Söndag kväll, mycket sent, skrev jag:
Ja, jag har följt en lång kvälls valvaka. Ja, allt
blev precis så som jag trodde. Med mig in i framtiden tar jag några
röster från vallokalsintervjuerna:
- Jag är inte så insatt, men jag har röstat.
- Jag vet egentligen ingenting om EU, men jag har röstat.
- Själv bryr jag mig inte så mycket, det var min man som ville att jag skulle följa med och rösta.
 |
| Beppe Grillo. Italiens hopp? |
När
nu Europa räknar ihop sina Grillos, sina Le Pens, sina Vlaams Belangs,
sina jobbikar, gyllene gryningar och grå skymningar, och hela den sedan
urminnes tider etablerade politiska klassen, så slutar jag - redan innan
det sker - att hysa minsta lilla förhoppning och skriver som Brecht en
gång gjorde: "Lille man, skriv ditt testamente".
 |
| Nationella Fronten. Frankrikes hopp? |
Måndag morgon och förmiddag skrev jag:
Och
när jag stiger upp denna måndag och läser det finstilta i valresultaten
frågar jag mig själv: är inte dessa resultat skriande tecken på hur
illa det står till i Sverige och Europa? Det talas ofta om
"missnöjesröster". Jag tror att det är en missvisande term. Människor
ger i sina beslut uttryck för en djup motvilja mot det som blivit en ny
kontinent präglad av företeelser de inte velat ha och framför allt inte
framöver vill ha. Jag är rädd att den hittills styrande politikerklassen
är oförmögen att se och förstå det. Framtiden bär något hittills okänt i
sitt sköte. Det första jag tänker på om jag vill förstå det är
Samuel Huntingtons bok Civilisationernas kamp.
Och så tänker jag på vad Jan Myrdal skrev för många år sedan, om att
vår samtid skulle bli "ras och religion". De motsättningar som frilagts
också nu i EU-valet är av sådan karaktär, och det finns ingenting som
talar för att framtiden skulle mildra dem, tvärtom.
 |
| Jobbik. Ungerns hopp? |
Gyllene gryning har jag
avhandlat här.
Jobbik
bland annat här, i en artikel av Ivan Andrassew.
Och en ungersk rapport från Ervin Rosenberg
kan ni läsa här.
Jag uppdaterar möjligen denna bloggpost senare idag och imorgon.
Ja, jag får denna eftermiddag uppdatera i ämnet (15:30). Det är förstås ingen tillfällighet att just Jan Myrdal skriver den text som avviker från alla andra från vänster, när han tar upp den nationella fronten i Frankrike och Marie Le Pen:
"Hon är inte bara kunnig, snabb i repliken och med stark och sympatisk framtoning i samtal, möten, debatter, radio och TV-framträdanden utan hon knyter direkt an till det som varit den traditionella franska vänsterns värderingar: republikanismen, enhetsstaten från Revolutionen, laicismen (den särskilda franska konfessionslösheten), traditionen från 1789/1793. Ja, nu till befrielsejubileet hyllar hon ”Résistancen” och det program den stod för 1944. Det är Franska Revolutionens Marseillais man sjunger på hennes möten. Den som kan förstå franska gör klokt i att lyssna till hennes framträdanden. ( Särskilt som när hon, som i Moskva sommaren 2013, medvetet talar ytterligt tydligt.)
Hon är inte socialist, anknyter inte till vare sig Marx eller Blanqui, eller ens Jaures. Hon är medvetet anti-liberal. Hon är därtill fransk nationalist också i sådant som om Frankrikes roll i Afrika eller nödvändigheten av ett eget och enbart av fransmän lett kärnvapenförsvar. Men hennes ställningstaganden är logiska och för ”vänstern” traditionellt begripliga. Utrikespolitiskt innebär det en i egentlig mening gaullistisk politik: bryta Förenta staternas vilja till världsvälde, ut ur EU, ut ur NATO, nära samarbete med Moskva, Beijing (och Berlin) och kanske med ett framtida Eurasien. Hon bekämpar den ekonomiska och kulturella nyliberalismen. Äldre franska kommunister jag talat med upplever att 90% av hennes krav är sådana de själva en gång ställde. Det må gälla frigörelsen från Washingtons dominans och från EU:s överstatliga utsugning av det franska folket till bankkapitalets fromma. Konkret angriper hon sådant som det liberalistiska järnvägsförfallet, Förenta staternas försök till kulturell hegemoni över Frankrike, monopolkapitalets dominerande roll i fransk politik och andra de traditionella frågor ”vänstern” ställt innan dess partier imploderade."
Jag väljer att
länka till hans artikel därför att jag menar att man nu seriöst måste förhålla sig till de politiska partier och rörelser som stormat in i EU-parlamentet. Vad blir den konkreta innebörden? Vad kommer det att betyda att nationellt sinnade nu samverkar i ett internationellt organ? Vad spelar Le Pen för roll, dels i förhållande till Frankrike, dels i förhållande till övriga Europa? Det brukar inte vara mycket jag håller med Myrdal om, men på en principiell punkt har han helt rätt: detta måste diskuteras.