tisdag 3 juni 2014

Känslan för platsen

Foto: Astrid Nydahl
Tisdag kväll. Nyheterna berättar om tågstrejken, A. planerar och ändrar planer för att kunna ta sig till Kastrup. Jag dricker öl och tar fram Seamus Heaneys bok Dit man hör. Han fick ju Nobelpriset, den irländske diktaren. Ingen skulle komma på tanken att säga något negativt om hans sätt att resonera om identitet och kärlek till platsen. Så jag citerar honom helt stilla:
"Jag tror att det finns två sätt på vilka man kan lära känna och älska en plats, två sätt som kan komplettera varandra, men lika gärna stå emot varandra. Det ena är det upplevda, illitterata och omedvetna, det andra det lärda, litterata och medvetna."
Detta är en hans inledningsord för en studie av hur irländska poeter påverkats av de bestämda platserna. Rubriken är den jag själv valde att sätta överst: känslan för platsen. Ja, nog lär jag återvända till ämnet.


Eftertanke om tiggare, trashankar och migranter

Foto: Astrid Nydahl

I miljöer där jag vistats de senaste femton åren, rent fysiskt, i diskussioner och i studier, har jag kommit att omfatta en alltmer eurocentrisk ståndpunkt. Det har jag gradvis förstått. Utan att inledningsvis gå in på detaljer har jag undermedvetet vårdat illusionen om att vi européer kan undgå att påverkas av nöden, terrorn och krigen i världen.
 
Hur en sådan avskärmning skulle gå till har jag förstås inte ens varit i närheten av svar på. De illusioner som vårdas särskilt ömt är sådana som rör lagstiftning, EU-politiken, avskaffandet av den fria rörligheten och andra juridiska, radikala förändringar. Självklart skulle man kunna lagstifta mot tiggeri och invagga oss i den urgamla tron att tiggeriets orsaker inte längre finns. Självklart skulle man kunna riva upp besluten om fri rörlighet och invagga oss i tron att det förflutnas gränspolitik var "bättre". Men skulle det i grunden förändra den nuvarande, europeiska belägenheten? Nej, inte ett dugg, däremot skulle det passa som hand i handske för de politiska rörelser som odlar myten om det återuppväckta folkhemmet - "tillbaka till framtiden".

Jag passerar ofta de hitresta tiggarna, här kommer de vanligtvis från Rumänien och Bulgarien. De sitter mest överallt i centrum av staden där jag bor. Jag ser att de mår dåligt. Jag ser att de är smutsiga, trötta och håglösa. Människor ger några slantar då och då. Jag passerar ofta de andra trashankarna. Det finns en växande grupp människor – både unga och äldre – här i staden som präglas av hemlöshet och droger. Jag ser att de är smutsiga, trötta och håglösa. Bara undantagsvis släpper de ut sin vrede. Knytnävsslag utdelas och blod fläckar den nylagda trottoarstenen. Utanför gallerian samlas de varje dag, de hitflyttade tiggarna och de andra.

Ska jag förakta dessa människor? Ska jag bidra till den pågående hetsen mot dem och stämma in i den illusoriska sången om ett Europa som kunde vara opåverkat av skeendet i omvärlden? Sådana frågor har jag grubblat på länge nu och jag har rannsakat mig själv.

Det rasar sedan flera år ett fruktansvärt krig i Syrien. På ena sidan en despoti som styrt landet sekulärt. På den andra sidan en vildvuxen skara jihadister, islamister och andra rebeller med vapen från väst. Kriget har hittills skickat halva befolkningen på flykt. Minsta antydan till etniska eller religiösa motsättningar har slagits ner kompromisslöst av Assad-regimen, på samma sätt som man gjorde på Balkan under Titos och Hoxhas styren. När regimerna fallit har alla de undertryckta motsättningarna exploderat i krig. Myterna om sekulära och fredliga relationer mellan olika grupper har skingrats till högsta tänkbara pris.

Sverige tar emot många flyktingar från Syrien. Hur vore det om Europas nationer – i alla fall de nationer som är EU-medlemmar – gemensamt tog detta ansvar? Vad hindrar att man i mottagandet ger tillfälliga uppehållstillstånd som kan förlängas – istället för PUT med allt vad det innebär. Jag tror att om så skedde skulle de sociala och politiska spänningarna minska en smula. De sociala, kulturella och religiösa problem som uppstått är i många fall ohanterliga. Vi vet att det bland syrier och andra arabiska grupper i Sverige idag värvas jihad-soldater som skickas till den syriska fronten. 

Underrättelsetjänster i olika europeiska länder, också i vårt land, har uttryckt oro för vad dessa unga män gör när de återvänder från fronten. Den islamist från Frankrike som mördade fyra människor på Judiska museet i Bryssel hade varit vid fronten i Syrien och hade sådan vapenerfarenhet att han på bara 43 sekunder kunde släcka fyra liv. 

Det krävs, för att fungera på ett minimiplan, att mottagarländerna hävdar sina sekulära traditioner. Några sönderskurna flicksköten kan inte accepteras. Inget hedersvåld, inga hedersmord. Det borde vara självklarheter som måste hävdas utan minsta rädsla för infekterade ”debatter”. Vi godtar inte att svenska barn får en örfil i skolan eller hemmet. Utifrån ett sådant faktum borde vi självklart avvisa alla ”traditioner”som innebär grova kränkningar av de utsatta.

Men skulle jag förakta människor som flytt detta eller andra blodiga krig? Föraktade jag de människor som flydde Balkan under de blodiga, postjugoslaviska krigen? Nej, rakt tvärtom, jag arbetade aktivt med hjälp, både i ett samhälleligt perspektiv och på det mer privata planet.

Det händer ofta att jag försöker sätta mig in i dessa människors öden genom att föreställa mig Sverige som scenen för ett inbördeskrig. Skulle jag ta till vapen och strida? Absolut inte. Jag skulle snarast se till att jag kunde fly, allra helst med min familj. Skulle någon ta emot mig? Skulle det finnas ett annat europeiskt land som skulle öppna sina gränser för svenska flyktingar? Sådana frågor kan viftas bort som hypotetiska, men jag ställer dem konkret och avsiktligt.

Om jag blev hemlös, var skulle jag sova? Skulle jag sjunka ner i någon form av missbruk till tröst? Jag ser mig själv sitta med trashankarna utanför Gallerian. I alla har jag sett dem sitta utanför Domus, det nu försvunna, vid gamla resecentrum. Jag har ofta föreställt mig situationen för mig själv. Jag vet att människor skulle förakta mig. De skulle med mörka ögon visa vad de tänkte om mig.


Otydbara rubriker och grånat liv

Foto: Astrid Nydahl
Varje dag förlorar sig i evigheten. Ingen kan leva med den insikten. Istället för att göra det finner man en livsstrategi som bortser ifrån det som ännu inte kommit och det som förlorats. Inte en enda dag framåt är det möjligt att tänka sig mer än som ren abstraktion. Inte en enda dag bakåt, utan att man sätter ord på vad den dagen innehöll av samtal, ögonkast, yrsel, välbefinnande, musik, litteratur, väderlek eller kanske rentav något som i väsentlig mening skilde den från andra dagar. Jag vaknar och tittar på väckarklockan och undrar vad som står på. Den ena sekunden avlöser den andra innan jag förstår och sträcker ut handen för att stänga klockan, men den elektroniska signalen har redan fått mig stressad. När jag stiger upp för att ta min insulinspruta sjunker jag ner i det som ska bli morgonens egen ritual, jag sätter sprutan i magen, jag dricker vatten till tabletten och kokar mitt ägg. Jag avslutade för många år sedan prenumerationer på morgontidningarna, och tar som alltid fram TLS istället. Där hejdas flödet av dagar i ett slags eftertanke. Är det för att jag inte lever i det land där den skrivs och trycks som jag reagerar så? Är det för att jag inte förmår uppfatta de subtilaste nyanser som jag läser med ett slags nyfikenhet och intresse? På resor runtom i världen har tanken slagit mig, att jag trivs allra bäst i länder där jag inte ens kan knäcka alfabetet, där bokstäverna på skyltar och i tidningar och tidskrifter tillhör ett annat alfabet. Där undkommer jag åsiktspaketens terror, där slipper jag också konsumismens ständiga flod av erbjudanden. Livsstilsindustrin når mig inte med sin kletiga intimitet. Jag kan sitta i en gränd med min anteckningsbok, på ett café eller en restaurang, sakta dricka av det jag beställt in, skriva lite, kanske krafsa ner en idé till något som ska bli av när jag återvänt hem, eller så tecknar jag av det jag ser: husfasader, en skjorta som hänger på tork på en balkong, tecknar och drömmer, bortom och utanför det språk som talas och skrivs och läses just där jag råkar befinna mig. Varje dag förlorar sig i evigheten. Jag anstränger mig för att orka leva med den insikten.

måndag 2 juni 2014

Minnen från monoliten Albanien

Allra längst ner på Albaniens sydspets, högt beläget i bergen. Här stannade vi, en mycket het julidag 1978. Jag och överrocken Afezolli, tandlös och brännvinsdoftande, och vår chaufför där bakom. Afezolli var glad att komma ut från städer och byar, här i den varma vinden från havet kände han sig som en friare människa, vågade skratta åt de skämt vi levererade från den väsentligt mer demokratiska världen. Han öppnade sig också då i det privata, berättade om familjen och sitt eget liv. När han fått sina lunchsnapsar hade han också lättare att nå sin inre frihet.

När vi var i Tirana eller Durrës blev han en sluten mussla som bara hasplade ur sig partipropaganda. Det var noga taget hans uppgift. En överrock skulle propagera och övervaka. Men han gjorde inte särskilt mycket åt det när han såg oss smita iväg ut på stan. Han suckade och lät det ske. Å andra sidan fick han min kassettbandspelare med Bob Dylan-banden att ge till sin dotter då hon kort därefter gifte sig. Antagligen kunde de sedan inte få tag i några batterier till den.

Afezolli minns jag också för korkskruvens skull. Jag hade kommit över en flaska av ett gott albanskt rödvin och ville dela flaskan med L. en kväll. Omöjligt att finna en korkskruv. De få butikerna hade mest tomma hyllor att visa oss. Afezolli lovade att det skulle ordna sig dagen därpå, då vi skulle ner till Gjirokastër. "Där tillverkas de" sa han trosvisst. Vi kom till Gjirokastër med den oöppnade flaskan. Inte en korkskruv i sikte. Vi fick be hotellpersonalen öppna flaskan. Sedan skämtade vi om det resten av resan.

Gjirokastër 1978. Foto: Thomas Nydahl

Eller som när vi passerade en fabrik i Durrës, den var helt utbränd och fönstren gapade tomma. Jag frågade vad som hänt. "Ingenting" svarade Afezolli, och lyckades hålla masken. Att vi skrattade och bad honom skärpa sig hjälpte inte.

Svaret var alltid "Ingenting" eller "Vi har inga sådana problem i Albanien" och det kunde gälla allt från magsår till trafikolyckor. Den totalitära staten höll masken, ända till det bittra slutet 1991. Då förbyttes ett "Ingenting" i ett "Allting". 

Över bergen, på väg söderut.

Skulle man resa till södra Albanien från Tirana var man 1978 tvingad att ta sig över ett antal berg (det är man fortfarande, men albanska vänner intygar att vägarna nu är så bra "att man kan tro att man är i Europa.")

Vägen ut ur Tirana var som en hyfsad svensk 1950-talsväg, men ju högre upp vi kom, desto sämre blev den. Efter några timmars resa hade man på sin höjd tagit sig en fyra-fem mil. Plötsligt upphörde vägen, mitt i en serpentinslinga. Efter det fick vår albanske chaufför ta sin Polski Fiat ut i okänd terräng. Plötsligt låg den framför oss, Sarandëviken med grekiska Korfu i det blå soldiset i Joniska havet.

I Sarandë - som numera är en populär badort både för albaner och turister och där landets mer eller mindre stenrika svartabörs-handlare har uppfört sina lyxvillkor - fanns det på den tiden nästan ingen aktivitet alls. Vi mötte några få människor längs strandpromenaden. Stadens enda hotell var vår bas de nätter vi sov över.

Att leka vuxenlekar med fötterna i Joniska havets sommarvarma vatten eller på terrassen till hotellet, ackompanjerade av cikador och ett havets eget brus blev oförglömligt. Det räcker att jag ser dessa bilder i mitt fotoalbum för att allt ska återkallas: dofterna, smakerna, ljuden, ungdomen och leklusten.

Foto: Thomas Nydahl, juli 1978


Gregor von Rezzori ber inte om ursäkt för sitt judehat

Gregor von Rezzori (1914 – 1998)
Gregor von Rezzori: En antisemits memoarer. En roman i fem berättelser. (Förlaget 2244, med förord av Péter Nádas, översättning från tyskan av Ulrika Junker Miranda).

När man får en bok med titeln En antisemits memoarer så ter det sig naturligt att första reaktionen blir att lägga in en historisk ironi i den. Inte kan det väl finnas en författare som utan minsta ironi bekänner sig som livslång antisemit? Jodå, det kan det. Han heter Gregor von Rezzori och levde åren1914-1998. Född i sägenomspunna Bukovina, i det som då var gränstrakt mellan Rumänien och Ukraina, och platsen som Elias Canetti talat om som möjligheten att vara medborgare i fem olika nationer under en livstid. Således en trakt som flyttat mellan de olika maktsfärerna och statsbildningarna utan att röra sig en millimeter i geografin. Författaren hade en österrikisk adelsfamilj som trygghet och identitet. Det innebar att han utan minsta ekonomiska bekymmer kunde röra sig otvunget i hela den tyskspråkiga sfären, han studerade i Wien och bodde under andra världskriget i Berlin, men hade också  bopålar i Bukarest och mot slutet av sitt liv i Toscana.

En antisemits memoarer utkom i original 1979. Den innehåller fem fristående berättelser som tillsammans skapar ett slags romanstruktur. Berättelserna är inte kronologiska, egentligen rör sig författaren där mellan barndom och vuxenliv ungefär så som våra minnen sorterar det väsentliga. De är extremt intressanta, skrivna på en vacker, blomstrande prosa. Så vitt jag förstått har boken både prisats och fördömts runt om i världen. Man ska ju vara tacksam för att någon ger ut den på svenska, eftersom varje verk från den trakten och tiden bidrar till vår förståelse av vad som skedde mellan de två världskrigen och de stora katastroferna, och hur en människa som levde då ser på det skedda utifrån  ett högst individuellt perspektiv, von Rezzori är en man som varken ber om ursäkt för eller närmare förklarar sitt eget judehat, han bara bekräftar att det finns och berättar om det, detaljrikt och levande, som om det vore den naturligaste sak i världen.

Péter Nádas
Varje berättelse har en tillägnan, det första bär Claudio Magris namn. Péter Nádas säger att boken präglas av en ”raffinerad sensibilitet” och att han ”skriver om mänsklig drägg som om ingenting hänt. Han låter inte det förflutna färgas av senare tiders omstörtande händelser, och därför genomsyras hans genomarbetade sensuella skildringar inte heller av skam eller skuld, som annan tysk efterkrigslitteratur.” von Rezzori är enligt Nádas en man som vågade ta strid mot falsk förbrödring och som kunde säga: ”Det enda värde som kunde försvaras på den tiden var att tillhöra offren.” Nádas konstaterar att boken, trots sina stora, ibland underhållande kvaliteter, är en ”djupt frånstötande bok, som saknar motstycke i den tyska efterkrigslitteraturen”.

Judar i Bukovina. Vykort, 1898
Så kika då på ett avsnitt ur denna märkvärdiga bok och se hur det ser ut:
”Liksom Galizien hade Bukovina varit en del av den kungliga och kejserliga monarkin Österrike-Ungern, och efter dess sammanbrott 1919 avträddes provinsen till Rumänien, medan Galizien tillföll Polen. Men när man talade om ’polska judar’, essensen av framfusighet och social äregirighet, menade man inte bara judar från Galizien, utan i lika hög grad Bukovina-judar. Hos oss vimlade det av judar (… ) Även när de inte var direkt oförskämda var deras beteende skandalöst (…) Min far hatade judar, utan undantag, till och med saktmodiga gamlingar. Det var ett nedärvt och ingrott hat sedan urminnes tider, som han inte längre behövde motivera (…) Man tyckte helt enkelt inte om dem, i varje fall tyckte man sämre om dem än andra medmänniskor.”
Så skriver von Rezzori. Och så tänkte han och hans far. Vi vet vad resultat blev. Och ju mer jag läser i den här boken, desto bättre tycker jag mig förstå varför. Det finns vissa avsnitt i boken som är rent fysiskt obehagliga, som när han berättar om lekarna i barndomen och den uppvaknande sexualiteten i tonåren, då de judiska lekkamraterna och flickorna ju är omöjliga för honom att komma alltför nära. Han gör det med en flickvän och det plågar honom. Inte kan en arier älska en judinna? Han försöker skämta bort det, men det är ett faktum att han är så nedsänkt i det gift som judehatandandet är,  att han inte kan frigöra sig från det. 

Ibland är det inte facklitteratur som ger den främsta inblicken i historiska skeenden. En antisemits memoarer är en skönlitterär bok som exemplifierar detta.

söndag 1 juni 2014

”Jag försöker glömma att jag är judinna”

Klaus Hillenbrand: Inte med oss. Leonie och Walter Frankensteins liv (Atlantis, översättning av Urban Lindström).
 
Vittneslitteraturen är inte sällan fokuserad på de överlevandes berättelser. Däremot har jag inte stött på så många berättelser från de judar som inte bara överlevde, utan också gjorde det i sin egen tyska hemstad, tack varje ivrig och självklar hjälp från tyskar. Två människor som i stort sett hela tiden från 1933 till 1945 blir kvar i Berlin, förälskar sig, lyckas få barn och bilda familj träder fram i Klaus Hillenbrands gripande berättelse Inte med oss.

Både Walter Frankenstein och Leonie Rosner arbetar på det judiska Auernbach-barnhemmet i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg. Leonie Rosners rum blir en samlingspunkt för de lärlingar som bor på hemmet, en grupp på en handfull ungdomar träffas där och samtalar om religion, judendomen, vardagen och Palestina. Hon var tjugo år gammal när hon första gången stötte ihop med sjuttonårige Walter Frankenstein, han blev ofta kvar på hennes rum när de andra gått och hösten 1941 började kärleken mellan dem att spira. Det rör sig inte om ett religiöst barnhem, andan är liberal.

Redan tidigt på 1930-talet decimeras antalet barn, när deras familjer brådstörtat flyr i exil. 1940 är bara hälften av barnen kvar. Inför den dramatiska pogromnatten den 9 till 10 november 1938 får rektorn, Jonas Plaut, en varning från antifascistiskt sinnade poliser om vad som är i gärningen. Han gömmer sig och får efteråt veta att många män förts bort till lägren. Synagogorna i Berlin står i brand och alla barnen på hemmet får sova med kläderna på, redo för snabb flykt. Enda skälet till att den judiska barnhemmet inte stacks i brand är att nazisterna ansåg att faran för de kringliggande byggnaderna var för stor. Tusentals barn förs i säkerhet till Storbritannien, Frankrike och Nederländerna.

Så såg upptakten ut. Det som sedan följer är långt utdragna år av gömställen, ständigt lurande faror, de allierades bombningar av Berlin och sammanbrottets hotfullhet. Det är en framför allt gripande berättelse vi får följa, där paret Rosner-Frankenstein hela tiden hjälps av tyskar som är motståndare till Hitlers regim. Man räknade efter kriget ut att det i genomsnitt krävdes kedjor och hjälpkretsar som omfattande runt 60 tyskar för varje räddad jude.

Det är oerhört fascinerande att se hur dessa människor bland annat göms på en bordell, där de mot betalning får stanna. Frankenstein kommenterar och säger att många vägrade se de prostituerade som hjältemodiga, eftersom de tog betalt. Själv menar han att många av de moraliserande tyskarna inte lyfte ett finger. När huset som inrymmer bordellen bombas står de gömda judarna åter på gatan, tills de av en slump stöter på en prostituerad som ger dem nyckeln till sin lägenhet. "Säg att ni hittat den om någon undrar, det står er fritt att bo där gratis". De stannar nästan tiden ut, till sammanbrottet kommer och Röda armén rullar in i staden.

Boken berättar sedan om paret Frankenstein och deras två barn efter kriget. Hur ryssarna hela tiden hotade dem med internering, hur de splittrades i olika grupper inför resan till Palestina och så småningom åter fann varandra. Det rör sig om dramatiska och farliga resor som britterna gjorde allt för att stoppa. När britterna bestämmer sig för att avveckla det palestinska mandatet utropas så småningom staten Israel. Frankensteins lever i landet i tio år, tills de finner fattigdomen och de dagliga farorna och umbärandena outhärdliga. Till Tyskland kan de inte tänka sig att återvända. Det blir Sverige. Här lever de från hösten 1956. Till sönernas besvikelse gör de en Tysklandsresa i mitten av 1960-talet.

De känner sig aldrig hemma i Sverige. Överlevnadsstrategin består i att betrakta bostaden och familjen som fosterland: ”Vi har det väldigt bra här. Vi är nöjda. Vi har ingen anledning att klaga” säger Leonie Frankenstein till författaren när hon i 80-årsålderna öppnar sin dörr för honom. Det som förvånar honom är att inte heller den judiska identiteten finns kvar. Båda betraktar sig som ateister, är inte medlemmar i någon judisk församling, ”jag försöker glömma att jag är judinna” säger Leonie Frankenstein.

De är båda stolta över sitt motstånd mot nazismen, över att de gick under jorden och vägrade låta sig föras bort till en säker död. De är stolta över att de deltog i uppbyggelsearbetet av Israel. Men de anser att de står vid sidan av och skulle tycka det vore förmätet om de hade några synpunkter på Israels politik. Trots att de fick hjälp av många tyskar är det ändå en bitterhet som finns kvar. De anser att tyskarna för det mesta stod bredvid och tittade på när mordmaskinen börjat arbeta. Däremot är de lyckliga i kärleken till varandra. På författarens avslutande fråga om den ideala kärleken finns, svarar de med en mun: ”Ja!”.



lördag 31 maj 2014

Ideologier och tankesystem

Backsippa, Landön 30 maj 2014. Foto: Astrid Nydahl



De förgängliga ideologierna, vindpustarna in i och ut ur det mänskliga, förgängligheten som tanke- och idésystem, bortom det vardagliga: en struktur som andlig krycka, ett system av ord och siffror att lägga sig ner i för den goda sömnens skull. Efter varje krig, när dammet lagt sig, de döda begravts och det raserade förs bort och återanvänds: tanken att det ingenting förde med sig, annat än en ännu djupare klyfta mellan två sådana förgängliga tankesystem. En människas liv är i sig en vindpust. När tonåren är över och vuxenlivet tar vid växer den individuella insikten om denna förgängliga och fåfänga livsyttring: människan, från födelse till död; högtidlig, pretentiös, egoistisk, trosviss - men sällan erkänner hon hur kort irrblosset är, hur försvinnande liten hon själv är i den rymd som ibland släpper ifrån sig en ljusblå meteor som skrämmer både barn och vuxna. Behöver vi ideologier och tankesystem? Är det vårt enda sätt att våga fortsätta leva? Metoden är tveksam, resultatet förfärande.

Jag kommer att tänka på Adam Zagajewski som i Solidaritet och ensamhet skrev att ”det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare: den förre talar alltid i eget namn, den senare känner att han bakom sig har en generation, ett folk, en samhällsklass, mänskligheten eller någon poetisk gruppering”.