torsdag 8 maj 2014

Sprickor i muren eller något annat?


Franska Front National betraktas väl idag i stora delar av den svenska nationalismens organisationer och medier som ”allierad”. Jag ser nästan dagligen hyllningar eller okritiska återgivningar av partiets olika texter och manifestationer i olika bloggar på nätet (inte minst i den av Sverigedemokraterna drivna Avpixlat) och i tryckta medier.

Döm därför om min förvåning när Dispatch International – idag mer eller mindre ett med Sverigedemokraterna lierat propagandaorgan på nätet – publicerar en stor, kritisk och mycket intressant analys skriven av Nidra Poller. Här bara ett litet utdrag:
”Även om den notoriskt provocerande fadern har suttit kvar som hedersordförande för FN, hävdar hans dotter att hon har rensat partiet från obehagliga idéer och element som – enligt henne orättfärdigt – har använts för att ”demonisera” FN. Men nu när man rensat ut antisemitism, Förintelseförnekande, rasism och andra förkastliga drag, hävdar Front National att de är Västvärldens enda försvar mot islamisering, EU-tyranni, globalisering, billiga kinesiska varor, otyglad kapitalism, bankerna, den internationella oligarkin som exploaterar den hårt arbetande lilla människan … och allt möjligt annat.
Enligt en undersökning, Vol au-dessus d’un nid de fachos (En flygtur över ett fascistrede), som Frédéric Haziza publicerade tidigare i år, rör sig FN innanför ”den populistiska yttersta högern” – den som inkluderar skinhead-killen Serge Ayoub, den intellektuelle Alain Soral, den tidigare komikern Dieudonné M’Bala M’Bala, PR-gurun Frédéric Chatillon och diverse liknande personer. De är enade, men skiljer sig åt när det är fördelaktigt för dem att ta avstånd från särskilt motbjudande handlingar eller förbindelser. Men deras grundläggande åsikter är i stort sett desamma: nostalgi för Tredje Riket, Förintelseförnekande, ingrott hat mot judar och sionister, förkastande av kapitalismen och den parlamentariska demokratin.
Både historiskt och i nutid har dessa personer haft täta finansiella och ideologiska förbindelser med arabisk-muslimska makter: Jean-Marie Le Pen var vän och allierad med Saddam Hussein, och nutidens nationella socialister (vilket jag anser är en bättre beskrivning än ”den populistiska yttersta högern”) har förbindelser till de iranska och syriska regimerna samt Hizbollah och deras gelikar.”

Den fråga jag ställer mig är: innebär publiceringen av denna text att SD rimligen inte kan ingå i någon partigrupp i EU-parlamentet om de får in en kandidat där nu, en grupp där FN också skulle ingå? Innebär detta en distansering, eller är det så att Dispatchredaktörerna publicerar artikeln helt utan biavsikter? Det senare har jag svårt att tänka mig, då Lars Hedegaard är en slipad och synnerligen taktisk politisk räv, som knappast skulle göra något som ”inte gagnade saken”. Kan man alltså efter Pollers artikel vara hängiven Marine Le Pen och hennes FN och ändå agera som Sverigedemokrat? Eller måste man söka sig till just de ”nationella socialisterna”, de som i våra föräldrars barndom kallade sig nationalsocialister?


Torsdag

Örestrand. Foto: Astrid Nydahl



Jag kommer inte att skriva under några manifest, varken det förflutnas, samtidens eller ens framtidens. Manifesten är gjorda för människor som vill förvandla sina hjärnor till stapelbara paket av "åsikter". De är själva sinnebilden av motsatsen till den fria viljan, den inre friheten och allt det en tänkande människa borde sträva efter.

*

Att sitta där, bortom det tröstlösa... och att där, ordlöst, men med öppna ögon, blicka mot det andra, det som ännu kan locka mig. Varje dag, efter ovilja att stiga upp ur sängen, men före sammanbrottet, få komma dit, ordlöst, men med öppna ögon, och sätta sig. Handlingsförlamad, uppgiven och utan avsikt. I den stunden föds det som annars läggs mig till last, och det är då också orden och avsikterna kommer tillbaka. Det må föraktas eller ringaktas, men bara där och då finns argumenten som ger fortsättningen.


onsdag 7 maj 2014

Lindängen, Malmö. Tidigt 1970-tal

Första julen med förstfödde sonen, 1973
Motetten, Lindängen, Malmö.
Jag kom 1972 till nybyggda Motetten som är en del av Malmös södra förort Lindängen. Jag skulle bli pappa för första gången. Vi flyttade in i en tvårumslägenhet på trettonde våningen, med en svindlande och kuslig utsikt över Malmö och Själland. Vår första son föddes i maj 1973. Vi skaffade en större lägenhet i samma område, nu på andra våningen i den serie låghus som byggts i sextonvåningshusets skugga.

Lindängen är för mig starten på vuxenlivet. Där började det liv som stod oskrivet framför mig. Jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik då. Den trötthet och lösningsmedelsrusighet jag kände varje kväll var inte möjlig att kombinera med familjeliv. Mycket av tiden sov jag bort.
Lindängen var på 1970-talet en förort man stod ut att leva i. Mycket lite skrämde mig. Det var ju mitt Malmö, det jag levt i sedan jag föddes på Rasmusgatan 1952. Jag hade min bröllopsfest där på trettonde våningen i Motetten. Jag var politiskt aktiv där. Mina familjepromenader, mina timmar i sandlådan med sonen - allt detta var Lindängen för mig. Redan åren efter att vi flyttat därifrån började förändringen komma. Bråken blev fler. Motsättningarna större. Under 1990-talet och hela vägen fram till idag växte våldet in i andra uttrycksformer: det blev skjutvapen, det blev kriminella falanger som stred mot varandra. Den marknad de ville kontrollera fanns och finns ju också ute i Lindängen. Den marknaden omfattar allt ifrån narkotika till vapen och prostitution.

Efter Lindängen bodde vi också på Nydala och Bellevuegården. Det var två förorter som betraktades som trygga och stabila. När vi definitivt lämnade Malmö 1981 hade Bellevuegården förvandlats till getto. Mitt sista minne är hur två mycket unga pojkar bryter upp låsen till min moped. Jag står på balkongen och ropar åt dem att de ska lämna platsen. De skriker att jag ska skita i det de håller på med. Först när jag går ut ger de upp.

Den kommande natten, innan vi skulle styra kosan till Tollarp, (via Ystad i sex månader), fick jag ringa polisen. Då jagade några yngre män varandra med dragna knivar. Jag såg genom dörrens titthål hur en satt ovanpå en annan i trapphuset med sin kniv mot den liggande mannens ansikte. Blåljus och sirener var inget jag ville erbjuda mina barn som vardagsmusik.

Avvecklingen av Malmö går rasande snabbt. De som vill se, ser det också. Många vill inte se och betraktar varje rån, misshandel, våldtäkt, mord, brandbomb eller annat brott som isolerade företeelser. De ser inte att Malmös förvandling till en stad delad i två halvor ligger till grund för avvecklingen. Sådana osynliga gränslinjer i en stad blir som pisksnärtar in i den halva av befolkningen som vill leva ett anständigt liv. Långt in i familjerna slår dessa piskor och budskapet är entydigt. Här kan man inte leva, om man inte också varje dag ska påminnas om gettots villkor. Att det dessutom finns andra gränslinjer gör inte saken bättre. Så blir till exempel de fattiga allt fattigare. Malmö var en stolt arbetarstad med tung och viktig industri. Där arbetarklassen levde finns idag mest getton. Mitt födelsekvarter Sevedsplan är ett skrämmande exempel på det.

tisdag 6 maj 2014

George Orwell: Nere för räkning i Paris och London


George Orwell (pseudonym för Eric Blair) är kanske mest känd för de två romanerna 1984 och Djurens gård. Det är förstås inte märkligt om man tänker på hur laddad av symbolik som 1984 var. Det som vår egen vänster –  liksom också den brittiska – inte talade om var att romanen av Orwell själv betraktades som en satir och dystopi utifrån båda de stora totalitära systemen; kommunismen och nationalsocialismen. När den utkom 1949 fanns förstås båda dessa enparti-diktaturer dels i färskt minne (Hitlers Tyskland), dels i synnerligen aktivt utövande (Stalins Sovjet). Djurens gård utkom fyra år tidigare och var inspirerad mycket uttalat av det samhällssystem som stalinismen utvecklade. Man ska komma ihåg att Orwell skrev den mitt under brinnande krig, då Sovjetunionen hade en allierad i Storbritannien och Stalins namn hölls högt.

Men Orwells journalistiska verk, liksom hans essäer, är av så hög klass att de förtjänar en liknande spridning. Nere för räkning i Paris och London (i original 1933) är, vid sidan av Vägen till Wigan Pier och Hyllning till Katalonien, ett verk som visar hans berättartalang. Med säker hand tecknar han de stora sammanhangen och de mycket små detaljerna. Hans respekt och samhörighetskänsla med människor i tillvarons utkant präglar det han skriver.

Vägen till Wigan Pier (1937) kunde möjligen betraktas som en sociologisk studie, men den är också laddad av Orwells makalösa talang att beskriva miljöer och människor. Boken skrevs på uppdrag av Left Book Club. Hans angrepp på den brittiska vänstern i denna bok är kanske en milstolpe i hans egen utveckling bort från allt totalitärt tankegods. I Hyllning till Katalonien (1938) får vi oss till livs en gastkramande skildring av det spanska inbördeskrigets lite mindre kända sidor. Orwell reste ner 1936 och anslöt sig till POUM, den arbetarmilis som fick erfara vad den stalinistiska politiken innebar. Kommunister och socialister i olika europeiska länder gör vad de kan för att smutskasta boken och tysta Orwell.

I Nere för räkning i Paris och London (Atlantis förlag) får vi följa honom till de fattigaste gränderna i Paris, där man lever för vad dagen ger, om inte annat för att man pantat sina egna kläder. Bokens inledning är nära nog filmisk i sin skickliga panorering över miljön och dess människor:
”Rue du Coq d´Or, Paris, klockan sju på morgonen. En rad ursinniga, kvävda skrik nerifrån gatan. Madame Monce, som ägde hotellet mitt emot mitt, hade gått ut på trottoaren för att ta itu med en gäst tre trappor upp. Hon hade träskor på sina bara fötter, och hennes gråa hår föll fritt. MADAME MONCE: ’Salope! Salope! Hur många gånger har jag sagt åt er att inte mosa löss på tapeterna? Inbillar ni er att ni köpt hotellet, va? Varför kan ni inte kasta ut dom genom fönstret som alla andra? Putain! Salope!' KVINNA TRE TRAPPOR UPP: ’Vashe!’ Därefter en hel mångstämmig kör av skrik, då fönster slogs upp på vardera sidan och halva gatan blandade sig i grälet. Det tystnade tvärt tio minuter senare, när en kavalleriskvadron red förbi och folk slutade gasta för att se på dem.”
Likadant är det med livet i London. Orwell vandrar, lär sig ”tiggeriets tekniker”, han arbetar som sandwish-man och annat, och han sliter med ohyran där han sover. Det som förenar parisskildringen med londonskildringen är perspektivet underifrån, från den nakna nödens dofter och färger, från den tomma magens och skriande hungerns utgångspunkt. Jag skulle vilja säga att detta är en bok som överträffar det mesta man kan hitta av sociala reportage. Den har en litterär kvalitet som är enastående.Vi har idag mycket att lära av Orwell, både vad gäller stil och metod. En journalistik som bygger på den egna erfarenheten och underifrån-perspektivet har betydligt större möjlighet att tala till läsaren. Den kan dessutom tillåta sig att skriva också om det som betraktas som tabu och minerad mark. Jag tvivlar på att Orwell idag skulle ha fått sina texter publicerade i en svensk dagstidning (om de varit skrivna i den här tidsepoken och till exempel berättat om gettofieringen av våra städer eller om de alltmer inbördskrigs-liknande tillstånden). Skulle han hitta en förläggare? Jag tvivlar.

Det är en välgärning att Atlantis givit ut boken på nytt. Jag hoppas rentav att de ska göra det också med de två andra böcker jag här skriver om. Atlantis förre förläggare, Peter Lutherssons, har skrivit ett utförligt och mycket intressant förord som sätter in både författaren och boken i ett större sammanhang.

"Min hand, den skriver"


Hägg i Vånga 3 maj 2014. Foto: Astrid Nydahl
Det levda livet är också läsningen, förståelsen av tingen. Jag är mer författare än en levande person, än en som är i livet. I mitt levda liv är jag mer författare än en som lever. Det är så jag ser på mig själv. Att läsa är också att skriva. (Marguerite Duras, ur Le Monde extérieur – Outside 2, 1993).

Djup vämjelse över varje slags samhälle. Frestad att fly och acceptera tidens förfall. Ensamheten gör mig lycklig. Så lätt det vore om jag gav efter för all den fasa och avsky som den här världen inger mig, om jag ännu kunde tro att människans uppgift är att skapa lycka! Tiga åtminstone, tiga och tiga ända tills jag vet med mig att jag har rätt att... (Albert Camus: ur Anteckningar 1942 - 1951, översättning av Anders Bodegård). 

Jag har inte längre något begrepp om vad jag trodde mig veta eller väntade mig att återse. Så, det är allt. Ett brev till mig. Det skulle räcka att byta det eller att lämna det åt sitt öde. Brevet. Ta in mig i dina tårar, i dina skratt, i din gråt. Kom till mig i sängen så väntar vi. På ingenting. Tystnad. Jag är lamslagen av vansinne. Min hand, den skriver. (Marguerite Duras: Det är allt, översättning av Kennet Klemets).