tisdag 27 maj 2014

Hatpredikanter och mördare i Europa - då och nu

Warszawas getto, 1940-talet
Artur Szulc: ”Judarna har vapen!” – upproret i Warszawa 1943 (Norstedts)

Historien upprepar sig inte i den meningen att exakt samma händelser återkommer på samma platser. Det borde vara en självklarhet, men jag säger det ändå.

Vad som är fascism och nazism idag strider de lärda och obildade om med samma frenesi. Putins vänner håller med honom om att Ukraina är ett ormbo för just "fascister" - ett argument som säljer som smör. Putins vänner finner vi både bland brittiska partiledare (se UKIP) och vissa nationalistiska krafter som inte tycks generas det minsta av den nytsaristiska regimen i Kreml, eftersom den sammanfaller med drömmen om Eurasien.

I samband med det avklarade EU-valet slängdes epiteten som bumeranger genom medlemsländerna - just som bumeranger för de kom alltid tillbaka till avsändaren. Något jag påpekat under måndagen håller jag dock fast vid, och det är att några av de framgångsberusade nationalistiska partierna verkligen har rötter i den monumentala ondska som präglade deras hemländer under Andra världskriget. Jag behöver bara nämna pilkorsar-inspirerade Jobbik i Ungern, nationalsocialistiska Gyllene gryning i Grekland och samma andas barn i tyska NPD. 

Under den gångna helgen utfördes två blodiga attacker mot judar i Europa, först i Bryssel med fyra döda som resultat, sedan i Paris med två svårt misshandlade judar som var på väg in i synagogan för att be. Båda attentaten utfördes med största sannolikhet av en av vår tids farligaste fascistiska rörelser och ideologier: islamismens fanatiska och judehatare. Som påpekats av viktig expertis på fenomenet hade attentatet i Bryssel samma kännetecken som det i Toulouse.

För mig är detta själva lackmustestet, och varje gång det händer påminns jag om vad som faktiskt hände Europas judar under nazisters, pilkorsares och andra totalitära regimers epok. Att glömma det vore att förhålla sig likgiltig till det som alltid är ett pågående hot och som tämligen snabbt kan eskalera till något större och farligare. Just därför vill jag återvända till Artur Szulc och hans viktiga bok om upproret i Warszawa-gettot.

***

”Judarna har vapen, judarna har vapen!” – så skrek man bland de tyska soldater som skulle inta Warszawas getto i april 1943. Det de trodde skulle bli en enkel uppgift visade sig bli en blodig affär. De sista gettoinvånarna hade organiserat sig i olika judiska grupper och de hade vapen. De visste att de skulle dö och värdigheten bestod i att göra motstånd. Bakgrunden till dessa händelser tecknas översiktligt, begripligt och detaljrikt i boken vars titel ekar av samma häpnad som slog soldaterna. 

Szulc är själv född i Szczecin i Polen 1976 och har vid flera tidigare tillfällen skrivit om de polska judarnas öde och när han återkommer till ämnet gör han det för att specifikt teckna bilden av en historisk händelse. Szulc har en fil.mag i historia och arbetar i Försvarsmakten. Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod. Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941. Hans förra bok, Marodörer, medhjälpare och mördare handlar om dessa tre kategorier människor bland Polens katoliker och judar under den nazityska ockupationen 1939-1945.  Szulc är också en regelbunden medarbetare i tidskriften Allt om historia. 

Vad var det som hände i det stora judiska gettot? Sculz berättar hela historien från början efter att han i en prolog bland annat tagit ett steg framåt i tiden och berättat om vad som utspelade sig i en fängelsecell i Warszawa i mars 1949. Där steg en polsk fånge vid namn Kazimierz Moczarski in och såg att en person redan fanns där, en tysk till på köpet. Moczarski hade varit soldat i polska Hemarmén, den som nu i det kommuniststyrda Polen betraktades som reaktionär och bestående av fascister. Tysken i cellen var ingen mindre än Jürgen Stroop, f.d. generallöjtnant i Waffen-SS och direkt ansvarig för det grymma slutet i Warszawas judiska getto. Han hade tiotusentals liv på sitt samvete. Om detta möte hade jag tidigare läst hos den store polske filosofen och idéhistorikern Leszek Kołakowski (1927-2009), närmare bestämt i en essäsamling som heter Is God happy? (Penguin Books, 2012). Szulc skriver: ”Mitt emot Moczarski satt ingen annan än en kallblodig massmördare.”

Under perioden 1918-1939 upplevde den polska judenheten en blomstringstid, och enligt 1921 års konstitution hade de garanterats fulla medborgerliga rättigheter. Hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna var 1938 just judar. De fanns i alla samhällsskikt, som egna företagare, som tjänstemän, handelsmän och hantverkare, och de betraktades i första hand som sekulariserade polacker. Självklart grumlades bilden av en antisemitism som långt ifrån var unikt polsk, den fanns över hela Europa och störde sekulariserade judars utövande av de medborgerliga rättigheterna. Övergrepp och pogromer förekom inte minst i östra Europa och Ryssland. Szulc säger att ett antal antijudiska demonstrationer och bojkotter ägde rum åren 1933-37, och han noterar en särskild fientlighet mellan polska och judiska affärsmän.  I Polen fanns det tillgång till undervisning på både jiddish och hebreiska och en omfattande utgivning av tidningar (160 stycken), ett antal judiska teatrar och klubbar. Warszawas befolkning var till 33% judar, den högsta andelen för en europeisk stad.

Så angrep Hitlers Tyskland 1939. Den 1 september kom en deklaration från Polens centrala sionistorganisation med orden:
”Platsen för alla världens judar är vid Polens sida, som tillsammans med demokratierna går till strid mot det medeltida barbariets ångvält.”
Salomon Seidenmann, ordförande för den judiska riksdagsgruppen talade till kollegorna i parlamentet:
”I dag är det inte tid för diskussioner. Jag deklarerar ännu en gång att den judiska befolkningen i Polen stället sig till generalstabens förfogande utan några begränsningar och (…) är beredd att oavsett vilka offer som krävs göra det som situationen kräver. För judarna, som nu betraktar sig som jämställda medborgare i landet, är ett stort, starkt Polen idealet. Hurra för Polens seger!”
Det nazistiska greppet över den polska nationen och judarna skulle stärkas och förtrycket bli allt svårare med tiden. Under hösten 1941 införde tyskarna dödsstraff för varje människa som bistod en jude. Redan i september 1939 hade Himmler skisserat vad som skulle gälla angående ”det judiska problemet i ockuperade territorier”. Strategin var att koncentrera judarna till städer och där skulle ”judiska råd” inrättas. I oktober 1939 valdes ingenjören Adam Czerniaków till ordförande för ett judiskt råd som han själv skulle sätta samman. De skulle komma att styra över Warszawas 359,827 judar. En månad senare gjorde SS ett försök att skapa gettot. Från november och in i nya året 1940 började man spärra av gator och sommaren det året befalldes judarna att flytta till det distrikt som spärrades av. I september 1940 skrev en jude i sin dagbok:
”Först tyst, sedan allt högre och högre, spred sig från mun till min, i form av ett rykte därefter som ett faktum: getto, ett getto ska bildas.”
I november 1940 var hela fördrivningen fullbordad. Gettot avskildes från resten av staden och människorna spärrades in bakom tegelmurar, plank och taggtråd. I gettot fanns nu 360,000 människor, judar. Szulc skriver sedan mycket intressant om hur människor från att ha försökt leva ett så normalt liv som möjligt sjunker allt djupare ner i den avsedda misären. Inte minst viktigt blir här alla de selektioner som det judiska rådet tagit på sig att göra. Judarna själva får hålla i det smutsiga värvet och det är förstås också därför det skrivits så mycket litteratur om ordföranden Adam Czerniakóws liv och självmord. Tyskarnas täckmantel var att judarna skulle placeras på annan ort, men Adam Czerniaków förstod. Hans självmordsbrev till hustrun i juli 1942 sammanfattar:
”De kräver att jag ska döda barn i mitt land med mina egna händer. Jag kan inget annat göra än att dö.”
Väl framme i bokens tredje kapitel börjar berättelsen om det som skulle gå till historien som ett hjältemodigt men på förhand dömt uppror. Kapitlet heter Motstånd och börjar med att berätta om de olika judiska motståndsgrupperna. Där fanns olika ideologiska inriktningar som enades om att kontakta den polska motståndsrörelsen. ZOB, Judiska kamporganisationen, gick direkt från ord till handling, då man den 20 augusti 1942 utförde ett attentat och i oktober samma år tycks de ha förenats med Poale Zion, en vänstergrupp, och ett nytt politiskt organ uppstod, Judiska nationella kommittén ZKN. En annan organisation i gettot var Judiska militära unionen (ZZW). Jag ska här inte gå in på vad som skilde och vad som förenade de olika grupperna, det viktiga är att påpeka att de alla var uttryck för en ny och beslutsam motståndsmentalitet.

Den 19 april 1943 skulle man skicka in soldater i gettot. Det handlade om SS-folk och lettiska och ukrainska soldater. De hade väntat sig en lätt match. Sjungande nazistiska kampsånger gick de in i gettot. Det skulle utvecklas till väpnad konfrontation och det var då tyskarna började ropa ”Judarna har vapen!” medan kulorna ven runt öronen på dem.  Sculz följer sedan det nästan månadslånga upproret i detalj. Det mest intensiva hade dock brutits redan efter en vecka. Han berättar om både mod och undergång, om mänsklig självrespekt och angriparnas omänskliga brutalitet. Han säger att ryktet om upproret spred sig till såväl judiska partisangrupper som till koncentrationslägerfångar och att man inte ska underskatta dess betydelse för judisk kampvilja. Hela upprorsberättelsen är gripande stark och jag lämnar den åt bokläsaren.

I epilogen återvänder författaren till Stroop där i fängelsecellen och konstaterar sist: ”Den 6 mars 1952 hängdes han i Warszawas centralfängelse.” Artur Szulc visar med sin nya bok, att påståendet som länge varit i omlopp, att judarna skulle ”ha gått som får till sin egen död” är en sanning med modifikation. Men han visar också varför det var svårt att göra motstånd. Hans berättelse är saklig och lågmäld, den är framför allt lättläst och borde kunna utmana också vår samtid och dess ovilja att syssla med just den gigantiska katastrof som utspelade sig bland annat i Polen under åren 1939 – 1945.

måndag 26 maj 2014

300.000 tyska röster på NPD

Udo Voigt med KKK-veteranen David Duke. Foto: Wiki
Är det ett problem att 300.000 tyskar (1% av 30 miljoner röstande igår) lade sin röst på Udo Voigt och hans nationalsocialistiska (nazistiska om ni så önskar) parti Nationaldemokratische Partei Deutschlands, NPD?

Jag menar att det är ett verkligt problem, helt i paritet med alla de greker som röstade på Gyllene gryning och de ungrare som röstade på Jobbik. Vi måste, också nu, förstå att skilja på dessa växande partier och inte bunta samman dem i en enda röra med epitet som ”högerextremister”, ”fascister”, ”nazister” eller något annat.

Det är nämligen ett faktum att NPD, precis som Gyllene gryning, är klart nationalsocialistiskt. Jobbik har andra rötter, nämligen i Pilkorsrörelsen som med sådan intensitet och övertygelse slaktade ungerska judar under Andra världskriget.

NPD får också en stark symbolisk effekt med sina 300.000 röster. Det är ett tyskt parti som i sitt program talar om folkets ”lebensraum” och därför väcker gamla onda andar till liv igen. Det som Udo Voigt publicerade på valdagen fick många tyskar att känna rysningarna komma: ”Ein Kreuz von meiner Hand, für UDO, VOLK und VATERLAND”.

Det beror, menar jag, enbart på Tysklands moderna historia, som präglas så hårt av Hitlertidens folkmord och erövringspolitik. Hitler kastar förstås sin skugga över varje uttryck NPD använder i den riktningen. Det går inte att titta på andra hållet och säga att de ”bara” fick ett mandat i EU-parlamentet. De representerar en rätt så rejäl skara människor. I delstaterna Sachsen, Thüringen och Mecklenburg-Vorpommern röstade 3,6 procent respektive 3,4 procent och 3 procent på Udo Voigt och NPD. En av Voigts vänner är den amerikanske vitmakt-propagandisten David Duke som har ett förflutet i Ku Klux Klan.

Inte heller sådant kan man bortse ifrån. Summa summarum: historisk symbolik är mycket viktig i de tyska och grekiska fallen, liksom i det ungerska. Men det finns verkligen inget skäl att ta Sannfinländarna, Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna eller UKIP i munnen samtidigt. Gör man det har man inte förstått väsentliga och grundläggande skillnader mellan de politiska rörelser som nu gått så starkt framåt. Att det tyska fallet är symbolladdat är heller ingen ursäkt för den alltför vanliga demoniseringen av landet. Tvärtom är det ju så att Tyskland och tyskarna, mer än något annat av det katastrofala krigets angriparländer gjort och gör upp med det förflutna. Det krävs både is i magen och nykter analys nu. Alldeles särskilt mycket just nu.

Europas hopp? Några tankar efter EU-valet

Söndag kväll, mycket sent, skrev jag:

Ja, jag har följt en lång kvälls valvaka. Ja, allt blev precis så som jag trodde. Med mig in i framtiden tar jag några röster från vallokalsintervjuerna:

- Jag är inte så insatt, men jag har röstat.

- Jag vet egentligen ingenting om EU, men jag har röstat.

- Själv bryr jag mig inte så mycket, det var min man som ville att jag skulle följa med och rösta.

Beppe Grillo. Italiens hopp?
När nu Europa räknar ihop sina Grillos, sina Le Pens, sina Vlaams Belangs, sina jobbikar, gyllene gryningar och grå skymningar, och hela den sedan urminnes tider etablerade politiska klassen, så slutar jag - redan innan det sker - att hysa minsta lilla förhoppning och skriver som Brecht en gång gjorde: "Lille man, skriv ditt testamente".

Nationella Fronten. Frankrikes hopp?
Måndag morgon och förmiddag skrev jag:

Och när jag stiger upp denna måndag och läser det finstilta i valresultaten frågar jag mig själv: är inte dessa resultat skriande tecken på hur illa det står till i Sverige och Europa? Det talas ofta om "missnöjesröster". Jag tror att det är en missvisande term. Människor ger i sina beslut uttryck för en djup motvilja mot det som blivit en ny kontinent präglad av företeelser de inte velat ha och framför allt inte framöver vill ha. Jag är rädd att den hittills styrande politikerklassen är oförmögen att se och förstå det. Framtiden bär något hittills okänt i sitt sköte. Det första jag tänker på om jag vill förstå det är Samuel Huntingtons bok Civilisationernas kamp. Och så tänker jag på vad Jan Myrdal skrev för många år sedan, om att vår samtid skulle bli "ras och religion". De motsättningar som frilagts också nu i EU-valet är av sådan karaktär, och det finns ingenting som talar för att framtiden skulle mildra dem, tvärtom.

Jobbik. Ungerns hopp?
Gyllene gryning har jag avhandlat här.
Jobbik bland annat här, i en artikel av Ivan Andrassew.
Och en ungersk rapport från Ervin Rosenberg kan ni läsa här.

Jag uppdaterar möjligen denna bloggpost senare idag och imorgon.

Ja, jag får denna eftermiddag uppdatera i ämnet (15:30). Det är förstås ingen tillfällighet att just Jan Myrdal skriver den text som avviker från alla andra från vänster, när han tar upp den nationella fronten i Frankrike och Marie Le Pen:
"Hon är inte bara kunnig, snabb i repliken och med stark och sympatisk framtoning i samtal, möten, debatter, radio och TV-framträdanden utan hon knyter direkt an till det som varit den traditionella franska vänsterns värderingar: republikanismen, enhetsstaten från Revolutionen, laicismen (den särskilda franska konfessionslösheten), traditionen från 1789/1793. Ja, nu till befrielsejubileet hyllar hon ”Résistancen” och det program den stod för 1944. Det är Franska Revolutionens Marseillais man sjunger på hennes möten. Den som kan förstå franska gör klokt i att lyssna till hennes framträdanden. ( Särskilt som när hon, som i Moskva sommaren 2013, medvetet talar ytterligt tydligt.)
Hon är inte socialist, anknyter inte till vare sig Marx eller Blanqui, eller ens Jaures. Hon är medvetet anti-liberal. Hon är därtill fransk nationalist också i sådant som om Frankrikes roll i Afrika eller nödvändigheten av ett eget och enbart av fransmän lett kärnvapenförsvar. Men hennes ställningstaganden är logiska och för ”vänstern” traditionellt begripliga. Utrikespolitiskt innebär det en i egentlig mening gaullistisk politik: bryta Förenta staternas vilja till världsvälde, ut ur EU, ut ur NATO, nära samarbete med Moskva, Beijing (och Berlin) och kanske med ett framtida Eurasien. Hon bekämpar den ekonomiska och kulturella nyliberalismen. Äldre franska kommunister jag talat med upplever att 90% av hennes krav är sådana de själva en gång ställde. Det må gälla frigörelsen från Washingtons dominans och från EU:s överstatliga utsugning av det franska folket till bankkapitalets fromma. Konkret angriper hon sådant som det liberalistiska järnvägsförfallet, Förenta staternas försök till kulturell hegemoni över Frankrike, monopolkapitalets dominerande roll i fransk politik och andra de traditionella frågor ”vänstern” ställt innan dess partier imploderade."
Jag väljer att länka till hans artikel därför att jag menar att man nu seriöst måste förhålla sig till de politiska partier och rörelser som stormat in i EU-parlamentet. Vad blir den konkreta innebörden? Vad kommer det att betyda att nationellt sinnade nu samverkar i ett internationellt organ? Vad spelar Le Pen för roll, dels i förhållande till Frankrike, dels i förhållande till övriga Europa? Det brukar inte vara mycket jag håller med Myrdal om, men på en principiell punkt har han helt rätt: detta måste diskuteras.

söndag 25 maj 2014

Valmöjligheter? Söndag 25 maj

Idag blir det en bloggpost där endast orden får tala. Det finns ett mycket stort allvar bakom det faktum att jag avstår bildbloggandet. Ni vet alla vad det är för en helg som både ligger bakom och som väntar oss.

Söndagen den 25 maj är förvisso ett viktigt datum. Några parlamentariska val - mer eller mindre äkta - hålls runt om i Europa. Det ukrainska valet är i mina ögon lika fruktat som väntat. Redan under lördagen rapporterades om skadade journalister. Valobservatörerna lär väl inte heller gå helt fria från landets etniskt definierade, mycket mordiska, undergrävande verksamhet. Valen lär under alla omständigheter inte kunna genomföras i hela landet och det är ju precis vad Putin-regimen strävade efter.

Lördagens mord på flera personer vid Bryssels Judiska museum är ännu en påminnelse om hur antisemitismen gestaltar sig i dagens Europa. Vi har sett flera sådana attentat de senaste åren utförda av lokala islamister - vilka förenas av sitt djupa hat mot just judar. Om jag tolkar skeendet rätt kommer vi ganska snart att veta vilka de skyldiga i Bryssel är. Judarna - i alla fall majoriteten av dem - vet förstås var deras fiender finns numera. Ändå kan man ju inte - även om gärningsmännen sent på lördagen sades vara gripna - vara helt säker på vem de är. Mot bakgrund av tidigare dåd av samma sort, bland annat i Paris och Toulouse, tycker jag inte att islamisterna är en vågad gissning.

Anti-terror expert: Brussels museum attack follows Toulouse pattern

Det är förmodligen inte en tillfällighet att den mordiska attacken sker just i Bryssel. De val till EU-parlamentet som äger rum under söndagen attraherar just en vildvuxen skara antisemiter och populister av värsta slag, som Gyllene gryning i Grekland, Jobbik i Ungern, bulgariska nynazister, Svenskarnas parti i vårt eget land och många andra. Dessutom har vi hela floran av populistiska partier som rider på en i högsta grad välmotiverad skepsis mot sina respektive länders politiska klass, och där tycks UKIP bland britterna bli den största vinnaren, även om man förstås inte kan bortse från den franska nationella fronten, som under Marine Le Pen vunnit stora framgångar, eller belgiska Vlaams Belang (tungt antisemitiskt belastat i sin historia liksom franska FN), Lega Nord i Italien eller FPÖ i Österrike. Jag har säkert missat flera viktiga aktörer men nöjer mig med att nämna dessa idag.

När jag går till nattvilan denna natt mellan lördagen och söndagen tänker jag efter långa diskussioner här hemma: det vore uselt av oss européer om vi inte efter nazismens folkmord på judar kunde se till att denna försvinnande lilla grupp kunde leva i full frihet och trygghet i vår del av världen. Är inte de miljoner mördade under åren 1934-1945 tillräckligt uppfordrande för att vi ska förstå det?

Times of Israel uppdaterar idag:
"Two of the four fatalities from a Saturday shooting at Brussels’ Jewish museum were an Israeli couple from Tel Aviv, the Foreign Ministry said Sunday morning. Authorities have notified the families of the two, a man and a woman in their fifties, who were touring the city.The Foreign Ministry said it was in contact with local police and that the bodies would be flown to Israel for burial as soon as they were no longer required by the investigation. The third fatality was a female volunteer at the Jewish Museum of Belgium, according to an unconfirmed report Saturday night on the news site HLN.be, which is the online edition of the Het Laatste Nieuws daily.A fourth victim, whom HLN reported was a 23-year-old employee of the museum, was initially hospitalized in critical condition, and it was announced Sunday morning that he had passed away from his injuries."
Uppdatering söndag 12:52
Två män har skadats svårt efter att ha attackerats utanför en synagoga i Paris idag. 

Jag insisterar och går inte till vallokalen idag. Jag tänkte för en kort stund att det vore en form av motståndshandling att lägga en fredlig och civiliserad röst efter att morden i Bryssel ägt rum. Men så tänkte jag en runda till och ställde mig själv frågorna: vad kan  EU-parlamentet egentligen göra i en ordning som ger kommissionen den avgörande makten, och vad kan de svenska politiska partierna alls bidra med? Det skulle vara att man röstade på den person som fick rösten i förra valet. Men inte ens henne har jag förtroende för längre. För de missnöjda och kverulantiska återstår Schyman och Åkesson - de får med sina kandidater betraktas som "alternativ" till riksdagens alla trötta och uttjänta partier och det är ju inte mycket att komma med. Ur den aspekten är väl Lars Vilks kommentar idag en höjdpunkt:
"Lite roligare är det att följa EU-valet. Estetik och strategi är inte särskilt komplexa men engagemanget har uppenbarligen blivit rätt stort. Jag kan inte minnas att man tidigare har gjort någon större affär av den här tillställningen. Nu ligger den på linje med Schlagerfestivalen. I motsats till konsten är utbudet ytterligt anpassat till brukarna och till bestämda brukargrupper"
Frågan som får avrunda är enkel: valmöjligheter?



lördag 24 maj 2014

Inför morgondagens val: Theodore Dalrymples föreläsning "Life at the Top: The Worldview That Makes the Elites"



Jag såg en helt kort stund gårdagens så kallade debatt inför EU-valet. Det var en bedrövlig smörja, förtjänstfullt fördelad på de deltagande partiföreträdarna. Det de sa övertygade mig ännu en bit om nödvändigheten att avstå. Istället vill jag rekommendera detta föredrag av Theodore Dalrymple, en av få samtida essäister jag läser allt jag kommer över av, med samma nyfikenhet som jag annars öppnar klassiker från helt andra tider. Lyssna särskilt på det han säger om den europeiska unionens politiska klass, och reflektera över morgondagens "val".

Förbannade tystnad - om och om igen...

Den här boken, Förbannade tystnad, gav jag ut 1988. Det var det fina Stockholmsbaserade förlaget Interculture som gav ut den. Jag var stolt som en tupp, inte minst för att det förlaget fr.a. gav ut fransk litteratur i översättning, och det var inga lättviktare precis: Marguerite Duras, Jeanne Cordelier, Julien Bigras, Henri Michaux och Julien Gracq, bland många andra.

Boken har tyngt mig vid flera tillfällen. På omslaget står det “roman”, på titelsidan “Berättelsen om en barndom”. Min ambivalens var densamma som säkert drabbat andra författare. Min strategi var att bokens berättelser skulle ha en förankring i min egen erfarenhet. Jag var endast 35 år gammal när jag började skriva, min relation med föräldrarna var dålig. Mammas sjukdom gjorde det särskilt svårt. Jag vet att hon fällde många tårar på grund av min berättelse.

Nå, jag mitt dumma fån bytte ut namn, jag lät verkliga händelser utspela sig någon annanstans och med andra personer, jag bytte också mitt eget namn trots att jag-formen var den självklara, och trodde att det skulle räcka för att maskera verkligheten och göra den mer till fiktion. Och jag misslyckades, naturligtvis. Min pappa blev rasande och kontaktade Sydsvenskan, som slog upp saken med ett jättereportage. Författarförbundets ordförande Jan Gehlin intervjuades och han fastslog den självklara rätten till en “subjektiv sanning”. Jag tackade nej tre gånger, men insåg sedan att jag var tvungen att svara på kritiken. Det gjorde jag. Men rätt blev det aldrig. Trots en reparerad och mångårig bra relation med pappa, kom saken upp igen alldeles mot slutet av hans liv.

Nu skriver jag en ny barndomsberättelse. Jag vill med den framför allt berätta om det Malmö som inte längre finns. Arbetarstaden Malmö med sina industrier och varv. Om barndomen på Sevedsplan och Lorensborg, om första tiden som fri ung man på Gamla Väster, om hur jag bildade familj och levde i förfärliga förorter innan uppbrottet kom 1982 och vi hela familjen flyttade till Kristianstadstrakten, som både jag, barnen och barnbarnen blivit trogna.

Den här gången ska inte misstaget upprepas. De personer som omnämns i boken ska få läsa den innan jag lämnar över ett färdigt manus till förlag.



fredag 23 maj 2014

400-årskalas, tiggare och hemlösa


För knappt ett år sedan tog jag den här bilden i Kristianstads centrum. Så brukar det se ut. De vardagligaste inslagen i centrum är rumänska tiggare, niqab-klädda kvinnor och de hemlösa och/eller drogberoende.

Igår fyllde vår stad 400 år. Faktiskt på dagen. Danske Kong Christian IV befann sig den 22 maj 1614 på Hammarshus (ett stenkast från min bostad) och satte sin signatur på de papper som gjorde vår stad till just en stad.

Det var med andra ord en cirkus utan like här med besök av den svenska ockupationsmaktens kung och hans drottning (vår egen Dronning Margrethe och hennes vinodlande poet till prins, Henrik, hade tackat nej). Hela staden befann sig på gator och torg. Kvällen avslutades med ett gigantisk uppförande av Carmina Burana.

Njöt vi? Vi var inte ens där! En dag som den gäller det att låsa med dubbla lås. Bevara lugnet. Lysa frid över kvällen. Sitta tysta tillsammans med något gott att dricka. Avstå massan. Avstå smärtorna i ben och rygg. Avstå "jag var där"-känslorna. Jag var alltså inte där.

Men det slog mig att tiggarna, de hemlösa och missbrukarna inte syntes i rapporteringen. Och så slog det mig att den storslagna kvällsmåltiden på rådhuset naturligtvis gästades av alla stadens monarkimotståndare och republikaner ur överheten, affärslivet samt kultur- och mediaskråen, som så gärna frotterar sig med kungahuset när de får en chans (guldkort i himlen tänker de). Jag hade kunnat ge er namnen på de ryggradslösa men avstår. Det är inte min uppgift att skicka giftpilar på människor.

Torsdagen slutade med ett kärt och oväntat besök: min vän sedan minst hundra år, poeten Per Helge och hans hustru Gunnel stannade på vägen hem från Frankrike. Det var en stor överraskning och ett stund av den mest äkta glädje man kan tänka sig, över en enkel kopp kaffe. Ibland inser man särskilt tydligt vad man saknar, nämligen ett umgänge med de allra närmaste - som omöjliggörs av rent geografiska fakta.

Fredag nu. Fredag för hela slanten. Vi går till ännu en dag av skånsk sommar. Tar djupa andetag, tröstar de lidande och torkar deras tårar. Försöker se med förtröstan på den kommande helgen. Ungefär så.


torsdag 22 maj 2014

Dagar - vanliga eller typiska

"Typisk dag"? Foto: Astrid Nydahl
Det finns inga vanliga dagar.

När jag vaknar en torsdag tänker jag att den väl ska gestalta sig ungefär som onsdagen.

Kvällen kommer, jag dricker det jag ska och tuggar det jag ska, och när kvällen går mot sitt slut vet jag det. Det finns inga vanliga dagar. Också den dagen blev en dag av hot, fruktan, ångest och död.

Om den vanliga dagen är liv så är den typiska dagen död. Det finns inga vanliga dagar, jag stiger upp till det jag numera betraktar som typiska dagar.


onsdag 21 maj 2014

Lionel Trilling: The Liberal Imagination

I förordet till nyutgåvan av Lionel Trillings The Liberal Imagination (New York Review Books Classics 2008 - originalutgåva1950), skriver Louis Menand:
“The first thing to say about The Liberal Imagination is that it is a cold war book, though it is by no means the last thing to say about it. It appeared around the same time as Arthur Schlesinger Jr.´s The Vital Center, Richard Grossman´s The God That Failed and George Orwell´s 1984 – books that belong to the case for a liberal anticommunism.
Trilling was certainly a liberal anti-communist. Orwell was one of his heroes: Trilling reviewed 1984 in The New Yorker (where he called the book ‘momentous’) and wrote an introduction to the 1952 reprint of Orwell´s exposé of Stalinist hypocrisy and brutality, Homage to Catalonia (…) Anyone likely to pick up The Liberal Imagination in 1950 would have understood it as a warning against the dogmatism an philistinism of the fellow-traveling mentality, and, later in his life, Trilling explicitly acknowledged that he had intended the collection to be an attack on Stalinism .”
Detta korta utdrag från förordet är erbjuder skäl nog att läsa boken. Jag ser i innehållsförteckningen att essäerna handlar om bl.a. Sherwood Anderson, Huckleberry Finn, Kipling, Freud, Kinsey-rapporten, F. Scott Fitzgerald, konsten och rikedomen, betydelsen av litterära idéer och en rad andra ämnen mellan himmel och jord.

Jag såg att Bruce Springsteen talade om vikten av att skildra det som skiljer ”den amerikanska drömmen” från hur den amerikanska verkligheten ser ut. Trillings essä Reality in America kanske också närmar sig den saken. Vi får se.

Kan förresten inte låta bli att nämna en fin mening i förordet, om att kulturen är en hund som jagar sin egen svans. Huvudet och svansen byter ständigt plats, och:
”Yesterday´s scandal is today´s sacred cow” 
Behöver man egentligen meditera kring särskilt mycket mer när man funderar på gårdagen och nuet?  Och behöver man särskilt längre grubbla på det europeiska "läget" när man tänker på de senaste tjugo årens utveckling, från Balkankrigens förödande mordmaskiner till Ukrainas balanserande på randen av en avgrund? När det gäller krig och fred tror jag att Trilling kunde ha skrivit väldigt klokt om just dessa dagar och vad dogmatismen innebär.

tisdag 20 maj 2014

Tisdagsblandning om privat och politiskt

Foto: Astrid Nydahl
Igår fyllde mitt barnbarn Hugo nio år. Hans Alströmsyndrom fortsätter att göra livet svårt för honom. Inte bara syn- och hörselproblemen försvåras, också annat, som skoliosen som kröker hans ryggrad i sidled, gör att han har ständiga smärtor.

Det finns annat i det privata som är tungt, men jag tänker mest på det som sägs angå oss i det politiska livet, det vill säga i maktens salar, här hemma och i Bryssel. Eftersom jag bestämt mig för att avstå från att ge min röst är jag lite extra observant på hur den politiska lögnen gestaltar sig denna gång, både på de patetiska valplakaten som nu syns överallt i staden, och i de färgglada och förföriska flygblad och andra trycksaker som trängs i brevlådan.

Jag plockar lite ur en Aftonbladet-artikel:

"Stoppa det organiserade tiggeriet" säger SD.

Min kommentar: Kan politiker som väljs till EU-parlamentet göra det? Nej, det kan de inte. Vi har, sägs det, varit med och beslutat om "fri rörlighet" mellan unionens länder. Då måste väl själva fördragstexten skrivas om?

KD säger: "EU ska bekämpa organiserad brottslighet men inte röra vår äldreomsorg"

Jaha, tänker jag då och undrar om EU-parlamentet avgör hur den svenska äldreomsorgen ska se ut. Nej, det gör det inte.

AB skriver: "Vänsterpartiet vill omförhandla svenska medlemskapet och Folkpartiet vill gå med i Nato."

Och kommenterar: "Ingen av de här frågorna har något med EU-parlamentet att göra. Om man vill gå ur EU skulle man rent hypotetiskt kunna genomföra en folkomröstning i Sverige, men det har aldrig gjorts. Nato kan bara vi besluta om."

Så där kunde man fortsätta med varje parti som ställer upp i valet den 25 maj. Men det får räcka så här. Bluff och båg, bedrägeri och populism från början till slut. Alla de åtta riksdagspartierna plus det där obskyra lilla partiet som med sina initialer brukar förväxlas med Finansinspektionen och något slags junirörelse tävlar om att finna den fyndigast formulerade lögnen.

Jag röstade ja till EU-medlemskap. Jag röstade ja till euron. Jag lade en personröst i senaste EU-valet. Men det är slut med det nu. Min röst är det ingen som får. Jag ställer mig inte i dessa köer. Jag avstår från att bli valboskap åt den bedrägliga politikerklassen. Det finns bara två ord jag kan kontra med, för säkerhets skull två gånger: Nej tack. Nej tack!

Från Dagens Nyheter snappar jag upp följande:

Men vad händer med demokratin när medborgarna inte utnyttjar sin rösträtt? I det senaste valet till EU-parlamentet röstade mindre än hälften av de röstberättigade EU-medborgarna. Det hjälpte inte ens att vissa länder, som Grekland, gjorde röstningen till ett lagstadgat obligatorium. Bara varannan grek röstade i EU-valet 2009.
–Vad det gäller Europeiska unionen är det inte det låga valdeltagandet som är det största problemet med demokratin. EU-parlamentet är ju inget parlament i vanlig mening. Det bildas ingen regering på europeisk nivå som ska ha stöd i parlamentet, så som det är i de nationella parlamenten.
–Även om 100 procent av EU-medborgarna gick och röstade skulle det finnas ett demokratiskt underskott, eftersom väljarna inte har olika regeringsalternativ att ta ställning till, säger Mikael Sandberg.

Och när det gäller den mer vardagliga vakthållningen om demokratiska principer (yttrande- och tryckfrihet inte minst) tycker jag att ni ska läsa Mikael Jalvings krönika om svenska tillstånd och rättsövergrepp (i samband med den anmärkningsvärda domen mot Dan Park).





måndag 19 maj 2014

I sol och regn med Torgny Lindgrens Klingsor

Rapsfält i regnmörker, vid Trolle-Ljungby, söndagen 18 maj. Foto: Astrid Nydahl



Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv. Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår. Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor. Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var." 

Från lördagens högsommarväder hamnade vi i söndagens hällregn. Både i Knopparp uppe på åsen och i Åhus ute vid havet, satt vi och njöt värmen och vilan, småbarnen kastade de kläder de hade och rusade ut i Östersjön och försäkrade sina föräldrar att vattnet inte var kallt. När söndagen kom stod vi och tvekade. Vi tog ändå korgen med oss och medan regnet piskade satt vi kvar inne i bilen med kaffe och smörgås därute på Landön. Vi kunde se de alldeles små båtarna som gått ut en liten aning från hamnen, där fiskarna stod upp som skuggor mot horisonten, förhoppningsfulla med sina spön, för att kanske få med sig någon söndagsfisk hem.

I söndagsregnets mörker ägnade jag mig, väl hemkommen, åt läsning. Parallelläser några stycken just nu, och noterar särskilt att Torgny Lindgrens Klingsor gör mig på sällsynt gott humör. Han skrönor, hans humor och berättarkonst kan förvandla nästan vem som helst till en ljusare människa. ”Huvudperson” i berättelsen är väl egentligen ”konsten”, som symbol för den skapande människan och som konkret erfarenhet för den frihetslängtande. Klingsor själv är i högsta grad uppfylld av sitt livsverk. När han reser till Paris för att komma konsten nära nöjer han sig med att söka upp ateljéernas och kursernas adresser, där han från andra sidan gatan ser de blivande konstnärerna, modellerna och lärarna komma och gå. Själv tycker han sig ha allt det bakom sig. Han menar sig vara en fulländad konstnär som helt kan ägna sig åt stilleben-måleriet. Han ser liv i tingen, han besjälar glasen, krukorna och tallrikarna. 

Hans enda djupt mänskliga kontakt är med kvinnan i Malmö som till en början var hans handledare när han lärde sig måla utifrån studieförbundets kursbrev. Jag läser och förundras och förstår att man hos Lindgren aldrig kan veta vad som är skröna och vad som är fysisk förankring. Det är själva poängen med honom. Kanske är det som när man läste sin barndoms sagor och äventyrsberättelser, man låter sig dras med, man njuter och man reflekterar över den visdom som både Lindgren och hans gestalter sprider.

På Landön i hällregn, söndagen 18 maj. Foto: Astrid Nydahl