fredag 9 maj 2014

Från medelklass till medelmåtta

José Ortega y Gasset: Massornas uppror (Natur och Kultur 1934, översättning och introduktion av Alf Ahlberg).

Kan man diskutera förändringar i människans beteende utifrån studier som är kortsiktiga? Frågan slog mig när jag läste José Ortega y Gassets bok Massornas uppror. Den publicerades 1930 och byggde på två tidigare studier av honom, dels boken Espana Invertebrada som kom 1922, dels en artikel i El Sol med titeln Masas, 1926, samt i två föredrag hållna i Buenos Aires 1928. När man läser en så pass gammal bok är man övertygad om att analyserna kan komma att halta, och att de exempel som leder fram till resonemangen kan te sig minst sagt föråldrade. Men det märkvärdiga med Massornas uppror är att den ter sig så aktuell, så starkt applicerbar på just 2000-talets Europa och de massor som befolkar kontinenten.

Vi får här bekanta oss med begreppen elit och massa på ett sätt som kanske inte är vanligt idag. Att bara använda ett begrepp som elit betraktas som suspekt. Författaren menar att massans makt är intimt förknippad med elitens abdikering. De idel och den kultur som eliten är satt att förvalta och vårda har plötsligt upphört att vara giltig. Vem är eliten i hans föreställningsvärld? Han darrar inte på rösten när han svarar: medelklassen. Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassens låter medelmåttans kultur etablera sig. Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, hötorgskonsten, kiosklitteraturen (och det är inte utan att man känner igen sig om man lever i en epok av schlagerdyrkan, konstnärliga installationer och en deckarlitteratur som totalt dominerar läsandet). Imorgon kväll ockuperas de europeiska tv-rummen av det spektakel som utspelar sig i Köpenhamn. Om man har starka nerver och stor fördragsamhet kan man se denna schlagertävling som ett exempel på medelmåttans triumf.

Dessutom skulle José Ortega y Gasset ha fyllt år just idag! Han föddes den 9 maj 1883 i Madrid och avled 18 oktober 1955.


torsdag 8 maj 2014

Sprickor i muren eller något annat?


Franska Front National betraktas väl idag i stora delar av den svenska nationalismens organisationer och medier som ”allierad”. Jag ser nästan dagligen hyllningar eller okritiska återgivningar av partiets olika texter och manifestationer i olika bloggar på nätet (inte minst i den av Sverigedemokraterna drivna Avpixlat) och i tryckta medier.

Döm därför om min förvåning när Dispatch International – idag mer eller mindre ett med Sverigedemokraterna lierat propagandaorgan på nätet – publicerar en stor, kritisk och mycket intressant analys skriven av Nidra Poller. Här bara ett litet utdrag:
”Även om den notoriskt provocerande fadern har suttit kvar som hedersordförande för FN, hävdar hans dotter att hon har rensat partiet från obehagliga idéer och element som – enligt henne orättfärdigt – har använts för att ”demonisera” FN. Men nu när man rensat ut antisemitism, Förintelseförnekande, rasism och andra förkastliga drag, hävdar Front National att de är Västvärldens enda försvar mot islamisering, EU-tyranni, globalisering, billiga kinesiska varor, otyglad kapitalism, bankerna, den internationella oligarkin som exploaterar den hårt arbetande lilla människan … och allt möjligt annat.
Enligt en undersökning, Vol au-dessus d’un nid de fachos (En flygtur över ett fascistrede), som Frédéric Haziza publicerade tidigare i år, rör sig FN innanför ”den populistiska yttersta högern” – den som inkluderar skinhead-killen Serge Ayoub, den intellektuelle Alain Soral, den tidigare komikern Dieudonné M’Bala M’Bala, PR-gurun Frédéric Chatillon och diverse liknande personer. De är enade, men skiljer sig åt när det är fördelaktigt för dem att ta avstånd från särskilt motbjudande handlingar eller förbindelser. Men deras grundläggande åsikter är i stort sett desamma: nostalgi för Tredje Riket, Förintelseförnekande, ingrott hat mot judar och sionister, förkastande av kapitalismen och den parlamentariska demokratin.
Både historiskt och i nutid har dessa personer haft täta finansiella och ideologiska förbindelser med arabisk-muslimska makter: Jean-Marie Le Pen var vän och allierad med Saddam Hussein, och nutidens nationella socialister (vilket jag anser är en bättre beskrivning än ”den populistiska yttersta högern”) har förbindelser till de iranska och syriska regimerna samt Hizbollah och deras gelikar.”

Den fråga jag ställer mig är: innebär publiceringen av denna text att SD rimligen inte kan ingå i någon partigrupp i EU-parlamentet om de får in en kandidat där nu, en grupp där FN också skulle ingå? Innebär detta en distansering, eller är det så att Dispatchredaktörerna publicerar artikeln helt utan biavsikter? Det senare har jag svårt att tänka mig, då Lars Hedegaard är en slipad och synnerligen taktisk politisk räv, som knappast skulle göra något som ”inte gagnade saken”. Kan man alltså efter Pollers artikel vara hängiven Marine Le Pen och hennes FN och ändå agera som Sverigedemokrat? Eller måste man söka sig till just de ”nationella socialisterna”, de som i våra föräldrars barndom kallade sig nationalsocialister?


Torsdag

Örestrand. Foto: Astrid Nydahl



Jag kommer inte att skriva under några manifest, varken det förflutnas, samtidens eller ens framtidens. Manifesten är gjorda för människor som vill förvandla sina hjärnor till stapelbara paket av "åsikter". De är själva sinnebilden av motsatsen till den fria viljan, den inre friheten och allt det en tänkande människa borde sträva efter.

*

Att sitta där, bortom det tröstlösa... och att där, ordlöst, men med öppna ögon, blicka mot det andra, det som ännu kan locka mig. Varje dag, efter ovilja att stiga upp ur sängen, men före sammanbrottet, få komma dit, ordlöst, men med öppna ögon, och sätta sig. Handlingsförlamad, uppgiven och utan avsikt. I den stunden föds det som annars läggs mig till last, och det är då också orden och avsikterna kommer tillbaka. Det må föraktas eller ringaktas, men bara där och då finns argumenten som ger fortsättningen.