fredag 18 juli 2014

Du skall inga andra gudar...


Närmast jämförbar med Gud fanns han överallt i Albanien under Enver Hoxha. Stalin var allas far, bror, kamrat, överhuvud och gudom. Just den här bysten fotograferade jag på Stalinboulevarden, Tiranas största genomfartsgata (som nu heter Dëshmorët e Kombit Boulevard, Nationens martyrers boulevard och börjar vid Skanderbeg-torget). På 1970-talet sade man om Stalin att det enda fel han begick var att dö. Trots alliansen med Kina - då de flesta marxist-leninistiska partier höll Mao för att vara mänsklighetens största ljus - insisterade de albanska kommunisterna under Enver Hoxha på att låta Gud heta Stalin.

Det finns en fråga som överskuggar alla andra: hur många albaner torterades, förföljdes och dödades i hans namn? Inte ens albanerna vet.

onsdag 16 juli 2014

Fest, fascism och kommunism

Första maj i Stockholm. 1977? Tre talare på kvällen, vid Älvsjömässan: först veteranen Nils Holmberg, sedan den då rätt så unge Jan Myrdal och sist jag. Som ni ser; i grå långbyxor med pressveck, stilig kavaj, vit skjorta och slips. Mycket musik. Fest. Kanske rentav något slags jubileum? Gnistan 10 år.
Jodå, här kommer ännu ett fragment från åren som kommunist. Det var ju främst Vietnamkriget som drev mig dit, mycket ung. Tiden som kommunist gick mot sitt slut då, 1977. Jag hade lämnat stalinismen bakom mig. Hamnade istället hos maoisterna. På Oktoberförlaget (SKP:s förlag) hade jag utgivit romanen Fabrik, byggd på mina tre års erfarenhet som fabriksarbetare vid Nordsjö Färg i Malmö. Jag hade kommit Oktoberförlaget mycket nära, jag skrev i SKP:s veckotidning Gnistan och i ungdomsförbundets Rödluvan. Jag satt inne i kretsen av partispetsar men var förstås helt utanför egentligen. Förstod redan då att man inte kommer en man som Jan Myrdal in på livet. Men man kunde fira tillsammans, man kunde möjligen också diskutera, och det gjorde vi.

Den kvällen, före mitt tal, diskuterade vi det han menade vara reaktionens inhyrda provokatörer, "kniven i köttet"-revolutionärerna som fanns i både den anarkistiska och den stalinistiska "vänstern". Jag gav min själ till det totalitära. Det var en tid av total hängivenhet. Det kallades "engagemang" men var i själva verket en mycket sluten värld där vad som helst hade kunnat hända. Det är en bitter erfarenhet, men en viktig sådan.

Om den rörelsen varit fascistisk? So what, jag hade säkert anslutit mig ändå om den bara haft en tilltalande estetik och ställt de viktiga frågorna. Det var också fanorna som fladdrade, det var känslan av gemenskap, det var beslutsamheten och den illusoriska tron på rättfärdighet. Och det råkade dessa sista politiska år bli maoismen, den kommunism på kinesisk grund som också fick sina svenska anhängare. Nog minns jag de mest extrema, de som kallades rebellrörelsen. De fanns i Lund. När de kallade till möte kunde det stå på affischen: "Massmöte om böndernas uppror i Hunan. AF:s lilla sal, 19:30" - något mer än lilla salen behövdes aldrig för denna "massrörelse". Tack och lov är den borta.

Men det den ersatts med, pk-ideologin, islamismen, "den goda människan", är i mina ögon inte så mycket bättre. Vi tuktas. Vi får veta var gränserna går. Några fria människor, verkligt fria, går inte att uppbringa i Sverige 2014. Ja-sägare är det däremot gott om. Jag känner igen dem på 500 meters avstånd. Det är den viktigaste lärdomen från den rörelse jag lämnar 1979, vid 27 års ålder. Jag lärde mig känna igen det totalitära, och oavsett vilken färg fanorna hade - röda, svarta, gröna - så visste jag varför de piskade i vinden.


Mellan gårdagen och framtiden


Inte ett ord idag. Bara en tanke i flykten: har jag rätt att mildra plågorna vid sjöar och hav när samtidigt så många andra människor befinner sig i ett större, existentiellt lidande? Vad skulle det göra för skillnad om jag stannade kvar inne med fördragna gardiner? Ingen alls.


Sakta, men säkert, läggs den ena totalitära byggstenen på den andra i det forna folkhemmet. Att nu också åtala Malmögalleristen för "hets mot folkgrupp" visar hur illa det står till. När börjar åtal väckas mot människor som kan misstänkas ha drömt fel eller tänkt förgripliga tankar? Ismail Kadaré skrev en gång i tiden en roman om den sortens albanska diktatur; Drömmarnas palats. När den kommer på nytt i höst bör man läsa och dra lärdom. Sverige är på väg dit.


Solgården vid Ivösjön. Längst ut i spetsen på Landön. Några hamnar bort med Stenshuvud och Åhus i fjärran. Vänliga människor. Sol på de smärtande knäna. Något att läsa. Så får det bli.

Fotografier: Astrid Nydahl


tisdag 15 juli 2014

Irène Némirovsky: Storm över Frankrike

Handskrivet original till romanen
I juli 1942 arresterades Irène Némirovsky. Bara en månad senare avrättades hon i förintelselägret Birkenau. Hennes "brott" var uppenbart: hon var judinna, och hon delade öde med miljoner andra. Varför då tala just om henne? Det finns många skäl. Det viktigaste är kanske hennes författarskap. Och ändå vill jag börja i en annan ände.

Under många år studerade jag filosofen Simone Weils liv och verk. Hon hade en sak gemensam med Némirovsky: en judisk identitet som hon till varje pris ville dölja, förneka och förtala. Det hjälpte nu inte. Hitlers hantlangare, också de franska, definierade själva vem som var jude. Det hjälpte inte att ha konverterat till katolicismen, det hjälpte inte att i sina böcker ha förnekat och förtalat det judiska. Judiska kvinnor skickades ändå till förintelselägren. Simone Weil dog i brittisk exil medan Némirovsky dog i lägret.

Med utgivningen av ett stort, postumt och ofullbordat verk, Storm över Frankrike (övers. Dagmar Olsson, Bonniers), finns det anledning att fundera över livsöden i det av etnisk förföljelse präglade europeiska 1900-talet.

Irène Némirovsky var född ryska. Hennes familj hade via Finland och Sverige kommit till Frankrike, på flykt undan den nya bolsjevikregimen i Moskva. Det hade gått bra för dem. De levde ett privilegierat liv. Flickan Irène var brådmogen. Från familjebibliotekets skatter hamnade hon snabbt i eget skapande, bara 14 år gammal var hon aktiv författarinna.

Hon debuterade med David Golder, en roman som hyllades och såldes till flera länder. Hon var ett språkgeni: talade flytande ryska, franska, polska, engelska, baskiska, finska och kunde därtill förstå jiddisch. Hennes verk hade ofta judiska och ryska motiv.

I romanerna distanserade hon sig från sin egen judiska identitet genom att låta karaktärerna tala om "det judiska slöddret" och "den judiska fräckheten". Hon var starkt influerad av Ivan Turgenjev och i Frankrike påverkades hon av de stora realistiska författarskapen. Oscar Wilde spökade i bakgrunden.

Trots sitt mångåriga liv i Frankrike – hon hade levt där i tjugo år när hon arresterades – fick hon aldrig franskt medborgarskap. Den stora antisemitiska krigspsykosen 1939 fick henne att konvertera till katolicismen, men den nya judelagstiftning som redan i oktober 1940 stadgade att "utländska medborgare av judisk ras" skulle interneras, kom att bli hennes öde och död.

Storm över Frankrike var tänkt som ett mycket tjockt verk, inspirerat av Beethovens femte symfoni. Det skulle omfatta tusen sidor i just fem delar. Hennes döttrar bar det med sig genom livet. Men endast två av delarna var färdigskrivna, och det är dessa vi nu kan ta del av på svenska. Det handlar om 364 boksidor + ett initierat förord och en avslutande, mycket hjärtskärande del där man återger författarinnas anteckningar samt brevväxlingar rörande hennes öde. Mest gripande är kanske hennes makes brev till Tysklands ambassadör i Paris, i vilket han försäkrar att hon inte det minsta sympatiserar med varje sig kommunismen eller judendomen.

När jag börjar läsa del ett, Junistorm, så slås jag genast av den kärva, nästan fotografiska, tonen i hennes text. Hon målar upp en bild av en stad som hotas av kriget, det är varmt och flyglarmet ljuder. Utifrån denna bild går hon sedan, kapitel för kapitel, in i de enskilda ödena. Det är som små enaktare. Pregnant, lyriskt, med ett slags ödesmättad ton.

Det vi får oss berättat är själva nederlag: de timmar, dagar och veckor då Parisborna ska evakueras eller fly. Man lastar bilar som aldrig kommer iväg. Man packar sig på lastbilsflak. Och på stationerna uppstår kaos när massorna trängs för att komma med ett tåg. Och i ett slags klimax får vi följa hur sedan ett av tågen träffas av anfallande stridsplan. Det är mycket dramatiskt och episkt laddat. Här trängs alla sorters människor. Här stinker det av katastrof.

I romanens andra del, Dolce, är det den tyska ockupationen som skildras. Det är en gastkramande berättelse: så här måste det vara att leva med en främmande makts soldater överallt, på gator och torg, infiltrerande vardagslivet, som en sjukdom som förtär allt som tidigare tett sig normalt.

Här finns också den fula, men så lättbegripliga, kollaborationen skildrad: "Ta kakorna här, Mein Herr!". Men starkast av allt är kanske ändå skildringarna av hur tyskarna terroriserar befolkningen, hur motståndet möts med skoningslös terror.

Viktigt att påpeka är att den här boken inte äger giltighet som ännu en tragisk historia om en judinnas öde. Nej, den gör det i kraft av sin höga litterära kvalitet. Vi har att göra med en av de verkligt betydande europeiska samtida krigsromanerna, låt vara att den är oavslutad. De tre återstående delarna gick under i Birkenau med sin författarinna. Vi kan tacka dottern Denise Epstein för att vi nu kunnat läsa de två första.

måndag 14 juli 2014

Yildiz Tilbe - från popscen till hitlerism


Det finns en turkisk nätsida som heter hurriyetdailynews.com 

Där rapporterar man om popsångerskan Yildis Tilbe - som är turkiskt kurd - som nu tycks tro att det är fritt fram för vad som helst. Så här skriver tidningen:
On the night of July 10, Yıldız Tilbe, who has been making folk-influenced hit pop albums since the 1990s, appeared to praise Hitler in the tweets and say the end of the Jews was near.
“If God allows, it will be again Muslims who will bring the end of those Jews, it is near, near,” she tweeted on her official account @YildizzTilbee.
“They (Jews) are hostile to Allah and all prophets including their own prophet Moses.” In another tweet she appeared to praise Hitler for the mass extermination of Jews in the Holocaust, writing “May God bless Hitler.”
Självklart protesterar judiska församlingar. Men hon får stöd av Ankaras borgmästare som också tillhör det styrande islamistiska partiet AKP. Han tycks anse att hennes texter varit "mycket begåvade. Ja, så ser det ut. Det kommer mer, lita på det.


Fjortonde juli: fria ord, fria tankar, litteratur (samt uppdatering om våldet mot Parisjudarna)


14 juli är ju inte vilken dag som helst. Förutom att ett barnbarn fyller år så har vi här i huset väldigt länge talat om dagens historiska innebörd. Eftersom så många svenskar idag slickar monarkins bakre regioner, finns det skäl påminna om franska revolutionens viktigaste landvinningar.

Den fjortonde juli 1789 stormades Bastiljen och när sedan monarkin störtas står vi på tröskeln till landvinningarna: först en republik och 1793 kom deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Den var förstås bara en första byggsten. Det jag brukar hänvisa till och hävda som det viktigaste arvet är yttrande- och tryckfriheten.

Med dessa kan vi tala om verkliga framsteg. Och det gäller att påminna om dem. Vi lever i en epok där allt fler människor från allt fler ideologiska och politiska rörelser vill beskära och kanske rentav avskaffa dessa medborgerliga fri- och rättigheter. Utan dem hade jag och alla andra knappast kunna säga, tänka och skriva det vi gör. Så det jag meddelar nedan har sin särskilda symbolik idag.

Uppdaterat: sådana rörelser, grundade i islamismen, finns förstås också i Paris. Igår tog de hundra judar som gisslan i en synagoga. Läs och förfäras. Också här finns material som visar vad som pågår.

***

Under en månad säljer jag ut de tre senast utgivna titlarna till vrakpriser. När månaden gått kommer de inte att finnas till försäljning mer. Priserna inkluderar frakten.



Identitärt är min senaste bok. Den handlar förstås om den identitära rörelsen, men också och kanske viktigast av allt handlar den om hur vi i det postmoderna samhället söker våra identiteter, vår känsla av tillhörighet i såväl platsen som kulturen och historien.

Skrivet om boken:  

"Det är en essäistisk studie medvetet präglad av författarens egenart och begränsningar. Det är ingen officiell historik, ingen betald studie. Nydahl är en oberoende intellektuell som läser vad han vill och skriver vad han vill." Lennart Svensson i Motpol-bloggen.

"Vill man ha inblickar i en tankevärld som är föga känd och som ligger utanför de vanliga diskussionerna i den politiska och kulturella sfären så ger boken tips och vägledning."
Björn Nilssons blogg

Ordinarie pris: 300:- och utförsäljningspris till och med den 8 augusti: 150:-


Solitär i nyspråkets tid är min förra bok. Det är en tankebok kring hur vi hanterar en förljugen offentlighet och skapar en egen inre frihet. Poeten Urban Andersson har skrivit bokens förord.

Skrivet om boken:  

"Det är skillnad på att ryckas med i kulturdebatten och twitterflödet med dess uppmaningar att läsa artiklar, böcker och se filmer för att diskutera vad som är på tapeten just nu, och att söka sig fram till inspiration och kunskapskällor på egen hand, intuitivt därför att man känner att just där finns någonting, ännu oklart vad. Det förra är i mångt och mycket positionering. Jag vill sätta min tillit till det senare, men det innebär i någon mening också ett avståndstagande från samtiden och ett val att ställa sig utanför. Solitär i nyspråkets tid är en sådan självständig vandring i litteraturens spår." Anna Brodow Inzaina.

Ordinarie pris: 250:- och utförsäljningspris till och med 8 augusti: 125:-



Medborgaren, makten och moskén utkom 2013 och innehåller mina texter om islamismen och hur vi förhåller oss i ett sekulariserat samhälle till de krafter som vill att de religiösa, muslimska, institutionerna ska skapa ramarna för makten, i Europa liksom i Mellanöstern och andra delar av världen.

Skrivet om boken:  

”Tystnaden kring muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar.” Går han för långt? Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam. Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man är en demokrat av förnuftet”.” Bloggaren Bernur, Björn Kohlström

Ordinarie pris: 150:- och utförsäljningspris till och med 8 augusti: 75:-

Köper du alla tre böckerna blir det totala priset inklusive frakt 300:-

Beställer gör du med ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

söndag 13 juli 2014

Irène Némirovsky: Ensamhetens vin

Flykten är ett återkommande tema hos Irène Némirovsky. Det beror naturligtvis på att flykten var hennes eget grundläggande livsvillkor. Judinna, ryska och tillhörig den riktigt rika överklassen, fanns för henne bara flykten som alternativ inför bolsjevikernas maktövertagande. Med kulturella rottrådar i Paris blev också Frankrike ett självklart mål för den flyende familjen.

I sitt författarskap berättar hon gång på gång om familjer som sin egen. I Ensamhetens vin (Bonniers, övers. Dagmar Olsson) är det familjen Karol som står i centrum, skildrad utifrån dottern Hélène, i början av berättelsen bara ett barn men mot slutet en ung kvinna som väljer sin egen väg till vuxenlivet. Berättelsen hade lika gärna kunna vara hennes självbiografi.

Irène Némirovskys öde är märkligt. Hon blev ett av otaliga offer i den nazistiska förintelsemaskinen. Först 2004 utgavs hennes stora episka verk Storm över Frankrike, sedan manuset återfunnits. Verket spreds över världen och gav nytt liv åt Irène Némirovsky.

Skildringen av den lilla ryska överklassfamiljen i Ensamhetens vin är mästerlig. Här möter man livet i den lilla ryska staden, där det "blåser en vind från Asien". Barnflickans betydelse i dessa familjer har skildrats förr, men frågan är om inte Némirovskys porträtt av Rose, som blir Hélènes förtrogna, är något av det mest gripande i den vägen.

Familjen Karol har länge haft Paris som en kulturell och andlig vistelseort. Det som varit förlustelse för dem ska senare bli ren konkret frihet. Det är krigstid och en ständig längtan bort. Familjen flyttar till Sankt Petersburg. Modern inleder en relation med den betydligt yngre kusinen. När "revolutionen" utbryter blir det barnflickans död. Familjen Karol skrapar samman förmögenheten och guldet och flyr västerut, till Helsingfors, "en vit, leende och fridfull liten stad" som tycks stå för den stabilitet som saknas i omvälvningarnas och våldets Ryssland.

1919 kommer hela familjen till Paris. Där förvandlas Hélène från brådmoget barn till ung kvinna och när hon är arton lägger kusinen - moderns älskare - allt hårdare an på henne och toppar med ett frieri som resolut avvisas.

I Paris lever modern loppan som självsäker konsument, medan fadern spelar bort familjeförmögenheten. I frihetens rike kan det bara sluta på ett sätt: med ekonomisk katastrof och ond bråd död.

Det är detta skeende som Irène Némirovsky skildrar med sådan lysande enkel självklarhet. Hennes prosa är förvisso vacker men den står aldrig i vägen för berättelsen. Den har, i kraft av sin egen inre struktur, en förmåga att framställa dessa människor, inte som historiens offer men väl som dess spelare.

Familjen Karol har en gång i tiden trott sig vara historiens motorer, men utkastade i exilen anar de att de möjligen kan ha haft fel. När dottern flyr ut i friheten är också det en bekräftelse på att något avgörande skett.

Revolutionsårens Ryssland markerar också en vändpunkt för den moderna europeiska historien och ännu idag kan läsningen av Irène Némirovsky fungera som en påminnelse om hur djupa effekterna av detta skeende var.


lördag 12 juli 2014

Eve Joseph: In the Slender Margin. The Intimate Strangeness of Death and Dying (Patrick Crean Editions, Harper Collins 2014).


“I cook crepes for my brother,
thirty years later:

feed him in death
as I never could in life.”

(ur Eve Joseph: The Startled Heart, 2004)

Med utgångspunkt i den äldre broderns död söker den kanadensiske poeten Eve Joseph sig djupare in i ämnet. Hon har en mycket lång erfarenhet av arbete på hospice. Hon har den egna förlusten som grundackord för studierna, samtalen, det vardagliga slitet med döende människor och allt som kretsar kring eller utgår från döendet och döden i sin nya bok In The Slender Margin. The Intimate Strangeness of Death and Dying.


Med stigande ålder ser vi allt fler människor dö ifrån oss. Det kan kanske kallas åldrandet in i döden. Det är det döende vi benämner ”naturligt” eftersom vi uppnått de åldrar då sjukdomarna kommer och för oss mot slutet. Men allt det andra döendet finns också i våra medvetanden; små barn dör av cancer, någon blir påkörd av en bil och en annan drunknar en vacker sommardag i den idylliska badsjön. Vi befinner oss i själva verket hela tiden i den lilla smala remsa som skiljer liv från död.


Att arbeta i den palliativa vården ger unika inblickar och erfarenheter. Eve Joseph berättar, ibland anekdotiskt men hela tiden med stort allvar och självklar respekt, om de människor hon följt den sista biten in i döden. Med tjugo år av sådant arbete befinner man sig i ett helt annat medvetande om döden än vad vi andra möjligen kan föreställa oss.

Eve Joseph. Foto: Jasmin Elizabeth Jackson
Man skulle kunna säga att Eve Joseph skrivit en självbiografisk bok som med sin ovanliga stil kan vara till stor lärdom och tröst för människor i allmänhet. Det krävs ingenting särskilt av mig som läsare. Jag lär mig av det hon berättar. På vägen visar hon mig in i de litterära och filosofiska källor som under århundraden hanterat det vi människor lär vara ensamma om: medvetenheten om att vi ska dö. Det har vi alla gemensamt. Ingen kommer undan, hur gärna han eller hon hade velat. Med Cioran kunde vi säga att vi hela tiden måste betrakta döden som en skandal, något djupt upprörande. Han hävdade ju också att ”de välmående, de normala och medelmåttiga har varken någon erfarenhet av lidande eller känsla för döden”. Jag förstår honom så, att den som kommit verkligt lidande nära också har en djupare förståelse för att döden finns inbyggd i oss från den stund våra liv börjar. Det är förstås en insikt som kan leda både till djupaste förtvivlan och äkta misantropi.


Hos Eve Joseph är det en annan känsla som dominerar. Jag betraktar den som filosofiskt eftertänksam, poetiskt reflekterande och erfarenhetsmässigt bildande. Det är en ovanlig kombination av egenskaper som få böcker har, och just därför skulle det te sig underligt att klassificera den efter gängse hyllsystem. In The Slender Margin är en bok för var och en av oss, oavsett hur vår erfarenhet av döende och död ser ut.

Amazon i Kanada säljer boken, här.


fredag 11 juli 2014

Joseph Roth: Kejsarbysten och andra noveller

Wien då det begav sig.
Joseph Roth (1894-1939) var en författare av den sort som inte lämnar läsaren förrän han ”talat” färdigt. Att börja läsa en novell av honom innebär alltid att man – jag i alla fall – måste läsa ut den innan jag lägger boken åt sidan.  Jag betraktar det som ett kvalitetsmärke. Roth håller läsaren fast vid texten, berättelsen, språket. Han har humor, han kan överraska och han berättar om människor som i ett eller annat avseende är fascinerande att lära känna en smula.

Tidigare har jag här i bloggen skrivit om hans Judar på vandring (också den på Atlantis). Och jag har läst flera av hans verk, som t.ex. Job från 1931.

Nå, Anders Björnsson som gjort ett fint urval med Kejsarbysten, översatt det lysande därtill, skriver i sin inledning att Roth var ”mellanformatets mästare”. Roth föddes i ”utkanten av det Habsburgska imperiet” i en stad som hette Brody och låg ”någon mil från den rysk-österrikiska gränsen”. I novellerna är det dessa miljöer man möter. I provinsen Galizien levde på den tiden ett judiskt folk, och bara i Brody var två tredjedelar av befolkningen judisk. Björnsson hävdar att Roth var en politisk idiot, men att ”varje mening han skrivit visar att han ägde en djup människokännedom och att han var en äkta humanist”.

Låt mig berätta om tre av novellerna i Kejsarbysten. Inledningstexten heter Prakteleven och berättar om en pojkes liv från barndom fram till död. När jag läser den novellen tänker jag att det kunde vara vem som helst av oss, eftersom den i huvudsak berättar om människans fåfänga jakt på framgång, erkännande och status – allt detta som försvinner med sista andetaget och läggs i graven med den döde. Anton Wanzl är ensamvarg i skolan, håller sig undan de andra pojkarnas stim och knuffar. Han blir ordningsman på suspekta vägar. Han är ju ingen ”god människa”, snarare en lismare som vill visa en präktig yta, oavsett hur han uppnår det. Han var också som gymnasist ”prakteleven, mönstergossen, flitig, dygdig och sedesam” och när han så småningom tvingar sig själv till ”kärlek” gör han det genom att lägga beslag på Mizzi Schinagl i klädbutiken. Men han nöjer sig inte med det. Han har djärvare livsprojekt framför sig och de ska fullbordas på födelseplatsen, dit han återvänder för att bli rektor för skolan. Först i kistan vågar han skratta åt alltsammans!

Czernowitz
Novellen Barbara berättar om kvinnan som har för stor lägenhet och måste låta någon hyra ett av rummen. Människor kommer och går tills Peter Wendelin flyttar in för att stanna en längre tid. De två blir förstås förälskade, men hon inser att ett kärleksförhållande med denna man skulle skada hennes omsorg om barnet. Det anonyma barnet som gnyr sitt ”Mamma! Mamma!” i sömnen. När livet är på väg att rinna ut för henne tänker hon att det ”gått förlorat för henne” och att sonen Peter vakar över henne – barnet har nu ett namn och är en vuxen man – varför det bara är att skicka bud efter läkare och präst.

Titelnovellen Kejsarbysten avslutar boken och är den i särklass intressantaste. Den är aningen längre och uppdelad i sju avsnitt. I centrum står greve Franz Xaver Morstin, en av dubbelmonarkins förnäma män, ”ättling till en gammal polsk adelssläkt som (i förbigående sagt) härstammade från Italien och först under 1500-talet slog sig ned i Polen".

Novellen får för mig sin tyngd i det faktum att det gestaltar och diskuterar begrepp som nation och hembygd. Jag försöker föreställa mig situationen för Morstin. Han är medborgare i ett stor imperium. Han konfronteras så småningom med de nationella rörelser och känslor som föds i imperiet (och när jag läser ser jag så tydligt parallellen med vad som hände Jugoslavien där de folk som utgjorde den sydslaviska federation börja dra åt var sina håll och hävda en egen nationell identitet), han kan inte förlika sig med att så sker på den gamla monarkins territorium. ”Nationaliteten”, detta begrepp ser han som ”förstadiet till den bestialitet som vi idag upplever”. Överallt sker det, ”i Tarnopol, i Sarajevo, i Wien, i Brunn, i Prag, i Czernowitz, i Oderburg, i Troppau” där man bekände sig till olika nationaliteter, istället för att fridfullt behålla det som förenade människor i imperiet. Nå, greven står inför en stor uppgift, han ska ta emot Kejsaren. Hans förberedelser blir minst sagt noggranna. Hans hjärna går varm av alla funderingar kring nationaliteten.


Gamla synagogan i Tarnopol
När den österrikisk-ungerska monarkins död är ett faktum tycks han också förlora sin hemkänsla:

”Nu, när denna by tillhör Polen och inte Österrike, tänkte han, är den fortfarande mitt hem? Och vad är hembygd överhuvudtaget?(…) Nu talar alla till höger och vänster om vårt nya fosterland. Och det var den gamla monarkin. Nu är också jag hemlös – för jag har förlorat den enda hembygd som betyder något, den sanna hembygden för den som alltid är på vandring.”

Novellen skrevs 1935, alldeles på stupets kant. Vi vet vad som sedan hände med Europa. När jag läser Roth tänker jag att hans texter äger mycket stor giltighet för vår tid. Hans humor är i grund och botten svart. Hans ironier träffar rätt. Greven lever till sista dagen i drömmen om monarkin, ett hus för alla att leva i, och han förbannar att man ”klöv det och man slog det i bitar.”


torsdag 10 juli 2014

Gideon Levy: Gaza - mitt älskade












Ibland finns det skäl att reprisera artiklar här i bloggen. Eftersom jag igår citerade Gideon Levy (och några andra) om den nuvarande och pågående katastrofen fick jag förstås höra att jag är antisemit som hatar Israel, och därtill fick jag veta att jag borde förstå att Haaretz är Israels motsvarighet till Proletären! 

Ja, på den nivån befinner sig människor som - anonymt förstås! - försöker få in kommentarer här i bloggen. Det misslyckas de med. Men jag vill gärna säga, att jag betraktar Israels politikerklass som en katastrof, eftersom den tänker så extremt kortsiktigt. Om den förstod att det är Israel som hotas av landets politik gentemot palestinierna skulle den förstås planera för framtida israeliska generationer. 

Israel som folk och nation måste överleva i en region som just nu präglas av inbördeskrigen i Irak och Syrien, och som därtill måste bemöta en islamistisk offensiv. Men det kan nog inte ske med andra medel än att landet skaffar sig en nationsgräns och en grundlag (och därmed upphör att ockupera Västbanken och drar en nationsgräns utifrån den så kallade gröna linjen). 

Det tillstånd av status quo som varje israelisk regering verkar beroende av - och till det fortsatta utbyggnader av bosättningarna på Västbanken - kan inte annat än betraktas som en extremt kortsiktig och kontraproduktiv politik. Den ömsesidiga avhumaniseringen av israeler och palestinier underblåser bombpolitiken. Och jag drar mig till minnes vad veteranen Ari Lova Eliav sa till mig: "bara idioter tror att bomber ger oss fred". 

Reprisen kommer här:

Hur skriver man om andra människors lidande och död? Farorna finns där hela tiden, man kan bli antingen banal eller patetisk. Vid den israeliska dagstidningen Haaretz verkar journalisten Gideon Levy som har Västbanken och Gaza som sitt bevakningsområde. Jag brukar läsa hans artiklar och har så gjort sedan några år. Han är alltid läsvärd, och det han skriver kan knappast kallas annat än oppositionellt och mot strömmen. Inte minst när det kommer till palestiniernas situation talar han ett befriande, men aldrig patetiskt, klarspråk om lidandet och döden.

Även om Levy förvisso höjer rösten - rätt ofta till och med - tycker jag att han undviker det patetiska. Han är upprörd. Engagerad skulle andra säga. Men han är hatad både i den judiska världen i allmänhet och i den israeliska offentligheten i synnerhet. Det är inte svårt att förstå. Han skriver om det som är förstahandsuppgifter och egen erfarenhet. Han vistas mycket i Gaza. Hans sambo i Tel Aviv är den svenska journalisten Catrin Ormestad som 2008 utkom med Gaza - en kärlekshistoria.

Gideon Levys bok har en titel som ligger nära Ormestads, den heter Gaza - mitt älskade (Karneval förlag, översättning av Björn Kumm och Gidon Avraham). Hans bok är dessutom tillägnad Ormestad, så man kan utgå ifrån att mycket av deras journalistiska bakgrundsmaterial och intressesfärer löper samman. I båda deras böcker möter vi Gazaborna som individer, inte som representanter för det ena eller det andra. Det är män och kvinnor, unga och gamla, som samtalar med dem, ger dem perspektivet på vardagslivet och våldshelvetet och får dem att se sig själv ur deras perspektiv.


När jag hade läst ut Levys bok kände jag ett tryck över bröstet. Det tryck som uppstår när man varken kan gråta eller skrika. Ett slags förtvivlan inför den verklighet som mal på, vecka efter vecka, år efter år. Den regering som styr Israel är varken intresserad av eller förmögen att leda utvecklingen åt ett annat håll. Den tjänar på ett tillstånd av varken krig eller fred. Frågan är om någon som helst annan israelisk regering är mer intresserad eller förmögen. Levy är tvärsäker, han menar att inte en enda individ som tillhör det politiska etablissemanget är trovärdig. Hans pessimism är nattsvart, men jag vill ändå karaktärisera den som en kämpande pessimism. Levy ser bara en framtid om judar och araber har samma rättigheter och samma förpliktelser, oavsett om de lever i en enda gemensam stat eller i två. Det som nu cementerats är ockupation, förnedring och en ständig tillvaro baserad på vapen. Blir ockupantens män och kvinnor lyckliga av det? Naturligtvis inte, krigen äter upp varje nation inifrån, vilket israeliska filosofer, teologer och politiker slog fast redan de första åren efter 1967*. Som alla ockupanter i historien har Israel plikten att avsluta ockupationen. För varje dag som går försvinner ytterligare en möjlighet. Den dagen Västbanken och Gaza kan utgöra en självständig palestinsk stat kanske det finns en liten smula hopp. Fast jag tror inte att Levy är helt övertygad om det kommer en sådan dag. Om de tre tunga politiska partierna skriver han:
“Varje röstsedel för Kadima, Arbetarpartiet och Likud innebär ett godkännande av det förra kriget och en röst för nästa.”
Yeshayahu Leibowitz
Det viktiga med Karnevals utgåva av hans texter är att vi nu på svenska kan läsa en representant för “det andra Israel”, det som finns i fredsrörelserna och i civilmotståndets demokratiska organisationer. Att de hatas av etablissemanget är en självklarhet. Det som gör mig förtvivlad är att de också hatas av så många “vanliga” människor. Är det endast rädsla för fienden som göder detta hat? Det finns två viktiga faktorer som jag tycker att omvärlden nästan alltid bortser ifrån: den judiska erfarenheten/historien och maktens medvetna separatism. Det är bristen på kunskap om detta som får människor att skrika och gapa, istället för att argumentera. Israel är ett faktum. Israels folk är ett faktum. Den judiska historien kunde inte peka ut någonting mer självklart. På samma sätt förhåller det sig idag med det palestinska folket. Detta folk är ett faktum och dess framtid kan bara bli en. Den fråga jag själv ställer mig, är hur Israel ska överleva omgivningens mer eller mindre uttalade hat och ovilja, och därtill sitt eget politikerskrås kortsiktiga balansgång mellan det nödvändiga och det dåraktiga.

* För tankar kring ockupationens gift, läs till exempel Yeshayahu Leibowitz bok Judaism, human values, and the Jewish state, som utkom 1992. Professor Leibowitz jämfördes med sådana som Buber och Isaiah Berlin skrev om honom att han var “Israels samvete.” Leibowitz föddes i Riga 1903, kom till Palestina 1934 och hade en livslång gärning vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han avled 1994. Mer om honom här.