onsdag 27 augusti 2014

Entartete Kunst i Stockholm. Svensk konstpolis gör fasansfull och motbjudande upptäckt på galleri!

Tidigare beslagtagna verk från Stockholm visas nu runtom i Europa. Här från förra årets vernissage i Berlin.
Det var en hemsk syn som mötte den stridsutrustade insatsstyrkan som natten till måndagen stormade Galleri Hack i Stockholm. Polisen hade tipsats om att galleriet hade ett stort lager av så kallad konst impregnerad med starkt avvikande och provocerande hållningar. Och precis så var det. Överallt låg det tvivelaktiga konstverk, som präglades av onödigt provocerande och samhällsfarliga uppfattningar. Skulpturer, akvareller och till och med videoinstallationer, som på grovt och primitivt sätt hånade både socialdemokratin, toleransen och intagandet av rutten fisk.

Sture Nilsson som leder den svenska polisens Taskforce för Degenererad Konst, förklarade på en presskonferens vad aktionen lyckades förhindra.

"Varje samhälle måste upprätthålla en gräns mellan den sunda och uppbyggliga folkliga konsten och det som är avvikande och sjukligt", förklarade han och fortsatte:

"Men folkhemmets konsensus är nu effektivt säkrad mot denna skamlösa uppmaning till oansvarig avvikelse. Om konsten ska provocera, ska det naturligtvis ske under ordnade former och utan att stöta majoriteten, det är självklart. Annars ska man låsas in."

Den älskade konsten på morfars tid
 Professorn i uppbygglig, samhällsbevarande provokonst vid Lunds Universitet, Anna Ahlgren, är helt överens.

"Vill man provocera, får man nöja sig med att lägga en skit i en burk eller att sänka ner Kristus i urin. Den sortens provokationer som våra mor- och farföräldrar kände till och älskade. Men kränkande provokationer är något helt annat."
"Det är klart att det ska finnas en yttrandefrihet för att säga sådant som de flesta är överens om. Men konstiga, avvikande åsikter, som ingen tycker om, finns det ju ärligt talat ingen anledning att skydda. Om småperversa och grova konstnärer också skulle ha yttrandefrihet skulle det ju bli omöjligt att gripa och fängsla dem, och då hade man tvingats låsa in dem på psykiatriska sjukhus i stället, och det hade varit synd om de andra patienterna."

Den konfiskerade konsten kommer att visas till spott och spe under en kort tid, och efter det räknar man med att bränna verken offentligt.

OBS: nästan varje ord i denna text är översatt från Jyllandspostens satiriker Rokokoposten.

Dumheten är granne med konsumismen

Nej, man skulle inte associera till förintelsen. Tröjan på bilden är enligt företaget som marknadsfört den "inspirerad av sheriffstjärnor från de klassiska western-filmerna". Företaget heter Zara och de tycks vara så obegåvade att de saknar medvetenhet också om Europas närmaste historia. Tack och lov blev proteststormen stark och företaget drog tillbaka "produkten" - men bevisade för alla och envar att dumheten alltid är granne med konsumismen. Ju dummare desto bättre. Bristen på kunskap är som bekant skriande i vårt lilla hörn av världen. Här frodas de mest korkade idéer i affärsvärlden, popkulturen och de mediala redaktionsrummen. Gul stjärna på tvärrandig tröja? Sheriffen så klart!


tisdag 26 augusti 2014

Om Mercè Rodoredas roman Diamanttorget

Mercè Rodoreda: Diamanttorget (Norstedts, översättning av Jens Nordenhök)

Mercè Rodoreda (1908-1983) var en katalansk författare, som enligt förlaget ses “som en av de främsta prosaisterna inom den katalanska modernismen”. Gabriel Garcia Márquez har om Diamanttorget sagt att det är “den vackraste roman som utkommit i Spanien efter inbördeskriget”.

Jag erkänner att jag aldrig hade hört talas om henne. Ändå hade tre av hennes verk översatts till svenska på 1990-talet.

Mercè Rodoreda tvingades fly sitt land efter inbördeskriget då fascisterna grep makten, och hon kunde återvända först på 1970-talet.

Diamanttorget skrevs i landsflyktens Genève 1960.

Jag måste säga att denna roman är något av det märkvärdigaste jag läst. Den grep tag direkt. Och ändå är det sannerligen ingen konventionell krigsroman. Rakt tvärtom. Kriget nämns egentligen bara i den sista tredjedelen. Istället är det en stark jagberättelse om ett vardagsliv i Barcelona. Natàlia är berättelsens motor och centrum. Man läser sig ganska omedelbart in i hennes liv och när hon väl blivit familjemodern ser man framför sig det slags liv som är kärnfamiljens; på gott och ont byggs det i den en gemenskap mellan man och kvinna och sedan mellan dem och de två barnen.

Mercè Rodoreda (1908-1983)
Det lunkar på. Tillvaron är kärv. Men den är berättad på ett sådant sätt att man ändå ser dess mening och betydelse. Mannens fixa idé att börja avla duvor ser ett tag ut att stjälpa alltsammans. Duvlorten och fjädrarna klibbar fast inte bara på väggar och golv, de tycks också äta sig in i tankarna.

När så maken Quimet kallas till fronten vänder berättelsen. I sin förtvivlade ensamhet och hunger (som snart nog närmar sig svälten) bestämmer hon sig för att döda de två barnen och ta sitt eget liv.

Men så sker det något nere hos fröhandlaren. Något dramatiskt och ändå så väntat. Det romanen därefter utvecklas till ska jag inte orda om. Det är nämligen både litterärt avgörande och i gestalternas liv så stort att det liksom kastar ett ljus bakåt på hela romanen.

Diamanttorget ingår i Norstedts serie med klassiker. I den har jag tidigare läst fantastiska romaner av Raymond Carver, E.M. Forster, Carson McCullers och Richard Yates. Nu lägger jag Mercè Rodoreda till de riktigt stora läsupplevelserna!


måndag 25 augusti 2014

För de nattdruckna och drömmande...




Innes Bowen: Medina in Birmingham, Najaf in Brent: Inside British Islam (Hurst & Company)

När jag under nästan fem års tid, fram till 2012, arbetade med reportage, debattartiklar och slutligen min bok Black Country, kände jag mig ofta frustrerad över bristen på överskådligt material om de senaste tjugofem-trettio årens stora förändringar i engelska West Midlands. Inte minst i ämnet radikal islam saknades sådant material. Man fick klippa och klistra sig fram, samla på tidnings- och tidskriftsartiklar, läsa broschyrer och de enstaka böcker som fanns (och som förvisso blev allt fler). Innes Bowens alldeles nyutgivna bok Medina in Birmingham, Najaf in Brent: Inside British Islam är precis den jag letade efter! Och jag förstår av de brittiska presskommentarerna att den är helt unik. Ingenting liknande har, konstigt nog, gjorts tidigare. Bowen är journalist på BBC och gör radioprogram som Analysis, Women´s Hour och More or Less. I sju år har hon på sin fritid forskat kring de olika muslimska samfunden och befolkningarna i Storbritannien, hon har besökt hundratals moskéer och gjort minst lika många intervjuer med imamer och vanliga moskébesökare över hela landet.

Att Birmingham finns med i bokens titel – liksom Londonstadsdelen Brent – är ingen tillfällighet. Bowen berättar att hon kommer till stora stadsdelar i denna landets andra stad där muslimerna inte utgör ett inslag i en större befolkning utan de facto är 100% av befolkningen.

Indiska Deobandis
Med risk att jag tröttar er ska jag ändå nämna vilka olika muslimska riktningar hon undersöker. De är, som innehållsförteckningen nämner dem på engelska; The Deobandis, The Tablighi Jamaat, The Salafis, The Jamaat-e-Islami, The Muslim Brotherhood, The Barelwis, The Shia ’Twelvers’, The Ismailis.

Bowen berättar varför hon bestämde sig för att skriva boken. Det var helt enkelt den oerhörda bristen på kunskap hon mötte överallt. Dessutom fann hon det anmärkningsvärt att myndigheterna – inte minst polisen – över hela landet har en minst sagt bristfällig eller icke-existerande kontakt med landets moskéer. Ändå upp på regeringsnivå fann hon obildning: en rådgivare till en minister kunde inte skilja på shia och sunni, men pekade ändå med största självsäkerhet ut en sunni-moské som shia!

Bild från en Barelwi-sida
För dryga tio år sedan levde Bowen med föreställningen att Muslim Council of Britain (MCB) verkligen var representanten för landets muslimer och islam. Så småningom fick hon klart för sig att de bara talar för 4% av dem!

Bowen nämner särskilt Ed Husains självbiografiska bok The Islamist som en ögonöppnare. I boken berättar Husain om sitt förflutna i Jamaat-e-Islami. Tillsammans med journalisterna Martin Bright och John Wares arbete nämner hon Husains bok som själva avsparken för sitt eget arbete. Deobandi-rörelsen driver hela 44% av moskéerna i Storbritannien. Barelwi-rörelsen har 36% av dem. De är, både teologiskt och i sin vardagspraktik båda extremt konservativa, de säger rakt på sak att muslimer inte ska integreras i samhället – rakt tvärtom! – och just i Leicester finns Europas mest konservativa församlingar, de nämner rentav att församlingsmedlemmarna uppmuntras att inte blanda sig med andra människor, och att de dessutom predikar judehat till sina ungdomar. Några av Deobandi-skolorna lär ut att flickor över nio år ska bära niqab som täcker också ansiktet. Förr var det extremt ovanligt i Leicester, skriver Bowen, men nu hör det till vardagen. 

Jag vill också nämna det faktum att Deobandi på 1990-talet hade nära relationer med Taliban-rörelsen. Det som bekymrar Bowen mest, är att det inte tycks finnas någon allmän medvetenhet i Storbritannien om att just Deobandi kontrollerar de flesta moskéerna och att det är deras budskap som sprids bland en förkrossande majoritet av muslimerna i landet.

Kan man hoppas att en bok som denna, med samma metod och noggrannhet, en dag ska undersöka hur det ser ut i Sverige? Jag tror att det är hög tid, för att skapa en större klarhet och förmedla en kunskap om de skillnader som finns både i teologi och praktisk vardag.

Här finns en intressant artikel av Patrick Sookhdeo om islamiseringsprocessen i Europa:
"European Muslims are Islamizing many aspects of life that also affect non-Muslims. Spanish Muslims have expressed their desire to "regain" the mosque of Cordoba. This building was originally a church, then turned into a mosque, and then turned back into a place of Christian worship. Halal meat is now routinely served in many British prisons, schools and hospitals, sometimes to Muslim and non-Muslim alike, and the hijab [Islamic headscarf] is worn in British schools. Muslims in the London borough of Tower Hamlets have forced name-changes for districts and local amenities if the existing name sounds too Christian for their liking."

  

söndag 24 augusti 2014

En bild av natt i Lissabon och minnena den väcker

Natt i Lissabon. Foto: Hideo Matsumoto
När jag ser den här bilden kommer minnena tillbaka. Vi hade varit ute rätt sent och jag hade återvänt till hotellet ensam. Strax efter midnatt kom A. med för henne mycket ovanliga tecken på rädsla och stress. Det var i Köpenhamn 2002. Senare på sommaren flydde jag grannskapets oljud och gömde mig i ett litet småländskt torp i tre månader. Där började jag skriva en text om vad som hänt i Köpenhamn den natten, då polisbilar och ambulanser kom till gågatorna och marken täcktes av blod. Det blev den första texten i Politisk geografi (med förord av Suzanne Brögger) boken som också kom att handla om Tirana, Birmingham, Tel Aviv, Lissabon, Prag och Malmö. Japanfödde fotografen Hideo Matsumoto - som jag tidigare gjort en hel bok om Lissabon tillsammans med - gjorde omslaget till Politisk geografi med just bilden ovan. Den utstrålar den känsla jag så många gånger haft i Lissabon och som gjort att jag varit mindre rädd att vistas där än jag varit i Köpenhamn.

Boksviten skulle följas upp av Ökenvandring. Politisk geografi två med förord av Anne-Marie Berglund, som handlade om Bonn, Amsterdam, London, Tripoli, Benghazi, Szczecin, Tollarp och Önnestad. Trean, som kom 2005 hade ett fint förord av Birgitta Stenberg (som avled 82 år gammal igår) hette Politisk geografi tre. Kön, klass och kultur och innehöll återblickar på Lissabon och Albanien, och därtill ett antal essäer på teman som innefattades av titeln, om bland annat filmaren Catherine Breillat och författaren Marguerite Duras, samt några intervjuer som senare kom att ingå i Skrivandets portar, med Birgitta Boucht, Agneta Pleijel och Agneta Klingspor.

Allt detta kommer jag att tänka på tack vare Hideo Matsumotos suggestiva nattbild.


Malmö och nazismen, helt kort

Det som hände i Malmö igår i samband med ett valmöte som Svenskarnas Parti skulle hålla kräver, om än helt kort, en kommentar. De senaste årens stora demonstrationer i Malmö - men också på andra platser - har på ett eller annat sätt hanterats valhänt eller kontraproduktivt av polisen. Så blev det - med råge - också igår. Vad chockridningen skulle tjäna för syfte är oklart. Vad den överkörde demonstranten skulle visa är lika oklart. Om detta är att ta i med hårdhandskarna skulle man nog vilja se en poliskår utan handskar. Svenskarnas Parti är en liten sekt med rötterna i Nationalsocialistisk Front (följ denna länk till en text jag skrivit här i bloggen om svensk nationalism). Denna sekt är på (eller över) gränsen till det sjukt fixerade vid "Juden". I deras världsbild är det alltid "Juden" som agerar. Så här skriver t.ex. deras aktivist Jonas de Geer om ISIS:
"Allt tyder faktiskt på att det groteska, karikatyrmässiga och blodbesudlade ”kalifatet” implementerats av Israel. Besinna att de israeliska/judiskt toppridna angloamerikanska s.k. ”underrättelsetjänsterna”, vilken bokstavskombination det än är : CIA, MI6, etc, sedan gammalt skapat och sponsrat islamistiska organisationer för Sions strategiska förmån."
I den världen av konspirationsteorier och feberdrömmar finns Svenskarnas parti. Vad fanns det för skäl att blåsa upp deras betydelse så till den milda grad? Det har jag svårt att förstå. I valet kommer de kanske att få tusen röster i hela landet. Den folkligheten delar de med minst ett tjog andra sekter. De saknar således betydelse, både politiskt och opinionsmässigt. Den nationalsocialism som fortsätter med drömbyggen ska med självklarhet bekämpas. Svenskarnas Parti vill, med ord från deras egen partiprogram, skapa ett Sverige där
"Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare."
Partier som bygger sin verksamhet på etnicitet och genetik har vi sett nog av. Naturligtvis. Märkligt att det ens ska behöva sägas. Kaoset vid motdemonstrationerna avspeglar på "bästa" tänkbara sätt vad som sker när detta slags parti argumenterar i det fria. När de dessutom väljer att göra det i Malmö anar man minst en hund begraven. Bengt skriver också om det inträffade idag. Och i en annan liten text här. En tämligen skakande text har nu publicerats av Sydsvenskan, skriven av filmregissören Lukas Moodysson. Läs hela, men smaka här lite av hans tankar:
"När människor skrek på ambulans och sjukvårdare, då var det inte en enda polis som agerade. Det var inte ens en polis som svarade. Jag försökte själv få kontakt med en polis som tillsammans med några kollegor gick iväg från platsen. Jag frågade honom: Är det en ambulans på väg? Han stirrade mig rakt i ögonen. Det var ett mycket obehagligt ögonblick. Han sade inte ett enda ord. Han gick bara vidare, bort från de skadade. Och han gick lugnt. Ingen panik. Ingen rädsla. Det var uppenbart att han och kollegorna hade läget under kontroll. En ung kvinna skrek någonting till en av de poliser som stod närmast den ene skadade mannen. Det var arga ord men inte hotfulla, någonting i stil med "är ni inte kloka, vad håller ni på med?" Vad fick kvinnan till svar av polismannen? Han slog henne i huvudet med sin sköld. Utan ett ord, utan en varning. Skölden rakt i huvudet på en obeväpnad och omaskerad kvinna. Och ändå var det inte våldet som var det värsta. Det värsta var kontaktlösheten. Tystnaden. Jag hörde inte någon av poliserna säga ett enda ord."


lördag 23 augusti 2014

Polen 1950: vilostunder vid en sjö, skapande...

 A morning fishing expedition on the Nidzkie lake, rep. FoKa/Forum
Vi talar ofta om diktaturerna. Vad var det för slags liv man levde före murens fall i dessa länder? Jag besökte två av dem på den tiden: Polen och Albanien.

Väl medveten om förtryckets olika uttryck vill jag idag visa på en annan bild av 1950-talets Polen. Jag prenumererar ju på nättidskriften Culture.pl och varje fredag får jag där fina artiklar om litteratur, film, foto, teater, musik och konst. Artikeln jag nu fäste mig vid heter Lakeside Holidays in the 50´s.Om du klickar på länken kommer du till en sida med fascinerande bilder och en berättelse om författaren Konstanty Galczynski.

Du får också lära känna det lilla samhället Zgon vid sjön Mokre, där författaren Igor Newerlhy levde. Också andra viktiga konstnärer berättas det om, bland annat Agnieszka Osiecka. Rekommenderas som en fin stund av lördagsläsning. God helg önskar jag er alla.


fredag 22 augusti 2014

Dansk upprördhet efter svenska domstolsbeslut

Danske Søren Villemoes skriver i Weekendavisen om domen mot Dan Park. Här lite klipp ur artikeln (efter citaten kommer en viktigt reflektion från mig om varför man måste försvara Dan Parks rätt att "häda"):
Det blev slået fast i torsdags, da den 46-årige Dan Park blev idømt seks måneders fængsel, og hans gallerist Henrik Rönnquist fik en betinget dom. Vi tager den lige én gang til: Seks måneders fængsel! Et halvt år! Til sammenligning slap den kinesiske kunster Ai Weiwei med blot 81 dage i detentionen. Kan det virkelig passe, at vi er begyndt at konkurrere med kineserne om at bure uønskede kunstnere inde? Ja. Det kan det.
Pressefotos fra den 5. juli giver et stillbillede af noget, der ligner absurd teater. Man ser politiet, der fører Dan Park ind i et salatfad, og en betjent, der med et alvorstungt ansigtsudtryk bærer hans forbryderiske værker ud af galleriet. Der er noget helt galt med disse billeder. Og det er ikke videre betryggende, at menneskerettighedsorganisationer som Amnesty International pure har afvist at støtte Park. Som en talsmand fra organisationen i Sverige sagde: »Amnesty vil overhovedet ikke støtte en person, der bruger sin ytringsfrihed til at sprede hadpropaganda og hate speech.« ….Det kan ikke siges meget klarere. Men det er stadig oprørende at tænke på, at en kunstner i vores naboland nu kan se frem til ni måneders fængsel og en samlet bødestraf på 80.000 kroner.
Dommen er ikke blot bekymrende og uretfærdig. Den er også en gave til de grupper i Sverige, der vinder frem ved at fremsætte anklager om politisk korrekte Stasi-lignende tilstande hinsidan. Med dommene over Dan Park er det blevet sværere at argumentere imod disse ofte meget skingre og højreradikale strømninger i den svenske modkultur.
Det som nu skrivs och sägs om domen får mig att vilja tillägga något mycket viktigt. Om man menar allvar med att försvara yttrande- och tryckfriheten så måste det försvaret vara principiellt. Det finns ingen anledning att försvara det som står i 100% överensstämmelse med vad man själv tycker eller föredrar.

Nå, till Dan Park då. Gillar jag det han skapar? Ja, ibland gör jag det, då han träffar rätt i den täta skogen av missförstånd och feltolkningar. Men rent allmänt tycker jag att hans satir och ironi skjuter över målet. Jag är intill döden trött på alla "negerbolls"-skämt. Men försvaret av yttrande- och tryckfrihet handlar ju inte alls om det. Det handlar om att låta människor ge uttryck för sina innersta tankar och ideal. Låt dem göra det!!! I ett öppet, demokratiskt samhälle kan aldrig tankar vara till skada. Jag själv drar gränsen vid uppmaning till våld. Det godtar jag inte. Aldrig. Men för övrigt vill jag se öppenheten. Därför försvarar jag Parks rätt att häda.


torsdag 21 augusti 2014

Dan Park - dömd idag tillsammans med galleristen

Då kom domen idag. Dan Park får sex månaders fängelse och ska betala stora summor i skadestånd till "krängkta" människor.

I en kommentar säger en konstkritiker på SR att Park oftast är "obegriplig" och att han just därför kvalar in bland konstnärerna.

Jag har sett så många Park-posters att jag hade svårt att välja dagens. Men se nu på den här intill.

Är den "obegriplig? Jag tycker tvärtom att den är glasklar. Här ser vi IKEA-loggan på en mycket helig plats i islams värld. Till vänster står Kamprad med sin ungdoms flagga och till höger ser vi en slöjklädd drottning Silvia. När Park får till det blir det så här.

Och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Här några försök:

1/ Dan Park. Vårt behov av vulgaritet och äckel.
2/ Dan Park. Hatets och hotens kolportör.
3/ Dan Park. Ett yttrandefrihets-lagstiftningens offer.
4/ Dan Park. Det Nya Rikets tystade samvete.
5/ Dan Park. Ointressant, patetisk posör.
6/ Dan Park. Nynazisternas favoritpropagandist.

Nå, ni anar att budskapen liksom ligger bubblande under ytan när man tar del av vad som skrivs på nätet om Park. Läser man Dispatch slås man av den totala bristen på proportioner; i Sverige väntar nu "koncentrationsläger" (när man skriver sådana dumheter bidrar man till banaliseringen av den största ondska Europa sett i modern tid). Läser man de "goda" förstår man att Park självklart ska i fängelse (och ger man uttryck för sådana tankar glömmer man att man själv - som konstnär - kan bli aktuell längre fram).

Vore det inte bättre om man diskuterade vad som är det verkliga problemet? Nämligen att delar av den politiska klassens erbjuder allt snävare definitioner av vad som utgör yttrande- och tryckfrihet! Det är där skon klämmer. Och det är en konkret punkt i det demokratiska samhället vars brister blir uppenbara och egentligen inte särskilt svåra att påtala, kritisera och försöka göra någonting åt.

I rätten sades det om Dan Park:
"Det är riktigt att han, där han bor, har en pärlplatta med ett hakkors som motiv, en del klistermärken och en bok om Hitler. Det har dock inget med hans bilder att göra."
På vilket sätt är detta relevant i en domstol? Jag har själv många böcker om Hitler. Jag har lika många om Stalin. Är jag i farozonen därmed? Denna lilla passage som finns med i domen säger enligt mig något viktigt om hur man resonerar inför fängslandet av en man som anses ha "gått över gränsen."

Moral, lämplighet, motiv - allt pekar mot Park. Han tycks sakna allt som hade kunnat göra intryck på en åklagare. Han röker hasch ibland, han nyttjar alkohol, han saknar fast bostad. I domen står det:
"När tingsrätten ska avgöra om Dan Parks agerande är straffbart som hets mot folkgrupp ska, som redan nämnts, skyddet för yttrandefriheten beaktas. En avvägning ska därvid göras mellan rätten till yttrandefrihet och intresset av att andra personer skyddas från kränkningar. När det gäller frågan om förtal ska beaktas om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgifterna."
I domen sägs att Park och hans gallerist visat "missaktning" mot svarta och romer. När jag ser att domen konsekvent omtalar de "krängkta" som "svarta" slår det mig att ett sådant begrepp idag också betraktas som grovt. Hur ska de tilltalas? Afrosvenskar? Jag tror det, eftersom en av dem som tilldelades ett rejält skadestånd är just representant för Afrosvenskarnas riksförbund. Finns det en chans/risk att han anmäler domstolen?

Hur ska drottning Silvia och Ingvar Kamprad reagera? Är det inte samma "missaktning" Park visar dem, på bilden ovan, så förstår jag inte hur man resonerar.

Alltsammans kan egentligen sammanfattas så här: varje satiriker hamnar förr eller senare i den situation som Dan Park befinner sig i. Inte nödvändigtvis åtalad, inte nödvändigtvis dömd, men alltid betraktad som en ansvarslös, elak, grov, ringaktande figur. Det ingår i den politiska satirens historia. Det är inte ens en nyhet.

Jag ska inte orda mer om detta. Jag hänvisar till den bloggpost jag skrev när Park dömdes förra gången. Den äger giltighet än idag.

Lars Vilks skriver också om saken - här kan du läsa hela hans text - och jag citerar:
"Man kan konstatera att Dan Park har återupplivat modernismens skandalföreställningar och att hans verk är tveklöst gränsöverskridande. Eftersom rättegången handlade om en utställning där Park tog steget in i galleriet är det fråga om en institutionell inbrytning. Vid detta tillfälle tänkte sig utställarna att få till stånd den ”sakliga och vederhäftiga” debatt som tidigare rättsinstanser efterlyst. Någon sådan hann det aldrig bli eftersom åklagare och polis ingrep innan konstnären hade fått tillfälle att berätta om sina arbeten. Man kan beskylla utställarna för naivitet. Att utställningen var kontroversiell torde ha varit självklart och det hade nog varit lämpligt att det redan innan utställningens öppning hade framlagts en väl genomförd diskurs på högsta möjliga nivå för att markera att utställningen var genomtänkt och motiverad.
Så blev det inte och det går naturligtvis att säga att konstnären, enligt en gedigen tradition, överlämnar verken att fullbordas i betraktarens skapande akt. Problemet var förstås att den kreativa akten som bland annat åklagaren utförde ledde till det resoluta domslutet ”hets mot folkgrupp”. Och där hjälper inte det vanliga ”så kan man också se det”.


"Normaliseringensprocessen". 46 år sedan Tjeckoslovakien invaderades och ockuperades av Sovjetunionen och dess lydstater


Dagens datum, den 21:e augusti har i hela mitt liv varit en märkesdag. Så också i år, när jag påminner mig själv och er om dagen och gör det med texterna nedan.

Idag är det 46 år sedan Sovjetunionens och lydstaternas stridsvagnar rullade in i Tjeckoslovakien för en långvarig och plågsam ockupation. Nu var det slut på "socialism med mänskligt ansikte". En så kallad "normaliseringsprocess" skulle inledas. Också Sveriges Moskvatrogna kommunister fattade vinken. Ända fram till Lars Werners tid talade man i VPK om "normaliseringen". Med anledning av dagen repriserar jag här en bloggtext om en minnesskrift ägnad det svenska solidaritetsarbetet.


***

På initiativ av Tjeckiens ambassadör i Sverige, Jan Kára, avhölls den 27 september 2011 i Stockholms en minnesdag, dit man samlat både tjeckiska och svenska deltagare. Bland talarna fanns både Tjeckiens och Slovakiens ambassadörer, Lubomir Durovic, Agneta Pleijel, Richard Swartz och många andra. Jag var inbjuden men deltog inte, eftersom jag numera inte reser.

För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Jaroslav Suk, Anders Ferm, Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková, Otakar Storch, Urban Westling och många fler.

Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:

Sommaren 1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den 21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”

Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.

Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.

***

Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.

Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.

onsdag 20 augusti 2014

Gabi Gleichmanns debutroman Odödlighetens elixir. Nu kommer den på svenska!

Efter att dryga dussinet andra länder intresserat sig för och köpt Gabi Gleichmanns debutroman Odödlighetens elixir, kommer den nu på svenska. Jag återkommer med recension men slår ett slag idag med förlagstexten:
“Inte förrän det på allvar gick upp för mig att jag var döende insåg jag – som den siste Spinoza – att jag var den ende som kunde minnas min grandonkels berättelser om vår släkt från tider dit min barndom inte nådde, att jag var den ende som kunde minnas farmors och farfars bittra om än underhållande gräl, att jag var den ende som kunde minnas vad som hände den dagen när min tvillingbror Sasha dog. Inte förrän då drabbades jag av insikten att mitt livs stora nederlag inte var att jag skulle ryckas ut ur livet, utan att när detta sker kommer alla som har gått före mig att falla i glömska.”
Den barnlöse Ari Spinoza är döende. Det finns ingen kvar som kan föra vidare den märkliga släkten Spinozas öde. Hans sista uppgift bli att nedteckna berättelsen om Odödlighetens elixir. Det blir en skildring genom tusen år av Europas historia, från 1100-talets Lissabon till vår egen tid.
Odödlighetens elixir får vi bland annat möta den 350 år gamla Salman de Spinoza, Voltaire som inte kan motstå det unga fysikgeniet Shoshana, Hitler och Stalin i ett parti schack samt författarinnan Chiara vars roman inspirerade Goya till ett av hans mest kända verk. Allt och alla hänger ihop i denna fängslande roman om kärlek, sorg och livsbejakande humor.

Fredrik Reinfeldts flyktingtal och förmågan att ljuga och att använda fakta selektivt

"What is really important in the world of doublespeak is the ability to lie, whether knowingly or unconsciously, and to get away with it; and the ability to use lies and choose and shape facts selectively, blocking out those that don’t fit an agenda or program." Edward S. Herman: Beyond Hypocrisy: decoding the news in an age of propaganda (1992)

Vem i politikens värld ljuger för oss just nu? En sådan fråga kan besvaras först när man genomskådat den politiska klassens metod och strategi. Vi står inför ett riksdagsval. Förutsättningarna blev en smula förändrade då statsministern höll sitt tal om den radikalt ökade flyktinginvandringen och dess kostnader. Ska vi därmed betrakta hans tal som sanningsenligt? Ska vi tro att just det förmedlade en sann bild medan de bilder som tidigare tecknats var lögnaktiga? Det vore att göra det vulgärt enkelt för sig.

Bryggan vid Åhus strand. Foto: AN
I själva verket ingår statsministerns tal i en noga kalkylerad verksamhetsplan inför valdagen. Han själv och hans parti - och kanske också hans allierade i regeringen - utgår ifrån att ett sådant tal ska vädja till svenskens känsla för rättfärdighet och därmed kullkasta varje plan som Sverigedemokraterna har. De ser ju hur opinionssiffrorna sett ut det senaste året!

Men jag tror de misstar sig grovt. Talet kommer istället att fungera som bästa tänkbara ammunition för SD. Verkligheten kan vi inte ljuga bort. Vi vet alla vad som sker med Sverige. Är vi okunniga så är det bara att läsa sig klokare. Uppgifterna är offentliga.

Om man är osäker på hur man söker dem så kan man börja med att läsa Migrationsverkets hemsida. Där redovisas allt. Till och med de profitörer som sökt och beviljats driva flyktingboenden finns förtecknade där! I den senaste listan för område Syd hittade jag förstås ett företag som med illa maskerat namn visade sig vara hotellet Åhus strand.

Nå, lögn och sanning alltså, man får söka sig fram. Viktigast av allt är att man inte glömmer bort att maktens män och kvinnor antingen ljuger, förtiger delar av sanningen eller bygger sina tal och uttalanden på ett urval av fakta som gagnar den egna saken.

***

Och så ett litet ps om lögner: I Affärsvärlden skriver Erik Hörstadius om saken:
"Vid bättre middagar får man inte prata pengar. Men inom exempelvis klimatpolitiken och vården är det legitimt, trots etiska komplikationer, och trots att människoliv ligger i potten. Penga­prat borde vara legitimt också i invandringspolitiken. För vad är den solidaritet värd, som bygger på folkfördumning och ljug?"
Vill du ha ovanligt bra belysning av den fördumnings- och lögnfabrik som nu arbetar för full maskin ska du läsa hela hans artikel!

tisdag 19 augusti 2014

När börjar hösten? Med Ođđasat och Uutiset

Landön 17 augusti. Foto: Astrid Nydahl
Jag tror mig nu uppleva den verkliga hösten. Sedan ett par dagar är landskapet inbäddat i mörka, tunga skyar, långvariga hällregn, en isande vind och allt lägre temperaturer.

Jag hukar för det mesta inomhus, men har ingenting emot att dricka kaffe vid havet. Höstmörkret och vätan utgör inget hinder för det. Tvärtom kan den kalla vinden få hela kroppen att vakna till liv på ett radikalare sätt än vad sommaren förmår.

Det är nu inte bara en väderfråga för mig. Det första verkliga hösttecknet kom på måndagskvällen 17.30. Då återupptogs nämligen de två kvartslånga sändningarna av först de samiska och sedan de finska nyheterna. Under sommaren antas samer och sverigefinnar inte ha detta nyhetsbehov, varför de behandlas styvmoderligt med ett slags stafett-sändningar där samiskt byts mot finsk och vise versa  i olika omgångar.

Nå, hösten börjar alltså med Ođđasat och Uutiset, just därför att jag varje vardag under hela den mörka årstiden betraktar dem som angelägna nyhetsprogram om man är det minsta intresserad av hur två minoritetsbefolkningar i Sverige lever, verkar och mår. Gentemot samerna och sverigefinnarna måste man ha en grundinställning som baseras på ett gemensamt historiskt öde.

Det duger inte att gnälla på "svenskans försvagade status" i det tvåspråkiga Finland om man samtidigt försummar finskans ställning här i vårt land.

Glöm inte bort att sverigefinnarna är runt 450.000 till antalet (det finns olika sätt att räkna, tar man med tredje generationen är de minst 650.000) och att vi med dem inte minst har en gemensam, månghundraårig historia av att bygga landet, inte minst med deras från 1500-talet inledda svedjebruk, och senare såväl agrikulturellt som industriellt.

Både konkret och i symbolisk mening kan man säga att finnarna i vårt land brutit ny mark. Att vi också en gång varit delar av samma statsbildning räcker väl redan det som argument. Jag följer alltså dessa nyhetsprogram för att jag tycker att jag lär mig något.


måndag 18 augusti 2014

Viktor Orbán och vägen bort från liberalismen

“We have to abandon liberal methods and principles of organizing a society, as well as the liberal way to look at the world.” (Viktor Orbán, Ungerns premiärminister 26 juli 2014)

Det jag nu här ska försöka beskriva utgår ifrån Viktor Orbán’s tal vid XXV. Bálványos Free Summer University and Youth Camp, 26th July, 2014., Baile Tusnad (Tusnádfürdo) i Rumänien inför en ungersk publik.

I detta tal underströk Orbán om sitt land att han “will undertake the odium of expressing that in character it is not of liberal nature.” Om man menar att europeisk och amerikansk konsensus idag innebär att man bekänner sig till liberalismen och dess principer om yttrande- och tryckfrihet markerar Orbán redan där varför han vill se en helt annan utveckling i Ungern. Han kallar den för “illiberalism” och ideologiskt kan man väl närmast karaktärisera denna väg som en stark statlig styrning av nationell ekonomi, kultur och samhällsliv. Fareed Zakaria kommenterar det så här i Washington Post:
”Democratic governments, often popular, were using their mandates to erode individual rights, the separation of powers and the rule of law. But even I never imagined that a national leader — from Europe no less — would use the term as a badge of honor”. 
Vilket är problemet? Orbán betraktar som sina förebilder Ryssland, Kina, Indien, Turkiet och Singapore, vilka väl alla måste betecknas som mer eller mindre despotiskt styrda av starka individer och partier (från Putins nya nationella återuppbyggnadsteorier, över Kinas kommunistparti till Turkiets islamistparti vilket de senaste tio åren radikalt inskränkt de medborgerliga fri- och rättigheterna i landet). WP skriver:
”The Hungarian leader traced his extraordinary conclusion to the global financial crisis, which he said had exposed the weakness of Western societies and mandated “a race to invent a state that is most capable of making a nation successful.” He was particularly scathing about the United States, claiming that “the strength of American soft power is deteriorating, because liberal values today incorporate corruption, sex and violence.” 
Det är uppenbart, redan utifrån denna korta passage, att Orbán ser liberalismen, som en avknoppning av nordamerikanskt samhällsliv, i första hand som ett förfalls- och dekadenstecken.

”Korruption, sex och våld” är, som jag ser det, tre termer som väl täcker in hela den politiska och ekonomiska klassens nuvarande levnadsstil, och den inskränker sig sannerligen inte till västvärlden. I Afrika och Latinamerika är makt detsamma som korruption. Att därtill köpa det man vill ha av köttets förlustelser är en självklarhet och våldet riktar sig, som alltid, mot de respektive ländernas och kontinenternas folk.

Å andra sidan kan man säga att Orbán med detta uttalande ansluter sig till en tradition där liberalismen likställs med dekadens. Dekadensen har sin egen historia och den är alltid värd ett studium. Det tredelade argumentet har i vår omedelbara historia använts av såväl de kommunistiska som fascistiska och nationalsocialistiska rörelserna. Idag är det en grundsten i islamismen. Såväl Boko Haram som ISIS vill "rädda världen" undan denna dekadens.

Orbáns iakttagelse äger sin giltighet i varje samhälle. Ett tidens tecken är just dekadensen. Men är vägen framåt nödvändigtvis den som innebär stark statlig styrning? Hur kan man med automatik koppla en sådan politik till människor av kött och blod - alltså: vem ska välja de människor som varken är korrupta eller använder sex och våld som metoder, till att utöva denna starka stats makt?

Resonemanget faller på sin egen orimlighet. Jag vill förvisso inte leva i det Europa som nu gräver sin egen grav, men jag ser inte Orbáns väg som ett alternativ. Rakt tvärtom.

Dagboken som vardagsverktyg

Ännu en gång har jag haft glädjen att läsa en volym dagbokstexter av Ola Klippvik, den tredje och avslutande boken i trilogin. Den startade 2009, fortsatte med volym 2 tre år senare, och kommer nu alltså med avslutningen (den finns redan att köpa men har recensionsdag 21 augusti).

Vad avslöjas det för pikanta saker här? Vad är det Klippvik vill visa oss som inte delar hans vardagsliv?

Lugn, bara lugn, Klippvik skriver inga sådana dagböcker. Visst kan han både fånga erotiken och svartsjukan, visst kan han röja sina egna tillkortakommanden. Men han "avslöjar" sannerligen ingenting som kunde ha tryckts i ett av vårt lands syrefattiga pappersblad (kvälls- eller veckovarianten, strunt samma). Tvärtom! Ola Klippvik skriver sig in i just vardagarna. Han arbetar. Han tar hand om sina barn. Han resonerar med grannar och vänner. Han noterar hur den politiska korrekthetens Sverige ser ut, med beröringsångest och viskningskultur. Och han läser.

Dagboken erbjuder en fri form. Dagboken utmanar ärlighet och nakenhet. Dagboken fångar just stundens, timmens och dagens rytm och förlopp. Ola Klippvik går till sin dagbok för att fånga det som är hans. Och i Vikbolandets vardag sipprar ofta världen in, med all sin grymhet, sitt lidande, sitt blod. När han berättar om naturen - det gör han ofta - skriver han inte om "fåglar, växter och träd", nej han är alltid konkret. Det kan handla om starrgrästuvor, gulsippor eller gröngölingar. Och vid sidan av Vikbolandet tar han oss som tidigare med till Öland där han har en djupt vuxen rot. Eller till Zagreb och Bodil Zalesky.

Det finns en stor vila i att läsa Klippviks texter. De erbjuder reflektion, och de speglar en tämligen ordinär vardag för en ung svensk familj bortom huvudstadens alla glitterfnittriga celebriteter. Kanske är just det den stora behållningen av dessa tre böcker. De talar från en individ till en annan, de höjer inte rösten och spelar inga skådespel. Jag tycker mycket om dem, kanske just för att jag hade kunnat se mig själv där, i de situationerna och med just de vardagsproblem och glädjeämnen de berättar om.

***

Bild från tv-intervjun med Salman Rushdie.
Igår fick Salman Rushdie ta emot H.C. Andersen - litteraturpriset i danska Odense ur kronprinsessan Marys hand, hela en halv miljon danska kronor och en stor ära. Med anledning av priset kan man se en intervju där Rushdie berättar om sin relation till den store dansken. Se den här.

Rushdie säger bland annat:
"- De traditionelle eventyr er narrativt moraliserende. Det ender altid med en morale: Lad være at være grådig. Vær velopdragen. Eller noget lignende.
- H.C. Andersens eventyr trækker ikke altid i den retning. Nogle gange gør de, men ofte har de en mere moralsk tvetydighed. Det giver dem en modernitet og holdbarhed, som forklarer, at de stadig har et publikum i dag."

söndag 17 augusti 2014

Statsminister Reinfeldts klara besked om vad som väntar. En söndag med turkiska tankar

Foto: Astrid Nydahl
Denna söndag steg jag upp ovanligt tidigt. Jag ville inte missa en enda kommentar till Fredrik Reinfeldts famösa tal igår. Vi skulle öppna våra hjärtan tyckte han, som om svenska folket inte redan öppnat dem till blödningsgränsen. Ja, vi vet vad som väntar. Och vi vet det därför att det pågått länge och väl redan. Inget är ju nytt i något avseende. Det nya är att statsministern för första gången visade svenska folket att allt hänger samman. Det kommer att bli kostsamt sa han. Och inget utrymme ges till annat. Ovanligt klara besked.

När jag läser statistik på asylsökande och antalet beviljade slås jag av att de svenska siffrorna både per capita och i absoluta tal är väsentligt mycket högre än i andra, jämförbara länder. Var finns t.ex. Finland i hjärtöppnarnas tidevarv? ("Regeringen har beslutat att Finland nästa år tar emot fler syriska flyktingar. Finland tar sammanlagt emot 500 flyktingar från Syrien år 2014. Nästa års flyktingkvot höjs temporärt med 300 personer till 1050 flyktingar. Inom kvoten reserveras 500 platser till syrierna"). Jämför dessa finska siffror från YLE med det faktum att c:a 2.000 personer kommer till Sverige - varje vecka! Senaste prognosen från Migrationsverket är 90.000 personer i år!

***

Igår gick färden till en märklig plats där människor dumpar sina tidigare liv. Där kastas det tv-apparater, datorer, leksaker, paraplyer, kartonger, allt mellan himmel och jord. Vi bidrog med vårt. Kön upp till containerraden var lång, så jag tog kryckan och promenerade dit med skräp under armen, tre varv blev det. Idag är det söndag och jag kan bara rekommendera en turkisk roman. Vi får vänja oss, det har vi statsministerns ord på. Om det ändå vore så väl att det bara var det osmanska som väntade. Som bekant är det en aning österut därifrån som alstrar det mesta; från Syrien och Irak, men också och som alltid från Afrikas horn och Afghanistans berg. Kanske kan vi också vänta oss att det ännu oförlösta Ukraina-kriget bidrar med hjärtöppnare? Simrishamns sjukhus har blivit asylboende. Ålderdomshemmet i St Olof ska bli. Anrika Hanöhus i lilla Hällevik har gått samma väg för profitören Bert Karlssons skull. Bara några vardagsexempel från min del av landet. Listan kunde göras lång men jag gör nu inga listor i denna blogg. Jag försöker bara se hur diagnosen ser ut. Hjärtproblem?

***

Nobelpristagaren Orhan Pamuk är intressant ur flera olika perspektiv, inte minst i egenskap av sekulariserad turk. Han är en modern författare med djupa rötter i hemstaden Istanbul. För sin attityd till liv, religion och litteratur har han flera gånger hotats till livet och tvingats på flykt undan islamister och politiska fanatiker.

Med tegelstensromanen Herr Cevdet och hans söner (Övers. Mats Müllern, Norstedts) plöjer han sig tillbaka till 1905 då det Osmanska riket är ett sultanat, och han följer sina huvudpersoners familjer och ättlingar tre generationer framåt, till det moderna Turkiet i början av 1970-talet.

Under dessa sjuttio år genomgår det Osmanska riket sin genomgripande förvandling och med Kemal Atatürk (1881-1938) vid rodret bannlyses religionen som en del av den moderna turkiska statens offentliga liv.

När Turkiet skapades på 1920-talet blev Atatürk dess ledare, och han genomförde en rad reformer. Så sent som under 2008 har han blivit en symbol i kampen mellan dem som vill bevara den sekulära staten och dess islamistiska motståndare, och frågan om slöjan återigen blivit het. Turkiets politiska turbulens har påmint världen om att slöjan är mer än "ett stycke harmlöst tyg".

Man ska inte undervärdera styrkan i sådana symboler, och det är mot den bakgrunden man kan läsa "Herr Cevdet och hans söner", som kommit att kallas en turkisk motsvarighet till Thomas Manns "Buddenbrooks". Det kanske mest anmärkningsvärda är att detta är Pamuks debutroman. Han skrev den färdig redan som 26-åring! Tack och lov får vi den nu på svenska!

I en intervju i tidskriften The Paris Review sa Pamuk: "Jag läser alltid mina arbeten för människan jag delar mitt liv med (…) Jag påminns ständigt om Thomas Mann. Han är en av mina förebilder. Han brukade samla hela familjen, de sex barnen och hustrun, och så läste han högt för dem. Jag gillar det. Pappa som berättar historier".

Det är lite så det känns att läsa Pamuks roman. Man tycker sig sitta i cirkeln av människor som lyssnar när han berättar. Romanen är ett myller av människor, rum, hus där dörrar öppnas och stängs, där man kilar mellan rummen, samtalar med varandra medan man gör något helt annat.

I bästa mening kan man säga att vi möter en riktigt gammaldags episk roman, helt i klass med Thomas Manns verk. I Pamuks roman rör vi oss över lång tid, det kan ibland vara snårigt att hänga med bland alla människorna, men man sänks ner i deras göranden och låtanden, blir en del av deras verklighet. Romanen är både en familjeskildring och en skildring av hur den turkiska nationen föds och utvecklas.

Bokens första del sätter ljuset på en dag i livet för Herr Cevdet, köpmannen, småborgaren. Det är han som blir urfadern för den familj som skildras tre generationer framåt. Hans liv tecknas utifrån de vardagliga små förtretligheterna och tidsandan runt 1905 tecknas utifrån välkända historiska händelser. Som läsare behöver man aldrig tvivla på var i tiden man befinner sig.

Men det är kanske med bokens andra del (1938) som det hettar till ordentligt, och den mest gripande gestalten, den ene av två söner, Refik, som drömmer om att bli både poet och europé, som visar prov på socialt samvete och läser sina Voltaire och Rousseau och märker att han hör mer till dem än till Koranen. Där griper Pamuks egen livshållning in i berättelsen på ett övertygande sätt. Refik är 28 år gammal, känner sig svagt bunden till självmordslöftet, och han har just fått publicerat sin första diktsamling. Refiks framtid kan inte förbindas med faderns affärsverksamhet. Han vill vara en fri ande.

Ett annat minnesvärt inslag är hur Refik och hans vän Ömer möter herr Rudolph, en tysk ingenjör som bott tio år i Turkiet, och med honom samtalar om Europas situation, sedan Hitler gripit makten.

Den tredje och avslutande delen av romanen utspelar sig en dag 1970, med sonsonen Ahmet och hans vänsterpolitiska syn i centrum. Turkiet genomlider en mycket turbulent period och en ny militärkupp är nära förestående.

Hur man än uppfattar romanen är det omöjligt att inte läsa in Orhan Pamuks egen familjehistoria. När sonsonen Ahmet i boken uttrycker sin lycka går han för att måla! Just så försökte också Pamuk själv en gång slå in på konstnärsbanan, tack och lov valde han litteraturen istället.