidat att rösta på, man väljer det enda man kan välja och så sorteras man in bland de övriga 99,8% som röstade på det enda.

Efter operationen är det ju dags för val också här i vårt arma land. Här invaggas vi i tron att vi har olika alternativ. De ska vara rätt många numera. Men i mina ögon finns det inga alternativ. Riksdagens män och kvinnor är en blek samling hönster. De kan ha olika uppfattningar i olika frågor, men i grund och botten är de överens: moderniteten härskar och det ska den fortsätta göra, moderniteten i form av konsumism, turbokapitalism, klasskillnader i ökande grad, mediefrihet som följer en enda väg i förljugenhet, det totalitära nya samhället som styrs uppifrån, där politikerklassen samsas med det offentliga "samtalets" färdigutbildade propagandister. Nej, det finns inget val. Som oftast river jag min "röstsedel" och stannar hemma. Kanske blir det rentav en bakelse till kaffet.


lördag 30 augusti 2014

Vittne eller offer, bok om bl.a. Améry och Levi

Jean Améry (1912-1978)
Times Literary Supplement (nr. 5812/5813) recenserar Bryan Cheyettes nya bok Diasporas of the mind. Jewish and postcolonial writing and the nightmare of history i sitt senaste nummer. Det är en mycket fascinerande artikel om olika författares hållning till de sociala och kulturella omständigheter som styrt deras liv.

Själv blev jag förstås mest nyfiken på hans diskussion om vad som skiljer och förenar Jean Améry och Primo Levi. Han menar att Levi först och främst i sitt författarskap är vittnet. Det är hans etiska grund. Han menar därmed att han äger rätten att teckna en tysk historia utifrån vittnets iakttagelser av vad som hänt. Améry däremot är offret och det är utifrån en etik som präglas av offrets lidande han skriver, han återtar sin värdighet på det sättet.

Diasporas of the mind innehåller också helt andra diskussioner. Han tar till exempel upp Salman Rushdie och en passage i hans bok Imaginary Homeland från 1982, där Rushdie konstaterar att han lever i ”the culture and political history of the phenomenon of migration, displacement, life in a minority group.”

Det är i denna han känner sig skriva i en tradition som går tillbaka på andra grupper i den brittiska erfarenheten, inte minst judarna och irländarna. Därmed, säger Cheyette i sin nya bok, är Rushdie medveten om att han vänder "the idea of diaspora" till något aktivt och specifikt. Det undrar jag över. Jag tror att det är just det som olika folk i diasporan alltid har gjort; armenier, albaner, kurder, judar, liksom andra folk som tvingats på flykten och som haft en skriftkultur.

Det som egentligen gör mig mest nyfiken på den här boken är att författaren diskuterar utifrån äldre författarskap - som jag själv känner väl till och har läst under längre tid - men till det lägger en diskussion om helt andra, betydligt senare författarskap, som Philip Roths och Zadie Smiths.



Yehezkel Braun (1922-2014): The words of Kohelet son of David

Yehezkel Braun ( January 18, 1922 – August 27, 2014) - med anledning av hans bortgång vill jag här erbjuda er möjligheten att lyssna till hela hans körverk The words of Kohelet son of David, från ett uppförande i Jerusalem 2010.

Yehezkel Braun kan du läsa mer om här.








Milken Archive of Jewish Music skriver om honom:
Yehezkel Braun, who can be considered a representative of the generation of Israeli composers immediately following that of Paul Ben-Haim and Marc Lavry, was born in Breslau—historically and culturally, as well as politically at that time, part of Germany, but now Wrocław, Poland. Two years later his parents emigrated to Palestine, where he began his musical studies at an early age. At the Israel Academy of Music (formerly the Rubin Academy and now the Buchman-Mehta School of Music) he studied with Alexander Boskovich. Braun also earned a master’s degree in classics (Greek and Latin philology) at Tel Aviv University.
Braun has harbored a lifelong interest in both Hebrew and Gregorian chant. In 1975 he spent a year at the Benedictine Monastery at Solesmes, France, studying Gregorian chant there with Dom Jean Claire, one of its leading authorities. In 1966 he became a professor of music at Tel Aviv University, a post he held until his retirement.
Braun’s twin interest in liturgical chant and Jewish folk music is reflected in many of his compositions. Among his important works inspired by Jewish subjects or Judaic themes are Psalm for Strings (1960) and Illuminations to the Book of Ruth (1966), an orchestral piece. His catalogue includes many other choral and orchestral works, chamber music, lieder, and music for theater, film, and dance. In addition to the Hallel Service featured here, he has composed a number of other liturgical works on commission from American synagogues. These include a Sabbath evening service; V’haya ... (And It Shall Come to Pass), on verses from Isaiah; Shir Hama’alot, a setting of ten Psalms for vocal quartet and string quintet; and other Psalm settings. Braun has written analytical studies of melody and modality, and he has published Hebrew translations of classical Greek poetry. He also compiled and edited an anthology of traditional Jewish melodies. In 2001 he was awarded the Israel Prize for music.


fredag 29 augusti 2014

Fredagsfrihet och fredagsfruktan

Tosteberga, skånsk skärgård (den enda), 27 augusti. Foto: Astrid Nydahl
I full frihet vandrar jag nu tio dagar före operationen.

Men det räcker att bläddra i tidningarna på nätet för att min fruktan ska gödas. I lokalbladet står det idag under rubriken Gäng sprider skräck på Charlottesborg:
"På Charlottesborg har antalet stölder, inbrottsförsök och våldsbrott fördubblats. Antalet narkotikabrott, som är ett spaningsbrott, har gått från noll till fjorton. Den senaste veckan har två misstänkta narkotikalangare gripits med olika mängd cannabis i portionsförpackningar."
Charlottesborg blev redan under Kosovokriget den förort som tog emot flest flyktingar. Det är deras barn som nu gör tillvaron osäker i området. Jag erbjöd en gång min yngsta dotter att köpa henne en liten lägenhet där, för att de är så billiga. Hon svarade: "Nej, så desperat är jag inte". Jag förstår henne allt bättre.

Och i riksdelslikaren Sydsvenskan läser jag:
"– Detta är det finaste asylboendet i hela Sverige, påstår Cristian Feraru, chef för femton anställda. Han har varit på Hanöhus i 22 år. Först i disken och som kock. Därefter som köks-, restaurang- och hotellchef – och nu som platschef för asylboendet. Hanöhus är en av anläggningarna som hamnat i centrum av svensk flyktingdebatt. Den drivs sedan midsommar av Bert Karlsson, som möter kritik från både höger och vänster för att sko sig på människors olycka."
Att människor kritiserar profitören Bert Karlsson är inte bara begripligt utan också nödvändigt. Han är den enskilde person som skor sig mest på flyktingboenden. Men det finns också en lokal opinion. Människor som bor i Hällevik, den lilla gamla fiskarbyn som ligger intill Hanöhus, är inte alls glada över vad de ser. Redan förekommer det i det lilla samhället socialt oacceptabla beteendemönster.

Allt hänger samman, så brukar det heta. Här i dumpningslandskapen Skåne och Blekinge är det tydligare än någon gång tidigare. Erfarenheterna får mig att dra slutsatser och jag upprepar gärna det faktum att Sverige i år tar emot tämligen exakt hundra gånger så många som grannlandet Finland (100.000 jämfört med 1.035 personer).

Tilläggas ska nu bara att DN har vaknat och skriver om den stora groomingskandalen i engelska Rotherham:
"Kommunledningen har försökt hitta förklaringar till varför så få trodde på flickorna. Några är: Macho­kulturen på ledningsnivå gjorde att övergreppen inte diskuterades, olika enheter samverkade inte som de skulle på grund av avundsjuka och barriärer mellan yrkeskategorier, förnekelse att något sådant alls kunde hända i Rotherham och risken för att staden skulle få en negativ stämpel och uppfattas som rasistisk.Utredaren Alexis Jay har å sin sida varit tydligt med att Rotherham inte är unikt. Liknande övergrepp sker även i södra England, enligt henne. – Efterfrågan på den här typen av sex ökar i Storbritannien, Europa och världen, säger hon till BBC"
Jag skrev om saken här.

torsdag 28 augusti 2014

I det alldeles lilla livet...

Årets svankull, Tosteberga 27 augusti. Foto: Astrid Nydahl
Trots allt finns det också utrymme för det lilla livet, det vi kallar privat men ändå ventilerar med andra människor. Så nu gör jag det. Dagen började tidigt på ortopedkliniken i Hässleholm. Som första patient kom jag snabbt till. Olika prover skulle tas, man konstaterade att jag hade en snabbsänka på 12 när den ska vara 5, så jag måste åtgärda några små infektioner. Och så fick jag träffa en ny narkosläkare, en mycket sympatisk äldre man, född i Polen och med den vackraste av brytningar. Han tar väl hand om mig, och det blir en första knäprotesoperation på morgonen den 8 september. I vaket tillstånd. Överviktiga diabetiker sövs inte. Men nu är jag fast besluten att genomföra det.

Och under dem, rejält många maneter. Foto: Astrid Nydahl
Väl hemma igen väntade nästan punkt på programmet. Vi firar idag vår 20-årsdag  och det är mycket vackert. När jag skilde mig 1991 hade jag aldrig trott att jag skulle leva annat än ensam, det var min dröm och mitt mål. Men så blev det inte. Idag hade jag inte kunnat tänka mig ett bättre liv än att vara två pensionärer tillsammans, på de små men ändå så viktiga äventyren. Tillvaron finns runt hörnet och den kostar inte ett öre. Att se, höra, lukta och känna sig fram i naturen är mycket värt. Och att åka till havet, också det i närheten, kommer att bli en daglig rutin, vilket det varit hela sommaren redan. Tjugo år i backspegeln. Vågar man då se tjugo år framåt? Nej, det vore bara dumt. Jag tar en dag i taget. Måtte det bära ett tag till, med nya konstgjorda knän och en vilja stark som björnklister.


onsdag 27 augusti 2014

Chockerande rapport om brittisk sexhandel

”Också vi som i många år varnade för att det handlades med unga flickor som sexslavar i engelska landsortsstäder blev chockade igår när omfattningen av denna brottslighet avslöjades.”


Så inleder Sue Reid sin tisdagsartikel i Daily Mail. Reid vet vad hon pratat om, men hon har ändå blivit misstrodd och hånad.
”Den brutala gatu-groomingen och de sexuella övergreppen pågick i sexton år. En flicka som citeras i rapporten säger att hon betraktade ”gängvåldtäkter som en alldaglig del av uppväxten.”
För många år sedan började Reid undersöka saken för Mail. "Till en början anklagades jag för att ha hittat på alltsammans" säger hon. ”Jag stämplades också som rasist”, skriver Reid.
Varför blev det så? Reids eget svar: 
”Jag hade vågat mig på att avslöja obekväma sanningar om detta motbjudande beteende; de flesta av flickorna var vita eller av ”blandras”, medan allt för många av förövarna tillhörde landets sydasiatiska folkgrupper.”
Reids version blev bekräftad av författaren till rapporten, professor Alexis Jay som säger att majoriteten av förövarna är pakistanska män.



The Independents Paul Peachey skriver:
“Det skräckinjagande priset för misslyckandet med att ta itu med de omfattande sexförbrytelserna avslöjades i en förödande rapport som i detalj visar hur förövarna utnyttjade 1.400 barn från en enda stad under 16 år."
Staden som rapporten talar om heter Rotherham. Peachy igen:
”Rapporten hävdar att kommunpersonalen var rädda att anklagas för rasism om de lyfte fram problemet, i en stad där cirka 8 procent av en befolkning på 260.000 kom från svarta och andra etniska minoritetsgrupper.”
Sue Reid igen:
”I dagens moderna, politiskt korrekta Storbritannien är polis, förtroendevalda och socialtjänstemän livrädda för att bli anklagade för rasism om de uppmärksammar brottslighet utförd av etniska minoriteter. Istället anklagar de flickorna för att vara omöjliga att styra, och villiga att gå med på sex med äldre män (…) Inte ens det faktum att grooming-gänget kallar flickorna för white trash bidrar till att man slår larm. För fyra år sedan hävdade en hemlig polisrapport att det verkligen fanns ett problem med sexuellt utnyttjande av flickor utfört av gäng från South Yorkshire. ’Det finns ett problem med nätverk av muslimska förövare både lokalt och på riksnivå', hävdade rapporten, som läcktes till Daily Mail och andra tidningar.”
Reid berättar om en av de unga flickorna som framträdde i ITV i måndags, och hon sa:
”Myndigheterna visste hur gammal jag var. De kände till min förövare och att han kunde utgöra en fara också för andra barn. Men de gjorde ingenting. Jag tycker att myndighetspersonerna ska få samma straff som männen som gjorde detta mot mig.”
Beröringsskräcken inför vem förövarna är, tycks vara omfattande och spridd i hela landet. Reid skriver att en viktig organisation i Leeds, Coalition For The Removal Of Pimping, vägrar avslöja vilka männen är. Också en organisation som grundats i Rotherham för att stå på flickornas sida, vägrar tala om det som Reid kallar ”the racial make-up of the sex gangs”. Ett yttrande från en av de grovt missbrukade flickorna får avsluta denna text. Hon säger så här:
”Ena minuten lekte jag med dockor, nästa var jag en sexslav.”
Detta pågår i Storbritannien. Är det någon som på allvar tror att detta skulle utgöra ett undantag i dagens Europa? Jag gör det inte. Och eftersom det är första gången jag berör ämnet här i bloggen vill jag gärna ha sagt att jag läst om olika grooming-kretsar i Storbritannien, i snart sex år, chockerats och upprörts men nöjt mig med att ha kunskapen själv (och förvisso har jag också berört ämnet i min bok Black Country). Jag tror inte att man kan och bör tiga. Man bör ta varje tillfälle att berätta om det. Lösenorden idag är: Rotherham, grooming, sexslavar och "rädd för rasistanklagelser".

Här finns basfakta om rapporten. Här kan man ladda ner och läsa rapporten i sin helhet.