söndag 1 juni 2014

”Jag försöker glömma att jag är judinna”

Klaus Hillenbrand: Inte med oss. Leonie och Walter Frankensteins liv (Atlantis, översättning av Urban Lindström).
 
Vittneslitteraturen är inte sällan fokuserad på de överlevandes berättelser. Däremot har jag inte stött på så många berättelser från de judar som inte bara överlevde, utan också gjorde det i sin egen tyska hemstad, tack varje ivrig och självklar hjälp från tyskar. Två människor som i stort sett hela tiden från 1933 till 1945 blir kvar i Berlin, förälskar sig, lyckas få barn och bilda familj träder fram i Klaus Hillenbrands gripande berättelse Inte med oss.

Både Walter Frankenstein och Leonie Rosner arbetar på det judiska Auernbach-barnhemmet i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg. Leonie Rosners rum blir en samlingspunkt för de lärlingar som bor på hemmet, en grupp på en handfull ungdomar träffas där och samtalar om religion, judendomen, vardagen och Palestina. Hon var tjugo år gammal när hon första gången stötte ihop med sjuttonårige Walter Frankenstein, han blev ofta kvar på hennes rum när de andra gått och hösten 1941 började kärleken mellan dem att spira. Det rör sig inte om ett religiöst barnhem, andan är liberal.

Redan tidigt på 1930-talet decimeras antalet barn, när deras familjer brådstörtat flyr i exil. 1940 är bara hälften av barnen kvar. Inför den dramatiska pogromnatten den 9 till 10 november 1938 får rektorn, Jonas Plaut, en varning från antifascistiskt sinnade poliser om vad som är i gärningen. Han gömmer sig och får efteråt veta att många män förts bort till lägren. Synagogorna i Berlin står i brand och alla barnen på hemmet får sova med kläderna på, redo för snabb flykt. Enda skälet till att den judiska barnhemmet inte stacks i brand är att nazisterna ansåg att faran för de kringliggande byggnaderna var för stor. Tusentals barn förs i säkerhet till Storbritannien, Frankrike och Nederländerna.

Så såg upptakten ut. Det som sedan följer är långt utdragna år av gömställen, ständigt lurande faror, de allierades bombningar av Berlin och sammanbrottets hotfullhet. Det är en framför allt gripande berättelse vi får följa, där paret Rosner-Frankenstein hela tiden hjälps av tyskar som är motståndare till Hitlers regim. Man räknade efter kriget ut att det i genomsnitt krävdes kedjor och hjälpkretsar som omfattande runt 60 tyskar för varje räddad jude.

Det är oerhört fascinerande att se hur dessa människor bland annat göms på en bordell, där de mot betalning får stanna. Frankenstein kommenterar och säger att många vägrade se de prostituerade som hjältemodiga, eftersom de tog betalt. Själv menar han att många av de moraliserande tyskarna inte lyfte ett finger. När huset som inrymmer bordellen bombas står de gömda judarna åter på gatan, tills de av en slump stöter på en prostituerad som ger dem nyckeln till sin lägenhet. "Säg att ni hittat den om någon undrar, det står er fritt att bo där gratis". De stannar nästan tiden ut, till sammanbrottet kommer och Röda armén rullar in i staden.

Boken berättar sedan om paret Frankenstein och deras två barn efter kriget. Hur ryssarna hela tiden hotade dem med internering, hur de splittrades i olika grupper inför resan till Palestina och så småningom åter fann varandra. Det rör sig om dramatiska och farliga resor som britterna gjorde allt för att stoppa. När britterna bestämmer sig för att avveckla det palestinska mandatet utropas så småningom staten Israel. Frankensteins lever i landet i tio år, tills de finner fattigdomen och de dagliga farorna och umbärandena outhärdliga. Till Tyskland kan de inte tänka sig att återvända. Det blir Sverige. Här lever de från hösten 1956. Till sönernas besvikelse gör de en Tysklandsresa i mitten av 1960-talet.

De känner sig aldrig hemma i Sverige. Överlevnadsstrategin består i att betrakta bostaden och familjen som fosterland: ”Vi har det väldigt bra här. Vi är nöjda. Vi har ingen anledning att klaga” säger Leonie Frankenstein till författaren när hon i 80-årsålderna öppnar sin dörr för honom. Det som förvånar honom är att inte heller den judiska identiteten finns kvar. Båda betraktar sig som ateister, är inte medlemmar i någon judisk församling, ”jag försöker glömma att jag är judinna” säger Leonie Frankenstein.

De är båda stolta över sitt motstånd mot nazismen, över att de gick under jorden och vägrade låta sig föras bort till en säker död. De är stolta över att de deltog i uppbyggelsearbetet av Israel. Men de anser att de står vid sidan av och skulle tycka det vore förmätet om de hade några synpunkter på Israels politik. Trots att de fick hjälp av många tyskar är det ändå en bitterhet som finns kvar. De anser att tyskarna för det mesta stod bredvid och tittade på när mordmaskinen börjat arbeta. Däremot är de lyckliga i kärleken till varandra. På författarens avslutande fråga om den ideala kärleken finns, svarar de med en mun: ”Ja!”.



lördag 31 maj 2014

Ideologier och tankesystem

Backsippa, Landön 30 maj 2014. Foto: Astrid Nydahl



De förgängliga ideologierna, vindpustarna in i och ut ur det mänskliga, förgängligheten som tanke- och idésystem, bortom det vardagliga: en struktur som andlig krycka, ett system av ord och siffror att lägga sig ner i för den goda sömnens skull. Efter varje krig, när dammet lagt sig, de döda begravts och det raserade förs bort och återanvänds: tanken att det ingenting förde med sig, annat än en ännu djupare klyfta mellan två sådana förgängliga tankesystem. En människas liv är i sig en vindpust. När tonåren är över och vuxenlivet tar vid växer den individuella insikten om denna förgängliga och fåfänga livsyttring: människan, från födelse till död; högtidlig, pretentiös, egoistisk, trosviss - men sällan erkänner hon hur kort irrblosset är, hur försvinnande liten hon själv är i den rymd som ibland släpper ifrån sig en ljusblå meteor som skrämmer både barn och vuxna. Behöver vi ideologier och tankesystem? Är det vårt enda sätt att våga fortsätta leva? Metoden är tveksam, resultatet förfärande.

Jag kommer att tänka på Adam Zagajewski som i Solidaritet och ensamhet skrev att ”det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare: den förre talar alltid i eget namn, den senare känner att han bakom sig har en generation, ett folk, en samhällsklass, mänskligheten eller någon poetisk gruppering”.


fredag 30 maj 2014

Ny tid, nya allianser

Shimon Peres i Kina
Att Israel befinner sig i akut behov av nya allianser har väl tett sig som en självklarhet rätt länge. Det finns en skakig och minst sagt bräcklig relation med USA - och den är förstås grundläggande alltjämt, inte minst med tanke på det krasst militära stödet till Israel - men de nya allianser som kan skönjas ska ses som framtidsförsäkringar. På samma sätt som det pulveriserade Sovjetunionen nu under Putins styre återskapar en större union - senast igår bildades den eurasiska ekonomiska unionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan - söker Kina allierade också närmare Europa.

Israels nionde president, Shimon Peres, besökte i april Kina och idag skriver han en mycket entusiastisk artikel i Times of Israel:
"Relations between the Israeli people and China go back to when a Jewish community was first established in Kaifeng more than a millennium ago and were reaffirmed again when the Jews found a safe haven in China during the times they were threatened by discrimination and persecution. The bonds forged during this long journey together culminated in formal diplomatic ties between the People’s Republic of China and the State of Israel over twenty years ago. These ties, founded on a shared history, common values and ancient traditions and cultures will, I believe, continue to grow and flourish."
"Today, Israel and China cooperate for the benefit of both our nations in the key domains of our time: science and technology. We may differ in size but our values matter more than numbers. Like China, Israel and the Jewish people have always fostered a profound reverence for the value of knowledge and learning. We are commanded by our heritage to never cease our search for a better understanding of our world and to persevere in our struggle to make it more just and more promising."
Times of Israel har också startat en kinesiskspråkig nätutgåva. Det hade man knappast gjort om inte saken varit så angelägen.


Renhetens tid, helvetet på jorden

Foto: Astrid Nydahl



"Pure? What does it mean?/ The tounges of hell" - heter det i Sylvia Plaths Ariel. Är det en sådan renhet vi eftersträvar - slickade av helvetets tungor? De rättrogna banar sig väg genom historien med en renhet skriven i guld och ett samvete fläckat av askan från miljoner döda. Men de kommer att dö med gott samvete, nattvarden tagen i rätt ordning och med ett korstecken , en fana, en tapperhetsmedalj eller något fjärde över bröstkorgen.

onsdag 28 maj 2014

En sommar med Montaigne

Montaigne (1533-1592)
En sommar med Montaigne av Antoine Compagnon (Atlantis, översättning av Jan Stolpe)

Det finns flera årstider då Montaignes essäer skänker frid och vila. De skänker också glädje och inspiration. Det finns vintrar och somrar med Montaigne. Och just en sommar tillbringar litteraturforskaren och professorn Antoine Compagnon med honom. Compagnon är verksam vid Collège de France i Paris och vid Colombia University i New York, Proustforskare och har tidigare utgivit två böcker om Montaigne.

Det mycket speciella med denna lilla bok, som nu utkommer i den minst sagt skicklige och erfarne Montaigne-översättaren Jan Stolpes svenska språkdräkt, är dess tillkomsthistoria. Compagnon berättar i förordet:

”När Philippe Val bad mig tala om Montaignes Essäer i radiokanalen France Inter under sommaren, några minuter varje vardag, föreföll mig tanken ytterst bisarr, och utmaningen så djärv att jag inte vågade dra mig undan.”

Redan där, på första sidan av förordet, använder sig Compagnon av ett av de tydligaste kännetecknen i Montaignes egen stil. Han formulerar det motsägelsefulla; tanken är ”ytterst bisarr”, och eftersom den är det så vågar han inte dra sig undan!

Man får och kan ju inte reducera Montaigne till utdrag, det hade, säger Compagnon gått ”rakt emot allt jag hade lärt mig”. Montaigne ska man inte ”klippa sönder” eller servera ”i bitar”. Nå, sina egna motargument lägger han åt sidan och tar sig an uppdraget. Och han gör det som Montaigne själv skriver; fragmentariskt, slumpmässigt, allt detta gör han ”utan ordning och utan uppsåt”. Låt mig intyga att det är ett charmerande och mycket inspirerande sätt att skriva på. 

Compagnon öppnar dörren till många olika rum i Montaignes litterära bygge. Han vandrar in och sedan ut för att ångra sig och sedan gå in igen. Han närläser, kommenterar, viker ut i små skildringar av Montaignes samtid, ibland i konkreta händelser, personer, platser. Han får läsaren att ytterst tydligt se hans samtid och de samhälleliga villkoren för hans liv. Det är krig medan han skriver! Han anstränger sig att ändå skapa fred kring sig själv. Han vet att det är en farlig tid. Han vet men insisterar på sin rätt att själv avstå från inbördeskrigets fasansfulla mekanismer.

Han säger att Montaignes syfte alltid är att bekänna en ödmjukhet, hans syfte är ”lågt, blygsamt” och det är ingen tillfällighet att han som sitt motto valt orden ”Vad vet jag?” och som emblem en våg. 

Antoine Compagnon
Han nekar till att försöka beskriva varat, han beskriver övergången ”från dag till dag, från minut till minut”. Därför är det också en självklarhet att döden blir ett av hans centrala ämnen. Han vill inte dö plötsligt. Han vill dö sakta, som för att vänja sig vid försvinnandet, ”den slutliga döden”. Han jämför sin egen levande existens med det som sker när han tappar en tand; ”det var det naturliga slutet på dess levnad” säger han och vill få oss förstå att också det som varit en beståndsdel av den levande existensen smälter bort som han och ”försvinner från mig själv.”

Detta hänger förstås också samman med den syn Montaigne hade på läkekonsten och på sjukdomar. Som Compagnon påpekar betraktade han sjukdom som ”en del av naturen; de har sin varaktighet, sin livscykel, och det är klokare att finna sig i den än att försöka motverka den.” Detta kan förklaras av hans samtida läkekonst som uppenbarligen var av låg kvalitet, ”grov och oviss” som Compagnon skriver. Läkarna gör bara människor ännu sjukare menade han. Och för övrig lever de varken bättre eller längre än vi andra. Utifrån sådana omständigheter är det lätt att förstå Montaignes syn på relationen mellan sjukdom och läkemedel. Trots att han led mycket av sin njursten, som han betraktade som ett arv från fadern.
”Sjukdomarna är vårt naturliga tillstånd. Man måste lära sig leva med dem utan att försöka utrota dem. Montaigne är arg på agitatorerna, på alla dessa trollkarlens lärlingar som lovar folket bättre morgondagar”, sammanfattar Compagnon.
Har man inte läst Montaignes trebandsverk Essäer får man i Compagnons bok en förnämlig vägledning. Han läser och berättar för att vi ska förstå att denna 1500-talsmänniska talar direkt till oss, till vår samtid. Det gör han inte för att han trodde sig hålla för evigheten – tvärtom gissade han att hans essäer inte skulle hålla ens i femtio år! – utan just för att han på ett då så ovanligt och modernt sätt skriver utifrån sig själv. Han skriver fram människan Montaigne, med alla brister och fel, alla självmotsägelser och ändrade hållningar. Just så framstår han på ett övertygande och mycket inspirerande sätt i En sommar med Montaigne.

 Om Montaignes essäer har jag tidigare skrivit bland annat här.

 

Svoboda och Högra sektorn i söndagens val

Judiska ledare i Ukraina, samlade vid öppnandet av ett
judiskt kulturcenter i Dnipropetrovosk.
Bild: Jewish Press.
Igår funderade jag här i bloggen på den ryska propagandan om Ukrainas "nazister, fascister och antisemiter". Igår kväll hittade jag denna intressanta artikel i Times of Israel som ger lite möjlighet till en nyktrare syn på Majdans aktivister från Svoboda och Högra sektorn.

Så särskilt starka ter de sig inte när man ser konkreta siffror och avstår från propagandan. Visst kan den nedersta, av mig understrukna raden te sig alltför rosenskimrande, men det är väl begripligt att människor som också på andra platser, som inte är indragna i väpnade konflikter, lever utsatt försöker bidra till att mildra trycket. Det hade vi nog alla gjort.

Antisemitismen finns överallt - och förstås också i både Ukraina och i Ryssland. Men ett aktivt, folkligt stöd till antisemitisk politik kan man inte avläsa i röstsiffrorna. Jag citerar rätt utförligt för begriplighetens skull, men rekommenderar förstås läsning av hela artikeln.
Jewish leaders in Ukraine expressed satisfaction with the poor showing of ultra-nationalist candidates in the country’s presidential elections and the victory by oligarch Petro Poroshenko. Poroshenko, from Odessa, won 54.4 percent of Sunday’s vote, eliminating the need for a second round, the Ukrainian Central Elections Commission announced Tuesday after counting 94 percent of the votes cast.
“The resounding victory of Poroshenko in just about every region of Ukraine not only eliminated the need for a costly second round but also sends an important message of unity,” said Josef Zissels, chairman of the Vaad Association of Jewish Organization and Communities of Ukraine.
Former Prime Minister Yulia Tymoshenko was second with 12.9 percent of the vote. Vadim Rabinovich, a Jewish community leader and businessman, finished seventh with 2.3 percent — more than the combined number of votes cast for Oleg Tyagnybok of the ultranationalist Svoboda party and for Dmytro Yarosh, leader of the Right Sector movement.
“The failure of the ultranationalists reflects a reality which we have been trying to represent all the time despite Russian propaganda’s attempt to portray Ukrainian society as intolerant,” Zissels told JTA.
Alexander Levin, president of the Jewish Community of Kiev, wrote on Facebook that Tyagnybok and Yarosh’s failure to match Rabinovich “showed that in Ukraine, there is no policy of-Semitism, period.

tisdag 27 maj 2014

Ukraina och Ryssland, vad är sant och vad är krigspropaganda och lögner för mediabruk?

Foto: Astrid Nydahl
I varje krig är sanningen det första offret. Naturligtvis. Därför har jag också värjt mig mot alla påståenden, anklagelser, bilder, ljudupptagningar och annat som kommit från Ukraina och Ryssland alltsedan händelserna på Majdan. Fick man tro den ryska propagandan är Ukraina nerlusat av både nazister och fascister. Och det som drabbade ryssarnas man i Kiev var en statskupp. Skulle man tro den ukrainska propagandan ser det ungefär likadant ut - fast tvärtom. Landet vill förstås ha maximalt stöd i sin strävan efter frihet och oberoende - och det är då ingenting att säga om det. Men det finns många händelser i den långa kedjan nu, händelser som fått mig att fundera på vem och vad som ligger bakom det ena eller andra. Det som hände i fackföreningarnas hus i Odessa var kanske något helt annat än vad det beskrivits som? Vilken roll spelade ryssarna? Och när de rysk-ukrainska människorna i öst förtvivlat utropar att de vill slippa Kiev - är det då inte möjligt att de faktiskt menar det? Jag har på nära håll alltsedan slutet av 1970-talet följt det kosovoalbanska folkets strävan efter frihet. De ville inte på villkors vis stanna inom Serbiens gränser. De hade också autonomi i det forna Jugoslavien. Den tog Milosevic ifrån dem och därmed triggade han ännu mer deras frihetslängtan. Jag har aldrig hört till dem som menat att det var ett folkrättsbrott att ge Republiken Kosova självständighet. Tvärtom. Vad innebär det för min syn på Ukraina-dramat? Jag har inga svar, varken propagandistiska, enfaldiga eller övertygade. Men jag följer med största oro det som sker just dessa dagar, då jag är rädd för att upptrappningen kan leda till något värre. Flera av mina läsare brukar med emfas hävda att jag har fel. Jag skriver det ändå.


En sommar med Montaigne, tillbaka till ron


Ett förnämligt sätt att ta sig tillbaka till vardagen är att tidigt på förmiddagen lämna hemmet och bege sig ut till Östersjökusten. Idag satt jag på Landön med kaffe och smörgås. Bakom mig följde en flock kor och kalvar med, nyfikna på allt mänskligt som kunde tänkas hända. Framför mig låg havet glittrande i en jämn och mild vågrörelse. Boken låg i mitt knä.


Astrid fick mer än gärna ta porträttbilder på djuren. De liksom utforskade henne med nyfikna blickar, de stod alldeles stilla till dess kameran slutat klicka. När hon var klar vände hela flocken och vandrade åt ett annat håll. Uppe från dungen hördes göken några gånger. Över oss svirrade svalor och dök en glada mot sin lunch i gräset.


Och jag läser i Antoine Compagnons alldeles nyutkomna En sommar med Montaigne (Atlantis, översättning av Jan Stolpe) följande om hur man tar sig tillbaka till en "rofylld tillvaro", nämligen med den antika metod han såg som förebildlig:
"... en tillvaro fylld av studier, en vitter fritid, otium studiosum, för att finna och lära känna sig själv. Likt Cicero anser Montaigne att det inte är i det offentliga livet, i världen och yrket som människan är sitt sanna jag, utan i ensamheten, meditationen och läsningen."
Så ska jag nu sträva. Och till Compagnons bok återkommer jag.

Dagens bilder är tagna av Astrid Nydahl.