torsdag 10 juli 2014

Vittneslitteraturen – exemplet Primo Levi

Vittneslitteraturen är i första hand förknippad med den nazistiska förintelsen av Europas judiska befolkning. Nobelpristagaren Elie Wiesel myntade begreppet. Men som tiden gått har begreppet också kommit att omfatta den kommunistiska Gulagvärlden i Sovjetunionen där miljoner människor dog och dödades, den maoistiska diktaturens massmord i Kina och fler sådana regimer vars politik också förknippats med folkmord, som Pol Pots Kambodja. Som vi sett har dessa folkmord präglats av både det aktiva dödandet och den medvetna svältstrategin (som ”Holomodor” i Ukraina 1932-1933 och ”Det stora språnget” i Kina 1958-1962).

I december 2001 höll Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, en föreläsning i ämnet. Han sa bland annat att ögonvittnenas böcker måste betraktas som ”vittneslitteratur” men att den faktiska och fysiska närvaron i de miljöer där folkmorden begicks också kan störa minnet och påverka denna litteratur negativt:

”Knytningen till verkliga händelser ger den dessutom en självklar laddning. Men skenet till trots handlar det om en svår genre, både till form och funktion. Misslyckandena är fler än triumferna. Problemet är att istället för en förening av det bästa ur två skilda litterära världar, får vi många gånger en förening av det sämsta. Resultatet blir då något som varken fungerar som källa eller som litteratur. Sanningskravet förvrider den litterära formen, samtidigt som den litterära formen förvrider vittnesbörden.”
Idag står vi som bekant inför en vittneslitteratur som är så omfattande att den inte bara är svåröverskådlig, den är i princip omöjlig att orientera sig i. Därför tror jag att man att först och främst ska läsa de omvittnat litterärt största arbetena. Hur vi väljer dem är förstås en läggningsfråga, och vilka referensramar vi har.

Den nazistiska förintelsen födde ett antal författarskap. Det är tveklöst så. Den författare jag här skriver om, Primo Levi (1919-1987), har själv sagt att om han inte deporterats från ett italienskt fångläger för partisaner till Auschwitz-Monowitz 1944, så hade han aldrig ens tänkt tanken att börja skriva. Han var vetenskapsman. Och det var i den egenskapen en levande Primo Levi kunde användas av nazisterna, och sedan han ”godkänts” började han sitt slavarbete som kemist i lägret.

Det skedde onekligen en förskjutning av kvalitet för en svensk läsekrets när Primo Levi debutbok översattes till svenska 1988. Den heter Är detta en människa? och i original utkom den i Italien 1947. Upplagan var liten, intresset för hans bok litet. Sedan gav Einaudis förlag ut den 1958. Det anmärkningsvärda med boken är att den, med Levis egna ord, ”inte skrivits i syfte att föra fram nya anklagelsepunkter; kanske kan den snarare tjäna som underlag för ett stillsamt studium av en del sidor av människosjälen.”

Han menar att hans verkliga drivkraft var att uppnå en inre befrielse. Skrivandet har, också i förhållande till de nazistiska massmorden, en psykologisk djupverkan. Man blir sin egen psykolog i författandet. Primo Levi kan fortsätta arbeta som kemist. Utåt sett lever han ett normalt och vardagligt liv, han bildar familj och blir pappa. Men det är ett faktum att han med sin första bok har belyst det inträffade – som verkligen fanns långt bort från normaliteten - på ett unikt sätt, han hävdar människans rätt att förbli människa också i lägret. Där lärde han sig vikten av att tvätta sig, även om vattnet var smutsigt, att putsa skorna fast ingen begärt det, att gå rak i ryggen. För att, säger Levi, ”hålla oss levande, för att inte börja dö.” Han visste förstås att de som visade tecken på att ha gett upp skickades bort för att dö.

Den andra boken, Fristen, utkom i original 1963 och i svensk översättning 1991. Då stod intresset för Levis författarskap på topp. Han blev mycket omskriven i Sverige, böckerna fick många läsare och diskussionen kom alltmer att handla om det som gör honom så speciell, vetenskapsmannens ton, hans saklighet och noggrannhet. Fristen är något så absurt som en ”reseberättelse” om vägen från lägren tillbaka till Italien. Missförstå mig inte. Jag menar med det bara att bokens berättelse hela tiden befinner sig i rörelse. Den ter sig oändlig också för läsaren. Dess väg är minst sagt en omväg, där de från Auschwitz rör sig genom östra Polen och in i Sovjetunionen, nästan hela vägen upp till Minsk där den vänder söderut igen, ner i Rumänien, västerut genom Ungern och Österrike, för att slutligen komma in i norra Italien och hela vägen ner till Turin. I boken finns en karta över resan.

Den kartan upphör aldrig att fascinera mig, eftersom jag har försökt föreställa mig hur det skulle vara att göra resan i vår tid, i moderna tågvagnar, med friska och fria medpassagerare. Och när jag tänkt den tanken har jag återvänt till Levis verklighet. Prövningarna måste ha varit oändliga, där de sjuka, utmärglade, märkta människorna tvingas resa genom en av kriget förödd världsdel, genom aska och damm, där allt tycktes befinna sig vid avgrundens kant. Varför heter då boken Fristen? Boktiteln är samtidigt sakligt korrekt och psykologiskt fasansfull. Denna resa blir de facto en frist mellan verklighetens Auschwitz, som de lämnar bakom sig, och det som sedan ska förfölja Primo Levi och medfångarna resten av livet, ”Auschwitz i huvudet”. Hur skulle de överleva den fasan? Levi berättar om den återkommande dröm han hade när han väl återkommit till Turin, en dröm där allt upplöses i grånad och intet och han inser att han är tillbaka i lägret och att hans minnen och erfarenheter aldrig kommer att bli trodda.

Det får mig omedelbart att tänka på de historierevisionister som idag inte bara förnekar att massmorden ägde rum, utan därtill kränker offren genom att håna dem, direkt eller indirekt. Att förneka att den nazistiska förintelsen ägt rum är en tankeskola av samma karaktär som The Flat Earth Society. Samtidigt kan man inte rycka på axlarna åt tokigheterna, eftersom de kan få fäste i nya generationer, när vittnena alla är döda. Primo Levi skrev böcker som man bör kunna använda också för dessa människor.

Den tredje boken är en form av essäsamling, De förlorade och de räddade. Den utkom 1986 och publiceras nu för första gången på svenska. Den innehåller 10 texter, där kanske den näst sista är av speciellt intresse, eftersom den redovisar hans brevväxlingar och diskussioner med tyska medborgare. Några vill bekänna sin skuld men ljuger ändå om vem de egentligen var under Hitlerepoken. Några förnekar bestämt att antisemitismen var ”populär”. Men det finns andra. Han citerar ur breven, bland annat ett från M.S. i Frankfurt som avslutar med dessa ord: ”Jag skulle önska av hela mitt hjärta att många av mina landsmän läste er bok…”

De kanske mest anmärkningsvärda slutsatser man kan dra, är att diskussionerna leder fram till den kloka insikten att man varken kan hata eller döma ett helt folk för något som diktaturer gör i detta folks namn. När vi idag ser judehatet blomma på nytt, i Europa, Ryssland och i USA är det hög tid att ta Primo Levis böcker på allvar, läsa dem på nytt, diskutera vilka de lärdomar är som vi kan använda. De övervintrande nationalsocialistiska gruppernas förnekelse av förintelsen är förvisso ett problem, men den verkliga farliga anti-judiska agitationen och aktiviteten – inte minst i Sverige – kommer från olika islamistgrupper. De är inte bara de mest extrema grupperna bland salafister och al Qaida-anhängare som sprider den. Islamismen som antisemitisk kraft är både bredare och mer omfattande än så. Jag kan bara rekommendera er: läs Primo Levi, när nu chansen genom nyutgivningen finns, läs och lär av hans vittnesmål och klokhet.

Bokverket som behandlas i artikeln:

Primo Levi: Tre böcker (Bonniers förlag 2013, 670 sidor). Verket består av:
1/ Är detta en människa? Översättning av Ingrid Börge.
2/ Fristen. Översättning av Ingrid Börge.
3/ De förlorade och de räddade. Översättning av Barbro Andersson. Bokens förord har skrivits av Göran Rosenberg.


onsdag 9 juli 2014

Röster om Israel inför ännu en katastrof

Vid Klagomuren. Foto: Thomas Nydahl
Alltsedan barnamorden på den ockuperade Västbanken och i Jerusalem har jag vridit och vänt på tankarna och orden. Vad kan man egentligen säga? Om inte allt redan vore sagt kanske det fanns någon synpunkt att förmedla. Istället för att säga något plockar jag bara några pressröster, två israeliska, en svensk och en amerikansk. Väl medveten om att jag inte tar med någon palestinsk röst vill jag säga att det viktigaste just nu är att försöka förmedla andra synpunkter från Israel och den judiska världen som inte frivilligt låter sig utnyttjas av den politiska klassen och militäretablissemanget i Jerusalem. De citat jag visar kommer från artiklar som är lätta att hitta i respektive tidning. Det sista citatet är hämtat från en artikel i gårdagens Times of Israel. Det tal som Philip Gordon höll och som citatet är hämtat ifrån, kommer från en internationell konferens som dagstidningen Haaretz ordnade i Tel Aviv - på samma konferens talade författaren David Grossman, och citatet är hämtat ur Expressens översättning av hans tal.

”Den israeliska fredsrörelsen, om den någonsin existerade, dog en långsam död inför de hemska scener som utspelades under den andra intifadan och inför myten om att det inte fanns någon att förhandla med. Allt som återstod var en handfull organisationer som var lika hängivna som ineffektiva inför den smutskastning de utsattes för. Och kvar stod Israel, bortvänt. Det enskilt mest överväldigande beviset för att Israel avvisar freden är givetvis bosättningarna – lackmustestet för Israels verkliga avsikter. I klartext: Den som bygger bosättningar vill befästa ockupationen, och den som vill befästa ockupationen vill inte ha fred. Det är hela saken i ett nötskal.” Gideon Levy, Dagens Nyheter 9 juli.

”Den israeliska förtvivlan innehåller också ett egendomligt inslag av katastroflängtan, eller åtminstone en önskan att bli besviken: ett särskilt triumferande som riktar sig mot dem vars hopp har gått i stöpet. Det är en märklig skadeglädje, eftersom det ju i sista ändan är att skratta åt vår egen undergång. I bland verkar det som om israeliska hjärtan och sinnen fortfarande är förnärmade av förolämpningen att 1993, när Osloavtalet undertecknades, ha vågat tro - inte bara på en fiende som plötsligt blivit en partner - utan på själva möjligheten att saker och ting skulle kunna bli bättre, att det någon gång skulle kunna bli bra. Genom att ha frestats att tro - säger förtvivlansfraktionen - på någonting som är så motsatt vår livserfarenhet, vår tragiska historia, förrådde vi på något sätt oss själva, förrådde vi vårt ödes varumärke, och för den tron har vi betalat dyrt, och skall fortsätta att betala, många gånger igen. Men från och med nu kommer ingen aldrig mera att ertappa oss med att tro på någonting, inte på ett enda löfte, inte på en enda möjlighet.” David Grossman, Expressen 9 juli.

”Eftersom tvåstatslösningen i praktiken är överkörd (eller sönderbyggd) är det följaktligen staten Israel som ensamt bär ansvaret för två och en halv miljoner gravt särbehandlade invånare. Nåväl, inget av detta är i princip nytt. Ockupationen har pågått i 47 år och allt som sker i dag har skett förut, och det mesta som finns att säga har redan sagts (...) Vad jag nog egentligen vill ha sagt är att om detta är vad som menas med en judisk stat tror och hoppas jag att allt fler judar i världen betackar sig. I varje fall borde allt fler av oss säga något.” Göran Rosenberg, Expressen 8 juli.

”Israel confronts an undeniable reality: It cannot maintain military control of another people indefinitely. Doing so is not only wrong but a recipe for resentment and recurring instability.” “It will embolden extremists on both sides, tear at Israel’s democratic fabric and feed mutual dehumanization.” Philip Gordon, a special assistant to US President Barack Obama and the White House coordinator for the Middle East, ur ett tal i Tel Aviv 8 juli.


Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz

Jag satt och bläddrade i mitt exemplar av Alfred Döblins (1878-1957) Berlin Alexanderplatz, och det första jag såg var att det är Sten Selander – som jag ju skrev om här i bloggen en gång för länge sedan – som skrivit bokens förord. Selander säger att den inte ”lämpar sig för högläsning runt aftonlampan” och att Döblin valt en obeskrivligt ruskig miljö för sin roman. Varför? Jo, säger Selander, ”orsaken är ett socialt patos av det slag som var så vanligt i 1920-talets tyska litteratur och som är rakt motsatt nazismens spartanska: staten är allt! - en sorts obestämt revolutionär anarkism, för vilken den naturliga människan även i sin värsta förnedring dock i grunden är god, medan samhället ter sig som ett meningslöst, omänskligt och omoraliskt maskineri.”


Döblins roman utkom 1929. Mitt exemplar som verkligen luktar gammalt antikvariat (eller källare, vilken som helst) utgavs av Bonniers 1934. Det finns något obehagligt bara att skriva årtalen. Vi vet alla vad som var på gång. Döblin förstod ju det. Romanen filmatiserades av Fassbinder och som tv-serie överträffar den ju allt man tidigare sett eller ens kan föreställa sig. Hur Fassbinder bar sig åt förstår jag inte, men det var som Frans Biberkopf steg ut ur boken och blev människa i hans bildkompositioner, hårt stiliserade, mer teater än film, men oförglömligt gjort.

Döblin var född i Stettin, av judiska föräldrar. Mellan 1900 och 1904 studerade han medicin i Berlin. Han umgicks flitigt med Kants, Schopenhauers och Nietzsches verk.

Sina första erkännanden som författare fick han genom den expressionistiska tidskriften Der Sturm (ej att förväxlas med nazisternas publikation Der Stürmer), där han publicerade olika litterära texter. På Romanisches Café i Berlin umgicks han med sådana som Georg Grosz, Franz Werfel och Joseph Roth. Tillsammans med vännen Brecht var han med i en diskussions- och studiegrupp på vänsterkanten. Mellan 1933 och 1945 levde Döblin utanför Tyskland, först i Frankrike och sedan i det Kalifornien som både Brecht och syskonen Mann redan valt, och han konverterade 1941 till katolicismen.

Nog är det en glädje att kunna bläddra i en svensk översättning av hans mest kända litterära verk, ett så gammalt exemplar att det bär med sig känslan av blytyperna som texten satts med, papperskvaliteter och kanske rentav dofter från den tid då Döblin själv levde och verkade. Märkligt är det, rentav.

måndag 7 juli 2014

Georg August Wallin dagböcker och brev från resorna till Mekka och Jerusalem 1845-1847


Georg August Wallin: Skrifter, band fyra, Färderna till Mekka och Jerusalem 1845-1847 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).


Som ni kan se efter denna bloggpost har jag tidigare skrivit om Georg August Wallins skrifter vid tre tillfällen. Nu är det dags för det fjärde bandet (och redan i höst kommer det femte).

Utgivningen av Wallin är förstås ett mycket stort och omfattande projekt och det leds av arabisten Kaj Öhrnberg och egyptologen Patricia Berg. De har båda en gedigen yrkesbakgrund, Öhrnberg har bland annat undervisat i islamisk kultur vid universitetet i Helsingfors, Berg undervisar och forskar vid samma universitet.

”Att resa till Arabien före oljan var ett själstillstånd”, säger Öhrnberg. Med det menar han att denna del av världen långt in på 1900-talet utgjorde sinnebilden för det outforskade. Wallin tillhörde ”den exklusiva grupp av resenärer som trots att de blivit trollbundna av Arabien också bidragit till vår kännedom om Arabiska halvön.” 

Wallin vantrivdes i sin egen kultur, han var romantiker och ville bort från ”Europas flärd, fåfänga och öfverförfinade bildning.” Bland beduinerna tyckte han sig möta människor som var antitesen till allt detta. Mystik och föreställningar om ”den ädle vilden” präglade honom och många andra. 


För att bättre förstå resenärerna och Wallin specifikt krävs det dock en biografi över kamelen! Öhrnberg säger att ingen arabisk kultur alls varit möjlig ”utan detta sympatiska djur.” De väldiga ökenområdena på Arabiska halvön blev tillgängliga för människan tack vare kamelen. Först för kamelnomadismen, senare som lastdjur för handeln utmed den så kallade rökelserutten och slutligen som riddjur. Wallin skrev, att om inte kamelen funnits, ”stode Arabiens öknar tomma och obebodda.” Men det var först med arabernas ankomst till halvön som kamelen blev ett riddjur. Den är en huvudsaklig faktor bakom den arabiska expansionen på 600-talet.  I dagboken för september 1845 skriver Wallin ett längre avsnitt om kamelen, ur vilket jag saxar: ”Kamelen är högst tålsam; men när den blir missnöjd och obelåten och börjar visa sin harm bär den sig högst tåpigt och löjligt åt (…) Den bölar öfverhufvud lätt, vid varje lastning och vid hvarje halt.” Och så gör Wallin en liten jämförelse mellan kamelen och araben som är hans herre: ”… det är en stor likhet i hans lynne och hans öks.” Det är ju inte så grovt som det låter, om man bara betänker våra uttryckssätt om det vanligaste husdjuret: ”Sådan herre, sådan hund”.  Wallin är också noga med att påpeka att även om araben skriker och hojtar, så behöver man ”ej ge akt eller ha något afseende derpå.”

Wallin var inte bara en modig resenär. Språkmänniskan i honom behärskade fem olika alfabet: det latinska, det arabiska, det kyrilliska, det hebreiska och det grekiska. I sina dagböcker översatte han fackuttryck till latinskt alfabet. Väderobservationer och dagsnotiser skrevs på svenska.


Att läsa dagböckerna och breven från denne fascinerande man är att stiga in i en kulturgärning som för vår tid kan te sig näst intill obegriplig. Här gör man det inte lätt för sig genom att vara ”underhållande” eller ett tidsfördriv. Rakt tvärtom möter vi i Wallin en kombination av äventyrare och vetenskapsman. Han tar itu med de svåraste uppgifter och går till botten med dem. När han i april 1845 ska resa ut ur Kairo skriver han: ”Det är underligt huru mannen lätt och med tålamod fördrar små olägenheter och förargeligheter då han ser framför sig stora mödor och faror.” Wallin visste – eller anade – vad som väntade, så han inväntade de beduiners ankomst som skulle bistå honom; ”de infunno sig slutligen” och resan kunde börja. Med kamelerna färdas de österut genom de väldiga sandområdena och når så småningom fram till Al-Jauf sommaren 1845.

Den långa och mycket omfattande resedagboken borrar djupt i de olika ökenkulturerna och Wallin redovisar initierat allt från de olika riktningarna inom islam – och vad konflikterna leder till – till förekomsten av dadel och annat ätligt, kaffedrickandet, liksom för brödbak och måltidsritualer.

Han lyckas få fram mycket faktauppgifter som alla nedtecknas med största noggrannhet. 

I februari 1847 anländer Wallin till Jerusalem. Där tar en ny dagbok vid. Trots att han reser ”som arab” och muslim (under namnet Abd al-Wali) tycker han att människor ser på honom med misstänksamhet. Han möter, förstås, mest araber i staden men gör en intressant iakttagelse efter att ha mött judar: ”Månne den judiska typen är ursprungligen tvåfaldig? Eller varifrån kommer de blonda judarne och judinnorna med plussig kropp och ljusa ögon?” Han frågar sedan han mest av allt sett ”barn med ljusa lockar och blåa ögon” samtidigt med vuxna män som är mer ”svartlätta”. En sådan iakttagelse kan förstås också  dagens Israelresenärer göra. Den karikerade ”juden” har sällan sin motsvarighet i det verkliga Jerusalem.

När det är som svårast i februari ligger snön på gator och torg. ”Himmelen är oavbrutet mulen, hotande nya stört fall. Tunga digra snömoln stå öfver oljuberget som jag ser till höger från mitt fenster.”

Georg August Wallin
Wallin iakttar och beskriver mycket som har med religion att göra. När han befinner sig i Jaffa möter han gladare människor än i Jerusalem och han skriver: ”Gud bevare mig för alla heliga städer. Det är i sanning underligt att menniskan ej kan vara vän med någon annan än den som tänker lika i saker som dock ingen förstår.” Han blir vänligt bemött och behöver varken visa pass eller packning vid stadsportarna till Jaffa. Denna dagbok avslutas 7 april 1848 med noteringar om uselt väder och gott the. 

Därefter följer bokens andra halva som upptas av brev skrivna mellan april 1845 och 25 juni 1847. Breven är inte vad man kanske i första hand förknippar med ordet. De är långa, ibland mycket långa, och trots att de har en enda konkret adressat fungerar de som djuplodande essäer och studier av de miljöer som återfinns i dagböckerna.

I ett brev till G. Geitlin den 4 juli 1845 skriver han: ”Hvad som mäst besvärade mig var lössen.” När orden fästs på papper är han i en situation där han slipper dem, närmare bestämt på en ort som heter Gof. Där äter och sover han bra. Beduinerna är frikostiga. Pilgrimsfärdernas folk passerar förbi, till dem kan man sälja allt möjligt och så försörja sig. Wallins största problem är det rykte som alltid hinner före honom, överallt tror människor att han är en läkare som förmår bota allt. Men han säger sig ha funnit på en metod: ”Jag hade dock nu lärt mig konsten att skrämma undan mina patienter och göra mig af med dem bättre än förr och lärt mig Arabens i morgon om Gud vill och hvad bättre var att aldrig ge något utan pengar.”

Till samme Geitlin skriver han i mars 1846 om sitt besök i Mekka och berättar att han inte villa stanna där länge, eftersom han hade slut på pengar och dessutom sjuklig. Han talar om bölder och feber, och skriver: ”Den obetydligaste opasslighet i Mekkas gehennem luft kan föra till dödliga sjukdomar.”

I ett brev till mamman och systern berättar han hur han i ett stort sällskap, kanske tusen personer, tagit sig till Mekka: ”Här var folk från alla verldens ändor i de mest brokiga kostymer och olika hudfärger. Dock voro vi alla under dessa första dagarne klädde lika nämligen i tvänne skynken bomullslärft, det ena skynket lindadt om midjan och räckande till nedan om knäna och det andra kastadt om axlarne och räckande nedan om midjan. Intet på det kalt rakade hufvudet och barfota.” Han tackar också modern för hennes ”kärkomna brev” och uttrycker medkänsla med sjuka syskon.


Det som gör särskilt breven till professor Geitlin så intressanta är att de har ett direkt tilltal och fungerar för läsaren som ett föredrag eller en essä som ska diskuteras efter läsningen. Det finns en oerhörd rikedom i materialet eftersom det förenar Wallins egna förutfattade meningar med hans mer vetenskapliga rön och dessutom ger de konkreta ögonblicksbilderna från miljöer som också idag kan utgöra ett intressant bakgrundsmaterial för studier av de arabiska nationernas minst sagt kaotiska, krigiska och miserabla villkor idag. 

Om man t.ex. tar del av Wallins texter om wahhabismen lär man sig något om den kraft inom islam som nu fostrar de mest fanatiska jihadisterna och som bestämmer så mycket av de misslyckanden som ”den arabiska våren” ledde till. All historisk läsning är nyttig. All kunskap om det förflutna är viktigt för studier av samtiden. Wallins anteckningar, dagböcker och brev är viktiga både i smått och stort. De berättar om en människa som vill utforska det dittills okända. Men de berättar inte minst om hur den del av världen såg ut som nu befinner sig i hela världens ögon. Före oljan. Med oljan och efter oljan, så kan hundrafemtioårsperspektivet sammanfattas om man till det lägger före islamismen som politisk och militär kraft.

Nedan följer mina tre tidigare artiklar om Wallins verk.

***

Georg August Wallin: Skrifter, band ett, Studieåren och resan till Alexandria (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

Det finns böcker och det finns böcker. Den vanligaste sortens böcker idag borde kallas för något annat: Fem på nya äventyr-tidsfördriv, läsövning, lättläst/pekböcker för vuxna? Stora bokstäver på grått och sönderfallande papper som formulerar en kriminalgåta eller ännu större färgbilder på högblankt papper föreställande maträtter, turistorter eller livsstilar. Dessa "böcker" lämnar jag alltid därhän.

Sedan finns det litteratur. Det är med den jag lever dagligen, litteraturen som är ett livsavtryck, som är skriven mer av nödvändighet än utifrån spekulation. Men det finns också ett slags oumbärliga bokverk. Ett sådant har jag fått av en vän i Finland: Georg August Wallins skrifter, band 1 som har rubriken Studieåren och Resan till Alexandria. Det är Svenska Litteratursällskapet i Finland som ger ut verket (och i Sverige av förlaget Atlantis).

Detta storverk, som innehåller dagböcker och brev av Georg August Wallin kan man med fördel läsa om man vill bekanta sig med en tidsepok före den nedbrytande moderniteten och konsumismen. Man skulle kunna säga att orientalisten Wallin förebådar denna tid, och att han under sina resor 1843-1849 på Arabiska halvön och Sinaihalvön, i Egypten, Syro-Palestina och Persien lyckades samla in väsentligt material om bland annat arabiska dialekter och stamförhållanden. Förlaget uppger att han under dessa resor uppträdde förklädd, han sade sig vara muslimen Abd al-Wali och kunde därför också besöka de för icke-muslimer stängda städerna Mekka och Medina. Wallin förebådar också tiden för de koloniala sammanbrotten och dagens politiska, territoriella och nationella sammanstötningar. Kunskap om en sådan tid kan också skapa en bättre förutsättning för kunskap om det som sker just idag.

Detta vackra förstaband innehåller material från Wallins studieår i Helsingfors och S:t Petersburg och från resan till Egypten via Hamburg, Paris, Marseille, Konstantinopel och senare ankomsten till Alexandria i december 1843. Verket är illustrerat med fotografier och annat material och ett mirakel bara att bläddra i. Ville man förkovra sig särskilt i just det här ämnet hade man material för många långa dagar och nätter. Kanske ett motgift mot vår samtids hetsande "bok"-industri som dödar ett verk mindre än ett halvt år efter att det utkommit?

*

Georg August Wallin: Skrifter, band två, det första året i Egypten 1843 – 1844 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

I charterturismens och den globala reseindustrins tidevarv, med allt intensivare exploaterande av hela nationer, intresserar jag mig mer för forna dagars resande och resenärer. Det fanns ju en epok före oss, då resenären var en helt annan sorts människa. Jag tänker inte i första hand på de världsomseglare som reste i imperiernas tjänst. Kolonialismen förde visserligen med sig en rad erfarenheter som kunde förvaltas av blivande, förnämliga författarskap, som föddes i dess skugga men ofta också i dess tjänst. Tänk bara på en man som George Orwell, född i Indien, vars hela författarskap förlöses i kolonialtjänst (hans erfarenheter som kolonialpolis ledde fram till Dagar i Burma,1934).

Nej, det jag i första hand tänker på är de ensamvargar, djärva och med en stark längtan i bröstkorgen, som gav sig iväg från tryggheten i västerlandet för att lära känna andra kulturer, människor och språk, inte för att underkasta sig dem utan för att nyfiket lära och skildra dem. Ta nu bara sådana som Isabelle Eberhardt, Sten Bergman, Thor Heyerdahl, Mary Kingsley eller Roald Amundsen. Jag väljer dem slumpvis. Det finns naturligtvis många andra. Men ingen av dessa kan anklagas för lättja och snabba glimtar från sina resande dagar. Tvärtom befann de sig på långa resor, genomled svåra strapatser, satte rent av sina liv på spel.

Massturismens tid är en helt annan, dess mentalitet väsensskild från den forna resenären. Massturisten anklagar inte sällan den egna regeringen om något går fel på resmålet. Man köper bekväm och snabb framkomst och tror att det ingår en ofelbarhetsförsäkring i resans pris. Inga faror eller obekvämligheter förväntas möta massturisten.

Mot bakgrund av detta sitter jag nu med andra bandet av Georg August Wallins skrifter. Hela hans skriftställarskap, inklusive breven, ska omfatta sex band. Detta andra behandlar det första året i Egypten 1843 – 1844.

Georg August Wallin (1811-182) var en finländsk forskningsresande och arabist. Åren 1844 – 1849 var han bosatt i Kairo. Staden var hans bas för omfattande resor i Egypten, till Arabiska halvön, Persien och Syro-Palestina. Han lämnade Helsingfors i eget namn, men uppträdde under hela sin arabiska resa som ”ryske kejsarens undersåte från Centralasien och muslimen Wali”, en identitet som tycks ha accepterats överallt. Hans arbetsspråk var svenska och arabiska.

Att Svenska Litteratursällskapet i Finland tog detta initiativ 2008 kan vi vara tacksamma för. Wallins rika texter blir som en dörr till en annan värld, en dörr som öppnar sig i ödmjukhet och nyfikenhet, i kunskap och erfarenhet. Och eftersom han dog tidigt fick han aldrig möjlighet att publicera sig i sin livstid. En del utgavs visserligen postumt åren 1864 – 1866, och kortare urval har utgivits under 1900-talet. Detta är dock en kronologisk och komplett utgivning.

En recension av ett verk som detta ska man naturligtvis inte skriva, om man inte är fackman. Vad man däremot kan göra, är att lyfta fram det och påpeka att det finns i den verkliga världen. Dessa fantastiska texter och brev ska inte läsas som exotiska flikar av en svunnen kultur, utan kanske mer som konkreta och mycket personliga skildringar av mötet med den arabiska världen. Jag läser dem så. Och jag förstår att den delen av världen genomgått stora, inte alltid särskilt positiva, förändringar sedan Wallin beskrev den.

Mot bakgrund av den omvälvande ”arabiska våren” kan man också studera den. Kanske rentav ett motiv som står sig bra i jämförelse med den ständigt uppdaterade notisens hets över datorskärmen. Om vi möjligen kunde blicka tio år framåt är jag nämligen inte alls så säker på att vi så optimistiskt skulle beskriva de arabiska omvälvningarna. Bakom propagandafraserna om demokrati och frihet döljer sig något helt annat. Det har vi redan sett i länder som Egypten, Libyen och Syrien. Hur den politiska, totalitära islamismen kommer att prägla arabvärlden framöver vet vi ingenting om. Men vi vet att historisk kunskap alltid är nödvändig. Wallin erbjuder oss några mindre vanliga inblickar.

*

Georg August Wallin: Skrifter, band tre, Kairo och resan till övre Egypten 1844-1845 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

Georg August Wallin (1811-1852) var en av de främsta orientalisterna. Under hela sex år, från 1843, reste han runt i den arabiska och persiska världen. Han forskade kring språk och kulturer. Hans dagböcker, brev och andra texter utges för första gången i textkritisk utgåva av Svenska Litteratursällskapet i Finland, i samarbete med Atlantis förlag. Detta tredje band är, liksom de två första, rikt illustrerat i ett mycket vackert bokverk. Utgivarna Kaj Öhrnberg och Patricia Berg är arabist respektive egyptolog med tungt vägande kunskaper i ämnet, och Öhrnberg anses vara den främsta kännaren av Wallins livsverk. Att läsa Wallins texter är att förflyttas bakåt till en tid utan television och att därför få sin egen inre bildvärld att visa scenerier från hans resor. Wallins knep för att komma nära de muslimska kulturerna har prövats av andra, han uppträdde som muslim med namnet Abd al-Wali. Ett rikt och spännande verk för alla, fackmän såväl som allmänintresserade.

Litet men signifikativt exempel på Wallins stil:

"Aftonen var oändligt mild och ljuf varmare än hos oss den vackraste sommarafton. Vi lade ut åter genast efter solens nedgång och det kom på vårt folk liksom en bärsärksgång och de rodde och väsnade förfärligt och sjöngo och skreko och glömde naturligen icke att i sin sång blanda in tiggeri om bakhshish och får. Vi hunno inom några timmar fram till Dakkeh och lade oss här för natten. Jag gick upp till stranden ofvanföre hvilken låg en stor gränslös öken och gaf en vidsträckt horizont  och vidsträckt synkrets öfver den klara himmelen, på hvilken stjernorna tindrade med ett särdeles blinkande och glänsande sken. Jag satt här länge i sanden och pratade med den barnslige Ismain som kommit upp och satt sig bredvid mig." (Ur dagboken12 december 1844).


Måndagsförklaring om blasfemi-lagen

A. Paul Weber (1893-1980): Der Schlag ins Leere (1934/1951)

Som ni såg valde jag att skriva om den upprörande polisiära behandlingen av Dan Parks utställning i Malmö. Det fanns inga som helst planer på att återuppta bloggandet i denna tysta, stilla och sega sommartid. Tvärtom tänkte jag så sent som igår morse att det vore absurt att ställa in sig i åsiktsparaden igen.

Jag var iväg i helgen i mediefritt land. Varken tv eller radio fanns det där på den gamla gården vid Ivösjöns strand. Jag satt i tre timmar i en bra stol och läste utomhus. Jag använde förvisso kryckan vid mina små ”promenader” på tio-femton meter, men smärtan och tyngden upplöstes av den oerhört vackra naturen, alla fåglarnas sång och av stillheten.

När jag kom hem läste jag vad som hänt. Nu slår det mig att vi i Sverige har en klassisk blasfemi-lagstiftning. Det som kallas ”hets mot folkgrupp” har redan i sitt namn inbyggt en föreställning om att allt som sägs eller skrivs är ”hets” om det handlar om människor, händelser eller företeelser som inte är – ska vi våga säga det? – ”svenska”. Som ni vet kan ”hets mot svensk” aldrig inträffa och därför förstår vi också blasfemi-lagens egen logik. 

Vad innebär det att hetsa? Jag har funderat mycket på det eftersom jag ägnat hela mitt vuxna liv åt att argumentera mot etniskt, religiöst, nationellt eller annat hat. Jag har alltid vägrat godta de konspiratoriska tankegångarna som alltjämt ligger till grund för judehatet. Men jag tvekar aldrig att kritisera Israel i frågor som rör mänskliga rättigheter, ockupationspolitiken eller den alltmer reaktionära, etnifierade och religiöst präglade inrikespolitiska situationen, vilket ju många godhjärtade människor menar att man inte får (men israeliska fredsaktivister instämmer i, med anledning av den senaste tidens händelser). Jag vägrar godta att man sprider uppmaningar till våld mot invandrare (eller andra människor som befinner sig i sociala situationer där sådant våld förekommer). Gör man det mot andra, till exempel mot svenskar, vägrar jag på samma sätt att godta det.

Är det ”hets mot folkgrupp” Dan Park ägnar sig åt? Nej, det är det förvisso inte. Det spelar ingen roll att extrema politiska grupperingar i naziträsket älskar honom. Det spelar ingen roll vad andra försöker kapa en människas gärningar för. Det är hos själva ursprungsgärningen – i Parks fall satir, ironi och politiskt förankrad humor – som vi måste göra bedömningen.

Gummilagar är mycket skadliga för ett demokratiskt samhälle. De kan användas just som blasfemi-lagar. De kan användas för att gripa, fängsla och straffa människor som är samhällskritiker, ensamvargar och konstnärligt skapande (eller förstås något fjärde) av det banala skälet att de vägrar godta själva denna samhälleliga konsensus. Om ett samhälle använder en gummilag i sådant syfte kommer det att skapa rädsla, oro och nya konflikter. Jag tror att det är just det som sker just nu i Sverige. 

Människor i konstens värld, som Lars Vilks, Dan Park, Kjartan Slettemark, Håkan Nyberg, Carl-Johan de Geer, Lena Svedberg (och många andra, vars namn inte ramlar ner just nu) har tidigare skapat eller skapar i detta nu verk som fungerat som klipulver på samhällskroppen. Utan sådana människor skulle vi tvingas leva enbart med förnumstiga politiker, ledarskribenter och humorlösa godhetsprofeter. Poängen med att kunna visa konst utan att polisen ingriper är nämligen att varken jag eller någon annan måste ”tycka om” den. Konstens frihet gör det däremot möjligt för var och en av oss att självständigt ta ställning till det visade. Ett av Lena Svedbergs verk hette Den lojale hunden. Just sådana människor kan man trösta med något att tugga på till meningslösa medhårsstrykningar. Det kan ju knappast vara ett ideal för en fri människa.

söndag 6 juli 2014

De totalitära dragen i Sverige

Jag har återvänt från en nödvändig vila i en hyrd stuga vid en vacker sjö. Samtal till långt in på natten. Inga uppkopplingar annat än till himlavalvet, de överflygande gässen och de av trastar fulla träden.

Hade inga som helst planer på att skriva i bloggen. Men den första nyhet jag ser på nätet gör mig så arg att jag måste ta till orda. Lars Vilks skriver om vad som hände punkposteraktivisten Dan Park när han igår hade vernissage på sin utställning:
"Dagens vernissage på Galleri Rönnquist & Rönnquist kunde erbjuda en full uppsättning av den klassiska konstskandalen. Väl kryddad med ylande demonstranter, polis som beslagtar stora delar av utställningen; konstnären arresterad och inburad. ”Hets mot folkgrupp” har blivit ett användbart konstnärligt material."
Jag går vidare till Sydsvenskan och Kvällsposten och ser bilder som jag inte trodde man skulle behöva se i Sverige; beväpnade poliser som bär ut tavlorna och griper konstnären! Att i sammanhanget tala om totalitär drag i Sverige ter sig alldeles nödvändigt. Jag drar mig till minnes förra veckans nya ryska lag, som förbjuder svordomar i konstverk. Putins regim skulle ingen tveka att kalla totalitär.

Ett exempel på punkposter av Dan Park.
Ämnet är "hedersmord".


Den nya lagen ger samma budskap till ryska konstnärer, filmare, författare som gårdagens tillslag mot Dan Park: passa er väldigt noga för att överskrida de lagar och normer som utgår ifrån luddigt formulerade och illa tänkta ramar för konstens liv. Det kallas "hets mot folkgrupp" och kan förstås användas när som helst mot vem som helst. När vi diskuterade Park här drog vi oss till minnes alla de avgörande ironiker och satiriker som piskade upp stämningen i 68-generationen; sådana som Sture Johannesson i Malmö och hela gänget kring tidningen Puss i Stockholm, och då särskilt Lars Hillersberg. I det sammanhanget ska man förstås också infoga Lars Vilks. Det finns alltid ett segment i befolkningen som inte förstår ironi, humor och satir. Detta segment borde rimligen inte få sätta dagordningen för vad som får gestaltas och uttryckas konstnärligt.

Putin skickar sitt folk på de ryska konstnärerna. Åklagare och polismyndighet i Malmö skickar sitt folk till Gamla väster för att beslagta de utställda verken och gripa konstnären. Om det inte vore så allvarligt skulle jag skratta åt eländet och återvända till den där stugan med några flaskor vin och Ciceros bok om vänskap och ålderdom.

En tidigare text i ämnet skrev jag här.

onsdag 2 juli 2014

Avbrott. Tystnad. Paus. Slut i rutan


Hur tillfälligt? Det är det ingen som vet. Allra minst jag. I det som sker i livet finns det just nu få saker som ter sig så meningslösa som att i bloggform delge omgivningen mina tankar och funderingar. Också böckerna kan kännas som slag i luften, de två senaste jag skrev har blivit misslyckanden. Jodå, de har funnit läsare, ganska många till och med, men de har inte bidragit till någon form av diskussion. Så jag pausar min närvaro här. Jag lägger ner för en tid och så får vi se om och när jag återkommer.



Repris: Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen


Här följer nu ännu en repris från min bok Black Country (jodå, jag har några exemplar kvar om intresse finns, bara maila mig på thomas.nydahl@gmail.com) och precis som den förra reprisen föranleds denna av att jag inte tycker mig ha något som helst intressant att säga om fotboll, almedalspektakel, semestervädret, pågående eller kommande stadsfestivaler, liemannens framfart bland israeler, bosättare och palestinier, sjunkande skepp i medelhavsvattnet, utropandet av kalifatet, ISIS terror i Syrien och Irak, USA:s globala dårskaper, Rysslands dito, ukrainska nationalister, EU-parlamentariker från SD, mjölkpriset, bly i bensinen, mitt privatliv eller andras.

*

Som i alla europeiska städer finns det i Birmingham och Black Country en rad väletablerade kriminella gäng. Några av dem kom till redan på 1970-talet och några har vuxit fram senare. De kanske mest tongivande är bland andra Muslim Birmingham Panthers som bildades i början av 1990-talet. Gänget består mest av pakistanska och kashmiriska muslimer, men också av andra etniska grupper, som svarta afrikaner, bangladeshier, indier, svarta karibier och afghaner, The Johnson Crew växte fram i Birmingham-stadsdelen Lozell redan på 1980-talet, då unga svarta män gick samman för att skydda sig mot vit makt-aktivister och skinheads.  Gängmedlemmar står varandra mycket nära eftersom de känt varandra sedan barndomen, växt upp och gått i skola tillsammans. Unga grabbar som sparkats ut från skolorna, har slutit sig samman för att begå småstölder och andra brott. När de blivit äldre har de också förhärdats som brottslingar och krävt sina andelar av den växande drogtrafiken.

Burger Bar Boys kommer från olika innerstadsområden som Handsworth, Smethwick, Small Heath, Aston och Lozells. De är mest kända för vapenhandel och narkotikaförsäljning. De har ett antal undergrupperingar, mer eller mindre farliga. En av de största och värsta är Birmingham's Most Wanted som bär gröna armbindlar och t-shirts. De är välkända för sitt stridsrop ”Stay Mean, Stay Green," och vissa medlemmar har tatuerat in orden som en form av logga. Burger Bar Boys är också ökända för den väpnade striden med Johnson Crew 2003, då två helt oskyldiga och förbipasserande dödades. De som dog var 17- åriga Letisha Shakespeare och 18-åriga Charlene Ellis. The Lynx Gang grundades redan på 1970-talet för försvar mot vit makt-aktivister och skinheads. Men snart förändrades gruppen till ett mycket våldsamt, kriminellt gäng i takt med gettoiseringen och förfallet i de asiatiska stadsdelarna. Gänget bildades i Small Heath men spred sig snabbt till Handsworth, Alum Rock, Sparkhill, Sparkbrook och Aston. Gänget är det äldsta verksamma med ständigt stigande medlemstal, och beräknas nu ha ungefär 3,000 medlemmar. Moazzam Begg, en av de nio brittiska muslimer som suttit fängslade på Guantanamo Bay, är en före detta medlem av The Lynx Gang.

I oktober 2011 publicerade Protective Services Committee en rapport från West Midlands Police Authority[1], i avsikt att skapa överblick kring de två olika gängstrukturer man har att övervaka och bekämpa, Urban Street Gang (USG) och Organised Crime Group (OCG). I rapporten understryker man hur svårt det är att veta om en enskild kriminell handling har sin bakgrund i ett gäng. Efter upploppen som också drabbade West Midlands och Birmingham hårt har polismyndigheten ånyo koncentrerat sig på grupperna och man arbetar utifrån regeringsdirektiven om hur ett gatugäng ska definieras. Kriterierna finns sedan tidigare beskrivna i Dying to Belong report (Centre for Social Justice 2009) och är:

”En relativt varaktig, främst gatu-baserad grupp unga människor som 1/betraktar sig själva (och betraktas av andra) som en urskiljbar grupp, 2/ är sysselsatt med ett spektrum av kriminell aktivitet och våld, 3/ identifieras med eller gör anspråk på territorium, 4/ har någon form av identifierbart strukturellt särdrag, och 5/ befinner sig i konflikt med andra liknande gäng”.  

I rapporten pekar man ut ett antal städer i Black Country som särskilt bekymmersamma, och som därför kräver särskilda insatser, inte minst preventivt arbete och underrättelsearbete. Birmingham står naturligtvis överst i rapporten och man visar hur en rad konkreta åtgärder satts in, bland annat i form av nya grupper som ska motarbeta gängvåldet. I Wolverhampton har man fungerat som pilotprojekt lett av Inrikesministeriet i avsikt att slå sönder gängstrukturerna. I Sandwell, ett på ytan trivsamt och fint litet samhälle har skapat arbetsgrupper som ska lära sig förstå och fokusera på gängaktiviteterna. I Dudley, Walsall och Solihull finns det ett flertal gatugäng men de har färre medlemmar och är mindre välorganiserade.

Film om gangsterlivet i Birmingham
Ungefär så luddigt formulerad tycker jag att hela denna omfattande rapport är. Den säger väldigt lite om situationen på gatorna, men betydligt mer om kommittéer som upprättats av polismyndigheten i samarbete med lokala myndigheter och frivilligorganisationer. Det ena utesluter inte det andra, men det blir av skrivningarna i denna rapport svårt att skapa sig en bild av gatukriminalitetens omfattning, särskilt när man nu förstått att denna typ av brottslighet som inte sällan omfattar skjutvapen och knivar, inte behandlas som anti social behaviour utan att de två ses som skilda problem. Det kanske de är. Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger[2] skrev för länge sedan om lågintensiva inbördeskrig,  och jag undrar om inte just de etniskt definierade kriminella gängen i West Midlands är indragna i just det.

Enzensberger skrev:

”Skälet till att staten drar sig tillbaka kan vara mycket olika. I början är det ofta feghet eller taktiska beräkningar, som i Weimarrepubliken och på senare tid också i det återförenade Tyskland. När det molekylära inbördeskriget har gått längre är polisen och rättvisan inte längre herrar över situationen; i den mån man alls fortsätter att anhålla stridande förvandlas de överfyllda fängelserna till träningsläger.”

Och vidare:

”Den som har medel därtill kommer redan på ett tidigt stadium försöka skaffa sig legoknektar som träder i polisens ställe. Ett tydligt tecken är den så kallade säkerhetsbranschens tillväxt. Livvakten avancerar till statussymbol. Till och med statliga myndigheter engagerar särskilda ’beskyddare’ för att värna om infrastrukturen (…) Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”

Enzensbergers resonemang kan te sig överdrivna. Jag läser dem mot bakgrund att polis och räddningstjänst inte vågar närma sig vissa områden i europeiska städer, och det faktum att allt fler av gatugängen vidmakthåller sin makt med våld. När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som gett dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Ur det handlandet växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten istället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL görs till förövare, när de i själva verket aktivt går till försvar av sitt samhälle mot en ideologi och en rörelse som på sikt vill förslava dem. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”

Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.”  Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna (olustigt nog nämner han just brittiska Birmingham i sin uppräkning av sådana städer, tillsammans med Bombay och Rio) och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordbrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att ”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.”

Kan Enzensberger ha haft särskilt fel när han skrev sin bok? Jag tror istället att hans analys av skeendet då, i början av 1990-talet, träffade tämligen rätt om vad som väntade.


[1] Chris Sims, Chief Constable, Protective Services Committee, West Midlands Police, 6 October 2011.
[2] Hans Magnus Enzensberger: Inbördeskrig (Norstedts, översättning av Madeleine Gustafsson).