![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 21 juni 2014
Junidag med helgstämpel
Midsommardagen. Adagio
| Foto: Astrid Nydahl |
Är långsamhetens förutsättning ett raserande av välfärd och ett gott liv? I all vulgärdiskussion brukar långsamhet, enkelhet och avstående framställas som en återgång till gamla livsstilar. Men det vulgära ryms inte i en diskussion om det mänskliga och dess förutsättningar. Vi står inför verkliga problem och vi måste finna vägar framåt, vägar som inte är återvändsgränder eller leder till stupet. Att kritisera missförhållanden är i själva verket att peka framåt, mot något förnuftigare.
”Det
är typiskt, att det i ryskan finns många uttryck för sorg, för stämningar i
moll, men inget ord, som motsvarar serenitet. Även i svenskan måste man
tillgripa utländska ord. I lettiskan betyder ordet för glädje ordagrant
bärnstenslikhet." Zenta
Maurina, ur Om kärleken och döden (svensk översättning av Alf Ahlberg 1960).
Vad
skulle det betyda om vi hade ett ord för detta slags glädje, den himmelskt
vackra? Skulle vi bli mindre lätta rov för konsumismen? Jag tvivlar. Jag tror
att det ligger i människans – outtalade
– hela själ att försöka mätta rastlöshet, oro och sorg med konsumtion. Jag
köper – alltså är jag. Köpa sig mat, kläder och tak över huvudet. Där har
fundamentet för ett anständigt liv skapats. Men människan lever ej av bröd
allena. Hon måste sjunga och dikta, hon måste släppa loss sina viktigaste
drifter, i kärlek förena sig, med barn föröka sig. Det är vad alla människor
behöver och kanske måste. Allt annat är vind. När sången föds i hennes strupe
fylls också hennes bröst av en frid så stark att den överglänser glädjen. I
dikten, den hon läser eller skriver, fasthåller hon det skapande ögonblicket av
liv. I föreningen mellan man och kvinna bekräftas själva livsmekanismen;
släktled efter släktled inordnas i något som är större än den enskilda
människan. Men allt det andra? Varje dag av inköp, vad tjänar den till, och vad
tillför den det redan mänskliggjorda? Zenta Maurina säger att människan är
förlorad så snart hon blir blind för någon av urkrafterna. Människan måste
förbinda ”den lägre, förgängliga materiella skapelsen med den högre
oförgängliga andevärlden” Det kan låta pretentiöst, men om man för ett
ögonblick funderar på innebörden av vad hon säger, ser man snart att hon talar
om just förbindelsen mellan det som är fundamentet för våra liv, och det som
förhöjer dess kraft, kvalitet och innehåll. Utan dikten och sången är människan
bara ett vilddjur och ett lätt rov för krafter starkare än henne själv.
fredag 20 juni 2014
Midsommarafton. Långsamhetens nej
Firar denna midsommarafton som jag gjort i många år nu; vid ett bord för sex vuxna och ett gäng ynglingar (som kallades barn helt nyligen men inte längre är det), sillen, färskpotatisen, snapsen, allt det som krävs för många timmars samtal och fest. Så det passar väl rätt bra med några utdrag ur Långsamhetens nej.
*
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
För
trappistmunken Thomas Merton (1915-1968) var regnet en värdemätare på stillhet,
långsamhet och kontemplation. Istället för att försöka mota bort regnet ur
medvetandet bejakade han det som en påminnelse om det eviga kretslopp som är
själva livets förutsättning. I en essä säger han att regnet är ett bevis på att
också det som inte kostar något har ett värde, och att lyssnandet till regnet
blir en påminnelse om hur allt jordiskt är inlemmat i en rytm som vi inte
alltid erkänner; i denna rytm finns det meningsbärande. I det kan vi bli
människor som inte längre lever under nödvändighetens slaveri. Thomas Merton
citerar dramatikern Eugène Ionesco som skrev att ”en modern människa är en
människa som alltid har bråttom, en människa som inte har tid, och som är en
nödvändigheternas fånge”. Men det nödvändiga är i de allra flesta fall en
illusion och ett självbedrägeri, och det faktum att vi rusar genom livet för
att hinna med allt vi ”måste” gör oss också oförmögna att alldeles stilla lyssna
till regnet. Merton skriver: ”Instead of waking up and silently
existing, the city people prefer a stubborn and fabricated dream.”
*
Också
för Henry David Thoreu hade regnet en sådan betydelse. I Walden skriver han om
hur regnet fungerat när ensamhetskänslan drabbade honom: ”Att vare ensam kändes
obehagligt. Men på samma gång var jag medveten om att min sinnesstämning
kännetecknades av ett milt vansinne, det var som om jag visste att jag skulle
tillfriskna. Samtidigt som ett milt regn föll, medan de här tankarna var
förhärskande, blev jag plötsligt medveten om ett sådant behagligt och
välgörande sällskap i naturen, i själva regndropparnas smattrande och i alla
andra ljud och allt som fanns runt mitt hus, en oändlig och sällsam vänlighet
som med ens, likt en stämning, bar upp mig och det var som om alla påstådda
fördelar med mänskligt sällskap plötsligt var obetydliga, och sedan dess har
jag aldrig tänkt på dem mer.”
Alldeles
nyligen fann jag att flygtrafiken och flygplatserna ingav mig samma känsla av
obehag och främlingskap som en gång bilismen. Jag kom fram till att de illa
maskerade shoppinggallerior som flygplatserna idag är, inte i första hand är
byggda för människors resande, utan i ännu högre grad för att stimulera eller
upprätthålla deras konsumtionsmönster. Därmed hade jag skrivit ut mig själv ur
möjligheten att resa med flyg. Omedvetet gjorde jag därmed också ett val som
hade med hastighet att göra. Om jag inte kan flyga måste jag anlita andra
kommunikationsmedel som tar längre tid, som i sig är ett slags bejakande av
långsamheten. Att resa med tåg eller buss innebär också ett bejakande av en
rytm som har mer med Thomas Mertons jordiska rytm att göra, än med en
artificiell puls skapad för snabba beslut och snabba ”upplevelser”. Det senare
befrämjas av hela vår postmoderna kultur där de snabba informationskanalerna
ingår i samma kulturmönster som flygtrafikens fysiska förflyttning av
människor, från en kontinent till en annan inom loppet av timmar. Liksom
epilepsin under anfallen stjäl tid och medvetenhet från den sjuke stjäl de
snabba kommunikationsmedlen tidsmedvetenhet från resenären. I detta livsmönster
ingår också vår längtan efter bekvämlighet. Att utsätta sig för en längre tid i
buss eller tåg ställs mot den kortvariga närvaron i en flygplanskropp, som gör
det möjligt att blunda och vara frånvarande medan den fysiska förflyttningen
pågår. Resan blir en ond dröm eller en illusion och ankomsten till den nya platsen en bekräftelse på
bekvämlighetens fördelar. ”… hela livet rinner undan med hjälp av den snabba
resans proteser och vi är inte ens medvetna om dem längre” skriver Paul Virilo
och citerar därefter Gaston Rageot som 1928 skrev: ”Med behovet att ständigt
resa omkring har livets beständighet till sist kommit att ligga i själva bytet
av ort”. (Försvinnandets estetik respektiv L ´homme standard). Virilio skriver: ”Det hektiska
användandet av bilar och motorcyklar har inte, i motsats till de kommunala
transportmedlen, något bestämt resmål: det är a priori klart att det inte handlar om några avstånd som skall
tillryggaläggas och automatiskt har därmed en ny resesituation uppstått. Att
resa ingenstans, att cirkla runt i ett dött kvarter eller trängas med andra på
en igenkorkad motorled blir nu något fullkomligt naturligt för
tittaren-resenären.” Virilio använder det dubbla begreppsparet
”tittaren-resenären” därför att han menar att bilåkandet är ett sätt att se på
en filmduk, det är som om en film utspelades framför oss när vi tittar ut genom
bilrutorna. Därmed sluts också den cirkel som får ”nöjesliv” och privatbilism
att hänga ihop.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
.jpg)