Ikväll har jag sett en fantastisk konsert med Lisa Nilsson (som du kan se här ett bra tag till till). Och det föranleder mig att reprisera den intervju jag gjorde med henne och som finns med i min bok Musiken som föddes bortom haven.
Thomas Nydahl: I din sång ”Var finns du nu” finns dessa rader:
I nattens trygga famn
Kan jag glömma bort ditt namn
Jag vill sova mig igenom smärta och
skam
Tänd eld på mig, låt ingenting bli
kvar
Jag vill stiga upp som rök i
gryningen
Och i ”En kärlek utan namn” heter det:
Att älska dig blir inte lätt
Jag känner igen denna typ av text
från den moderna diktning som idag sjungs i fadon. Det handlar om de stora,
starka och ibland livsavgörande känslorna. Poeten Vasco Graça Moura har rentav
skrivit en fado som heter” Fogo
Preso”, Fyrverkerier, för Mísia, där elden och kärleken är förtärande på
samma sätt:
Min kropp antänds av din brinnande
kropp
Våra kroppar flammar upp, ljuset från
krevaden
fortsätter döda oss
tills det försvinner
Så illumineras mörkret
och allt är glömska
Våldsamt och så mjukt
Hur förhåller du dig till denna
lyriska tradition, där det inte finns någon rädsla för de stora orden? Jag
frågar därför att jag på din skiva Små rum tycker mig se en diktning som hellre
kretsar kring det svåra och komplexa (Att älska dig blir inte lätt) och de
situationer i livet då ödet (fado = fatum = öde) tycks vara att man först måste
förtäras för att uppnå glömska. Innan det skett kan inte ett nytt liv, ett nytt
sammanhang växa fram. Det är en typ av text som radikalt skiljer sig från
schlagerbanaliteter sådana vi i norra Europa känner dem. Vad tror du om den
portugisiska mentaliteten som inspirationskälla för ditt eget skapande? Kan
ödestron och orädslan, det svåra och hårda hänga ihop, så att texten måste stå
precis så naken för att den ska bli sångbar?
Lisa Nilsson: Jag dras till generellt till
motstånd. Det du uppfattar som svårt eller komplext i mina texters beskrivning
av kärleken handlar om motstånd. För mig står motstånd för substans något som
känns, som tar emot så att man inte bara faller framlänges utan måste kämpa
lite... Motstånd tydliggör en identitet till skillnad från tillgänglighet och
tillagsvarande. Och längtan efter utplåning i samband med kärleksförlustens
förnedring handlar nog om just det - längtan efter pånyttfödelse till ett liv
utan den intensiva smärtan och sorgen.
Jag hade inte kommit i kontakt
med brasiliansk musik eller portugisiskan när jag skrev de texterna. Det
allvarliga, tunga och stora fanns i mig från livet, uppväxten och all musik jag
dragits till, och från mitt poesi-intresse. Jag tycker att livet är djupt och
stort. Jag tycker att musik är det största som finns och jag letar efter ord
som kan väga upp musiken och beskriva hur det faktiskt känns. Det är inte en
förutsättning för att texten ska vara sångbar utan en förutsättning för att
texten ska vara sann. För mig handlar det om sannings-kärnan och att i
mitt konstnärliga arbete från och med nu och så länge jag lever försöka nå så
nära den kärnan som möjligt. Att låta den strävan få vara lite helig… och
magisk.
Efter många år i början
av karriären med andras mer konstruerade texter, som visserligen beskrivit
mycket om kärlek, förlust av den, längtan till den och relationer men på ett
mer vardagligt och allmängiltigt plan, började jag för 10 år sen att utforska
mitt eget uttryck. Mitt bästa personliga exempel på "Saudade-paradox"
är i min låt "Säg det igen". Det är det närmaste kärnan jag har
kommit hittills och den låt som starkast griper folk på ett oförberett och
omedelbart sätt.
Du lade din hand på min
rygg, jag vände mig om
Och du gjorde det man
aldrig får göra
Du strök min panna
Med stora, varma, sträva,
trygga händer
Och sa - jag älskar dig, jag älskar dig,
jag älskar dig
(ur ”Säg det igen” )
När jag under några månader 2004 bodde i
Brasilien och började översätta texter upptäckte jag ett allvar jag saknat i moderna
sånger. I lyriska texter av Vinicius de
Moraes, Torquato Neto och Aldir Blanc. Det finns även somligt i melodierna som
påminner om gammal svensk musiktradition.
Jag känner att jag genom att
översätta - som ju innebär att låna någon annans ord- och från en annan tid! -
och omformulera dom till ett personligt avtryck -blev befriad från en del
hämningar och tabun inför detta att använda de stora orden och dramatiken, som
att ha en ursäkt – " Det var inte mitt påfund, jag har
endast förvaltat..". Jag kan då få arbeta med ord på ett sätt jag inte
vågat och på så sätt kanske få mod att sedan skriva egna originaltexter direkt
på svenska med lika stort allvar. Jag tycker att det generellt handlar om att
ett allvar gått förlorat i modern tid, i fler avseenden än musikaliska eller
lyriska… Vi hade också det där höga språket i svenska sånger förr ("han
kom som en vind... vad bryr sig en vind om förbud") Jag fastnar mest i det
som skapades mellan ung 1965-75, både i Sverige
och Brasilien, stor lyrik men tillgänglig för folket. Fado är nytt för mig. Jag
börjar upptäcka den genom bl a Mariza men är mycket begränsad i min
portugisiska och saknar i fadon ibland melodierna som talar för sig själva.
Fado-skivor kan för mig bli lite enformiga. Men textmässigt ligger det ju helt
i linje med det jag funnit i brasilianska sånger och i vårt eget svenska
musikarv från t ex Alfvén, "Jag längtar dig, jag längtar ditt rike, jag
längtar mest då du är när...". Snacka om saudade!
Det är lätt att glömma
bort vårt eget poetiska svenska uttryck, eller förminska det i skenet av hur
det låter idag - en bild baserad på det som spelas i skval-radio… Det finns
massor av stor lyrik i Sverige också. Samma sak gäller vrång-bilden av Sverige
som ett passionsfattigt land. Vi vilar på en historia med svidande eldiga
polskor och sångcykler om enorma tragedier. Och kanske är det just därför man
är så dragen till det du kallar "den portugisiska mentaliteten". Det
"osvenska" är tämligen svenskt. Vi behöver bara bli påminda om det
som finns i oss genom kontakten med de kulturer som aldrig stängde av eller
trängde undan dramat och passionen.
TN: I en intervju i DN säger du om
saudade-begreppet att det ”betyder en saknad som både är smärtsam och ljuv. Vår
längtan är alltid kopplad till någonting och vi tror därför att vi måste
tillfredställa den. I Brasilien finns föreställningen om en längtan i sig”. Hur
menar du att saudade konkret gestaltar denna ”längtan i sig”. Amália Rodrigues
brukade säga att ordet optimism borde avskaffas, därför att världen ser ut som
den gör. För mig tycks det som om hennes hela bestämmelse och öde ligger i
linje med det: att realistiskt skåda ödet/problemen/längtan i ögonen, finna
sig, kanske acceptera att det är som det är, även om det är en längtan som ter
sig omöjlig att uppfylla. Amália hade denna syn på livet och gång på gång har
jag sett/hört hennes uttrycka den. Och det strider ju verkligen mot vår
mentalitet: ”Ropen skalla/daghem åt alla”, förstår du hur jag menar? Jag vill
inte påstå att det är fel att kämpa för bättre villkor eller för rättvisa –
tvärtom! – men jag tror att vi har mycket att lära av saudade-mentaliteten. Och
som en följdfråga: vill du helt kort utveckla hur du ser på förbindelsen mellan
det smärtsamma och det ljuva – som en paradox eller som en motsättning?
LN:
Saudaden som paradox eller motsättning? Jag älskar paradoxer! Jag vill nog se saudade som varken paradox
eller motsättning utan ett ord som uttrycker båda sidor (smärtsam och ljuv)
beroende på berättelsen som helhet. Saudade är ju både saknad och längtan.
Saknad efter ... längtan till. Det gör ont att sakna någon man inte kan
träffa/få men det är ljuvligt att längta efter en älskad som man ska återse.
Samtidigt är det en fysisk oros-smärta i längtan i sig. Den smärtan finns där
som en signal för att den vill att man ska göra något åt den - nämligen förenas
med föremålet för längtan.
Saudade kan rikta sig till en person, plats, familj,
tid i livet, eller ett tillstånd.Det är ett stort ord som inte gäller banala
ting. Inte saudade efter sin dator men kanske för doften av ett svenskt
höstäpple. Men jag menar att saudade kan vara en känsla som innebär att man är
i kontakt med något viktigt som man inte nödvändigtvis måste få fysisk kontakt
med. Man måste inte äta äpplet eller kyssa mannen… man kan befinna sig i en
smärtsam och ljuvlig kontakt med känslan inför att göra det.
Saudade kan även
vara ett tillstånd av längtan eller saknad och man behöver inte veta varför
eller efter vad. Man grips av den ungefär som man grips av melankoli. Det är
inte alltid man vet varför och det gör ingenting, man befinner sig i den. För
att revidera det du läste i DN måste jag säga att jag, och de flesta med mig,
kan uppleva det så med saknad eller längtan också. Odefinierbart men gripande.
Och vi längtar och saknar i stora begrepp… sina ungar i splittrade familjer, en
bortgången livskamrat, ungdomen eller att få bli det man ville bli när man blev
stor… Jag tror dock att vi i dagligt språkligtbruk och alltför lättvindigt
förhåller oss till längtan och saknad på ett ytligt sätt. Man
"längtar" efter en saftig hamburgare, efter julklappar och att få gå
på semester, och man "saknar" Raketost, Lasse Berghagen i Allsången,
eller Kalles Kaviar när man är utomlands...
Iakttagelse nyligen i
Rio: Mina vänner hälsade mig när vi återsågs efter lång tid med "-Que
saudade!" Som ett slags "- Vad underbart att ses igen, vad jag har
saknat dig!" Det var ett nytt perspektiv på ordets användande för mig.
Angående Amalias
avskaffande av optimism: Vi lever ju i en privilegierad kultur som har kunnat
ställa krav på rättvisa och skapa förväntningar på en existerande sådan på
grund av att vi har haft förutsättningar för det ekonomiskt och politiskt. Det
du kallar "Saudadekulturen" tolkar jag som de flesta kulturer i
övriga världen som utvecklats ur underkastelse och orättvisor. Fattigare länder
med korrumperade militärdiktaturer och segregation. Där vet människor att
rättvisa inte existerar - det är inte konstigt för dom. För oss är det det
eftersom vi kommit ovanligt nära något som tenderade att vara äkta rättvisa i
vår historia. Det är ju inte för inte som det är just i Sverige ett uttryck som
"rättvisemärkt" kunnat uppstå... Även den oskulden är borta nu. Även
vi börjar inse att det var en bluff. Vi har dock anledning att behålla "optimismen" vilket i stora
delar av världen inför många livsöden känns som ett malplacerat ord... som i Rio de Janeiro bland hemlösa
unga mammor med små bebisar liggande bredvid sig på gatan mitt i all trafik och
stress.
TN: En fråga som ofta diskuteras
bland fadoartister är huruvida texten han eller hon sjunger måste bottna i den
egna erfarenheten/attityden. Eftersom du skriver dina texter själv antar jag
att det är lika viktigt för dig. Finns det något i din brasilianska erfarenhet
och din förståelse av saudade som du ser kommer göra avtryck i dina texter? Jag
tänker inte minst på det utifrån DN-intervju där du talar om ett slags repliker
på manliga texter. Vasco Graça Moura har skrivit en rad texter som kvinnor
sjungit, flera olika, som gestaltar ett slags sensuella och erotiska känslor
och där övertygas man direkt om att orden bottnar i den kvinnliga fadistans
uttryck.
LN: Jag vill känna att jag har insyn och
förankring i det jag sjunger om. Jag vill att det ska vara sant för mig. Men
det måste inte vara hämtat ur personliga erfarenheter. Jag berättar gärna
andras historia som i "Viola" från min skiva Viva. En skiva som för
övrigt är en splittrad mix mellan mitt gamla uttryck och det nya jag då är på
väg in i… Jag jämför sången med att skådespela. Jag är berättare, jag måste
kunna gå in i texten utan att den är ett autentiskt utdrag ur mitt liv. Att
föreställa sig texten tredimensionellt, gå in i bilden, veta hur platsen ser
ut, veta att det handlar om dig just då, vad du har gjort innan, vad du har på
dig, om du har gråtit eller skrattat innan "scenen" börjar… Sång är
för mig att gestalta något. Bland stora tidlösa manliga poeters texter är det
inga problem att kliva in och vara uttolkare som kvinna. Där är ämnena och
språket oberoende av kön. Jag menar att de största skillnaderna ligger i dagens
pop-lyrik. Där tycker jag att det saknas kvinnliga förebilder, med Eva Dahlgren
som ett lysande undantag bland alla dom män som regerat och formgivit svensk
populärmusik. Popkulturen är mycket mer influerad av macho-ideal.
Springsteen/Lundell. Rock´n´roll. Det är lite en fråga om den så kallade
finkulturen och folkrocken. När man skriver tidsbunden, modern text blir det
tydligare vad som är manligt och kvinnligt. Cornelis är ett utmärkt exempel på
en man som var väldigt "manlig" men som genom sin höga begåvning och
vilja att kommunicera det äkta skrev på ett sätt som man trivs i även som
kvinna. En poet. Som Vinicius de Moraes, en stor karl som skrev oerhört
känsligt om den stora kärleken. Eller Chico Buarque. Som kvinna har man
anledning att fokusera på vissa frigörelsebehov fortfarande. Jag är ganska
trött på bilden av den snygga sångfågeln som blir försedd med slagkraftig musik
av en hop strategiska och skickliga män. Då är det intressantare med unga
kvinnor som inte vill vara vackra, poserande divor utan med egna ord berätta om
sina känslor och kommentera samtiden på ett kompromisslöst sätt utan att ha
behagandet som drivkraft. Något jag tampas med själv och som tar tid att göra
upp med - inte minst ur plånbokens perspektiv… Jag behövde dels få tag i ett
mer feminint och lyriskt sätt att uttrycka mig som jag saknat men också ett
rakt, osentimentalt och rationellt kvinnospråk. Min "En kärlek utan
namn" som du citerade är däremot en replik på en kvinnlig poet, Elisabeth
Hermodsson och hennes "Dikt vid havet". Jag har lika stort behov av
att få bli en del av det fysiska beskrivandet av den vackre, väldoftande mannen
som komplement till männens eviga beskrivningar av kvinnans behagfulla skapelse
som av att vara obekvämt arg feminist. Jag vill avliva schablonerna och
reglerna. Inte antingen/eller utan både/och. Inte paradox som motsats utan som
komplement - ett jin & jang. Ljuv och smärtsam.
TN: Har du i Brasilien också mött
något av fado-kulturen?
LN:
Det var inte fadon jag upptäckte i Brasilien men väl samma fenomen
i andra musikstilar. Cançãos...Chancons...Sånger...samma grundprinciper
överallt och olika former av saudade i olika kulturer.
not:
Vinicius de Moraes har skrivit en fado om förbindelsen mellan Brasilien
och Portugal, Saudades do Brasil em Portugal,
den finns med på Katia Guerreiros skiva Tudo ou Nada
(2005)