söndag 18 maj 2014

Att känna igen sig själv - också där

Foto: Astrid Nydahl
Låt mig skriva några ord om fanatismen. Också godheten har sin fanatism och jag tycker mig se den överallt, varje dag.
”Alltid, under alla omständigheter och på alla möjliga sätt bör du kämpa mot fanatismen (…) du bör kämpa mot fanatismen med hjälp av tålamod, en förnuftig, klarsynt och tydlig argumentering och en konsekvent pedagogik. Men ha också medlidande med fanatikern. Han angriper dig, men berusad av själva attacken biter han i sin egen tunga och krossar till slut sig själv.” (Sándor Márai: Om fanatiska människor, ur Örtaboken, i översättning av Susanna Fahlström ur Visdomsord för vardagsbruk).
Jag anstränger mig att varje dag genomskåda fanatismen. Den är synlig i politiken men också i kulturen. Fanatismen kan manifesteras som ett särintresse, som att stirra sig blind på en och samma punkt i tillvaron, att visa en oförmåga att bredda sitt synfält.

I politiken är fanatismen alltid en ism, en ideologi eller ett slutet system av idéer eller dogmer. På så sätt är också religionen föremål för fanatism: varje religiös tradition har sina fanatiker, oförmögna att se världen annorlunda än de fostrats till, utifrån den egna uppsättningen trossatser, dogmer, slutna system av föreställningar och skrifter.

När jag möter fanatismen ser jag ett allt större behov av egen isolering. Jag vill inte veta av den, jag vill gömma mig. Liksom det i historien funnits människor som aldrig kunnat förlåta sig själv för att de varit aktiva i en totalitär rörelse har jag svårt att uthärda det faktum att jag känner igen mig själv.


lördag 17 maj 2014

Kommer "ett litet krig" tillbaka i rysk-ukrainsk form?

Krig kan skildras på många sätt. Inte sällan blir det en hjältesaga som framställer de stridande som ädla varelser i kamp för den egna nationen. Eller en politiskt korrekt saga om frihetskämpar i gerillauniform. Under Gazakriget fick vi läsa skildringar som handlade om moral: djup omoral och usla människor från Israel som slogs mot hjältemodiga islamister i Gaza. Varje krigsskildring är av nödvändighet ett slags partsinlaga. Granska de skildringar som publicerats från 1939 och framåt, oavsett om de handlat om stormaktskrig eller små, lokala väpnade konfrontationer: partsinlagan lyser läsaren i ögonen. Så har vi också de starkt uttalade texterna som argumenterar emot själva kriget som metod. Det finns ett antal klassiska sådana. Jag går inte in på någon av dem, men nämner det, därför att det utgivits ännu en sådan av den ryske journalisten Arkadij Babtjenko.Vid sidan av den skändligen mördade Anna Politkovskaja framstår Babtjenko som den främste skildraren av de väpnade konflikter som skakar det gamla sovjetimperiet. Hans Krigets färger (2007), jämfördes mycket riktigt med några av de starka antikrigsböckerna, som Remarques På västfronten intet nytt. Babtjenko föddes 1977 i Moskva och skickade som 18-årig värnpliktig till Tjetjenien. Han har med egna ögon sett ett av de smutsigaste av smutsiga krig. Han är verksam vid samma tidning som Politkovskaja var: Novaja Gazeta i Moskva.

Hans bok Bilder av ett litet krig (Ersatz förlag, översättning av Maxim Grigoriev och Ola Wallin), handlar om kriget mellan Ryssland och Georgien och utspelar sig i augusti 2008. Boken har, som titeln ju säger, ett rikt bildmaterial, och jag kan inte erinra mig att jag tidigare sett så starkt motbjudande och äckelframkallande bilder någonsin. Jag skulle kunna ta en enda av dem, t.ex. den som finns på bokens omslag, som argument emot krig. Det vapnen gör med människorna är så avskyvärt att man känner en blandning av vrede och förtvivlan inför bilderna. Och ändå är Babtjenkos text så saklig, så realistiskt skildrande, så litterärt tuktad och tillbakahållen, att bilderna framstår ännu starkare, som kontrast till det som ord aldrig kan uttrycka. Om du känner en krigsromantiker tycker jag att du ska sätta Babtjenko i dennes händer. Om inte den här boken påverkar en människas tänkande, då finns det ingen bok som kan göra det. Då kanske det krävs just ett vidrigt krig som detta?

fredag 16 maj 2014

”Alla var ryssar, även de snedögda. Smutsiga och decimerade, men våra egna”

Květa Legátová: Hana och Joza (Aspekt förlag, översättning av Tora Hedin)

”Květa Legátová (eg Věra Hofmanová, 1919-2012) kunde av politiska skäl inte verka som författare före 1989 utan arbetade i många år som byskollärare. Vid 83 års ålder fick hon Tjeckiska statens litteraturpris.” Raderna hämtar jag ur ett pressmeddelande från förlaget Aspekt som nu ger ut hennes roman Hana och Joza i fin svensk översättning av Tora Hedin. Jag citerar raderna därför att de sammanfattar villkoren för författare som levt eller lever i totalitära samhällen, där det styrande partiet och staten avgör vad som får skrivas och tänkas, och framför allt vad som inte får det. Vilken förlust det är för en nation, ett folk och en läsekrets att en så fin författare som Květa Legátová inte kunde ges ut förrän den kommunistiska inre kretsen hade störtats i Tjeckoslakien. Men man kan tillägga: vilken rikedom för samma krets när hon då äntligen kan stiga ut ur de tystades krets och till och med belönas av den nya tjeckiska staten för sitt författarskap. Allt detta tänkte jag när jag läste pressmeddelandet.

När jag läser den här romanen tänker jag på något helt annat, nämligen att det ens är möjligt för en människa att med ord skriva fram en helt annan verklighet, göra den synlig och begriplig och därtill befolka den med individer som man nästan tycker sig se medan man läser. Vi förflyttas till tiden för andra världskriget då den tyska nazistaten ockuperar Böhmen och Mähren och gör det till ett protektorat med Sudetlandet och Slovakien. Det är naturligtvis en tid av hård repression. Hana arbetar som läkare men för att undkomma Gestapo måste hon lämnade storstaden under ny identitet.

Hon förs till en liten bergsby där hon ingår ett äktenskap som först väl bara är ägnat att skydda henne, men som sedan utvecklas till en verklig, om än kärv, kärleksrelation. Mötet med de fattiga bergstrakterna, husen och människorna där blir förstås en chock för Hana. Allt tycks eländigt fattigt och obehagligt. Hon frågar sig om hon verkligen ska kunna leva där. Men det sker någonting där med henne. En inre process pågår parallellt med hennes inlemmande i det helt nya och ovana. Det handlar förstås om så enkla saker som att vänja sig vid andra villkor, men också att man börjar omvärdera det liv man tidigare levt.

Läkaren Hana blir plötsligt en riktig lantis som trivs och växer, också i omgivningens ögon. Joza blir allt kärvänligare, han kallar henne Hanulka och han tar med henne för att visa moderns grav, också det ett tecken på intimitet och förtroende. Kriget når förstås fram också till denna trakt och när det går mot sitt slut välkomnar man ryssarna som vore de vänner,

”alla var ryssar, även de snedögda. Smutsiga och decimerade, men våra egna.” 
Ändå tycks det bara handla om några andetag längre fram då man förstår den bistra sanningen också om denna soldatesk som drar med sig våldtäkter och mördande. Allt kan bara sluta precis som det gör, och berättelsen sista ord kan man bära med sig också som läsare:
”Jag marscherar likt en soldat som går i takt till trummorna. Min själ har lämnat mig. Den irrar över bergssluttningarna och vakar över meningslösa gravar.”
De människor som sjunger om stridens tapperhet, krigets skönhet och kamp i andra sammanhang kunde läsa den här vackra – och smärtsamma – lilla romanen för att få den ensamma människans perspektiv på det som drar fram över nationer och folk. Krigsretoriken behöver verkligen möta motbilderna. Květa Legátová har språkets skönhet och konkretion i sin hand, hon skriver en prosa som är både poetiskt laddad och vackert konstruerad som berättelse. Det är ett privilegium att få läsa en sådan berättare, som tagit sin pseudonym från en skolkamrat (Květa) och en djurskyddsaktivist i Brno (Legátová) som med hennes egna ord
”är en riktig dam – till skillnad från mig som har hö som sticker fram bakom öronen.”

torsdag 15 maj 2014

Att förstå sitt tidiga vuxenlivs författare

V.S. Naipaul: A Writer´s People. Ways of looking and feeling (Picador, 2007)

Kan man omvärdera sin ungdoms läsningar utan att nedvärdera det man en gång tyckte sig ha förstått? Kan en geografisk förflyttning – en exil, ett utlandsboende – ändra perspektivet så radikalt att en och samma bok framstår som två olika? Omvärderingen kan fungera som en ny plattform för förståelsen av ett författarskap, och det är i detta ett större perspektiv möjliggörs.

Nobelpristagaren V.S. Naipaul försöker i sin essäsamling A Writer´s People. Ways of looking and feeling att förstå sitt tidiga vuxenlivs författare och sätta in läsningen av dem i olika perspektiv: dels den egna flytten till London från Trinidad, dels livets alla skeden från tjugoårsåldern fram till idag, då åldrandet kastar ett helt nytt ljus över de lästa texterna och deras upphovsmän, men också utifrån det framväxande egna skrivandet. Det fascinerande med denna essä i fem texter är att Naipaul, trots omvärderingar och kritiska analyser, får mig att fråga om han alltid kan förbli solidarisk med sin egen ungdom och med de läsningar som främjade hans utveckling till att bli en skrivande människa. Varje text, varje nytt författarskap, som av en händelse eller på rekommendation kom i hans väg tycks ha varit en pusselbit till det som skulle bli hans eget skrivande. Innebär det automatiskt att han måste vara lojal mot det?

Ankomsten till London förvandlade country manners till något annat som fick växa och förvandlas i och av storstadens tumultuariska vardag. Kanske var det just här som insikten om att alla de andra också skrev, och den egna ambitionen att göra det, kunde sättas in i ett sammanhang? Naipaul säger att seendet, de skilda sätten att se, föds vid promenaderna i London, den nya platsen. Här blir kontrasterna så starka; uppväxten i Port of Spain kastar ljus över promenaderna i London, minnena och de starka intrycken ger honom känslan att aldrig kunna bli en skrivande människa, och detta i sig är hans första bok, aldrig skriven men fysiskt erfaren!  Just där och då kommer impulsen: att börja skriva för att förstå sig själv, ta reda på vem man är, samtidigt som man ser kontexten. För Naipaul är bakgrunden viktigast: den handlar om att leva på en liten ö präglad av immigration och därför också ”rasmässigt varierande”. För Naipaul är hudfärg, slang, boplats, politisk konfrontation, handgripligt förtryck och konkreta frihetsvägar förutsättningarna för författarskapet. Därför kan ett otidsenligt begrepp som ”ras” bli giltigt för hans essä. Begreppet blir en del av förståelsen, en ram för berättelsen och dess givna förutsättning. Naipaul rör sig från Indien, där rötterna finns, över Trinidad dit de utvandrade förfäderna kom, till London där hela hans skrivande liv ska komma att utspela sig, och det är hela denna familjeförflyttning som också blir spegelbilden av hans läsningar: ”Hela livet har jag tvingats tänka på olika synsätt och hur de förändrar världens gestalt”. 

Naipauls berättelse börjar med upptäckten av en ung poet från grannön St. Lucia. Poetens första bok, ett tunt dikthäfte, har just publicerats på Barbados, året är 1949. Naipaul läser inte poesi. Det har språkliga skäl. Han kommer från en hindi-talande familj och engelskan är fortfarande ett språk han nalkas. Men han blir berörd av det han hör ryktas om den lilla boken. Han köper den inte, för lika lite som engelskan ännu är hans språk, är inköp av andra böcker än de som används för studierna något som tillhör familjens vanor. Boken heter 25 Poems och har skrivits av en man som senare skulle bli nobelpristagare: Derek Walcott. Först 1955 håller Naipaul den i sin hand, då han redan bott i England mer än fyra år. Boken är slarvigt gjord, den saknar varje ansats till grafisk finess, men Naipaul finner själva enkelheten ”verkningsfull”. Han blir överväldigad av vad han läser. Han arbetar på Caribbean Service hos BBC, där Henry Swanzy, redaktör och producent, sätter honom att ansvar veckomagasinet Caribbean Voices, kanalens litteraturprogram. Naipaul får inte bara en blygsam inkomst, han får också tillträde till BBC-arkivet där litteraturen öppnar sig för honom. Det är Swanzy som visar honom på Walcotts storhet. Det blir en chock för honom när en kollega antyder att Walcott skriver plagiat på Dylan Thomas – jag visste ju ingenting om samtida litteratur, säger Naipaul – men han behåller sin kärlek till de dikter av Walcott som han från första början tyckt om.

När han nu skriver om boken femtio år senare ser han mer än han var förmögen att göra 1955. Han inser att det finns en ”svart” romantik i den, och att denna varit viktig i en propaganda där det substantiella varit föreställningen om ett slags ”ö-kultur”, som Naipaul menar är helt ny och utvecklad först under 1900-talet som ett resultat av brittiska resenärers rapporter om en soldränkt tillvaro. På 1920-talet hade hela solbads-konceptet fötts med havskryssningarna, vilket innebär att Walcotts och andras idé om en särskild ”ö-kultur” byggd på skönheten vid stränderna, var något som pådyvlades utifrån genom reselitteraturens, frimärkenas och affischernas förljugenhet. Dessförinnan hade dessa öar inte varit något annat än jättelika plantager där människor levde och arbetade som slavar. Naipauls hemstad Port of Spain hade varit något helt annat än en turistort. Sprickan i Walcotts författarskap blir synlig för honom: ”Jag tror inte att vi som barn i Trinidad kände att vi vandrade kring i en befriande skönhet, som Walcotts svarta barn; kanske kände vi tvärtom”. Walcotts första diktsamling beskriver en ö utan människor. Poeten är ensam i landskapet. Endast fjärran kan man ana några svarta barn och någon enstaka fiskare. Det är i detta sceneri Walcott skriver: ”Den dagen insåg man plötsligt att man var svart”. Inför detta protesterar Naipaul: ånej, det här är alldeles för oskuldsfullt, åren runt 1948, en tid för segregation och början av apartheid. Naipaul menar att Walcott här skapar ett slags ”svarthetens idé” och att den, i egenskap av ras-tänkande, kombinerat med religiösa föreställningar gör hans ö till en mytisk plats för Kristus att promenera på.

Här hamnade Walcott i en återvändsgränd; det gick inte längre att försöka tala om andliga värden i något som egentligen var plantager och långt ifrån ett ”hav av entusiasm” och en värld ”av kärlek som balanserar smärtan i svarthetens idé”. Walcott hamnade i en andlig tomhet och riskerade som andra från regionen att förstöras eller tystas av den. Men istället fann han en väg framåt med att skriva pjäser som egentligen hade sitt ursprung i äldre material, ”Shakespeare´s method” säger Naipaul, Dessa texter var falska, men de fungerade! Lyckan för Walcott var att hans nya medelklasspublik – själv anfäktad av tomhet utan att kunna definiera den – älskade detta, han mötte deras behov och lovsjöng själva tomheten, han gav den, säger Naipaul, ett slags ”intellektuell substans”. Slutsatsen är grym, men begriplig. När Naipaul läser sin ungdoms diktare med ett perspektiv på femtio år, kan han bara konstatera att Walcott fastnade i det som de andra flydde ifrån för att kunna skriva: den skönhet som låg förborgad i själva tomheten. Av detta skapade Walcott ett slags idealbild för människor som levde och läste mycket långt borta från öarna.





Vasco Graça Moura till minne: Där det talas om skilda slags ”saudade”



Till minne av Vasco Graça Moura som avled för två veckor sedan publicerar jag här hans essä om det portugisiska saudade-begreppet. Essän fanns i svensk översättning ursprungligen publicerad i min bok Musiken som föddes bortom haven som utkom 2006.


I Divina Comédia inleds Skärseldens Canto VIII av följande berömda versrader:


Era già l’ora che volge il disio 

Al navicanti e e’ntenerisce il core 
Lo dí c’han detto ai dolci amici addio

1995, då jag översatte den här passagen till portugisiska, gav jag termen disio det värde som närmast motsvarade den, det vill säga desejo (åtrå). Kort efteråt anmärkte Luciana Stegagno Picchio till mig att hon inte förstod varför jag inte hade översatt ordet till saudade. Jag gav henne helt rätt, och redan till den andra tryckningen av ”min” Divina Comédia ändrade jag den ursprungliga översättningen. Den kom att lyda så här:

Era hora em que a saudade aos navegantes
Regressa e os enternece já de cor   
O adeus de amigos doces dito antes                                                 

(Det var den tid då sjömännens längtan
kommer åter och fyller deras hjärta med
ömhet vid minnet av ljuva vänners avsked)

Men först nu, i mitt försök att sätta samman en bibliografi till den här texten, slår det mig att António Sérgio redan 1913, i sin polemik mot Pascoaes rörande begreppet saudade, hade sagt exakt samma sak: ”Om vi förflyttar oss till Italien möter vi begreppet disio-saudade exempelvis hos Dante, i Canto VIII av Skärselden.”  Sérgio, vars ton är nog så ironisk vad gäller Pascoaes och den dåtida ”portugisiska renässansens” dimhöljda, spekulativa fantasifoster, hade tagit sig för att rådfråga en hel rad lexika över andra språk för att visa att det finns motsvarigheter till ordet saudade i dessa. Och han frågar: ”Hur skulle en portugis från det tjugonde seklet förstå att man kan vara utlänning och känna ’saudades’?”
Den frågan, huruvida portugisiskan har eller inte har ensamrätt till ordet och den känsla det svarar mot, är av mycket gammalt datum, men sysselsatte framför allt författare under första hälften av 1900-talet, vilka också sökte utröna vad ordet vill säga.

Carolina Michaëlis de Vasconcellos
Carolina Michaëlis de Vasconcellos framhåller år 1914 den ”fullständiga samstämmigheten” mellan saudade och tyskarnas Sehnsucht, och hon ser redan i kung Dom Sancho I:s kompositioner en uppdelning ”av känslan saudade i dess två främsta beståndsdelar: cuidado och desejo” (omsorg, noggrannhet; vård, försorg, försiktighet; ängslan respektive önskan; åtrå, längtan; lust, begär), varpå hon gör en genomgång av trubadurdiktningen och förklarar ordets etymologi (från latinets solitates, vilket gav upphov till soedade, soìdade, suïdade).
1950 uttalar sig Joaquim de Carvalho myndigt: ”Grundläggande fakta inom känslolivets psykologi räcker för att inskärpa att saudade är ett tillstånd benäget att uppstå inom vilken människas psyke som helst.” Några år senare, 1955, navigerar Sílvio Lima i samma vatten i sina ”Reflexões sobre a consciencia saudosa”  och skriver att saudadebegreppets särskilda, essentiella eller egna temporalitet inte bara är retrotensa och protensa, vilket Joaquim de Carvalho hävdade, utan: ”Det är bådadera, odelbart och samtidigt, eller snarare, alldenstund saudadebegreppets ’pathos’ utspelas i det levande jagets ständigt flytande nu, är det retrotensa, intensa och protensa. Det längtande medvetandet är också förväntansfullt och väntat(…)”.
Bland oss är temat saudade väl definierat alltsedan 1400-talet av kung Dom Duarte, vår förste teoretiker inom ämnet: saudade är för honom ”en hjärtats känsla som härrör från sensualiteten, inte från förnuftet”, vilket han därefter utvecklar så här: ”’suidade’ är egentligen en känsla som fyller hjärtat då det finner sig skilt från någon eller några personer som det med innerlighet älskar, eller som det ser sig tvunget att snart skiljas från. Och denna härrör från de tider och platser där det mycket fröjdats i välbehag. Jag säger innerlighet och välbehag därför att de är känslor som hör hjärtat till, varur i sanning ’a suidade’ föds, snarare än ur förnuft eller sans.”
Efter 1500-talet, under vilket ”a saudade” fann några av sina starkaste litterära uttryck, möter vi fler beskrivningar av denna känsla. Duarte Nunes de Leão definierar den som ”det längtansfyllda minnet av något”, och Gaspar Frutuoso ger den en klart maneristisk touch: ”minha solitaria vida, meus cansados cuidados, meus alongados desejos, minhas saudades crescidas” (”mitt ensamma liv, mina trötta omsorger, mina dröjande önskningar, mina stora ’saudades’.”) Under 1600-talet återvänder António de Sousa de Macedo och Dom Francisco Manuel de Melo till ämnet. Därefter är det fram till slutet av 1800-talet ingen som utarbetar några teorier om ordet. Men det kan i förbigående nämnas att Camilo Castelo Branco i en kuriös text som ingår i Cousas leves e pesadas (Lätta ting och tunga) sarkastiskt iscensätter ett samtal mellan flera författare från det förflutna som diskuterar vem som var först med att teoretisera över begreppet saudade.

Detta teoretiserande återupptas inte förrän under första hälften av 1900-talet, av Pascoaes och Leonardo Coimbra, och av Eduardo Lourenço mot dess slut, ibland i form av polemik (som den mellan António Sérgio och Pascoaes) varvid särskilt de tekniskt ”kyliga” bidragen från Carolina Michaëlis, Joaquim de Carvalho och Sílvo Lima framträder. Det kan i sammanhanget påpekas att Pascoaes, som till en början inte avlägsnar sig mycket från den allmänna meningen (”åtrån till det älskade Tinget eller Väsenet, vilken gjorts smärtsam av dess frånvaro”), småningom överskrider gränsen till rena bakåtsträveridillet, som när han skrivet ”Det Portugisiska Folket skapade ’a Saudade’, därför att den är den enda fulländade syntesen mellan det ariska blodet och det semitiska” …
Vilket innebär att saudadefrågan kom att dryftas som en fråga om nationell identitet först under 1900-talet, det sekel under vilket vi helt tappade fotfästet i förhållande till omvärlden. Till skillnad mot vad som är fallet med teoretikerna, löper temat saudade genom all vår poesi, alltsedan medeltidens Cancioneiros, och i en del prosa utan filosofiska pretentioner, med början i Bernardim Ribeiros levnadsteckningar.

Bernardim Ribeiros
Saudade inbegriper bilden av en situation i det förflutna och en längtan efter att denna skall upprepas. I denna pendelrörelse återskapar saudade i viss mån denna situation i fantasin för att projicera den på nuet, på samma gång som om den vore och inte vore förgången, och även som om den både skulle och inte skulle upprepas. Denna något motsägelsfulla psykologiska mekanism har inget speciellt samband med den ”portugisiska folksjälen”. Den är en egen inre dialektik hos envar som hänger sig åt ett sökande i det förgångna i hopp om att finna eller framkalla en upprepning av en del av det. Därvid inbegriper saudade också en reorientering av varaktighetsbegreppet.  

I den portugisiska kulturen förfogar begreppet saudade över ett eget ord som språket ger oss och som är mer översättligt till andra språk än man i allmänhet föreställer sig; för övrigt, om vi beaktar etymologin bakom ordet ”nostalgi” (från grekiskans nostos, återvändo, + algia, smärta), ser vi att vi inte har förirrat oss särskilt långt. Närmast skulle man i saudade kunna se en blandning av nostalgi och nostomani … Det är bara det att saudade i den portugisiska kulturen har blivit föremål för otaliga förklaringsförsök och yrkanden i en skala av värden som löper från de mest vardagliga (”att känna saudades efter någon eller något”) till de mer egentligt litterära och filosofiska. Och på det sistnämnda planet antar saudade stundom värden som gör anspråk på att vara ontologiska, i det att ordet presenteras såsom motsvarande själva essensen i ”den portugisiska känslan eller sättet att vara”.
Mig förefaller det inte riktigt så. Fruktbarare vore det förvisso att medge att begreppet saudade och dess specifika kulturella uttryck har nått oss från judiska idéer som sedan upptagits av kristendomen och som har att göra med minnet av det förlorade fosterlandet (det jordiska Jerusalem gentemot det himmelska) inför världens och livets flöde och längtan efter att återse det. Det är så det ekar i de platonska versraderna hos Camões, ”Sobre os rios que vão”, ehuru saudade vid många andra tillfällen uppvisar drag som är mindre metafysiska eller skatologiska och mer existentiellt förbundna med livets omedelbara och känslomässiga påtaglighet. Men även Camões skriver mer mänskligt ömsinta saker, vilket man kan se på många ställen i Lírica och i inledningen till sonetten ”Que me quereis perpétuas saudades”. Troligtvis är det så saudade fungerar överallt, även under andra namn och omskrivningar.

Camões
 Hur som helst, begreppet saudade är alltid förbundet med tanken på ett ”förlorat paradis”, med en person, ett ting eller en situation som givit upphov till något gott som sedan förflyktigats och som man skulle vilja vinna åter. ”Med saudade inte bara återfår vi det förflutna som paradis; vi uppfinner det”, skriver Eduardo Lourenço, vars filosofiska utläggning och antropologiska begrundande av det portugisiska ödet har fått honom att tilldela saudade en särskild roll, som ett slags vårt varas kött, som han får att delta i drömmen medan han avvisar att det skulle finnas något typiskt i vårt sätt att vara i världen. Han ser saudade som en kategori av människans tidsuppfattning: ”saudade, nostalgi eller melankoli är modaliteter, modulationer i vår relation som varelser begåvade med minne och känslighet till tiden.” Och han tillägger:”Saudade ingår i bådadera på ett så paradoxalt och märkligt sätt” att den förvandlats ”till en gåta och en labyrint, till sinnebilden för portugisernas märkliga och paradoxala förhållande till sin tid”. Genom att sammanbinda saudade med nostalgi och framför allt melankoli, återför oss Eduardo Lourenço till den europeiska kulturens skapande och saturnaliska sköte. Men vad gäller formerna för dess uttryck, anar han att sången och det diktade ordet var dess första bärare, det vill säga, saudade var något sjunget innan det blev något tänkt.         
I vilket fall skulle jag föredra att i alldagligare termer säga att saudade, sedd i relation till ett portugisiskt öde, även löper risken att fungera som ett alibi, en dålig betalares ursäkt för alla krämpor och laster som vi varit behäftade med i århundraden och är oförmögna att rätta till, och som förvisar Portugal till en jumboplacering i Europa på de flesta områden. Själva nostalgin till imperiet, i sig själv upplevd som en projektion av den dubbla impotensen i en aktiv pseudopricip från vilken mycket gagn ännu borde tillkomma oss, är en form av saudade som numera överförts till idén om ett det portugisiska språkets ”imperium” med nästan sebastianska eller messianska konnotationer. Mycket troligt är att analfabeten och den obildade har upplevt saudades på ett vardagligare sätt än den bildade. Eller deras har inte varit desamma som hans, ty han snärjer sig i en närvarons och frånvarons dialektik som förvandlar den gängse känslan. Eller även när han har saudades och bygger något på dem, hämtar han hos de andra en stor del av det material han använder sig av och tolkar det pro domo sua.


André Aciman
Essäisten André Aciman, som mig veterligt inte är bekant med de data som framlagts här, vidareutvecklar på sätt och vis Sílvio Limas framställning. Aciman är en egyptisk jude från Alexandria som numera lever och undervisar i USA. Hans familj tvingades lämna Egypten på 50-talet, under Nassers tid. Han har ägnat sig åt att återskapa sin barndomstid i sina böcker, varav den senaste, False Papers, har en vältalig undertitel: Essays on Exile and Memory. I en text som för en tid sedan publicerades i The New Yorker (10.7.2000) talar Aciman apropå en dikt av Wordsworth om attityden att stärka eller förtäta nuet genom att erfara det som ett minne, erfara det från framtiden som ett ögonblick i det förflutna. Den som genomför denna övning minns inte det förflutna utan sig själv som i det förflutna föreställer sig framtiden; och det man ser eller väntar sig är inte framtiden utan ens framtida jag som söker det ben som man begravt i det förflutna. Aciman benämner detta ”arbitrage”, en term som han hämtar från finansvärlden och som består i att köpa värden på en marknad för att sälja dem på en annan, varvid man förutser förväntade vinster och konkretiserandet av beslut, även om dessa vinster inte kommer att förverkligas utan förblir enbart virtuella, men i själva verket har det han beskriver mycket att göra med hur mekanismerna och tiden fungerar i en saudade som föregriper, spekulerar och fantiserar om förväntningar, önskningar och uppenbarelser projicerade på framtiden och även reversibla i fråga om tid och plats. Den som känner saudades i nuet, återupplever sig existentiellt i ett förflutet där han föreställer sig en framtid, och det som ”lever” i denna framtid är han själv i sökandet efter att återvinna det förflutna.

Teixeira Pascoaes
Men i dessa virtuella zoner —eller områden som upplevs som sådana — är det bäst att inte teoretisera mer. I denna dossier finns samlade tillräckligt många om än korta exempel som löper från den enkla beskrivande och psykologiska analysen till konstruktionen av en inramande och grundläggande teoretisk arkitektur, stundom svag för att inte säga överspänd, som i fallet Pascoaes. Vad gäller den litterära användningen av begreppet saudade föredrar jag att ge ett personligt exempel som är mer existentiellt förbundet med känslorna, med vardagens känsloliv och dess brister. I en roman som jag arbetar på, och vars avslutning jag skjuter framför mig, kanske därför att jag känner …saudades efter ett lyckligt slut, utarbetar en av huvudpersonerna vid ett tillfälle en katalog över de saudades han känner gentemot en kvinna, för att både han och hon alltid ska kunna placera sig med utgångspunkt från dem och röras av en övning i vilken de när som helst kan sammanfatta sig. Dessa saudades är inte mindre än sju till antalet, även om det ska erkännas att min figur särskiljer några av dem utan att bekymra sig nämnvärt om precisionen men däremot om intensiteten:
Den första saudade är längtan efter ett intensivt men stilla välbefinnande, en känsla som översvämmar kropp och själ och får dem att känna att allt är på sin plats, att allt är bra här och nu och i förhållandet mellan de två, att allt är musik och ljus, att harmonin finns i en inre förståelse som kommer av en ständig spänning av ömhet, intelligens, sensibilitet och åtrå.
Den andra saudade är längtan att få se och höra på nära håll, att vara sida vid sida, att ha ögon som utbyter blickar, ansikten som ses, betagna skratt, ord som sägs eller är som om de blivit sagda, gester som görs eller bara antyds, och känna att detta är naturligt och avsiktligt i de budskap som lämnas genom vart och ett av dessa medel, liksom man har den naturliga förmågan att gissa och tyda allt man verkligen vill säga.   
Den tredje saudade är den som är bunden till de viktigaste stunderna i livet, resor och landskap, människor man lär känna, saker som berättas, förtroenden som med ens blivit nödvändiga, drömmar och föraningar, uttryck som överraskar, ljuseffekter, blommor, ljud från land och hav, musikstycken som så många gånger hörts om natten, färger och smaker, känslor i vilka det inre och det yttre förenas på ett unikt sätt och delas så som man inte kan tro att det kan ha hänt någon annan och där det som redan hänt förblir närvarande och alltmer intensivt och aktivt.
 Den fjärde saudade är beröringens: händer som trycker varandra och stryker över huden, smekningar som vågar sig fram, munnar som möts, sensationer som man kan utantill och vill ha outtömliga, kroppar på randen till att explora av iver, så mycken hunger och törst, frihet och blygsel, otålighet och skygghet, återhållsamhet och löfte, allt i färd att förnyas och bli gränslöst i varje ögonblick, uppfyllt av en ljuvlighet som inga ord förmår beskriva.
Den femte saudade är det praktiska vardagslivets, idéer och projekt, försök och förvissningar, saker som har betydelse, vikt och mått, tjocklek, rytm, konkret existens, reella verkningar, saker som skapas därför att båda ror åt samma håll och är medvetna om detta, saker som är ömsesidigt föranledda och fullkomnade, kombinationer av risktagande och sunt förnuft som man känner ger resultat tack vare ens bemödanden och en glädje över det allvar med vilka de sätts i verket.
Vasco Graça Moura
Den sjätte saudade är den som gör att den ene alltid talar med och är en del av den andra, andas och existerar i henne, åder mot åder, fiber mot fiber, vävnad mot vävnad, muskel mot muskel, att ständigt visa henne sin kärlek på de mest varierande sätt och apropå de mest skilda situationer, med effekter av ljus och skugga, lidelse och yra, oro och glädje, utan att någonsin vilja eller kunna skilja denna kärlek från det egna livet eller förmå vara lycklig på annat sätt.


Den sjunde saudade är den överflödande blandningen av alla de föregående och skapar en dimension i vilken var och en av dem leder till och återvinner alla de andra, som om man tittade i ett kaleidoskop, eller som om man befann sig inne i det och vore en aktiv del av detta universum av samverkande reflexer, av ljusglimtar, spegelspel, färgrika former stadda i ständig förvandling, förtrollande spiraler som ändå är oföränderligt förankrade i tingens hjärta och det egna: det är en saudade som fungerar som en sorts markör i tiden, den glider bakåt och framåt, virvlar åt alla håll, återupplever de föregående, uppfinner de kommande, flätar samman dem med varandra, klamrar sig fast vid förhoppningar, skräms av tillfälligheter och lider, lider, lider av blotta tanken på att befinna sig på dagars avstånd från den älskade, eller timmars, eller att aldrig mer kunna mötas.

Översättning: Hans Berggren, 2005.