fredag 13 juni 2014

Fredag. Fridag. Fredsdag?

Äppelblom. Foto: Astrid Nydahl
Ja, det är fredag. Men det är också en dag jag gärna sluppit. Nu ser jag, tydligare än på flera veckor, att den dator jag arbetar med håller på att närma sig infarkten. Jag har väntat på det, men skjutit sanningen framför mig av rent ekonomiska skäl.

Nå, fredag blir det varje vecka. Jag drar en mycket djup suck och försöker stiga in i den nya dagen. Fotbolls-VM har börjat. Bryr jag mig om det? Kanske ändå en smula, eftersom jag är allena i huset. Det kan väl, tillsammans med en rejäl whisky, skingra en del av de sena kvällarnas leda.

Helgen ska jag ägna åt judiska ämnen. Arbetar nu med ett manus som växer ganska vilt och jag har bestämt mig för att ta med fyra avsnitt ur den bok jag utgav den 15 november 1988, samma dag som PNC-mötet i Alger utropade den självständiga staten Palestina. Det var förstås en ren tillfällighet, och nu, så här många år senare kan vi konstatera att en sådan stat förstås inte finns.

Kapitlen jag ska ta med i nästa bok är bland annat intervjuer jag gjort i Jerusalem med poeten Yehuda Amichai, konfliktforskaren Arye Shalev och hans fru, den fina poeten och journalisten Shulamith Hareven - två av dem är döda sedan flera år, bara Shalev är i livet så vitt jag vet. Dessutom har jag en mer personlig text om Lova Eliav som jag intervjuade första gången i Malmö och andra gången tillsammans med min äldsta son i Tel Aviv (och de hade förstås Ryssland som gemensam faktor, Eliav som före detta ambassadör i Moskva och min son som då ännu studerade ryska). Jag vill väcka deras kloka ord till nytt liv och det gör jag nu.

Pessoa som kakel, den som kallas azulejo i Portugal

Uppdatering: Anna i Porto påminde just om att det idag är Fernando Pessoas födelsedag. Klart vi skålar för honom. Vad hade livet varit utan Pessoa. Du kan läsa mycket om honom här i bloggen. Detta är ett exempel.


torsdag 12 juni 2014

Judiskt - politiskt, kulturellt, nationellt

Klagomuren. Foto: TN
Det som här följer är en skiss till förord för den nya bok jag arbetar med. Arbetsnamnet på boken är identiskt med bloggpostens rubrik.

***

Allt som sägs och skrivs i judiska ämnen har alltid en skugga över sig. Denna skugga behöver inte vara synlig, den finns ändå där alltid. De förföljelser och massmord som drabbat judar över världen kan aldrig frikopplas från den kultur, politik och litteratur som utvecklats bland dem. Tiden efter den nazistiska förintelsepolitiken och hela den sovjetledda förföljelsen och pogromerna är alltid en del av den historia som måste nedtecknas. Jag uppehåller mig i dessa texter framför allt på tiden som sträcker sig från inledningen av 1900-talet och fram till idag. Vi vet att judehatets olika ideologiska och teologiska skikt åter formuleras, inte bara i den arabvärld som omger staten Israel utan också i hela Europa, USA och Ryssland. Antisemitismen tog aldrig någon paus, den föll bara ur fokus under en period präglad av alltför stor och ogrundad optimism. Det behöver inte bo några judar i ett land för att det ska förekomma antisemitism där. När jag skriver detta har mord på judar – utförda av islamister – nyligen ägt rum i Bryssel.

För många år sedan samtalade jag om detta med en av Stockholms ledande, judiska intellektuella. Han sa att han var hjärtligt trött på att allt judiskt hela tiden skulle omtalas med ordet Förintelsen infogat eller antytt, oavsett om det handlade om gamla östjudiska fiskrecept eller samtida israelisk politik. Jag sa att jag kunde förstå honom. Jag skulle ha uppfattat det som groteskt om jag själv skulle tvingas – av moraliska, politiska eller andra skäl – förhålla mig till en historisk katastrof i allt jag gör. Som skåning skulle jag inte ha svårt att finna motiv från de avgörande krigen för fyrahundra år sedan. Men jag slipper ju det. Skåne räknas med självklarhet som en del av Sverige idag. Jag behöver inte stå upp och tala om de gamla krigens offer. Om jag gör det för mycket skulle jag bara komma att uppfattas – och omtalas – som lokalpatriot och separatist.

För världens judar är det inte lika enkelt. De historiska skuggorna går så långt tillbaka, och kulminerar i ett groteskt folkmord under andra världskriget, att de kanske för alltid måste hållas i levande minne. De förminskas därmed inte till att vara blott skuggor, utan också präglande och avgörande faktorer för en judisk identitet, oavsett om den definieras i religiösa, agnostiska, politiska, nationella, kulturella eller andra termer.

onsdag 11 juni 2014

Liv och död, nationers och människors

Propagandan manade albanerna att arbeta och vara vaksamma. På 1970-talet härskade ännu Enver Hoxhas kommunistparti. Det var då jag tog bilden. Idag är Albanien ett land som sakta återhämtar sig men där ett civilt liv hela tiden hotas av maffia och korrumperade klaner. Vid dess gräns finns Kosova som trots sin självständighet i själva verket är ett territorium som hålls under armarna av globala institutioner.
Läste idag att J.K. Rowling skänkt en miljon pund till organisationen Better together som driver kampanj för att Skottland inte ska bli självständigt. Hon är själv född i England men bor sedan många år i Skottland. Hela hennes brev kan man läsa här på hennes hemsida. Bland annat skriver hon att de skotska nationalisterna:
"like to demonise anyone who is not blindly and unquestionably pro-independence".
När jag tänker på kampanjen för ett lösrivande av Skottland hamnar jag förstås - som alltid - i frågan om nationalismen, dess historiska roll och dess nutida effekter på de moderna nationalstaterna. Vi har ett gigantiskt problem i Ukraina och det som gör mig mest förbryllad med svenska nationalisters ställningstagande ges det frekventa exempel på; man betraktar Ukrainas regering och nya president som skyldiga till det som sker i landets östra regioner och samtycker till Putins agerande. Jag såg senast idag ett helt uppslag på det temat i nationalistiska veckotidningen Nya Tider. Enda undantaget jag sett är aktivisterna i Svenskarnas Parti (före detta Nationalsocialistisk Front) som på Motgift värvat frivilliga till Maidan (också just nu skriver en av dem dagbok från Kiev).

Men vi ser nationella lösrivningsförsök sedan länge i Baskien, Katalonien, Flandern, Korsika och norra Italien (studera en rörelse som Lega Nord!) - vi vet dessutom att Putin i sin strävan efter en ny sovjetliknande union också underblåser och stödjer ryska separatister i andra länder än Ukraina, och vi vet att nationella minoriteter som ungrarna i Serbien och Rumänien vill ha "oberoende" - och lever i skuggan av den upplösta sydslaviska federationen och alla de nya nationalstaternas stora problem. Det räcker väl att nämna Kosova för att problematiken ska åskådliggöras. Den nya republiken kan ju inte sägas stå på egna ben. Någon annan håller ordning, någon annan betalar för de hundratusentals arbetslösa. Hur ska ett framtida självständigt Skottland finansiera sina problem? Ska de också lämna EU? Är skottarnas initiativ också en uppmuntran för walesiska nationalister? Kan dessa verkligen bli bärkraftiga nationer eller skulle de kunna samarbeta i lösare former än den nuvarande brittiska? Vad tänker irländarna? Jag tror att Rowling har rätt i sitt motstånd och jag finner hennes starka ställningstagande idag mer än intressant. Om man inte har tid att läsa hela hennes egen text finns det en saklig presentation här i Telegraph.

Att nationer splittras och dör hör till historien. Vi ser det ske i alla epoker. Krigen drar fram, nya gränser ritas, människor fördrivs, nya flyttar in. Nationalsångerna skrivs som om de vore evigt giltiga.

Men också människor dör. Runtom oss dör människor. Den 12 juni skulle mitt barnbarn Alfons ha fyllt 12 år. Samma datum, samma ålder. Han fick bara smaka på livet, sedan tog cancern honom. Hans två största drömmar, att lära sig cykla och att få börja skolan, skulle aldrig förverkligas.

Den 12 juni är också ett annat datum som påminner mig om döden. Den 12 juni 2008 dog min pappa. Hans död var väntad, med tanke på både cancer och andra sjukdomar. Men den starkaste känsla som infann sig efter dödsbudet var att det nu var jag, då 58 år ung, som var äldst i familjen! Alla mina syskon är yngre än jag.

Liv och död, nationers och människors.

***

PS: Jag tror att Sverigedemokraternas första dam i EU-parlamentet, Kristina Winberg, kommer att bli en lysande politik. Idag har vi sett ett utomordentligt åskådligt exempel på att hon redan nu ljuger lika bra som alla de andra svenska politikerna. Hennes SIDA-arbete i Moçambique var naturligtvis ett rent påhitt (ungefär som Åkessons barndomsmotsättningar i sandlådan trots den totala avsaknaden av invandrarbarn just där och då!) Jag medger att jag skrattat åt Winberg alltsedan den första intervjun med henne som jag såg i ett svenskt nyhetsprogram. Då stod hon med nervöst flackande blick och besvarade frågan vad hon kunde göra som ingen annan svensk politiker redan tagit sig an, och hon sa: "Ja, ta nu bara detta med vårt snus..." - på den nivån befinner sig den sverigedemokratiska versionen av nationalism. Inte mycket att hänga i julgranen, men heller inte mycket att orda om. Betrakta detta ps som ett undantag.


Barndom i nuets spegel

Klassfoto, Malmö 1960-tal
Varje gång jag vill blicka ner i barndomen ställs jag inför frågan om vad jag egentligen minns och vad som är efterkonstruktioner.

I samband med att tanken på en återträff med grundskolans klasskamrater, vårvintern 2010 presenterades, fick jag också ett klassfoto från 1967. Plötsligt gick det upp för mig att jag inte ens kommer ihåg namnen på alla. Desto starkare minnen framkallas däremot av de människor som stod mig nära i barndomen. Det är som om ingen tid förflutit när jag ser dem i ögonen.

Men hur minns jag mina föräldrar? Är minnet helt präglat av de senaste decenniernas problematik, från det att mamma blev sjuk, dog och utplånades ur våra liv, och de år pappa blev ensam och mina konflikter med honom återkom? Dessvärre är det nog så. Ändå vill jag gräva fram allt det som var glädje och gemenskap, det som finns där, längre tillbaka, i ett tidigare minnesskikt.

Jag är omgiven att det som tydligast påminner mig om vad texter är: mitt bibliotek. Böckerna är tysta tills jag tar fram och öppnar dem. De stör mig inte, så som musik eller nätets information. Det enda jag hör i detta rum är väggklockans tickande. Datorn surrar mycket tyst.

Det första jag får syn på är pappa framför tv-apparaten. Han håller en kaffekopp i handen, ska just föra den till läpparna när han ropar ut i köket: ”Ylva, vill du ta in en macka till?”. När nyheterna sänds kan inget få honom att resa sig. Mamma kommer in i vardagsrummet med några nybredda smörgåsar på ett fat till honom. Jag sitter tyst snett bakom honom i soffan. Jag ser tv-bilderna framför mig, också nyhetsuppläsarens ansikte i den svart-vita bilden, trots att jag inte kan minnas hans namn (var det Olle Björklund?). Bakom tv-apparaten, en hel hörna av rummet som tapetserats med en ljusbrun basttapet, täcks väggarna av afrikanska souvenirer; spjut, träskulpturer, trummor.

Mina föräldrar har aldrig varit i Afrika, men mitt minne säger mig att alla dessa föremål kommit till vårt hem med mormor Sabinas hjälp. Hon var mer aktiv i Missionsförbundet än mamma och föremålen hade hämtats till Norden av missionärer. Ett av dessa har jag i mitt eget hem, ett lejonhuvud i vackert snidat, mörkt trä. Den hänger på en vägg som en av få förbindelser bakåt i mitt liv. På fotografier från barndomen står jag tillsammans med pappa framför denna hörna som med all säkerhet var något som han och mamma visade med stolthet. Resten av rummet är täckt av målningar och en större bokhylla, som förutom böcker också hyser ett stort antal föremål från Balkan. Från tidigt 1960-tal och trettio år framåt vistades pappa i det land som då hette Jugoslavien, mest i Dubrovnik men också i Belgrad och på platser i Bosnien och Slovenien. Hans sista och desillusionerande resa gjordes mitt under brinnande krig, till den kroatiska kust han älskade högt. För hans inre fastfrusen resten av livet präglades bilden av det sönderskjutna och plundrade barnhemmet i Korcula dit han i många år reste för att undervisa barnen i olika konstnärliga tekniker. 

Hela min uppväxt betraktade jag bildkonst som en självklarhet. Farmor och farfars hem var prytt från golv till tak av målningar och redan i hallen till vår lägenhet möttes man av vacker bildkonst. En av de bilder som etsade sig fast redan i barndomen och som jag identifierade mig starkt med var ett ansikte gjort av Max Walter Svanberg med alla de karaktäristiska inslagen av fjärilsvingar och påfågelsmönster. Pappa berättade ofta med stolthet att han arbetade i samma krets som imaginisterna. Vad det innebar förstod jag inte, men jag visste att Svanberg kallades så. 

Konsten är en av de viktiga, yttre ramarna för min barndom. En annan är tystnaden. Farfar präglade mig med sin ständiga och ekande tystnad. Jag minns timmar hemma hos honom och farmor på Tegelgårdsgatan då inte många ord blev sagda. De få orden stod farmor för. Farmor och farfar är intimt förknippade med pappas enda syskon i livet, faster Evy, och hennes enda barn, Lars-Olov. Han hade farfar som sin enda manliga gestalt och uppfostrare, och mellan dem kom vi andra aldrig. Farfar spelade samma roll för Lars-Olov som pappa sedan kom att spela för min systerdotter Josefin, också hon uppvuxen utan en biologisk pappa. Tystnaden var aldrig menad att ha en innebörd, det är jag övertygad om, och ändå kom den för mig så starkt att förknippas med undertryckta aggressioner eller osämja som det aldrig sattes ord på. Inte ens under pappas sista år i livet, då mina frågor blivit alltfler, gick det egentligen att bryta den tystnad som hade med barndom, uppväxt och familjeliv att göra. Tvärtom tror jag det plågade pappa att jag ville veta mer om enskildheter jag länge varit frågande inför. Det närmaste jag kom ett svar då jag förde min egen vistelse på ett vilohem för barn på tal, var hans ord: ”Vi menade aldrig något illa”. Det förstod jag ju, men jag hade velat förstå varför de och barnpsykiatrin fattade det beslutet. 

Det som ytligt sett var en vår- och sommarvistelse i lantlig miljö kom för mig istället att bli ett livslångt trauma präglat av obegripliga omständigheter och obesvarade frågor. Jag blev säkert inte illa behandlad där, inte mer än andra barn på liknande institutioner på den tiden. Men det fanns ett slags ordning där som hade med straff och hotfullhet att göra, och bara det faktum att man tillbringade natten i sovsalar och aldrig fick vara för sig själv hade säkert en avgörande betydelse för mina minnen av huset, de anställda och omgivningarna. De var, hur de än såg ut på ytan, hotfulla och saknade varje form av familjetrygghet för den räddhågsne lille pojke jag var. Att skiljas från klasskamrater och syskon var förmodligen den avgörande händelse som kom att forma vuxenlivets svårighet att resa ensam eller att befinna sig i främmande miljöer på egen hand. 

Varje gång det skett har jag förvandlats till pojken på vilohemmet. Det blir en kombination av skygghet och rädsla som präglar allt jag gör. Jag gömmer mig, i ett hörn, bakom buskage, på hotellrum. Platsen jag skulle utforska och vistas på blir ett hot, och trots att jag har stipendiepengar vågar jag inte uppsöka caféer eller restauranger ensam. Jag smyger längs väggarna med en kasse bröd och ost jag köpt och stänger dörren bakom mig. En hel vecka vistades jag så på ett hotellrum i Frankrike, och såg en tennisturnering på tv medan jag åt och drack i ensamhet. Från en annan ort flydde jag tillbaka hem efter bara fyra dagar. Nattens demoner var den gången så intensiva att jag fruktade döden. Ingenting annat än flykten fanns att tillgå.




tisdag 10 juni 2014

Sommartider med barnbarn och sommarklänning

Ja, gammalman gör så gott han kan, det är ju numera en allmänt erkänd sanning.

Idag åkte jag med en av mina döttrar till stan. I bilen fanns hennes yngsta dotter. Mitt yngsta barnbarn. Vi hade ett bestämt mål, vi skulle köpa sommarklänning till henne. Vilket äventyr, vilken sommardag. Jag kämpar mig fram i lugn och ro med knäppa knän och ruskig rygg, men det går. Lilla flickan håller mig i handen, jag vet att inget ont kommer att hända mig. Hon visste vad hon ville ha, klänningen hängde lysande framför henne och hon tog den! Därtill ett par solglasögon, förstås rosa. Och en sittning på en bakgård där kaffet och läsken gav oss vila och ro.

Och sedan, när vi väl kommit hem, ringer hennes äldsta syster. Jag undrar om något är fel. Rakt tvärtom. Äldsta systern har i skolan fått resultatet av nationella proven i svenska och matte. Högsta tänkbara poäng och en nöjd ung dam, som fnittrade medan hon läste upp medelvärden, maximal poäng och sina egna. Ja, också då går lyckan som en blixt genom mig.

Nu går tisdagen mot sitt slut. Några fler mattor hänger på ett räcke för att torka, det dofta såpa. Jag har just sett ett mycket bra föredrag på Axess tv, det vita vinet fick jag med mig hem och det mesta i livet ter sig ganska bra denna kväll. Nu väntar fler utflykter med söner och döttrar och med deras söner och döttrar (jag fick en generös inbjudan från Helsingborg om havsresa, men tvingades prioritera de egna ättlingarna). Allt ska kulminera på fredag i Tollarp, där de flesta har skolavslutning i Västra Vrams kyrka. Än så länge har ingen politiskt korrekt människa försökt stoppa det i Allahs namn. Den tiden kommer, var så säker. Men jag försöker resa dit för att kryckvägen finna mig en kyrkbänk. De har säkert en för otrogna hundar också. Om inte annat kommer jag att erfara det dagarna efter skolavslutningen då också barn som ska resa till Fjärrkarelen finns med. Här går det i rasande fart med skånsk-svensk-dansk-rysk och allmänt mänsklig förbindelse nersänkt i det mesta vi företar oss. Om inte annat skulle jag våga kalla det för verkligen berikning. Inte den påhittade och plakatbeordrade utan verkligt mänsklig, ansikte mot ansikte, i en familj som växer och frodas.


Att gå sig fram till liv och text

Natten till idag läste jag ut Tomas Espedals Gå (eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv) utgiven av Lindelöws förlag, i översättning av Jimmy Ginsby. När jag fick boken slog det mig att det i hyllorna redan fanns två böcker med liknande titel, Lars Hermanssons Gå till Gå och Thomas Bernhards (i volymen Helt enkelt komplicerat). Espedals bok ligger nära Hermanssons, eftersom just gåendet och vandringen är den bärande tematiken. Men det är Espedal som utvecklar den till livsfilosofi. Efter att tidigare ha läst Mot konsten har jag känt en längtan efter mer av Espedal och det är en glädje att konstatera att Lindelöws förlag tagit sig an den saken.

är en bok som tar sin utgångspunkt i författarens liv i ett sunkigt norskt rum. Han dricker, skriver och glor ut genom fönstret. "Så skönt det är att dricka, fylla sig med glömska, gå neråt och hem". Han älskar att sitta i baren, sakta berusa sig med öl, för att nå "en god, långsam glömska". Han sörjer sin oförmåga att vara gift. Han klarade inte att avstå skrivandet. "Jag lyckades inte bli en annan."

Man kan säga att detta är utgångspunkten för hela bokens vandringar. De är radikala redan på norsk mark. De sliter inte bara skosulor utan också något djupare mänskligt. En av vandringarna där slutar i en erotiskt laddad historia som sedan får något djupt obehagligt över sig. Espedal dyrkar kvinnan och ibland blir hans drift okontrollerbar - i alla fall ter den sig sådan här. Och det blir likadant när han med en spontant inköpt bil hamnar i Paris (och senare i Istanbul); han kan inte motstå den frestelse som finns innanför en snabbt öppnad päls på en kvinna som naturligtvis är prostituerad. I Istanbul är det bra nära att den frestelsen leder honom långt ner i fördärvet.

När Espedal skriver dagbok talar han gärna om "nyrikedomens idioti", om "konsumerandets idioti". Han ser utmed vägarna - och från krogens fönster - att husen blir fulare, att vi rentav semestrar genom att ta med oss hus och hem och låtsas sitta kvar i samma soffor, i husbilar, i båtar, på campingplatser, "man sätter sig över andra, isolerar sig från naturen, stänger det okända och främmande ute, man övervinner resan och köper sig fri från obehagligheter och svårigheter; allt det som kan ge nya och oförutsedda erfarenheter."

Ibland vandrar han ensam. Men ofta med en mycket god vän. De tar sig ibland vatten över huvudet, som i Grekland. Men de möter generösa och hjälpsamma människor. De berikas rent mellanmänskligt, men de får betala ett högt pris för det.

Espedal talar om behovet av att undvika ideologierna, han vill, "i hjärtat av Europa, högt över jord" stifta ett Långsamhetens Parti.

Espedals är nog den radikalaste och djupast ärliga bok jag läst av samtida nordisk litteratur. Jag tycker att han både stilistiskt och språkligt överträffar de böcker som fått mest publicitet på grund av sina brutala öppenhet; både Knausgård och Norén hamnar i lä när jag läser Espedal. är förvisso en berättelse om olika vandringar. Men det är också en hel samling olika berättelser om relationen mellan skrivandet, drickandet och vandrandet. är en rastlös och orolig bok. är en omskakande bok. är en bok som blottar både ljuvligheterna och vidrigheterna i det mänskliga livet. Espedal vandrar i kostym. Det är en konkret sanning. Men det kunde lika väl vara en symbolik att ta med sig som ett minne; när vi ställs inför existensens radikala ytterpunkter spelar det inte längre någon roll vad vi pyntat oss med. Kostym, träningsdräkt eller uniform gör detsamma. Vi är nakna, blottade och oförmögna att ljuga.

Det tar jag med mig av Espedals magnifika bok.

(Här finns en intressant artikel om hans senaste bok, Bergeners)


måndag 9 juni 2014

Döda dagars hetta och ytputsande

Foto: Anders Johansson
Jag har inte mer än precis påbörjat serien av döda dagar. Gjorde ett litet utbrytningsförsök, tog mig med krycka ombord på bussen till centrum, men det gick inte, så när jag stigit av bussen fick jag gå till närmaste hållplats för hemresa igen. Jag såpatvättar mattor, skurar och fixar. Men det är med en död mans blick jag går runt i det som måste göras. Normalt sett är riktig sommarvärme det bästa jag vet. Men jag vill känna den vid en sjö eller ett hav, inte inomhus i stiltje.

Fortsätter med det jag redan inlett i läsningsväg. Tiominuterspass och sedan sluts ögonen. Tvättmaskinen centrifugerar mig tillbaka till vakenheten. Vet att det sitter en människa i Rom som jag saknar. Hon sitter, flanerar och befinner sig i det som erbjuder goda, lätta måltider vid uteserveringar där vinet är både vitt och kallt.

Sakta, sakta tar jag mig tillbaka till något som kunde verka normalt, efter de överhettade och övertygade - men alls inte övertygande - politiska utbrotten vid EU-valet. Jag konstaterar att talibanernas dödskult frodas och att deras senaste attack skördade många offer. Spiralen fortsätter - neråt. Inte bara bland talibaner utan också här i Europa, där den ena dåren försöker övertrumfa den andra. Vår egen Reinfeldt ror runt på Harpsund och tror att han kan fylla forna tiders kläder. Det kan han inte, allt pekar på att han får ta taxi hem i september.

Det är inte utan intresse som jag noterar att gamle Le Pen släppt ur sig ännu en  replik som gjort dottern Marine upprörd. Hon vill ju blir Frankrikes president, så hon önskar säkert att fadern snart lämnar in eller i varje fall lämna partiet och politiken. Att putsa ytor är mycket svårare än att formulera det som tål dagsljuset. Hela Europa putsar just nu ytor; politiska, ekonomiska och kulturella ytor.


söndag 8 juni 2014

Ryssland - hot eller allierad

Jag såg för en timme sedan på BBC World en väldigt intressant debatt om Ryssland inför framtiden, mot bakgrund av annekteringen av Krim. En av de fyra debattörerna har skrivit boken The New Cold War: Putin's Russia and the Threat to the West. Han heter Edward Lucas och gav på mig ett mycket gediget intryck. Mot honom stod bland annat den brittiske ambassören i Moskva (åren 2004-2008) som lät som en klassisk medlöpare. Jag såg debatten, drack mitt kalla, vita vin och frågade mig: vad skulle krävas för att en liknande debatt/diskussion skulle sändas i svensk television. Jag anar att svaret är enkelt: det kommer aldrig att hända. Här talade människor med kunskap (om än ibland väldigt partisk, som den medverkande ryssen) och den publik de hade tycktes mer informerad än de flesta, oavsett vem de förlitade sig på.Jag har inte lyckats hitta programmet på nätet, men det är möjligt att det finns där. Under alla omständigheter har jag lärt mig en del och förstått att Edward Lucas är en man jag bör läsa. Och jag har inte pk-analyserat honom, utan endast lyssnat till vad han hade att säga i denna debatt. Få människor har presenterat så mycket övertygande uppgifter i frågan, så jag har beställt boken idag. Tror nog att jag kan lära mig något av honom.

Läsande och lärande

Foto: Astrid Nydahl

Måste man bli en åldrande man för att se hur läsning och lärande hänger samman?

Min utgångspunkt är denna: när man är ung och politiskt intresserad så söker man sig till den typ av texter och litteratur som fungerar bekräftande. Aha, säger man, "det där är precis vad jag tycker". Och kanske tillägger ett belåtet: ”Det var en bra text/tidskrift/bok”.

Men lär man sig något av sådant som bekräftar det man redan tycker sig veta/anse/tycka? Inte ett dugg! Man lär sig möjligen att man inte är ensam i världen. Det finns hela grupper av människor som är som jag! Det är just en bekräftelse. En läsning för en krets redan invigda. Det finns mängder av texter i den politiska sfären som fungerar så, från vänster till höger.

Men om jag är nyfiken och vill förstå eller lära mig något nytt och annorlunda? Ja, då måste jag också vara beredd att utsätta mig för sådant som kan te sig både chockerande och motbjudande för att så småningom nå fram till en sfär där läsningen erbjuder lärande. 

Stannar man kvar i det som idag anses rätt och riktigt är det bara att pricka av på listan över politiskt och kulturellt godkända åsikter. Rör man sig bort från det finns det varken kartor eller listor. Man får försöka röra sig så oförutsägbart som möjligt. 

Några av de människor som fungerade som mentorer för mig och lärde mig detta är idag döda. Jag saknar dem mycket. Men jag bär med mig det de lärde mig. Och jag läser alltjämt i sådant de visade mig på.

Men det finns några kvar, åldrande män och kvinnor som befinner sig kanske femton år längre fram i ålder än jag själv. Jag lyssnar till det de säger. Jag tar deras råd på allvar. Några av dem översätter själv litteratur av högsta klass och jag förstår varför. De har fått mig att gå långt tillbaka i litteraturen. De har fått mig att fundera på texter som finns i bibelböcker, i filosofin, historieskrivningen, essäistiken men också skönlitteraturen.

Jag saknar sedan många år förmågan att uppröras över människor som inte anses finnas med på listan över rätt och riktigt. Tvärtom läser jag och tar vara på vad de skriver. Det betyder inte att alltid vara överens. Det betyder att jag vill bevara min nyfikenhet och att jag så långt det går fortsätter att bilda mig. 

Vad vore livet värt att leva om man trodde att man var ”klar”? Det skulle möjligen räcka till att leva som ”monoliten”, den i de totalitära systemen så hyllade människan, hon som saknar både sprickor och brister, hon som skrivit under på dogmerna och förklarat sig villig att följa dem.

Jag lämnar denna söndag och går in i den nya veckan med helt nya texter framför mig. En av dem, en bok på 200 sidor, har skrivits av en mycket ung flicka. Hon går fortfarande i grundskolan men visar vilken väg hon vill vandra. Parallellt med hennes första bok läser jag Tomas Espedals till svenska nyöversatta Gå, och jag läser, som nästan alltid, Montaigne, Márai och Cioran. Jag har en tidskrift uppslagen och jag försöker komma vidare. 


Inre frihet - utdrag från boken

Foto: Astrid Nydahl
Arvo Pärt fyllde sjuttio år den 11 september. Astrid kommer hem med senaste skivan: A Tribute, där tre körer under ledning av Paul Hillier framför hans verk. Dopo la vittoria från 1996/1998 gör kanske starkast intryck. Men också de övriga bidragen, och främst då Berliner Messe, ett nästan tjugofem minuter långt verk. Pärt, som föddes i Paide, Estland, har kanske blivit den märkligaste av alla de nya kyrkomusikkompositörerna, därför att han redan, trots (eller tack vare?) sitt moderna klangspråk blivit en del av kyrkorummets musikaliska huvudfåra. Idag reser Pärt mellan Berlin, England och Estland – med bara två ben har han skaffat tre rötter. Te Deum laudamus. I det sista stycket på skivan, som också är det nyaste, komponerat 2000, sjunger en av körerna så vackert att jag ryser. Jag lyssnar till Arvo Pärt under några av vardagens mest banala situationer, när jag skalar morötter, när jag panerar rotselleri eller när jag läser dagstidningen. Inget kan, som den nya skivan, bädda in både mig och mina rum i en känsla av helig frid.


 Greta Garbo kunde äta vindruvor på filmduken så att första bästa amerikanska porrfilmsproducent hade fått slänga sig i väggen. Tala om sensualism. Tala om safter och munnar och doft av åtrå! Jag ser de berömda scenerna och suckar av glädje. När hon kysser, gör hon det med hela munnen, glupskt. När hon går runt i rummet och älskar med väggar och bjälkar gör hon det med hela kroppen. Det är ju hennes ärende: att med hela kroppen minnas sin älskade i detta rum. 1933 spelades dessa scener in. Vad är den moderna pornografin annat än ett hån mot dem som kunde få kött och ande att bli ett på duken och få filmpubliken att njuta så. Det är ju inte så konstigt att Greta Gustavsson blev Garbo med hela världen. Och hon får förlåta mig den plumpa jämförelsen med industripornografin. Det var bara det att kvällens mästerverk fick mig att tänka på hur mycket smörja som vräks över oss, i alla former av media, som ett avgrundsvrål från konsumismens offer.

 Denna tystnad. Denna stillhet. Nu igen. Dagarna som slår en bro mellan sommarens hetta och höstens friska, gnistrande oväder. Nu är det dessa dagar av stor tystnad och stillhet, dagar då jag sänker ner både kropp och själ i ett annat slags andning. Skrivandet blir då det centrala. Har nu ägnat ett par nätter åt musiken. Gått in i den, ensam, avstängd. Men från och med idag är det åter texten som ska skrivas. Ingen musik, inga störande element. 

(De tre texterna här ingår i Inre frihet, 2007, som går att beställa med en rad till thomas.nydahl@gmail.com)

lördag 7 juni 2014

Röda dagar

Foto: Astrid Nydahl
De kommer i serier numera, de röda dagarna. Det har sina sidor. En pluspoäng ger jag det faktum att jag varje förmiddag får möjligheten att sitta vid havet med kaffet. En liten strandremsa har blivit en ny favorit, där bara korna, havet och svanarna finns som sällskap.

Såg om en långfilm igår, Revolutionary Road, som bygger på Richard Yates fantastiska roman. När man ser en sådan film förbluffas man över att det görs så mycket smörja. I den här glänser huvudrollsinnehavarna Leonardo Di Caprio och Kate Winslet.

Filmens idyll är en rätt så bra bild av hur vi lever i västerlandet. Ytan är det inget fel på, det mesta ser välskött och välmående ut. Under ytan pågår en helvetesstrid som saknar vinnare. När våra gator får namn som vill stråla av framsteg och framgång döljer de alla bakslag och nederlag. Jag kan inte låta bli att skänka alla de runt 27 miljonerna arbetslösa en tanke, de är ju det "dolda" nederlaget bakom det förenade Europas yta. Talar man bara om framgångar och framsteg ger man lätt intryck av att antingen glömma eller medvetet förtiga det som finns bakom fasaden och under ytan.

Röd dag är det också denna lördag för mig. En dag ute hos svanarna väntar!


fredag 6 juni 2014

Statistik, missnöjesröster och illusionslöshet

Som man bäddar får man ligga. Det förstår den här katten i Sätaröd.
Jag vandrar runt i statistik på nätet. Ser vilka siffror "våra" sverigedemokratiska representanter fick. I Malmö toppar stadsdelen Almgården med 40%.
"Många här har barn som blivit rånade och misshandlade av gäng från Rosengård. Ibland gör de räder hit..." 
Så heter det i ett uttalande från en boende där. Men vad innebär det konkret? Av de röstberättigade var det bara 377 personer som röstade, och det innebär att SD fick 151 röster.

Låt oss, trots den blygsamma siffran, ändå försöka förstå. Jag vet ju varför jag lämnade Malmöförorten redan på 1980-talet. Jag föddes på Sevedsplan, flyttade sex år gammal till Lorensborg och bildade familj på Lindängen. Därifrån flyttade vi till Nydala och efter en liten flykt till landsbygden utanför Ystad återkom vi till Malmö och det nybyggda Bellevuegården. Där stannade vi i sex år, år som plågsamt accelererade i just "räder"; cykelstölderna var den största plågan, näst efter dunkandet i väggar och golv från festande grannar, narkotikan som sista tiden såldes i barnens sandlåda, liksom de fruktansvärda romska musiknätterna på balkongen hos storfamiljen Caldaras varje sommar i huset mitt emot, och de knivslagsmål mellan olika gäng som ägde rum ändå in i vårt trapphus. Det fanns starka skäl bakom beslutet att för alltid lämna Malmö då!

Det jag berättar om hände för mer än 30 år sedan! Sverige har knappast blivit ett lugnare, fridfullare och mer harmoniskt samhälle sedan dess. Sverige har, liksom resten av Europa gigantiska sociala, politiska, kulturella, religiösa och andra problem, i form av motsättningar som också får blodiga uttryck, och i form av djupgående och oläkbara samhälleliga sår orsakade av en statligt påbjuden mångkultur som saknar varje form av mångfald men som i sin praktik kommit att uppmuntra tanken på att "allt går" och att "allt har samma värde". Denna kapitulation inför idéer som borde tillhöra det förgångna i ett Europa präglat av franska revolutionens ideal och upplysningens grundläggande värderingar har fått konsekvenser som ingen ansvarig kanske ens kunnat föreställa.

Vad vill jag säga? Jag vill säga att jag förstå det som brukar kallas "proteströstande." Jag förstår varför människor röstar på SD (liksom jag tidigare förstått varför de röstat på jönsar som Herslows Skåneparti, eller de olika Kommunens väl och allt vad de heter). Jag förstår varför människor använder sin valsedel endast och uteslutande för att sända den politiska klassen ett budskap som kunde lyda: "Det räcker nu, vi orkar och uthärdar inte mer!"

Också här i min stad fick SD många röster (procentuellt sett). Just i vår lilla by låg det rejält över riksgenomsnittet. Och vi kan konstatera att de också i Norrland, till skillnad från tidigare år, fick betydande stöd. Ta bara lilla Älvsbyn där de fick över 300 röster.

Men att förstå, vad leder det till? Att jag skulle dra samma slutsats med valsedeln i handen? Nej, för mig leder svartsyn, illusionslöshet och inre andlig exil inte till att jag skulle lägga en röst på SD. Inte i det här livet. Som de flesta läsarna av min blogg vet så lägger jag ingen röst alls, inte på någon och inte i något val. Nej, jag är inte "besviken" - det jag är finns långt bortom sådana begrepp. Jag skulle vilja påstå att min illusionslöshet får mig att med en lätt känsla av äckel ta del av de analyser som de politiska partierna och grupperna - från vänster till höger och djupt ner i hönstret - presenterar.

Vissa tröstar sig nu med Putin. Andra med representanter i Europaparlamentet. Och ytterligare andra tror att en s-återkomst efter den så kallade alliansens härjningar skulle göra vårt land tryggare och bättre. Jag fnyser. Det är inte i riksdagen de avgörande besluten tas. Och där de tas finns inga valda ombud. I storbankernas styrelserum och i EU-kommissionen fattar man beslut utan att egentligen fråga någon vald representant (och när frågor kommer utgör de bara påfågelstjärtar till beskådan för de hängivna).

När jag igår skrev om pölen av åsikter fick jag många kommentarer. Jag vet vad det beror på: människor tror att de hos mig finner en allierad i populismens front. Men de tar fel. Jag finns inte där. Jag är en socialt sett mycket konservativ människa. Politiskt befinner jag mig bortom tidens stora ideologier. De högerskribenter jag läser är sådana jag finner begåvade och djupsinniga, och bland vänsterskribenterna förhåller det sig likadant. Jag läser hellre Montaigne än en samtida politisk skrift. Jag trivs bättre hos Sandor Márai och E.M. Cioran än hos någon av de politiska partiernas företrädare och jag föredrar en usling framför en välanpassad medelklasskrönikör. Men jag ansluter mig inte till någon utanför den frihetliga miljön. Friheten är det viktigaste. Friheten och oberoendet. Jag kan förstå en mängd sociala rörelser och varför de föds och göds. Men att förstå -och utifrån det försöka analysera dem, oavsett vilka de är - är ju en helt annan sak än att ge dem någon form av verbalt eller skriftligt stöd.

Jag är en otrogen hund. Nu och alltid.


D-Day 2014

Ja, det är förstås vår egen nationaldag idag. Men nog är det viktigare att påminna om att det är 70 år sedan D-Day. Titta på bilden! Jag tittar oavbrutet på den och funderar på hur krigsromantiken alls är möjlig. Några av de sista överlevande möts idag för att minnas och för att fira friheten. I hur hög grad den är värd att fira avgör var och en. Men nog vill jag tacka dessa män och kvinnor som satte stopp för Hitlers styrkor. Hade de också lyckats sätta stopp för Stalins hade det varit ännu bättre. Vi vet hur det gick. Vi vet vad som pågår. Men vi vet absolut ingenting om framtiden.


torsdag 5 juni 2014

Pölen av åsikter

Foto: Astrid Nydahl
Jag vadar genom pölen av åsikter. I vårt arma land intar man inte ståndpunkter eller ger uttryck för konkreta ställningstaganden. Man "hyser åsikter". De är ungefär lika stabila som hus byggda på kvicksand. Men har man "rätt åsikter" betraktas man som en god människa. De riktiga åsikterna kan variera men rör sig alltid inom de ramar som "tidsandan" anger.

Själv är jag van att ge uttryck för ställningstaganden som rymmer "fel åsikter". Det får jag erfara ungefär en gång i veckan. Att skriva om och kritisera islamismen placerar mig därför i ett bås jag aldrig varit i. Det blir enklast så. När man - jag - säger att jag är en oberoende och fri intellektuell som går ingens ärenden blir det alltför komplicerat. Hellre kastar man in mig i närmast passande bås. Jag har suttit i många bås - som andra har valt åt mig.

Men nu går det mot riksdagsval. Jag kommer, precis som jag gjorde 2010, att med jämna mellanrum argumentera emot Sverigedemokraterna som nu bekvämt inrättat sig i det välbetalda riksdagslivet. Jag har inte ändrat ståndpunkt i den frågan, hur mycket andra människor än vill önska sig det. Inga ämnen är tabu och jag skriver också om sådant som placerar mig i bås där trötta eller obildbara läsare tror sig se mig. Jag har en mycket stabil ståndpunkt riktad mot just SD och de grupperingar som befinner sig i en ytterfil strax bakom dem. Det förflutnas drömmar kan vi aldrig nå fram/bakåt till med en parodi på kräftgång. Det förflutnas realitet lika lite. Inte heller "folkhemsdrömmen" som frodas så bland en ny generation populister. Det är helt enkelt så att man inte kan återskapa något som ligger i det förflutna, varken ett homogent folkhem eller ett storsvenskt rike. Skulle man försöka - ja, gud bevare oss för det blodbadet. Jag vet att en del människor lever med "repatrierings"-tanken. Den är lika farlig som den är enfaldig. Någon som vill invända? Alldeles säkert.