måndag 12 maj 2014

Alexis de Tocqueville och "den antireligiösa lidelsen"

Jag läser vidare i  Alexis de Tocquevilles Den gamla regimen och revolutionen i svensk översättning av Ervin Rosenberg:
"En av den franska revolutionens första åtgärder var att angripa kyrkan, och bland de lidelser som denna revolution har uppammat var den antireligiösa lidelsen den som tändes först och slocknade sist. Inte ens när hänförelsen för friheten hade förflyktigats, efter det att människorna hade drivits till att köpa trygghet till priset av slaveri, upphörde man med att revoltera mot den religiösa auktoriteten."
Nej, det hjälpte inte att Napoleon gjorde "gagnlösa försök att tämja dess kristendomsfientlighet" - människor kunde rentav skryta med att de var revolutionens anda trogna, just för att de var "icke troende".

Här bränner det verkligen till i  Alexis de Tocquevilles berättelse. Han understryker att "kriget mot religionen bara var en episod i denna stora revolution, ett av dess iögonfallande och likväl flyktiga drag", men säger också att de 1700-talsidéer som låg till grund för revolutionen utvecklat en filosofi som var djupt religionsfientlig. Nå, ändå leder hans resonemang fram till något som kanske inte är helt oväntat:
"Det var mycket mindre som religiös lära än som politisk institution som kristendomen väckte detta ursinniga hat. Hatet mot prästerna kom sig inte av att de gjorde anspråk på att reglera förhållandena i den andra världen, utan därför att de var jordägare, herremän, tiondetagare och styresmän i denna värld. Kyrkan hatades inte därför att den inte skulle kunna ta sin plats i det nya samhälle man var i färd med att skapa, utan därför att den höll den starkaste och mest privilegierade platsen i det gamla samhälle som det gällde att krossa."
Tocqueville är inte sen att påpeka att denna omständighet kom att gälla också andra länder än Frankrike; "det finns knappast någon kristen kyrka i Europa som inte har vaknat till liv sedan revolutionen".

Det som gör Tocquevilles resonemang om kyrkan som världslig makt så intressant är att de religiösa institutionerna världen runt idag är just sådana makter. Inte minst har den så kallat arabiska våren bekräftat vilken oerhörd makt islams prästerskap har över sina samhällen. När kyrkan blir, eller fortsätter att vara en sådan jordägande, juridisk och social makt i ett samhälle måste den förstås ifrågasättas och bekämpas. Den fråga jag låter vara öppen vill jag också avsluta med: vad innebär det konkret i dagens europeiska samhällen, och hur ser de religiösa samfundens jordiska makt ut här?


Alexis de Tocqueville: "I vår tid har civilisationen fulländat till och med själva despotin..."


Att läsa Anders Ehnmarks bok om Alexis de Tocqueville, Slottet (1990), blir nu särskilt intressant eftersom Tocquevilles två stora verk, Om demokratin i Amerika (två band utgivna av Atlantis, 1997) och Den gamla regimen och revolutionen (Atlantis 2007), finns i svensk översättning av Ervin Rosenberg. Tidigare begränsades för en icke-franskspråkig läsare källorna till de textavsnitt som Ehnmark återger i sin bok. I hans arbete avhandlas Tocqueville under rubrikerna Slottet, Jämlikheten, Fängelset, Massan, Afrika och Friheten. För att förkovra sig om kolonialismens historia är det längre avsnittet om Afrika (utifrån Tocquevilles texter i ämnet, som spänner över ett brett fält av brev, artiklar, tal och essäer) särskilt intressant. 

Här finner vi en ingående studie kring Frankrikes förhållande till Algeriet, en föredömlig sådan som visar hur resonemangen om herrar och underkuvade grundas i för sin tid övertygande argumentation. ”Det finns”, säger Ehnmark, ”två olika faser i upprättandet av ett herravälde som han avhandlar, underkuvandet och sedan nedhållandet. Erövringen och besittandet.” 

Ehnmark noterar att hans tankar om jämlikhet och frihet i relation till kolonin får en helt annan glidande betydelse; ”Det är onödigt och vi har heller ingen skyldighet att ge våra muslimska undersåtar överdrivna föreställningar om deras egen betydelse, och inte heller att intala dem att vi under alla förhållanden är skyldiga att behandla dem som medborgare och likar. De vet att vi har en dominerande ställning i Afrika; de väntar sig att vi ska behålla den (…) De halvciviliserade folken förstår inte tålamod och eftergivenhet; de förstår bara rättvisa. Exakt och rigorös rättvisa bör vara vår enda förhållningsregel…” citerar han Tocqueville. 

I bok ett av Demokratin i Amerika är det en annan Tocqueville jag möter. Han befinner sig ju i Amerika för att studera dess politiska ordning, dess styrelseskick. I kapitlet Den makt som majoriteten i Amerika utövar över tanken skriver han:

”Jag vet inget land där det generellt råder mindre andlig självständighet än i Amerika.” En bit längre fram förklarar han: ”I Amerika har majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken. Författaren kan röra sig fritt så länge han stannar inom dess gränser, men ve honom om han vågar gå utanför den! Att brännas på bål behöver han inte frukta, men han utsätts för tråkigheter av alla slag och för ständig förföljelse.” Och några rader längre ner kommer de ord som får mig att tänka på vår egen tid: ”Kedja och bödel var de grova instrument tyranniet förr betjänade sig av. I vår tid har civilisationen fulländat till och med själva despotin, fastän denna inte tycktes ha något nytt att lära sig. Furstarna gjorde våldet till materiell verklighet; våra dagars demokratiska republiker har förvandlat det till något lika andligt som den mänskliga vilja de vill tvinga till lydnad”.

Med sådana rader ekande i huvudet fortsätter jag att studera Tocqueville. Jag gör det först och främst genom att läsa vidare i Ehnmarks bok.

Svenska nationalsocialister och "den nya, högtstående, nordiska människan”

”Den nya, högtstående, nordiska människan”???
”De nationella rörelsernas uppgift är att genomföra en kontrarevolution. Vi måste utrota den socialdemokratiska och kommunistiska marxismen i dess ekonomiska, kulturella, moraliska och mentala skepnader. För denna uppgift manar jag vårt lands begåvade och anständiga ungdomar av nordisk härkomst att omgående ansluta sig som nationalistiska aktivister för vår heliga uppgift att skapa den nya, högtstående, nordiska människan.” 
 
I nättidningen Realisten – som drivs av gamla Nationalsocialistisk front, numera Svenskarnas parti, aktuella nu senast den 1 maj i Jönköping  – skriver Carl-Eric Hennix om frågor som har med västerlandets nivellering att göra. Han menar att ”kulturmarxisterna” sedan 1960-talet är skyldiga till denna utveckling och att den varit ett led i en medveten ”socialistisk” och ”kommunistisk” politik.

Detta är den nationella rörelsens klassiska felsyn. Den nöjer sig med att betrakta det egna landets och det egna folkets historia och drar en slutsats som blir tokig därför att den bortser från alla de sociala, ekonomiska och kulturella förändringar som först det industriella och sedan det post-industriella samhället förde med sig. Den enskilt starkaste faktorn i vår samtid är, som en konsekvens av dessa förändringar, konsumismen, den ideologi som godtar människan som samhällsvarelse först när hon dagligen konsumerar. Inte det nödvändiga i form av mat, dryck och kläder, utan det som växer över breddarna som en mask, en mask där vårt sociala vara bestäms av hur mycket vi ”tjänar” i relation till hur mycket vi ”köper”. Det kallas på vår tids nyspråk att ”hålla hjulen rullande” eller ”få ekonomin på fötter”.

Denna ideologi är inte bestämd av huruvida socialdemokrater och Hennix ”kulturmarxister” regerar ett land utan av huruvida det postmoderna samhället nått det utvecklingsstadium då kapitalägarklassens intressen sammanfaller med politikerklassens. De två sociala skikten avspeglar då i första hand det som för privatpersoners del kan öka profiten och för politikerklassens medlemmar öka det som kallas ”makt” men som egentligen bara är en charad spelad för att folk ska fortsätta stå i valboskapsköer, konsumera sig ”lyckliga” och för övrigt tiga om alla de missförhållanden de erfar i olika sektorer av sina dagliga liv (barnomsorg, skola, hälso- och sjukvård, åldringsvård, kollektivtrafik etc.). Att det finns ekonomiska, sociala, kulturella, etniska, politiska och religiösa konflikter inbäddade i alla dessa mekanismer blir omöjligt att se. Kvar står man där med en tom börs och en bostad fylld av bevis på att man är en god konsument. I parlamentet föryngrades sjupartiet tämligen nyss, och som åtta grenar på samma träd bevakar de nu sina gemensamma intressen. De använder olika ord, de påstår sig vilja olika saker, men de föds och göds av samma mekanismer.

Hennix och hans kamrater lär få leta länge innan de hittar ”den nya, högtstående, nordiska människan” – hon är i själva verket en anakronism i ett västerland där alla egenheter och särmärken försvunnit och ersatts av den globala ekonomins stödjepunkter, som ser likadana ut oavsett vilken europeisk storstad man besöker. Och denna människa – formad av och villigt inlemmad i konsumismen – går för det mesta klädd i yankeekeps, gympaskor och t-shirt, så att alla nitarna, skruvarna och tatueringarna är synliga, och så att id-kort blir alldeles onödigt eftersom man redan visat vem man innerst inne – bortom personnumren och namnen – är och vill förbli.

Ett av tusen olika skäl till att nationella socialister inte kan förstå sin samtid – lika lite nu som inför den förra stora katastrofen från 1930 och framåt – är att de vägrar se hur detaljen tillhör helheten, hur det ena folket är präglat av samma förändringsprocess som de övriga och hur mekanismerna sällan har det minsta med hudpigment, hårfärger eller andra biologiska kännetecken att göra. Det som så radikalt förändras av vad filosofen von Wright kallade ”omständigheternas diktatur” låter sig inte talas till rätta. Inte heller propageras eller demonstreras till rätta. De politiska grupperingar som lever på hoppet att våldsamma sammanstötningar, våldsexcesser eller inbördeskrig ska göra tillvaron bättre är kanske vår tid bedrövligaste. De finns överallt och de finns framförallt på varje sida om mitten på den politiska skalan. Vad som där är vänster eller höger är inte alltid lätt att se, eftersom de som högst proklamerar sin egen framstegsvänlighet inte sällan är reaktionärast.

Allt detta betraktar jag från sidan. Jag ser det i ögonvrån. Det räcker för att jag ska hålla mig långt borta. 




söndag 11 maj 2014

"Folkomröstningar" och andra bedrägerier

Foto: Astrid Nydahl
I östra Ukraina gick man till ”folkomröstning” under söndagen. Under lördagen meddelade Ungerns premiärminister Viktor Orbán att han kräver autonomi för ungerska befolkningsgrupper som lever utanför landets gränser, till det säkert inspirerad av Putin, kanske rentav i avsikt att genomföra ”ungerska folkomröstningar” i Serbien och Rumänien. Den 25 maj är det meningen att vi ska gå till ”val” om vem som ska bli överbetalda knapptryckarpolitiker med maximal frånvaro i Bryssel, i ett val som egentligen bara är en parodi på val till ett parlament som egentligen bara är en parodi på ett parlament. Så ser det ut. Så gestaltar sig tillvaron för mig, oavsett vad jag läser, hur jag tänker eller resonerar. Det är upp- och nedvända världen från början till slut. Det är en värld där det groteska alltid kommer i första rummet.
”Så lätt det vore om jag gav efter för all den fasa och avsky som den här världen inger mig, om jag ännu kunde tro på att människans uppgift är att skapa lycka! Tiga åtminstone, tiga och tiga ända tills jag vet med mig att jag har rätt att…"
Så skrev Camus i dagboken. Just nu tycker jag att det finns skäl att upprepa hans ord ofta. Och så tänker jag, självrannsakande: är det tiga jag måste göra, eller finns det ett tigande som innebär en stilla protest? Skulle jag vara en bättre människa om jag deltog i de politiska omröstningarna? Varför tycks jag alls bry mig? Jag lyssnar hellre till Camus igen.
”Att katastrofen till sitt väsen är absurd förändrar inte faktum. Det gör existensens inneboende, ännu större absurditet synlig och mer påträngande.”


En vägvisande LP med Duke Ellington

Duke Ellington
Vissa söndagar ville pappa att vi promenerade tillsammans hela familjen. Ibland bara in i villakvarteren bakom Lorensborgs fritidsgård (hette det inte Ungdomsgård då?), men också in till centrum. När vi gick utmed Lorensborg och sedan ner mot Kronborgsvägen var jag alltid lika orolig för att möta någon klasskamrat. Var jag rädd? Skämdes jag? Kanske var det bara så att min familj var ett territorium dit jag inte ville att någon utomstående skulle komma. Finaste minnena av dessa söndagar är de promenader som sträckte sig förbi pappas arbetsplats, Malmströms herrekipering, och slutade på konditori Hollandia på Södra Förstadsgatan där det blev bakelse och lemonad (Pommac!).

Hade jag alltså en trygg plats i familjen? Jag vill gärna tro det. Tryggheten bestod kanske mest av allt i att det fanns ett rum man kunde stänga om sig. Ett rum dit bara jag och min bror hade tillträde, ingen plågoande kunde där nå mig. Skolans mobbare försvann varje dag skolklockan ringt ut och jag kunde gå hem. De noga valda kamraterna var de enda som fanns, men också bland dem hörde jag allt oftare den falska tonen, den som avslöjar att vänskapen mer var en läpparnas bekännelse än något annat. 

I detta rum praktiserade vi våra musikaliska drömmar, min bror med en bastuba och jag med en virveltrumma. De drömmarna kom bara en liten, liten bit. När jag spräckt skinnet i trumman var det en återvändsgränd. The Broomsticks fick klara sig utan mig, och min talang räckte ändå inte långt. Den musikaliska drömmen hade mer karaktären av erotisk dröm, vi hade ju sett de skolkamrater som verkligen var musiker och vad de kunnat uppnå i de vackraste flickornas värld. Peter Mårtensson var skolans stjärna. Den stora musikaliska talangen hade han med sig från barndomen, och när han som vuxen tog sin sjungande mammas namn, Winberg, blev han en ofta synlig trummis i många sammanhang. Han tog sitt liv i unga år. Peter som vi alla avundsjukt betraktade hamnade i en så stor olycka att han inte såg annan utväg än att ställa sig med bilen på spåret. Jag talade i trettioårsåldern, då jag flyttat med min egen familj från Malmö, ofta med Tollarparn om Peter. Han var som pianist och arrangör en av den skånska jazzscenens centralgestalter och hade ofta arbetat ihop med Peter.

Min egen utövande musikerdröm krossades, men närvaron i musiken var ändå stor. De verkligt mullrande musikanläggningarna var ännu inte var mans egendom och jag hade inte under barn- och tonårstiden i Malmö kopplat samman musik med osämja, störningar, stress, vilket jag senare i livet kom att göra, då basgångarna åt sig fram genom lägenheternas betongelement. Musik var ännu så länge den stora inspirationskällan. Pappa var bekant med Leif Smokerings Andersson och av honom fick jag en vägvisande LP med Duke Ellington. Den grundlade förstås en smak för jazzen som jag burit med mig genom livet. Ändå var det helt annan musik som jag levde med. Populärkulturen hade redan då en sådan genomslagskraft att Beatles blev det viktigaste, vid sidan av Tamla Motown-stallets fina svarta artister, där jag framför allt lyssnade till Otis Redding, Sam Cooke, några av de bästa kvinnliga triogrupperna, som The Supremes. 



fredag 9 maj 2014

Intervju med Lisa Nilsson: Befriad från hämningar och tabun. En svensk sångerska med saudade


Ikväll har jag sett en fantastisk konsert med Lisa Nilsson (som du kan se här ett bra tag till till). Och det föranleder mig att reprisera den intervju jag gjorde med henne och som finns med i min bok Musiken som föddes bortom haven.

Thomas Nydahl: I din sång ”Var finns du nu” finns dessa rader:

I nattens trygga famn
Kan jag glömma bort ditt namn
Jag vill sova mig igenom smärta och skam
Tänd eld på mig, låt ingenting bli kvar
Jag vill stiga upp som rök i gryningen

Och i ”En kärlek utan namn” heter det:

Att älska dig blir inte lätt

Jag känner igen denna typ av text från den moderna diktning som idag sjungs i fadon. Det handlar om de stora, starka och ibland livsavgörande känslorna. Poeten Vasco Graça Moura har rentav skrivit en fado som heter” Fogo Preso”, Fyrverkerier, för Mísia, där elden och kärleken är förtärande på samma sätt:

Min kropp antänds av din brinnande kropp
Våra kroppar flammar upp, ljuset från krevaden
fortsätter döda oss
tills det försvinner
Så illumineras mörkret
och allt är glömska
Våldsamt och så mjukt

Hur förhåller du dig till denna lyriska tradition, där det inte finns någon rädsla för de stora orden? Jag frågar därför att jag på din skiva Små rum tycker mig se en diktning som hellre kretsar kring det svåra och komplexa (Att älska dig blir inte lätt) och de situationer i livet då ödet (fado = fatum = öde) tycks vara att man först måste förtäras för att uppnå glömska. Innan det skett kan inte ett nytt liv, ett nytt sammanhang växa fram. Det är en typ av text som radikalt skiljer sig från schlagerbanaliteter sådana vi i norra Europa känner dem. Vad tror du om den portugisiska mentaliteten som inspirationskälla för ditt eget skapande? Kan ödestron och orädslan, det svåra och hårda hänga ihop, så att texten måste stå precis så naken för att den ska bli sångbar?




Lisa Nilsson: Jag dras till generellt till motstånd. Det du uppfattar som svårt eller komplext i mina texters beskrivning av kärleken handlar om motstånd. För mig står motstånd för substans något som känns, som tar emot så att man inte bara faller framlänges utan måste kämpa lite... Motstånd tydliggör en identitet till skillnad från tillgänglighet och tillagsvarande. Och längtan efter utplåning i samband med kärleksförlustens förnedring handlar nog om just det - längtan efter pånyttfödelse till ett liv utan den intensiva smärtan och sorgen.


Jag hade inte kommit i kontakt med brasiliansk musik eller portugisiskan när jag skrev de texterna. Det allvarliga, tunga och stora fanns i mig från livet, uppväxten och all musik jag dragits till, och från mitt poesi-intresse. Jag tycker att livet är djupt och stort. Jag tycker att musik är det största som finns och jag letar efter ord som kan väga upp musiken och beskriva hur det faktiskt känns. Det är inte en förutsättning för att texten ska vara sångbar utan en förutsättning för att texten ska vara sann. För mig handlar det om sannings-kärnan och att i mitt konstnärliga arbete från och med nu och så länge jag lever försöka nå så nära den kärnan som möjligt. Att låta den strävan få vara lite helig… och magisk.


Efter många år i början av karriären med andras mer konstruerade texter, som visserligen beskrivit mycket om kärlek, förlust av den, längtan till den och relationer men på ett mer vardagligt och allmängiltigt plan, började jag för 10 år sen att utforska mitt eget uttryck. Mitt bästa personliga exempel på "Saudade-paradox" är i min låt "Säg det igen". Det är det närmaste kärnan jag har kommit hittills och den låt som starkast griper folk på ett oförberett och omedelbart sätt.

Du lade din hand på min rygg, jag vände mig om
Och du gjorde det man aldrig får göra
Du strök min panna
Med stora, varma, sträva, trygga händer
Och sa  - jag älskar dig, jag älskar dig,
jag älskar dig
 (ur ”Säg det igen” ) 

När jag under några månader 2004 bodde i Brasilien och började översätta texter upptäckte jag ett allvar jag saknat i moderna sånger. I  lyriska texter av Vinicius de Moraes, Torquato Neto och Aldir Blanc. Det finns även somligt i melodierna som påminner om gammal svensk musiktradition.



Jag känner att jag genom att översätta - som ju innebär att låna någon annans ord- och från en annan tid! - och omformulera dom till ett personligt avtryck -blev befriad från en del hämningar och tabun inför detta att använda de stora orden och dramatiken, som att ha en ursäkt – " Det var inte mitt påfund, jag har endast förvaltat..". Jag kan då få arbeta med ord på ett sätt jag inte vågat och på så sätt kanske få mod att sedan skriva egna originaltexter direkt på svenska med lika stort allvar. Jag tycker att det generellt handlar om att ett allvar gått förlorat i modern tid, i fler avseenden än musikaliska eller lyriska… Vi hade också det där höga språket i svenska sånger förr ("han kom som en vind... vad bryr sig en vind om förbud") Jag fastnar mest i det som skapades mellan ung 1965-75, både i Sverige  och Brasilien, stor lyrik men tillgänglig för folket. Fado är nytt för mig. Jag börjar upptäcka den genom bl a Mariza men är mycket begränsad i min portugisiska och saknar i fadon ibland melodierna som talar för sig själva. Fado-skivor kan för mig bli lite enformiga. Men textmässigt ligger det ju helt i linje med det jag funnit i brasilianska sånger och i vårt eget svenska musikarv från t ex Alfvén, "Jag längtar dig, jag längtar ditt rike, jag längtar mest då du är när...". Snacka om saudade!


Det är lätt att glömma bort vårt eget poetiska svenska uttryck, eller förminska det i skenet av hur det låter idag - en bild baserad på det som spelas i skval-radio… Det finns massor av stor lyrik i Sverige också. Samma sak gäller vrång-bilden av Sverige som ett passionsfattigt land. Vi vilar på en historia med svidande eldiga polskor och sångcykler om enorma tragedier. Och kanske är det just därför man är så dragen till det du kallar "den portugisiska mentaliteten". Det "osvenska" är tämligen svenskt. Vi behöver bara bli påminda om det som finns i oss genom kontakten med de kulturer som aldrig stängde av eller trängde undan dramat och passionen.

TN: I en intervju i DN säger du om saudade-begreppet att det ”betyder en saknad som både är smärtsam och ljuv. Vår längtan är alltid kopplad till någonting och vi tror därför att vi måste tillfredställa den. I Brasilien finns föreställningen om en längtan i sig”. Hur menar du att saudade konkret gestaltar denna ”längtan i sig”. Amália Rodrigues brukade säga att ordet optimism borde avskaffas, därför att världen ser ut som den gör. För mig tycks det som om hennes hela bestämmelse och öde ligger i linje med det: att realistiskt skåda ödet/problemen/längtan i ögonen, finna sig, kanske acceptera att det är som det är, även om det är en längtan som ter sig omöjlig att uppfylla. Amália hade denna syn på livet och gång på gång har jag sett/hört hennes uttrycka den. Och det strider ju verkligen mot vår mentalitet: ”Ropen skalla/daghem åt alla”, förstår du hur jag menar? Jag vill inte påstå att det är fel att kämpa för bättre villkor eller för rättvisa – tvärtom! – men jag tror att vi har mycket att lära av saudade-mentaliteten. Och som en följdfråga: vill du helt kort utveckla hur du ser på förbindelsen mellan det smärtsamma och det ljuva – som en paradox eller som en motsättning?



LN:  Saudaden som paradox eller motsättning? Jag älskar paradoxer!  Jag vill nog se saudade som varken paradox eller motsättning utan ett ord som uttrycker båda sidor (smärtsam och ljuv) beroende på berättelsen som helhet. Saudade är ju både saknad och längtan. Saknad efter ... längtan till. Det gör ont att sakna någon man inte kan träffa/få men det är ljuvligt att längta efter en älskad som man ska återse. Samtidigt är det en fysisk oros-smärta i längtan i sig. Den smärtan finns där som en signal för att den vill att man ska göra något åt den - nämligen förenas med föremålet för längtan. 

Saudade kan rikta sig till en person, plats, familj, tid i livet, eller ett tillstånd.Det är ett stort ord som inte gäller banala ting. Inte saudade efter sin dator men kanske för doften av ett svenskt höstäpple. Men jag menar att saudade kan vara en känsla som innebär att man är i kontakt med något viktigt som man inte nödvändigtvis måste få fysisk kontakt med. Man måste inte äta äpplet eller kyssa mannen… man kan befinna sig i en smärtsam och ljuvlig kontakt med känslan inför att göra det. 

Saudade kan även vara ett tillstånd av längtan eller saknad och man behöver inte veta varför eller efter vad. Man grips av den ungefär som man grips av melankoli. Det är inte alltid man vet varför och det gör ingenting, man befinner sig i den. För att revidera det du läste i DN måste jag säga att jag, och de flesta med mig, kan uppleva det så med saknad eller längtan också. Odefinierbart men gripande. Och vi längtar och saknar i stora begrepp… sina ungar i splittrade familjer, en bortgången livskamrat, ungdomen eller att få bli det man ville bli när man blev stor… Jag tror dock att vi i dagligt språkligtbruk och alltför lättvindigt förhåller oss till längtan och saknad på ett ytligt sätt. Man "längtar" efter en saftig hamburgare, efter julklappar och att få gå på semester, och man "saknar" Raketost, Lasse Berghagen i Allsången, eller Kalles Kaviar när man är utomlands...

Iakttagelse nyligen i Rio: Mina vänner hälsade mig när vi återsågs efter lång tid med "-Que saudade!" Som ett slags "- Vad underbart att ses igen, vad jag har saknat dig!" Det var ett nytt perspektiv på ordets användande för mig.


Angående Amalias avskaffande av optimism: Vi lever ju i en privilegierad kultur som har kunnat ställa krav på rättvisa och skapa förväntningar på en existerande sådan på grund av att vi har haft förutsättningar för det ekonomiskt och politiskt. Det du kallar "Saudadekulturen" tolkar jag som de flesta kulturer i övriga världen som utvecklats ur underkastelse och orättvisor. Fattigare länder med korrumperade militärdiktaturer och segregation. Där vet människor att rättvisa inte existerar - det är inte konstigt för dom. För oss är det det eftersom vi kommit ovanligt nära något som tenderade att vara äkta rättvisa i vår historia. Det är ju inte för inte som det är just i Sverige ett uttryck som "rättvisemärkt" kunnat uppstå... Även den oskulden är borta nu. Även vi börjar inse att det var en bluff. Vi har dock anledning att  behålla "optimismen" vilket i stora delar av världen inför många livsöden känns som ett malplacerat  ord... som i Rio de Janeiro bland hemlösa unga mammor med små bebisar liggande bredvid sig på gatan mitt i all trafik och stress.

TN: En fråga som ofta diskuteras bland fadoartister är huruvida texten han eller hon sjunger måste bottna i den egna erfarenheten/attityden. Eftersom du skriver dina texter själv antar jag att det är lika viktigt för dig. Finns det något i din brasilianska erfarenhet och din förståelse av saudade som du ser kommer göra avtryck i dina texter? Jag tänker inte minst på det utifrån DN-intervju där du talar om ett slags repliker på manliga texter. Vasco Graça Moura har skrivit en rad texter som kvinnor sjungit, flera olika, som gestaltar ett slags sensuella och erotiska känslor och där övertygas man direkt om att orden bottnar i den kvinnliga fadistans uttryck.

LN: Jag vill känna att jag har insyn och förankring i det jag sjunger om. Jag vill att det ska vara sant för mig. Men det måste inte vara hämtat ur personliga erfarenheter. Jag berättar gärna andras historia som i "Viola" från min skiva Viva. En skiva som för övrigt är en splittrad mix mellan mitt gamla uttryck och det nya jag då är på väg in i… Jag jämför sången med att skådespela. Jag är berättare, jag måste kunna gå in i texten utan att den är ett autentiskt utdrag ur mitt liv. Att föreställa sig texten tredimensionellt, gå in i bilden, veta hur platsen ser ut, veta att det handlar om dig just då, vad du har gjort innan, vad du har på dig, om du har gråtit eller skrattat innan "scenen" börjar… Sång är för mig att gestalta något. Bland stora tidlösa manliga poeters texter är det inga problem att kliva in och vara uttolkare som kvinna. Där är ämnena och språket oberoende av kön. Jag menar att de största skillnaderna ligger i dagens pop-lyrik. Där tycker jag att det saknas kvinnliga förebilder, med Eva Dahlgren som ett lysande undantag bland alla dom män som regerat och formgivit svensk populärmusik. Popkulturen är mycket mer influerad av macho-ideal. 

Springsteen/Lundell. Rock´n´roll. Det är lite en fråga om den så kallade finkulturen och folkrocken. När man skriver tidsbunden, modern text blir det tydligare vad som är manligt och kvinnligt. Cornelis är ett utmärkt exempel på en man som var väldigt "manlig" men som genom sin höga begåvning och vilja att kommunicera det äkta skrev på ett sätt som man trivs i även som kvinna. En poet. Som Vinicius de Moraes, en stor karl som skrev oerhört känsligt om den stora kärleken. Eller Chico Buarque. Som kvinna har man anledning att fokusera på vissa frigörelsebehov fortfarande. Jag är ganska trött på bilden av den snygga sångfågeln som blir försedd med slagkraftig musik av en hop strategiska och skickliga män. Då är det intressantare med unga kvinnor som inte vill vara vackra, poserande divor utan med egna ord berätta om sina känslor och kommentera samtiden på ett kompromisslöst sätt utan att ha behagandet som drivkraft. Något jag tampas med själv och som tar tid att göra upp med - inte minst ur plånbokens perspektiv… Jag behövde dels få tag i ett mer feminint och lyriskt sätt att uttrycka mig som jag saknat men också ett rakt, osentimentalt och rationellt kvinnospråk. Min "En kärlek utan namn" som du citerade är däremot en replik på en kvinnlig poet, Elisabeth Hermodsson och hennes "Dikt vid havet". Jag har lika stort behov av att få bli en del av det fysiska beskrivandet av den vackre, väldoftande mannen som komplement till männens eviga beskrivningar av kvinnans behagfulla skapelse som av att vara obekvämt arg feminist. Jag vill avliva schablonerna och reglerna. Inte antingen/eller utan både/och. Inte paradox som motsats utan som komplement - ett jin & jang. Ljuv och smärtsam.

TN: Har du i Brasilien också mött något av fado-kulturen?

LN: Det var inte fadon jag upptäckte i Brasilien men väl samma fenomen i andra musikstilar. Cançãos...Chancons...Sånger...samma grundprinciper överallt och olika former av saudade i olika kulturer.

not:  Vinicius de Moraes har skrivit en fado om förbindelsen mellan Brasilien och Portugal, Saudades do Brasil em Portugal,  den finns med på Katia Guerreiros skiva Tudo ou Nada (2005)