onsdag 14 maj 2014

Onsdag i Tripoli och onsdag i Malmömoskén

Tripoli centrum, Libyen, april 1983. Foto: TN
Om det nu någonsin fanns vanliga onsdagar i Libyen så var detta en sådan. Vi hade tagit en taxi in till centrum från hotellet där vi bodde, ute i en för oss anonym förort vid havet. Det var en dyr resa. Vi lärde oss sakta vad den libyska dinaren var värd, jag vill minnas att det 1983 gick 7 eller 8 dollar på var och en.

Vi promenerade nerför huvudgatan från den här vackra rondellen, italiensk och som skvallrade om det förflutna. Men Översten blickade ner på oss, förstås, från var och varannan husvägg. Jag hade just ätit en underbar bulle med hett lammkött i. Magen mullrade men vi kom fram till "religionsministeriet" (World Islamic Call Society), det som Kaddafi kontrollerade i hemlandet och utomlands styrde som en stiftelse (som så småningom skulle bli ägare av moskén i Malmö - i vars intressen min kosovoalbanske vän kommit hit).

Väl därinne på ministeriet började operation förnedring. Kanske är det en arabisk sed. Eller bara ett påfund av Kaddafi. Först förnedring, sedan bidrag. Jag hade redan lämnat skådespelet när bidraget beviljades. Vad det konkret innebar vet jag inte. Men Malmömoskén fick först sitt koppartak och kunde byggas klar. Kaddafi i (o-)helig allians med Malmös albanska muslimer gjorde det möjligt. Idag, så många år senare, undrar jag fortfarande: vem äger moskén nu när Kaddafi har lustmördats?

Tidigare text i ämnet finner ni här.


tisdag 13 maj 2014

Några avslutande ord om Ehnmarks Tocqueville-essä


Varje gång jag läser en klassiker – som nu Tocqueville – märker jag att jag hade kunnat fortsätta kommentera och citera i det oändliga. Eftersom jag igår läste ut Anders Ehnmarks bok Slottet – en essä om Alexis de Tocqueville vill jag därför försöka avsluta i ämnet.
 
Det finns mot slutet av Slottet ett kapitel som heter Friheten. Varje sådant kapitel är i själva verket en fristående essä. I det läser han Tocquevilles sista verk, Gamla regimen (utgivit på svenska i Ervin Rosenbergs översättning med titeln Den gamla regimen och revolutionen). 

Ehnmark konstaterar att Tocqueville är i femtioårsåldern när han skriver denna bok, och att han hade dragit sig tillbaka. Han är fylld av tristess av att leva i det andra kejsardömet, och han vill försöka förstå hur ”ett mönsterbildande förtryck kunde organiseras” mitt i revolutionsförloppet. Hur var det möjligt att landet, ”det olydiga”, så villigt underkastade sig, frågade han sig men övergav tanken och satsade istället på skriva om ”de långa linjer (som) löper genom revolutionsögonblicket.” Han ville se varför den gamla regimen i själva verket var den nya och varför jämlikheten ”var ett verk av kungarna, inte av revolutionärerna”.

Anders Ehnmark menar att Tocqueville i detta närmade sig 1789 på samma sätt som Solsjenitsyn närmade sig 1917 i Det röda hjulet; ”Bägge författarna söker återskapa ett vägskäl, där en annan utveckling hade varit möjlig, återställa en öppen framtid åt det förflutna, som annars likriktas av revolutionen och bara behåller riktningen dit. På så sätt kastar ju stora händelser sin skugga bakåt.” 

Och istället för att söka en ”om inte”-historia, måste han ställa sig frågan hur man kunde ge 1789 en fortsättning. Ehnmark: ”Hur konstruera en frihet, som inte leder in i rundgången befrielse-despoti-befrielse. Han liknar sig vid en obducent, som i de döda organen söker livets lagar. Hur kunde dödsfallet ha undvikits, det vill säga hur kan en upprepning förhindras? Tyngdpunkten i hans sista litterära företag förskjuts på det sättet: det som skulle bli despotins förhistoria blev frihetens”.

Avslutningsvis bara en fin reflektion som inte direkt hänger samman med föregående resonemang. Jag citerar stycket i sin helhet och avrundar med det:
”Han är för demokratin och ägnar sig istället, däri det moderna, åt att inskränka den; han är modern, fastän han inte har sitt hjärta hos det moderna. I dessa frågor följer han Benjamin Constant. Han nämner honom aldrig men följer honom nära. Fri- och rättigheterna gör en och en intrång i demokratin, hos Constant främst de individuella friheterna, hos Tocqueville främst föreningsfriheten, av skäl som redan framgått (fruktan för individualismen). Men dessutom ställs demokratin under rättvisans allmänna överinseende. Vid rättvisans gränser upphör folkets makt: det får endast stifta rättvisa lagar.
Jag lyder inte annan lag, skriver Tocqueville i kapitlet om tyranni i Om demokratin, och tillägger: det betyder inte att jag förnekar folkets suveränitet, utan endast att jag över folkets huvuden appellerar till människosläktet. Tanken är omöjlig att precisera, men kan översättas till civilkuragets grundsats: i en konflikt mellan rätt och lag lyder jag rätten.”

måndag 12 maj 2014

Alexis de Tocqueville och "den antireligiösa lidelsen"

Jag läser vidare i  Alexis de Tocquevilles Den gamla regimen och revolutionen i svensk översättning av Ervin Rosenberg:
"En av den franska revolutionens första åtgärder var att angripa kyrkan, och bland de lidelser som denna revolution har uppammat var den antireligiösa lidelsen den som tändes först och slocknade sist. Inte ens när hänförelsen för friheten hade förflyktigats, efter det att människorna hade drivits till att köpa trygghet till priset av slaveri, upphörde man med att revoltera mot den religiösa auktoriteten."
Nej, det hjälpte inte att Napoleon gjorde "gagnlösa försök att tämja dess kristendomsfientlighet" - människor kunde rentav skryta med att de var revolutionens anda trogna, just för att de var "icke troende".

Här bränner det verkligen till i  Alexis de Tocquevilles berättelse. Han understryker att "kriget mot religionen bara var en episod i denna stora revolution, ett av dess iögonfallande och likväl flyktiga drag", men säger också att de 1700-talsidéer som låg till grund för revolutionen utvecklat en filosofi som var djupt religionsfientlig. Nå, ändå leder hans resonemang fram till något som kanske inte är helt oväntat:
"Det var mycket mindre som religiös lära än som politisk institution som kristendomen väckte detta ursinniga hat. Hatet mot prästerna kom sig inte av att de gjorde anspråk på att reglera förhållandena i den andra världen, utan därför att de var jordägare, herremän, tiondetagare och styresmän i denna värld. Kyrkan hatades inte därför att den inte skulle kunna ta sin plats i det nya samhälle man var i färd med att skapa, utan därför att den höll den starkaste och mest privilegierade platsen i det gamla samhälle som det gällde att krossa."
Tocqueville är inte sen att påpeka att denna omständighet kom att gälla också andra länder än Frankrike; "det finns knappast någon kristen kyrka i Europa som inte har vaknat till liv sedan revolutionen".

Det som gör Tocquevilles resonemang om kyrkan som världslig makt så intressant är att de religiösa institutionerna världen runt idag är just sådana makter. Inte minst har den så kallat arabiska våren bekräftat vilken oerhörd makt islams prästerskap har över sina samhällen. När kyrkan blir, eller fortsätter att vara en sådan jordägande, juridisk och social makt i ett samhälle måste den förstås ifrågasättas och bekämpas. Den fråga jag låter vara öppen vill jag också avsluta med: vad innebär det konkret i dagens europeiska samhällen, och hur ser de religiösa samfundens jordiska makt ut här?


Alexis de Tocqueville: "I vår tid har civilisationen fulländat till och med själva despotin..."


Att läsa Anders Ehnmarks bok om Alexis de Tocqueville, Slottet (1990), blir nu särskilt intressant eftersom Tocquevilles två stora verk, Om demokratin i Amerika (två band utgivna av Atlantis, 1997) och Den gamla regimen och revolutionen (Atlantis 2007), finns i svensk översättning av Ervin Rosenberg. Tidigare begränsades för en icke-franskspråkig läsare källorna till de textavsnitt som Ehnmark återger i sin bok. I hans arbete avhandlas Tocqueville under rubrikerna Slottet, Jämlikheten, Fängelset, Massan, Afrika och Friheten. För att förkovra sig om kolonialismens historia är det längre avsnittet om Afrika (utifrån Tocquevilles texter i ämnet, som spänner över ett brett fält av brev, artiklar, tal och essäer) särskilt intressant. 

Här finner vi en ingående studie kring Frankrikes förhållande till Algeriet, en föredömlig sådan som visar hur resonemangen om herrar och underkuvade grundas i för sin tid övertygande argumentation. ”Det finns”, säger Ehnmark, ”två olika faser i upprättandet av ett herravälde som han avhandlar, underkuvandet och sedan nedhållandet. Erövringen och besittandet.” 

Ehnmark noterar att hans tankar om jämlikhet och frihet i relation till kolonin får en helt annan glidande betydelse; ”Det är onödigt och vi har heller ingen skyldighet att ge våra muslimska undersåtar överdrivna föreställningar om deras egen betydelse, och inte heller att intala dem att vi under alla förhållanden är skyldiga att behandla dem som medborgare och likar. De vet att vi har en dominerande ställning i Afrika; de väntar sig att vi ska behålla den (…) De halvciviliserade folken förstår inte tålamod och eftergivenhet; de förstår bara rättvisa. Exakt och rigorös rättvisa bör vara vår enda förhållningsregel…” citerar han Tocqueville. 

I bok ett av Demokratin i Amerika är det en annan Tocqueville jag möter. Han befinner sig ju i Amerika för att studera dess politiska ordning, dess styrelseskick. I kapitlet Den makt som majoriteten i Amerika utövar över tanken skriver han:

”Jag vet inget land där det generellt råder mindre andlig självständighet än i Amerika.” En bit längre fram förklarar han: ”I Amerika har majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken. Författaren kan röra sig fritt så länge han stannar inom dess gränser, men ve honom om han vågar gå utanför den! Att brännas på bål behöver han inte frukta, men han utsätts för tråkigheter av alla slag och för ständig förföljelse.” Och några rader längre ner kommer de ord som får mig att tänka på vår egen tid: ”Kedja och bödel var de grova instrument tyranniet förr betjänade sig av. I vår tid har civilisationen fulländat till och med själva despotin, fastän denna inte tycktes ha något nytt att lära sig. Furstarna gjorde våldet till materiell verklighet; våra dagars demokratiska republiker har förvandlat det till något lika andligt som den mänskliga vilja de vill tvinga till lydnad”.

Med sådana rader ekande i huvudet fortsätter jag att studera Tocqueville. Jag gör det först och främst genom att läsa vidare i Ehnmarks bok.

Svenska nationalsocialister och "den nya, högtstående, nordiska människan”

”Den nya, högtstående, nordiska människan”???
”De nationella rörelsernas uppgift är att genomföra en kontrarevolution. Vi måste utrota den socialdemokratiska och kommunistiska marxismen i dess ekonomiska, kulturella, moraliska och mentala skepnader. För denna uppgift manar jag vårt lands begåvade och anständiga ungdomar av nordisk härkomst att omgående ansluta sig som nationalistiska aktivister för vår heliga uppgift att skapa den nya, högtstående, nordiska människan.” 
 
I nättidningen Realisten – som drivs av gamla Nationalsocialistisk front, numera Svenskarnas parti, aktuella nu senast den 1 maj i Jönköping  – skriver Carl-Eric Hennix om frågor som har med västerlandets nivellering att göra. Han menar att ”kulturmarxisterna” sedan 1960-talet är skyldiga till denna utveckling och att den varit ett led i en medveten ”socialistisk” och ”kommunistisk” politik.

Detta är den nationella rörelsens klassiska felsyn. Den nöjer sig med att betrakta det egna landets och det egna folkets historia och drar en slutsats som blir tokig därför att den bortser från alla de sociala, ekonomiska och kulturella förändringar som först det industriella och sedan det post-industriella samhället förde med sig. Den enskilt starkaste faktorn i vår samtid är, som en konsekvens av dessa förändringar, konsumismen, den ideologi som godtar människan som samhällsvarelse först när hon dagligen konsumerar. Inte det nödvändiga i form av mat, dryck och kläder, utan det som växer över breddarna som en mask, en mask där vårt sociala vara bestäms av hur mycket vi ”tjänar” i relation till hur mycket vi ”köper”. Det kallas på vår tids nyspråk att ”hålla hjulen rullande” eller ”få ekonomin på fötter”.

Denna ideologi är inte bestämd av huruvida socialdemokrater och Hennix ”kulturmarxister” regerar ett land utan av huruvida det postmoderna samhället nått det utvecklingsstadium då kapitalägarklassens intressen sammanfaller med politikerklassens. De två sociala skikten avspeglar då i första hand det som för privatpersoners del kan öka profiten och för politikerklassens medlemmar öka det som kallas ”makt” men som egentligen bara är en charad spelad för att folk ska fortsätta stå i valboskapsköer, konsumera sig ”lyckliga” och för övrigt tiga om alla de missförhållanden de erfar i olika sektorer av sina dagliga liv (barnomsorg, skola, hälso- och sjukvård, åldringsvård, kollektivtrafik etc.). Att det finns ekonomiska, sociala, kulturella, etniska, politiska och religiösa konflikter inbäddade i alla dessa mekanismer blir omöjligt att se. Kvar står man där med en tom börs och en bostad fylld av bevis på att man är en god konsument. I parlamentet föryngrades sjupartiet tämligen nyss, och som åtta grenar på samma träd bevakar de nu sina gemensamma intressen. De använder olika ord, de påstår sig vilja olika saker, men de föds och göds av samma mekanismer.

Hennix och hans kamrater lär få leta länge innan de hittar ”den nya, högtstående, nordiska människan” – hon är i själva verket en anakronism i ett västerland där alla egenheter och särmärken försvunnit och ersatts av den globala ekonomins stödjepunkter, som ser likadana ut oavsett vilken europeisk storstad man besöker. Och denna människa – formad av och villigt inlemmad i konsumismen – går för det mesta klädd i yankeekeps, gympaskor och t-shirt, så att alla nitarna, skruvarna och tatueringarna är synliga, och så att id-kort blir alldeles onödigt eftersom man redan visat vem man innerst inne – bortom personnumren och namnen – är och vill förbli.

Ett av tusen olika skäl till att nationella socialister inte kan förstå sin samtid – lika lite nu som inför den förra stora katastrofen från 1930 och framåt – är att de vägrar se hur detaljen tillhör helheten, hur det ena folket är präglat av samma förändringsprocess som de övriga och hur mekanismerna sällan har det minsta med hudpigment, hårfärger eller andra biologiska kännetecken att göra. Det som så radikalt förändras av vad filosofen von Wright kallade ”omständigheternas diktatur” låter sig inte talas till rätta. Inte heller propageras eller demonstreras till rätta. De politiska grupperingar som lever på hoppet att våldsamma sammanstötningar, våldsexcesser eller inbördeskrig ska göra tillvaron bättre är kanske vår tid bedrövligaste. De finns överallt och de finns framförallt på varje sida om mitten på den politiska skalan. Vad som där är vänster eller höger är inte alltid lätt att se, eftersom de som högst proklamerar sin egen framstegsvänlighet inte sällan är reaktionärast.

Allt detta betraktar jag från sidan. Jag ser det i ögonvrån. Det räcker för att jag ska hålla mig långt borta. 




söndag 11 maj 2014

"Folkomröstningar" och andra bedrägerier

Foto: Astrid Nydahl
I östra Ukraina gick man till ”folkomröstning” under söndagen. Under lördagen meddelade Ungerns premiärminister Viktor Orbán att han kräver autonomi för ungerska befolkningsgrupper som lever utanför landets gränser, till det säkert inspirerad av Putin, kanske rentav i avsikt att genomföra ”ungerska folkomröstningar” i Serbien och Rumänien. Den 25 maj är det meningen att vi ska gå till ”val” om vem som ska bli överbetalda knapptryckarpolitiker med maximal frånvaro i Bryssel, i ett val som egentligen bara är en parodi på val till ett parlament som egentligen bara är en parodi på ett parlament. Så ser det ut. Så gestaltar sig tillvaron för mig, oavsett vad jag läser, hur jag tänker eller resonerar. Det är upp- och nedvända världen från början till slut. Det är en värld där det groteska alltid kommer i första rummet.
”Så lätt det vore om jag gav efter för all den fasa och avsky som den här världen inger mig, om jag ännu kunde tro på att människans uppgift är att skapa lycka! Tiga åtminstone, tiga och tiga ända tills jag vet med mig att jag har rätt att…"
Så skrev Camus i dagboken. Just nu tycker jag att det finns skäl att upprepa hans ord ofta. Och så tänker jag, självrannsakande: är det tiga jag måste göra, eller finns det ett tigande som innebär en stilla protest? Skulle jag vara en bättre människa om jag deltog i de politiska omröstningarna? Varför tycks jag alls bry mig? Jag lyssnar hellre till Camus igen.
”Att katastrofen till sitt väsen är absurd förändrar inte faktum. Det gör existensens inneboende, ännu större absurditet synlig och mer påträngande.”


En vägvisande LP med Duke Ellington

Duke Ellington
Vissa söndagar ville pappa att vi promenerade tillsammans hela familjen. Ibland bara in i villakvarteren bakom Lorensborgs fritidsgård (hette det inte Ungdomsgård då?), men också in till centrum. När vi gick utmed Lorensborg och sedan ner mot Kronborgsvägen var jag alltid lika orolig för att möta någon klasskamrat. Var jag rädd? Skämdes jag? Kanske var det bara så att min familj var ett territorium dit jag inte ville att någon utomstående skulle komma. Finaste minnena av dessa söndagar är de promenader som sträckte sig förbi pappas arbetsplats, Malmströms herrekipering, och slutade på konditori Hollandia på Södra Förstadsgatan där det blev bakelse och lemonad (Pommac!).

Hade jag alltså en trygg plats i familjen? Jag vill gärna tro det. Tryggheten bestod kanske mest av allt i att det fanns ett rum man kunde stänga om sig. Ett rum dit bara jag och min bror hade tillträde, ingen plågoande kunde där nå mig. Skolans mobbare försvann varje dag skolklockan ringt ut och jag kunde gå hem. De noga valda kamraterna var de enda som fanns, men också bland dem hörde jag allt oftare den falska tonen, den som avslöjar att vänskapen mer var en läpparnas bekännelse än något annat. 

I detta rum praktiserade vi våra musikaliska drömmar, min bror med en bastuba och jag med en virveltrumma. De drömmarna kom bara en liten, liten bit. När jag spräckt skinnet i trumman var det en återvändsgränd. The Broomsticks fick klara sig utan mig, och min talang räckte ändå inte långt. Den musikaliska drömmen hade mer karaktären av erotisk dröm, vi hade ju sett de skolkamrater som verkligen var musiker och vad de kunnat uppnå i de vackraste flickornas värld. Peter Mårtensson var skolans stjärna. Den stora musikaliska talangen hade han med sig från barndomen, och när han som vuxen tog sin sjungande mammas namn, Winberg, blev han en ofta synlig trummis i många sammanhang. Han tog sitt liv i unga år. Peter som vi alla avundsjukt betraktade hamnade i en så stor olycka att han inte såg annan utväg än att ställa sig med bilen på spåret. Jag talade i trettioårsåldern, då jag flyttat med min egen familj från Malmö, ofta med Tollarparn om Peter. Han var som pianist och arrangör en av den skånska jazzscenens centralgestalter och hade ofta arbetat ihop med Peter.

Min egen utövande musikerdröm krossades, men närvaron i musiken var ändå stor. De verkligt mullrande musikanläggningarna var ännu inte var mans egendom och jag hade inte under barn- och tonårstiden i Malmö kopplat samman musik med osämja, störningar, stress, vilket jag senare i livet kom att göra, då basgångarna åt sig fram genom lägenheternas betongelement. Musik var ännu så länge den stora inspirationskällan. Pappa var bekant med Leif Smokerings Andersson och av honom fick jag en vägvisande LP med Duke Ellington. Den grundlade förstås en smak för jazzen som jag burit med mig genom livet. Ändå var det helt annan musik som jag levde med. Populärkulturen hade redan då en sådan genomslagskraft att Beatles blev det viktigaste, vid sidan av Tamla Motown-stallets fina svarta artister, där jag framför allt lyssnade till Otis Redding, Sam Cooke, några av de bästa kvinnliga triogrupperna, som The Supremes.