lördag 16 augusti 2014

"Reaktion är kvalitet" - konstnärliga, politiska och juridiska aspekter på Vilks, Park och Johansson

Mårten Arndtzén skriver på sr.se:
Peter Johansson hade inte kunnat få en finare present, än den där påringningen från Hells Angels (eller vem det nu var). Pricken över i:et för en utställning som helt och hållet kretsar kring våld. Väggarna i galleriet domineras av stort uppblåsta logotyper för organisationer som på olika sätt förknippas med våld: kriminella gäng, fotbollshuliganer och politiska partier - men också Polisen och Försvarsmakten. På golvet står järnkorgar fyllda med tillhyggen för politiskt våld - en skål tomater, en prinsesstårta, ett knippe järnrör. Men också mer retoriska tillhyggen, som chokladbollar.”
Peter Johansson.
Det handlar alltså om en utställning där konstnären Peter Johansson tvingats ta ner ett av verken efter ("påstådda" som svenska nyhetsredaktioner brukar säga) hot från en välkänd motorcykelklubb.

Jag fick upp ögonen för detta hos Lars Vilks. Han skriver under rubriken Reaktion är kvalitet:
”Det finns en viss likhet med den här utställningen och Dan Parks. Skillnaden är förstås att Parks verk är en omvänd bild och att den djupt upprör konstvärlden. Men annars kan man utan vidare använda sig av Arndtzéns formuleringar som med några smärre justeringar blir så här: Dan Park hade inte kunnat få en finare present, än den där påhälsningen från polisen och demonstranterna. Pricken över i:et för en utställning som helt och hållet kretsar kring det politiskt korrekta. Genom att så här elegant bli kastad i fängelse och låta det fullända konstverket, visar ju Dan Park att tanken är starkare än våldet. Så istället för att förfära, inger den här utställningen hopp. Tack för det, polis och demonstranter!”
Detta är helt i linje med Vilks syn på de egna verken, oavsett om de är byggda vid en strand eller tecknade/målade i form av rondellhundar. Vilks menar, om jag förstått det rätt, att varje ”ingrepp” i hans verk - handgripliga eller verbala - blir en del av verket. Således har myndigheter och demonstranter berikat Parks verk. Således har motorcykelklubben berikat Johanssons verk.

Så långt är jag med. Men om vi tar saken ett stycke längre, så återkommer jag till villkoren för konstnärers, filmares, dramatikers, författares och andras möjlighet att fritt uttrycka tankar och idéer inom ramen för den grundlagsstadgade yttrande- och tryckfriheten.
"Tryckfrihetsförordningen (1949:105) är en av Sveriges grundlagar och antogs 1949. Den berör frågor gällande tryckfrihet, dess definition och restriktioner. Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) är den yngsta av Sveriges grundlagar, och togs i bruk 1992."
Om jag insisterar på detta kan jag inte låta villkoren kombineras med sådana angrepp på yttrande- och tryckfriheten att de “bara” inlemmas i verket. Istället måste jag fokusera på det principiellt förkastliga i att statens myndigheter (i de här fallen åklagarmyndighet och polismyndighet) lägger juridiska aspekter på de skapade verken.

Nå, invänder någon, det finns ju sådana aspekter:
"Tryckfrihetsbrott är brott som anges i 7 kap  tryckfrihetsförordningen (TF). 
Inskränkningar som finns i de flesta länders yttrandefrihet gäller brott mot upphovsrättslagar, uppvigling, förtal, olaga hot, spioneri, olaga våldsskildring med mera. Europakonventionen anger följande skäl som är godtagbara för att begränsa yttrandefriheten: "...hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet".
Det jag här har citerat är uppgifter jag som finns tillgängliga på nätet, vill man detaljstudera dem är det bara att klicka sig vidare. När jag själv läser vad som gäller enligt Europakonventionen kan jag inte låta bli att undra om den åklagare som klagade på att Dan Park punkposters "saknar... samband med en saklig och vederhäftig diskussion", kanske tänkte på att Parks posters kunde skada "hälsa och moral"?

Det skrev jag om i samband med domen här. Sålunda anser jag att det finns två olika infallsvinklar på problematiken, å ena sidan den humoristiska som Lars Vilks presenterar i sin blogg, å andra sidan den juridiska som är helt humorbefriad.



En lördag i krigets skugga med en vattenplöjare

"Gå i pilens riktning" - förvirrad i Hörby, lyckligt hemkommen. Foto: A.N.
Inför de senaste grova och grymma krigshandlingarna i arabvärlden har jag stått i ett slags lamslagenhet. Varje dag skriver jag krigsdagboken för att efteråt kunna se hur utvecklingen tedde sig medan den pågick. Vid den ukrainsk-ryska gränsen utspelar sig ett drama, oklart vilket, däremot tycks yezidierna ha klarat sig undan belägringen på bergstoppen (fast det idag kommer förfärande uppgifter om kidnappningar). Kanske hade och har USA:s ingripande för dem ändå avsedd effekt när det gällde att skydda deras väg ner från bergen och in på kurdiskt, tryggt territorium. Men ingenting står skrivet i annat än vatten och sand. Det som hände igår kan vara helt inaktuellt imorgon.

Efter gårdagens skånska rundturer blir det idag en stilla sittning vid havet. Om inte annat kommer den att medföra en inre frid. Jag rekommenderar er denna lördag att läsa Hoda Barakats Vattenplöjaren (Leopard förlag, översättning av Gail Ramsay). Det är i alla fall en bok som anger stämningar och känslor väl anpassade till det som också sker just nu.

Hoda Barakat föddes 1952 i Libanon, är numera bosatt i Paris och har publicerat ett antal romaner och arbetat både som lärare och journalist.

Bokens berättare, en namnlös man, är son till mannen som ville segla till Grekland från Alexandria och kvinnan som ville till Beirut. I Beirut föds han. Mammans vilja segrade. De öppnar en överdådig tygbutik i Beiruts souq. Mannen minns sig själv som den lille pojken som kläs i flickkläder, mamman kan inte dölja sin besvikelse över att det blev en pojke. Pappan dör, pojken gör allt för mamman. Bomberna börjar falla. Pojken förälskar sig och han tar över butiken, källaren görs till ett paradis och han bosätter sig där.

Medan striderna pågår – ett "plundringskrig" kallar författaren det – inreder pojken butiken och säger med upphöjt lugn: "Låt staden välta över ända igen och dess folk lämna den och låt den anförtros åt nya invånare". På bottenvåningen gör han sig en veranda, där citroner och mangold växer, han ler och trivs. Han kallar inte längre tygbutiken sitt hus, den är "ett slott vars like inte ens kalifen i Tusen och en natt hade".

Hela berättelsen är en tillbakablick på de unga år då han förälskade sig i den kurdiska flyktingflickan Shamsa, hon som mognar inför hans ögon och som han alltid förknippar med kvinnlighet, sidentyger och ren kärlek.

I Hoda Barakats litterära universum vävs saga och realism ihop. Den arabiska retoriken kan ibland bli övermäktigt för en europé, men i Barakats roman ser man inte mycket av det hon själv i en intervju kallat "ideologisk ballast". Jag trivs i hennes värld, också när den stiger ner i myter och sagor och förvandlar det sönderbombade och blödande Beirut till ett paradis av siden och älskog.

Romanen tilldelades Naguib Mahfouz-medaljen 2000, bara det ett kvalitetstecken.

Och så kan man ta del av vad Storbritanniens mest kontroversiella imam, Dr. Taj Hargey, säger om det egna landets islamister som reser för att ansluta sig till ISIS och andra mördarband i Irak och Syrien (där de förenas med likasinnade från andra europeiska länder, Sverige inkluderat):
As well as fighting 3,000 miles away, the jihadists have made their presence felt at home. Yesterday, several brainwashed acolytes of the infamous radical Anjem Choudary handed out incendiary leaflets to shoppers in London's Oxford Street in blind support of the Islamic State, while last weekend the black flag of jihadi fundamentalism was flown on the main gate at the entrance to a housing estate in Tower Hamlets.
What is terribly worrying is that, in the face of the IS atrocities, and extremist British Muslims' involvement in jihadism, mainstream Muslims here have remained largely silent at what is happening in Iraq today.
Where is the mass outcry against the systematic killing of the Iraqi Yazidis, the deadly harassment of Christians and the mindless destruction of their churches?
Where are the co-ordinated protests against the Islamic State? Where are the popular calls for an end to organised genocide by Sunni Muslim militants in Iraq?
This is pure hypocrisy and double standards from British Muslims. Only last week, more than 200,000 people — a large proportion of them British Muslims — took to the streets of London and Manchester to protest against Israel.
Ja, nog funderar man på det Hargey skriver också här hemma. Hur många av mina egna grannar här i staden hyser i all stillhet sympati för islamismens mördarband? Det lär jag - och andra - inte få veta i brådrasket, men jag fruktar den dag de visar det öppet. En som sedan länge har kunskaper om detta är Svenska Dagbladets Per Gudmundson, som nu skriver:
"Vi lär få höra mer från Islamiska staten i Sverige. Relationen är etablerad sedan länge."



fredag 15 augusti 2014

På bussresa i det kommande skånska kalifatet

På torget i Hörby, mitt emot fiket. Foto: A.N.
”Jag växte upp i en intellektuell miljö med många akademiker och journalister som alltid diskuterade vilt med stor respektlöshet med motsatser och extrema paradoxer. Den världen finns inte mer. Den förstördes först av vänstern och nu har den tagits över av den politiska korrektheten.” (Nathan Shachar)
Saken är nu den att några intellektuella miljöer av betydelse inte längre existerar i Sverige. Vårt land har förvandlats till en namninsamlingslista - var och en som skriver under på att den rådande situationen är att föredra flyttas upp i det skikt vars åsikter, texter, handlingar och tankar godtas, oavsett vad.

Det är ett faktum.

Under fredagen flydde jag medierna helt. Satt på torget i Hörby efter en timme på fiket på andra sidan gatan. Läste London Review of Books, sippade, somnade till, lutade mig mot kryckan, funderade och föraktade. När jag väl kom till Kristianstad tvingades jag åka med imamen - en palestinsk chaufför som alltid lyssnar till predikningar i hörlurarna - hem till Viby. I bussen var vi femton muslimer och två svenskar. Jag sjöng, tyst och stilla men fullt hörbart, någon elakt som de kunde infånga om de hade tunna slöjor. 

Det finns väldigt lite kvar som ger utrymme för illusioner. När jag väl stod där i eftermiddags vid busstationen såg jag att människor som jag - bleka i hyn, "svenskar" (ja, så kallades vi förr) - var i försvinnande minoritet. Den dagen sharia härskar i Kristianstad och mina barnbarn måste betala den där extra skatten till moskén, då är jag, tack och lov, redan begravd och förhoppningsvis bortglömd. Jag föraktar min samtid och fruktar barnbarnens framtid.

God helg på er alla otrogna hundar!


Den gamle och havet...

Där står han. Bara en grästuva och en remsa sand skiljer honom från Östersjön.

Han står där, lutad mot sin krycka, och tänker på den snabbt annalkande hösten.

I bakfickan har han ett brev. Loggan på kuvertet skvallrar om brevets innehåll: Skånelandstinget, Hässleholms ortopedklinik. Där ligger kallelsen. Den 8 september äger operationen rum. Den här gången slipper han inte undan.

Han har några människor runtom sig, denna dag vid havet. Två av dem är helt unga, en flicka på fjorton och en pojke på elva. De skrattar tillsammans. De ser hur getingarna försvinner ner i muggen med lemonad som de riggat som fälla. De får vara ifred i sina samtal. Ett barn badar. Det andra diskuterar livsgåtor med honom. Hon undrar hur han kunde bli så gammal, så fort och så plötsligt.

Han skyller på allt annat än havet. Bara havet ger den gamle ro. Han badar aldrig i det, men han lever där ute nästan varje dag, som om ett långt andetag befriade honom från smärtan och hopplösheten. Han bär världen på sina axlar, när det ändå hade räckt med allt det som finns helt nära honom. Hans förtvivlan är en del av sjukdomen. Sjukdomen som Marguerite Duras döpte till Döden, den enda helt säkra.

Bilder vid Östersjön: Astrid Nydahl


onsdag 6 augusti 2014

Jag tänker på en rättegång i Malmö


“Vi saknar den folkopinion som består av människor, som är innerst i sina hjärtan upprörda över begångna rättsövergrepp mot den enskilda individen.” Vilhelm Moberg

"Sådana här bilder borde inte få finnas." Monika Caldaras


Jag återkommer, utifrån Mobergs ord, när dom har fallit. Det lär den göra inom kort.




Violette Ailhaud: Såningsmannen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius och med efterord av Jean-Marie Guillon)


En såningsman har jag varit i hela mitt vuxna liv. Men jag har bara sått där det varit lämpligt. Det resulterade i sex barn. De och deras egna barn är väl livets rikedom. Det krävs en såningsman och en plats för säden, ett kvinnosköte, för att det alls ska vara möjligt. Den funderingen gör jag mig efter att ha läst Violette Ailhauds (1835-1925) lilla berättelse Såningsmannen.

Först vill jag understryka att språket i hennes berättelse är både poetiskt laddat och erotiskt vackert. Detta är ju en bok med många år på nacken. Den skrevs, vilket Ailhaud påpekar i förordet, i början på 1900-talet och skildrar ett grymt och senare vackert, händelseförlopp i hennes hemby Le Saule Mort nära Le Poil i Alpes-de-Haute-Provence vintern 1852. 

Demokratiska, folkliga krafter, hoppades efter valet det året att republikanerna skulle ta makten, men de hotades av en allians som bestod av bonapartister, monarkister och representanter för kyrkan. En massaker väntar. Ailhauds hemby töms på män. Fängelse, landsförvisning, döden väntar dem alla. Guillon menar ändå att revolten den vintern har ”en grundläggande betydelse”, eftersom det är på den som republikanska traditioner vilar. Dessa är i sig viktiga för den provensalska identiteten.

Violette Ailhaud berättar sakligt och tämligen osentimentalt om vilket liv som väntade de övergivna kvinnorna. De är i alla åldrar, själv var hon förälskad i en man i samma ålder, övre tonåren, och ”redo att fyllas med barn”. Men byn fick bara behålla två män, den ena var hennes Martin, båda var unga men döda och klara för begravning i klapperstensfältet.

Berättelsen i scenversion, se mer här.
Kvinnorna gör en överenskommelse: den förste man som kommer till byn ska de ha som gemensam såningsman. Den första kvinna han rör vid får privilegiet att älska först med honom, och sedan är det hennes plikt att berätta för honom om överenskommelsen. Allt ska fortsätta gripande och starkt i denna berättelse, vars fortsättning jag inte ska röja.

Violette Ailhaud har ett språk som tilltalar mig väldigt mycket. Hon skriver fram sina fantasier, sin längtan och det som hon som mycket ung kvinna förbereder sig på:

”På kvällarna, då mistralen har berusat oss hela dagen långt mer än vårt vin, kommer handen så nära att jag tycker mig känna hur den lägger sig på min tomma, brännheta mage. Jag drömmer att den brer ut sig mot mina brösts vulkaner och mitt skötes källa. Jag kastar mig av och an i sängen, jag väntar och sedan hjälper jag handen genom att föra den uppåt och nedåt tills jag blir tillfredsställd, spänningen släpper som hanen på ett gevär och jag somnar med ett leende.”

Det är i sådana skildringar av dröm och längtan som man också lättare kan leva sig in i dessa kvinnors grymma öde; ingen ska befrukta dem, några barn ska de inte föda. Om inte såningsmannen…

Berättelsen publicerades i original först 2007. Den har alstrat både teater och dans, och hösten 2014 kommer den som biograffilm.



tisdag 5 augusti 2014

Storbranden

Brandrök över hustaken i Västerfärnebo. Foto: Per Helge
Den stora skogsbranden fortsätter rasa runt Sala. När jag såg vilka samhällen som igår evakuerades fanns det två orter som jag lagt på minnet genom läsningen av Lars Gustafssons romaner, Västervåla och Ängelsberg. Nu på förmiddagen  uppmanar man också människor att lämna Norberg (följ utvecklingen i VLT). En annan ort av stor betydelse för mig är Västerfärnebo, där min kollega och allra bästa vän, Per Helge och hans Gunnel bor. De finns i våra tankar hela tiden. Liksom de tusentals människor som tvingats fly sina hem. Som det ser ut nu är situationen mycket allvarlig och eftersom det inte sker några väderomslag - fortsatt snustorrt och blåsigt - kommer branden att sprida sig ytterligare. Det är en naturkatastrof av stora dimensioner.


tisdag 29 juli 2014

Mera hjältemod än vete: den albanska frågan

För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett grundbegrepp att förstå. Det har ofta skrivits in i en nationell kontext, och under den femtioåriga stalinistiska diktaturen gjordes det till ett politiskt vapen, medan det nu, sedan det religiösa livet åter blomstrar, ofta förknippas med islam. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun. Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de italienska och tyska ockupationerna).

Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë). I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är helt enkelt att man håller ett löfte. Enver Hoxha använde under sin grymma regim besa som ett slags synonym till albanismen, den nationalism som i samspel med stalinismen gjorde landet till ett självförsörjande men extremt isolerat och efterblivet land, samtidigt som hans regim anses ha haft betydande framgångar i bekämpandet av blodsfejderna. Om man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.


För att förstå 1900-talets självständiga albanska nation är det alltså nödvändigt att på djupet förstå innebörden av besa.  Att en sedvanelag framvuxen under feodala förhållanden kan fungera i ett modernt samhälle kan se ut som en omöjlig paradox, men den har visat sig vara just det sociala och kulturella kitt som håller Albanien samman.

Albaniens lilla judiska befolkning överlevde tyskarnas försök att spåra och deportera dem. Också det knappa tusentalet judiska flyktingar som kom till Albanien klarade sig. Den huvudsakliga förklaringen till det är just besa. Dessa händelser finns på svenska tidigare i korthet beskrivna i albanologen Ullmar Qvicks bok Mera hjältemod än vete (2004).

Albaniens judar betraktades först och främst som albaner, och flyktingarna behandlades enligt en av grunderna för besa: de behövde skydd, bad om det, och fick det därför med självklarhet. Besas betydelse fick den amerikanske fotografen Norman H. Gershman att resa i både Albanien och den albanska republiken Kosova för att dokumentera detta remarkabla historiska faktum. Han låter människor berätta, och till varje berättelse fogar han porträttfotografier. Det blir därför mycket personliga vittnesmål om något som går långt bortom religion.

Därmed är det inte heller något märkliga att albaner, vars majoritet är muslimer, räddar judar. Den faktorn har först i efterhand fått sin speciella, internationella betydelse. Inom ramen för besa är det hedern som går före allt annat, att man som människa ska uppföra sig både anständigt och förebildligt.  Många av människorna i Gershmans bok har fått ta emot utmärkelsen Rightous Among Nations på Yad Vashem i Israel och på bilder står de ibland stolt med dessa diplom i händerna.

Två celebriteter finns med i boken. Dels den man som skulle ha varit Albaniens kung om inte hans far flytt landet med statskassan under kriget, Leka I, och som nu, svårt sjuk, säger att fadern alltsedan Kristallnatten 1938 utfärdade pass till ”hundratals judar, merparten från Wien, inklusive hovjuvelerarfamiljen Oesterreicher, som välkomnades till Albanien”. Dels överhuvudet för den sufiska Bektashi-rörelsen, Haxhi Dede Reshat Bardhi, som säger att man i hans rörelse ”ser Gud i var och en (…) det finns inga otrogna, och därför får det inte finnas diskriminering”. Sekten grundades på 1200-talet och har idag ett center utanför den sydalbanska staden Vlora.

Bokens vittnesmål kommer annars från Albaniens olika provinser och berättas av de mest olika individer, från intellektuella till bönder och arbetare, stads- och landsbygdsbor, före detta kommunister som slogs i Hoxhas gerilla och nationalister som slogs i motståndargruppen Balli Kombëtar (Nationella fronten). Trots att de hade olika syn på det mesta var de uppenbarligen överens om att skydda Albaniens nationella oberoende och landets judiska befolkning.

Helt annorlunda relationer till sina närmaste grannar och arbetskamrater har man under lång tid haft i Kosovo, som varit en serbisk provins i Jugoslavien. Under Tito fick provinsen långtgående självstyre, precis som Vojvodina. Båda provinserna hade stora serbiska minoriteter, men majoriteterna var under efterkrigstiden albansk respektive ungersk. I Kosovo exploderade motsättningarna gång på gång och sedan Milosevics berömda tal på symbolladdade Trastfältet (Kosovo Polje) 1987, då han yttrade orden ”Ingen ska någonsin mer slå en serb”, övergick tillståndet alltmer i krigsliknande förhållanden. Centralregeringen i Belgrad tog ifrån provinsen allt självstyre och gick så långt att man avskedade samtliga lärare, läkare och poliser av albanskt ursprung. Provinsen kom helt att styras av serbisk militär och polis och ett albanskt underjordiskt civilsamhälle växte fram parallellt. Under dessa svåra år, som slutade med Natos intervention 1999, kom Albanien också att betyda mycket som moraliskt stöd för den undertryckta albanska befolkningen på andra sidan gränsen. I och med att Dayton-avtalet helt bortsåg från Kosovofrågan hade den fortsatt att i stigande grad vara högexplosiv. Nato-ingripandet ledde i sin tur till en omfattande albansk fördrivning av Kosovos serber och romer, och inte ens de krav på medborgerliga rättigheter som EU ställt inför provinsens förverkligande av en relativ självständighet i och med utropandet av republiken 2008 har kunnat ge tillfredställande skydd åt de kvarvarande icke-albanerna.

Komplexiteten i de albanska förhållandena analyseras lysande av historikern och Balkankännaren Miranda Vickers, som skrivit det senaste verket om saken tillsammans med kollegan James Pettifer (som skrivit en rad böcker om flera av Balkanländerna, liksom en intervjubok med den forne albanske UCK-gerillans ledare, sedermera premiärministern,  Hashim Thaci). Den pocketutgåva av The Albanian Question: Reshaping the Balkans som utkom hösten 2009 – originalet kom 2006 – innehåller väsentlig, ny information.

De två författarna utkom redan 1997 med den utmärkta Albania – from Anarchy to a Balkan Identity, och när de återvänder till ämnet är det dels för att rekapitulera, dels för att skriva den allra senaste historien. Den nya boken om den albanska frågan börjar därför med den djupa krisen i Albanien 1997, med pyramidspelens sammanbrott och de inbördeskrigsliknande förhållanden som hotade den albanska nationens själva existens. I det vakuum som uppstod kunde flera olika politiska krafter agera: dels de gamla kommunister som styrt landet så länge, dels monarkisterna och andra, mer eller mindre demokratiska grupperingar, ofta framvuxna ur klanstrukturerna. Denna djupa kris ledde till att ett stort antal vapen hamnade på den svarta marknaden, och i och med grundandet av UCK (Ushtria Çlirimtare e Kosovës), den kosovoalbanska befrielserörelsen, kom också Albanien – om än inte som stat – att spela en allt större roll i Kosovos kris.

Från officiellt albanskt håll var man synnerligen rädd för att landet skulle dras in i den serbiska provinsens problem. Därför gjorde Albaniens dåvarande premiärminister Alexander Meksi ett uttalande tillsammans med Kosovos icke-officielle ledare Bujar Bukoshi där de fördömde Milosevics våldspolitik mot albanerna, och vädjade om ”fredligt motstånd i Kosovo”. Sådana uttalanden fick naturligtvis ingen som helst positiv effekt, och utvecklingen fortsatte i rask takt fram till katastrofen som de väpnade striderna i provinsen innebar. Serbiska frikårer drog från samhälle till samhälle, brände ner hus, våldtog, fördrev och mördade människor. Parallellt fördjupades den politiska krisen i Albanien, såväl mellan olika befolkningsgrupper och provinser i landet, som mellan olika politiska krafter.

Tillståndet i Albanien har vänts i en mer positiv riktning efter Kosovokriget och det internationella samfundets hjälp till den nu erkända republiken Kosova. (Efter självständigheten används denna albanska stavning.) Sedan 2006 har landet ett samarbetsavtal med EU och genom deltagandet i kriget mot terrorn har man också utmärkta förbindelser med USA.

Den oro som många visat för att Albanien har en hemlig ambition att införliva Kosova tillbakavisas av Vickers och Pettifer. Oron saknar grund säger de, därför att det politiska ledarskapet i Tirana är högst medvetna om att en sammanslagning är helt orealistisk. Dessutom finns det inget folkligt stöd, vare sig i Kosova eller Albanien, för sådana idéer.

Norman H. Gershman: Besa. Muslims who saved Jews in World war II (Syracuse university press 2009).
James Pettifer & Miranda Vickers: The Albanian Question. Reshaping the Balkans (I.B. Tauris 2009).
Thomas Nydahl: Vems land? Texter om Kosova och Albanien i Kön, klass och kultur, politisk geografi del 3, (h:ström,2005).

Texten finns med i min bok Kulturen vid stupet.