onsdag 7 maj 2014

Lindängen, Malmö. Tidigt 1970-tal

Första julen med förstfödde sonen, 1973
Motetten, Lindängen, Malmö.
Jag kom 1972 till nybyggda Motetten som är en del av Malmös södra förort Lindängen. Jag skulle bli pappa för första gången. Vi flyttade in i en tvårumslägenhet på trettonde våningen, med en svindlande och kuslig utsikt över Malmö och Själland. Vår första son föddes i maj 1973. Vi skaffade en större lägenhet i samma område, nu på andra våningen i den serie låghus som byggts i sextonvåningshusets skugga.

Lindängen är för mig starten på vuxenlivet. Där började det liv som stod oskrivet framför mig. Jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik då. Den trötthet och lösningsmedelsrusighet jag kände varje kväll var inte möjlig att kombinera med familjeliv. Mycket av tiden sov jag bort.
Lindängen var på 1970-talet en förort man stod ut att leva i. Mycket lite skrämde mig. Det var ju mitt Malmö, det jag levt i sedan jag föddes på Rasmusgatan 1952. Jag hade min bröllopsfest där på trettonde våningen i Motetten. Jag var politiskt aktiv där. Mina familjepromenader, mina timmar i sandlådan med sonen - allt detta var Lindängen för mig. Redan åren efter att vi flyttat därifrån började förändringen komma. Bråken blev fler. Motsättningarna större. Under 1990-talet och hela vägen fram till idag växte våldet in i andra uttrycksformer: det blev skjutvapen, det blev kriminella falanger som stred mot varandra. Den marknad de ville kontrollera fanns och finns ju också ute i Lindängen. Den marknaden omfattar allt ifrån narkotika till vapen och prostitution.

Efter Lindängen bodde vi också på Nydala och Bellevuegården. Det var två förorter som betraktades som trygga och stabila. När vi definitivt lämnade Malmö 1981 hade Bellevuegården förvandlats till getto. Mitt sista minne är hur två mycket unga pojkar bryter upp låsen till min moped. Jag står på balkongen och ropar åt dem att de ska lämna platsen. De skriker att jag ska skita i det de håller på med. Först när jag går ut ger de upp.

Den kommande natten, innan vi skulle styra kosan till Tollarp, (via Ystad i sex månader), fick jag ringa polisen. Då jagade några yngre män varandra med dragna knivar. Jag såg genom dörrens titthål hur en satt ovanpå en annan i trapphuset med sin kniv mot den liggande mannens ansikte. Blåljus och sirener var inget jag ville erbjuda mina barn som vardagsmusik.

Avvecklingen av Malmö går rasande snabbt. De som vill se, ser det också. Många vill inte se och betraktar varje rån, misshandel, våldtäkt, mord, brandbomb eller annat brott som isolerade företeelser. De ser inte att Malmös förvandling till en stad delad i två halvor ligger till grund för avvecklingen. Sådana osynliga gränslinjer i en stad blir som pisksnärtar in i den halva av befolkningen som vill leva ett anständigt liv. Långt in i familjerna slår dessa piskor och budskapet är entydigt. Här kan man inte leva, om man inte också varje dag ska påminnas om gettots villkor. Att det dessutom finns andra gränslinjer gör inte saken bättre. Så blir till exempel de fattiga allt fattigare. Malmö var en stolt arbetarstad med tung och viktig industri. Där arbetarklassen levde finns idag mest getton. Mitt födelsekvarter Sevedsplan är ett skrämmande exempel på det.

tisdag 6 maj 2014

George Orwell: Nere för räkning i Paris och London


George Orwell (pseudonym för Eric Blair) är kanske mest känd för de två romanerna 1984 och Djurens gård. Det är förstås inte märkligt om man tänker på hur laddad av symbolik som 1984 var. Det som vår egen vänster –  liksom också den brittiska – inte talade om var att romanen av Orwell själv betraktades som en satir och dystopi utifrån båda de stora totalitära systemen; kommunismen och nationalsocialismen. När den utkom 1949 fanns förstås båda dessa enparti-diktaturer dels i färskt minne (Hitlers Tyskland), dels i synnerligen aktivt utövande (Stalins Sovjet). Djurens gård utkom fyra år tidigare och var inspirerad mycket uttalat av det samhällssystem som stalinismen utvecklade. Man ska komma ihåg att Orwell skrev den mitt under brinnande krig, då Sovjetunionen hade en allierad i Storbritannien och Stalins namn hölls högt.

Men Orwells journalistiska verk, liksom hans essäer, är av så hög klass att de förtjänar en liknande spridning. Nere för räkning i Paris och London (i original 1933) är, vid sidan av Vägen till Wigan Pier och Hyllning till Katalonien, ett verk som visar hans berättartalang. Med säker hand tecknar han de stora sammanhangen och de mycket små detaljerna. Hans respekt och samhörighetskänsla med människor i tillvarons utkant präglar det han skriver.

Vägen till Wigan Pier (1937) kunde möjligen betraktas som en sociologisk studie, men den är också laddad av Orwells makalösa talang att beskriva miljöer och människor. Boken skrevs på uppdrag av Left Book Club. Hans angrepp på den brittiska vänstern i denna bok är kanske en milstolpe i hans egen utveckling bort från allt totalitärt tankegods. I Hyllning till Katalonien (1938) får vi oss till livs en gastkramande skildring av det spanska inbördeskrigets lite mindre kända sidor. Orwell reste ner 1936 och anslöt sig till POUM, den arbetarmilis som fick erfara vad den stalinistiska politiken innebar. Kommunister och socialister i olika europeiska länder gör vad de kan för att smutskasta boken och tysta Orwell.

I Nere för räkning i Paris och London (Atlantis förlag) får vi följa honom till de fattigaste gränderna i Paris, där man lever för vad dagen ger, om inte annat för att man pantat sina egna kläder. Bokens inledning är nära nog filmisk i sin skickliga panorering över miljön och dess människor:
”Rue du Coq d´Or, Paris, klockan sju på morgonen. En rad ursinniga, kvävda skrik nerifrån gatan. Madame Monce, som ägde hotellet mitt emot mitt, hade gått ut på trottoaren för att ta itu med en gäst tre trappor upp. Hon hade träskor på sina bara fötter, och hennes gråa hår föll fritt. MADAME MONCE: ’Salope! Salope! Hur många gånger har jag sagt åt er att inte mosa löss på tapeterna? Inbillar ni er att ni köpt hotellet, va? Varför kan ni inte kasta ut dom genom fönstret som alla andra? Putain! Salope!' KVINNA TRE TRAPPOR UPP: ’Vashe!’ Därefter en hel mångstämmig kör av skrik, då fönster slogs upp på vardera sidan och halva gatan blandade sig i grälet. Det tystnade tvärt tio minuter senare, när en kavalleriskvadron red förbi och folk slutade gasta för att se på dem.”
Likadant är det med livet i London. Orwell vandrar, lär sig ”tiggeriets tekniker”, han arbetar som sandwish-man och annat, och han sliter med ohyran där han sover. Det som förenar parisskildringen med londonskildringen är perspektivet underifrån, från den nakna nödens dofter och färger, från den tomma magens och skriande hungerns utgångspunkt. Jag skulle vilja säga att detta är en bok som överträffar det mesta man kan hitta av sociala reportage. Den har en litterär kvalitet som är enastående.Vi har idag mycket att lära av Orwell, både vad gäller stil och metod. En journalistik som bygger på den egna erfarenheten och underifrån-perspektivet har betydligt större möjlighet att tala till läsaren. Den kan dessutom tillåta sig att skriva också om det som betraktas som tabu och minerad mark. Jag tvivlar på att Orwell idag skulle ha fått sina texter publicerade i en svensk dagstidning (om de varit skrivna i den här tidsepoken och till exempel berättat om gettofieringen av våra städer eller om de alltmer inbördskrigs-liknande tillstånden). Skulle han hitta en förläggare? Jag tvivlar.

Det är en välgärning att Atlantis givit ut boken på nytt. Jag hoppas rentav att de ska göra det också med de två andra böcker jag här skriver om. Atlantis förre förläggare, Peter Lutherssons, har skrivit ett utförligt och mycket intressant förord som sätter in både författaren och boken i ett större sammanhang.

"Min hand, den skriver"


Hägg i Vånga 3 maj 2014. Foto: Astrid Nydahl
Det levda livet är också läsningen, förståelsen av tingen. Jag är mer författare än en levande person, än en som är i livet. I mitt levda liv är jag mer författare än en som lever. Det är så jag ser på mig själv. Att läsa är också att skriva. (Marguerite Duras, ur Le Monde extérieur – Outside 2, 1993).

Djup vämjelse över varje slags samhälle. Frestad att fly och acceptera tidens förfall. Ensamheten gör mig lycklig. Så lätt det vore om jag gav efter för all den fasa och avsky som den här världen inger mig, om jag ännu kunde tro att människans uppgift är att skapa lycka! Tiga åtminstone, tiga och tiga ända tills jag vet med mig att jag har rätt att... (Albert Camus: ur Anteckningar 1942 - 1951, översättning av Anders Bodegård). 

Jag har inte längre något begrepp om vad jag trodde mig veta eller väntade mig att återse. Så, det är allt. Ett brev till mig. Det skulle räcka att byta det eller att lämna det åt sitt öde. Brevet. Ta in mig i dina tårar, i dina skratt, i din gråt. Kom till mig i sängen så väntar vi. På ingenting. Tystnad. Jag är lamslagen av vansinne. Min hand, den skriver. (Marguerite Duras: Det är allt, översättning av Kennet Klemets).


måndag 5 maj 2014

Det medborgerliga livet alltså. Gramsci och dispyternas samhälle

Ivösjön, vid Vånga med utsikt mot Ivö. Foto: Astrid Nydahl
Hur skulle alternativet till massmänniskans samhälle se ut? Jag har här och i mina böcker hävdat medborgaridealet. En medborgare är den människa som avvisar konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt och annat liknande. Medborgare är den som är villig att underordna sig ett kollektivt beslutat normsystem där lagen föreskriver inte bara individens likhet utan också hävdar yttrande-, tryck- och åsiktsfrihet. Den medborgaren kan inte godta att en minoritet, eller en specifikt definierad grupp medborgare, vill underkasta resten av samhället sina egna, från lagen skiljaktiga, normsystem. Att låta en politisk, religiös eller kulturell minoritet terrorisera sin omgivning med långtgående, skiljaktiga normsystem vore detsamma som att ge upp medborgaridealet. Över oss alla en grundlag. I dess utrymme allt det som medger medborgerliga fri- och rättigheter. Men naturligtvis också dess plikter.

Gramsci talade om il vivere civile sedan han studerat Machiavelli. Det medborgerliga livet alltså. Detta samhälle bär inom sig ”dispyten och meningsutbytet som skingrar dimmorna och gör ett förnuftigt handlande möjligt”, säger Ehnmark.

Kan vi tala om det medborgerliga livet i dagens Sverige? Jag har svårt att se det. Vi översköljs dagligen av det jag definierar som ”konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt”. 

Ehnmark hänvisar till Gramscis tal om republikanismen, där man måste ”upplösa sådana hierarkier som kan leda till tyranni, det ständiga hotet. Rikedom är ett förstadium.”

Sverige är idag starkt präglat av ökade klassklyftor. Å ena sidan de verkligt fattiga; arbetslösa, hemlösa, låglöneslavar utan anställningskontrakt och inte minst fattigpensionärerna. Å andra sidan; en allt större ansamlad rikedom hos de få. En rikedom baserad på girighetens princip; fallskärmar, bonusar, lönetillägg, arvoden som sträcker sig mot skyn, de i alla avseenden överbetalda. Emellan dessa en välmående medelklass som är upphöjt likgiltig eller nöjd med den rådande ordningen. Just i den motsättningen finns det Ehnmark kallar ett förstadium till tyranniet.

Inför parlamentariska val kan ett parti eller block lova de fattiga en extra femtiolapp. Men det som präglar hela det parlamentariska frälset – inklusive dess utsända i EU-parlamentet – är överbetalning, särskiljande, exklusivitet, som både på kort och lång sikt hotar en samhällelig ordning. Hur vara medborgare i en sådan epok?

Att tala sanning. Att inte förtiga de gigantiska problemen, oavsett vilka sociala, ekonomiska, etniska, religiösa eller nationella samband de är kopplade till. Att säga rent ut det som makten antingen förtiger eller aktivt försöker dölja.

Gramsci trodde inte på friden. Han trodde på dispyt och palaver. Han såg det som idag förtigs och slätas över; människan utvecklas endast i en dialektisk process. Samhället – det medborgerliga – kan inte förändras till något bättre om offentligheten präglas av friden, törnrosasömnen. I dispyt och palaver – fri diskussion – kunde det möjligen ske. Så som utvecklingen nu ser ut finns det en uppenbar risk att den moderna diktaturen väntar kommande generationer, den diktatur som Gramsci karaktäriserade med orden: ”hela det nationella livet läggs i den härskande klassens händer på ett frenetiskt och allt uppslukande sätt.” Att leva i fruktan leder till den tyste, anpasslige och lidande människan. Att leva som medborgare är dess motsats, il vivere civile kunde vara en ledstjärna.

söndag 4 maj 2014

Ny Lars Vilks-utställning i Malmö

Monsu Desiderio. Bland de sammanstörtande byggnaderna grubblar den helige Augustinus över rondellhundens mysterium och väsen utan framgång. 
På stranden ser han Jesusbarnet ösa vatten från havet i en liten grop. 
Barnet säger till Augustinus: 
”Det är lättare att ösa hela havet i denna lilla grop än för dig att förstå rondellhunden”.

Så var det dags för en ny utställning med Lars Vilks målningar i Malmö. Utställningen äger rum på samma galleri som förra gången,Rönnquist & Rönnquist på Generalsgatan 2 i Malmö (Gamla Väster).

Välkommen till en ny utställning på Galleri Rönnquist & Rönnquist.

Galleriet visar utställningen "Hets mot utsatt rondellhundsgrupp" med nya målningar och teckningar av LARS VILKS. På utställningen visas också dem tre originalteckningarna med rondellhundar.

"Hundgruppen Canis Lupus Orbis Propheta har under åtskilliga år utsatts för rasistisk diskriminering. Det inleddes 2007 med att tre individer av denna hundgrupp nekades deltagande i utställningen Hunden i konsten i Tällerud. De ansågs utgöra en hälsorisk. Samma skäl angavs av Gerlesborgsskolan som också nekade dem tillträde. Hundarna kunde visserligen delta i en utställning i konsthallen i Luzern 2008 men fick inte visa sig synliga. En av hundarna presenterades på Galleri Granen i Sundsvall 2009 men då enbart som avbildad. Efter visningen målades bilden demonstrativt över av en konstnär som engagerats av galleriet. Galleri Granen har sedan avvisat vidare visningar. 2013 kunde dock ett antal av de närbesläktade Canis Lupus Orbis Propheta Arti delta i en utställning på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö. Dessa var också (i samma regi) välkomna på Galleri Movitz i Stockholm. Galleri Rönnquist & Rönnquist vill dock inte fortsätta hetsen mot hundgruppen och har därför inbjudit de tre ursprungliga individerna att ingå i en utställning den 10 maj 2014 där också ett antal av Canis Lupus Orbis Propheta Arti deltar. Man skall dock erinra sig att även denna hundgrupp är utsatt för hets, de får inte visa sig någonstans och ej heller delta i auktioner." Lars Vilks


Vernissage med konstnären lördagen den 10 maj klockan 12-15

Utställningen pågår till den 1 juni

GALLERI RÖNNQUIST & RÖNNQUIST
Generalsgatan 2 · 211 33 Malmö
Telefon 0707-60 80 90 · www.ronnquist.com
Öppet: Tisdag-Fredag 12-18 · Lördag-Söndag 12-15

Här nu de verk som Vilks avser att ställa ut:

Målningar (utöver den ovanstående efter Monsu Desiderio):

2. Vermeer van Delft

3. Wilhelm Kalf

4. Jacob Jordaens. Candaules hustru betraktas av Gyges samt en rondellhund

5. Rosalba Carriera.

6. Einar Jolin

7. Marie Laurencin Coco Chanel med nydesignad turban för RH

8. Sutherland. Dubbelbild av Sutherlands förstörda porträtt av Churchill från 1954

9. Fragonard

10. Zorn

11. Kandinsky

12. Chardin. Kaffe, glas med vatten och lök; kompletterat med två sublima objekt.

13. Mengs

14. Wyeth. Inkräktaren.

15. Tiepolo. Ett flertal Pulcinella på utflykt.

16. Ingres. Rafael mellan La Fornarina och rondellhunden

Teckningar

1.Rondellhund (originalet från 2007)
2.Profeten M. som hund (original från 2007)
3.Mullahund (original från 2007)

 Nya teckningar

1.Studieteckning för Zornmålning
2.Studieteckning för Kalfmålning
3.Studieteckning (detalj) för Vermeermålning
4.Studieteckning, Churchill

Lars Vilks föreläser.  Foto: Astrid Nydahl