Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 24 maj 2014
Inför morgondagens val: Theodore Dalrymples föreläsning "Life at the Top: The Worldview That Makes the Elites"
Jag såg en helt kort stund gårdagens så kallade debatt inför EU-valet. Det var en bedrövlig smörja, förtjänstfullt fördelad på de deltagande partiföreträdarna. Det de sa övertygade mig ännu en bit om nödvändigheten att avstå. Istället vill jag rekommendera detta föredrag av Theodore Dalrymple, en av få samtida essäister jag läser allt jag kommer över av, med samma nyfikenhet som jag annars öppnar klassiker från helt andra tider. Lyssna särskilt på det han säger om den europeiska unionens politiska klass, och reflektera över morgondagens "val".
Förbannade tystnad - om och om igen...
Boken har tyngt mig vid flera tillfällen. På omslaget står det “roman”, på titelsidan “Berättelsen om en barndom”. Min ambivalens var densamma som säkert drabbat andra författare. Min strategi var att bokens berättelser skulle ha en förankring i min egen erfarenhet. Jag var endast 35 år gammal när jag började skriva, min relation med föräldrarna var dålig. Mammas sjukdom gjorde det särskilt svårt. Jag vet att hon fällde många tårar på grund av min berättelse.
Nå, jag mitt dumma fån bytte ut namn, jag lät verkliga händelser utspela sig någon annanstans och med andra personer, jag bytte också mitt eget namn trots att jag-formen var den självklara, och trodde att det skulle räcka för att maskera verkligheten och göra den mer till fiktion. Och jag misslyckades, naturligtvis. Min pappa blev rasande och kontaktade Sydsvenskan, som slog upp saken med ett jättereportage. Författarförbundets ordförande Jan Gehlin intervjuades och han fastslog den självklara rätten till en “subjektiv sanning”. Jag tackade nej tre gånger, men insåg sedan att jag var tvungen att svara på kritiken. Det gjorde jag. Men rätt blev det aldrig. Trots en reparerad och mångårig bra relation med pappa, kom saken upp igen alldeles mot slutet av hans liv.
Nu skriver jag en ny barndomsberättelse. Jag vill med den framför allt berätta om det Malmö som inte längre finns. Arbetarstaden Malmö med sina industrier och varv. Om barndomen på Sevedsplan och Lorensborg, om första tiden som fri ung man på Gamla Väster, om hur jag bildade familj och levde i förfärliga förorter innan uppbrottet kom 1982 och vi hela familjen flyttade till Kristianstadstrakten, som både jag, barnen och barnbarnen blivit trogna.
Den här gången ska inte misstaget upprepas. De personer som omnämns i boken ska få läsa den innan jag lämnar över ett färdigt manus till förlag.
fredag 23 maj 2014
400-årskalas, tiggare och hemlösa
För knappt ett år sedan tog jag den här bilden i Kristianstads centrum. Så brukar det se ut. De vardagligaste inslagen i centrum är rumänska tiggare, niqab-klädda kvinnor och de hemlösa och/eller drogberoende.
Igår fyllde vår stad 400 år. Faktiskt på dagen. Danske Kong Christian IV befann sig den 22 maj 1614 på Hammarshus (ett stenkast från min bostad) och satte sin signatur på de papper som gjorde vår stad till just en stad.
Det var med andra ord en cirkus utan like här med besök av den svenska ockupationsmaktens kung och hans drottning (vår egen Dronning Margrethe och hennes vinodlande poet till prins, Henrik, hade tackat nej). Hela staden befann sig på gator och torg. Kvällen avslutades med ett gigantisk uppförande av Carmina Burana.
Njöt vi? Vi var inte ens där! En dag som den gäller det att låsa med dubbla lås. Bevara lugnet. Lysa frid över kvällen. Sitta tysta tillsammans med något gott att dricka. Avstå massan. Avstå smärtorna i ben och rygg. Avstå "jag var där"-känslorna. Jag var alltså inte där.
Men det slog mig att tiggarna, de hemlösa och missbrukarna inte syntes i rapporteringen. Och så slog det mig att den storslagna kvällsmåltiden på rådhuset naturligtvis gästades av alla stadens monarkimotståndare och republikaner ur överheten, affärslivet samt kultur- och mediaskråen, som så gärna frotterar sig med kungahuset när de får en chans (guldkort i himlen tänker de). Jag hade kunnat ge er namnen på de ryggradslösa men avstår. Det är inte min uppgift att skicka giftpilar på människor.
Torsdagen slutade med ett kärt och oväntat besök: min vän sedan minst hundra år, poeten Per Helge och hans hustru Gunnel stannade på vägen hem från Frankrike. Det var en stor överraskning och ett stund av den mest äkta glädje man kan tänka sig, över en enkel kopp kaffe. Ibland inser man särskilt tydligt vad man saknar, nämligen ett umgänge med de allra närmaste - som omöjliggörs av rent geografiska fakta.
Fredag nu. Fredag för hela slanten. Vi går till ännu en dag av skånsk sommar. Tar djupa andetag, tröstar de lidande och torkar deras tårar. Försöker se med förtröstan på den kommande helgen. Ungefär så.
torsdag 22 maj 2014
Dagar - vanliga eller typiska
![]() |
| "Typisk dag"? Foto: Astrid Nydahl |
När jag vaknar en torsdag tänker jag att den väl ska gestalta sig ungefär som onsdagen.
Kvällen kommer, jag dricker det jag ska och tuggar det jag ska, och när kvällen går mot sitt slut vet jag det. Det finns inga vanliga dagar. Också den dagen blev en dag av hot, fruktan, ångest och död.
Om den vanliga dagen är liv så är den typiska dagen död. Det finns inga vanliga dagar, jag stiger upp till det jag numera betraktar som typiska dagar.
onsdag 21 maj 2014
Lionel Trilling: The Liberal Imagination
“The first thing to say about The Liberal Imagination is that it is a cold war book, though it is by no means the last thing to say about it. It appeared around the same time as Arthur Schlesinger Jr.´s The Vital Center, Richard Grossman´s The God That Failed and George Orwell´s 1984 – books that belong to the case for a liberal anticommunism.
Trilling was certainly a liberal anti-communist. Orwell was one of his heroes: Trilling reviewed 1984 in The New Yorker (where he called the book ‘momentous’) and wrote an introduction to the 1952 reprint of Orwell´s exposé of Stalinist hypocrisy and brutality, Homage to Catalonia (…) Anyone likely to pick up The Liberal Imagination in 1950 would have understood it as a warning against the dogmatism an philistinism of the fellow-traveling mentality, and, later in his life, Trilling explicitly acknowledged that he had intended the collection to be an attack on Stalinism .”Detta korta utdrag från förordet är erbjuder skäl nog att läsa boken. Jag ser i innehållsförteckningen att essäerna handlar om bl.a. Sherwood Anderson, Huckleberry Finn, Kipling, Freud, Kinsey-rapporten, F. Scott Fitzgerald, konsten och rikedomen, betydelsen av litterära idéer och en rad andra ämnen mellan himmel och jord.
Jag såg att Bruce Springsteen talade om vikten av att skildra det som skiljer ”den amerikanska drömmen” från hur den amerikanska verkligheten ser ut. Trillings essä Reality in America kanske också närmar sig den saken. Vi får se.
Kan förresten inte låta bli att nämna en fin mening i förordet, om att kulturen är en hund som jagar sin egen svans. Huvudet och svansen byter ständigt plats, och:
”Yesterday´s scandal is today´s sacred cow”Behöver man egentligen meditera kring särskilt mycket mer när man funderar på gårdagen och nuet? Och behöver man särskilt längre grubbla på det europeiska "läget" när man tänker på de senaste tjugo årens utveckling, från Balkankrigens förödande mordmaskiner till Ukrainas balanserande på randen av en avgrund? När det gäller krig och fred tror jag att Trilling kunde ha skrivit väldigt klokt om just dessa dagar och vad dogmatismen innebär.
tisdag 20 maj 2014
Tisdagsblandning om privat och politiskt
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det finns annat i det privata som är tungt, men jag tänker mest på det som sägs angå oss i det politiska livet, det vill säga i maktens salar, här hemma och i Bryssel. Eftersom jag bestämt mig för att avstå från att ge min röst är jag lite extra observant på hur den politiska lögnen gestaltar sig denna gång, både på de patetiska valplakaten som nu syns överallt i staden, och i de färgglada och förföriska flygblad och andra trycksaker som trängs i brevlådan.
Jag plockar lite ur en Aftonbladet-artikel:
"Stoppa det organiserade tiggeriet" säger SD.
Min kommentar: Kan politiker som väljs till EU-parlamentet göra det? Nej, det kan de inte. Vi har, sägs det, varit med och beslutat om "fri rörlighet" mellan unionens länder. Då måste väl själva fördragstexten skrivas om?
KD säger: "EU ska bekämpa organiserad brottslighet men inte röra vår äldreomsorg"
Jaha, tänker jag då och undrar om EU-parlamentet avgör hur den svenska äldreomsorgen ska se ut. Nej, det gör det inte.
AB skriver: "Vänsterpartiet vill omförhandla svenska medlemskapet och Folkpartiet vill gå med i Nato."
Och kommenterar: "Ingen av de här frågorna har något med EU-parlamentet att göra. Om man vill gå ur EU skulle man rent hypotetiskt kunna genomföra en folkomröstning i Sverige, men det har aldrig gjorts. Nato kan bara vi besluta om."
Så där kunde man fortsätta med varje parti som ställer upp i valet den 25 maj. Men det får räcka så här. Bluff och båg, bedrägeri och populism från början till slut. Alla de åtta riksdagspartierna plus det där obskyra lilla partiet som med sina initialer brukar förväxlas med Finansinspektionen och något slags junirörelse tävlar om att finna den fyndigast formulerade lögnen.
Jag röstade ja till EU-medlemskap. Jag röstade ja till euron. Jag lade en personröst i senaste EU-valet. Men det är slut med det nu. Min röst är det ingen som får. Jag ställer mig inte i dessa köer. Jag avstår från att bli valboskap åt den bedrägliga politikerklassen. Det finns bara två ord jag kan kontra med, för säkerhets skull två gånger: Nej tack. Nej tack!
Från Dagens Nyheter snappar jag upp följande:
Men vad händer med demokratin när medborgarna inte utnyttjar sin rösträtt? I det senaste valet till EU-parlamentet röstade mindre än hälften av de röstberättigade EU-medborgarna. Det hjälpte inte ens att vissa länder, som Grekland, gjorde röstningen till ett lagstadgat obligatorium. Bara varannan grek röstade i EU-valet 2009.
–Vad det gäller Europeiska unionen är det inte det låga valdeltagandet som är det största problemet med demokratin. EU-parlamentet är ju inget parlament i vanlig mening. Det bildas ingen regering på europeisk nivå som ska ha stöd i parlamentet, så som det är i de nationella parlamenten.
–Även om 100 procent av EU-medborgarna gick och röstade skulle det finnas ett demokratiskt underskott, eftersom väljarna inte har olika regeringsalternativ att ta ställning till, säger Mikael Sandberg.
måndag 19 maj 2014
I sol och regn med Torgny Lindgrens Klingsor
![]() |
| Rapsfält i regnmörker, vid Trolle-Ljungby, söndagen 18 maj. Foto: Astrid Nydahl |
”Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi
öppna föremålen och visa deras inre liv. Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och
aldrig förmår. Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev
inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att
aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än
borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste
djupen Klingsor. Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han
var."
Från lördagens högsommarväder hamnade vi i söndagens hällregn. Både i Knopparp
uppe på åsen och i Åhus ute vid havet, satt vi och njöt värmen och vilan, småbarnen
kastade de kläder de hade och rusade ut i Östersjön och försäkrade sina
föräldrar att vattnet inte var kallt. När söndagen kom stod vi och tvekade. Vi tog
ändå korgen med oss och medan regnet piskade satt vi kvar inne i bilen med
kaffe och smörgås därute på Landön. Vi kunde se de alldeles små båtarna som gått ut en
liten aning från hamnen, där fiskarna stod upp som skuggor mot horisonten, förhoppningsfulla med sina spön, för
att kanske få med sig någon söndagsfisk hem.
I söndagsregnets mörker ägnade jag mig, väl hemkommen, åt läsning.
Parallelläser några stycken just nu, och noterar särskilt att Torgny Lindgrens
Klingsor gör mig på sällsynt gott humör. Han skrönor, hans humor och
berättarkonst kan förvandla nästan vem som helst till en ljusare människa. ”Huvudperson”
i berättelsen är väl egentligen ”konsten”, som symbol för den skapande
människan och som konkret erfarenhet för den frihetslängtande. Klingsor själv
är i högsta grad uppfylld av sitt livsverk. När han reser till Paris för att
komma konsten nära nöjer han sig med att söka upp ateljéernas och kursernas
adresser, där han från andra sidan gatan ser de blivande konstnärerna, modellerna
och lärarna komma och gå. Själv tycker han sig ha allt det bakom sig. Han menar
sig vara en fulländad konstnär som helt kan ägna sig åt stilleben-måleriet. Han
ser liv i tingen, han besjälar glasen, krukorna och tallrikarna.
Hans enda
djupt mänskliga kontakt är med kvinnan i Malmö som till en början var hans
handledare när han lärde sig måla utifrån studieförbundets kursbrev. Jag läser
och förundras och förstår att man hos Lindgren aldrig kan veta vad som är
skröna och vad som är fysisk förankring. Det är själva poängen med honom.
Kanske är det som när man läste sin barndoms sagor och äventyrsberättelser, man
låter sig dras med, man njuter och man reflekterar över den visdom som både
Lindgren och hans gestalter sprider.
![]() |
| På Landön i hällregn, söndagen 18 maj. Foto: Astrid Nydahl |
söndag 18 maj 2014
Att känna igen sig själv - också där
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Alltid, under alla omständigheter och på alla möjliga sätt bör du kämpa mot fanatismen (…) du bör kämpa mot fanatismen med hjälp av tålamod, en förnuftig, klarsynt och tydlig argumentering och en konsekvent pedagogik. Men ha också medlidande med fanatikern. Han angriper dig, men berusad av själva attacken biter han i sin egen tunga och krossar till slut sig själv.” (Sándor Márai: Om fanatiska människor, ur Örtaboken, i översättning av Susanna Fahlström ur Visdomsord för vardagsbruk).Jag anstränger mig att varje dag genomskåda fanatismen. Den är synlig i politiken men också i kulturen. Fanatismen kan manifesteras som ett särintresse, som att stirra sig blind på en och samma punkt i tillvaron, att visa en oförmåga att bredda sitt synfält.
I politiken är fanatismen alltid en ism, en ideologi eller ett slutet system av idéer eller dogmer. På så sätt är också religionen föremål för fanatism: varje religiös tradition har sina fanatiker, oförmögna att se världen annorlunda än de fostrats till, utifrån den egna uppsättningen trossatser, dogmer, slutna system av föreställningar och skrifter.
När jag möter fanatismen ser jag ett allt större behov av egen isolering. Jag vill inte veta av den, jag vill gömma mig. Liksom det i historien funnits människor som aldrig kunnat förlåta sig själv för att de varit aktiva i en totalitär rörelse har jag svårt att uthärda det faktum att jag känner igen mig själv.
lördag 17 maj 2014
Kommer "ett litet krig" tillbaka i rysk-ukrainsk form?
Krig kan skildras på många sätt. Inte sällan blir det en hjältesaga som
framställer de stridande som ädla varelser i kamp för den egna nationen.
Eller en politiskt korrekt saga om frihetskämpar i gerillauniform.
Under Gazakriget fick vi läsa skildringar som handlade om moral: djup
omoral och usla människor från Israel som slogs mot hjältemodiga
islamister i Gaza. Varje krigsskildring är av nödvändighet ett slags
partsinlaga. Granska de skildringar som publicerats från 1939 och
framåt, oavsett om de handlat om stormaktskrig eller små, lokala väpnade
konfrontationer: partsinlagan lyser läsaren i ögonen. Så har vi också
de starkt uttalade texterna som argumenterar emot själva kriget som
metod. Det finns ett antal klassiska sådana. Jag går inte in på någon av
dem, men nämner det, därför att det utgivits ännu en sådan av den
ryske journalisten Arkadij Babtjenko.Vid sidan av den skändligen
mördade Anna Politkovskaja framstår Babtjenko som den främste skildraren
av de väpnade konflikter som skakar det gamla sovjetimperiet. Hans Krigets färger (2007), jämfördes mycket riktigt med några av de starka antikrigsböckerna, som Remarques På västfronten intet nytt.
Babtjenko föddes 1977 i Moskva och skickade som 18-årig värnpliktig
till Tjetjenien. Han har med egna ögon sett ett av de smutsigaste av
smutsiga krig. Han är verksam vid samma tidning som Politkovskaja var:
Novaja Gazeta i Moskva.
Hans bok Bilder av ett litet krig (Ersatz förlag, översättning av Maxim Grigoriev och Ola Wallin), handlar om kriget mellan Ryssland och Georgien och utspelar sig i augusti 2008. Boken har, som titeln ju säger, ett rikt bildmaterial, och jag kan inte erinra mig att jag tidigare sett så starkt motbjudande och äckelframkallande bilder någonsin. Jag skulle kunna ta en enda av dem, t.ex. den som finns på bokens omslag, som argument emot krig. Det vapnen gör med människorna är så avskyvärt att man känner en blandning av vrede och förtvivlan inför bilderna. Och ändå är Babtjenkos text så saklig, så realistiskt skildrande, så litterärt tuktad och tillbakahållen, att bilderna framstår ännu starkare, som kontrast till det som ord aldrig kan uttrycka. Om du känner en krigsromantiker tycker jag att du ska sätta Babtjenko i dennes händer. Om inte den här boken påverkar en människas tänkande, då finns det ingen bok som kan göra det. Då kanske det krävs just ett vidrigt krig som detta?
Hans bok Bilder av ett litet krig (Ersatz förlag, översättning av Maxim Grigoriev och Ola Wallin), handlar om kriget mellan Ryssland och Georgien och utspelar sig i augusti 2008. Boken har, som titeln ju säger, ett rikt bildmaterial, och jag kan inte erinra mig att jag tidigare sett så starkt motbjudande och äckelframkallande bilder någonsin. Jag skulle kunna ta en enda av dem, t.ex. den som finns på bokens omslag, som argument emot krig. Det vapnen gör med människorna är så avskyvärt att man känner en blandning av vrede och förtvivlan inför bilderna. Och ändå är Babtjenkos text så saklig, så realistiskt skildrande, så litterärt tuktad och tillbakahållen, att bilderna framstår ännu starkare, som kontrast till det som ord aldrig kan uttrycka. Om du känner en krigsromantiker tycker jag att du ska sätta Babtjenko i dennes händer. Om inte den här boken påverkar en människas tänkande, då finns det ingen bok som kan göra det. Då kanske det krävs just ett vidrigt krig som detta?
fredag 16 maj 2014
”Alla var ryssar, även de snedögda. Smutsiga och decimerade, men våra egna”
Květa Legátová: Hana och Joza (Aspekt förlag, översättning av Tora Hedin)
”Květa Legátová (eg Věra Hofmanová, 1919-2012) kunde av politiska skäl inte verka som författare före 1989 utan arbetade i många år som byskollärare. Vid 83 års ålder fick hon Tjeckiska statens litteraturpris.” Raderna hämtar jag ur ett pressmeddelande från förlaget Aspekt som nu ger ut hennes roman Hana och Joza i fin svensk översättning av Tora Hedin. Jag citerar raderna därför att de sammanfattar villkoren för författare som levt eller lever i totalitära samhällen, där det styrande partiet och staten avgör vad som får skrivas och tänkas, och framför allt vad som inte får det. Vilken förlust det är för en nation, ett folk och en läsekrets att en så fin författare som Květa Legátová inte kunde ges ut förrän den kommunistiska inre kretsen hade störtats i Tjeckoslakien. Men man kan tillägga: vilken rikedom för samma krets när hon då äntligen kan stiga ut ur de tystades krets och till och med belönas av den nya tjeckiska staten för sitt författarskap. Allt detta tänkte jag när jag läste pressmeddelandet.
När jag läser den här romanen tänker jag på något helt annat, nämligen att det ens är möjligt för en människa att med ord skriva fram en helt annan verklighet, göra den synlig och begriplig och därtill befolka den med individer som man nästan tycker sig se medan man läser. Vi förflyttas till tiden för andra världskriget då den tyska nazistaten ockuperar Böhmen och Mähren och gör det till ett protektorat med Sudetlandet och Slovakien. Det är naturligtvis en tid av hård repression. Hana arbetar som läkare men för att undkomma Gestapo måste hon lämnade storstaden under ny identitet.
Hon förs till en liten bergsby där hon ingår ett äktenskap som först väl bara är ägnat att skydda henne, men som sedan utvecklas till en verklig, om än kärv, kärleksrelation. Mötet med de fattiga bergstrakterna, husen och människorna där blir förstås en chock för Hana. Allt tycks eländigt fattigt och obehagligt. Hon frågar sig om hon verkligen ska kunna leva där. Men det sker någonting där med henne. En inre process pågår parallellt med hennes inlemmande i det helt nya och ovana. Det handlar förstås om så enkla saker som att vänja sig vid andra villkor, men också att man börjar omvärdera det liv man tidigare levt.
Läkaren Hana blir plötsligt en riktig lantis som trivs och växer, också i omgivningens ögon. Joza blir allt kärvänligare, han kallar henne Hanulka och han tar med henne för att visa moderns grav, också det ett tecken på intimitet och förtroende. Kriget når förstås fram också till denna trakt och när det går mot sitt slut välkomnar man ryssarna som vore de vänner,
”Květa Legátová (eg Věra Hofmanová, 1919-2012) kunde av politiska skäl inte verka som författare före 1989 utan arbetade i många år som byskollärare. Vid 83 års ålder fick hon Tjeckiska statens litteraturpris.” Raderna hämtar jag ur ett pressmeddelande från förlaget Aspekt som nu ger ut hennes roman Hana och Joza i fin svensk översättning av Tora Hedin. Jag citerar raderna därför att de sammanfattar villkoren för författare som levt eller lever i totalitära samhällen, där det styrande partiet och staten avgör vad som får skrivas och tänkas, och framför allt vad som inte får det. Vilken förlust det är för en nation, ett folk och en läsekrets att en så fin författare som Květa Legátová inte kunde ges ut förrän den kommunistiska inre kretsen hade störtats i Tjeckoslakien. Men man kan tillägga: vilken rikedom för samma krets när hon då äntligen kan stiga ut ur de tystades krets och till och med belönas av den nya tjeckiska staten för sitt författarskap. Allt detta tänkte jag när jag läste pressmeddelandet.
När jag läser den här romanen tänker jag på något helt annat, nämligen att det ens är möjligt för en människa att med ord skriva fram en helt annan verklighet, göra den synlig och begriplig och därtill befolka den med individer som man nästan tycker sig se medan man läser. Vi förflyttas till tiden för andra världskriget då den tyska nazistaten ockuperar Böhmen och Mähren och gör det till ett protektorat med Sudetlandet och Slovakien. Det är naturligtvis en tid av hård repression. Hana arbetar som läkare men för att undkomma Gestapo måste hon lämnade storstaden under ny identitet.
Hon förs till en liten bergsby där hon ingår ett äktenskap som först väl bara är ägnat att skydda henne, men som sedan utvecklas till en verklig, om än kärv, kärleksrelation. Mötet med de fattiga bergstrakterna, husen och människorna där blir förstås en chock för Hana. Allt tycks eländigt fattigt och obehagligt. Hon frågar sig om hon verkligen ska kunna leva där. Men det sker någonting där med henne. En inre process pågår parallellt med hennes inlemmande i det helt nya och ovana. Det handlar förstås om så enkla saker som att vänja sig vid andra villkor, men också att man börjar omvärdera det liv man tidigare levt.
Läkaren Hana blir plötsligt en riktig lantis som trivs och växer, också i omgivningens ögon. Joza blir allt kärvänligare, han kallar henne Hanulka och han tar med henne för att visa moderns grav, också det ett tecken på intimitet och förtroende. Kriget når förstås fram också till denna trakt och när det går mot sitt slut välkomnar man ryssarna som vore de vänner,
”alla var ryssar, även de snedögda. Smutsiga och decimerade, men våra egna.”Ändå tycks det bara handla om några andetag längre fram då man förstår den bistra sanningen också om denna soldatesk som drar med sig våldtäkter och mördande. Allt kan bara sluta precis som det gör, och berättelsen sista ord kan man bära med sig också som läsare:
”Jag marscherar likt en soldat som går i takt till trummorna. Min själ har lämnat mig. Den irrar över bergssluttningarna och vakar över meningslösa gravar.”De människor som sjunger om stridens tapperhet, krigets skönhet och kamp i andra sammanhang kunde läsa den här vackra – och smärtsamma – lilla romanen för att få den ensamma människans perspektiv på det som drar fram över nationer och folk. Krigsretoriken behöver verkligen möta motbilderna. Květa Legátová har språkets skönhet och konkretion i sin hand, hon skriver en prosa som är både poetiskt laddad och vackert konstruerad som berättelse. Det är ett privilegium att få läsa en sådan berättare, som tagit sin pseudonym från en skolkamrat (Květa) och en djurskyddsaktivist i Brno (Legátová) som med hennes egna ord
”är en riktig dam – till skillnad från mig som har hö som sticker fram bakom öronen.”
torsdag 15 maj 2014
Att förstå sitt tidiga vuxenlivs författare
V.S. Naipaul: A Writer´s People. Ways of looking and
feeling (Picador, 2007)
Kan
man omvärdera sin ungdoms läsningar
utan att nedvärdera det man en gång
tyckte sig ha förstått? Kan en geografisk förflyttning – en exil, ett utlandsboende
– ändra perspektivet så radikalt att en och samma bok framstår som två olika?
Omvärderingen kan fungera som en ny plattform för förståelsen av ett
författarskap, och det är i detta ett större perspektiv möjliggörs.
Nobelpristagaren
V.S. Naipaul försöker i sin essäsamling A
Writer´s People. Ways of looking and feeling att förstå sitt tidiga
vuxenlivs författare och sätta in läsningen av dem i olika perspektiv: dels den
egna flytten till London från Trinidad, dels livets alla skeden från tjugoårsåldern
fram till idag, då åldrandet kastar ett helt nytt ljus över de lästa texterna
och deras upphovsmän, men också utifrån det framväxande egna skrivandet. Det
fascinerande med denna essä i fem texter är att Naipaul, trots omvärderingar
och kritiska analyser, får mig att fråga om han alltid kan förbli solidarisk
med sin egen ungdom och med de läsningar som främjade hans utveckling till att
bli en skrivande människa. Varje text, varje nytt författarskap, som av en
händelse eller på rekommendation kom i hans väg tycks ha varit en pusselbit
till det som skulle bli hans eget skrivande. Innebär det automatiskt att han
måste vara lojal mot det?
Ankomsten
till London förvandlade country manners
till något annat som fick växa och förvandlas i och av storstadens
tumultuariska vardag. Kanske var det just här som insikten om att alla de andra
också skrev, och den egna ambitionen att göra det, kunde sättas in i ett
sammanhang? Naipaul säger att seendet, de skilda sätten att se, föds vid
promenaderna i London, den nya platsen. Här blir kontrasterna så starka;
uppväxten i Port of Spain kastar ljus över promenaderna i London, minnena och
de starka intrycken ger honom känslan att aldrig kunna bli en skrivande
människa, och detta i sig är hans
första bok, aldrig skriven men fysiskt erfaren!
Just där och då kommer impulsen: att börja skriva för att förstå sig
själv, ta reda på vem man är, samtidigt som man ser kontexten. För Naipaul är
bakgrunden viktigast: den handlar om att leva på en liten ö präglad av
immigration och därför också ”rasmässigt varierande”. För
Naipaul är hudfärg, slang, boplats, politisk konfrontation, handgripligt
förtryck och konkreta frihetsvägar förutsättningarna för författarskapet.
Därför kan ett otidsenligt begrepp som ”ras” bli giltigt för hans essä.
Begreppet blir en del av förståelsen, en ram för berättelsen och dess givna
förutsättning. Naipaul rör sig från Indien, där rötterna finns, över Trinidad
dit de utvandrade förfäderna kom, till London där hela hans skrivande liv ska
komma att utspela sig, och det är hela denna familjeförflyttning som också blir
spegelbilden av hans läsningar: ”Hela livet har jag tvingats tänka på olika
synsätt och hur de förändrar världens gestalt”.
Naipauls
berättelse börjar med upptäckten av en ung poet från grannön St. Lucia. Poetens
första bok, ett tunt dikthäfte, har just publicerats på Barbados, året är 1949.
Naipaul läser inte poesi. Det har språkliga skäl. Han kommer från en
hindi-talande familj och engelskan är fortfarande ett språk han nalkas. Men han
blir berörd av det han hör ryktas om den lilla boken. Han köper den inte, för
lika lite som engelskan ännu är hans språk, är inköp av andra böcker än de som
används för studierna något som tillhör familjens vanor. Boken heter 25 Poems
och har skrivits av en man som senare skulle bli nobelpristagare: Derek
Walcott. Först 1955 håller Naipaul den i sin hand, då han redan bott i England
mer än fyra år. Boken är slarvigt gjord, den saknar varje ansats till grafisk
finess, men Naipaul finner själva enkelheten ”verkningsfull”. Han blir
överväldigad av vad han läser. Han arbetar på Caribbean Service hos BBC, där
Henry Swanzy, redaktör och producent, sätter honom att ansvar veckomagasinet
Caribbean Voices, kanalens litteraturprogram. Naipaul får inte bara en blygsam
inkomst, han får också tillträde till BBC-arkivet där litteraturen öppnar sig
för honom. Det är Swanzy som visar honom på Walcotts storhet. Det blir en chock
för honom när en kollega antyder att Walcott skriver plagiat på Dylan Thomas –
jag visste ju ingenting om samtida litteratur, säger Naipaul – men han behåller
sin kärlek till de dikter av Walcott som han från första början tyckt om.
När
han nu skriver om boken femtio år senare ser han mer än han var förmögen att
göra 1955. Han inser att det finns en ”svart” romantik i den, och att denna
varit viktig i en propaganda där det substantiella varit föreställningen om ett
slags ”ö-kultur”, som Naipaul menar är helt ny och utvecklad först under
1900-talet som ett resultat av brittiska resenärers rapporter om en soldränkt
tillvaro. På 1920-talet hade hela solbads-konceptet fötts med
havskryssningarna, vilket innebär att Walcotts och andras idé om en särskild
”ö-kultur” byggd på skönheten vid stränderna, var något som pådyvlades utifrån
genom reselitteraturens, frimärkenas och affischernas förljugenhet.
Dessförinnan hade dessa öar inte varit något annat än jättelika plantager där
människor levde och arbetade som slavar. Naipauls hemstad Port of Spain hade
varit något helt annat än en turistort. Sprickan i Walcotts författarskap blir
synlig för honom: ”Jag tror inte att vi som barn i Trinidad kände att vi
vandrade kring i en befriande skönhet, som Walcotts svarta barn; kanske kände
vi tvärtom”. Walcotts första diktsamling beskriver en ö utan människor. Poeten
är ensam i landskapet. Endast fjärran kan man ana några svarta barn och någon
enstaka fiskare. Det är i detta sceneri Walcott skriver: ”Den dagen insåg man
plötsligt att man var svart”. Inför detta protesterar Naipaul: ånej, det här är
alldeles för oskuldsfullt, åren runt 1948, en tid för segregation och början av
apartheid. Naipaul menar att Walcott här skapar ett slags ”svarthetens idé” och
att den, i egenskap av ras-tänkande, kombinerat med religiösa föreställningar
gör hans ö till en mytisk plats för Kristus att promenera på.
Här
hamnade Walcott i en återvändsgränd; det gick inte längre att försöka tala om
andliga värden i något som egentligen var plantager och långt ifrån ett ”hav av
entusiasm” och en värld ”av kärlek som balanserar smärtan i svarthetens idé”.
Walcott hamnade i en andlig tomhet och riskerade som andra från regionen att
förstöras eller tystas av den. Men istället fann han en väg framåt med att
skriva pjäser som egentligen hade sitt ursprung i äldre material, ”Shakespeare´s
method” säger Naipaul, Dessa texter var falska, men de fungerade! Lyckan för
Walcott var att hans nya medelklasspublik – själv anfäktad av tomhet utan att
kunna definiera den – älskade detta, han mötte deras behov och lovsjöng själva
tomheten, han gav den, säger Naipaul, ett slags ”intellektuell substans”.
Slutsatsen är grym, men begriplig. När Naipaul läser sin ungdoms diktare med
ett perspektiv på femtio år, kan han bara konstatera att Walcott fastnade i det
som de andra flydde ifrån för att kunna skriva: den skönhet som låg förborgad i
själva tomheten. Av detta skapade Walcott ett slags idealbild för människor som
levde och läste mycket långt borta från öarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)

.jpg)


