torsdag 19 juni 2014

"... goda författare skys som pesten”

Foto: A.N.

”På frågan om jag tänker fortsätta förfina mig som författare i namn av Anden, Kulturen, Konsten etc. svarar jag nej, kommer inte på fråga, nej och åter nej. Om skrivandet ska vara en plåga som föder leda bryter jag hellre min penna (...) Om jag inte kan vara till nytta för det offentliga livet återstår alltså inget annat än att jag drar mig ur det. 

Och om jag inte har förmågan att skriva kultiverade, offentliga krönikor ska jag inte anstränga mig att skriva dem, utan bara uttala mig långt borta från människorna och för mig själv, i en förtrolig dagbok, och inte för det allmänna bästas abstrakta gudomar utan till min egen privata glädje (...) Men detta ord (författare, min anm.) borde få återfå sin heder i en tid när grafomaner trycker dussinvis med upplagor medan goda författare skys som pesten.” 

Ur Witold Gombrowicz: Bakakaj (översättning av David Szybek)


onsdag 18 juni 2014

Mellan "pressen" och det livsavgörande skrivandet

Mario Vargas Llosas Nobelföreläsning finns det alltid skäl att återkomma till. Jag gör det idag därför att pressens skuggfigurer kråmar sig när ägarna slår samman, avskedar, och påstår att de "förbättrar". Hade det inte varit ett sådant elände kunde man bara ha skrattat åt det. Fast skrattar gör jag ju ändå, eftersom stora Lögnfabriken visar tydliga tecken på problem (drastiska upplagenedgångar, minskad annonsering och allt mindre trovärdighet) och kanske rentav en framtida sotdöd. Kvar blir bara de allra mest lojala, de som kan köpas för både pengar och smicker. Därför dessa ord idag igen om det som alltid överlever, den litterära texten, berättelsen:

"Fast det kostar mig mycket slit och kräver svett och tårar, och fastän jag som alla författare ibland känner förlamningen hota och fantasin förtorka, har ingenting skänkt mig en sådan glädje i livet som att tillbringa månader och år med att konstruera en berättelse, alltifrån dess ovissa ursprung i en bild som minnet har lagrat av någon upplevelse, som har blivit till en oro, en entusiasm, en fantasi och sedan vuxit till ett projekt och ett beslut att försöka förvandla denna dimmiga spökvärld till en berättelse.

”Att skriva är ett sätt att leva,” sade Flaubert. Ja, mycket riktigt, ett sätt att leva med illusioner och glädje och en gnistrande eld i sitt huvud, kämpa med de bångstyriga orden tills man har tämjt dem, utforska den stora vida världen likt en upptäcktsresande på jakt efter något spännande byte som kan ge näring åt den gryende fiktionen och mätta den glupska aptiten hos en berättelse som växer och vill sluka alla berättelser. Att få känna svindeln inför en roman som är på väg att födas, när den tar form och tycks börja leva sitt eget liv med personer som rör sig, handlar, tänker, känner och kräver respekt och omtanke, som man inte längre efter behag kan förmå att handla på ett visst sätt eller beröva deras fria vilja utan att döda dem, utan att berättelsen mister sin förmåga att övertyga, det är en erfarenhet som fortfarande förhäxar mig precis som första gången, lika fullkomlig och svindlande som att älska sin kvinna i dagar, veckor och månader, oupphörligt."

Översättning: Peter Landelius. Bild: T.N.

tisdag 17 juni 2014

Tågstrejken - en regional angelägenhet

Varför stödja den pågående tågstrejken? Jag trodde först att det skulle vara omständligt och besvärligt att skriva i ämnet. Rakt tvärtom! Det företag som nu driver Öresundstågen har följande affärsprincip: Sparka alla fast anställda och låt dem söka sina jobb på nytt, nu som timanställda. Är det konstigt att Skåne-Danmarkpendlarna ger de anställda sitt stöd? Denna strejk slår mycket hårt mot dagliga jobbpendlare, men också mot alla som ska ut och flyga från Kastrup. Människor borde vara heligt förbannade. Är de? Besök en station, vilken som helst i Skåne och du ska se vilken fin sympati som uttrycks med de strejkande. Jag har sett det med egna ögon. Vad finns för resenärer idag? Svaret är enkelt: det finns några Pågatåg som trafikerar Malmö-Kristianstad. Det finns ordinarie busslinjer mellan de två städerna. Och så finns det danska bussbolag som kör i pendel dygnet runt mellan Hyllie (Malmö alldeles i närheten av bron) och Kastrup. De kan inte på minsta sätt tillfredsställa behoven.

A. är i Italien. Det var svårt för henne och ressällskapet att komma till Kastrup förra söndagen. Imorgon kommer de tillbaka. De får svårt att komma hem.

Nå, poängen är, att människor stödjer denna strejk. Varför? Jag tror att varje tänkande människa kan sätta sig in i situationen: avskedas och uppmanas söka samma jobb igen på betydligt sämre villkor. Så ser Vilda Västern-kapitalismen ut. Så ser den socialliberala modellen ut: företagen ska tjäna pengar, de anställda ska, om de alls blir anställda, hålla käften och arbeta.

Det är trots allt väldigt befriande när människor säger nej, när de säger stopp, när de vägrar godta villkoren.

Ändå är jag djupt pessimistisk. Sedan Öresundsbron byggdes och sedan Öresundstågen började trafikera Skåne, bron och kustlinjen på Själland, har det varit mängder med konflikter. Det som jag tyckt vara mest plågsamt är det faktum att de s.k. "tågvärdarna" fått arbeta ensamma. De har utsatts för värsta sortens förnedring av passagerare som varit berusade eller bara översittartyper. De har misshandlats och bespottats.

Och rent tekniskt är vi på den här sträckan lika drabbade av tågeländet som alla andra, är det inte nedfallna ledningar så är det något annat. Men just nu handlar det om de anställdas villkor. Jag ger dem mitt oreserverade stöd. Det handlar inte om löner. Det handlar om människovärdiga arbetsvillkor och en grundläggande respekt för de människor som sköter den dagliga trafiken; lokförare, tågvärdar, serveringspersonal... alla ombord som försöker få det att fungera mot alla odds.


... fulla av den mest rumsrena anpasslighet


The New York Public Library. Foto: Astrid Nydahl
”Litteraturkritiken” äcklar mig. I ett lektörs-häfte från Bibliotekstjänst fann jag ännu ett lågvattenmärke: ”Jag tror att boken kan läsas av många”. Inför en sådan plattityd ställer man sig frågan: Hur många? Och vilka? Och varför? Ytterst är det redaktörernas ansvar. Varje gång texter som denna - eller ännu värre - publiceras tänker jag på redaktören. Hur många redaktörer finns det inte som trötta på sitt yrke släpper igenom nästan vad som helst numera. Och som dessutom konsekvent tackar nej till frilansare som skriver intressant om den litteratur som vårdas och utges av småförlagen, litteratur som Bonniers och Norstedts inte skulle intressera sig för eftersom den inte går att trycka ner i en morgonsoffa i televisionen eller ens har en ung, sexig författare att visa upp. Jag hoppade av hela den där branschen för flera år sedan så jag talar inte i egen sak, men det händer fortfarande att jag skänker den lilla kretsen begåvade litteraturkritiker en tanke. Det är sumpmarker de måste vada i.

Hos Witold Gombrowicz finns en passage man hade velat förpacka med surströmming och sända alla de halvbildade: 
”Överallt i världen sitter det legioner av kärringar på kulturen, fjättrade och bundna vid litteraturen; de är djupt förtrogna med de intellektuella värdena, estetiskt medvetna, uppbackade av idéer och begrepp (…) Åh! de vet att man måste vara självständig, enkel och djup och därför är de självständiga, enkla och djupa och fulla av den mest rumsrena anpasslighet."
Själv hade jag önskat att han inte använt uttryck som "legioner av kärringar", jag tycker egentligen att det är rätt dumt, men jag delar hans synpunkt i allt; vad det handlar om är ju att anpasslingarna och de fega satt sig på varenda viktig post i den europeiska kulturen. Det finns ingen plats för egensinne eller originalitet. Litteraturkritikerna känner bara två lägen: antingen slickar de röv eller så skäller och kränker de. Analysen och de eftertänksamma resonemangen är för alltid borta.



måndag 16 juni 2014

Yael Dayan och Karl-Petter Thorwaldsson

När jag i Sydsvenskan läste en artikel av gamle SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson drog jag mig till minnes en märklig händelse i mitt liv (jo, han som är LO-ordförande numera). Det måste ha varit i början av 1990-talet, jag hade bjudits av Samfundet Sverige-Israel att i judiska församlingens hus i Stockholm hålla föredrag om kibbutzrörelsens historia. Jag hade tackat ja utan att förstå vidden av vad jag givit mig in i. Jag reste till Stockholm med en av mina döttrar, som då bara var en liten flicka, vi bodde på hotell bakom Dramaten, och efter seminariet träffade hon och jag min vän Per Helge (vi åt en överdådig spansk måltid minns jag).

                      Seminariet visade sig vara ett försök att förbättra Israelbilden i Sverige genom att vända sig direkt till kommande makthavare. Jodå, där satt de, förväntansfulla men också många av dem skeptiska: spetsarna från SSU i hela Sverige. Och bland oss fyra eller fem som skulle hålla föredrag fanns det en hedersgäst influgen från Israel, en kvinna jag både fruktade och respekterade: Yael Dayan. Hon är dotter till gamle höken, krigaren Moshe Dayan, men själv mest känd för sitt arbete inom den israeliska fredsrörelsen. Jag tog henne i hand, presenterade mig och hälsade henne välkommen till Sverige. Hon besvarade knappt mina ord, såg mig inte i ögonen utan satte sig bara på sin plats.

                      Thorwaldsson höll i mötet, korrekt, sakligt och sympatiskt.
Men vi hade ju inte kommit långt förrän skurarna av Israelkritik började komma. Dayan blev förbannad och talade om antisemitism, och så var alla möjligheter till diskussion förstörda.

                      Efter pausen var det min tur. Jag hade ett mycket långt föredrag, jag var mycket nervös och jag stakade mig. Men jag tror att man lyssnade, när jag berättade om det tidiga nittonhundratalets judiska socialister och den dröm de hade om ett bättre liv. Jag tror rentav att flera av dem haft en positiv bild av kibbutzrörelsen. När jag mot slutet citerade legendaren Peres, en av den israeliska socialdemokratins ständiga andremän, som satt i en Sharonregering, för det han sagt om att drömmen var en Mellanösterns Benelux, där Israel, Egypten, Libanon och Jordanien hade ett slags gemensam ekonomisk grund att stå på, möttes det av gillande. Naturligtvis var Peres ord bara fluffiga drömmar. Ingenting som hänt under åren därefter har visat på att de skulle ha haft någon substans.

                      Yael Dayan flög hem till Jerusalem stärkt i sin uppfattning att svenskarna innerst inne är antisemiter, jag flög hem med Lina till Kristianstad en erfarenhet rikare.

söndag 15 juni 2014

Understatement x 2

Tittar ni på fotbolls-VM? Jag gör det. Och förundras i varje match över budskapet: "FIFA say no to racism". Är det inte häpnadsväckande patetiskt? Tänk om det hade stått "FIFA loves racism", då hade det varit anmärkningsvärt. Jag fundera på att döpa om min blogg till "Ja till allt som är bra, nej till allt som är dåligt": FIFA är min verkliga förebild. Är det din?

Bästa tänkbara utbrytningen

Foto: Astrid Nydahl
Söndagen började som söndagar brukar. Ingen lust till annat än en kopp kaffe och en macka. Läsa nyheterna på nätet är minst sagt deprimerande; först Ukraina, så Irak och på det ett gettokrig på Kroksbäck där en dödades och tre blev allvarlig skadade då det ena gänget helt sonika mejade ner det andra med bil. Jodå, det är mitt gamla Malmö. Tvärs över gatan ligger Bellevuegården där tre av mina barn växte upp.

Nå, något måste ju göras. Jag visste att jag behövde hämta ut medicin. Och jag visste att Skånetrafikens sommarkort började gälla idag. Så jag tog bussen till centralsjukhuset. Hämtade min medicin, gick in på sjukhuset och lade post på lådan. Efter det kom bästa tänkbara belöning: med nästan en timmes väntan på bussen hem satte jag mig i sjukhuscaféet och åt en nygjord räkmacka med kaffe och vatten. Och till det läste jag dagens Kvällsposten, en tidning jag inte hållit fysiskt i händerna på många år. Allt lika eländigt som förr. Tänk att jag skrev för deras kultursida under så lång tid innan vämjelsen fick mig att sluta. Jag började redan 1979!

Men söndagens utbrytning var den bästa på länge. Jag går in i andra veckan som gräsänkling och tänker att jag nog ska komma ut en eller två gånger ändå.


lördag 14 juni 2014

Iran med USA som allierad?

Hassan Rouhani
När jag skrev rubriken tänkte jag: det är väl bara politiska analfabeter och knäppskallar som skulle tro något sådant. Men idag höll Irans president Hassan Rouhani presskonferens i Teheran vilket The Telegraph rapporterar om under rubriken Iran will "consider" joint action with US in Iraq, Hassan Rouhani said:
"Iran will consider joining forces with the United States to combat Sunni militants in Iraq, Hassan Rouhani, the Iranian president, said on Saturday in the clearest sign yet that the Islamic Republic is ready to set aside its decades-old enmity with Washington. The Iranian leader's cautiously worded remarks came at a news conference in Tehran amid rising speculation that the recent gains of the Islamic State of Iraq and Syria (ISIS) could force the two adversaries to forge an alliance of convenience. "All countries need to embark on joint effort regarding terrorism," Mr Rouhani said after being asked if Iran was prepared to cooperate with America in Iraq."At the moment, it's the government of Iraq and the people of Iraq that are fighting terrorism. "We have not seen the US do anything for now. Any time the Americans start to take action against terrorist groups, we can consider that."
Vidare sades:
"We can work with Americans to end the insurgency in the Middle East," the unnamed official told Reuters, adding that the idea was being discussed internally within the Iranian leadership. Such cooperation would not be unprecedented. Iran is known to have quietly assisted America in overthrowing the hard-line Taliban regime in Afghanistan in 2001, although relations between the two countries quickly reverted to their previous enmity.
Det är naturligtvis så att varje ny situation ställer omvärlden inför nya former av agerande, ja också nya former av allianser. USA har ju alltid som svar på anklagelsen att de stödjer "the bad guys" sagt att det är i alla fall "our bad guys". Så varför skulle inte terrorstämplade mullor i Iran kunna bistå USA med att sätta stopp för ISIS framryckning i Irak? Om det inte redan är för sent skulle väl en sådan öppen handling rita om både en del gamla och några helt nya kartor. Vi vet redan att Turkiet vill gå in i norra Irak. Vi vet att ISIS är en del av terrorn i Syrien. Allianser på ena eller andra hållet kommer säkert att se annorlunda ut. Men vi har Obamas ord på att "irakierna måste lösa sina egna problem". Det är ingen ände på cynismerna nu elva år efter invasionen.

När det gäller ISIS säger den iranske presidenten:
"Where did these terrorist groups emerge from? They came from Syria," he said. "The problem is, why should Western countries, why should America, support terrorist groups? We warned them a year ago that these terrorist groups were a danger for the whole region. [But] they sent them arms – or their colleagues in the region sent them arms." 
Det är en fråga som borde ställas av mer betydande personer än enskilda journalister och ledarskribenter i västvärlden: hur kan det komma sig att vi beväpnar islamistiska terrorgrupper som skördar död och lidande överallt?



Alene - ikke ensom




Som trogna läsare vet är den danske poeten, journalisten, sportkommentatern, jazzentusiasten och globetrottern Jørgen Leth en av mina favoriter. Nu har han släppt en ny skiva med den märkvärdiga konstellation som heter Vi sidder bare her. Tag nu detta som en fin dansk språkövning. Lyssna på Leth när han talar, helt fritt och improviserat, till musik av Mikael Simpson och Frithjof Toksvig.

Här följer ännu ett exempel:



Och här kan man i Politiken läsa om skivan. Det är synnerligen intressant, detta, så låt inte den vackra danskan hindra er. Lyssna och njut. 

fredag 13 juni 2014

"A quarrel in a faraway country between people of whom we know nothing."

Finns det inte många skäl att påminna om Neville Chamberlains ord från 1938:
"A quarrel in a faraway country between people of whom we know nothing."
Neville Chamberlain
Så lät det när Tjeckoslovakien kämpade för att slippa nazitysk ockupation i samband med Münchenöverenskommelsen det året. Det avtalet hade redan skänkt bort Sudetlandet till Hitler. Det skulle, som det heter, komma mer. Mest kända ord från Chamberlain i det här sammanhanget är förstås "fred i vår tid".

När man nu alltmer frekvent ser och hör jämförelser mellan då och nu, är det slående hur lik situationen verkligen är. Ukrainas stora problem är bara ett av många som påminner oss om vad stormakter och imperiebyggare har för avsikter. Men jag kan inte låta bli att just nu tänka på Iraks totala sönderfall, som yttersta konsekvens av USA:s katastrofala beslut att invadera, störta Saddam och sedan ockupera landet. Trots att USA inte gjort så i Syrien så har deras vapen- och penningstöd till dessa islamister orsakat ett oändligt lidande och ett land i grus. Vad syftar dessa hjälpprogram till? Varför inbillar vi oss att islamisterna skulle vara ett alternativ till de sekulära despotier som Saddam och Assad skapat?  Det är högst troligt att ISIS också tar delar av Bagdad och då är väl sönderfallet ett fullbordat faktum.

Uppdatering: hittade just denna text hos Bengt, läs den! Kort citat ur texten:
Vad som under många år förundrat mig är varför ingen ställer de skyldiga, främst Bush och Blair, till svars. Juridiskt lär det väl inte gå men varför inte intervjua i massmedia de båda herrarna liksom Cheney, Rumsfeld och andra och fråga om deras synpunkter på vad som hänt. Varför skonas de? Hur mår de? Kan de sova om nätterna? Varför inte höra med svenska journalister och politiker som understödde kriget också?
Här kan du se ett litet exempel på vad jag bidrog med när kriget drog igång. Det är jag idag oerhört tacksam över. Jag blev inbjuden att delta och jag gjorde det. Tror att texten kunde stå sig också idag.


Namnförväxlingar: Lukacs eller Lucas

Jag berättade för ett tag sedan att jag beställt The New Cold War, skriven av den brittiske journalisten och före detta Moskvakorrespondenten Edward Lucas. En läsare kommenterade och skrev att han skulle vara son till ungersk-amerikanske historikern John Lukacs, en auktoritet i amerikansk och europeisk historia, med verk om bland andra Churchill och Hitler. Jag har själv vid flera tillfällen skrivit om hans bok Democracy and Populism. Fear and Hatred. Nå, idag kom så boken om Putin och "the threat to the West". Författaren är i själva verket son till filosofen John Lucas. Ingenting annat.

Om Edward Lucas bok återkommer jag när jag läst den.