fredag 27 juni 2014

Adorno om individens förruttnelse


Att individen skulle förintas är, säger Adorno, en alltför optimistisk tanke. ”Mitt ibland dagens standardiserade och administrerade människoenheter ruttnar individen vidare.” Den ruttnar alltså inte bort, utan tycks i all oändlighet fortsätta att närvara, ruttnande, men alltid här. Jag funderar mycket på vad som leder Adorno, att i Minima Moralia – med underrubriken ”Reflexioner ur det stympade livet” – dra dessa slutsatser. Ett möjligt svar är att han hos den moderna människan ser alltmer av förställning och allt mindre av äkthet. Den genuina människan, hon som försöker leva utanför konsumismens skenbilder och låtsasliv, blir allt ovanligare i en kultur där man kan ”exploatera det mänskliga som pajaskostym”.

Adorno lever i USA när han skriver detta. Han ser människorna där som ”importerade individualiteter” men som i ett konstlat samhälle upphört att vara just individer och därför ses som ”colorful personality”. I ”den kommersiella kylan” kan dessa människor fungera som ”hjärtevärmare”, men de befinner sig naturligtvis lika långt från de genuint mänskliga relationerna som själva konsumtionstänkandets ideala individer, de som lånar sig fram i livet och byter bil och gräsklippare för att vara med på tävlingsbanan. Vi som inte har körkort kan naturligtvis aldrig ens komma in på denna arena, och det som håller oss utanför är också det som gör oss ödmjuka, och aldrig tvingar oss in i den gnällkultur där ”de högljuddaste protester” egentligen bara är ett uttryck för den missnöjde konsumentens livsstrategi och en ”anpassning från ett underläge”. I det tror jag att Adorno fann individens förruttnelse.


torsdag 26 juni 2014

Långläsning - långsamt, länge

Jerusalem 1845
Jag befinner mig inne i fjärde bandet av Georg August Wallins skrifter, det som heter Färderna till Mekka och Jerusalem 1845-1847. När jag möjligen kommit ut på andra sidan, någonstans därborta i den gula sanden, ska jag försöka skriva om den här i bloggen. För övrigt är jag oändligt trött på åsiktsbildningar och punktmarkeringar. De växer mig allt oftare över huvudet. Och eftersom solen lyser så vackert idag ska jag också plantera lite växter.


tisdag 24 juni 2014

Diktonius och Ekelöf växlar brev

Diktonius, Ekelöf och Edith Södergrans mamma framför hennes hem i Raivola 1938. Foto: Ebbe Linde.
Överraskande bokpresenter är något av det bästa jag vet. Så när paketet från vännerna Ulrika och Anders i Västra Nyland anlände kunde jag glädjas åt två antikvariska volymer. Den första är nu utläst, en brevväxling mellan Gunnar Ekelöf och Elmer Diktonius, åren 1932-51, sammanställd av Ulf Thomas Moberg och med titeln Frysom: lysom! Det är märkvärdig läsning på flera olika sätt. De kärva villkoren, både för litterära tidskrifter och för litteraturen i stort känns väl igen. Också det ständiga slitet med att få saker färdiga och tryckta. Men eftersom brevväxlingen pågår också under andra världskriget har jag särskilt fäst mig vid vad de två skriver i ämnet. Diktonius skyr politiken som pesten och talar väldigt lite om kriget. Han funderar bara kring drömmen att få lämna Finland. Ekelöf säger så mycket mer, både om Hitler och nazismen, och om tidens svårigheter. De två diktarna är ju unga och får småningom familjeplikter. Och supen finns ofta med i breven.

"Fy fan för det lilla livet, men var finns det stora?" kan Ekelöf utbrista. "Äst du sjuk eller annars ihålig i skallom eftersom inga ord på länge sen" klagar Diktonius. Även om Ekelöf faller in i några suspekta formuleringar om judar i allmänhet och en specifik jude i kretsen kring tidskriften Spektrum så är hans hållning nog tydligast uttryck i följande: "Jag inser mer och mer den enda möjligheten: att dra sig undan" och "Varje större samling mänskor drar ner det sanna till ett riksdagsbeslut eller en föreningsfråga. Det personligt sanna. Jag avskyr människor i klump, jag avskyr myror och termiter." Ekelöfs aversioner formuleras tidigt, mellan 1933 och 1935, sedan återkommer de under kriget inte i breven: "Jag är principiellt ingen judehatare, men börjar bli mänskohatare".  1940 gör han ett viktigt utfall mot Erik Blomberg:
"Blomberg ringde häromveckan, vi var ute och gick och han fröjdades över franskengelska motgångar och kallade finska kriget humbug etc. Talade om att judediktaturen skulle bort osv. Det där värkte in i mig en tid, så jag skrev ett kort och sade ifrån att jag gav fan i hans personliga rankyner och sociala läseri och inte ville ha me´t att göra. De många krigen har vänt upp och ner på många, många här."
Som historiska dokument är de här breven ovärderliga. Man stiger ner i en tid och tycker sig plötsligt höra människor runt om sig som diskuterar och grälar över det pågående stora kriget. Mitt i samtalen kan jag framför mig se Diktonius, som i ett av sina brev skrev:
"Ja, så det ser ut i världen. Och vad fan kan man åt den saken. Bara vara lugniman och lugnifru."
Nog ville han helst slippa alltsamman, utan resonemang men med desto mer litteratur och diktning. När de två tappar kontakten skriver Diktonius ett brev (i juli 1951) där han säger:
"Ja vart fan vi hamnat från varandra - och varför vete fan (...) Men dina samlade tillhör i alla fall min hyllas mest använda don, och bortom slaskridåer och annat hägrar stunder då vi suttit samman och haft det fint och gott. Det minns man till slutet."
Det är bokens sista brev och ett vackert slutackord mot bakgrund av de stormiga åren och allt det som hotade och dödade människor.


Böcker om tystnad

Foto: Astrid Nydahl

På Woodbrooke College (kväkarnas mötesplats) i Birmingham finns ett bokrum som jag tycker om att vistas i. Man tar med den eller de böcker man vill ha och lägger pengarna i en box. Redan det förtroendet för gästerna uppskattar jag, och tvivlar på att det stjäls här. Bland böckerna jag köpte med mig förra gången fanns en samling texter om tystnad och enkelhet. Sådana böcker kan vara en del av den hopplösa "självhjälps"- litteraturen och därför helt försumbara. Men just denna tyckte jag om, inte minst för att redaktören, Ray Ashford, själv skriver tänkvärt mellan citaten av män och kvinnor som Thomas Merton, Simone Weil, Montaigne, William Blake och många andra.

If we were to allow quietness itself 
to become our friend, our
loneliness would
largely disappear

(Ray Ashford: The Quiet Life)

The most precious things in speech
are pauses.

(Ralph Richardson)

*



Den brittiska författarinnan Sara Maitland har skrivit A Book of Silence, som är en omfattande studie i ensamhetens och tystnadens problematik utifrån det egna livet. Maitland är mest känd som novellist, men har också publicerat romaner och fackböcker i olika ämnen. Hennes roman Daughters of Jerusalem belönades med Somerset Maughan Award 1978. Hon föddes 1950 i Galloway och studerade i Oxford och undervisar idag på distans för Lancaster University. Hon är katolsk konvertit och har tidigare också levt ett liv som prästfru i anglikanska kyrkan, är mamma till en vuxen son och en vuxen dotter, men har lämnat livet som hustru bakom sig. En viktig beståndsdel i hennes reflektioner kring det solitära livet och tystnaden kan sägas vara gemensam med Thomas Mertons; den handlar om bön och andligt liv.
Maitlands uppdrag  är att undersöka tystnaden – dess historia, dess landskap och kultur. Så formulerar hon det själv i boken. Detta uppdrag ger hon sig själv, när hon efter några experimentella perioder slutligen uppför sitt eget hus i skotska Galloway, där hon isolerad ute på en vidsträckt hed bosätter sig. I detta hus lever hon bara i sällskap av en hund, hon ser någon gång ibland den fårfarmare som är hennes närmaste granne, de vinkar till varandra. Hon är annars bara granne med den ständiga vinden, rovfåglarna och de oväder som drar förbi med stora regn och ihållande snöfall. Hennes landskap är mörkt om vintern, nordligt som det är, och i många avseenden ogästvänligt. Maitland beskriver också denna ensamma tillvaros mörka sidor, hallucinationer, syner, röster – men också dess konkreta problem som har med mat, tobak och värme att göra. När hallucinationerna blir starka och hon ser saker som rimligen inte kan ha funnits i den materiella världen blir hon ibland rädd, hon säger att hon ”kunde höra själva tystnaden skrika”. Tystnaden ”torkar ut och klär av” henne. Det är en styrka i hennes livsberättelse att dessa mörka och bitvis skrämmande erfarenheter redovisas, men de är inte dess centrala punkt. Den utgörs hela vägen av det solitära livets tystnad som en styrka, tillgång och nödvändighet. Den är varken koketterande eller idylliserande, och i dess sträva och nakna uppriktighet är den närvarande som mänsklig erfarenhet.
När Maitland fattade beslutet att dra sig tillbaka och leva i tystnad möttes hon av såväl oförståelse som välmenande råd. En kristen vän till henne skrev ett långt brev där hon med provocerande argument försökte avstyra det: ”Tystnaden är dödens plats” skrev hon och påminde Maitland om att ”ordet” var själva den kristna tankens grund, ”tystnaden är förtryck, ordet är frihetens ursprung”. Men Maitland lät sig inte imponeras, som författare skulle hon varje dag använda orden, både i det hon själv skrev och i det hon läste. Också läsningen kom att förändras, med tystnaden blev den mer eftertänksam, gick i ett lugnare tempo. Istället för att läsa mer, kom hon att läsa noggrannare. Maitland menar också att vi i vår tid främst förknippar tystnad med dårskap och depression men också med själviskhet och asocialt beteende. Vännernas reaktioner var alltså långt ifrån uppmuntrande. Men själv menar hon att insikten om naturens processer kan vara lärorik för människan: en svamp växer i tystnad, liksom cellerna delar sig, bakterier tillväxer och fotosyntesen skapar grönskan omkring oss – i tystnad. Denna koppling gör hon också när hon talar om sitt eget trädgårdsarbete, som fungerar som ett slags tyst meditation – den pågår medan hon samtidigt producerar sin egen mat. Och hon utvidgar det till att gälla allt människan lever i: gravitationen, ljuset, tiden – allt det som vi inte kan se, men som hela tiden, utan att höras, verkar runt oss.  Detta konstaterar hon, men ger sig inte iväg i flummiga resonemang.
Maitlands fyra mål för det nya livet var att hon ville förstå tystnaden bättre, utforska sin egen andlighet, nå djupare i sitt eget författarskap, och inte minst ville hon ha mer av tystnaden eftersom hon njutit så av de små doser hon redan fått i livet. År 2000 tog hon steget och flyttade till norra County Durham i nordöstra England, där det gamla blygruvdistriktet Weardale ligger.  Där skulle hon leva under en prövotid, och komma fram till om hon passade för tystnaden. I fyrtio dagar stannade hon. Svaret hon gav sig själv var ett tydligt ja: tiden där hade varit ”intressant, krävande, spännande och glädjande på djupet”, och utifrån denna vistelse har hon ansträngt sig att göra tystnaden till ”en daglig, hållbar livsstil”.  Sedan i februari 2007 lever hon i det grundligt renoverade och ombyggda gamla huset i norra Galloway, ett landskap som Edwin Muir beskrev 1935, med orden ”Här finns inga tecken på liv, bortsett från några enstaka betande får.”
Varför söker sig då Sara Maitland till den öde heden och tystnaden i sitt hus? Hennes främsta skäl tycks vara att hon mitt i livet ser att hon levt ”a noisy life”, att också hennes egna böcker varit bullriga. Hon observerar och blir alltmer kritisk till bullret och den ständiga ljudtapeten i London och längtar tillbaka till det Skottland där hon växte upp. Hon hänvisar också till Kafka, som sa att det kan aldrig finnas nog med tystnad för en människa som skriver. Ur den romantiska föreställningen om författarens tillvaro växte hennes egen om hur livet kunde levas. Den tysta tillvaro hon berättar om, från de förberedande platserna och i det egna, ensligt belägna huset,  ter sig både attraktiv och en smula skrämmande. Sättet hon gör det på är litterärt sett lika lockande som Thoreus berättelse om livet vid Walden.

måndag 23 juni 2014

"Att bära en negativ erfarenhet genom livet behöver inte vara en börda"

"Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda vare sig rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritetssituation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten."

Foto: Astrid Nydahl

Så skriver Imre Kertész i Den som är hemlös nu skall så förbli. Tal om det egna landet, Kammerspiele, München 1996 (Det landsförvisade språket, Norstedts förlag 2007, översättning av Ervin Rosenberg). 

Den beskrivningen skulle jag kunna använda för att tala om mig själv. Att leva så frivilligt. Att ha accepterat att leva så. Det är inget konstigt. Det är rentav självklart. Allt annat vore att utsätta sig för en pöbelpopulärkultur - med televiserade tomheter och kulturella lågvattenmärken - och att säga ja till den. Hos Imre Kertész finner jag alltid små textavsnitt som kan vara en vägledning för det fortsatta livet. Just den passage jag citerar ovan har dock en fortsättning som är alldeles nödvändig att läsa: 

"Det är sant: den negativa erfarenheten har jag skaffat mig genom min judiskhet, eller jag skulle också kunna säga: för min initiation i den negativa erfarenhetens universella värld har jag min judiskhet att tacka; ty allt det som jag har måst vara med om på grund av min judiska börd betraktar jag som initiation i det djupaste vetande om människan och hennes situation i vår tid. Och detta, att jag upplevt min judiskhet som negativ erfarenhet, det vill säga radikalt, har till slut lett till min frigörelse." 

I detta kom Imre Kertész fram till kärnan: att bära en negativ erfarenhet genom livet behöver inte vara en börda. Den blir en börda för den människa som efter den erfarenheten förvandlar själva livet till just börda. För Kertész, och därmed för mig som lärdom, blir den en frigörelse. Efter denna erfarenhet är nämligen varje form av illusion borta. Det är illusionen som tvingar människan till synen på livet som en börda. Utan illusionen är hon frigjord. Ur den negativa erfarenheten kommer friheten.


söndag 22 juni 2014

Poesi ur de postjugoslaviska mardrömmarna

Dragana Mladenovic. Foto: Nebojsa Babic
Jag fick av vännen Aleksandra en mycket omskakande diktsvit i present. Författaren, Dragana Mladenovic är född 1977 och uppenbarligen en kontroversiell och omdiskuterad poet i den unga, serbiska litteraturen. Hennes bok Släkten (till svenska av Djordje Zarkovic, utgiven av Rámus i Malmö 2012) blev nu i helgen en 117 sidor lång läsning för mig, helt utan uppehåll eller pauser. Den består visserligen av tre delar men de hänger så intimt samman att det vore dumt att förstöra intensiteten. Det som Släkten handlar om är förstås de förödande krigen i samband med Jugoslaviens sönderfall och upplösning. I första delen kikar vi in i familjen där de serbiska systrarna berättar om vad som blir kvar när krigsröken har lagt sig; mentalt och fysiskt sönderfall, ärrbildningar, rinnande var och en grupp människor hopträngda på alldeles för liten yta. De plågar varandra redan i det faktum att de lever, att det överlevt, men som spillror av det som var verkligt familjeliv: "ingen orkade lyssna längre/ men det började så här:/ det var varmt och/ somrigt/ och efter kriget/ och hungrigt/ det var en kväll/ på bron/vid sava/ någon viskade ur mörkret/ du eller han"

I ett kort mellanspel möter vi vad som blivit kvar av gamle brandmannen Zivorad. Här härskar dårskapen. Han släckte krigets bränder. "Läkaren på militärsjukhuset/ ställde diagnosen/ paranoia"

Tredje delen heter Amsterdam. Den holländska staden som en av många dit flyktingarna från Bosnien sökte sig. Miljön har jag mött i flera andra postjugoslaviska skildringar. Där befinner sig Jasmina som får ta emot besök av sin moster, hon som kommer med "lukten av /balkan av olycka/ av ensamhet/ lukten av/ billig tobak". Och allra mest som en påminnelse av barbariet, eftersom hon vill vara i närheten av rättegången mot förbrytaren vars namn vi aldrig får i dikten, men som vi ju alla känner till. Nu bubblar det förflutna upp, alla krigsbrotten, våldtäkterna, massdöden. Jag läser och påminns. Jag skakas om och påminns. Det ska ju inte gå att glömma.


Ännu en gång om politikens hönster


Foto: Astrid Nydahl
Norberto Bobbio var italiensk filosof och Anders Ehnmark skrev att han kunde placeras i den säregna italienska traditionen av ”liberal socialism”. I Vänster och höger: essä om en politisk distinktion (Atlas 1998, i översättning från italienska originalet av Ervin Rosenberg) läser jag: 
Tradition och frigörelse kan tolkas även som yttersta och fundamentala syften, och som sådana lika omistliga för den ene som för den andre, men de kan uppnås med olika medel allt efter tidpunkt och rådande historiska omständigheter. Eftersom samma medel kan användas än av högern än av vänstern, kan följden bli att högern och vänstern möts och till och med byter roller utan att för den skull upphöra att vara vad de är. Men det är just detta möjliga möte i användningen av vissa medel som kan ge upphov till de oklarheter som distinktionens vedersakare utnyttjar.” 
När jag läser det känner jag mig ännu mer övertygad om det hopplösa i att traska med vänster- eller högerdogmatiker, och med den självklarhet som livet kräver av mig, ansluta mig till djupt konservativa idéer när det gäller litteraturen, musiken och konsten och till radikala och omvälvande principer när det gäller den samhälleliga ekonomin. I minnesorden över honom skriver The Guardian bland annat: ”To his credit, he founded no school, while influencing many.”