lördag 21 juni 2014

Junidag med helgstämpel

Foto: Astrid Nydahl
Det var en sådan dag, därför att ingen annan dag vore möjlig: Frøken Nielsens Sommersnaps stod på bordet igen, hemhämtad från Köpenhamn, till glädje för de mat- och dryckesglada. När jag steg upp fram emot lunchtid var det alldeles tyst, inte en bil, inte en motor av något slag hördes. Vi dukade med sill och snaps, vi såg de röda jordbären lysa emot oss i den vita skålen, vispad grädde blandades med vaniljglass och för några timmar var det ingen som talade om sjukdomar, syndrom eller betalningsanmärkningar. Vissa kallar den dagen efter, jag kallar den midsommardagen och det är en av de bästa dagarna på hela året, just för att de flesta sover ruset av sig och så få levande människor visar sig ute. Då, just då, kan jag känna friheten under vingarna. Vi avslutade med ännu en av de milda, danska snapsarna, satte oss i frid och för att samtala om barnen, barnbarnen, fosterbarnen, gudbarnen; de utgör nu en mycket stor skara som vi är två familjer att sörja för, och vi gör det också när kontot är tomt och börsen lutar inåt. Det är den 21 juni och inom kort blir jag ett år äldre. Jag strävar själv bara efter ett nu, vad som kommer därefter står skrivet i stjärnorna.



Midsommardagen. Adagio

Foto: Astrid Nydahl

Är långsamhetens förutsättning ett raserande av välfärd och ett gott liv? I all vulgärdiskussion brukar långsamhet, enkelhet och avstående framställas som en återgång till gamla livsstilar. Men det vulgära ryms inte i en diskussion om det mänskliga och dess förutsättningar. Vi står inför verkliga problem och vi måste finna vägar framåt, vägar som inte är återvändsgränder eller leder till stupet. Att kritisera missförhållanden är i själva verket att peka framåt, mot något förnuftigare.




”Det är typiskt, att det i ryskan finns många uttryck för sorg, för stämningar i moll, men inget ord, som motsvarar serenitet. Även i svenskan måste man tillgripa utländska ord. I lettiskan betyder ordet för glädje ordagrant bärnstenslikhet." Zenta Maurina, ur Om kärleken och döden (svensk översättning av Alf Ahlberg 1960). 

Vad skulle det betyda om vi hade ett ord för detta slags glädje, den himmelskt vackra? Skulle vi bli mindre lätta rov för konsumismen? Jag tvivlar. Jag tror att det ligger i människans  – outtalade – hela själ att försöka mätta rastlöshet, oro och sorg med konsumtion. Jag köper – alltså är jag. Köpa sig mat, kläder och tak över huvudet. Där har fundamentet för ett anständigt liv skapats. Men människan lever ej av bröd allena. Hon måste sjunga och dikta, hon måste släppa loss sina viktigaste drifter, i kärlek förena sig, med barn föröka sig. Det är vad alla människor behöver och kanske måste. Allt annat är vind. När sången föds i hennes strupe fylls också hennes bröst av en frid så stark att den överglänser glädjen. I dikten, den hon läser eller skriver, fasthåller hon det skapande ögonblicket av liv. I föreningen mellan man och kvinna bekräftas själva livsmekanismen; släktled efter släktled inordnas i något som är större än den enskilda människan. Men allt det andra? Varje dag av inköp, vad tjänar den till, och vad tillför den det redan mänskliggjorda? Zenta Maurina säger att människan är förlorad så snart hon blir blind för någon av urkrafterna. Människan måste förbinda ”den lägre, förgängliga materiella skapelsen med den högre oförgängliga andevärlden” Det kan låta pretentiöst, men om man för ett ögonblick funderar på innebörden av vad hon säger, ser man snart att hon talar om just förbindelsen mellan det som är fundamentet för våra liv, och det som förhöjer dess kraft, kvalitet och innehåll. Utan dikten och sången är människan bara ett vilddjur och ett lätt rov för krafter starkare än henne själv.
  

 

fredag 20 juni 2014

Midsommarafton. Långsamhetens nej

Firar denna midsommarafton som jag gjort i många år nu; vid ett bord för sex vuxna och ett gäng ynglingar (som kallades barn helt nyligen men inte längre är det), sillen, färskpotatisen, snapsen, allt det som krävs för många timmars samtal och fest. Så det passar väl rätt bra med några utdrag ur Långsamhetens nej.

*


Foto: Astrid Nydahl

För trappistmunken Thomas Merton (1915-1968) var regnet en värdemätare på stillhet, långsamhet och kontemplation. Istället för att försöka mota bort regnet ur medvetandet bejakade han det som en påminnelse om det eviga kretslopp som är själva livets förutsättning. I en essä säger han att regnet är ett bevis på att också det som inte kostar något har ett värde, och att lyssnandet till regnet blir en påminnelse om hur allt jordiskt är inlemmat i en rytm som vi inte alltid erkänner; i denna rytm finns det meningsbärande. I det kan vi bli människor som inte längre lever under nödvändighetens slaveri. Thomas Merton citerar dramatikern Eugène Ionesco som skrev att ”en modern människa är en människa som alltid har bråttom, en människa som inte har tid, och som är en nödvändigheternas fånge”. Men det nödvändiga är i de allra flesta fall en illusion och ett självbedrägeri, och det faktum att vi rusar genom livet för att hinna med allt vi ”måste” gör oss också oförmögna att alldeles stilla lyssna till regnet. Merton skriver: ”Instead of waking up and silently existing, the city people prefer a stubborn and fabricated dream.”

*


Också för Henry David Thoreu hade regnet en sådan betydelse. I Walden skriver han om hur regnet fungerat när ensamhetskänslan drabbade honom: ”Att vare ensam kändes obehagligt. Men på samma gång var jag medveten om att min sinnesstämning kännetecknades av ett milt vansinne, det var som om jag visste att jag skulle tillfriskna. Samtidigt som ett milt regn föll, medan de här tankarna var förhärskande, blev jag plötsligt medveten om ett sådant behagligt och välgörande sällskap i naturen, i själva regndropparnas smattrande och i alla andra ljud och allt som fanns runt mitt hus, en oändlig och sällsam vänlighet som med ens, likt en stämning, bar upp mig och det var som om alla påstådda fördelar med mänskligt sällskap plötsligt var obetydliga, och sedan dess har jag aldrig tänkt på dem mer.”


Alldeles nyligen fann jag att flygtrafiken och flygplatserna ingav mig samma känsla av obehag och främlingskap som en gång bilismen. Jag kom fram till att de illa maskerade shoppinggallerior som flygplatserna idag är, inte i första hand är byggda för människors resande, utan i ännu högre grad för att stimulera eller upprätthålla deras konsumtionsmönster. Därmed hade jag skrivit ut mig själv ur möjligheten att resa med flyg. Omedvetet gjorde jag därmed också ett val som hade med hastighet att göra. Om jag inte kan flyga måste jag anlita andra kommunikationsmedel som tar längre tid, som i sig är ett slags bejakande av långsamheten. Att resa med tåg eller buss innebär också ett bejakande av en rytm som har mer med Thomas Mertons jordiska rytm att göra, än med en artificiell puls skapad för snabba beslut och snabba ”upplevelser”. Det senare befrämjas av hela vår postmoderna kultur där de snabba informationskanalerna ingår i samma kulturmönster som flygtrafikens fysiska förflyttning av människor, från en kontinent till en annan inom loppet av timmar. Liksom epilepsin under anfallen stjäl tid och medvetenhet från den sjuke stjäl de snabba kommunikationsmedlen tidsmedvetenhet från resenären. I detta livsmönster ingår också vår längtan efter bekvämlighet. Att utsätta sig för en längre tid i buss eller tåg ställs mot den kortvariga närvaron i en flygplanskropp, som gör det möjligt att blunda och vara frånvarande medan den fysiska förflyttningen pågår. Resan blir en ond dröm eller en illusion och ankomsten till  den nya platsen en bekräftelse på bekvämlighetens fördelar. ”… hela livet rinner undan med hjälp av den snabba resans proteser och vi är inte ens medvetna om dem längre” skriver Paul Virilo och citerar därefter Gaston Rageot som 1928 skrev: ”Med behovet att ständigt resa omkring har livets beständighet till sist kommit att ligga i själva bytet av ort”. (Försvinnandets estetik respektiv L ´homme standard). Virilio skriver: ”Det hektiska användandet av bilar och motorcyklar har inte, i motsats till de kommunala transportmedlen, något bestämt resmål: det är a priori klart att det inte handlar om några avstånd som skall tillryggaläggas och automatiskt har därmed en ny resesituation uppstått. Att resa ingenstans, att cirkla runt i ett dött kvarter eller trängas med andra på en igenkorkad motorled blir nu något fullkomligt naturligt för tittaren-resenären.” Virilio använder det dubbla begreppsparet ”tittaren-resenären” därför att han menar att bilåkandet är ett sätt att se på en filmduk, det är som om en film utspelades framför oss när vi tittar ut genom bilrutorna. Därmed sluts också den cirkel som får ”nöjesliv” och privatbilism att hänga ihop.